Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj-.ts proposition angående reglering af löneförhållandena m. m. vid kammarrätten.

1908-05-19 · 108 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 106 av 108 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1908:165, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj-.ts proposition angående reglering af löneförhållandena m. m. vid kammarrätten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

1

N:o 165.

Ank. till Riksd. kansli den 19 maj 1908 kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj-.ts proposition angående reglering

af löneförhållandena m. m. vid kammarrätten.

(2: a U. A.)

I en den 3 april 1908 aflåten, till statsutskottets förberedande behandling

öfverlämnad proposition, n:o 157, har Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt

utdrag af statsrådsprotokollet för samma dag, föreslagit Riksdagen att

dels godkänna följande förslag till aflöningsstat för kammarrätten att tillämpas

från och med år 1909.

1 president......................

1 kammarrättsråd ......

7 d:o _ ......

1 revisionskommissarie..

d:o

revisor (förste revisor)

d:0 ................

revisor

d:o

löne
-

1 tjänsteman i l:a

graden (notarie) ........

4 d:o, (notarier, aktuarie

och registrator)...........

1 förste vaktmästare ....

1 vaktmästare ................

3 d:0 ................

Anslag till vikariatsersättning,

arfvoden åt extra

biträden, flitpenningar

o. renskrifningskostnad

Kronor

Lön

Tjänst-

görings-

penningar

Arf-

vode

Orts-

tillägg

Summa

7,500

3,500

1,000

12,000

5,000

2,500

—

600

8,100

35,000

17,500

—

4,200

56,700

4,200

2,000

—

600

6,800

4,200

2,000

—

600

6,800

3,600

1,800

400

5,800

3,600

1,800

400

5,800

2,600

1,600

800

300

5,300!

2,600

1,600

800

300

5,300

2,600

1,600

—

300

4,500

52,000

32,000

—

6,000

90,000.

2,200

1,500

300

4,000

8,800

6,000

1,200

16,000

900

450

—

150

1,500;

700

350

—

150

1,2001

2,100

1,050

—

450

3,600

27,600

—

-

—

—

261,000

Efter 5 år kan lönen höj as

med 600 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas

med 500 kronor och efter j

10 år med ytterligare;

500 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas

med 500 kronor, efter 10

år med ytterligare 500

kronor och efter 15 år

med än ytterligare 500

kronor.

Sfter 5 år kan lönen höjas

med 100 kronor.

Summa;

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna

förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 97 Höft. (N:o 165.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

dels godkänna följande villkor och bestämmelser för åtnjutande af

de i staten upptagna aflöningsförmåner nämligen

att innehafvare af ordinarie befattning i kammarrätten skall vara

underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i

åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af

ämbetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet

kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom därest ämbetsverkets

ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej

längre kan såsom sjelfständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa ifrågavarande

ämbetsverk tillhörande göromål öfverflyttas till annat ämbetsverk,

vara pliktig att, med bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning

han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med befattningen

förenade göromål eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,

tjänstgöra i det verk, till hvilket göromålen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning i kammarrätten icke må förenas annan

tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må

förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för

verk eller bolag, som är med Kungl. RJajrts oktroj försedt eller blifvit

såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant

verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst,

så framt ej, hvad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår

innehafvare af annan befattning, kammarrätten, uppå därom gjord framställning

och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning

ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket,

finner uppdraget eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas

och bibehållas;

att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra å deu

särskilda befattning inom graden, där kammarrätten, till befordrande

af arbetets oafbrutna gång, finner honom lämplig och behöflig;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattnings

innehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit ferier eller semester,

men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå

till den, som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger

uppbära hela lönen jämte ortstillägget, men att den, som undfår ledighet

för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos

Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag

eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen

förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

3

utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen eller ortstillägget,

som för befattningens iippehållande erfordras eller eljest pröfvas

skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänsteman eller betjänt för tid,

hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig

ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd från tjänstgöring

eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke af''kammarrätten

pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall

under tiden innehållas, såvida ej kammarrätten finner skäligt låta honom

uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af

semester, tjänsteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas

till högre befattning i kammarrätten, densamma, mot åtnjutande,

i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,

men i senare fallet af däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar,

bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre månader

under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande

af befattning i samma lönegrad är i staten medgifven, tidpunkten för första

förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren

under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras

för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen

eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat

offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den

tid, han åtnjutit ferier eller semester, och för andra förhöjningen, om

sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för

tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare fem år,

äfvenledes på samma villkor, under iakttagande, hvad hvar och en af

omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen ej får

tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder

den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd; börande löntagare därvid

tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i

kraft förflutit från hans tillträde till befattningen, vare sig på grund af

fullmakt eller konstitutorial eller på grund af förordnande i följd af

frågan om kammarrättens omorganisation;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande

af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänstålder, som

berättigar honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att tjänstemännen äga årligen åtnjuta, presidenten och kammarrättsråden

ferier, en hvar under en och en half månad samt öfri°-a

O

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

tjänstemän, när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång kan

ske, semester, revisionskommissarierna samt tjänstemännen af andra

lönegraden, enhvar under en och en half månad, samt revisorerna och

tjänstemännen af första lönegraden enhvar under en månad;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å

uppbörd, är pliktig att å tid af året, som af presidenten bestämmes,

begagna sig af semester;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande

eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga

om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila

tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens

ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter

tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig

underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller

minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller

utgå för bestyr i sammanhang därmed;

dels förklara,

ej mindre att enhvar, som med eller efter 1909 års ingång tillträder

befattning i kammarrätten, skall vara pliktig att underkasta sig

nu omförmälda villkor och bestämmelser;

än äfven att de förutvarande innehafvare af befattningar i kammarrätten,

hvilka icke före den 1 november 1908 anmäla, att de vilja

underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nyssnämnda villkor och

bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda

bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom,, i

den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i förenämnda lag, vid

den rätt till pension, som dittills tillkommit dem;

dels ock höja det i riksstaten under sjunde hnfvudtiteln uppförda

ordinarie anslaget till kammarrätten från 191,900 kronor till 261,000

kronor, eller således med 69,100 kronor.

I detta ärende har departementschefen till ofvanberörda statsrådsprotokoll

anfört följande:

»Vid anmälan den 13 sistlidna januari af frågor, tillhörande regleringen

af riksstatens sjunde hufvudtitel för år 1909, meddelade jag min

afsikt att inom kort inför Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till ny

lönereglering för kammarrätten, hvars ordinarie stat, för närvarande

slutande å 191,900 kronor, emellertid efter en förslagsvis beräknad

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

ökning af anslaget med 65,000 kronor tillsvidare upptogs till ett förnöjdt

belopp af 256,900 kronor. En särskild anledning att låta med

definitivt förslag till reglering tillsvidare anstå har varit det samband,

hvari ämbetsverkets blifvande organisation och verksamhet ställts med

frågan om inrättande af en särskild högsta instans för pröfningen af administrativa

besvärsmål. Sedan sistnämnda fråga numera fortskridit därhän,

att förslag i ämnet förelagts Riksdagen, har denna anledning bortfallit.

Hvad angår den förberedande handläggningen, som hittills kommit

frågan om lönereglering för kammarrätten till del, företer den väsentligen

samma drag som den af mig nyligen anmälda frågan om löneregleringför

kammarkollegium, likasom ock de allmänna betingelserna för en sådan

reglering varit för båda ämbetsverken likartade. Med anledning af nådiga

cirkuläret den 25 oktober 1901 afgaf sålunda kammarrätten underdånigt

utlåtande den 15 maj 1902 med förslag till ny stat för ämbetsveiket. Detta

utlåtande jämte därvid fogade yttranden från revisionsafdelningens personal

öfverlämnades härefter till löneregleringskommittén, hvilken den 18 juni

1904 afgaf betänkande och förslag angående reglering af löneförhållandena

m. m. vid ämbetsverket (del III). Häröfver blef underdånigt

utlåtande den 13 maj 1905 af ämbetsverket afgifvet. _

Härjämte kan i detta sammanhang nämnas, att Riksdagens justitieombudsman

i underdånig skrifvelse den 11 september 1907 gjort framställning

om öfverflyttning från kammarrätten till de allmänna domstolarna

af balansmål och vissa andra mål, äfvensom att ämbetsverket

den 2 november sistnämnda år afgifvit underdånigt utlåtande i anledning

af berörda framställning.

Kammarrättens gällande instruktion är af den 14 november 1879. KammarSedan

genom lagen den 18 maj 1894 förordnats, att klagan ej

föras öfver kammarrättens beslut i fattigvård särenden, vidtogos genom sation och

nådiga kungörelsen den 7 december 1894 vissa däraf föranledda ändringar

i verkets instruktion. Efter det enligt beslut vid 1901 års riksdag kammarrättens

ordinarie arbetskrafter blifvit förstärkta med två kammarrättsråd

och en notarie, hafva enligt nådiga kungörelsen den 15

november 1901 ytterligare ändringar i instruktionen ägt rum.

Numera består kammarrätten af president och åtta kammarrättsråd.

Hos kammarrätten äro vidare anställda dels en advokatfiskal, dels å

kansliet eu sekreterare, fyra notarier samt en aktuarie och registrator,

dels ock å revisionsafdelningen tre revisionskommissarier och aderton

revisorer. Härtill komma extra tjänstemän (amanuenser) till ett

antal af sjutton, af hvilka fyra äro anställda å kansliet, en hos

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

aktuarien och. regis trätorn, en å advokatfiskalskontoret samt elfva å

revisionsafdelningen.

Å ordinarie stat äro tillika, för bestridande af vakthållningen inom

ämbetsverket, upptagna en förste vaktmästare samt fyra vaktmästare.

Hvad angår området för kammarrättens nuvarande ämbetsbefogenhet,

har, såsom löneregleringskommittén erinrat, ämbetsverket från att

ursprungligen hafva ägt att behandla hufvudsakligen frågor rörande

redovisningen för statens medel efter hand utvecklats till en administrativ

domstol för afdömande äfven af andra än redovisningsmål, därmed emellertid

alltjämt förenande egenskapen af ett förvaltande verk för själfva

granskningen af statens och andra allmänna räkenskaper.

I § 1 af ämbetsverkets instruktion finnas, med fördelning å tjugu

särskilda moment, uppräknade de mål och ärenden, hvilka kammarrätten

för närvarande äger att till behandling upptaga och afgöra. Dessa mål

och ärenden äro:

1) balansmål eller angifvelser emot kronans och allmänna verks

uppbördsman och redogörare för tillgrepp och förskingring af sådana

dem, under eget ansvar inför kronan eller verket, anförtrodda medel

ellei persedlar, för hvilka redogörelse ingår till kammarrättens revisionsafdelning;
2)

åtal mot publika ämbets- och tjänstemän för fel och försummelser

i afseende a saväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen

af de i mom 1) omförmälda medel och persedlar som ock kontrollen

och tillsynen därvid;

från de i mom. 1) och 2) nämnda mål dock undantagna åtal mot

ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten för förbrytelse, som i strafflagen

för krigsmakten är med straff belagd, eller, efter ty i nämnda

lag sägs, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag anses såsom

under försvårande omständigheter begången, så ock för brott i öfrigt,

som föröfvats under fält- eller sjötåg utom riket och åtalas, medan

tåget varar;

3) alla . revisionsafdelningens eller advokatfiskalens anmärkningar,

uppkomna vid eller föranledda af de till granskning inkomna räkenskaper

för kronans eller andra allmänna medel eller persedlar, ehvad

sådana anmärkningar angå uppbörden, förvaltningen, redovisningen eller

kontrollen; dock att, därest anmärkningen eller åtal, som i mom. 2) sägs,

skulle afse Eders Kungl. Maj.ds och Rikets hofrätter eller kollegier,1

statskontoret, armé- eller marinförvaltningen, kammarrättens åtgärd ej

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

7

må sträcka sig längre än att öfverläma frågan till justitiekanslersämbetets

handläggning:

4) anmälanden och åtal i anledning af försummelse att inom föreskrifven

tid till kammarrätten aflämna räkenskaper för granskning;

5) frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande aktoratseller

amnärkningsarfvode;

6) tvister angående betalning på grund af borgen för kronans

uppbördsman;

7) besvär öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i

frågor om beräkning och påföring ej mindre af sådana allmänna kronoutskylder,

som på debitering ankomma, än ock af alla andra räntor,

därifrån endast undantagna frågor om tiondesättning, förändring af

grundskatter och andra kronans af skattläggning beroende inkomster;

8) besvär öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förordnanden,

som angå utfordrande af kronans räntor och ingälder samt afse

beskattningsförfattningarnas tillämpning och verkställighet, då icke fråga

är om hvad utmätas skall eller om förment olaglighet vid själfva utmätningen

;

9) besvär öfver pröfningsnämndernas beslut i taxeringsärenden, så

ock öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i frågor om

böter enligt bevillningsförordningen samt om debetsedelslösen;

10) besvär öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut

i frågor rörande rätt mantalsskrifningsort samt om böter enligt förordningen

angående mantals- och skattskrifningarnas förrättande;

11) af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande pröfvade och genom

besvär eller underställning inkomna mål angående afkortning, afskrifning

eller restitution af kronoutskylder, böter eller andra allmänna

medel äfvensom de af andra förvaltningsmyndigheter, med undantag af

de i mom 3) omförmälda ämbetsverk, pröfvade, till kammarrätten genom

underställning eller besvär inkomna afskrifningsmål;

12) frågor om afskrifning i kammarrättens advokatfiskalskontors

eller revisionsafdelnings aktoratsräkningar;

13) af vederbörande förvaltningsmyndigheter pröfvade, underställningsvis

eller genom besvär inkomna, frågor angående öfverskott och

brister uti arméns eller flottans persedelförråd eller s. k. reskontreringsmål;
14)

besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärkningseller

redogörelsemål;

15) besvär öfver utslag, meddelade af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och konsistorierna i riket gemensamt eller af dessa

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

senare ensamt i frågor om orätt förvaltning af eller bristande redovisningför

allmänna läroverks och kyrkors med flera dylika medel;

16) af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande pröfvade fattigvårdsmål

enligt särskildt gifna föreskrifter;

17) sådana från fångvårdsstyrelsen, enligt den för detta ämbetsverk

gällande instruktion, till kammarrätten öfverlämnade anmärkningsfrågor,

där yrkande om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller

landshöfdingämbete;

18) åtal mot civilstatens pensionsinrättnings redogörare och tjänstemän

i balans- och uppbördsfrågor samt mot inrättningens direktion för

fel och förseelser i afseende å balans- och räkenskapsfrågor;

19) de anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm

förvaltningsåtgärder och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i

deras berättelse blifvit framställda; samt

20) åtal för fel och försummelse i tjänsten af kammarrättens tjänstemän

och vaktbetjänte.

Till närmare utredning angående omfattningen och beskaffenheten

af kammarrättens ämbetsåligganden har löneregleringskommittén meddelat

en sammanställning af summariska uppgifter från ämbetsverkets

arbetsberättelse!-, afseende åren 1881, 1891, 1897 samt ett hvart af

åren 1900, 1901, 1902 och 1903. Denna sammanställning har fullständigats

med motsvarande uppgifter för åren 1904, 1905, 1906 och

1907; och anhåller jag, att en sammanställning af sistnämnda uppgifter

måtte få såsom bilaga fogas vid dagens protokoll.

Sedan föredragande departementschefen härefter lämnat redogörelse

för innehållet af omförmälda sammanställning, anförde han

vidare:

Kommittén har i sitt betänkande ägnat synnerlig uppmärksamhet

åt frågan, i hvad mån anordningar i afseende å kammarrättens ämbetsverksamhet

kunna genomföras i hufvudsakligt syfte att genom minskning

af arbetsuppgifterna på områden af jämförelsevis underordnad vikt

bereda möjlighet för ett ökadt utbyte på de för det allmänna mera

betydelsefulla verksamhetsområdena. Till samma mål syfta ock de

förslag till förenklingar af arbetssättet och formerna för ärendenas

handläggning, som i flera afseenden framställts. Såsom kommittén

erinrat, saknar väl en del af förslagen så till vida egentlig betydelse

för frågan om ämbetsverkets organisation, att de icke förutsätta en

förändring af ämbetsverkets arbetskrafter, likasom de äfven torde böra

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

9

komma under egentligt öfvervägande först i sammanhang med behandlingen

af förslag till ny instruktion för ämbetsverket. Men då å andra

sidan ett oförnekligt inre sammanhang, om än själffallet i mycket olika

grad, föiefinnes mellan ett flertal af de frågor, som bragts å bane under

organisationsförslagets beredning — ett sammanhang, hvars betydelse

för en del frågor stegrats därhän, att det sätt, hvarpå en af dem

löses, ej kan undgå att öfva inverkan på afgörandet af en annan fråga

— har jag ansett mig böra i min följande framställning upptaga till

behandling jämväl nu afsedda frågor.

Hvad beträffar kammarrättens ämbetsverksamhet, har kommittén

ansett det böra till en början ur förenklingssynpunkt utredas, om ock i marrätténs

hvad mån föreskrifterna om underställning af vederbörande myndig- amfotnerkheters

beslut i mål angående s. k. ordinarie afskrifning samt afkortning upphöfande

och restitution af kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel kunna aJtä^r‘

anses fortfarande af behofvet påkallade. af visso, mål.

Förstnämnda mål afse, såsom kommittén erinrat, Eders Kungl.

Maj:ts befallningskafvandes beslut om afskrifning ur kronans räkenskaper

af kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel på grund af

bristande kännedom om den betalningsskyldiges vistelseort. Antalet

af dessa mål är ganska afsevärdt och har för en följd af år öfverstigit

1,000 om året.

Enligt ämbetsverkets arbetsordning ankommer på amanuensen

å advokatfiskalskontoret att granska och afgifva utlåtande i dessa

mål, hvilka bestyr nästan uteslutande upptaga hans tjänstgöringstid.

Föredragningen tillkommer sekreteraren och sker visserligen summariskt

med återgifvande af handlingarnas innehåll allenast i afseenden, där

granskningen gifvit anledning till erinran, men detta bestyr jämte

den åtföljande expeditionen af ämbetsverkets beslut kräfver gifvetvis

åtskillig tid. Också ingår det ifrågasatta upphörandet af dessa måls

underställande såsom ett led i kommitténs argumentering för sekreterartjänstens

indragning, ett förslag, till hvilket jag längre fram i mitt

anförande återkommer.

Efter en redogörelse för författningarna i ämnet, till hvilken jag

härmed tillåter mig hänvisa, erinrar kommittén, att föreskriften om

underställningsskyldighet på förevarande område naturligen haft sin

grund i omsorgen, att statsverkets inkomster och tillgångar ej måtte

Bih. till Biksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 97 Käft. '' 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

utan trängande skäl lida minskning. Det syntes emellertid kommittén,

som om skäl saknades befara, att genom borttagande af underställningsskyldigheten

statens intressen skulle lida någon skada, Af för åren

1901, 1902 och 1903 afgjorda respektive 978, 1,058 och 1,062 ordinarie

afskrifningsmål hade ändring sålunda skett allenast med afseende

å respektive 22, 21 och 15 sådana mål. Den på Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande ankommande pröfning i dessa mål, huruvida skattskyldig

blifvit vederbörligen eftersökt, syntes ock vara af den enkla

beskaffenhet, att det tryggt torde kunna öfverlämnas åt dem att i

sista hand verkställa denna pröfning, helst densamma föreginges af ett

från den underordnade uppbördsmyndigheten inkommet, på bifogade

handlingar grundadt förslag. Ärendet hade alltså redan förut af en

myndighet behandlats och pröfvats, innan det inkomme till Eders

Kungl. Mapts befallningshafvande, som sålunda underkastade detsamma

pröfning i andra hand. Äfven i de fall, där, med nu gällande ordning,

sistnämnda myndighets afskrifningsbeslut af kammarrätten pröfvades

icke vara lagligen grundadt, inskränkte sig felet merendels därtill,

att ett eller annat intyg, som enligt författningarna kräfdes för att

afskrifning finge ske, saknades eller icke vore behörigen affattadt,

hvadan resultatet af det hela blefve, icke att några medel därigenom

ytterligare tillkomme det allmänna, utan allenast att intygen vederbörligen

kompletterades. Slutligen borde ock uppmärksammas, att, om

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle i något enstaka fall

obehörigen medgifva den begärda afskrifningen, densamma icke innebure

någon ovillkorlig eftergift af det allmännas rätt, enär det ifrågavarande

beloppet kunde, därest den betalningsskyldige anträffades, hos

honom uttagas, hvilket, särskildt med afseende å böter, icke så sällan

inträffat. Afskrifningen innebure nämligen endast, att ett debiteradt

belopp tills vidare affördes ur vederbörande räkenskap.

Af sålunda anförda skäl har kommittén hemställt, att underställning

till kammarrätten af beslut om ordinarie afskrifning ej vidare må

äga rum.

Kammarrätten har lämnat förslaget utan erinran, men förordar i

kontrollsyfte, att granskningen af dessa mål öfverflyttas till ämbetsverkets

revisionsafdelning med rätt för vederbörande revisionstjänsteman

att anföra besvär hos ämbetsverket öfver afskrifningsbeslut, som gifvit

anledning till erinran. Ämbetsverket förklarar sig nämligen hysa tvekan,

huruvida rättelse för närvarande författningsenligt kan påkallas i anmärkning

svag.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

11

Då gagnet af underställning i mål af ifrågavarande slag ej torde Departementskunna

anses uppväga därmed förenad omgång, synes mig kommitténs cltefenhemställan

böra vinna bifall. Dock torde en kontrollanordning i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad kammarrätten förordat vara af nöden.

Vid den revision af bestämmelserna om afskrifnings- och anmärkningsmåls

behandling, som lärer blifva erforderlig i samband med fastställande

af ny instruktion för ämbetsverket — en fråga, till hvilken jag får tillfälle

att återkomma — synes emellertid anledning föreligga att ägna

uppmärksamhet äfven åt frågan, under hvilka former revisionstjänsteman

må i särskilda fall äga att påkalla rättelse i myndighets beslut,

en fråga, hvilken på grund af de ej fullt bindande föreskrifterna i

ämnet alltjämt är sväfvande.

Hvad härefter angår afkortningsmålen, har kommittén gjort enahanda

hemställan som beträffande de ordinarie afskrifuingsmålen, och

har ämbetsverket gifvit förslaget äfven i denna del sin tillslutning

under förbehåll af samma kontrollanordning, som ämbetsverket förordat

i fråga om sistnämnda mål.

I afseende å dessa mål, däri beslutet innebär en verklig eftergift

af kronans fordran, kan till en början nämnas, att ovisshet råder,

huruvida underställningsskyldighet alltjämt äger rum. Kammarrättens

gällande instruktion, likasom ock äldre instruktion, synes förutsätta tillvaron

af en dylik skyldighet, hvaremot hulvudförfattningen i ämnet,

uppbördsreglementet den 10 maj 1895, i likhet med nådiga kungörelsen

den 5 juli 1884 ej innehåller föreskrift i sådant afseende. Vidare vill

jag erinra därom, att den afkortning, som tidigare varit medgifven, då

en för löpande år taxerad tjänstinkomst på grund af dödsfall eller af

annan anledning under året upphört, icke längre kan förekomma, sedan

skattskyldigheten numera uteslutande gäller nästföregående årets inkomst.

Följaktligen lärer afkortning framdeles komma att äga rum, utom vid

utrönt insolvens, endast där klagan öfver oriktig debitering hinner

pröfvas, innan den debiterade utskylden erlagts.

Då, på sätt kommittén anfört, äfven hvad afkortning angår gällande

föreskrifter kunna anses erbjuda säkerhet för att beslut därom ej meddelas

utan vederbörlig utredning och fullgoda skäl, synes mig underställningsproceduren

— om och i den mån en sådan kan anses fortfarande

påbjuden—jämväl här böra bortfalla under den förutsättning,

som af ämbetsverket förordats.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Icke heller livad angår restitution har kommittén ansett betänklighet

möta att tillerkänna Eders Knngl. Maj:ts befallningshafvandes beslut

om återbäring af utskylder, böter eller andra allmänna medel giltighet

utan underställning. Däremot framhåller kammarrätten, att restitutionen,

jämte det densamma medför en klar och definitiv minskning af kronans

tillgångar, tillika ej sällan grundas å en vansklig pröfning af svårlösta

förhållanden och ofta nog afser icke obetydliga belopp.

Under erinran tillika att kommittén, på sätt jag strax får tillfälle

närmare beröra, föreslagit bibehållande af underställning i afseende å

beslut om extra ordinarie afskrifning af fordran, livilkens kapitalbelopp

öfverstiger 1,000 kronor, uttalar kammarrätten, att det vore svårt att

inse, af hvad skäl kontrollen öfver handläggningen af restitutionsmålen

borde anordnas på mindre betryggande sätt än i fråga om nyss nämnda

beslut, hvilka esomoftast anginge endast afförandet ur kronoräkenskaperna

af en redan värdelös fordran. Med afseende å hvad sålunda

anförts förordar ämbetsverket, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut om restitution fortfarande måtte underställas ämbetsverkets

pröfning i fall, där det belopp, hvars återbärande ifrågasatts,

öfverstiger 1,000 kronor. I öfrigt borde äfven här samma kontrollanordning

komma till stånd, som föreslagits i afseende å de ordinarie

afskrifningsmålen samt målen om afkortning.

En anordning af underställnings förfarandet beträffande restitutionsmål

i enlighet med hvad kammarrätten sålunda förordat synes mig

hafva fog för sig, och anser jag densamma förty böra vinna tillämpning.

Såsom jag redan nämnt, tillkommer det enligt instruktionen

kammarrätten att till behandling och afgörande upptaga äfven de från

andra förvaltningsmyndigheter än de nyss nämnda — med undantag

af Eders Kungl. Maj:ts och rikets hofrätter och kollegier, statskontoret

samt armé- och marinförvaltningarna; för hvilka myndigheter underställningsskyldighet

icke är föreskrifven — till kammarrätten genom

underställning eller besvär inkomna afskrifningsmål. De mål, som bär

afses, innefatta beslut om så kallad extra ordinarie afskrifning af

persedlar, hvilka för kronan gått förlorade genom olyckshändelse eller

eljest förkommit samt af förlust å penningfordran.

I nådiga förordningen den 11 december 1830 angående behandlingen

af extra ordinarie afskrifningsfrågor och anmärkningsmål, som

alltjämt är den grundläggande författningen på förevarande område,

stadgas, att extra ordinarie afskrifning endast må beviljas i de fall, då

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

13

den förlust i penningar eller persedlar, hvarom fråga är, utredes vara

tillkommen utan någons förvållande, eller då tillgång till förlustens

ersättning brister hos den eller dem, som därtill äro lagligen förpliktade.

Innan afskrifning får ske, skola därför i laga ordning undersökas alla

omständigheter, som med frågan äga gemenskap.

Sedan utredning verkställts, äger vederbörande förvaltningsverk,

då det är ett rikets kollegium, in pleno afgöra afskrifningsfrågan.

Klagan öfver beslutet föres hos Eders Kungl. Maj:t i den ordning,

som är föreskrifven för besvärs anförande i ekonomiska mål.

Med tillämpning af sålunda angifna grunder äga äfven andra förvaltningsverk

än rikets kollegier, nämligen Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

stationschefer vid flottan samt andra ämbetsmän, som

hafva särskilda förvaltningar sig uppdragna, att meddela utslag i afskrifningsfrågor.

Dessa utslag skola dock underställas kammarrättens

pröfning och godkännande samt för sådant ändamål, enligt nådiga kungörelsen

den 14 november 1879 — utfärdad i sammanhang med utfärdandet

af ämbetsverkets nu gällande instruktion — till kammarrätten

insändas, tillika med handlingarna i målet, inom trettio dagar, räknade

från den dag, då beslutet om afskrifningen fattats.

I afseende å de extra ordinarie afskrifningsmålen har kommittén

till en början hemställt, att underställning icke vidare må äga rum

af vederbörande myndigheters beslut om afskrifning ur deras räkenskaper

af materiel, effekter eller annan till utestående penningfordran

ej hänförlig egendom.

Denna hemställan har kammarrätten lämnat utan annan erinran,

än att något behof af lagstiftning i ämnet, praktiskt sedt, ej vidare

syntes ämbetsverket förefinnas. Så lärer ock vara förhållandet. På grund

af tid efter annan meddelade nådiga föreskrifter har nämligen den ena

förvaltningsmyndigheten efter den andra frikallats från skyldighet att

underställa sina beslut angående afskrifning af förluster å materiel m. m.

kammarrättens pröfning, och sedan genom nådig kungörelse den 12

februari 1904 denna lättnad tillförsäkrats äfven lotsverket, hvad angår

dess materiel, torde frågan ej längre äga någon praktisk betydelse.

Någon förvaltningsmyndighet, för hvilken påbudet om underställning

fortfarande skulle gälla, lärer nämligen därefter icke återstå.

I fråga härefter om afskrifning af kronans utestående fordringar

anhöll Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1897 om lagstiftning i syfte

att bereda vidsträcktare möjlighet till sådan afskrifning, och blef med

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

anledning häraf nådig kungörelse i ämnet utfärdad den 3 maj 1901.

Genom denna har, med ändring af 1830 års förordning, medgifvits, att

afskrifning af kronans utestående fordringar må, utom i de fall, där

sådan afskrifning redan medgifvits — sådant medgifvande hade genom

nådigt bref den 20 maj 1898 under vissa förutsättningar lämnats i fråga

om afskrifning ur telegrafstyrelsens räkenskaper af telefonafgifter, därvid

tillika bestämts, att beslutet om afskrifning skulle äga giltighet

utan underställning — äga rum jämväl, då gäldenär eller annan, som

för fordran på grund af borgen eller eljest är ansvarig, blifvit tid efter

annan och senast under tionde året, från det fordringen tillkom, i

mantalsskrifningsorten af kronobetjänt eftersökt samt i Stockholm hos

vederbörande roteman, men eljest hos pastorsämbetet och å landet jämväl

hos kommunalnämnden efterfrågad, utan att han anträffats eller

kännedom om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas, äfvensom då

fordran varit utestående i tio år utan att kunna, oaktadt upprepade

gånger verkställda utmätningsförsök, indrifvas. Den sålunda medgifna

vidsträcktare rätten till afskrifning gäller dock ej fordran, hvilkens

kapitalbelopp öfverstiger 300 kronor, samt får icke heller komma till

användning, då vederbörande myndighet finner särskilda förhållanden

gifva anledning antaga, att fordran kan komma att inflyta, och för den

skull anser fordringsrätten böra bevaras.

Sedermera har genom nådig kungörelse den 18 december 1903,

hvad angår s. k. skillnadsarrenden, rätt till afskrifning medgifvits oafsedt

det belopp, hvartill statsverkets fordran hos den arrendator, som

förverkat arrendet, kan uppgå.

Båda de nu nämnda kungörelserna förutsätta emellertid alltjämt

underställning.

Kommittén har nu föreslagit, dels att underställning, i fall där

sådan för närvarande är föreskrifven, icke vidare skall äga rum, då

kapitalbeloppet af afskrifven fordran ej öfverstiger 1,000 kronor, dels

att beslut om afskrifning af fordran, hvilkens kapitalbelopp öfverstiger

1,000 kronor, skal!, af hvilken myndighet än beslutet meddelas, underställas

Eders Kung]. Maj:ts pröfning och godkännande. Denna hemställan

innefattar således ändring i hittills bestående ordning i två afseenden.

Dels ifrågasättes nämligen underställningsplikt för de med

kammarrätten jämställda, hittills undantagna ämbetsverken i fall, där

afskrifningsbeslutet gäller högre fordran än 1,000 kronor, dels skulle

under samma förutsättning underställning ske till Eders Kungl. Maj:t,

äfven där hittills kammarrätten varit forum.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets inlåtande N:o 165.

15

Kommitténs hemställan, att beslut om afskrifning af fordran, hvilkens

kapitalbelopp icke öfverstiger 1,000 kronor, icke vidare skall underställas,

har af kammarrätten lämnats utan erinran under förutsättning att äfven

i detta fall enahanda kontroll kommer till stånd från kammarrättsrevisionens

sida, som i fråga om de ordinarie afskrifningsmålen förordats,

och synes äfven mig böra under samma förutsättning godkännas.

Äfvenledes anser jag, lika med kommittén och ämbetsverket, att

den hittills rådande åtskillnaden mellan olika slag af förvaltningsmyndigheter

i afseende, hvarom här är fråga, bör bortfalla. Däremot synes

mig något antagligt skäl icke vara förebragt för en öfverflyttning af

pröfningsrätten från kammarrätten till Eders Kungl. Maj:t i de fall, därunder

ställning alltjämt skulle komma att ske. Mig synas fasthellre goda

skäl tala för att sådan pröfning förbehålles kammarrätten. Dels är

nämligen denna myndighet med afseende å arten af sin verksamhet

speciellt förtrogen med räkenskaps frågor af hithörande natur, och dels

äro vidare, såsom kammarrätten erinrat, besvär i dessa mål af kommittén

afsedda att äfven från de sidoställda ämbetsverken fullföljas till

kammarrätten i fall nämligen, där fordrans kapitalbelopp icke öfverstiger

1,000 kronor. Äfven den af kammarrätten likaledes framhållna omständigheten,

att enligt gällande bestämmelser talan mot kollegiers och

jämställda verks beslut i de närbesläktade anmärkningsmålen fullföljes

till kammarrätten, synes mig tala för bibehållande af kammarrättens

pröfningsrätt i nu afsedda fall.

Beträffande de s. k. reskontreringsmålen: hvilka mål afse att fastställa

grunderna för kvittning af öfverskott å vissa arméns eller flottans

förråd tillhörande persedlar mot yppad brist i andra persedelslag, gäller,

hvad flottan angår, alltjämt att vederbörande stationsbefälhafvares beslut

om verkställande af sådan kvittning skall underställas kammarrättens

pröfning. Däremot saknas dylik föreskrift i arméförvaltningens nya

instruktion, som ej ens särskildt omnämner reskontreringsmålen.

Kommittén har med tillslutning af kammarrätten hemställt, att

jämväl i dessa mål underställning ej vidare må äga rum. Under förutsättning

att den af kammarrätten äfven här förordade kontrollen kommer

till stånd, lärer ej heller någon betänklighet möta att låta underställningsskyldigheten

äfven i dessa mål bortfalla.

Äfven i fråga om besvär i extra ordinarie afskrifningsmål samt

formerna för handläggningen af revisionsafdelningens eller advokat
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Besvär i extra

ordinarie afskrifning

smål

m. m.

Öfverflyttning

till de allmanna

domstolarna

af

vissa mål.

fiskalens anmärkningar i vissa fall föreligga från kommittén förslag till

ändrade anordningar, som jag här vill med några ord beröra.

Såsom jag redan nämnt, skola enligt 1830 års förordning besvär

öfver beslut angående extra ordinarie afskrifning fullföljas, där besluten

meddelats af ämbetsverk, sidoställdt med kammarrätten, hos

Eders Kungl. Maj:t, men eljest hos kammarrätten. Kommittén har

erinrat, att för en dylik åtskillnad i afseende å fullföljd af talan emot

olika myndigheters beslut i dessa mål skäl synes så mycket mindre

förefinnas, som enligt samma förordning och kammarrättens instruktion

sistnämnda ämbetsverk äger till behandling och afgörande upptaga

besvär öfver beslut i anmärkningsmål, af hvilken myndighet än beslutet

meddelas. Likformighet i lagstiftningen på detta område har kommittén

ansett böra åvägabringas på enahanda sätt, som föreslagits beträffande

skyldigheten att underställa beslut i samma mål, nämligen sålunda, att

besvär skulle anföras hos Eders Kungl. Maj:t, då fråga är om högre

belopp än 1,000 kronor, men eljest hos kammarrätten.

I anslutning till den ståndpunkt, kammarrätten ansett sig böra

intaga i frågan om ordnandet af underställningsförfarandet vid beslut

om extra ordinarie afskrifning af penningfordran, har ämbetsverket

förklarat hänsyn till vikten af att enhet i rättstillämpningen upprätthålles

påkalla föreskrift, att besvär i nu förevarande mål, oafsedt

den afskrifna fordringens belopp, i hvarje fall skola fullföljas till

kammarrätten. Denna mening anser jag mig böra biträda.

Den af 1830 års förordning fastslagna åtskillnaden mellan ämbetsverken

med samma ställning inom förvaltningen som kammarrätten

och öfriga myndigheter finnes genomförd jämväl i anmärkningsförfarandet

hos kammarrätten. I fråga om anmärkningar, riktade mot

verk, tillhörande den förra gruppen, äger kammarrätten nämligen icke

sträcka sin åtgärd längre än att förordna om frågans öfverlämnande

till justitiekanslersämbetets handläggning. Kommittén har hemställt,

att undantagsstadgandet i fråga måtte undanrödjas, och torde denna

af kammarrätten biträdda hemställan böra vinna afseende. Jag vill

emellertid här betona, att ändring hvarken af kommittén eller ämbetsverket

afsetts och ej heller af mig afses för det fall, att fråga yppats

om anställande af åtal för uraktlåten kontroll m. m. — s. k. fiskalisk

aktion — mot ledamot i jämbördigt ämbetsverk.

Kommittén har jämväl ansett sig böra taga under öfvervägande,

huruvida icke vissa kammarrätten tillhörande mål lämpligen kunde och

borde öfverflyttas till de allmänna domstolarna.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

17

Härvid har kommittén fäst sin uppmärksamhet bland annat på

balansmålen, hvilkas. afgörande för närvarande ankommer på kammarrätten

såsom första instans, medan däremot den förberedande handläggningen

i allmänhet är uppdragen åt den myndighet, under hvilken

vederbörande uppbördsman eller redogörare lyder.

Genom den af mig förut omnämnda nådiga kungörelsen den 14

november 1879 har nämligen — med upphäfvande af hvad dittills var

stadgadt därom, att i de till kammarrättens handläggning hörande

balansmål den förvaltande myndighet, hvilken hade att i första hand

utreda målet, borde fastställa balansbeloppet medelst utslag, som skulle

underställas kammarrättens pröfning — blifvit förordnadt, att i sådana

mål skall iakttagas det förfarande, att vederbörande förvaltningsmyndighet,

efter utredning af balansen, allenast afgifver sitt utlåtande öfver

densammas belopp och därefter till kammarrätten insänder nämnda utlåtande

jämte öfriga handlingar i målet.

För flottan blef sedermera i 1899 års reglemente en återgång

till det äldre förfarandet i afseende å balansmåls förberedande behandling

föreskrifven, sålunda, att vederbörande stationsbefälhafvare eller varfschef

skulle äga att fastställa balansbeloppet genom utfärdad resolution, hvilken,

försedd med besvärshänvisning, borde jämte delgifningsbevis äfvensom

öfriga till målet hörande handlingar öfverlämnas till kammarrätten för

den vidare handläggning, som denna myndighet tillkomme. Enahanda

föreskrift finnes meddelad i den under nästlidet år utfärdade första

delen af det afsedda nya reglementet för marinen.

Kommittén erinrar beträffande ifrågavarande mål till en början

därom, att enligt gällande instruktion från kammarrättens pröfning äro

undantagna vissa mål angående förbrytelser af ämbets- och tjänstemän

vid krigsmakten, som hafva uppbörd om händer, så ock mål om brist

å medel eller persedlar, för hvilka redogörelse icke ingår till kammarrättens

revisionsafdelning. Härtill kommer, att uppbörden i fråga skall

hafva varit redogöraren anförtrodd under eget ansvar inför kronan

eller det verk, hvarunder han lyder. Redan den omständigheten, anför

kommittén, att sålunda åtskilliga grupper af balans- och därmed sammanställda

mål handläggas af allmän domstol — eller, i fråga om vid

krigsmakten anställda personer, af krigsdomstol — utan att däraf

veterligen försports någon olägenhet, innebure ett visst stöd för den

uppfattningen, att äfven pröfningen af öfriga dylika mål skulle kunna

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 3

Balansmål.

Kommittén.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Justitieom
budsmannen.

från kammarrätten öfverflyttas å de allmänna domstolarna. Genom en

sådan öfverflyttning skulle vinnas likformighet i afseende å det processuella

förfarandet emellan dessa mål och andra rättegångsmål, hvarförutom

utredningen i flera afseenden skulle däraf underlättas. Den

större möjligheten såväl för den tilltalade att muntligen få svara

inför domstolen som ock för anställande därstädes af förhör med

vittnen och andra skulle särskildt i detta hänseende blifva af betydelse.

Vidare skulle en förändring, hvarigenom kammarrättens befattning

med mål af ifrågavarande slag upphörde, af hjälpa den olägenheten

af de nuvarande bestämmelserna, att kronans och allmänna verks

uppbördsmän och redogörare, hvilka omhänderhade äfven andra medel

och persedlar än sådana, för hvilka redogörelse inginge till kammarrättens

revisionsafdelning, kunde för förbrytelser i afseende å dessa

olika slag af medel eller persedlar komma att höra under skilda domstolar.

Slutligen vore att märka, att bestämmelsen därom, att balansmål,

för att kunna af kammarrätten upptagas, skulle afse medel eller persedlar,

som varit uppbördsman eller redogörare anförtrodda under eget

ansvar inför kronan eller vederbörande verk, i flera fall föranledt

osäkerhet om den rätta tillämpningen. Hos domstolar och myndigheter

hade nämligen understundom yppats tvekan, huruvida, vid balans hos

uppbördsman eller redogörare, denne kunde anses hafva varit för de

tillgripna och förskingrade medlen direkt ansvarig inför kronan och

vederbörande verk eller ej, och om således målet borde tillhöra kammarrättens

handläggning eller icke.

Ehuru således de skäl, som talade för upphörande af kammarrättens

befattning med balansmålen, syntes kommittén ganska tungt

vägande, har kommittén emellertid ansett tillräcklig anledning för kommittén

icke föreligga att afgifva förslag i ämnet.

Förslag om balansmålens öfverflyttande till de allmänna domstolarna

har däremot väckts i justitieombudsmannens förut af mig omförmälda

framställning, hvilken jämväl innefattar enahanda hemställan

i afseende å åtal för underlåten kontroll öfver inför kammarrätten ansvariga

redogörare.

I denna framställning lämnar justitieombudsmannen till en början

en redogörelse för innehållet af två tid efter annan till justitieombudsmansämbetet

ingifna klagoskrifter, däri en för tillgrepp af statsmedel

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

19

m. m. inför kammarrätten tilltalad, sedermera dömd redogörare påkallat

ämbetets uppmärksamhet å den långa tid; hvarunder han hållits

häktad i afbidan på utredningen och afgörandet af det balansmål,

hvartill hans brottsliga förfarande gifvit anledning. Af den utredning,

som i anledning af förenämnda klagoskrifter verkställts, hade justitieombudsmannen

väl ansett framgå, att det anmärkta dröjsmålet icke

hade sin grund i någon försummelse hos enskilda ämbets- eller tjänstemän

vare sig i kammarrätten eller det ämbetsverk, på hvilket utredningen

ankommit, men han hade å andra sidan ej kunnat undgå att

finna den tid af omkring tretton månader, som förflutit från vederbörandes

häktande till utslagets meddelande anmärkningsvärd! lång, hvarjämte

det öfverklagade förhållandet jämväl i öfrigt synts honom ägnadt att

tilldraga sig synnerlig uppmärksamhet.

De skäl, justitieombudsmannen anfört för sin ifrågavarande framställning,

äro hufvudsakligen följande.

Om det än icke kunde förnekas, att kammarrätten ägde särskild

sakkunskap vid pröfningen af balans- och fiskaliska aktionsmål, syntes

å andra sidan visst, att någon fara för rättssäkerheten icke skulle

uppstå därigenom, att ifrågavarande mål öfverflyttades till de allmänna

domstolarna. Fasthellre vore en dylik anordning ägnad att medföra

afsevärda fördelar.

En sådan fördel vore den ökade snabbheten i förfarandet. I sådant

afseende hade den verkställda undersökningen gifvit vid handen, att de

balansmål, däri allmän domstol rannsakat eller eljest verkställt utredning,

blifvit slutligen afgjorda på afsevärdt kortare tid än sådana mål,

hvilkas utredande varit anförtrodt åt annan myndighet. Också läge

det i sakens natur, att ett system, hvilket regelmässigt förutsatte, att

den dömande myndigheten icke alls hade hand om utredningen, måste

vålla tidsutdräkt.

En annan fördel vore den besparing i arbetstid, som genom

reformen ställdes i utsikt för vederbörande ämbets- och tjänstemän.

Därigenom skulle nämligen göras obehöfligt åtskilligt mångskrifveri,

som hade sin grund i det rådande systemet.

Ytterligare skulle reformen göra obehöflig den vanskliga gränssättningen

mellan sådana balansmål, som skulle upptagas af kammarrätten

och sådana, som tillhörde allmän domstol, en gräns, som för närvarande

icke vore uppdragen fullt tydlig.

Den betydelsefullaste anmärkningen mot de nuvarande forums
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Kammarrätten.

bestämmelserna vore emellertid, att desamma visat sig hafva till följd

en föråldrad och från alla sakkunniga håll utdömd rättsprocedur. Uppenbarligen

kunde nämligen ett förfarande, enligt hvilket i första instansen

all muntlighet vore utesluten, icke under något förhållande anses tillfredsställande,

och för den allmänna rättskänslan särskildt stötande

verkade förfarandet, när därigenom icke blott åsidosattes den för de

allmänna domstolarna gällande regeln om tid, inom hvilken häktad borde

inställas till rannsakning, utan äfven möjliggjordes, att en person i

afvaktan på sin dom hölles häktad synnerligen lång tid utan rätt att

någonsin få muntligen försvara sig inför sina domare.

Justitieombudsmannen uttalar slutligen den förhoppning, att, om

en blifvande utredning skulle ådagalägga olämpligheten af en öfverflyttning,

föreskrifter i hvarje fall måtte meddelas om förändradt rättsförfarande

hos kammarrätten, i syfte att verkningarna af ämbetsverkets

domsrätt blefve mindre ogynnsamma än hittills.

Kammarrätten framhåller i denna fråga till en början, hurusom det

af justitieombudsmannen anmärkta förhållandet, att de af ifrågavarande

mål, i hvilka allmän domstol rannsakat eller eljest verkställd utredning

i regel vunnit slutligt afgörande på afsevärdt kortare tid än sådana

mål, däri utredningen varit anförtrodd förvaltningsmyndighet, syntes

hafva berott mera af de senare målens jämförelsevis vidlyftiga och invecklade

beskaffenhet än däraf, att deras utredning försiggått utan

anlitande af allmän domstols biträde.

I själfva saken anför ämbetsverket, att en öfverflyttning af balansmålen

kunde tänkas genomförd antingen så, att, med bibehållande af

gällande anordningar beträffande utredningen och åtalsrätten, hvilken

tillkommer kammarrättens advokatfiskal, domsrätten öfverflyttades till

allmän domstol eller ock så, att ej allenast domsrätten, utan äfven utredningen

i dessa mål komme att åligga allmän domstol med biträde

af vederbörande allmän åklagare, hvilken i sådant fall äfven skulle

hafva att utföra åtalet.

Med förmälan att det senare alternativet syntes vara det af

justitieombudsmannen närmast afsedda, erinrar kammarrätten, att i

handläggningen och afdömandet af balansmålen inginge ej allenast

konstaterande af den tilltalade redogörarens brottslighet och arten däraf

jämte straffmätningen, utan äfven utredning angående balansens belopp,

i hvilken mån densamma borde anses belasta olika af redogöraren förvaltade

kassor eller persedelförråd samt tiden, då densamma uppkommit.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

21

För åstadkommande af denna utredning, nödvändig för bedömandet af

ersättningspåståendena, erfordrades emellertid att äga tillgång till de

räkenskaper, i hvilka medlen eller persedlarna i fråga redovisades samt

att göra dessa räkenskaper till föremål för granskning. Utom det att

dessa räkenskaper, hvilka i regel förvarades i kammarrätten eller hos

vederbörande redogörelseverk, följaktligen vore lättare tillgängliga för

dem, som för närvarande hade att ombesörja utredningen, syntes det ock,

som om utredningen skulle icke blott säkrare och lättare utan äfven

snabbare åvägabringas af tjänstemän, hvilka tillhörde samma verk och

följaktligen finge antagas på förhand äga kännedom om dess räkenskapsförhållanden,

än af personer, som vore för verket främmande. Uppenbart

syntes äfven vara, att kammarrättens advokatfiskal såsom ensam

åklagare i nu ifrågavarande mål borde genom denna sin verksamhet

förvärfva en sådan speciell kännedom om dessa måls beskaffenhet, att

han måste förutsättas kunna med mindre tidsutdräkt utföra åklagarevärfvet

än en kronofogde, länsman eller stadsfiskal, som endast undantagsvis

finge handlägga mål af ifrågavarande art. Under alla förhållanden

borde också åtalsrätten och åtalets utförande tillhöra kammarrättens

advokatfiskal.

I afseende å själfva hufvudfrågan, eller huruvida domsrätten borde

öfverflyttas från kammarrätten till de allmänna domstolarna, hvilken

fråga är gemensam för båda alternativen, erinrar kammarrätten, att för

bedömande af denna fråga afsevärd betydelse borde tillmätas utsikten

till ökad snabbhet i rättsskipningen. Enligt kammarrättens åsikt förelåge

emellertid icke grundad anledning till antagande, att detta syfte

skulle vinnas. Fasthellre syntes antagligt, att den ökning af antalet

instanser, som blefve en följd af öfverflyttningen, skulle verka fördröjande

på det slutliga afgörandet..

Den såväl af kommittén som justitieombudsmannen anmärkta

bristen på likformighet i hithörande måls behandling vore, anför kammarrätten

vidare, en beaktansvärd olägenhet, men för att råda bot

härför vore uppenbarligen af nöden ändrade anordningar jämväl beträffande

målens utredande och utförandet af åtal, hvilket kammarrätten

ur andra synpunkter funnit olämpligt. Särskildt i sådana balansmål,

där redogöraren rymt, mötte för öfrigt bestämdt hinder för genomförande

af likformighet i den omständigheten att den särskilda form

för sådana måls anhängiggörande och behandling i öfrigt, som i

ämbetsverkets instruktion vore föreskrifven — offentlig stämning jämte

tredskodom — måste bibehållas, för att balansens belopp och det all
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

mannas fordran hos redogöraren måtte kunna fastställas utan hinder

däraf att han ej kunnat med stämning anträffas.

Hvad vidare angår den af justitieombudsmannen anmärkta saknaden

af muntlighet i processen erinrar kammarrätten om den befogenhet,

som enligt kammarrättens instruktion tillkommer ämbetsverket att anordna

muntligt förhör med part eller vittne inför kammarrätten eller

vid underdomstol i orten. För vinnande af en snabbare handläggning

af balansmål, däri den tilltalade hålles häktad, ifrågasättes ock, att en viss

kortare tid, räknad från den dag häktningen ägt rum, bestämmes, inom

hvilken den förberedande behandlingen af målet — utredningen och det

. därå grundade utlåtandet — i regel skall vara afslutad, äfvensom att

den häktade skall äga att påkalla muntligt förhör inför kammarrätten

eller, efter kammarrättens bestämmande, allmän underdomstol. Härjämte

hemställer ämbetsverket i enahanda syfte om föreskrift angående

skyldighet för den myndighet, å hvilken utredningen ankommer, att,

om nyss nämnda tid öfverskrides, därom göra anmälan för den åtgärd,

kammarrätten kunde finna med anledning däraf påkallad.

Vidkommande slutligen balansmål, däri den tilltalade icke hålles

häktad, erinrar ämbetsverket, att dessa mål i allmänhet rörde uppbördsbrist,

som yppats, först sedan den brottslige redogöraren aflidit eller

afvikit. Möjlighet till muntligt förfarande vore följaktligen här i flertalet

fall utesluten, och redan af denna anledning syntes öfverflyttning till de

allmänna domstolarna icke påkallad.

Skriftlig procedur vore likaledes, enligt hvad erfarenheten gåfve

vid handen, den mest lämpliga formen för handläggningen af de fiskaliska

aktionsmålen, hvadan ej heller beträffande dessa mål en öfverflyttning

syntes böra komma till stånd. För sistnämnda mål förtjänade

därjämte beaktas, att hvad i allmän lag vore stadgadt om befogenhet

för hofrätt att i mål eller ärende, hvarmed hofrätten ntan föregående

stämning såsom första domstol toge befattning, förordna om parts

hörande jämväl vore å nu ifrågavarande mål tillämpligt.

Två af kammarrättens ledamöter hafva i särskildt afgifvet gemensamt

yttrande bland annat förordat meddelandet af ovillkorlig föreskrift

om inställandet af häktad i balansmål inför ämbetsverket.

Härjämte har ämbetsverkets chef i särskildt motiveradt yttrande

förklarat sig anse den af majoriteten förordade anordningen innebära

tillräcklig trygghet för att i förekommande fall hvarken domstolen skulle

komma att sakna erforderligt underlag för det riktiga bedömandet af

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

23

omständigheterna i målet eller den tilltalade uteslutas från den förmån,

han kunde anse tillfälle till muntligt svaromål inför domstolen innebära.

I den fråga, för hvilken jag nu redogjort, tillåter jag mig efter

samråd med chefen för justitiedepartementet framhålla, att öfvervägande

skäl synas tala för att domsrätten i balansmål och sådana fiskaliska

aktionsmål, som för närvarande ankomma på kammarrättens handläggning,

alltjämt förbehålles detta ämbetsverk, äfvensom att ämbetsverkets

advokatfiskal fortfarande blir ensam åklagare i dessa mål. Ändamålsenligt

lärer ock vara, att utredningen af balansbeloppet, såsom hittills,

anförtros åt vederbörande redogörelseverk, där den erforderliga räkenskapsgranskningen

i allmänhet både lättare och säkrare kan utföras än

hos de allmänna underdomstolarna. Jag vill ock i detta sammanhang

erinra därom, att, i likhet med hvad redan 1895 års kommitté för revision

af den militära rättegångsordningen uttalat, senaste krigslagstiftningskommitté

varit af den uppfattning, att icke blott s. k. balansmål

i egentlig mening utan äfven åtal för fel och försummelser i afseende

å uppbörden och förvaltningen af samt redovisningen för under eget

ansvar omhänderhafda medel och persedlar, därför redogörelse ingår

till kammarrätten, i regel borde upptagas och afdömas af denna, äfven

om den tilltalade lydde under strafflagen för krigsmakten, samt att denna

uppfattning ligger till grund äfven för det för innevarande års Riksdag

framlagda förslaget om lag angående ändring i vissa delar af förordningen

om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Allenast i vissa

fall, såsom t. ex. där brottet föröfvats och åtalas i fält eller under sjötåg

och således ej kunnat beifras af kammarrättens advokatfiskal, har

undantag ansetts böra stadgas.

Äfven synes mig antagligt, att, därest anordningar komma till stånd

af beskaffenhet dels att påskynda balansutredningen och dels att bereda

den tilltalade tillfälle att muntligen försvara sig, olägenheterna af det

nu rådande domstolsförfarandet skola i afsevärd grad förringas. Vid

behandling af förslag till ny instruktion för ämbetsverket kommer i

enlighet härmed all uppmärksamhet att ägnas åt frågan, i hvilken utsträckning

anordningar af nyss angifvet slag må kunna genomföras.

Enligt instruktionen äger kammarrätten att till behandling och

afgörande upptaga tvister angående betalning på grund af borgen för

kronans uppbördsmän. Dessa tvister instämmas till kammarrätten af

advokatfiskal och behandlas, på sätt allmänna lagen för hofrätt stadgar.

Departements
chefen.

Tvister om

betalning på

grund af borgen

för kronans

uppbördsman.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlutande N:o 165

Kommittén liar erinrat, att skälet till denna processnelia anordning

uppenbarligen varit det samband, ifrågavarande tvister ansetts

äga med balansmålen, men då detta sammanhang syntes icke böra

medföra, att talan på grund af borgen för en kronans uppbördsman

anställdes i samband eller jämsides med talan mot uppbördsmannen,

utan fasthellre borde behandlas såsom ett särskildt mål, däri balansmålet

allenast tjänade såsom bevismaterial i fråga om balansens belopp,

har kommittén ansett sig böra hemställa, att till allmän domstol måtte

öfverlämnas att upptaga och handlägga tvister af nu omförmäld beskaffenhet.

Departements- Den praktiska betydelsen af kommitténs förevarande reformförslag

chefen. torde vara synnerligen ringa. Sålunda meddelar kammarrätten, att sedan

år 1905 icke något enda mål af ifrågavarande art förekommit till handläggning,

och efter hand som skyldigheten för vissa statsverkets redogörare

att ställa uppbördssäkerhet med fullföljd af tid efter annan i

sådan riktning vidtagna anordningar kommer att i allt större utsträckning

eftergifvas, varder gifvetvis denna betydelse ännu mer förringad.

Ur denna synpunkt skulle det således kunna anses tämligen likgiltigt,

om en ändring i processen för dessa mål vidtoges eller ej. Å andra

sidan har kammarrätten emellertid, såsom mig synes med rätta, framhållit,

att talan i dessa mål lämpligen bör, såsom hittills, utföras af

advokatfiskalen hos ämbetsverket, där jämväl förvaras för deras utredningerforderliga

handlingar. Hvad ämbetsverket därjämte erinrat om sambandet

mellan ett mål af ifrågavarande slag och det mål, där själfva

balansfrågan afgjorts, synes mig ock göra antagligt, att detta samband

kan gestalta sig mera intimt, än kommittén velat göra gällande. Med

hänsyn till den ökning af antalet instanser, som blefve en följd, därest

förslaget vunne godkännande, finner jag äfven antagligt, att det slutliga

afgörandet af målen däraf komme att fördröjas.

mm ang. q/w. Såsom jag redan vid föredragning af frågan om reglering af löne
ningsförmåner

förhållandena m. m. vid kammarkollegium haft anledning omförmäla,

Vfl VH , . , # ’

äro enligt det föreliggande förslaget till lag angående en regeringsrätt

mål om aflöningsförmåner och reseersättning eller om pensionsafgifter

och pensionsrätt enligt gällande föreskrifter afsedda att tillhöra

regeringsrättens slutliga afgörande. I det anförande till protokollet öfver

justitiedepartementsärenden, hvarmed chefen för nämnda departement

beledsagade förslagets framläggande, har han tillika fäst uppmärksam
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

25

heten på behofvet af eu särskild förvaltningsrättslig instansordning

i nu ifrågavarande mål. De anspråk på lön eller dylika förmåner,

hvilka tillkomme statstjänaren, vore nämligen icke att bedöma efter

några som helst privaträttsliga regler, utan hade fasthellre sin grund i

ett publikt rättsförhållande och hämtade därifrån sitt innehåll. Följaktligen

syntes naturligt, att de finge göras gällande allenast i administrativprocessens

former. Den, som med vederbörande verks eller inrättnings

beslut i fråga af nu angifven beskaffenhet icke åtnöjdes, skulle icke få

öfverklaga beslutet, men äga att efter stämning å verket eller inrättningen

utföra sin talan hos administrativ myndighet. Att åtminstone

för en del af dessa mål kammarrätten skulle kunna befinnas lämpa sig

såsom första instans, har härvid varit en förutsättning.

I sitt nyss åberopade anförande däri chefen för justitiedepartementet

i anslutning till dessa sina uttalanden förklarat sig hafva för afsikt att

framlägga förslag till lag i ämnet, har bemälde departementschef tillika

meddelat, att, enligt hvad flera rättsfall visade, de allmänna domstolarna

ansett sig oförhindrade pröfva talan om lön eller pension, ehuru denna

redan blifvit af Eders Ivungl. Maj:t i statsrådet ogillad. Ett analogt förhållande

möter i anmärkning sprocessen såsom en omedelbart gifven

följd af det sätt, hvarpå denna för närvarande är anordnad. Svarandepart

i denna process är nämligen allenast redogöraren och således

icke tillika den, som uppburit det anmärkta beloppet. Och dock

förutsätter afgörandet, huruvida redogöraren skall anses pliktig återbetala

beloppet eller icke, ett bedömande af giltigheten utaf den enskildes

rättsanspråk mot staten i det särskilda fallet. Vägrar den enskilde att

hålla redogöraren skadeslös för hvad han dömts återgälda, är redogöraren

nödsakad att i domstolsväg utsöka sin fordran — ett sådant

mål är för närvarande beroende af högsta domstolens pröfning — och

påkallas härigenom ett förnyadt bedömande af utbetalningens författningsenlighet.

Den möjligheten är då icke utesluten, att afgörandet i den

senare processen varder ett annat än i den förra. Äfven om, såsom

ej sällan sker, den enskilde anfört besvär i an märknings frågan och fått

dessa besvär ogillade, lärer hinder ej föreligga att på sätt, som nyss

nämnts, framtvinga ett nytt afgörande.

Fråga om ändring i nu anmärkta förhållanden väcktes af enskild

motionär vid 1878 års Riksdag, som i anledning häraf i skrifvelse

den 15 maj samma år — med förmälan att Riksdagen funnit med rättvisa

och billighet öfverensstämmande, att en tjänsteman, som kunde

förpliktas återbära statsmedel, hvilka kommit enskild person tillgodo,

äfven borde förhjälpas att utan tidsutdräkt och kostnader erhålla

ersättning — anhöll om utfärdande af bestämmelser rörande sättet

Bill. till Biksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 97 Höft. i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

och ordningen för anmärkningsmåls utförande mot enskild person i

fråga om för högt uppbnren likvid af statsmedel. Öfver denna Riksdagens

framställning afgaf kammarrätten underdånigt utlåtande den 23

december 1881 med förslag till föreskrifter i ämnet. Förslaget, som

emellertid ej var enhälligt, afsåg hufvudsakligen att bereda verklig

partställning åt den, hvars rätt anmärkningen rörde, och innehar i

enlighet därmed, att i anmärkningsväg skulle slutgiltigt dömas äfven

beträffande honom. Ämbetsverket ansåg sig emellertid böra ifrågasätta

lämpligheten af en lagstiftning på förslagets grunder, enär en sådan

lagstiftning, om ock i allmänhet ägnad att bereda redogöraren större

trygghet i fråga om återvinning af hvad han dömts att i första hand

gälda, dock syntes komma att för honom medföra olägenheter, icke

mindre betydande än dem, hvilkas afhjälpande åsyftats.

Vid underdånig föredragning den 22 december 1882 af Riksdagens

berörda skrifvelse jämte de inom ämbetsverket afgifna underdåniga

yttrandena resolverade Kungl. Maj:t, att, om än den af Riksdagen

anmärkta saknaden af föreskrifter i ämnet i vissa, ehuru antagligen

icke synnerligen talrika fall, för redogöraren medfört olägenheter,

det likväl med visshet kunde antagas, att, sedan preskriptionstiden för

uppbördsmäns och redogörares ansvarighet dåmera blifvit genom nådiga

kungörelsen den 26 mars 1881 förkortad från tioårig till treårig, nämnda

olägenheter komme att i så väsentlig grad minskas, att behof af lagstiftning

i det af Riksdagen angifna syfte icke vidare komme att i

afsevärd mån göra sig kännbart samt att Kungl. Maj:t vid sådant förhållande

och med afseende jämväl å hvad inom ämbetsverket erinrats

vid den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden funne Riksdagens skrifvelse

icke till någon åtgärd föranleda.

Frågan föreligger emellertid numera i ett väsentligen ändradt

läge, sedan förslag väckts om anordnande af en verklig administrativ

process. I sammanhang med lagstiftningsåtgärder i sådant syfte synes

böra komma under ompröfning, huruvida ej den möjlighet bör afskäras,

som för närvarande står öppen för en pröfning under civilprocessens

former af förhållandet mellan redogöraren och den enskilde.

Ty jämväl detta förhållande är dock i grunden icke ett privat, utan ett

publikt rättsförhållande, som, i likhet med hvad som gäller för de af

chefen för justitiedepartementet anmärkta målen om aflöning och dylikt,

grundas å den enskildes ställning såsom statstjänare eller å utförandet

af ett allmänt uppdrag, och ett afgörande af anmärkningsfrågan bör

med hänsyn till det förpliktande, som däraf kan följa, göras lika bindande

för dem båda.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

27

En sådan anordning påkallar gifvetvis en ökad skriftväxling före

målets afgörande, då ju den enskilde skall erhålla del af anmärkningen

och lämnas tillfälle att förklara sig öfver det jakande, denna

innefattar, men kan icke antagas komma att föranleda behof af någon

förstärkning af ämbetsverkets arbetskrafter eller annan förändring i

arbetssättet, än som äfven därförutan kan visa sig erforderlig eller lämplig.

Äfven torde i sammanhang med en dylik lagstiftning böra beaktas

en annan egendomlighet i gällande processförfarande i anmärkningsmål,

närbesläktad med den, jag nyss berört.

När redogörare afvikit och förfarandet mot honom med anledning

häraf förfallit, har, då revisionen för närvarande äger rätt till talan

allenast mot redogöraren, annan utväg för bevarande af kronans rätt

ansetts ej stå öppen än att efter remiss till advokatfiskalen bereda denne

tillfälle att till domstol instämma den eller dem, till hvilka en såsom

oriktig anmärkt utbetalning skett. I dessa fall anordnas sålunda ett

processförhållande direkt mellan kronan och den enskilde på grundval

af redogörares åtgärd, som ei blifvit slutligen pröfvad.

Jag anser mig vidare böra erinra, hurusom i sammanhang med

fastställande den 31 december nästlidet år af nådig instruktion för

järnvägsstyrelsen Eders Kungl. Maj:t förordnat, att de för granskning

af statens trafikerade järnvägars och statens järnvägsbyggnaders räkenskaper

och förvaltning utsedde öfverrevisorer skola äga att hos kammarrätten

anhängiggöra talan i anledning af anmärkning, hvartill granskningen

föranleda. Härigenom har en utvidgning skett af kammarrättens

ämbetsbefogenhet, men kan naturligen icke med någon grad af

säkerhet förutsägas, i hvad mån anordningen jämväl i verkligheten

kommer att få betydelse. Af påtaglig betydelse för ämbetsverkets

ställning framstår däremot inrymmandet för ämbetsverket af befogenhet

att äfven i de fall, då utbetalning eller förvaltningsåtgärd vid pröfning

af en framställd anmärkning befunnits författningsstridig, med afseende

å särskilda omständigheter i målet antingen befria vederbörande redogörare

från annan ersättningsskyldighet än utgifvande af anmärkningsprovision

eller ock, undantagsvis, eftergifva ersättningsanspråket i dess

helhet.

Till de nu behandlade frågorna om förändringar i kammarrättens

ämbetsbefogenhet anknyter sig såsom en naturlig afslutning

frågan, om kammarrätten bör i vidare mån än nu är fallet anordnas

såsom sista instans för mål, som falla inom området för ämbetsverkets

Kammarrätten

såsom

sista instans.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

MantalssJcrif
ningemål.

domsbehörighet. Talan öfver kammarrättens beslut fallföljes för närvarande

i fråga om instämda mål samt sådana mål, som afses i § 1

mom. 8 instruktionen, till högsta domstolen i den ordning, som finnes

föreskrifven för sökande af ändring i hofrätts dom. Beträffande balansmål,

fiskaliska aktioner samt de i instruktionen omförmälda frågor »om

obehöriga afkortningar och afskrifningar, overificerade kronorestantier

med flera sådana ämnen, som innefatta ett från lag och författningar

afvikande förfarande, hvarå ansvar följa bör» — pröfningen af nämnda

ansvarsfrågor lärer likaledes böra ske på talan af kammarrättens advokatfiskal

— fullföljas äfven dessa till högsta domstolen, nämligen genom

besvär, som ingifvas till justitierevisionsexpeditionen. Öfriga mål fullföljas

till det statsdepartement, hvarifrån den författning, om hvars

tillämpning i målet varit fråga, blifvit utfärdad eller till hvilket ärendet

eljest i följd af sin beskaffenhet hör.

Under erinran, att enahanda skäl, som på sin tid åberopades till

stöd för fattigvårdsmålens afgörande af kammarrätten såsom sista instans

äfven syntes tala för en liknande anordning beträffande vissa grupper

af administrativa besvärsmål, i hvilka kammarrätten nu utgjorde mellaninstans,

har kommittén föreslagit, att klagan icke måtte få föras öfver

kammarrättens beslut i följande slag af mål, nämligen:

besvär öfver vederbörande myndigheters beslut i mantalsskrifningsmål

samt i fråga om tillämpning af ansvarsbestämmelser, meddelade i

mantalsskrifningsförfattningarna;

besvär öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i frågor

om beräkning och påföring af sådana allmänna kronoutskylder, som på

debitering ankomma, äfvensom af andra »räntor», i den mån besvär i sistnämnda

hänseende enligt instruktionen ankomma på kammarrättens

pröfning;

besvär öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut angående

afkortning, afskrifning eller restitution af kronoutskylder, böter

eller andra allmänna medel äfvensom öfver vederbörande myndigheters

beslut angående extra ordinarie afskrifningar, i den mån besvär i sistnämnda

ärenden enligt kommitténs förslag skulle tillhöra kammarrättens

pröfning; samt

besvär öfver pröfningsnämndernas beslut i taxeringsärenden, så

ock öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i frågor om

debetsedelslösen samt om tillämpning af ansvarsbestämmelser enligt

bevillningsförordningen och förordningen om inkomstskatt.

Hvad då först mantalsskrifning smålen och målen om ansvar enligt

mantalsskrifningsförfattningarna vidkommer, har kommittén, med till
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

29

slutning af ämbetsverket, betonat det samband, som för närvarande

förefinnes mellan fattigvårdsmålen och frågor om understödstagares

rätta mantalsskrifningsort. Att detta samband gör en likformig behandling

af dessa slags mål önsklig, synes mig påtagligt, och då jag

tillika delar ämbetsverkets åsikt, att frågan kan såsom i det hela fristående

lösas oberoende af det sätt, hvarpå instansordningen för öfriga

kammarrättsmål varder bestämd, samt fara för rättssäkerheten eller för

äfventyrandet af nödig enhet i rättstillämpningen ej lärer kunna anses

föreligga, därest förslaget bifalles — för åren 1900—1903 meddelas,

att ändring i kammarrättens utslag skett allenast i ett mål af 33 under

samma tid fullföljda — hyser jag icke någon tvekan att tillråda godkännande

af kommitténs förslag i denna del.

Beträffande öfriga grupper af mål ägnar kommittén särskild uppmärksamhet

åt taxeringsmålen. Dessa mål, hvilkas afgörande i sista instans

hos kammarrätten förordas jämväl i en vid den nu samlade Riksdagen

afgifven framställning af enskild motionär, äro ock utan jämförelse

de viktigaste af ifrågavarande mål, likasom de äfven äro de talrikast

förekommande.

Med framhållande af att en reform i det afseende, hvarom här

är fråga, bör komma till genomförande allenast för sådana mål, däri,

med hänsyn till målens egen beskaffenhet eller till formen för deras

föregående behandling, fullt nöjaktig utredning kunde beräknas föreligga

redan hos kammarrätten, har kommittén, utgående tillika från den

numera ändrade anordningen med tre lokala taxeringsinstanser — bevillningsberedning,

taxeringsnämnd och pröfningsnämnd — sökt göra

gällande, att den sålunda uppställda förutsättningen borde anses föreligga

uppfylld i fråga om taxeringsmålen. Redan under handläggningen

hos de tre första instanserna borde enligt kommitténs mening ett taxeringsmål

blifva så pass fullständigt utredt, att en därefter i ordningen följande

gemensam öfverinstans kunde anses göra tillfyllest. Äfven erinras därom,

att bestämmelserna angående deklarationsplikt nödvändiggjorde för ett

stort antal skattskyldiga att redan vid beskattningsförfarandets början förebringa

material för en riktig taxering. Och genom föreskriften, att, om

den skattskyldiges uppgift icke följes vid taxeringen, skälen därför skola

af taxeringsmyndigheten tydligen angifvas samt underrättelse därom

honom med allmänna posten, så fort ske kan, kostnadsfritt tillsändas,

vore åt den skattskyldige, som däraf hade behof, beredt tillfälle att i

tid kunna bedöma, hvilken utredning han kunde hafva af nöden för

att vinna ändring i det ifrågavarande beslutet, och att förebringa denna

Beskattnings
mål.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Kammar•

rätten.

utredning. Det syntes därför kommittén med visshet kunna påstås,

att rättssäkerheten ej kunde i någon mån komma att lida däraf, att

för fullföljd af talan mot pröfningsnämndernas beslut skulle finnas blott en

instans. Att kammarrätten i sin egenskap af en för hela riket gemensam

öfverdomstol med relativt begränsadt ämbetsområde vore väl ägnad

att fylla uppgiften att vara sista instans i taxeringsmål borde slutligen

få anses visst och bekräftades därjämte af det förhållande, att, såsom

en för åren 1900—1904 gjord sammanställning (del III s. 52) för

nämnda tidrymd gåfve vid handen, ändring i kammarrättens beslut

skedde jämförelsevis sällan, frånsedt de fall, där för vidtagen ändringåberopats

förebragt ny utredning.

Under uttalande att ämbetsverket icke kunde understödja förslag

om sådana ändringar i instansordningen beträffande de administrativa

besvärsmålen, som väl ledde till någon minskning i utgifter och större

snabbhet i rättsskipningen, men på samma gång äfventyrade dess trygghet,

ställer sig kammarrätten bestämdt afvisande mot förslaget att göra

kammarrätten till sista instans i taxeringsmål.

Sitt afstyrkande grundar kammarrätten förnämligast på sin erfarenhet

om beskaffenheten af den handläggning, dessa mål i regel

undergå hos taxeringsmyndigheterna. Med den underordnade vikt,

dessa myndigheter ofta fäste vid formerna för denna handläggning,

vore det, anför ämbetsverket, ingalunda sällsynt, att exempelvis föreskriften

om skyldighet att i vissa fall underrätta skattskyldig om en

med afvikelse från hans deklaration åsatt taxering icke vunne erforderligt

beaktande. Esomoftast inkomme ock ifrågavarande mål till kammarrätten,

utan att vederbörande parter af taxeringsmyndigheterna erhållit

nödiga anvisningar, i hvilket eller hvilka afseenden den redan

förebragta utredningen ansetts bristfällig, och befunne sig följaktligen

fortfarande i ett mer eller mindre outredt skick. Under sådana omständigheter

kunde kammarrättens åtgärd i syfte att främja frågans

rätta lösning ofta nog ej sträcka sig längre än att i sitt utslag framhålla

bristerna i den föreliggande utredningen. Att i dessa ganska

talrika fall behofvet af eu instans öfver kammarrätten vore i hög grad

kännbart, vore lätt att inse, och om än genom ett utveckladt kommunikationsförfarande

de af nämnda missförhållande uppkommande olägenheterna

skulle kunna i någon mån minskas, syntes dock, så länge icke

de anmärkta bristerna i taxeringsmyndigheternas organisation blifvit

af hjälpta, det för rättssäkerheten medföra icke ringa våda att upphäfva

rätten att öfverklaga kammarrättens beslut i beskattningsmål.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

31

Kammarrätten, påpekar ock, att då samma fråga, afseende felaktigheter

i taxeringen, förelegat till ämbetsverkets bedömande, dels med

anledning af en anmärkning af ämbetsverkets revision vid vederbörande

räkenskap, och dels efter anförda besvär, talan öfver kammarrättens

beslut enligt kommitténs förslag skulle få fullföljas i förra fallet, men

ej i det senare. En dylik anordning innebure uppenbarligen fara för

rättsskipningens enhet och kunde följaktligen icke anses tillfredsställande.

Vid öfvervägande af de skäl för och emot reformen i fråga, som Departementssålunda

anförts, har det synts mig, som om de senare vore de starkare. chefenSedan

kammarrättens yttrande afgafs, har omorganisation af taxeringsmyndigheterna

kommit till stånd i syfte att förenkla taxeringsförfarandet

närmast genom borttagande åt en utaf de lokala instanserna.

Redan denna omständighet synes mig innebära anledning till tvekan

beträffande ett förslag, som afser bortfallande af ytterligare en instans,

helst då denna tillika hittills utgjort slutinstans.

Ej heller får förbises, att kammarrätten alltjämt är den första

domstolsinstansen för dessa mål. Handläggningen af besvär hos pröfningsnämnden

är nämligen och torde alltjämt förblifva alltför snabb

och summarisk för att annat än undantagsvis medgifva en ingående

pröfning af besvären, hvartill kommer, att pröfningsnämnden är en

taxeringsmyndighet, som, jämte det att den pröfvar anförda besvär, tillika,

oberoende af om besvär anförts eller ej, skall, obunden af en domstols

former, granska och fastställa samtliga taxeringar.

Om än, såsom man har allt skäl att hoppas, den reform på

beskattningsväsendets område, som från och med innevarande år trädt

i kraft, skall visa sig ägnad att i afsevärd grad förenkla och underlätta

såväl deklarati onspliktens fullgörande som det efterföljande

taxeringsarbetet, därvid för mig såsom särskildt betydelsefull framstår

den omständigheten, att skattskyldigheten och deklarationsplikten

anknyta sig till samma år, det näst föregående, torde dock nödig

försiktighet bjuda att ännu så länge i likhet med kammarrätten räkna

med den eventualiteten, att dess afgörande af taxeringsmålen mången

gång kommer att inskränka sig till ett påvisande af de stycken, däri

utredningen befunnits bristfällig. Kominer ett mera utsträckt kommunikationsförfarande

till stånd, skulle väl åtskilligt stå att vinna i

fråga om utredningens upphjälpande, men fullt effektiv blefve näppeligen

denna garanti. Rörligheten på det ekonomiska området tillskapar

alltjämt nya beskattningsfrågor, hvilkas innebörd den stora allmänheten

har svårt att fatta. De begrepp, hvarmed lagstiftningen här rör sig,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Mål om debitering,

afkortning

och restitution.

,Afskrifningsmål.

Mål enligt

§ 1 mom. 8

instruktionen.

sakna äfven nödig fasthet, hvilket vållar, att den skattskyldige, då han

har att yttra sig i anledning af en förnyad kommunikation, lätteligen

missförstår hvad frågan gäller och åberopar en förut afgifven förklaring,

som han för sin del alltjämt finner tillfyllestgörande. Enligt min

mening kan ej heller en jämförelse med fattigvårds- och mantalsskrifningsmålen

med fog åberopas till stöd för kommitténs förslag i denna

del. Dels äro nämligen dessa mål, i motsats till taxeringsmålen,

tämligen ensartade, och dels har här föregått ett afgörande af ämbetsmyndighet

på grund af en utredning, som för fattigvårdsmålens vidkommande

tillkommit under partförhandling.

Af hvad jag sålunda anfört följer, att jag icke finner reformen

tillrådlig för taxeringsmålen, till hvilka jag då hänför äfven frågor om

debetsedelslösen och tillämpning af ansvarsbestämmelser enligt bevillningsförordningen

och förordningen om inkomstskatt. I det föreliggande

förslaget till regeringsrätt har chefen för justitiedepartementet ej heller

ansett sig böra räkna med en ändring i förevarande afseende.

Hvad vidare angår debiterings-, afkortnings- och restitutionsmål,

äga dessa så nära släktskap med taxeringsmålen, att, då jag ansett mig

icke böra ifrågasätta någon ändring i instansförfarandet för de sistnämnda

målen, utan vidare däraf följer, att jag- ej heller för de förra

kan tillstyrka ändring härutinnan.

Beträffande slutligen af skrifning smålen synas mig dessa vara af

väsentligen annan innebörd än beskattningsmålen, enär de hufvudsakligen

afse frågor, huruvida vederbörande redogörare iakttagit gällande föreskrifter

i sylte att bevara kronans rätt eller om villkoren för eftergifvande

af denna rätt uppfyllts. De äro således närmast hänförliga till anmärknings-

och redogörelsemål, för hvilka kommittén emellertid icke ifrågasatt

ändrad instansordning. Då jag ansett mig böra tillstyrka en anordning,

enligt hvilken kammarrättens revision skulle tillerkännas befogenhet att

påkalla rättelse i redogörares åtgärder i frågor af förevarande slag —

befogenheten må nu komma att utöfvas under den ena eller andra

formen — saknar jag ock anledning att samtidigt förorda en anordning,

som skulle beröfva den med kammarrättens beslut missnöjde

parten möjlighet att öfverklaga beslutet.

I afseende å sättet för fullföljd af talan emot kammarrättens beslut

i sådana mål, som omförmälas i § 1 mom. 8 af ämbetsverkets instruktion,

har af kommittén icke ifrågasatts någon ändring, hvaremot

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

33

förslaget till regeringsrätt upptager dessa mål bland dem, som skola dit

fullföljas. Enligt instruktionen innefatta dessa ytterst sällan förekommande

mål »besvär öfver Kungl. Majrts befallningshafvandes förordnanden, som

angå utfordrande af kronans räntor och ingälder samt afse beskattningsförfattningarnas

tillämpning och verkställighet, då icke fråga är om hvad

utmätas skall eller om förment olaglighet vid själfva utmätningen». De

kronans inkomster, hvarom här är fråga, torde numera få anses utgöras

dels af de i kapitalkonto till riksliufvudboken under titel: extra uppbörd

upptagna grundskattebelopp (räntor), hvilka äfven efter ingången af år

1904 tillsvidare utgå från vissa egendomar, förtecknade i statskontorets

underdåniga skrifvelse den 11 december 1902, och dels hufvudsakligen

af restantier å hvarjehanda före år 1904 förfallna utlagor till indelningsverket,

hvilka restantier, jämte den s. k. trosspassevolansafgiften, likaledes

föras å extra uppbördstitel — det af ämbetsverket senast afgjorda

målet af nu ifrågavarande slag afsåg klagan öfver en utmätning, därvid

uttagit-s resterande rotevakansafgift.

Jag anser mig emellertid böra nämna, att tvekan någon gångförsports,

huruvida ej ifrågavarande mål hafva en vidsträcktare innebörd

och afse klagan öfver debitering jämväl af allmänna utskylder.

På sätt kammarrätten erinrat, äga dessa mål, som i hvarje fall till sin

natur äro debiteringsmål, föga gemenskap med de mål, som i öfrigt fullföljas

till högsta domstolen. På grund af bristande kunskap om en föreskrift

af så speciell art som den ifrågavarande saknar ock den medgifna

rätten till fullföljd egentligt värde. Vid sådant förhållande och då mål

af hithörande art, om än enligt sakens natur sällsynta, kunna antagas

förekomma ännu någon tid framåt, torde, för den händelse regeringsrätten

ej kommer till stånd, böra föreskrifvas, att talan i dessa mål må

fullföljas i den ordning, som gäller för mål om debitering i allmänhet.

Kommittén, som i sitt allmänna principbetänkande framhållit önskvärdheten

af att vid utarbetande af instruktioner och arbetsordningar

för de centrala ämbetsverken sådana förenklingar i arbetssättet blefve

vidtagna, som kunde finnas erforderliga och ändamålsenliga, har i sådant

syfte för kammarrättens vidkommande framställt förslag om ändrade

anordningar i afseende å formerna för den förberedande behandlingen

af besvärsmål, som till ämbetsverket fullföljas från Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande, diarii- och protokollsföring samt skrifsättet.

Vidare har uttalats önskvärdheten af föreskrift i syfte att på

vederbörande ledamot måtte ankomma att utan föredragning vidtaga

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 5

Förenklingar i

arbetssättm.m

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Departements
chefen.

Domfört antal

ledamöter.

alla nödiga förberedande åtgärder för bringande af mål och ärenden i

det för deras pröfning erforderliga skick.

En del af dessa förslag ansluta sig till kommitténs hemställan,

att sekreterarebefattningen i ämbetsverket måtte indragas, och har redan

af denna anledning afstyrkts af kammarrätten, som icke kan biträda

denna hemställan. Åtskilliga andra förslag har kammarrätten ur rättssäkerhetens

synpunkt funnit ägnade att föranleda tvekan eller ock

afstyrkt, medan åter andra vunnit ämbetsverkets tillslutning.

Gifvetvis är af vikt, att de framställda förslagen till förenklingar

vid den förestående omorganisationen vinna genomförande i så stor

utsträckning, som kan pröfvas förenlig med ämbetsverkets egenskap

af en administrativ domstol. De framställda förslagen och erinringarna

skola ock blifva föremål för öfvervägande vid fastställande af instruktion

för ämbetsverket, och vill jag nu endast erinra om, att i flera af kommittén

anmärkta afseenden, såsom beträffande konceptföring samt expeditions-

och skrifsätt, förenklingar redan vidtagits.

De till kammarrättens pröfning hörande mål och ärenden handläggas

dels af presidenten och ledamöterna gemensamt i plenum och

dels å särskilda divisioner. Härtill komma så kallade afdelningssammanträden,

därvid anmärkningsmål från kammarrättens revisionsafdelning

handläggas, och kammarrättsråden tjänstgöra såsom bisittare i tur och

ordning, medan revisionskommissarierna, en för hvar för sitt kontor, ombesörja

föredragningen. I afseende å domfört antal ledamöter samt

omröstning till dom gälla enahanda bestämmelser som för hofrätt. I

följd häraf kommer hvarje division eller afdelning att bestå af fyra

ledamöter, presidenten däri inberäknad, om han såsom ledamot deltager

i sammanträde, men skall, när skiljaktiga meningar uppstå och ej tre

ledamöter äro om slutet ense, ännu en ledamot tillkallas.

Vid öfvervägande af de förändringar, som till förenkling och

tidsvinst kunde finnas påkallade i de former, under hvilka kammarrättens

ämbetsverksamhet utöfvas, har kommittén ifrågasatt, huruvida icke beträffande

vissa kammarrätten tillhörande mål och ärenden någon eftergift

kunde ske i gällande bestämmelser angående domfört antal ledamöter

därstädes.

Kommittén har ansett sig ej böra ifrågasätta ändring i afseende

å domfört antal ledamöter i fattigvårdsmål och de öfriga mål, i hvilka

kammarrätten enligt kommitténs förslag sludle blifva sista instans,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

35

nämligen, på sätt jag nyss anfört, taxerings målen och därmed närbesläktade

mål samt afskrifningsmålen.

Nödig varsamhet har ock synts kommittén böra mana att för

närvarande icke vidtaga någon ändring beträffande balansmålen, fiskaliska

aktionsmålen (instr. § 1 mom. 2 och 18) samt mål, afgjorda af Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande och konsistorierna gemensamt eller

af dessa senare ensamt, angående förvaltning eller redovisning för

allmänna läroverks och kyrkors med flera dylika medel. Dessa mål

vore nämligen, anför kommittén, ej sällan af invecklad art och kunde

beröra viktiga personliga rättigheter. Ej heller har kommittén föreslagit

någon ändring beträffande de till ämbetsverket instämda mål eller de

debiteringsmål, som afses i § 1 mom. 8 i instruktionen. Såsom hittills

skulle ock de i mom. 20 omförmälda målen angående fel och försummelse

i tjänsten af tjänstemän och vaktbetjänte i ämbetsverket handläggas

i plenum.

Beträffande öfriga mål gör kommittén däremot gällande, att deras

afgörande i kammarrätten syntes kunna utan olägenhet eller våda anförtros

åt ett ringare antal ledamöter, än hvad enligt nu gällande bestämmelser

är fallet. Först och främst vore nämligen att märka, att,

enligt kommitténs förslag, i alla dessa mål kammarrättens beslut skulle

kunna öfverklagas i högre instans. Vidare kunde erinras, att inom

andra centrala verk mål af lika vikt som de nu ifrågavarande i en

mängd fall kunde afgöras antingen af chefen allena efter en eller två

ledamöters hörande eller ock af chefen jämte två ledamöter, och detta

äfven hvad anginge administrativa besvärsmål. Under en tidigare period

hade ock varit i kammarrätten medgifvet, att mål, som icke voro af

juridisk beskaffenhet eller borde in pleno förehafvas, kunde afgöras af

tre ledamöter.

I enlighet härmed har kommittén föreslagit, att kammarrätten i

följande mål skulle vara beslutför med tre ledamöter, nämligen

revisionsafdelningens eller advokatfislcalens anmärkningar vid eller

med anledning af de till granskning inkomna räkenskaperna;

besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärkningseller

redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen därunder inbegripna;

från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärkningsfrågor, där yrkande

om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller landshöfdingämbete;
anmärkningar

mot förmyndarkammarens i Stockholm förvaltningsåtgärder

och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i deras

berättelse blifvit framställda;

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

anmälanden och åtal i anledning af försummelse att inom föreskrifven

tid till kammarrätten aflämna räkenskaper för granskning; samt

frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande anmärkningseller

aktoratsarfvode äfvensom angående afskrifning i advokatfiskalskontorets

eller revisionsafdelningens aktoratsräkningar.

Redan i detta sammanhang anser jag mig böra nämna, att från

kommittén jämväl föreligger förslag därom, att samtliga de nu uppräknade

målen skola föredragas af revisionskommissarie med befogenhet

för honom att såsom ledamot deltaga i målens afgörande, ett förslag,

som jag ansett mig böra biträda, men som af kammarrättens

majoritet afstyrkts.

Förslaget om inskränkning af domfört antal ledamöter har icke

vunnit kammarrättens godkännande. Under erinran, att förslaget innebure

ett afsteg från en länge tillämpad grundsats, framhåller ämbetsverket,

hurusom den anordning, enligt hvilken formerna för ärendenas

afgörande hos ämbetsverket blifvit reglerade i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de för andra öfverrätter gällande föreskrifter i ämnet,

naturligen hade sin grund dels i vissa af dessa domstolar handlagda måls

likartade beskaffenhet med dem, som ankomme på ämbetsverkets handläggning,

dels ock i afsikten att trygga rättssäkerheten vid afgörandet af

de icke oviktiga mål, som utgjorde föremål för ämbetsverkets pröfning.

För att eu afvikelse från nämnda grundsats finge anses befogad, borde

man emellertid vara berättigad uppställa den fordran, att därigenom

någon mera afsevärd fördel verkligen stode att vinna, likasom äfven

måste sorgfälligt undersökas, att icke genom en dylik förenkling rättssäkerheten

rubbades. Härvid ville det synas kammarrätten, som om

den förenkling och tidsvinst, förslagets godkännande komme att medföra,

skulle vara af ganska underordnad betydelse. Af de grupper af

mål, detsamma åsyftade, inverkade endast anmärkningsmålen i någon

nämnvärd grad på kammarrättens arbetsbörda. Under förutsättning

att ämbetsverkets hemställan med afseende å den tid, som borde ägnas

åt föredragning af nämnda slag af mål och ärenden, vunne godkännande,

— en hemställan, till hvilken jag återkommer — skulle den tidsvinst,

som genom den ifrågasatta förenklingen komme att beredas kammarrättsråden,

utgöra lör en hvar af dem endast omkring en föredragningstimme

i månaden jämte den tid, som toges i anspråk för det öfriga

arbetet med de föredragna målen. Att fördelen af denna tidsvinst vore

af sådan betydelse, att för ernående af densamma den nuvarande lik
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

37

formigheten i fråga om de till kammarrättens ämbetsområde hörande

målens behandling i förevarande afseende borde uppgifvas, kunde ämbetsverket

icke för sin del finna. Redan på denna grund såge ämbetsverket

sig föranlåtet afstyrka förslaget. Godkändes, anför ämbetsverket slutligen,

kommitténs förslag om revisionskommissariernas deltagande såsom

ledamöter i afgörandet af de utaf dem föredragna målen syntes ej heller

förenligt med erforderlig varsamhet att än mer minska de i pröfningen

af dessa mål deltagande kammarrättsrådens antal.

Lika med ämbetsverket håller jag före, att en anordning i det af Departementskommittén

förordade syfte icke bör komma till stånd på. rättssäkerhetens chefenbekostnad,

och anser med denna uppfattning det icke böra ifrågakomma

att i någon mån rubba villkoren för beslutmässigheten i de mål, för

hvilka kammarrätten utgör sista instans. Ej heller synes mig så böra ske

i fråga om vissa andra mål, som äfven kommittén ställt utanför tilllämpningen

af den ifrågasatta anordningen. Hit höra balansmål, tvister

om ansvarighet på grund af borgen för kronans uppbördsman och redogörare

samt fiskaliska aktioner, som ankomma på kammarrättens handläggning.

Jämväl för anmärkningsmålens vidkommande hyser jag betänklighet

att tillråda den ifrågasatta anordningen. Dels utgör kammarrätten

första instans för dessa mål, till hvilka jag i detta sammanhang

hänför från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärkningsfrågor,

innefattande yrkande om ersättning emot landshöfding eller landshöfdingeämbete

samt frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande

anmärknings- eller aktoratsarfvoden äfvensom anmärkningar mot

förmyndarkammarens i Stockholm förvaltning och räkenskaper, dels hafva

nu ifrågavarande mål i öfvervägande grad ett juridiskt skaplynne, som

påkallar beaktande jämväl i fråga om formen för deras handläggning och

afgörande. Särskildt synes mig detta blifva fallet, om anmärkningsprocessen,

såsom jag nyss ifrågasatt, kommer att afse ej endast redogöraren

och fastställandet af hans ansvarighet, utan äfven den, hvars

rätt anmärkningen materiellt gäller. Utöfningen af den diskretionära

befogenhet, som förlänats kammarrätten vid afgörandet af anmärkningar

beträffande statens järnvägars förvaltning, påkallar ock en pröfning,

hvars allsidighet synes mig kunna röna mindre gynnsam inverkan

af en minskning i antalet dömande. Om, såsom jag anser lämpligt,

revisionskommissarie berättigas att såsom ledamot deltaga i afgörandet

af nu nämnda mål, torde ock för själfva rättspröfningen vara gagneligt,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

att de bisittande kammarrättsrådens antal icke minskas i vidare mån

än som följer af en dylik anordning.

Beträffande besvär i anmärknings- och redogörelsemål, som till

kammarrätten fullföljts, påkalla dessa gifvetvis handläggning under samma

former, som enligt min åsikt alltjämt böra gälla för handläggningen af

anmärkningsmålen.

Däremot synes mig ur rättssäkerhetens synpunkt invändning

näppeligen kunna göras mot att kammarrätten med tre ledamöter, föredraganden

inberäknad, afgör »anmäl anden och åtal» i anledning af försummelse

att inom föreskrifven tid till kammarrätten aflämna räkenskaper

för granskning. I dessa mål påkallas från revisionens sida

tillämpning af den i nådiga kungörelsen den 22 januari 1897 angående

tiderna för olika räkenskapers insändande stadgade bötespåföljden och

torde de således få anses vara af synnerligen enkel art.

Hvad slutligen beträffar taxeringsmålen, har kommittén ej afgifvit

förslag om minskning i domfört antal ledamöter, hvilket torde få anses

äga sin förklaring däri, att kommittén, såsom jag nyss anfört, förordat

kammaiTätten såsom sista instans för ifrågavarande mål. Med anledning

häraf föreligger ej heller från kammarrätten något uttalande beträffande

dessa mål i det afseende, hvarom nu är fråga.

För egen del synes mig antagligt, att det utan förfång för rättssäkerheten

bör kunna anförtros åt tre kammarrättsledamöter att afgöra

dessa mål, kvilka — därutinnan olika anmärkningsmålen, som röra sig öfver

hela statsförvaltningen — för en rätt handläggning kräfva förtrogenhet

hufvudsakligen endast med gällande skattelagar. I sin mån skulle ock

den ifrågasatta anordningen främja ett påskyndadt afgörande af dessa

mål till båtnad för de skattskyldige, hvilkas anspråk på en snabb rättsskipning

i dessa mål te sig helt naturliga. Då taxeringsmålen tillföra

kammarrätten en betydande del af dess arbetsmängd, torde ock

åtskillig tidsvinst för ämbetsverket ställas i utsikt med reformens

genomförande, hvilken tidsvinst lämpligen kan tagas i anspråk för

vården af andra ämbetsuppgifter.

Jag torde ej behöfva framhålla, att mitt tillstyrkande af ifrågavarande

reform för taxeringsmålens vidkommande sker under förutsättning,

att kammarrätten icke göres till sista instans i dessa mål.

Under enahanda förutsättning anser jag mig likaledes kunna tillstyrka,

att mål om debetsedelslösen samt om böter enligt skattelagarna,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165. 39

debiteringsmål samt mål om afkortning ocb restitution må afgöras af

tre ledamöter.

Jag har, hvad angår besvär i taxerings- och debiteringsmål, icke

förbisett, att frågor likartade med dem, som där föreligga till behandling,

kunna komma under kammarrättens bedömande jämväl på grund af anmärkningar

från ämbetsverkets revision och således under form af anmärkningsmål.

Den åtskillnad, jag det oaktadt ansett mig kunna förorda

i afseende å domfört antal ledamöter vid afgörandet af beskattningsmål,

å ena, och anmärkningsmål, å andra sidan, synes mig emellertid tillräckligt

motiverad af den olikhet i domstolens sammansättning i ena

och andra fallet, som äfven enligt min mening bör komma till stånd.

För de mål, som omförmälas i 1 mom. 8 af instruktionen,

har kommittén — änskönt i dessa mål talan skulle få vidare fullföljas

— ej velat ifrågasätta ändring i förevarande afseende. Såsom jagredan

påpekat, äro emellertid ifrågavarande mål af samma natur

som vanliga debiteringsmål. Sistnämnda mål likasom ock mål, innefattande

klagan öfver obehörig taxering, hafva äfven de stundom sin

rent yttre anledning i en uppbördsorder, som föranledt utmätning af

restantier å utskylder, och enda skillnaden torde vara, att utskylderna

äro af sinsemellan olika art. Vid sådant förhållande synes mig riktigt,

att reformen vinner tillämpning äfven å nu ifrågavarande mål.

Kammarrättens ledamöter åtnjuta, i likhet med presidenten, under

sommarmånaderna en och en half månads ferier samt dessutom under

januari månad befrielse från skyldighet att föredraga eller deltaga i

handläggning af andra mål och ärenden än sådana, som påkalla skyndsam

behandling. Under sistnämnda månad afhållas i allmänhet endast

plenisammanträden, därvid äfven anmälas mål och ärenden från revisionsafdelningen,

samt extra sammanträden för föredragning och besvarande

af nådiga remisser i frågor af legislativ eller administrativ natur. Härutöfver

tages ledigheten i anspråk för justering och expediering af föredragna

mål samt för beredande af mål till ny föredragning.

Härjämte äger enligt vedertaget bruk frihet från föredragning

rum under vårsessionens sista vecka samt ett par dagar vid påsk.

För vinnande af ökad arbetsprodukt inom kammarrätten har kommittén

hemställt, att dessa nu brukliga afbrott eller inskränkningar i

föredragningen måtte bortfalla.

Ämbetsverkets representant hos kommittén har motsatt sig de s. k.

julferiernas borttagande under uttalande att någon egentlig ledighet icke

Upphörande

af afbrotten

i nuvarande

föredragning.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Departements
chefen.

Arbetstid d

tjänsterummet.

kunde genom dessa ferier anses beredas ledamöterna. Detta uttalande

biträdes af ämbetsverket, som emellertid finner ändamålsenligast, att

frågan för ämbetsverkets del ordnas på enahanda sätt, som gäller för

rikets hofrätter. Vidare lämnar ämbetsverket utan erinran förslaget om

upphörande af nuvarande korta afbrott i föredragningen vid påskhelgen,

men anser däremot sista veckan under vårsessionen fortfarande böra såsom

hittills få tagas i anspråk uteslutande för expediering af föredragna mål.

Eljest skulle, anför ämbetsverket, icke kunna undvikas, att antingen

besluten i en del mål, på grund däraf att ferier inträdde för en eller

annan af de ledamöter, som deltagit i afgörandet af desamma, icke blefve

expedierade förr än efter feriernas slut, eller ock expedierandet af besluten

i de emot vårsessionens slut föredragna målen komme att för de

ledamöter, hvilka ägde omedelbart därefter åtnjuta ferier, föranleda en

icke oväsentlig inskränkning i denna dem tillförsäkrade förmån.

Att, på sätt kommittén föreslagit, fullständigt fråntaga kammarrättens

ledamöter den sedan gammalt åtnjutna förmånen af inskränkning

i tjänstgöringen under januari månad synes mig icke påkallad t, helst om,

såsom äfven ifrågasättes, en utsträckning af ledamöternas före dragningsskyldighet,

kommer till stånd. Jag anser sålunda lämpligt och billigt,

att någon tids rådrum för expedieringen af afgjorda mål och beredande

af nya, mera vidlyftiga mål alltjämt beviljas, och har det synts mig,

som skulle en ferieanordning i ungefärlig likhet med den, som gäller

för hofrätterna, äga goda skäl för sig. Enligt den år 1901 fastställda

arbetsordningen för hofrätterna äro julferier medgifna under tiden 20

december — 14 januari. Dock skall för behandling af vissa mål rörande

häktade, så ock af mål och ärenden, däri omständigheterna påkalla ofördröjlig

handläggning, under nämnda ferier en division sammanträda, så

ofta sådant är af nöden. Föreskrift i likartadt syfte synes mig lämpligen

böra meddelas i fråga om kammarrättens ifrågavarande ferier.

Beträffande lindringen i tjänstgöringen under vårsessionens sista

vecka finner jag hvad kammarrätten anfört icke innefatta tillräcklig

anledning att för detta ämbetsverk medgifva en förmån, som icke tillkommer

vare sig hofrätterna eller kammarkollegium. Likaledes torde

den nu åtnjutna ledigheten vid påsk böra helt och hållet bortfalla.

I fråga om arbetstid å tjänsterummet erinrar kommittén, att i afseende

å kammarrätten med dess dubbla egenskap af domstol och förvaltande

verk en daglig minimiarbetstid af sex timmar hvarje socken
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

41

clag icke lämpligen kunde föreskrifvas för ämbetsverkets personal i

dess helhet. I anslutning härtill har ej ifrågasatts föreskrift i sådan

syfte för kammarrättens president och kammarrättsråden.

Hvad däremot angår öfriga tjänstemän äfvensom betjänte, anser

kommittén viss arbetstid böra med afseende på dem föreskrifvas, och

att för dem bör stadgas förpliktelse att, där ej för särskilda fall

undantag, efter pröfning, medgifves, vara å tjänsterummen tillstädes

minst sex timmar hvarje söckendag. Beträffande särskildt revisionskommissarierna

erinrar kommittén, att desse vid beredningen af anmärkningsmål

till föredragning i de flesta fall behöfva hafva tillgång till

de å tjänstelokalen befintliga räkenskaper, å hvilka anmärkningarna

äga afseende.

Kammarrätten meddelar, att anordningen med stadgad arbetstid å

tjänsterummet genom ämbetsverkets beslut redan vunnit tillämpning med

afseende å revisionsafdelningens tjänstemän, men framhåller, hurusom

tvekan yppats om lämpligheten att med ytterligare en timme dagligen utsträcka,

tiden för revisorernas arbete, enär detta arbete, som nu påginge

fem timmar, verkade synnerligen tröttande och vid sådant förhållande

någon afsevärd ökning af arbetsprodukten ej syntes vara att förvänta

af den ifrågasatta sjätte arbetstimmen.

Af principiella skäl, väsentligen lika dem kammarkollegium för sin

del anfört, afstyrker kammarrätten, att den föreslagna anordningen vinner

tillämpning å annan tjänstepersonal än revisorerna och aktuarien, för

hvilken sistnämnde lämpligen syntes kunna lagstadgas den nu vedertagna

ordningen att hålla aktuariekontoret öppet för allmänheten fem timmar

hvarje helgfri dag.

Med kommittén är jag ense därom, att med hänsyn till kammarrättens

egenskap att utgöra en administrativ domstol lagstadgad arbetstid

å tjänsterummet icke lämpligen låter sig bestämmas för presidenten,

ej heller för kammarrättsråden i vidare mån än som följer af deras

skyldighet att såsom föredragande eller bisittare närvara vid ämbetsverkets

sammanträden. I öfrigt torde, i anslutning till hvad jag vid

underdånig föredragning af frågan om lönereglering för kammarkollegium

ansett mig böra förorda beträffande nämnda ämbetsverks personal i dess

helhet, för den ordinarie tjänstepersonalen i kammarrätten böra meddelas

motsvarande bestämmelser i förevarande hänseende, som för statsBih.

till Biksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 6

Departements
chefen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Ökadt antal

sammanträden

och utsträckt

före dragning

skyldighet.

kontoret redan vunnit tillämpning. Så länge emellertid för kanslipersonalens

behof af tjänstelokal kan disponeras allenast ett ruin inom den

byggnad, däri ämbetsverket för närvarande är inrymdt, torde svårighet

tills vidare möta att låta anordningen vinna full tillämpning beträffande

denna personal.

I fråga om kammarrättsråds föredragningsskyldigliet och skyldighet

att såsom bisittare deltaga i kammarrättens sammanträden åligger det

honom för närvarande att hvarje vecka två dagar bevista divisionssammanträde,

som i allmänhet räcker fyra timmar, och i regel kommer på hvarje

kammarrättsråd två timmars föredragning å division i veckan. Dessutom

hafva kammarrättsråden att en dag i veckan bevista dels plenum

och dels i tur och ordning såsom bisittare ett afdelningssammanträde på

omkring två timmar för handläggning af anmärkningsmål och därmed

samband ägande ärenden. För beredande af det antal mål,

hvilkas föredragning kunnat medhinnas på två timmar hvarje vecka,

och för det i öfrigt, utöfver sammanträdena, erforderliga arbetet, däribland

affattandet af ledamots votum i mål, i hvars afgörande han deltagit

såsom bisittare, hafva sålunda för kammarrättsråden återstått i

regel tre söckendagar i hvarje vecka förutom den tid af öfriga söckendagar,

som icke åtgått för sammanträdena. För närvarande åligger det

äfven kammarrättsråden att likaledes i fastställd tur och ordning såsom

bisittare närvara vid den extra föredragning, upptagande en tid af två

timmar i veckan, som alternerande ombesörjes af adjungerade ledamöter.

Nu nämnda anordningar gälla för de ordinarie vår- och höstsessionerna,

af hvilka vårsessionen tager sin början den 1 februari och

afslutas den 15 juni samt höstsessionen börjar den 16 september och

varar till årets slut. Under sommarferierna arbetar kammarrätten endast

å en division och äger därunder ingen extra föredragning rum, ej heller

anmärkningsföredragning i vidare mån än att anmärkningar utställas

till förklaring, hvarförutom på revisionsafdelningen ankommande verkställighets

m. fl. ärenden af löpande natur vid plenisammanträdena anmälas.

När presidenten såsom ledamot deltager i sammanträde, beredes

härigenom i tur och ordning bisittande ledamot tillfälle till ledighet för

så stor del af sammanträdet, som presidenten anmäler sig vilja i nyss

nämnd egenskap öfvervara sammanträdet.

Under uttalande, att enligt kommitténs mening utrymme syntes

föreligga för en ökning af a otalet sammanträden, samt att med hänsyn

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

43

till ifrågasatta förenklingar ocli lättnader i arbetet jämväl en utsträckning

af kammarrättsrådens föredragningsskyldighet borde kunna vidtagas,

utan att därigenom målens noggranna behandling skulle i någon

mån äfventyras, har kommittén hemställt, att det måtte åläggas kammarrättsråden

att, förutom tjänstgöring i plenum, dels, i tur och ordning,

en dag i veckan deltaga i sammanträde för handläggning af anmärknings-

och därmed likställda mål, dels oek en hvar tre dagar i veckan,

i regel minst fyra timmar och med skyldighet till föredragning hvar i

sin tur, deltaga i sammanträden för handläggning af andra mål och

ärenden.

Med deltagande i tre allmänna divisionssammanträden följer, anför

kommittén, att hvarje kammarrättsråd skulle hafva att under loppet af

två veckor föredraga under tillhopa omkring sex timmar i stället för,

såsom för närvarande är förhållandet, fyra timmar. För att besörja

det arbete, som förutsattes för eller föranleddes af tillhopa omkring

tolf timmars föredragning under fyra veckor eller som eljest vore i

tjänsten behöfligt, skulle sålunda i allmänhet för kammarrättsråden

återstå — förutom en del af de på dessa veckor belöpande sammanträdesdagarna

— två söckendagar hvar vecka och därutöfver under tre

veckor af fyra en tredje söckendag eller sålunda på fyra veckor elfva

söckendagar.

Under framhållande att, efter det senaste lönereglering för ämbetsverket

år 1879 ägde rum, den kammarrättsråden påhvilande arbetsbördan

jämsides med arbetsmaterialets tillväxt i ej oväsentlig grad

ökats, samt att antalet afgjorda mål och ärenden tillhörande ledamöters

föredragning från och med år 1881 till och med år 1903 afsevärdt

stigit ej blott absolut utan äfven i förhållande till antalet föredragande,

förklarar sig ämbetsverket anse en så betydande ökning af antal sammanträden

och ledamots föredragningsskyldighet, som af kommittén ifrågasatts,

hvarken vara billig eller af behof påkallad för behörigt medhinnande

af den årliga arbetsmängd, som kunde anses vara den för kammarrättsråd

normala. Härvid finge man, erinrar ämbetsverket, icke taga

hänsyn till en befintlig balans af oafgjorda mål, enär för dennas afarbetande

påkallades anordningar af tillfällig natur, utan det gällde att

tillse, att under ett år afgjordes ett ungefärligen lika stort antal, som under

året inkommit. Ur denna synpunkt hade ämbetsverket ansett sig befogadt

att såsom i hufvudsak normgifvande utgå från 1903 års förhållanden.

Ifrågavarande år, då åtta ledamöter samt under vår- och höstsessionerna

två adjunkter tjänstgjorde, inkommo sammanlagdt 2,541 mål och ärenden,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets Utlåtande N;o 165.

Departements
chefen.

tillhörande ledamöters föredragning, samt afgjordes i det närmaste samma

antal eller tillhopa 2,533 dylika mål och ärenden. Vid beräkning af den

ledamöterna påhvilande normala arbetsbördan vore man emellertid berättigad

att från berörda arbetsmängd af omkring 2,540 mål och ärenden afdraga

ett så stort antal mål och ärenden, förslagsvis upptaget till 80,

som genom bifall till kommitténs af kammarrätten förordade förslag

om upphörande af underställningsskyldigheten i vissa mål och öfverlämnande

till revisionskommissariernas föredragning af en del anmärknings-

och därmed jämställda mål och ärenden skulle kunna antagas

komma att frångå ledamöternas föredragning. Härjämte borde emellertid

hänsyn tagas äfven därtill, att enligt förslaget sammanträdena ej

vidare skulle behöfva åtminstone i samma mån som för närvarande

tagas i anspråk af föredragning till kommunikation af mål och ärenden,

och att äfven enligt kammarrättens mening föredragningsarbetet borde

fortgå under längre tid af året än för närvarande vore fallet. Vid

öfvervägande af dessa förhållanden hade ämbetsverket kommit till den

uppfattning, att, därest kammarrättsrådens föredragning under vår- och

höstsessionerna utsträcktes utöfver den nuvarande med omkring hälften

af hvad kommittén föreslagit, skulle under angifna förutsättningar den

sålunda ökade föredragningstiden vara tillräcklig för behandling af den

ledamöternas föredragning tillhörande ordinarie arbetsmängden och äfven

låta sig genomföra i händelse af en verksam förenkling af rubrik- och

recitskrifningen.

Gifvetvis är det en tämligen vansklig sak att träffa ett riktigt

afgörande angående den utsträckning af föredragningsskyldigheten, som

lämpligen bör förordas för ledamot i kammarrätten.

Fullföljer man kammarrättens för år 1903 gjorda jämförelse af

antalet inkomna och af g jorda mål, visar sig, att motsvarande siffror för

åren 1904, 1905, 1906 och 1907 utgjorde år 1904 resp. 5,729 och

5,029 — såsom kammarrätten anmärkt, vållade 1903 års allmänna

fastighetstaxering här en ej obetydlig ökning i jämförelse med nästföregående

års förhållanden — år 1905 resp. 4,805 och 5,177, år 1906

resp. 5,161 och 5,153 samt år 1907 resp. 4,883 och 5,304.

I dessa siffror ingå emellertid för motsvarande år anmärkningsmål

med resp. 432 och 437, 496 och 503, 492 och 636 samt 405 och

595, en arbetsprodukt, som till en del vunnits genom anordnande af

extra anmärkningsföredragniug under åren 1905 och 1906 och som

haft till följd en stadigt nedgående balans å dylika mål, så att denna,

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

45

som till år 1905 utgjorde 531 mål och. till år 1907 380 mål, vid utgången

af sistnämnda år belöpte sig till 190 mål. Äfven bör nämnas,

att däri ingå jämväl mål och ärenden tillhörande sekreterarens föredragning,

hufvudsakligen underställda afskrifningsmål, hvilka nu äro

afsedda att bortfalla. För ifrågavarande årsperiod utgjorde antalet inkomna

och afgjorda mål, tillhörande sekreterarens föredragning: för

år 1904 resp. 1,815 och 1,422, för år 1905 resp. 1,475 och 1,731,

för år 1906 resp. 1,940 och 1,835 samt för år 1907 resp. 1,623

och 1,617.

Med frånräknande af siffrorna för de båda nyss nämnda grupperna

af mål och ärenden skulle för mål, som ankommit på ledamots föredragning,

förhållandet mellan inkomna och afgjorda mål ställa sig så,

som framgår af följande siffror, nämligen för år 1904 3,482 resp. 3,170,

för år 1905 2,834 resp. 2,943, för år 1906 2,729 resp. 2,682 samt

för år 1907 2,855 och 3,092.

Häraf torde framgå, att i senare tid antalet af de utaf ledamöterna

afgjorda mål för år i det hela tämligen nära svarat emot antalet inkomna

mål. Härvid bör emellertid bemärkas, att ämbetsverket under en lång följd

af år — äfven de sista fyra åren — haft förstärkning af adjunkter

under de ordinarie sessionerna till antal af fyra under vårsessionen

1904, men i öfrigt två, samt att dessas föredragningsskvldighet i allmänhet

omfattat, utom i likhet med ledamots två timmar hvarje vecka,

jämväl — mot befrielse dock från skyldighet att deltaga i plenimål och

att vara bisittare vid anmärkningsföredragning — hvardera två timmar

hvarannan vecka, hvilket motsvarar tre timmars föredragning i

veckan.

önskligt. måste vara, att efter den nuvarande arbetsbalansens

afarbetande uppkomsten af ny balans i möjligaste mån förebygges,

och bör således på en utsträckning af föredragningsskyldigheten ställas

det anspråk, att ämbetsverket framdeles må kunna utan anlitande af

adjungerade ledamöter behörigen och således äfven utan en för arbetsresultatet

ogynnsam forcering medhinna den ordinarie arbetsbördan. Vid

dennas beräknande bör hänsyn emellertid tagas äfven till den periodvis

starkare tillströmningen af taxeringsmål på grund af de hvart femte

år återkommande allmänna fastighetstaxeringarna. Möjligt är, att det

för sådant ändamål kan visa sig erforderligt att utsträcka tiden för

ordinarie ledamots föredragning utöfver tiden för det af ämbetsverket

föreslagna timtalet för vecka, så långt som kommittén ifrågaställa men

att redan nu meddela bestämd föreskrift i sådant syfte, torde ej vara

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Revisions
arbetets
nuvarande
anordning.

ai nöden. Till frågan om ordnandet af detaljerna i den förändrade

arbetsindelning, som af en utsträckning af föredragningsskyldigheten

blir en följd, får jag anledning återkomma vid den förestående behandlingen

af förslag till ny instruktion för ämbetsverket.

För det af kommittén jämväl väckta förslaget om utsträckning

af tiden för föredragning af anmärkningsmål anhåller jag att få redogöra

i sammanhang med framställningen af de öfriga förslag, som afse

revisionsafdelningens ämbetsverksamhet.

Vid sidan af de uppgifter, som under förvaltningsväsendets fortgående

utveckling blifvit kammarrätten anförtrodda, kvarstår fortfarande

såsom en synnerligen betydande gren af dess ursprungliga verksamhet

revisionsarbetet, därunder jag hänför ej blott den kammarrättens revisionsafdelning

omedelbart eller i andra hand tillhörande granskningen af

kronans och andra allmänna räkenskaper och framställandet af därvid

uppkomna anmärkningar, utan ock den dömande verksamhet, kammarrätten

har att utöfva i anmärkningsmål. I fråga • om dessa ämbetsuppgifter

gäller, såsom kommittén med rätta framhållit, att vikten af desamma

men äfven svårigheterna vid deras fullgörande ökas, i samma

mån som statsförvaltningen varder alltmera vidtomfattande. Det är

därför ur det allmännas synpunkt i hög grad angeläget att tillse, att

kammarrättens ämbetsverksamhet å detta område så ordnas och handhafves,

att den i möjligaste mån erbjuder trygghet för utöfvande af erforderliga

kontroller och för behörigt beaktande jämväl i öfrigt af det

allmännas intressen, så vidt på kammarrättens ämbetsverksamhet skäligen

må ankomma.

För utredning i hvad mån detta må kunna anses vara fallet

synes mig nödigt att till en början något redogöra för det sätt, hvarpå

kammarrättens revisionsarbete för närvarande besörjes.

Föremål för granskning inom kammarrättens revisionsafdelning

äro de kronans och andra allmänna räkenskaper, i afseende å hvilka ej

är annorledes förordnadt. Dessa räkenskaper finnas angifna i den af

mig förut omnämnda nådiga kungörelsen den 22 januari 1897, angående

tiden för aflämnande till kammarrätten af de räkenskaper,

hvilka där böra undergå granskning. Härjämte tillkomma i växlande

antal tillfälliga räkenskaper, exempelvis kommitténs räkenskaper, samt

räkenskaperna för institutioner, anordnade efter tiden för nyss nämnda

författnings utfärdande.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

47

Beträffande räkenskapsgranskningen är vidare stadgadt, att, så

snart räkenskaperna inkommit, skall med dem ofördröjligen företagas

en förberedande undersökning i hufvudsakligt syfte att utröna, huruvida

propriebalans eller äfventyr för kronans eller det allmännas säkerhet

i något hänseende må förefinnas, i hvilken händelse anmälan därom

genast bör göras hos kammarrätten. Detta s. k. förgranskningsarbete

utföres i regel af den revisor eller amanuens, som sedermera skall

verkställa den vidare granskningen af räkenskapen.

Därefter skola de räkenskaper, hvilka icke förut undergått granskning

i detalj, fullständigt granskas samt de redogörelser, som i det redovisande

verket blifvit detaljgranskade, underkastas, i den mån tiden det

medgifver, ytterligare revision, mindre i afseende å redogörelsernas

sifferuppgifter än till kontrollerande af vederbörande myndigheters förvaltningsåtgärder.

Sistnämnda granskning kallas generell revision, och

båda formerna af granskning innefattas under den gemensamma benämningen

ordinarie revision.

Ordinarie revision bör vara fullbordad senast inom ett år från den

dag, räkenskapen blifvit till revisionsafdelningen aflämnad, där ej för

granskningen af någon särskild räkenskap är eller kan varda annorlunda

föreskrifvet. Efterrevision kan dock äfven äga rum.

Gfranskningsarbetet är fördeladt mellan revisionsafdelningens tre

kontor sålunda, att å första kontoret granskas alla landsböcker och därmed

gemenskap ägande räkningar, å andra kontoret arméns och flottans

tillika med öfriga försvarsverket rörande räkenskaper äfvensom lotsverkets

räkenskaper, och å tredje kontoret de civila verks och myndigheters

räkenskaper, hvilka icke tillhöra de öfriga kontoren.

Närmare bestämmelser i afseende å granskningsarbetet äro gifna

i kammarrättens arbetsordning.

För ifrågavarande arbetes rättvisa och ändamålsenliga fördelning

emellan tjänstemännen inom hvarje revisionskontor är för en hvar till

kontorets granskning hörande räkenskap, genom uppskattning i månader

eller trettiondedelar af månad, bestämd en viss, längre eller kortare

tid, som på grund af vunnen erfarenhet anses böra åtgå för räkenskapens

granskning och ej må öfverskridas. Dylik uppskattning äger

rum, så ofta kammarrätten därom förordnar, och verkställes inom hvarje

kontor af revisionskommissarien i samråd med därvarande revisorer.

Efterhand som nya räkenskaper tillkommit eller räkenskapen svällt ut

— något som särskildt för försvarsverkets och kommunikationsverkens

vidkommande varit förhållandet — har uppskattningen måst jämkas,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

och kommittén anför ett flertal fall, där reduktion af den uppskattade

granskningstiden måst i afsevärd utsträckning vidtagas.

Vid uppdelningen af räkenskaperna på tjänstemännen beräknas i

regel för hvarje revisor s. k. hel revisionslott, omfattande tolf månaders

revision enligt den gjorda uppskattningen. Härvid är dock att märka,

att, som hvarje revisor är berättigad att åtnjuta eu månads semester

årligen, han i själfva verket icke kommer att för året granska flera

räkenskaper, än som äro uppskattade till sammanlagdt elfva månaders

revision, under det vikarien utför granskningsarbetet för den tolfte

månaden. Som semester i allmänhet brukar tillgodonjutas under sommarmånaderna

och under denna årstid dessutom tjänstledighet åtnjutes af

en stor del revisionstjänstemän, uppstår ofta svårighet att erhålla

vikarier för dessa samtidigt från arbetet lediga revisorer samt för

tjänstlediga amanuenser. Af detta skäl, äfvensom för att bereda de

äldre extra tjänstemännen möjlighet att erhålla så långvariga förordnanden

samt så sammanhängande arbete som möjligt, har i regel inom

kammarrätten så förfarits, att semesterarbetet fått å hvarje kontor

utföras i ett sammanhang eller ock i två omgångar, under våren och

hösten. Vid ledighetsförordnanden däremot har en liknande anordning

hittills icke vunnit tillämpning.

De å revisionsafdelningen tjänstgörande amanuenserna hafva enahanda

granskningsarbete som revisorerna, men då enligt kammarrättens

beslut den 12 mars 1880 arbetstiden för dessa amanuenser är

bestämd till 20 timmar i veckan eller två tredjedelar af den för revisorerna

samtidigt fastställda, erhåller i regel hvarje amanuens å revisionsafdelningen

två tredjedels revisionslott eller således räkenskaper

med en uppskattad granskningstid af åtta månader.

Från nu omförmälda anordning finnas emellertid vissa undantag.

Enligt kammarrättens instruktion skola nämligen, därest revisionskommissarie

förordnas till föredragande i anmärknings- m. fl. mål, vissa

honom eljest åliggande göromål i hans ställe bestridas af den revisor

eller amanuens, kammarrätten därtill utser, och denne, hvilken kallas

kontorsförman, erhåller då lindring i de honom tillhörande granskningsbestyren.

Vidare är minskning i granskningsarbetet medgifven den

revisor å hvarje kontor, hvilken har sig uppdraget att ombesörja expeditionsgöromålen

jämte vissa andra i arbetsordningen angifna bestyr.

Om beskaffenheten af dessa göromål samt de medgifna lindringarna

får jag tillfälle att längre fram närmare yttra mig.

Inom slutet af den revisionstid, hvartill räkenskapen blifvit uppskattad,

skall revisionstjänstemannen till revision skommissarien eller,

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

49

därest och för den tid denne är förordnad till föredragande, till kontorsförmannen

aflämna uppkomna anmärkningar i koncept. Härefter har

revisionskommissarien resp. kontorsförmannen att genomse, granska

och med räkenskapen jämföra anmärkningarna. Godkännas de, har

anmärkningsförfattaren att efter konceptets återfående skyndsamt utskrifva

de godkända anmärkningarna, hvarefter de tillställas revisionskommissarien

eller kontorsförmannen för att förses med dennes underskrift

och af honom ingifvas till kammarrätten. Revisionskommissarien

eller kontorsförmannen har ock att med sitt yttrande beledsaga anmärkningsförfattarens

påminnelser i anledning af inkommen förklaring.

Godkänner ej revisionskommissarien eller kontorsförmannen vid

räkenskap gjord anmärkning, äger anmärkningsförfattaren att till kammarrätten

ingifva anmärkningen, försedd med egen underskrift.

Föredragning af revisionstjänsteman är i gällande instruktion bestämd

allenast såsom alternativ till ledamotsföredragning, men har alltifrån

instruktionens utfärdande varit utan afbrott tillämpad. Under den

första tiden bestreds föredragningen för hvarje af de tre kontoren af

en revisionstjänsteman från kontoret, och har — efter det under en

följd af år revisionskommissarien å tredje kontoret föredragit både för

sitt kontor och andra kontoret — från och med år 1905 föredragningen

ombesörjts af revisionskommissarierna, en hvar för sitt kontor.

I sin egenskap af föredragande har revisionskommissarien att med

skyndsamhet foga anstalt om de förberedande åtgärder, som kunna

erfordras för de till hans föredragning hörande målens försättande i

skick att kunna med slut af hjälpas, att vid målens föredragning hafva

förslag till beslut skriftligen affattadt samt att vaka däröfver, att de af

kammarrättens beslut föranledda expeditionsåtgärderna besörjas med

noggrannhet och erforderlig skyndsamhet.

I afseende å revisionsarbetets ordnande föreligga från kommittén

flera betydelsefulla förslag, hvilka jag skänker min tillslutning. De

synas mig nämligen samtliga, om än i olika grad, ägnade att verka

främjande för revisionens arbeten och särskildt till en af samtliga uttalanden

att döma välbehöflig höjning af revisionsafdelningeus ställning.

Såsom jag får anledning framhålla, synes det mig endast, som om

kommitténs förutsättningar bort föra några längre, än som skett, likasom

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 7

Förslag angående

revisionsarbetets

ordnande.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Särskilda

räknebiträden.

Befogenhet för

revisor att

själf underskrifva

sina

anmärkning ar

ni. m.

Revisions*

kommissarie,

föredragande

och ledamot.

jag redan nu vill framhålla, att kommitténs förslag synts mig påkalla

i viss mån andra organisativa anordningar än dem, kommittén ansett

sig böra förorda.

Bland förslagen möter till en början det af ämbetsverket utan erinran

lämnade förslaget att åt kvinnliga eller andra biträden utan akademisk

examen öfverlämna att besörja såväl rent siffergranskningsarbete som ock

annat mera mekaniskt arbete. Genom en dylik anordning af granskningsarbetet

i förening med detaljgranskningens begränsande till förvaltningsområden

i saknad af egen specialrevision kommer för revisionstjänstemännen

beredas tillfälle att i allt större utsträckning ägna sig

åt den öfverrevision till kontroll å den granskade myndighetens förvaltningsåtgärder

och utgiftsposternas författningsenlighet, som är deras

hufvuduppgift. För renskrifning o. d., som länge utförts af revisionstjänstemännen

själfva, böra gifvetvis också, i enlighet med hvad kommittén

förutsätter, uteslutande anlitas särskilda skrifbiträden.

Vidare har jag att framhålla förslaget om befogenhet för ordinarie

revisor att själf underskrifva sina anmärkningar och ansvara för deras

riktighet äfvensom att i öfrigt själfständigt utföra sin talan i anmärkningsprocessen.

En sådan själfständighet, påyrkad redan af 1874 års

löneregleringskommitté, har städse varit andra ordinarie revisionstjänstemän

med lägre kompetens än kammarrättens revisorer medgifven, men

förvägrats de senare af fruktan för omogna anmärkningar, hvilkas framställande

skulle kunna skada ämbetsverkets anseende. Såsom redan

nyssnämnda kommitté framhöll och den nuvarande löneregleringskommittén

ytterligare understrukit, lärer emellertid anledning saknas till

sådan farhåga. Med hänsyn härtill synes ej heller af behof påkalladt

att, såsom af ämbetsverket ifrågasatts, meddela föreskrift om någon

öfvergångstid, därunder inrymmandet af den vidgade befogenheten skulle

ankomma på kammarrättens pröfning i hvarje särskildt fäll.

Beträffande sättet för föredragningen af kammarrättens anmärkningsmål

har, med tillslutning af ämbetsverket, af kommittén föreslagits

såsom ett tjänsteåliggande för revisionskommissarie att ombesörja föredragningen

af dessa mål. Däremot har, såsom jag redan anfört,

kammarrätten afvisat kommitténs i sammanhang härmed framlagda förslag

om inrymmande af befogenhet för föredraganden att såsom ledamot deltaga

i målens afgörande. Ämbetsverket gör nämligen gällande, att, då revisionskommissarierna

— enligt kommitténs förslag — skulle bibehållas vid

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

51

utöfningen af högata ledningen öfver revisionsarbetet, denna deras

allmänna tjänstemannaställning syntes utgöra ett bestämdt hinder för

deras deltagande i den dömande verksamheten. Väl finge antagas,

att endast undantagsvis hinder i form af ett direkt jäfsförhållande

skulle föreligga för vederbörande revisionskommissaries deltagande i

själfva beslutet, men däremot syntes icke utan skäl kunna göras

gällande, att revisionskommissariernas chefskap för de tjänstemän,

hvilka förde kronans talan i de uti revisionsafdelningen uppkomna anmärkningsmålen,

icke kunde anses fullt förenlig med den fullständiga

oafhängighet och frihet från förutfattade meningar, som för ett godt

fullgörande af domarekallet måste anses oeftergifliga. Den af kommittén

åsyftade utvidgningen af revisionskommissariernas inflytande på målens

afgörande syntes för öfrigt åtminstone i viss mån kunna vinnas genom

en vida enklare anordning än den föreslagna, nämligen genom att tillerkänna

föredraganden rätt att deltaga i öfverläggningen och till

protokollet afgifva de särskilda yttranden, hvartill han funne sig

befogad.

Detta ämbetsverkets uttalande har icke varit enhälligt. En minoritet,

bestående af ämbetsverkets chef och två ledamöter, har nämligen förklarat

sig finna kommittéförslaget kunna och böra under vissa förutsättningar

vinna godkännande.

De fördelar, som genom den föreslagna anordningen skulle kunna

ernås, syntes, anför minoriteten, så afsevärda, att de kunde anses väl

uppväga de af densamma befarade olägenheterna. Särskildt förtjänade

framhållas det gifna företräde, den af kommittén förordade anordningen

ägde framför den nuvarande därutinnan, att ett legalt inflytande på de

ifrågavarande målens afgörande tillförsäkrades vederbörande föredragande

och denne blefve juridiskt ansvarig för besluten, fördelar, som endast

delvis skulle vinnas genom sådana bestämmelser som de af kammarrättens

pluralitet tillstyrkta. Otvifvelaktigt skulle äfven den mera framskjutna

och inflytelserika ställning, kommittéförslaget afsåge att bereda revisionskommissarierna,

bidraga att höja deras intresse för tjänsten och i sin

mån verka gagneligt å revisionsarbetet i dess helhet. Äfven om det

också måste medgifvas, att revisionskommissariernas dubbelställning

såsom chefer för revisionskontoren och föredragande ledamöter i anmärkningsmål

kunde vara ägnad ingifva tvifvelsmål om den ifrågasatta

anordningens lämplighet, syntes dock rättssäkerheten icke äfventyras

genom deras deltagande i målens afgörande under ansvarighet för besluten,

dock under förutsättning att ändring icke skedde i gällande

föreskrift om domfört antal ledamöter i de mål, hvarom nu vore fråga.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Departements
chefen.

Två af reservanterna, däribland ämbetsverkets chef, påyrka därjämte

bibehållande af nu föreskrifven kontrollgranskning af bisittande ledamot,

dock mera med afseende å beslutets sakliga innebörd än dess formella

affattning. Denna granskning syntes nämligen blifva till gagn

äfven i det afseende, att ledamöterna, Indika eljest måhända kunde befaras

efter hand blifva mera främmande för ifrågavarande mål, skulle erhålla

tillfälle att vidmakthålla och vidga sin erfarenhet å förevarande område.

Då den af kommittén förordade reformen äfven enligt min mening

kommer att blifva till verkligt gagn för det allmänna, har jag, såsom

redan är antydt, ansett mig böra biträda detsamma.

Den betänklighet, som framställts mot förslaget, grundas också

uteslutande på antagandet, att äfven efter reformens genomförande revisionskommissarie

skulle förblifva chef å revisionsafdelningen, hvilken

ställning ej vore väl förenlig med hans domarekall. Godkännes det förslagom

utsträckt föredragningsskyldighet för revisionskommissarie, hvarom

jag strax skall yttra mig, måste jag emellertid finna antagligt, att revisionskommissariens

framtida ställning inom ämbetsverket varder en väsentligen

annan än den, som för närvarande tillkommer honom, hvadan chefskapet,

om det skall vara ett verkligt och ej endast nominellt sådant,

lärer böra läggas i andra händer. Revisionskommissaries tid och arbetskrafter

torde nämligen under berörda förutsättning komma att så fullständigt

tagas i anspråk för beredningen till föredragning af anmärkningsmål,

att någon tid icke blir öfrig för handhafvande af de med

chefskapet förenade bestyr. Äfven synes mig en anordning, enligt hvilken

föredraganden i anmärkningsmål tillerkännes domsrätt, härutinnan vara

att föredraga framför den af ämbetsverkets flertal förordade reservationsrätten,

att ett verkligt votum afgifves under en känsla af ansvar, som i

allmänhet icke kan antagas vara i samma grad för handen, då det endast

gäller ett under domareansvar icke afgifvet uttalande. I tillvaron af

denna lifligare ansvarskänsla bör man enligt min mening söka den bästa

garantien mot en befarad ensidighet i domfällandet.

Den nuvarande anordningen med kontrollgranskning synes mig

på de af reservanterna anförda skäl böra bibehållas.

Redan förut har jag omnämnt kommitténs förslag, enligt hvilket

äfven vissa andra grupper af mål och ärenden, som för närvarande tillhöra

kammarrättsrådens föredragning, hädanefter skulle ankomma på

föredragning af revisionskommissarie.

Dessa mål äro:

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

53

advokatfiskalens anmärkningar vid eller med anledning af de till

granskning inkomna räkenskaperna;

besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärknings - eller redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen därunder inbegripna;

från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärkningsfrågor, däri yrkande

om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller landshöfdingämbete;
anmärkningar

mot förmyndarkammarens i Stockholm förvaltningsåtgarder

och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i deras berättelse

blifvit framställda;

anmälanden och åtal i anledning af försummelse att inom föreskrifven

tid till kammarrätten aflämna räkenskaper för granskning; samt

frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande anmärkningsarfvode

och om afskrifning i advokatfiskalskontorets eller revisionsafdelningens

aktoratsräkningar.

I fråga om samtliga dessa mål och ärenden gäller, på sätt kommittén

erinrat, att de antingen stå i nära samband med revisionsafdelningens

arbeten eller, där så ej kan sägas vara fallet, dock äro af den

natur, att äfven beträffande dem revisionskommissarierna torde få anses

sitta inne med sakkunskap, som synes göra dem särskildt lämpade att

föredraga dessa mål och äfven deltaga i deras afgörande. Hvad särskildt

angår besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärknings-

eller redogörelsemål, torde genom deras öfverlämnande till

revisionskommissariernas föredragning vinnas större möjlighet än för

närvarande för öfversikt och kontroll af anmärkningsförfarandet hos

kammarrätten i dess helhet. Därjämte synes ett samlande i revisionskommissariernas

hand af samtliga anmärknings- och redogörelsemål vara

ägnadt att bereda ökad trygghet för en konsekvent tillämpning af räkenskapsväsendet

rörande stadgar och föreskrifter.

På grund af hvad jag sålunda anfört har jag biträdt förslaget äfven

i denna del. Likaledes finner jag lämpligt, att revisionskommissarie

såsom ledamot deltager i handläggning af plenimål, som angår revisionsafdelningens

personal eller arbetet å afdelningen. En dylik anordning,

om hvars ändamålsenlighet kommittén och ämbetsverket äro ense, synes

mig fullt befogad, äfven om, såsom jag förutsätter, revisionskommissaries

nuvarande chefskap kommer att upphöra.

Föredragning af anmärkningsmål äger för närvarande i regel rum

två timmar i veckan. Under åren 1904 och 1906 har därjämte extra

anmärkningsföredragning varit anordnad, hvilket, såsom jag redan nämnt,

haft till resultat en ej obetydlig nedgång i balansen.

Utsträckning

af revisionskommissaries

föredragningsskyldighet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Med stöd af undersökningar för åren 1900—1903 har kommittén

förklarat sig finna den för anmärkningsmålens föredragning anslagna

tiden vara alltför knapp och hemställt, att sådan föredragning — till

hvilken nu skulle komma jämväl föredragningen af besvär i anmärkningsoch

redogörelsemål — måtte anordnas i regel minst fyra timmar hvarje

vecka året om allenast med de afbrott, som betingas af inträffade helgdagar.

Kammarrätten erinrar å sin sida, att under femårsperioden 1900—

1904 antalet afgjorda mål allenast för åren 1902 och 1903 icke motsvarat

den årligen inkomna arbetsmängden och uttalar med stöd häraf,

att den anslagna föredragningstiden, om än någon utsträckning af densamma

syntes erforderlig, dock i det närmaste motsvarade behofvet. I

tillräcklig grad syntes i hvarje fall behofvet komma att tillgodoses, om

föredragning hvarje vecka två timmar ägde rum hela året med undantag

allenast för infallande helgdagar och januari månad.

Departementschefen.

Såsom jag redan anfört, har för åren 1905, 1906 och 1907 antalet

afgjorda mål, särskildt för de båda sistnämnda åren, ej obetydligt

öfverstigit antalet inkomna mål. Härtill har emellertid för år 1906

medverkat anordnad extra föredragning. Enär den fortgående utvecklingen

af förvaltningens olika grenar bör antagas komma att tillföra

kammarrättens revision ett stadigt växande arbetsmaterial, synes man

emellertid — förutsatt tillika att anordningar komma till stånd i syfte

att förstärka revisionens arbetskrafter och öka dessas effektivitet — också

böra räkna med sannolikheten af en ökad numerär af anmärkningsmål.

Jämväl den kraftigare utveckling af specialrevisionerna för arméns och

flottans räkenskaper, som redan blifvit eller kan förväntas blifva åvägabragt,

samt de förut af mig omnämnda anordningarna i afseende å revisionen

af järnvägsstyrelsens räkenskaper och förvaltning böra enligt

min mening antagas komma att verka till ökning af föredragningsmaterialet.

I betraktande häraf synes någon afprutning å den föredragningstid,

kommittén i förevarande hänseende förordat, tillsvidare icke

böra göras i vidare mån än, att föredragningen må ligga nere under

julferierna, sådana jag tänkt mig dessa anordnade. Törhända kan ock

låta sig göra att medgifva någon begränsning under sommarmånaderna.

K''rättens" Enligt hvad jag redan inledningsvis nämnt, utgöres kammarrättens

organisation, ordinarie tjänstemannapersonal för närvarande af, förutom presidenten och

de åtta kammarrättsråden, fem andra gradens och tjugutre första gradens

tjänstemän. Andra gradens tjänstemän äro sekreteraren, advokatfiskalen

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

55

och de tre revisionskommissarierna, medan till den första graden höra

de fyra notarierna, aktuarien och registratorn samt revisorerna till ett

antal af aderton. I afvaktan på en blifvande lönereglering för ämbetsverket

uppehållas emellertid såväl sekreter artjänsten som en revisionskommissariebefattning

tillsvidare på förordnande, sedan af löneregleringskommittén

förslag väckts om dessa båda tjänsters indragning.

Kommittén har icke föreslagit annan ändring af ämbetsverkets

ordinarie arbetskrafter än den nyssnämnda, afseende indragning af sekreterartjänsten

och en revisionskommissarietjänst.

Enligt kammarrättens instruktion åligger det sekreteraren att Sekreteraren.

med uppmärksamhet följa ärendena inom kammarrätten, så att han

i förekommande fall må kunna med erforderliga upplysningar tillhandagå

vederbörande inom eller utom ämbetsverket; att hafva närmaste

inseendet öfver de å kansliet anställda tjänstemän samt hos kammarrätten

anmäla, om någon beträdes med vårdslöshet eller försummelse;

att föredraga alla från Kungl. Maj:t ankomna utslag och bref, ärenden

om upprättande af underdånigt förslag till ledig tjänst, om befordran

till sådan tjänst, som kammarrätten äger tillsätta, om antagande af

extra ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte samt om tjänstledighet, afsked

och tjänstebetyg, frågor om adjunktion samt förordnande att bestrida

annan tjänstgöring i kammarrätten, ärenden rörande verkets

ekonomi, kammarrättens pröfning underställda beslut angående afskrifning

af kronoutskylder och böter, påförda eller ådömda från skattskrifningsorten

bortflyttade personer, så ock nådiga remisser i anledning af förd

klagan öfver kammarrättens beslut i samtliga om förmälda, sekreterarens

föredragning tillhörande ärenden; att, därest något af kammarrätten i

dessa ärenden meddeladt föreläggande icke blifvit behörigen fullgjordt,

därom ofördröjligen hos kammarrätten göra anmälan; att uppsätta och till

expedition befordra underdåniga utlåtanden samt kammarrättens beslut i

de af honom föredragna ärenden, då besluten ej utfärdas genom protokollsutdrag;

att underskrifva å handlingar tecknade kommunikationsresolutioner

och kontrasignera alla kammarrättens öfriga utgående expeditioner;

att redovisa af kammarrätten ådömda böter och viten; att

föra särskildt diarium öfver de från Kungl. Maj: t ankomna utslag

och bref; att hålla förteckningar öfver kammarrättens ordinarie och

extra ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte med anteckningar om

tjänstledighet och vikariatsförordnanden; att för hvarje år aflämna

arbetsförteckning öfver de till hans föredragning hörande ärenden

äfvensom uppgift å antalet af kammarrättens särskilda expeditioner;

samt att upprätta kammarrättens allmänna arbetsberättelse och tillse,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

att densamma, jämte de uppgifter, hvilka i öfrigt böra från kammarrätten

aflämnas, blifva behörigen expedierade.

Dessa föreskrifter äro vidare utvecklade i kammarrättens arbetsordning,

där särskildt hvad angår skyldigheten att uppsätta underdåniga

utlåtanden denna uttryckligen förklarats afse jämväl utlåtanden,

som beslutats på föredragning af ledamot. Härjämte augifvas där såsom

åligganden för sekreteraren att föra diarium öfver alla till hans

föredragning hörande mål och ärenden äfvensom särskild anteckning

öfver alla af honom föredragna anordningar, att med belöpande stämpladt

papper förse de af kammarrätten utfärdade fullmakter, konstitutorial

och tjänstebetyg samt att förvara handlingar och för kortare tid

äfven koncept i mål och ärenden, som ankomma på hans handläggning.

Enligt särskilda af ämbetsverket tid efter annan meddelade beslut

åligger det vidare sekreteraren att en gång i början af hvarje månad

granska den å kansliet förda s. k. allmänna expeditionslistan och, därest

beslut befmnes icke vara expedieradt inom viss föreskrifven tid efter

dess meddelande, därom hos presidenten göra anmälan, att föra minnesbok

öfver allmänna bestämmelser rörande ämbetsverket och dess arbetsordning,

att hålla tillsyn öfver att föreskrifven anmälan om hinder,

som mött för justering af protokoll inom föreskrifven tid, af vederbörande

notarie eller amanuens aflämnas samt att utfärda kommunikationsresolutionerna

i de till Eders Kungl. Maj:t fullföljda besvärsmål.

Vid en granskning af sekreterarens åligganden befinnes, anför nu

kommittén, att dessa såväl i och för sig som i anseende till det arbete,

de medföra, äro af en mycket olikartad beskaffenhet. Vikten och omfattningen

af sekreterarens arbete kunde också ingalunda mätas efter

antalet af de punkter, i hvilka hans åligganden äro i instruktion och

arbetsordning uppräknade. En del af dessa punkter omfattade sålunda

allenast göromål, hvilka sammanhängde med eller vore en följd af

andra, såsom skyldigheten att föredraga nådiga remisser i anledning af

förd klagan öfver kammarrättens beslut i de af sekreteraren föredragna

ärenden, att hos kammarrätten anmäla, om något i dessa ärenden

meddeladt föreläggande ej blifvit fullgjordt, att sörja för uppsättning

och expedition af kammarrättens beslut i dylika ärenden och föra anteckningar

öfver dem, att angående dem upprätta arbetsförteckning m. m.

Dessa göromål betingade fördenskull, äfven där de vore af beskaffenhet

att medföra något mera arbete, icke för sitt utförande någon särskild

tjänsteman af sekreterares egenskap, utan sammanhängde med föreöragningsskyldigheten

beträffande de ärenden, som det nu i allmänhet

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

57

vore pålagdt sekreteraren att föredraga, samt borde besörjas af vederbörande

föredragande, hvem denne än vore, eller hans biträde. En del

andra åligganden vore helt mekaniska bestyr, hvilka, såsom mer eller

mindre betydelselösa och ej förekommande i andra motsvarande verk,

kunde och borde bortfalla, såsom afkunnande, utöfver arbetsberättelsen,

af uppgift å antalet af kammarrättens särskilda expeditioner samt

förande af anteckningsbok öfver anordningar.

En annan del åter af dessa göromål syntes kommittén knappast

vara af den beskaffenhet, att de kunde sägas tillhöra en tjänsteman i

sekreterarställning, utan snarare hafva blifvit till honom öfverlämnade

för att utfylla hans arbete eller lindra arbetet för någon annan tjänsteman,

som de eljest mera naturligt syntes tillkomma. Sålunda borde

på aktuarien ankomma att föra diarium öfver Kungl. Majrts utslag

och bref samt att upprätta ämbetsverkets allmänna arbetsberättelse,

likasom ock advokatfiskalen borde tillhöra att redovisa af ämbetsverket

ådömda böter och viten. Underskrifvandet och kontrasigneringen af

kammarrättens expeditioner jämte stämpelbeläggning i fall, där sådan

vore föreskrifven, syntes kunna öfverlämnas åt vederbörande notarie. Hvad

vidare anginge föreskriften om skyldighet för sekreteraren att uppsätta

underdåniga utlåtanden, påkallades, enligt hvad kommittén inhämtat, i

allmänhet icke denna skyldighet, och vid godkännande af förslaget om

underställningsskyldighetens bortfallande i fråga om de ordinarie afskrifningsmålen

skulle äfven sekreterarens bestyr med dessa mål upphöra.

Icke heller syntes det kommittén, som skulle chefskapet öfver

ämbetsverkets kansli och därmed sammanhängande bestyr eller skyldigheten

att föredraga personal- och ekonomiärenden tillräckligt motivera

bibehållandet af en andra gradens tjänsteman med sekreterares ställning.

Sålunda hade kommittén ansett sig böra framställa förslag om presidentens

öfvertagande af personalärendenas föredragning, och hvad anginge

de icke särdeles tyngande ekonomiärendena syntes föredragningen af

dem lämpligen kunna anförtros åt advokatfiskalen.

Det hufvudsakligaste skälet, som anförts för bibehållande af sekreterartjänsten,

vore emellertid sekreterarens chefskap för kammarrättens

kansli, livilket ock i instruktionen satts bland de främsta af hans åligganden.

Från kammarrättens sida hade ock — i dess underdåniga utlåtande

den 15 maj 1902 — synnerligen starkt betonats angelägenheten

af att hafva en dylik chef, hvilken såsom sådan hade att öfva tillsyn öfver

ärendenas behöriga handläggning af de underordnade kanslitjänstemännen

samt tillika att med uppmärksamhet följa ärendena inom ämbetsverket,

så att han kunde, i förekommande fall, med upplysningar tillhandagå

Bih. till Biksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

vederbörande inom eller utom verket. Sekreterareu skulle på detta

sätt utgöra en sammanhållande kraft med afseende på hela den del af

kammarrättens arbete, som ginge genom kansliet.

Härvid kunde man emellertid, fortsätter kommittén, icke undgå

att bemärka, att, därest sekreteraren verkligen skulle fullgöra en sådan

uppgift, som nyss angifvits, han komme att, åtminstone delvis, fullgöra

ämbetsåligganden, som borde tillkomma presidenten och ledamöterna.

Både enligt sakens natur och gällande instruktion ålåge det presidenten

att tillse, att kammarrättens tjänstemän, och således äfven tjänstemännen

å kansliet, fullgjorde sina åligganden. Och det syntes, som om, med

afseende på en kanslipersonal ej större än kammarrättens, denna tillsyn

borde kunna af presidenten utöfvas, utan att någon mellanhand därvid

vore behöflig. Härtill komme, att jämväl ledamöterna i kammarrätten

hade att tillse, det besluten i de till deras behandling öfverlämnade

mål och ärenden blefve med skyndsamhet uppsatta och expedierade,

samt att således äfven ledamöterna ägde skyldighet till uppsikt öfver

kanslitjänstemännens arbete, hvilken uppsikt det ingalunda kunde vara

behöfligt eller dessinera gagneligt, att en kanslichef i deras ställe

öfvertoge.

För öfrigt syntes de förhållanden, som under de senare åren

varit rådande i afseende å sekreterartjänstens uppehållande, knappast

gifva vid handen, att sekreteraren verkligen varit i tillfälle att för arbetet

å kansliet vara en sammanhållande kraft af den betydelse, som

det gjorts gällande, att han skulle vara. En nödvändig betingelse, för

att detta i afsevärdare mån skulle kunna ske, vore, att befattningen

under längre tid uppehölles af den ordinarie innehafvaren eller åtminstone

af en. och samma person. Men vid en undersökning, huru härmed varit

förhållandet, visade sig, att t. ex. under tiden från slutet af januari 1900

till och med utgången af år 1903 befattningen allenast under mindre än

en tredjedel af denna tid skötts af dess ordinarie innehafvare, men för

öfrigt af olika vikarier, ej mindre än åtta till antalet, hvilka dessutom

endast undantagsvis tjänstgjort så lång tid som en månad, mången

gång blott några dagar i sänder. Att under sådana förhållanden den

tillsyn, dessa växlande innehafvare af befattningen varit i tillfälle att

öfva, icke kunnat blifva synnerligen värdefull, läge för öppen dag;

likasom den sammanhållande kraft för kansliets arbete, som sekreteraren

skolat utgöra, ej heller kunde skattas särdeles högt. Samma förhållanden

syntes jämväl ägnade att minska den betydelse, sekreterarbefattningens

innehafvare skulle äga genom den kännedom, lian vore i tillfälle att

inhämta om ärendenas gång inom ämbetsverket, och för upplysningars

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

59

meddelande härom. Dessa upplysningar syntes för öfrigt kunna erhållas

genom andra kammarrättens tjänstemän, och under nuvarande förhållanden

blefve de äfven ofta sålunda inhämtade.

Enär alltså de med sekreterartjänsten förenade göromål antingen

skulle, enligt kommitténs förslag, bortfalla eller ock, där de funnes böra

såsom särskilda tjänstegöromål kvarstå, lämpligare eller utan olägenhet

kunde och borde besörjas af andra kammarrättens tjänstemän, har

kommittén ansett sig böra hemställa om tjänstens indragning.

Denna hemställan har emellertid icke varit enhällig. En ledamot

har nämligen, under hänvisning till de skäl, som af representanten inom

kommittén för ämbetsverket anförts mot indragningen, förklarat sig

anse, att sekreterartjänsten borde bibehållas.

De skäl, ämbetsverkets representant anfört mot den föreslagna

indragningen af sekreterartjänsten, har han sammanfattat sålunda:

»Upphörandet af nu bruklig underställning i vanliga afskrifningsmål

samt minskad föredragning af kungliga bref, hvilka båda förhållanden

skulle blifva en följd utaf genomförandet af kommittéförslaget, inverka

icke i någon väsentlig mån på sekreterarens ställning och göromål. Det

egentliga arbetet i kammarrätten med afskrifningsmålen åligger för närvarande

amanuensen å advokatfiskalskontoret, och denna amanuensplats

kan därför, såsom äfven kommittén tänkt sig, med upphörande af dessa

måls underställning indragas.

Såsom chef för kammarrättens kansli med dess omfattande och

alltjämt växande arbete för uppsättning och expedierande af kammarrättens

utslag, skrivelser och bref är sekreteraren, såvidt nu kan bedömas,

för verket behöflig. Den stigande omfattningen af kansliarbetet i kammarrätten

torde bäst framgå afföljande sammanställning angående antalet

af de från kammarrätten under årens lopp utgående expeditioner. Dessa

utgjorde

år 1871 summa 4,397 däraf domar och utslag 1,421

» 1881 » 4,800 » » » » —

» 1891 » 5,187 » » » » 1,518

» 1901 » 6,707 » » » » 2,101

» 1903 » 7,093 » » » » 2,357

Såsom kommittén äfven erinrat, åligger det enligt nu gällande

instruktion sekreteraren att uppsätta och till expedition befordra kammarrättens

underdåniga utlåtanden. Om, såsom kommittén jämväl omförmält,

en dylik uppsättning hittills i många fall icke ålagts sekreteraren, hindrar

Ämbetsverkets

representant.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

detta icke, att föreskriften härom är lämplig- och för framtiden bör komma

till så mycket större användning, som den enligt kommitténs förslagökade

skyldigheten för ämbetsverkets ledamöter att föredraga och deltaga

i afgörandet af besvärs- och anmärkningsmål kommer att för ledamöterna

kräfva här afsedt biträde och hjälp från sekreterarens sida.

Kommitténs förslag innebär, att arbetet å kammarrättens kansli

skulle utföras af fyra ordinarie notarier och fyra amanuenser, hvarjämte

till aktuariens hjälp skulle lämnas något amanuensbiträde.

Då det torde strida mot riktiga och af kommittén äfven omfattade

samt uttalade principer, att ett städse behöfligt ordinarie arbete inom ett

ämbetsverk skall till så stor del, som här afses, utföras af från tid till

annan förordnade extra tjänstemän eller amanuenser, och då, såsom

förut antydts, ett särskildt chefskap för kanslipersonalen torde vara lika

behöfligt som å andra områden, t. ex. inom kammarrättens revisionskontor,

samt härtill kommer, att, vid den ökade föredragning och förändrade

handläggning af anmärkningsmål, kommitténs förslag innebär,

ett öfvervakande och biträde vid uppsättande af dessa mål från en

sekreterares sida lämpligen bör tagas i anspråk, synes mig sekreterarbefattningen

i ämbetsverket böra bibehållas och, om sådant linnes utförbart,

i stället minskning ske i antalet amanuensbefattningar. Till äfventyrs

skulle på detta sätt, på samma gång en lämpligare anordning af de å

kansliet behöfliga befattningarna ägde rum, någon nämnvärdt större

kostnad icke i det hela tillskyndas statsverket.

Kommittén har erinrat, att sedan år 1900 vid olika tillfällen

sekreterartjänsten uppehållits på förordnande och icke af ordinarie inneliafvaren,

och velat göra gällande, att sekreterarens chefskap öfver

kansliet härigenom i utöfningen försvagats. Med framhållande häremot,

hurusom under de näst föregående årtiondena innehafvaren af sekreterartjänsten

i kammarrätten själf nästan oafbrutet utöfvade befattningen,

äfvensom att jämväl vid ett förordnande på denna tjänst, likasom på

andra tjänster, där ett chefskap äger rum, den tillförordnade innehafvaren

har att utöfva och äfven utöfvar det chefskap, som eljest

åligger den ordinarie innehafvaren, får jag slutligen i denna fråga tilllägga,

att vid det behof af adjunktion, som i kammarrätten förekommit

och förekommer, sekreteraren härför måste tagas i anspråk, och att

det icke är minst viktigt, att kammarrätten uti innehafvaren af en

sådan befattning har att städse tillgå en sakkunnig person för adjunktion,

en tillgång, som eljest varder mera beroende på rena tillfälligheter.

»

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

61

Ämbetsverket har, i allo instämmande med dess representant inom

kommittén och ytterligare understrykande de synpunkter för frågans

bedömande, som af denne gjorts gällande, förklarat såsom sin bestämda

öfvertygelse, att indragningen af sekreterartjänsten skulle föranleda en

synnerligen menlig inverkan på ämbetsverkets organisation och medföra

för den jämna gången af dess arbeten i hög grad störande rubbningar.

Ämbetsverket upptager i sammanhang härmed till bemötande kommitténs

erinringar mot sekreterartjänstens bibehållande, och tillåter jag

mig ur denna kritik anföra följande.

Hvad anginge sekreterarens chefskap för kansliet, vore detta enligt

ämbetsverkets uppfattning desto mer behöfligt, som kansliarbetet, på

sätt representanten påpekat, efter genomförandet af senaste lönereglering

för ämbetsverket befunnit sig i stadig tillväxt och anledning saknades

till antagande, att denna fortgående ökning af arbetsmaterialet efter en

ny reglering af ämbetsverket skulle upphöra. Värdet af det chefskap

öfver kansliet, som äfven af tillförordnade innehafvare af befattningen

gifvetvis utöfvades, syntes hafva af kommittén väsentligen underskattats,

likasom vikten däraf att kunna för adjunktion och vid fyllande af

vakans påräkna personer, hvilka, såsom med sekreteraren i regel vore

förhållandet, besutte erforderlig kompetens för utöfvande af ledamotskap.

Beträffande sekreterarens åliggande att uppsätta kammarrättens

underdåniga utlåtanden framhåller ämbetsverket, hurusom behofvet för

ledamöterna af sekreterarens biträde i förevarande afseende, påkaliadt

redan af den ökade föredragningsskjddighet för ledamöterna, som

ifrågasatts, gifvetvis kommer att varda än mer kännbart, därest den

tillväxt till både antal och omfång af remisser, hvilken under senare

tid ägt rum, skulle komma att äfven framdeles fortgå.

Kommittén syntes ämbetsverket ej heller hafva till dess rätta vikt

cippskattat betydelsen af sekreterarens åligganden att med upplysningar

tillhandagå vederbörande inom eller utom ämbetsverket. Så alldeles

betydelselöst vore det dock ej, att i ämbetsverket funnes att tillgå en

person, som vore pliktig meddela allmänheten upplysningar i tjänsteärenden

och vederbörande inom verket nödiga underrättelser, exempelvis

i fråga om de talrikt förekommande förordnandena och dylikt, och

kammarrätten ansåge sig icke böra underlåta att omnämna, hurusom

en under lång tid vunnen erfarenhet ingalunda gåfve stöd åt riktigheten

af den mening, att stadgandet om sekreterarens ifrågavarande

åliggande skulle sakna praktisk betydelse.

Kammar
rätten.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Under erinran tillika att en säkerligen tämligen betydande ökning

af sekreterarens arbetsbörda vore att motse, i händelse ifrågasatta ändringar

i kommunikationsförfarandet vunne afseende, samt att denna

ökning icke kunde antagas komma att uppvägas af lättnaderna vid

underställningsskyldighetens bortfallande och eventuella ändringar i instansordningen

af beskaffenhet att medföra bortfallande af bestyren med

uppsättning i vissa fall af underdåniga utlåtanden, framhåller kammarrätten

tillika, att den fördelning på andra händer af ärenden af löpande

natur samt af jämförelsevis underordnad vikt, för hvilken kommittén

uttalat sig, syntes hvarken planmässig eller ändamålsenlig.

Slutligen förordar kammarrätten, att åt sekreteraren måtte anförtros

uppdraget att föredraga underställda s. k. norska mål, innefattande

frågor, om statsverket eller svenskt fattigvårdssamhälle skall anses

skyldigt ersätta fattigunderstöd, som i Norge lämnats svenska undersåtar,

därvid sekreteraren skulle hafva sitt förslag till beslut eller utlåtande

skriftligen affattadt. I denna punkt föreligger för öfrigt från

en ledamot i ämbetsverket uttalande till förmån för en anordning,

enligt hvilken äfven ledamotsbehörighet i dessa mål skulle tillkomma

sekreteraren.

Departements
chefen,

Obetingadt gifver jag kommittén rätt i dess uttalande, att vikten

och omfattningen af sekreterarens i kammarrätten arbete ingalunda få

mätas efter det icke ringa antal punkter, i hvilka hans åligganden äro

i instruktion och arbetsordning uppräknade. Påtagligt synes mig äfven,

att en del af dessa bestyr icke äro af den maktpåliggande beskaffenhet,

att för deras fullgörande bör tagas i anspråk en sekreterares arbetskrafter

och omvårdnad, utan föreställer jag mig sålunda, att åtskilliga

af nu afsedda göromål tilläfventyrs lika väl kunna besörjas af andra

tjänstemän inom verket. Men jag kan icke heller tillbakahålla den

uppfattningen, att i viss mån å ömse sidor alltför stor vikt tillmätts

dessa spörsmål, som dock i grunden röra detaljer och frågan om en

mer eller mindre planmässig fördelning af ämbetsverkets arbetsbörda

i vissa delar. Sålunda lärer vara utan egentlig betydelse för den föreliggande

organisationsfrågan, hvem som inom ämbetsverket får sig anförtrodt

uppdraget att ombesörja redovisningen af böter och viten eller

föredragningen af medelsanordningar och andra ärenden af löpande

natur. Äfven mig synes, som om i ett eller annat afseende andra anordningar

än de nu rådande skulle låta sig utan olägenhet och måhända

med fördel genomföras, men denna omständighet är enligt min mening

ingalunda afgörande för frågans lösning. Hufvudfrågan är nämligen,

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

63

huruvida ett ämbetsverk med den öfverrättsorganisation och ej oansenliga

tjänstemannapersonal som kammarrätten kan, utan väsentligt försvagande

af denna organisation, om hvars bibehållande dock enighet råder,

undvara den föreningspunkt för dess verksamhet, som sekreterartjänsten

i flera betydelsefulla afseenden utgör. Att så skulle vara förhållandet,

kan jag icke finna vara på ett öfvertygande sätt ådagalagdt. Äfven måste

jag finna betänkligt att för kammarrätten, hvars möjligheter att vid

ämbetsverket fästa aspiranter till ledamotskap redan nu äro synnerligen

knappa, ytterligare reducera dessa utsikter. De aflöningsförmåner, en

notarietjänst efter genomförd lönereglering kommer att erbjuda, kunna

enligt min åsikt ingalunda med den rådande starka konkurrensen beräknas

utgöra en tillräckligt stark lockelse för att tillförsäkra ämbetsverket

önsklig trygghet i detta afseende. Tvärtom synes det mig ställdt

utom tvifvel, att verkliga svårigheter skulle möta för ämbetsverket att

med tillgång till endast en andra gradens kanslitjänst — advokatfiskalstjänsten

— fullgöra sin rekrytering på ett sätt, som länder till båtnad

för dess ämbetsuppgifter. Den säkra utsikten, att dessa uppgifter komma

att vidgas och växa i betydenhet, kan ej heller annat än öka min betänksamhet

mot den ifrågasatta indragningen.

Med den afsevärda utsträckning af ledamöternas föredragningsskyldighet,

som ställes i utsikt, lärer helt visst äfven blifva af nöden, att

sekreterarens krafter i långt större utsträckning än hittills tagas i anspråk

för uppsättande af ämbetsverkets utlåtanden i remitterade frågor, och

torde därjämte böra ifrågasättas att för framtiden bereda ledamöterna

lättnader i arbetet genom att låta sekreteraren, eftfer bestämmande af

ämbetsverkets chef, öfvertaga äfven beredningen och föredragningen

af vissa sådana frågor. Lämpligt torde ock vara att, såsom ämbetsverket

ifrågasatt, föredragningen af underställda s. k. norska mål öfverflyttas

till sekreteraren. Då jag likaledes anser föredragningen af personalärenden

alltjämt böra tillhöra en tjänsteman i sekreterares ställning

och betydelsen af sekreterarens chefskap för kansliet gifvetvis kommer

att växa i samma mån lättnad beredes ledamöterna i kontrollen öfver

den behöriga expedieringen af ämbetsverkets beslut, synes svårighet ingalunda

möta att på ett effektivt och planmässigt sätt ordna sekreterarens

ämbetsverksamhet.

Af skal, som jag sålunda anfört, afstyrker jag följaktligen kommitténs

förslag i denna del.

Beträffande härefter frågan om indragning af en revisionskommissarietjänst

har jag att till en början redogöra för revisionskom
-

Indragning

af en

revisionskommissarietjänst.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

missariers ämbetsuppgifter, sådana de för närvarande äro bestämda.

Här torde ock platsen vara att närmare än hittills varit af sammanhanget

påkalladt skärskåda de nuvarande anordningarna med kontorsförmän

och expeditionshafvande å de särskilda kontoren.

För den tid af året, därunder revisionskommissarie icke uppehåller

anmärkningsföredragningen för sitt kontor — d. v. s. tiderna mellan

de af mig förut omnämnda ordinarie vår- och höstsessionerna — åligga

honom enligt § 26 i ämbetsverkets instruktion följande göromål:

l:o) att för sitt kontor hafva närmaste tillsyn därå, att kontorets

tjänstemän fullgöra sina skyldigheter samt, då någon beträdes

med försummelse i tjänsten, därom hos kammarrätten göra anmälan,

att emellan vederbörande tjänstemän till granskning fördela de inkomna

räkenskaperna, samt att afgifva yttranden och förslag i frågor om befordran,

tjänstledighet och förordnanden inom revisionsafdelningen och

om revisionstjänstemännens anställning å de särskilda kontoren;

2:o) att tillhandagå revisionstjänstemännen med råd och upplysningar

samt genomse, granska ocb med räkenskapen jämföra deras

anmärkningar, hvilka, om de af revisionskommissarien godkännas, böra

vid ingifvandet till kammarrätten vara med hans underskrift försedda,

samt att med sitt yttrande beledsaga anmärkningsförfattarnas påminnelser

i anledning af inkomna förklaringar;

3:o) att emottaga samtliga till kontoren öfverlämnade handlingar

och vaka däröfver, att räkenskaperna på föreskrifna tider inkomma,

att tillse, det gifna förelägganden i mål och ärenden, som tillhöra

kontoren, varda behörigen fullgjorda samt att ådömda böter och försutna

viten utfordras, att besörja upprättande af aktoratsräkningar öfver

de i anledning af anmärkningar till betalning fastställda medel och

öfvervaka medlens indrifning eller behöriga uppdebitering, att hos

kammarrätten göra framställning om infordrande af vederbörande tillkommande

anmärkningsarfvode, att i anledning af utfärdad offentlig

stämning i konkurs eller årsstämning hos kammarrätten anmäla, därest

något fordringsbelopp i följd af anmärkningar mot inkomna räkenskaper

må vara att bevaka, och för sådant ändamål, därest granskning af

vederbörlig räkenskap ännu icke ägt rum, föranstalta, att sådan varder,

så fort ske kan, verkställd;

4:o) att jämväl i andra mål och ärenden, än som under mom. 2

omförmälas, meddela utlåtande, då sådant af kammarrätten från revisionskontoren

infordras, samt

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

65

5:o) att i början af hvarje år till kammarrätten aflämna berättelse

för föregående året angående räkenskapsgranskningen samt de å kontoren

handlagda mål och ärenden.

I denna redogörelse har jag utelämnat de kontrollåtgärder, som

ägt samband med den numera bortfallna skyldigheten för statskontoret

att i början af hvarje år aflämna förteckning öfver förskottsmedel, i

fråga om hvilka åtgärder föreskrift å nyo möter i ämbetsverkets arbetsordning.

Frånsedt nämnda åtgärder och åtskilliga andra föreskrifter, som

hänföra sig till själfva det nuvarande anmärkningsförfarandet och förlora

betydelse vid inrymmandet åt revisionstjänsteman af rätt att själfständigt

utföra talan, åligger det enligt arbetsordningen revisionskommissarie

ytterligare:

att föra l:o) diarium öfver de till kontoret för granskning öfverlämnade

räkenskaper, 2:o) diarium öfver de inom kontoret uppkomna

anmärkningar, 3: o) aktoratsbok, till kontroll därå, att medel, hvilka,

efter gjord anmärkning, af kammarrätten fastställas till betalning, verkligen

inflyta eller behörigen uppdebiteras, 4:o) diarium öfver ansöknings-,

redogörelse- och verkställighetsmål jämte till kontorets handläggning

öfverlämnade underställnings- och besvärsmål samt Kungl. Maj:ts remisser,

5:o) diarium öfver fördelning med mera af de till granskning öfverlämnade

räkenskaperna (§ 14)

att tillse, det vederbörande1"))aktor» — revisor eller amanuens —

verkställer vissa dem åliggande anteckningar, bland annat, om sådana

kammarrättens beslut i anmärkningsmål, hvarigenom föreskrift om något

iakttagande för framtiden blifvit meddelad, (§ 19 mom. 2)

att, därest räkenskap icke inom stadgad tid inkommit, skyndsamligen

och senast fjorton dagar därefter om räkenskapens uteblifvande

göra anmälan samt att, om den utaf kammarrätten i anledning af

dylikt dröjsmål förelagda tid för räkenskapens insändande försittes,

senast inom åtta dagar därefter förhållandet anmäla, äfvensom i bägge

fallen för öfrigt göra den framställning, omständigheterna påkalla (§ 19

mom. 3);

att, när anmärkning blifvit af granskande tjänsteman till revisionskommissarien

aflämnad, å den reviderade räkenskapen anteckna dagen,

då aflämnandet skett (§ 19 mom. 4);

att, i händelse förklaringar och utlåtanden öfver de till kommunikation

utställda anmärkningar icke, tillika med öfriga infordrade handlingar

och anmärkningsakter, inom förelagd tid inkommit, ofördröjligen

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 4 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

därom göra anmälan samt, därest, oaktadt i anledning häraf vidtagen

åtgärd, den äskade handräckningen ändock ej följt, sådant skyndsamt

anmäla med framställande därjämte af det påstående, hvartill förhållandet

kan föranleda (§ 19 mom. 7);

att vid början af hvarje hälft år eller oftare, om förhållandet därtill

föranleder, efter samråd med tjänstemännen å revisionskontoren,

ordna arbetstiden, och, sedan den för en hvar af dem blifvit bestämd,

däröfver upprätta schema i två exemplar, som ingifvas till kammarrätten

och af hvilka det ena, sedan arbetsindelningen blifvit. af kammarrätten

fastställd, försedt med påskrift härom, anslås i kontoret och det

andra exemplaret bilägges ämbetsverkets protokoll (§ 19 mom. 10);

att efter hvarje kvartals slut under loppet af nästföljande vecka

afkunna, hvar och en för sitt kontor, förteckning, utvisande särskild!

för hvarje inom kontoret anställd tjänsteman, hvilka räkenskaper eller

huru stor del däraf under kvartalet blifvit af honom granskad, till

huru lång granskningstid räkenskapen blifvit uppskattad, samt om

granskningen, därest den under kvartalet blifvit afslutad, föranledt till

anmärkningar eller icke (§ 19 mom. 11);

att likaledes efter hvarje kvartals slut inom utgången af nästföljande

vecka till presidenten afkunna sammandrag öfver ännu icke

afdömda anmärkningsmål (§ 19 mom. 12);

att, då till följd af gifna föreskrifter det åligger kammarrätten att

för förvaltningsmyndighet utfärda decharge, därom göra anmälan (§ 19

mom. 13);

att hålla hand ej mindre däröfver, att vid afgifvande af förklaring

från revisionen i anledning af underdåniga besvär i anmärkningsmål,

då uti nådig remiss föreskrifvits, att jämväl de hos kammarrätten

pröfvade handlingar borde till Eders Kungl. Maj:t insändas, dessa handlingar

varda, vid förklaringens inlämnande till kammarrätten, bifogade,

än äfven däröfver, att, när räkenskaper, hvilka icke äro för granskning

inom revisionsafdelningen erforderliga, utlämnas till rikets eller

Riksdagens i Stockholm varande ämbetsverk jämte Riksdagens delegationer,

hvilket uppå rekvisition och emot kvitto af vederbörande ledamöter

i ämbetsverk, afdelnings- och kontorschefer eller sekreterare må

af revisionskommissarien i det kontor, hvartill räkenskapen hörer, beviljas,

de utlånade räkenskaperna varda, efter begagnandet, i behörig

ordning till kontoret återställda (§ 19 mom. 14); samt

att senast dagen före början af den i kammarrättens instruktion

anbefallda årliga arbetsundersökning i revisionskontoren, en hvar för

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottet Utlåtande N:o 165.

67

sitt kontor, till äldsta tjänstförrättande kammarrättsrådet aflänma skriftlig

berättelse öfver det revisionsarbete, som vid förrättningen kommer

att blifva föremål för undersökning (§ 19 mom. 15).

För de tider af året, hvarunder revisionskommissarie tjänstgör såsom

föredragande, ankommer på kontors förmannen att af de sålunda angifna

tjänstegöromålen fullgöra dem, som upptagas i § 26 mom. 2 och 3 i

instruktionen samt i § .14 mom. 5 och § 19 mom. 2, 3, 4 och 7 i arbetsordningen.

Sålunda kvarstå under ifrågavarande tid för revisionskommissarie

af de ordinarie göromålen de, som omförmälas i § 26 mom. 1

och 4 af instruktionen samt i § 14 mom. 5 och § 19 mom. 10, 11, 12,

13 och 15 af arbetsordningen, i enlighet med den redogörelse jag nyss

lämnat. A andra sidan tillkomma de förut angifna bestyr, som följa

af uppdraget att vara föredragande i anmärkningsmål.

Jag vill här tillägga, att jag vid denna redogörelse ansett mig

kunna lämna ur räkningen de något olika anordningar, som enligt beslut

af ämbetsverket träffats beträffande kontorsförmanskapets omfattning å

de olika kontoren. I hufvudsak består denna åtskillnad däri, att för

två af kontoren förmännen befriats från en del af nu uppräknade göromål,

som ombesörjas af revisionskommissarierna själfva, mot skyldighet

för dessa kontorsförmän att svara för Vs revisionslott, d. v. s. för revision

af en till 4 månaders granskning uppskattad räkenskapskvantitet, hvarjämte

å de nu afsedda kontoren jämväl revisionskommissarierna äro

skyldiga att tillhandagå med »råd och upplysningar». Äfven kan nämnas,

att för närvarande uppdraget att vara kontorsförmän meddelas

jämväl för januari månad och förra hälften af september månad, ehuru

under denna tid anmärkningsfördragning icke äger rum.

Hvad slutligen angår expeditionshafvande revisor har denne enligt

arbetsordningen att närvara vid mottagande af den till kammarrätten

inkommande räkenskapen, att föra anteckning öfver Kungl. Maj:ts beslut,

som delgifvas kontoren, att utlämna i behörig ordning rekvirerade

räkenskaper och handlingar samt däröfver föra noggranna anteckningar,

att på begäran utskrifva och bestyrka utdrag af räkenkaperna och andra

å kontoren förvarade handlingar samt att jämväl biträda vid i öfrigt

förefallande löpande göromål.

Jämväl expeditionshafvande revisor åtnjuter lindring i granskningsskyldigheten,

men är måttet af denna lindring för närvarande bestämd

olika för olika kontor.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Kommitténs förslag om indragning af en revisionskommissarietjänst

utgår från den anordning med allenast två revisionsföredragande, som

vid tiden för förslagets afgifvande ännu var rådande, men från och ined

år 1905 utbytts mot den ursprungliga med tre föredragande. För

kommittén har det sålunda synts naturligt, att, då två föredragande —

revisionskommissarien å tredje kontoret ombesörjde ännu då kommitténs

förslag afgafs föredragningen för både detta g.och andra kontoret —

visat sig under en följd af år göra tillfyllest, anordningen med tre

revisionskontor eller ett kontor mer än antalet föredragande med en

revisionskommissarie såsom kontorschef utan föredragningsskyldighet

icke vore af verkligt behof påkallad. Väl hade af kommittén ifrågasatts

utsträckt föredragningsskyldighet Äör revisionskommissarierna, men i

betraktande af de likaledes föreslagna förenklingarna i arbetssättet finge

ökningen af föredragandenas arbete ingalunda mätas efter det ökade

antalet föredragning-stimmar. Kommittén framhåller i sådant afseende

vidare, att själfva föredragningsarbetet i viss mån skulle underlättas

därigenom, att föredraganden finge sitta med i rätten, samt att föredragningen

oftare återkomme och fördelade sig jämnt öfver hela

året. I följd häraf borde endast undantagsvis kunna inträffa, att föredragandena,

såsom dittills ej sällan varit fallet, nödgades ånyo genomgå

mål, som förut varit beredda, men vid den till ett visst tidsmått begränsade

föredragningen ej medhunnits. Otvifvelaktigt skulle ock den

äfven för revisionskommissarierna ifrågasatta utsträckningen af arbetstiden

å tjänsterummet, där tillgång funnes till de för arbetets bedrifvande

nödiga handlingar, möjliggöra en större arbetsprodukt från deras

sida. Slutligen framhåller kommittén, att revisionskommissarierna själfva

i en till kommittén afgifven promemoria, af hvilken jag haft tillfälle

taga del, ansett ett antal af två revisionskommissarier blifva tillräckligt,

under förutsättning att detaljgranskningen af försvarsverkets räkenskaper

icke komme att hvila på kammarrättens revision.

Ämbetsverket har förklarat sig ej vilja direkt afstyrka förslaget i

fråga under förutsättning, dels att det anmärkta missförhållandet, att

vissa räkenskaper, som skulle undergå detalj granskning i arméförvaltningen,

inlämnades till kammarrätten, utan att sådan granskning ägt

rum, blefve afhjälpt, dels ock att beliofvet af arbetskrafter för revisionsarbetets

ledning tillgodosåges på ett mera betryggande sätt, än kommittéförslaget

ställde i utsikt. Då enligt samma förslag en så omfattande

och tyngande föredragningsskyldighet skulle åläggas revisionskommissarierna,

att den tid, som ej komme att tagas i anspråk för fullgörande

af de med denna skyldighet förenade åligganden, måste antagas för be
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

69

mälda tjänstemän blifva ganska knapp för utförande af de göromål, som

skulle tillkomma dem i egenskap af chefer för revisionskontoren, läge

desto större vikt därpå, att de tjänstemän, livilka vid sidan af revisionslcommissarierna

komme att utöfva ifrågavarande förmanskap, verkligen

besutte för detta maktpåliggande uppdrag erforderlig kompetens. Kommittén

hade föreslagit, att revisor, som erhållit uppdrag att vara kontorsförman,

härför skulle åtnjuta endast ett årligt arfvode. Det syntes

emellertid knappast förenligt med riktiga grundsatser, att ett ordinarie

arbete af den beskaffenhet som det ifrågavarande vedergälldes med ett

år efter år tilldeladt arfvode, utan borde detsamma på ett mera stadigvarande

sätt aflönas. En så genomförd förbättring af kontorsförmännens

tjänstemannaställning skulle säkerligen underlätta möjligheten att vid

dessa befattningar fästa personer, vuxna därmed förenade åligganden,

och genom att i någon mån vidga befordringsutsikterna inverka gynnsamt

på arbetet inom revisionsafdelningen i dess helhet.

Den olikhet i synpunkter, som framträder i kommitténs och kammarrättens

nu återgifna uttalanden, är ganska påfallande. Medan sålunda

kommitténs argumentering företrädesvis har till syfte att påvisa tillräckligheten

af en anordning med två föredragande och utan vidare förutsätter,

att desse föredragande skola bibehålla chefskapet hvar för sitt

revisionskontor med i hufvudsak samma åligganden, som hittills tillkommit

dem i egenskap af tillförordnade föredragande, ser ämbetsverket

frågan företrädesvis från revisionskommissariebefattningens egenskap att

medföra chefskap å revisionsafdelningen, och dess uttalande afspeglar

tydligt nog ämbetsverkets uppfattning, att revisionskommissariens uppgift

såsom chef och ledare af revisionsarbetet kommer att lida väsentligt afbräck,

därest samtidigt med en utsträckning af föredragningsskyldigheten

indragning kommer till stånd af en revisionskommissarietjänst. Ökad

garanti för att ledningen af revisionsarbetet skall kunna på ett tillfredställande

sätt uppehållas är gifvetvis den af de båda från kammarrättens

sida uppställda förutsättningarna, som ämbetsverket företrädesvis

vill göra gällande såsom ett nödvändigt villkor för reformen.

För mig står också klart, att, därest man godkänner förslaget om

indragning af en revisionskommissarietjänst och samtidigt för båda

föredragandena ställer i utsikt en väsentligen utsträckt föredragningsskyldighet

med ledamotsbehörighet i alla mål, som af dem föredragas,

och tillika i pleniärenden angående revisionspersonalen, man å andra

sidan också måste vara betänkt på att vidtaga anordningar i det af

ämbetsverket angifna syftet. Jag är så mycket hellre af denna åsikt,

Departements
chefen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

som en dylik anordning enligt min mening- skulle blifva af nöden äfven

under en organisation, som bibehölle tre revisionskommissarier, men

förutsatte föredragning året om.

Tillser man, huru det skulle komma att gestalta sig med de åligganden,

som för närvarande ankomma på revisionskommissarie, vare sig ban

tillika är föredragande eller ej, torde till en början, under angifna förutsättningar,

åliggandet för honom att för sitt kontor hafva »närmaste

tillsynen därå, att de å kontoret anställde tjänstemännen fullgöra sina

skyldigheter», icke kunna medhinnas. Åliggandet att, då tjänsteman å

hans kontor beträdes med försummelse i tjänsten, därom hos kammarrätten

göra anmälan skulle uppenbarligen göra honom jäfvig att utöfva

den domsrätt i saken, som för honom ifrågaställts. Skyldigheten att

»afgifva yttranden och förslag i frågor om befordran, tjänstledighet och

förordnanden inom revisionsafdelningen och om revisionstjänstemännens

anställning å de särskilda kontoren» bör väl äfven tillkomma någon annan

än vederbörande revisionskommissarie, enär denne skall såsom ledamot

deltaga i frågans afgörande. Från de i § 26 mom. 2 och 3 uppräknade

göromålen, för hvilka jag nyss redogjort och däribland jag i detta

sammanhang särskildt vill fästa uppmärksamheten på skyldigheten att

»tillhandagå revisionstjänstemännen med råd och upplysningar», har redan

nu gällande instruktion och arbetsordning frikallat föredragande revisionskommissarie,

och den nuvarande delvis afvikande anordningen å två af

revisionskontoren är endast en anordning tillsvidare, som gifvetvis icke

skulle kunna upprätthållas under de förutsättningar, från hvilka jag nu

har att utgå. Skyldigheten att meddela utlåtanden i frågor, som från

ämbetsverket till revisionsafdelningen remitteras till yttrande, förfaller

likaledes utan vidare, då ju revisionskommissarien i allmänhet blir den,

som påkallar remissen, och att ålägga revisionskommissarien, som skulle

komma att ställas helt och hållet utom räkenskap sgranskningen, att fördela

räkenskapen till granskning eller uppgöra, förutom den egna arbetsberättelsen,

äfven vederbörande kontors arbetsberättelse lärer slutligen

vara hvarken billigt eller lämpligt.

Enahanda blir resultatet, om man tager i närmare skärskådande

de bestyr, som enligt arbetsordningen ankomma på revisionskommissarie

med föredragningsskyldighet och för hvilka jag nyss redogjort.

Jag vill här ytterligare framhålla en omständighet, som särskildt

förtjänar beaktas, då det gäller att bedöma, huruvida revisionskommissaries

arbetskrafter för framtiden kunna anses påräkneliga för andra

uppgifter än dem, som stå i samband med föredragningen.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

71

För närvarande åligger det kontorsförman att kontrollera och.

justera anmärkningar, som af kontorets öfriga tjänstemän framställas.

Först därefter komma de under revisionskommissariens handläggning.

Denna föregående sofring till form och innehåll är emellertid afsedd

att bortfalla, hvad angår revisorernas anmärkningar, och det ligger i

sakens natur, att det arbete, som föredraganden har att nedlägga på

målens beredning, härigenom, på sätt ämbetsverket äfven erinrat, kommer

att ej oväsentligt tyngas utöfver hvad nu är förhållandet. Ej sällan

torde sålunda en eftergranskning komma att visa sig vara af nöden.

Slutligen lärer jag knappast behöfva påpeka, huru svag en organisation

i själfva verket skulle blifva, som — i enlighet med hvad såväl

kommittén som i viss mån äfven kammarrätten synas förutsätta —

skulle bygga på två sidoordnade chefsbefattningar, af hvilkas innehafvare

den ene, revisionskommissarien, vore chef till namnet, men den andre,

lägre ställde, kontorsförmannen, så att säga till gagnet.

Revisionskommissariens blifvande ställning kan således enligt

min mening icke innefatta verkligt chefskap för det revisionskontor,

hvars anmärkningar han har att föredraga, utan bör revisionskommissarien

blifva enbart föredragande i anmärknings- och därmed sammanställda

mål och ledamot i ämbetsverket med den begränsning för

omfattningen af hans ledamotskap, som följer af hans sålunda fastställda

ämbetsuppgift.

I det underdåniga utlåtande, som kammarrätten afgaf den 15 maj Äldre förslag

1902 i anledning af nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901, hemställde om ''”■rättande

ämbetsverket om anordnandet af en mellancjradstjänst å revision safdel- reJisorlToch

ningen, hvars innehafvare skulle benämnas förste revisor och förses med Sfverrevisorer.

högre aflöning än revisorerna. Af de aderton revisorerna skulle nämligen

tre uppflyttas i den föreslagna mellangraden med uppgift att fullgöra

kontorsförmans åligganden eller, om revisionskommissarie själf icke föredroge

på sitt kontor, ombesörja denna angelägenhet. Af utlåtandet

framgår icke, i hvilken utsträckning kammarrätten härutöfver i det

förra fallet förutsatte någon granskningsskyldighet för förste revisorn.

Med berörda förslag förklarade sig kammarrätten hafva haft till

syftemål dels att göra revisionstjänsterna mera eftersträfvade och dels att i

revisionsarbetet införa den sporre till större drift och vakenhet, som

innebures i ökad möjlighet till befordran mera på grund af ådagalagd

skicklighet än efter tjänsteålder. Tillika framhöll ämbetsverket, hurusom

mot anordningen att förlägga aflöningarna för de nya tjänsterna

mellan dåvarande första och andra gradens aflöning ej kunde ur orga
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets Utlåtande N:o 165-

nisatorisk synpunkt göras någon befogad invändning. I flera gällande

lönestater påträffades nämligen dylika mellangrader. Kammarrättens

ifrågavarande förslag var emellertid icke enhälligt. En minoritet af tre

ledamöter afstyrkte nämligen förslaget under erinran, att för de nya

tjänsterna icke kunnat föreslås några särskilda göromål, och att det

icke borde ifrågasättas att allenast för möjliggörande af ökade befordringsutsikter

tillskapa nya befattningar.

I den af mig förut omnämnda promemoria, som'' på sin tid afgafs

till kommittén af ämbetsverkets dåvarande revisionskommissarier, möta

äfven förslag om inrättande af en ny mellan revisionskommissarieoch

revisorsgraderna förlagd tjänstegrad, för hvars innehafvare ifrågasattes

benämningen öfverrevisor. I denna framställning, utgörande första

ledet i ett reformprogram, till hvilket jag strax, återkommer, var äfven

ifrågasatt, att öfverrevisor erna skulle öfvertaga kontorsförmännens

åligganden mot lindring i granskningsskyldiglieten.

Kommittén har under åberopande af nyssnämnda minoritets uttalande

afvisat tanken på inrättande af mellantjänster å revisionsafdelningen

och förutsätter, såsom jag redan nämnt, bibehållandet för

kontorsförmanstjänsten af dess nuvarande karaktär att vara ett särskildt

tjänsteuppdrag, hvilket ock borde såsom sådant godtgöras.

I det utlåtande, kammarrätten afgifvit i anledning af kommittéförslaget,

synes ämbetsverket förorda icke en högre tjänst, men en högre

löneklass inom revisorsgraden.

Om, på sätt jag förut nämnt,jag måste finna tydligt, att revisionskommissarietjänsten

för framtiden icke kan komma att innefatta chefskap

å kammarrättens revisionsafdelning, synes det mig å andra sidan lika

klart, att ett revisionskontor icke kan undvara en chef med uppgift

att planlägga, leda och öfvervaka revisionsarbetet samt ombesörja de

åligganden i öfrigt, som för närvarande ankomma på revisionskommissarie

och kontorsförman i förening. Tillika borde denne chef öfvertaga

det enda mera maktpåliggande uppdrag, som för närvarande ankommer

på expeditionshafvande revisor, nämligen att utskrifva och bestyrka

utdrag af kontorets räkenskaper och öfriga handlingar, medan återstående

expeditionsbestyr utan olägenhet skulle kunna anförtros åt något

af de extra biträden, som för revisionsafdelningen ifrågaställts.

En fullt naturlig utgångspunkt för utveckling till ett sådant chefskap

synes det nuvarande kontorsförmanskapet erbjuda. Redan nu

ombesörja ju kontorsförmännen en del verkliga chefsgöromål, och om

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

73

än den mest maktpåliggande af deras nuvarande uppgifter — den att

öfva kontroll å framställda anmärkningar — kommer att försvinna,

äro de återstående uppgifterna hvarken få eller obetydande. I sistnämnda

hänseende kommer särskildt i betraktande skyldigheten att

lämna »råd och upplysningar», hvilken skyldighet, rätt fullgjord, ger

den af mig afsedda chefsposten dess väsentliga innebörd. I utöfningen

af denna skyldighet ingår nämligen att planlägga och leda revisionsarbetet

till största möjliga båtnad för det allmänna.

Det synes mig emellertid kunna antagas såsom säkert, att för

innehafvarna af ett dylikt chefskap åtskillig tid skall blifva öfrig för

fullgörande af revisionsarbete, och har jag i sådant hänseende trott mig

kunna såsom påräkneligt antaga ett granskningskvantum, motsvarande

half revisionslott. Då således innehafvarna af chefsbeställningarna äfven

skulle vara revisorer och utses inom dessas krets, i likhet med hvad

för närvarande gäller beträffande kontorsförmännen, har jag — så väl

med afseende härå som ock å önskvärdheten af att chefsuppdraget förlänas

en mera rörlig karaktär, så att vid behof ett ombyte af funktionär

skall kunna låta sig göra — ansett det ej böra ifrågakomma att för

innehafvaren af chefskapet tillskapa en ny tjänst, utan håller jag i

likhet med kommittén före, att ersättningen för chefsgöromålen bör

tillgodokomma innehafvaren under form af tillåggsarfvode. Såsom benämning

för innehafvaren af uppdraget har uttrycket förste revisor

synts mig lämpligare än kontorsförman.

Jag har härefter att upptaga till behandling frågorna om antalet

revisionskommissarier och förste revisorer.

Hvad då först angår antalet föredragande, erinrar jag därom, att

under en lång följd af år föredragningen på revisionsafdelningens tre

kontor varit ombesörjd af två föredragande. Emellertid har numera en

afsevärd ökning af föredragningsskyldigheten ställts i utsikt, hvartill,

såsom jag nyss framhållit, kommer det ökade arbete med målens beredande

till föredragning, som revisionsarbetets ifrågasatta frigörande

från kontorsförmansgranskningen naturligen kommer att få till följd.

Jämväl arbetsmaterialet kommer enligt min öfvertygelse att tillväxa

dels på grund af den ifrågasatta skyldigheten för revisionskommissarie

att ombesörja föredragningen äfven af en del andra mål, som förut

tillhört ledamotsföredragningen, och dels såsom en följd af den förstärkning

af revisionens arbetskrafter, som lärer befinnas erforderlig.

Å andra sidan kommer i beaktande, att i planen för revisionsBih.

till Biksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 10

Antal revisions/commissarier

och

förste revisorer.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

kommissariernas framtida ställning ingår såsom en hufvudförutsättning,

att deras tjänsteverksamhet uteslutande skulle utfyllas af föredragningsarbetet.

Med afseende härå och då jag, så långt, som nu är i fråga,

anser mig kunna taga till godo de skäl, som å kommitténs sida anförts

för indragning af en revisionskommissarietjänst, har jag ansett mig

böra stanna vid ett antal af två revisionskommissarietjänster.

I afseende å antalet förste revisorer förekommer, att såväl

ämbetsverket, på en ledamot när, som dess revisionskommissarier

ansett indragning af en revisionskommissarietjänst kunna ske under

den förutsättning, att detalj granskningen af försvarsverkets — ämbetsverket

inskränker sig härvid till att framhålla endast arméns — räkenskaper

komme att utföras inom vederbörande specialrevisioner. Härigenom

skulle från kammarrättens sida för dessa räkenskapers vidkommande

påkallas allenast s. k. generell revision.

Hvad till en början angår arméns räkenskaper, torde man äga

rätt att utgå från antagandet, att de anordningar för revisionsarbetets

koncentrering och åvägabringande af lättnader jämte ökad reda i arméns

räkenskapsväsen, som kommit till stånd med den nyligen genomförda

omorganisationen af arméförvaltningen—jag syftar härvid särskildt på

de summariska förskottsredovisningarnas bortfallande och införandet af

ett själfständigt räkenskapssystem för regementsförvaltningarna — skola

efterhand, som verkningarna af reformen hinna framträda, göra detaljgranskning

i kammarrätten obehöflig, så att sådan granskning där kommer

att utföras endast i fråga om de utgifter, som bestridas från arméförvaltningens

hufvudkassa. Beträffande vidare flottans räkenskaper har marinförvaltningen

i underdånig skrifvelse med förslag till stat för ämbetsverket

den 27 september nästlidet år uttalat sig till förmån för anordningar

i syfte att åvägabringa en fullständig revision inom ämbetsverket af

flottans räkenskaper och förrådsredogörelser. För närvarande medhinnes

nämligen i marinförvaltningen revision allenast af en del af flottans

räkenskaper, och denna måste därjämte mången gång — såsom förhållandet

exempelvis är med medelsredogörelserna från flottans stationer

— inskränka sig till kontrollerande däraf, att inkomster och

utgifter förts å rätta anslagstitlar. Denna del af räkenskapen går

sålunda i hufvudsak ogranskad till kammarrätten. Marinförvaltningen

hemställer i nu angifna afseende, bland anuat, om förstärkning af den

ordinarie revisionspersonalen, och hafva de för vidare beredning af

frågan om marinförvaltningens omorganisation tillsatta sakkunnige i sitt

nyligen afgifna betänkande ytterligare betonat behofvet af en sådan

förstärkning.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

75

Vid sådant förhållande torde det villkor, hvaraf sålunda från

sakkunnigt håll en minskning af antalet revisionskontor gjorts beroende,

kunna antagas komma att inom närmaste framtid föreligga uppfylldt.

Jag tillåter mig äfven framhålla, att revisionskommissariernas

nyss berörda uttalande var åtföljdt af ett förslag till räkenskapernas

fördelning på två revisionskontor, hvadan hinder af teknisk art ej lärer

föreligga för reformens genomförande.

I anslutning till hvad jag sålunda anfört, upptager det af mig

uppgjorda förslaget till stat för ämbetsverket två revisorer med benämning

förste revisorer samt med tillägg af särskildt arfvode utöfver de

med revisorstjänsten förenade aflöningsförmånerna.

Någon ökning af revisionsafdelningens ordinarie arbetskrafter var,

såsom redan är antydt, icke ifrågasatt i ämbetsverkets den 15 maj 1902

afgifna utlåtande.

Däremot möter förslag till förstärkning af revisionspersonalen

i det af mig förut omtalade reformprogrammet från ämbetsverkets revisionskommissarier.

Under förutsättning dels att antalet fasta revisionsamanuenser

nedsattes till fyra, dels att arbetstiden bestämdes för revisor

till 36 och för amanuens till 24 timmar i veckan, och dels att extra

biträden med lägre arfvoden blefve anställda för sifferrevision o. d.,

uttalade sig bemälde tjänstemän för en ökning af den ordinarie revisionspersonalen

till ett antal af tjugufyra, däraf tre »öfverrevisorer» och

tjuguen revisorer. Den sålunda ifrågaställa ökningen skulle enligt

förslagsställarnes mening kunna med fördel användas till beredande af

ökad granskningstid för de räkenskaper, som måste anses för lågt

uppskattade.

Kommittén har däremot ansett behof icke föreligga af någon ökning

af den ordinarie revisionspersonalen. Kommittén har nämligen

ansett sig kunna utgå från antagandet, att de föreslagna anordningarna

i afseende å revisionsarbetet, särskildt revisorernas befrielse från siffergranskningen,

äfvensom utsträckningen af tjänstgöringstiden böra komma

att medföra, å ena sidan, sådana lindringar i revisorernas arbete och, å

den andra, en så afsevärd ökning i den levererade arbetskvantiteten, att

de ej allenast borde fullt uppväga den ökning i revisionens arbetsmaterial,

som under en tid framåt kunde förväntas, utan äfven därutöfver

lämna tillfälle till minskning i amanuensantalet. Ensamt den

föreslagna utsträckningen af tjänstgöringstiden skulle för revisorerna

Öfrig revisionspersonal.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Departements
chefen.

komma att medföra ett ökadt antal revisionstimmar af omkring 100 i

veckan. Kommittén förordar i anslutning härtill en minskning i antalet

amanuenser från elfva till sex.

I det underdåniga utlåtande, kammarrätten den 13 maj 1905 afgifvit

öfver kommitténs förslag, liemställes däremot om inrättande af

två nya ordinarie revisorstjänster i stället för tre af de nuvarande

amanuensbefattningarna. Antalet ordinarie revisionstjänstemän skulle,

utom de två revisionskommissarierna, sålunda komma att uppgå till

tjugu, däraf, såsom jag redan haft tillfälle nämna, två skulle bestrida

kontorsförmanstjänst.

Samtliga hittills föreliggande förslag till ombildning af revisionsafdelningen

bibehålla sålunda, om än i olika utsträckning, anordningen

med revisionsamanuenser.

Kommittén framhåller emellertid, att det i fråga om ett sådant

granskningsarbete som det kammarrätten tillhörande syntes önskvärdt,

att för detsamma icke anlitades extra ordinarie tjänstemän i större utsträckning,

än som betingades af nödvändigheten att hafva tillgång till

lämpliga vikarier vid ledighet eller förfall för de ordinarie revisionstjänstemännen.

Från denna synpunkt sedt vore antalet amanuenser å

revisionsafdelningen för närvarande uppenbarligen vida större än lämpligt

vore.

Jämväl ämbetsverket förklarar sig, lika med kommittén, finna påtagligt,

att i förhållande till antalet revisorer revisionsamanuensernas

antal för närvarande vore vida större än hvad som kunde anses lämpligt,

och någon annan utväg att råda bot för detta missförhållande

syntes ej stå öppen än att i stället för visst antal amanuensbefattningar

inrätta mot dessa befattningar i afseende å arbetsresultatet svarande

nya revisorstjänster. Som amanuens för närvarande fullgjorde två tredjedels

revisionslott, erfordrades i sådant afseende inrättande af de två revisorstjänster,

som af ämbetsverket föreslagits.

I olikhet med såväl kommittén som ämbetsverket anser jag emellertid

revisionsarbetet, i de delar detsamma icke lämpligen kan anförtros

åt de ifrågasatta sifferrevisorerna, eller sålunda den egentliga öfverrevisionen,

böra i sin helhet utföras af ordinarie tjänstemän. Att i

större eller mindre utsträckning härför anlita biträde af extra ordinarie

tjänstemän innefattar enligt min åsikt ett afsteg från den

organisationsprincip, enligt hvilken tjänstegöromål af ordinarie natur

s. 77 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

77

äfven böra af ordinarie tjänstemän utföras — ett afsteg alltför betänkligt

för att annorledes än såsom en nödfallsutväg böra tillrådas.

Såväl kommitténs förslag som ock förslagen från ämbetsverket hafva

också tydligen afgifvits under känslan häraf, ehuruväl steget ej tagits

fullt ut. Vill man ernå det mål, som af alla vederbörande ställts såsom

hufvudsyftet för en omorganisation af revisionsafdelningen, nämligen

att höja dennas ställning till hvad den rätteligen bör vara för att

motsvara anspråken på en verklig öfverrevision, synes mig det kraf, jag

nyss ställt, icke kunna afvisas.

Det arbete, revisionsamanuens utför, består icke ens till någon

del af verkliga amanuensgöromål, utan är i allo detsamma, som

revisor har att fullgöra. Enda skillnaden är, såsom jag förut nämnt,

att tiden för den förres tjänstgöring med en tredjedel understiger den

för revisor tillmätta. Amanuens har i enlighet härmed att under året

fullgöra revision af räkenskaper, uppskattade till åtta månaders granskningskvantitet.

Som ett amanuensarfvode för närvarande öfverstiger

revisors tjänstgöringspenningar, medan den sistnämndes tjänstgöringstid

är längre, följer redan häraf, att amanuens icke är att påräkna såsom

vikarie för revisor vid ledighet för denne, och då amanuens hittills

ofta innehaft eller på förordnande tills vidare förestått första gradens

tjänst i annat ämbetsverk, har gifvetvis denna omständighet icke

kunnat öka hans benägenhet att mottaga ett förordnande såsom revisor

i kammarrätten, enär han ju då måst afstå från sina öfriga aflöningsförmåner.

Också har en af ämbetsverkets ledamöter i afgifvet särskildt

yttrande vid behandlingen af kommittéförslaget, däri han uttalar sig

mot anordningen att bibehålla vissa amanuensbefattningar allenast för

att hafva tillgång till lämpliga vikarier för revisorerna, ansett sig kunna

uttala, att »det säkerligen ännu aldrig förekommit, att en amanuens

förordnats till vikarie för en revisor».

Bristfälligheten i det rådande systemet skulle med antagande af

vare sig kommitténs eller ämbetsverkets förslag blifva ännu mera påfallande,

enär enligt båda förslagen endast revisorn, men icke amanuensen,

skulle ställas fullt själfständig i sin tjänsteverksamhet. Såsom

hittills skulle nämligen resultatet af amanuensens revisionsarbete granskas

af koutorsförmannen, hvilken äfven skulle företräda amanuensen i anmärkningsprocessen.

Härigenom komme amanuensens arbete att i viss

mån stämplas såsom mindrevärdigt i förhållande till revisorns, en omständighet,

som säkerligen icke skulle vara ägnad att öka den förres

intresse för sitt arbete.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Afskaffandet af amanuensbefattningarna å revisionsafdelningen torde

ej heller komma att vålla svårigheter vid rekrytering för revisorstjänsterna

eller fyllande af tillfälliga vakanser eller semestervikariat.

Redan genom den nu tillämpade anordningen att låta semestervikariaten

för flera revisorstjänster sammanläggas för att i en följd fullgöras

är tillfälle beredt att fästa revisorsaspiranter vid ämbetsverket genom

att tilldela dem förordnanden för längre tider af året. Härigenom

undgås äfven den svårighet, som för större sammanhängande räkenskaper,

exempelvis länsräkenskaperna, möter för granskningsarbetets

jämna fördelning på flera händer, hvartill kommer den påtagliga fördelen

af en anordning, enligt hvilken granskningen af samma räkenskap

eller likartade räkenskaper får i största möjliga utsträckning utföras af

en och samma person.

An vidsträcktare blir möjligheten att kunna åt en revisorsaspirant

lämna förordnande för längre tid i följd, om ämbetsverket, där så

befinnes lämpligt, medgifver sammanläggning äfven af förordnanden,

som påkallas af de vanligen förekommande sommarledigheterna utöfver

semesterledighet.

ökning «t den Med hänsyn till uppskattadt arbetsresultat skulle för att fullt er
ZhZplnJaTen.

sät,ta de nuvarande elfva revisionsamanuenserna erfordras sju revisorer,

oafsedt den bråkdel af hel revisionslott, motsvarande 4 månaders granskningskvantitet,

som vid valveringen uppkommer.

En så pass betydande ökning af revisionens ordinarie arbetskrafter

synes mig emellertid icke vara af nöden. Med beräkning af 300 arbetsdagar

om året eller sålunda 25 arbetsdagar i hvarje månad motsvarar

hel revisionslott för närvarande med 5 timmars daglig arbetstid 1,500

arbetstimmar och revisionslotten för amanuens 1,000 timmar. Vore

lindring i granskningsskyldigheten icke i vissa fall medgifven, skulle

sålunda den sammanlagda granskningstiden enligt nu rådande ordning

utgöra 38,000 timmar. Den verkliga granskningstiden kommer emellertid

att utgöra allenast 33,804 timmar, enär medgifna lindringar belöpa

för kontorsförmännen till 2,771 och för expeditionshafvande revisor till

1,425 timmar, tillhopa sålunda 4,196 timmar.

Den inverkan på arbetskvantiteten, som ett antagande af kommitténs

förslag skulle utöfva, låter sig emellertid ej tillförlitligen bedömas.

Kommittén har nämligen icke uttalat sig om storleken af de

lindringar i granskningsskyldigheten, som skulle tillkomma de båda

kontorsförmännen eller expeditionshafvande revisor. Beträffande de förra

s. 79 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

79

gör kommittén dock gällande, att, då de skulle komma att befrias från

granskning af revisorernas anmärkningar, af dem borde kunna påräknas

mera biträde än förut vid räkenskapsgranskningen. I fråga däremot

om de s. k. expeditionsgöromålen framgår icke, om dessa äro af kommittén

afsedda att fortfarande för hvarje kontor ombesörjas af en revisor

eller om en uppdelning af dessa bestyr skulle äga rum på kontorsförmännen

och de extra biträdena. Utgår man emellertid från antagandet

af half revisionslott för kontorsförmännen och — vid expeditionsgöromålens

uppdelande på kontorsförmännen och de extra biträdena

— af bortfallandet utaf den lindring i granskningsskyldighet, som för

närvarande tillkommer expeditionshafvande revisor, ger förslaget, under

förutsättning tillika, att revisionsarbetet under de tre sommarmånaderna

skulle för revisor begränsas till fyra timmar dagligen men för amanuens

pågå sistnämnda antal timmar äfven under denna del af året, till resultat

en ökning af 1,446 arbetstimmar (18 revisorer å 1,650= 29,700 + 6

amanuenser å 1,200 = 7,200. Summa 36,900. Afgå 1,650 timmar.

Rest 35,250).

Kammarrättens förslag ger själffallet en betydligt större ökning,

men icke heller här kan man tillförlitligt beräkna ökningens storlek.

Utgår man från samma förutsättningar, som jag nyss nämnt, skulle ökningen

belöpa sig till 7,046 timmar (20 revisorer å 1,650 = 33,000 + 8

amanuenser å 1,200 = 9,600. Summa 42,600. Afgå 1,650 timmar.

Rest 40,950 timmar).

Enligt min åsikt skulle — med de i öfrigt föreslagna anordningarna

för revisionsarbetet, däribland anställandet af särskilda siffergranskare,

hvilkas antal jag tänkt mig böra blifva fyra, två för hvarje kontor —

en tillräcklig ökning i arbetskrafter komma till stånd, därest i stället

för de elfva nuvarande amanuensbefattningarna inrättades fem revisorstjänster,

däri då inbegripna de båda förste revisorsbeställningarna.

Den påräkneliga arbetskvantiteten från de egentliga revisorernas sida

blefve då 34,650 arbetstimmar. Jag utgår nämligen, såsom jag redan

antydt, därifrån, att det icke längre skall visa sig erforderligt att bibehålla

anordningen med s. k. expeditionshafvande revisorer äfvensom från

den nyss angifna lindringen i revisionsarbetet under tre månader af året.

Härvid skulle emellertid ökningen icke stanna. Redan förut har jag såsom

min åsikt uttalat, att af de utaf mig föreslagna förste revisorerna skäligen

bör kunna påfordras granskningsskyldighet, för en hvar af dem

motsvarande half revisionslott årligen eller sålunda för dem båda sammanlagdt

1,650 timmar. Med tillägg häraf skulle sålunda ernås en

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Fasta, sTcrifbiträden.

V%ktbe tjänte.

Aflönings•

förmåner m. m,

arbetskvantitet, representerande 36,300 timmar, hvilket ger till resultat

en ökning af 2,496 timmar utöfver den nu påräkneliga kvantiteten. En

så pass betydande ökning, därjämte till sin effektivitet förstärkt af öfriga

utaf mig förordade anordningar, torde tillsvidare få anses tillfyllestgörande.

Det af kommittén och ämbetsverket framhållna önskemålet om beredande

af möjlighet till granskning äfven af kommunikationsverkens uppbördsredogörelser

lärer ock därmed kunna i någon mån tillgodoses.

Beträffande frågan om anställande af fasta skrifbiträden får .jag,

med hänvisning till mitt uttalande i ämnet vid anmälan den 13 nästlidne

februari af förslag till lönereglering m. m. för kammarkollegium,

hemställa, att jämväl för nu ifrågavarande ämbetsverk må med upptagande

af berörda, ännu ej fullt utredda fråga tills vidare anstå.

Hos kammarrätten äro, såsom jag redan inledningsvis nämnt, anställda

en förste vaktmästare samt fyra vaktmästare.

Med hänsyn särskildt därtill, att i den byggnad, hvari kammarrätten

har sina ämbetslokaler, dessa äro belägna i två skilda våningar,

en och tre trappor upp, jämte det att i bottenvåningen finnes en arkivlokal,

har kommittén ansett sig ej äga anledning föreslå någon inskränkning

af kammarrättens ordinarie vaktbetjäntpersonal.

Förutom i de afseenden, som af mig nu anförts, har jag ansett

skäl ej föreligga att tillstyrka ändring i fråga om ämbetsverkets ordinarie

tjänstepersonal.

Aflöningssatserna för de särskilda tjänstebefattningarna i kammarrätten

äro enligt nu gällande lönestat bestämda på följande sätt:

s. 81 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

81

Lön

Tjänst-

görings-

penningar

Begyn-

nelse-

aflöning

Ålderstillägg

efter 5 år efter 10 år

Slut-

aflöning

President................................

7,600

2,400

10,000

10,000

Kammarrättsråd .................

4,400

2,000

6,400

600

—

7,000

2:dra gradens tjänsteman

(sekreterare, advokatfiskal

och revisionskommissarie)

3,000

1,500

4,500

500

500

5,500

l:sta gradens tjänsteman

(notarie, aktuarie o. regi-

strator samt revisor) .....

1,800

1,200

3,000

1,100

500

500

4,000

l:ste vaktmästare ...............

800

300

—

_

1,100

vaktmästare.........................

500

300

800

100

—

900

I det underdåniga utlåtande, kammarrätten den 15 maj 1902 afgaf

i anledning af nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901, föreslog ämbetsverket

— med hemställan, såsom jämväl i senare förslag skett, att en

del af aflöningen måtte erhålla formen af hyresbidrag — att aflöningarna

för ämbetsverkets personal måtte bestämmas på följande sätt:

Lön

Tjänst-

görings-

penningar

Hyres-

bidrag

Ålders-

tillägg

(högst)

Summa

aflöning

(högst)

President...............................

7,600

3,000

900

11,500

Kammarrättsråd........................

4,400

2,400

600

600

8,000

2lagradens tjänsteman (sekreterare,

advokatfiskal, revision skommis-

sarie) ..........................

3,000

1,800

500

1,000

6,300

Förste revisor....................................

2,500

1,500

500

1,000

5,500

Revisor ...............................................

2,000

1,500

500

1,000

5,000

Aktuarie och registrator samt

notarie ......................

1,800

1,400

400

1,000

4,600

Förste vaktmästare....................

800

400

150

_

1,350

1,100

Vaktmästare .......................................

500

400

100

100

Bih. till Bilcsd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 97 Höft.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Kommitténs

förslag.

Kommitténs förslag till aflöning för tjänstinnekafvarna i kammarrätten

tillämpar, livad angår kammarrättsråden, advokatfiskal, notarierna,

aktuarien och registratorn samt revisorerna, den fördelning i

normalgrader, som föreligger i kommitténs allmänna principbetänkande,

samt hänför i sådant hänseende kammarrättsråden till tredje normalgraden,

advokatfiskal till andra samt de öfriga till första normalgraden.

I enlighet härmed äro ock afiöningssatserna för nämnda tjänstiunehafvare

i förslaget bestämda.

För presidenten ifrågasätter kommittén — med erinran därom att

han för närvarande åtnjuter en aflöning af 10,000 kronor eller således

1,000 kronor mer än generaldirektör af normalgrad — aflöningens

höjande med samma belopp, hvarmed enligt kommittéförslaget aflöningen

till den sistnämnde skulle förhöjas, eller sålunda med 1,000 kronor.

För revisionskommissariernas vidkommande har kommittén hemställt

om inrättande af en mellangrad mellan andra och tredje normal - graderna; i likhet med hvad som gäller beträffande öfveringenjörerna i

patent- och registreringsverket.

För revisor med uppdrag att vara kontorsförman föreslås arfvode

att utgå med 500 kronor efter år räknadt.

För vaktbetjänte upptager förslaget aflöning i enlighet med de förordade

normalsatserna.

De af kommittén föreslagna afiöningssatserna voro i enlighet härmed

följande:

Lön

Tjänst-

görings-

penningar

Begyn-

Ålderstillägg efter

nelselön

5 år

10 år

15 år

Slutlön

President ..............................

7,500

3,500

11,000

11,000

Kammarrättsråd.................

4,600

2,400

7,000

600

—

—

7,600

Revisionskommissarie.........

3,800

2,000

5,800

500

500

—

6,800

2:dra gradens tjänsteman

(advokatfiskal) .....................

3,500

1,800

5,300

500

500

_

6,300

l:sta gradens tjänsteman

(notarie, aktuarie och regi- strator, revisor)...............

2,300

1,500

3,800

400

400

400

5,000

Förste vaktmästare............

850

550

1,400

—

—

—

1,400

Vaktmästare ........................

600

500

1,100

100

—

—

1,200

s. 83 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

83

I det underdåniga utlåtande, som af kammarrätten den 15 maj

1905 afgafs öfver kommitténs förslag, har ämbetsverket förklarat

sig — med vissa jämkningar i syfte att, jämte bibehållande af anordningen

med hyresbidrag, i öfrigt bringa aflöningsbeloppens fördelning

mellan olika titlar i närmare öfverensstämmelse med kommitténs förslag

— godkänna föreslagna begynnelse- och slutaflöningar för aktuarie och

registrator, notarie samt vaktbetjänte, men i öfrigt af anförda skäl hemställt

om höjning af kommitténs lönesatser. Tillika har ämbetsverket

beträffande sitt ursprungliga förslag framhållit, att ämbetsverket vid

dess framläggande saknat anledning taga hänsyn till möjligheten af, att

vederbörande befattningshafvande kunde komma att förpliktas bidraga

till sin egen pensionering, därom emellertid förslag sedermera framlagts.

Frånsedt olikheter i aflöningsbeloppens fördelning å olika titlar,

voro de af ämbetsverket i nyssberörda utlåtande föreslagna löneförhöjningarna

utöfver dem, kommittéförslaget innehöll, följande: för presidenten

1,000 kronor, för kammarrättsråd 800 kronor i begynnelse- och

slutlön, för revisionskommissarie 200 kronor, för advokatfiskal äfvensom,

under förutsättning af sekreter artjänstens bibehållande, innehafvaren af

sistnämnda tjänst 300 kronor samt för revisor 200 kronor i begynnelselön

och 500 kronor i slutlön, i ty att de tre ålderstilläggen föreslogos

att utgå hvarje gång med 500 kronor i stället för af kommittén

beräknade 400 kronor. För revisor, tillika kontorsförman, hemställde

ämbetsverket, på sätt jag förut omförmält, om en med 500 kronor förhöjd

begynnelselön, med höjningen förlagd till själfva lönen.

Enligt det förslag till organisation, som jag ansett mig böra framlägga,

skulle kammarrättens ordinarie tjänstinnehafvare komma att utgöras af

president, åtta kammarrättsråd, två revisionskommissarier, advokatfiskal,

sekreterare, två förste revisorer, tjuguen revisorer, aktuarie och registrator

samt fyra notarier. Antalet vaktbetjänte skulle, såsom hittills,

blifva fem, däraf en förste vaktmästare och fyra vaktmästare.

Sedan Riksdagen numera godkänt af Kungi.'' Maj:t framlagda förslag

till aflöningsstat för statskontoret och arméförvaltningen, fotade

på delvis andra grunder än dem, som sålunda tid efter annan föreslagits

för nu ifrågavarande ämbetsverk, torde dessa böra vinna tilllämpning

för följande tjänstinnehafvare inom verket, nämligen kammarrättsråden,

advokatfiskalen, sekreteraren, aktuarien och registratorn samt

notarierna.

Kammarrätten

Departements

chefen.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Vidare torde, i enlighet med hvad jag ansett böra gälla för presidenten

i kammarkollegium, aflöningen för presidenten i kammarrätten

böra sättas till 12,000 kronor, däraf 7,500 kronor lön, 3,500 kronor

tjänstgöringspenningar och 1,000 kronor ortstillägg.

I fråga om revisionskommissarietjänsterna har kommittén, med tillslutning

i hufvudsak af ämbetsverket, ansett desamma böra i aflöningshänseende

ställas högre än andra gradens tjänster. Hvad kommittén och

ämbetsverket till stöd för en sådan anordning anfört betingas emellertid af

den gemensamma förutsättning, från hvilken båda utgått i fråga om revisionskommissaries

blifvande ställning inom ämbetsverket, nämligen att han

fortfarande skulle förblifva chef för revisionskontor. En höjning syntes

sålunda, anför kommittén, väl icke vara i och för sig betingad af revisionskommissaries

ifrågasatta ledamotskap, utan påkallades mera af hänsyn till

de viktiga uppgifter, hvilka ålåge revisionsafdelningen och angelägenheten

af att kunna för chefsplatserna inom densamma förvärfva krafter

vuxna dessa uppgifter. Åtskillnaden i aflöningsbelopp har af kommittén

föreslagits till 500 kronor, däraf 300 kronor lagts å lönen och 200

kronor å tjänstgöringspenningarna, medan ämbetsverkets förslag upptager

löneskillnaden till 400 kronor, lika fördelad å lös och tjänstgöringspenningar.

För min del håller jag före, att den ställning såsom föredragande

i anmärkningsmål med ledamotsbehörighet i dessa mål äfvensom

i pleniärenden, som angå revisionsafdelningen och dess tjänstepersonal,

hvilken af mig blifvit för revisionskommissarierna ifrågatsälld,

ingalunda i mindre grad påkallar en höjning i deras ställning utöfver

den, som för andra gradens tjänstemän afsetts.

Då det är en angelägenhet af betydande vikt att kunna vid revisionskommissariebefattningarna

fästa re visions tjänstemän af framstående

duglighet samt tillika ej får förbises, att under det för innehafvare af

sekreterar- och advokatfiskalstjänsterna befordran till kammarrättsrådsämbete

i allmänhet bör k rinna påräknas, sådan befordran icke annat än

undantagsvis kan beräknas stå öppen för revisionskommissarie, synes

det mig äfven riktigt, att skillnaden i löneställning, å ena sidan, för nyssnämnda

tjänster och, å den andra, revisionskommissarietjänsterna göres

större än kommittén och ämbetsverket ifrågaställt. Eljes torde svårighet

komma att möta för att få tjänsterna i fråga så väl besatta, som deras

vikt kräfver.

På grund häraf har jag ansett begynnelselönen för revisionskommissarie

böra, med samma ortstillägg som för tredje gradens

tjänst, nämligen 600 kronor, sättas till 6,800 kronor, däraf lön 4,200

s. 85 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

85

kronor och tjänstgöringspenningar 2,000 kronor. Med likaledes samma

ålderstillägg, som för tredje gradens tjänster medgifvits, skulle slutlönen

för revisionskommissarietjänst sålunda komma att uppgå till 7,400 kronor.

Vidkommande aflöningsförmånerna för revisor stjänsterna torde lämpligt

vara att först upptaga till behandling frågan om aflöningen för

de egentliga revisorerna.

Redan i den framställning i ämnet, som från ämbetsverket föreligger

i dess underdåniga utlåtande den 15 maj 1902, har kammarrätten

gjort sig till målsman för den uppfattningen, att revisorstjänst

i kammarrätten bör i aflöningshänseende ställas högre än första

gradens tjänster i allmänhet.

Ämbetsverket anför sålunda bland annat följande:

»Kammarrätten lärer ej behöfva fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

å den stora betydelsen af en effektiv revision för uppehållande

af en ordnad och sparsam förvaltning. För fullgörande af en

sådan revision är nödigt, att vederbörande granskare med synnerligt

nit och intresse omfattar sin uppgift. Det är ej tillfyllest, att han

underkastar räkenskaperna en mekanisk siffergranskning eller med ledning

af förut gjorda anmärkningar eftersöker obehöriga utbetalningar.

Hans sträfvan bör äfven gå ut på att finna nya anmärkningsanledningar.

Om detta gäller angående revisorer i allmänhet, så har det i

särskild grad tillämpning å kammarrättens revision.

Sedan räkenskaper förut undergått granskning af arméförvaltningens,

generalpoststyrelsens, järnvägsstyrelsens med flera verks revisioner,

skola desamma underkastas ytterligare revision i kammarrätten

mindre i afseende å sifferuppgifter än till kontrollerande af vederbörande

myndighets förvaltningsåtgärder.

Då kammarrättens revision sålunda i förhållande till andra revisioner

intager ställningen af en öfverrevision, hvilkens granskningsplikt omfattar

hela statsförvaltningen, synes på en revisor i kammarrätten böra ställas

skärpta fordringar på omdömesförmåga och författningskännedom. Detta

är i viss mån äfven erkändt därigenom, att för befordran inom kammarrättens

revision erfordras högre examenskompetens än som i allmänhet

är föreskrifven för revisorer i andra verk.

Det synes kammarrätten uppenbart, att de större kraf, man således

bör ställa på en öfverrevisor, ej i längden kunna uppehållas med mindre

honom beredas fördelaktigare ekonomiska villkor än andra revisorer.»

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

I sammanhang med detta uttalande åberopade ämbetsverket en

jämförande utredning i afseende å kammarrätten och andra verk med specialrevisioner,

innefattande — jämte en redogörelse för medeltalet af årliga

anmärkningsarfvoden, verkställd med ledning af femårsperioden 1897—

1901 — tillika redogörelse för medelåldern vid befordran för dåvarande

tjänstinnehafvare i de olika ämbetsverken samt uppgifter för en del

ämbetsverk rörande, å ena sidan, antalet revisorer i verket och, å andra

sidan, huru många innehafvare af andra och tredje gradens tjänster

därstädes, som förut innehaft revisorstjänst. Af denna utredning framginge,

att medan lönevillkor och befordringsålder ställde sig ungefär lika,

befordringsutsikferna vore afgjordt sämre för kammarrättens revisorer.

Med erinran att förslag i liknande riktning förelegat från kammarrättens

sida redan i dess utlåtande öfver 1874 års-löneregleringskommittés

betänkande med förslag till ny stat för ämbetsverket, men att detta

förslag ansetts icke böra vinna godkännande, har kommittén uttalat

såsom sin åsikt, att skäl ej heller nu förelåge att bereda revisorerna

en undantagsställning i aflöningshänseende. De kompetensfordringar,

anför kommittén, som enligt gällande bestämmelser ställdes å kammarrättens

revisionstjänstemän, vore icke andra än de, som gällde äfven

för öfriga nuvarande tjänstemän af första graden inom verket liksom

för en mängd tjänstemän i samma grad inom andra verk. Och det

kammarrättens revisionspersonal åliggande arbetet vore, om än i viss

mån mera maktpåliggande än arbetet inom vissa specialrevisioner, dock

icke genom invecklad beskaffenhet eller svårigheten att detsamma fullgöra

så skildt från annat första gradens tjänstemän i allmänhet åliggande

arbete, att ur sådan synpunkt en åtskillnad i löneförmåner kunde anses

befogad. Kommittén insåge visserligen vikten af att, i ändamål att

kammarrättens revision måtte på ett, såvidt möjligt, noggrannt och ändamålsenligt

sätt fullgöras, åt densamma förvärfva dugande krafter och hade

jämväl ur denna synpunkt funnit en väsentlig höjning af aflöningsbeloppen

erforderlig för kammarrättens revisorer, likasom för tjänstemän i allmänhet

af första graden. Men kommittén kunde dock ej anse löneförhöjning

vara det enda eller ens det verksammaste medlet att nå

detta ändamål att vinna den möjligast effektiva revision. Tvärtom hölle

kommittén före, att, äfven om revisorerna i kammarrätten tillädes högre

afiöningsförmåner än andra tjänstemän, som hittills varit med dem likställda,

det mycket väl skulle kunna inträffa, att nämnda ändamål ej

vunnes. Ur ifrågavarande synpunkt vore, enligt kommitténs mening,

vida viktigare, att sådana ändringar i formerna för revisionsarbetet inom

s. 87 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

87

kammarrätten vidtoges, som voro ägnade att höja detta arbetes vikt

och betydelse inom verket samt revisionspersonalens uppfattning af och

intresse för sin uppgift. I sådant hänseende syntes stor vikt höra fästas

vid kommitténs förslag om rätt för revisorerna att själfva underskrifva

sina anmärkningar och ansvara för deras riktighet samt äfven i öfrigt

själfständigt utföra sina anmärkningsmål, om befrielse för dem från

mera mekaniskt arbete såsom siffergranskning m. m., som de nu hade

att utföra, samt om rätt för revisionskommissarierna att i anmärkningsmål

jämte vissa andra ärenden såsom ledamöter deltaga i besluten. Till

det åsyftade målets vinnande borde ock, enligt kommitténs åsikt, medverka,

att revisionskommissarierna, till hvilka poster dugliga revisorer

hade att vänta befordran, af kommittén satts i en högre lönegrad än

förut, äfvensom att kommittén för kontorsförman ifrågasatt ett till 500

kronor bestämdt arfvode.

I en vid kommitténs betänkande fogad reservation, som i denna

del biträdts af ämbetsverkets representant därstädes, har en af kommitténs

ledamöter, själf ordinarie revisionstjänsteman i förvaltande verk,

erinrat därom, att någon enda förmån framför de förvaltande verkens

specialrevisioner icke kunde anses hafva blifvit af kommittén föreslagen

för kammarrättens revisorer. Ett sådant företräde vore emellertid påkalladt

af de sistnämndes uppgift att vara öfverrevisorer. Utan att det ringaste

vilja förringa nyttan och behofvet af underrevisionen, vore dock öfverrevisionen,

som hade att öfva kontroll lika väl på de beslutande myndigheterna

som på deras revisorer och undertydande redogörare, från statens

sida sedd af största betydelse och värd att på allt sätt så omhuldas, att

den kunde fullt verka för sin uppgift. Önskvärdt vore sålunda att för

denna revision kunna anskaffa de allra yppersta krafter, så att densamma

komrne att utgöra en elitkår af revisorer.

Jämväl ämbetsverket underkastar kommitténs yttrande kritik och

vidhåller sitt förut gjorda uttalande i frågan.

Att kammarrättens revisorer, om än i sin allmänna ställning

närmast hänförliga till första gradens tjänstemän, dock böra i aflöningshänseende

ställas bättre än dessa, synes mig i likhet med ämbetsverket

påkalladt redan af kammarrättsrevisionens uppgift att väsentligen

innebära öfverrevision. Detta medför, såsom ock blifvit framhållet,

befogenhet för kammarrättens revisorer att öfva kontroll äfven å myndigheternas

förvaltningsåtgärder, hvilken kontroll är ställd i utsikt att vidgas.

De granskningsresultat, hvartill specialrevisionen kommit, och de åtgärder,

D eparfementschefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande Ko 165.

som i anledning däraf beslutits, utgöra föremål för förnyad granskning

från kammarrättsrevisionens sida. Helin nes granskningen icke nöjaktig

eller anses den i anledning af en anmärkning beslutade åtgärden oriktig,

äger kammarrättens revision att häri påyrka rättelse. I olikhet med

kommittén måste jag finna denna revision mera maktpåliggande än

specialrevisionen. Denna dess i viss mån olika karaktär "har äfven

vunnit uttryck i det sätt, hvarpå den s. k. generella granskningen i

ämbetsverkets gällande instruktion omtalas. Nämnda granskning—afseende

redogörelser, som i det redovisande verket blifvit detalj granskade

— förklaras nämligen böra ske »mindre i afseende å redogörelsernas

sifferuppgifter än till kontrollerande af vederbörande myndigheternas

förvaltnings åtgärd er». Förbises får ej heller, att äfven med två revisionskommissarietjänster

och två med särskildt arfvode utöfver löneförmånerna

såsom revisor försedda revisorstjänster befordringsutsikterna för en

tjänstemannapersonal med så pass betydande numerär, som här är i

fråga, ingalunda kunna betecknas såsom gynnsamma. Tvärtom torde

de alltjämt icke tåla jämförelse med befordringutsikterna för revisionstjänstemännen

i flertalet förvaltande verk med egen specialrevision.

Äfven i jämförelse med en notaries eller aktuaries göromål är kammarrättsrevisors

tjänstverksamhet af större direkt betydelse för det allmänna

och synes jämväl med hänsyn härtill en höjning påkallad af revisors

löneförmåner utöfver dem, som ansetts böra tillmätas innehafvare af

första gradens tjänster i allmänhet. Slutligen vill jag tillägga, att för

ett flertal af de förvaltande verken med egen specialrevision kompetensfordringarna

för revisionspersonalen äro lägre än för kammarrättens

revisorer, af hvilka fordras akademisk examen.

För att en åtgärd i det syfte, jag sålunda måste finna önskligt,

skall visa sig effektiv och i stånd att tillförsäkra kammarrätten tillgång

till ett urval af dugande krafter äfven bland specialrevisionernas tjänstemän,

torde man emellertid icke böra stanna vid en mindre ökning utöfver

begynnelselönen för första gradens tjänster än 500 kronor, och

förutsätter jag därvid tillika, att rätten till'' anmärkningsprovision icke

kringskäres i yidare mån än kommittén föreslagit.

Förhöjningen synes mig vidare lämpligen böra fördelas å lön och

tjänstgöringspenningar sålunda, att 400 kronor falla på lönen och återstoden,

100 kronor, på tjänstgöringspenningarna. Begynnelselönen blir

härvid höjd från 4,000 kronor till 4,500 kronor, medan slutlönen, vid

beviljande af de tre för första gradens tjänster beräknade ålderstilläggen,

hvart å 500 kronor, kommer att uppgå till 6,000 kronor.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165. 89

H\ad härefter angår det af mig ifrågasatta tilläggsarfvodet för

mnehafvarne af förste revisor sbeställning ar na, vill jag till en början

nämna, att arfvodet till de nuvarande kontorsförmännen, enligt af ämbetsverket

senast beslutad fördelning, utgjort för en kontorsförman 450

kronor och för hvardera af de båda öfriga 300 kronor. Vidare erinrar

jag därom, att såväl kommittén som ämbetsverket för de båda revisorer,

som tillika skulle vara kontorsförmän, ifrågaställt ett tillägg till deras

levisoisaflöning af 500 kronor för hvardera, kommittén under form af

arfvode och ämbetsverket såsom lön. Då det af mig för förste revisor

ifrågasätta chefskapet skulle komma att innefatta samtliga de göromål,

närvarande tillkomma revisionskommissarierna med undantag

af föredragningen och hvad därmed står i samband, samt hans uppgifter,

så vidt nu är i fråga, således skulle i ej ringa grad tillökas utöfver

hvad för kontorsförman blifvit ifrågastälidt, är en större förböjning

gifvetvis påkallad. Med hänsyn härtill synes mig tilläggsarfvodet "i

fråga icke kunna bestämmas lägre än till ''800 kronor. Slutaflöningen

för förste revisor kommer då äfven att sammanfalla med begynnelselönen

för revisionskommissarie. En i enlighet härmed vidtagen böjning

är så mycket mer befogad, som utsikterna för förste revisor att bereda

sig anmaikningsprovision äro förhållandevis mindre än för revisor med

hel revisionslott.

Aifvodet toide böra utgå oafkortadt under semester, och förutsätter

jag tillika, att det skall ankomma på Eders Kungl. Maj:ts pröfning att

efter förslag af ämbetsverket bestämma, huru stor del af arfvodet, som

- till förebyggande däraf att förste revisor vid förordnande å revisionskommissarietjänst

komme att lida minskning i tjänstinkomst — må vid

förordnande på högre tjänst bibehållas.

Såsom villkor för åtnjutande af de med ordinarie befattning inom Aflöning,.

kammarrätten förenade aflöningsförmåner torde — med iakttagande af viakoratt

i afseende å villkoren för. tjänstgöringspenningars uppbärande

föi den tid,, tjänstinnehafvare åtnjutit semester, för kammarrätten med

semester likställas ferier — enahanda villkor och bestämmelser böra

stadgas, som i förevarande hänseende bestämts att gälla i fråga om

statskontoret.

Enligt kammarrättens instruktion åtnjuter dess advokatfiskal aktorats- sportur m. m

arfvode med tio procent å. de medel, böter och viten undantagna, som

efter hans åtal eller till följd af hans ämbetsåtgärd i andra än anmärkBih.

till Riksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

ningsmål till betalning utdömas och hvilka i kronans eller annan allmän

kassa inflyta. _

Af medel, som inflyta med anledning af anmärkning vid de till

granskning inkomna räkenskaperna, utgår ciiwiävkningscirfvods med femton

procent; och skall, då varor eller persedlar blifva i följd af anmärkningtill

uppdebitering fastställda, det ankomma på kammarrätten att efter

förhållandena bestämma arfvodets belopp från och med fem till och med

femton procent af varornas eller persedlarnas värde.

Anmärkningsarfvode beräknas allenast^af sadana medel, som föiutan

anmärkning icke skulle kommit kronan eller det allmänna till godo,

samt, i fråga om varor och persedlar, endast da förlust af desamma

antagligen varit att béfara, därest anmärkning, uteblifvit. Vederbörande

tjänsteman äger icke åtnjuta arfvode å medel, som influtit i anledning

af anmärkning vid räkenskap, hvars granskning han skolat verkställa,

men ej fullbordat inom ett år från räkenskapens aflemnande till revisionsafdelningen,

hvaremot advokatfiskalen, när han hos kammarrätten anmält

försummelse i berörda afseende, äger att af anmärkningsmedlen erhålla fem

procent. Då väckt anmärknings fråga remitteras till utförande af advokatfiskalen

eller till handläggning och pröfning i första hand af annan

myndighet än kammarrätten, äger anmärkningsförfattaren ej att af de

i anmärkningen afsedda medel, som sedermera inflyta, undfå mer än

fem procent. Slutligen kan nämnas, att när anmärkt felaktighet skäligen

må anses hafva tillkommit af uppsåt, uppenbar vanvård eller gröfre försummelse,

redogöraren enligt gällande föreskrift bör åläggas att af egna

medel utgifva anmärkningsarfvodet.

Advokatfiskalen har i aktoratsarfvode uppburit år 1904 525 kronor,

år 1905 8,530 kronor 26 öre, år 1906 11 kronor 49 öre och år 1907

436 kronor 19 öre.

Beträffande det påfallande höga belopp, som år 1905 utgått i

aktoratsarfvode, har ämbetsverket meddelat, att beloppet hufvudsakligen

utgjort arfvode i ett mål af ovanligt vidlyftig beskaffenhet, hvars utredning

och handläggning kräft en tid af flera år.

1 anmärkningsarfvode hafva till revisionstjänstemännen utgått år

1904 4,560 kronor 89 öre, år 1905 6,141 kronor 69 öre, år 1906 7,782

kronor 27 öre, sammanlagdt 24,380 kronor 40 öre och år 1907 5,895

kronor 55 öre. Af dessa belopp, har, för hela perioden, utgått till

första kontoret 13,071 kronor 28 öre, till andra kontoret 6,012 kronor

49 öre och till tredje kontoret 5,296 kronor 63 öre.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

91

Kommittén har hemställt, dels att advokatfiskalen i kammarrätten

icke vidare må åtnjuta aktoratsarfvode å medel, som efter

hans åtal eller till följd af annan hans ämbetsåtgärd inflyta i kronans

eller annan allmän kassa, och dels att den vissa tjänstemän i kammarrätten

tillkommande rätten till anmärkningsarfvode af medel, som inflyta

med anledning af anmärkning vid de till granskning inkomna räkenskaperna,

måtte, utöfver hvad för närvarande är föreskrifvet, på det sätt

ytterligare begränsas, att dylikt arfvode skall utgå med femton procent

å det anmärkta beloppet, därest detta icke öfverstiger 500 kronor, samt

med tio procent å högre belopp, dock att för belopp mellan 500 och

och 750 kronor arfvodet skall utgå med femton procent å 500 kronor.

I öfrigt föreslås, att af anmärkningsarfvode, som belöper för medel,

influtna på grund af anmärkning, hvilken väckts af för siffergranskning

eller dylikt anställdt^biträde, två tredjedelar skola tillfalla nämnda biträde

och en tredjedel den revisionstjänsteman, som besörjt anmärkningens

uppsättande och afgifvande till kammarrätten.

Till stöd för förslaget om upphörande af advokatfiskalens rätt

till aktoratsarfvode hänvisar kommittén till hvad som af kommittén i

enahanda ämne anförts rörande advokatfiskalen i kammarkollegium.

Dessa skäl ägde nämligen enligt kommitténs åsikt sin fulla tillämpning

äfven beträffande kammarrättens advokatfiskal. Därtill komme, att de åtal

eller andra ämbetsåtgärder från den sistnämndes sida, för hvilka aktoratsarfvode

tillflöte honom, i regel vore föranledda af annans initiativ.

Själfva ämbetsåtgården borde enligt kommitténs åsikt af advokatfiskalen

verkställas utan annan ersättning än den, som innebures i honom tillkommande

aflöning.

Ämbetsverket har för sin del hemställt om begränsning af rätten

till aktoratsarfvode sålunda, att arfvode måtte för hvarje år utgå med

tio procent, intill dess arfvodet uppgått till femhundra kronor och därefter

med endast fem procent.

Kammarkollegium föreslog i sistberörda ämne anordnandet al en

ytterligare begränsning sålunda, att arfvodet icke något år finge öfverskrida

800 kronor. En dylik begränsning, hvilken jag för sist nämnda

ämbetsverk ansett mig böra tillstyrka, har kammarrätten för dess advokatfiskal

vidkommande funnit sig icke kunna förorda. Dess genomförande

skulle nämligen, anför ämbetsverket, kunna föranleda därtill, att advokatfiskalen

för vissa ämbetsåtgärder icke ägde åtnjuta ett arfvode, som för

andra dylika åtgärder af enahanda beskaffenhet tillkomme honom, och

följaktligen äfven i vissa fall den sporre till ökadt nit och intresse i

Departements
chefen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Anslag till

vikar iatser sättflin

g, arfvoden

åt extra

där tiden, flitpenningar

och

r enskrifning skostnad.

tjänsten, aktoratsarfvodet innebure, komme att saknas. Arfvodets begränsning

till visst årligt belopp syntes ämbetsverket ock föranleda den

olägenheten, att dess storlek blefve alltför beroende af den tid, under

hvilken det arbete verkställts, därför arfvodet vore afsedt utgöra vedergällning,

i det exempelvis en viss under ett år utförd arbetsmängd

skulle, därest densamma fördelades å två eller flera år, kunna medföra

ett vida högre arfvode.

Hvad ämbetsverket sålunda anfört synes mig icke innefatta tillräcklig

anledning att ställa dess advokatfiskal i gynnsammare ställning

än den jag ansett böra tillkomma kammarkollegii advokatfiskal.

Jag är så mycket mindre böjd för att i förevarande afseende förorda en olikhet

i deras inbördes ställning, som det synes mig ställdt utom tvifvel, att om än

utförandet af de ämbetsuppgifter, som ankomma på den förre till iakttagande

af det allmännas rätt och bästa, i allmänhet kan anses vara

mera maktpåliggande än som gäller beträffande hans ämbetsbroders

motsvarande verksamhet, förmåga af eget initiativ dock i afsevärdt

större grad förutsättes hos den senare.

I betraktande häraf har jag också ansett påkalladt, att nu ifrågavarande

förmåner tillmätas dem i samma utsträckning.

Kommitténs förslag till begränsning af anmärkningsarfvodet och den

i sammanhang därmed förordade fördelningen af sådant arfvode i fall, där

den granskning, som är afsedd att af extra biträde verkställas, haft till

resultat, att anmärkning framställts af vederbörande revisor, hafva af

ämbetsverket lämnats utan erinran och synas mig vara af beskaffenhet

att böra godkännas.

I gällande stat för kammarrätten är ett belopp af 34,900 kronor

uppfördt såsom anslag till vi k ariatser sättning, arfvoden åt extra biträden,

flitpenningar och renskrifningskostnad.

I fråga om utgifterna för arfvoden åt extra biträden — för närvarande

komma i sådant afseende i betraktande allenast amanuenserna

inom ämbetsverket — är af mig inledningsvis redan nämndt, att det nuvarande

antalet amanuenser utgör sjutton, af hvilka fyra äro anställda

å kansliet, en hos aktuarien, en å advokatfiskalskontoret samt elfva å

revisionsafdelningen.

Kansliamanuensernas göromål äro af enahanda natur som notariernas,

dock med den åtskillnad, att det af anmärkningsföredragningen

föranledda kansliarbetet hvilar uteslutande på notarierna i tur och ordning

dem emellan.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

93

Amanuensen hos advokatfiskal har till hufvudsaklig uppgift att

granska underställda beslut i ordinarie afskrifningsmål, hvarom jag

förut nämnt.

I årligt arfvode åtnjuta kansliamanuenserna och amanuensen å

advokatfiskalskontoret en hvar 1,800 kronor samt amanuensen hos

aktuarien och revisionsamanuenserna en hvar 1,500 kronor.

Beträffande anslaget till flitpenningar (gratifikationer) åt extra

ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte har detta vid statens uppgörande

beräknats till 1,700 kronor. Detta belopp har under de senare åren

visat sig alldeles otillräckligt och har för åren 1905, 1906 och 1907 icke ens

hela det sålunda beräknade beloppet kunnat för hithörande ändamål disponeras.

Till upplysning om till huru små belopp gratifikationerna af brist på

medel måst bestämmas har ämbetsverket i underdånigt utlåtande den 21

november 1907 — afgifvet i anledning af kommitténs betänkande och

förslag angående beredande af fastare anställning för vissa biträden lios

statens ämbetsverk och myndigheter — meddelat, att högsta gratifikationsbeloppet

utgjort år 1905 200 kronor och år 1906 150 kronor, hvilka

belopp dessutom kunnat beviljas endast en extra ordinarie tjänsteman.

I allmänhet hade beloppen nedgått under 100 kronor ända till 20 kronor.

För extra vaktmästares tjänstgöring, hvilken skolat bekostas från samma

anslag har, tillägger ämbetsverket, ersättningen för åren 1905 och 1906

icke kunnat sättas högre än till 1 krona 80 öre för dag det förra och

till högst 2 kronor för dag det senare året. Med bifall till därom

gjorda särskilda framställningar'' har också så väl för år 1906 som för

år 1907 tilläggsanslag af 500 kronor för hvartdera året genom särskilda

nådiga beslut af tillgängliga medel beviljats ämbetsverket.

För täckande af renskrifningskostnaden för ämbetsverket hafva af

anslaget tagits i anspråk år 1905 4,151 kronor 28 öre, år 1906 4,430

kronor 83 öre och år 1907 4,342 kronor 31 öre.

Till vikariatsersättningar åtgå under af mig ifrågasatta ändrade

förhållanden i jämnt tal 4,542 kronor (4,541 kronor 66 öre). Enligt

hvad jag redan nämnt, har jag i afseende å förste revisorernas tilläggsarfvoden

förutsatt, dels att under semesterledighet arfvodet skulle få

bibehållas, och dels att en del af arfvodet skulle fortfarande få tillgodonjutas

vid förordnande på högre tjänst. Med anledning häraf är af

nöden att bereda vikarien för förste revisor i fall, som nu nämnts,

motsvarande godtgörelse. Med beräkning, förutom af två månaders

semestervikariat, därjämte af vikariatsbehof för ytterligare sammanlagdt

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Amanuenser.

fem månader, nämligen dels sammanlagdt tre månaders semestervikariat

för förste revisorerna å revisionskommissarietjänst och dels vikariat vid

ytterligare en månads ledighet utöfver semester för en hvar af revisionskommissarierna,

erfordras i sådant hänseende 300 kronor. Det till vikariatsersättningar

erforderliga beloppet torde således böra beräknas till 4,842

kronor.

Härefter har jag att yttra mig beträffande antalet amanuenser

inom ämbetsverket.

I fråga om antalet kansliamanuenser har af kommittén icke föreslagits

någon ändring i det nuvarande antalet. Däremot har ämbetsverket

— under förutsättning att en effektiv inskränkning, i enlighet

med hvad ämbetsverket anser lämpligt, kommer att äga rum i rubrikoeh

recitskrifningen, vid kvilket förhållande minskning i kanslipersonalens

arbete vore att påräkna — förklarat sig anse antalet kansliamanuenser

icke behöfva bestämmas högre än till två.

I anslutning härtill liar jag beräknat arfvode för allenast två

amanuensbefattningar å kansliet.

I fråga vidare om amanuensbefattningen å aktuariekontoret har kommittén

framhållit, att, om än för aktuarien ej syntes vidare kräfvas regelbundet

biträde af amanuens, det dock måste med afseende å den speciella

beskaffenheten af aktuariens göromål anses önskligt, att på aktuariekontoret

funnes tillgång till en med göromålen förtrogen person utom

aktuarien. Ämbetsverket har förklarat ifrågavarande amanuensbefattning

ej kunna undvaras, och har min beräkning blifvit i enlighet härmed

uppgjord.

Att amanuenstjänsten å advokatfiskalskontoret varder obehöflig

vid bortfallande af underställningsskyldigheten för de ordinarie afskrifningsmålen

är påtagligt. Indragning af denna befattning, som föreslagits af

kommittén, har jämväl af ämbetsverket förutsatts vid dess anslagsberäkningar.

Vid bifall härjämte till mitt förslag om ämanuensbefattningarnas å

revisionsafdelningen bortfallande skulle således antalet amanuenser blifva

allenast tre. I anslutning till mina tidigare uttalanden i frågan om

grunderna för mera fast anställda amanuensers inom de centrala ämbetsverken

aflöning har jag ansett beräkningen af denna del af anslaget

tillsvidare böra göras efter ett medelarfvode af 1,800 kronor för dem

hvar, hvilket ger till resultat en summa af 5,400 kronor.

Senast vid föredragning af frågan om reglering af löneförhållandena

hos kammarkollegium har jag uttalat den mening, att fast anställd

amanuens i centralt ämbetsverk jämväl borde tillerkännas rätt att vid

s. 95 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

95

sjukdom, ej öfverskridande viss tid, samt vid förordnande å ordinarie

tjänst under den ordinarie innehafvarens semester eller tjänstledighet

såsom regel bibehålla en del af amanuensarfvodet, hvilken lämpligen syntes

böra bestämmas till två tredjedelar, äfvensom beredas tillfälle att, i den

mån förhållandena inom vederbörande ämbetsverk sådant tilläte, erhålla

någon tids ledighet — förslagsvis beräknad till 2 å 3 veckor — årligen

utan skyldighet att afstå någon del af arfvodet. Härjämte har jagsåsom

önskvärdt framhållit, att, då amanuens med fast arfvode för

sjukdom eller eljest åtnjöte ledighet eller förordnades att uppehålla ordinarie

befattning, annan extra ordinarie tjänsteman, där lämplig sådan

funnes att tillgå, förordnades att bestrida amanuensbefattningen mot

den aflöning, hvilken inom verket ansåges böra utgöra begynnelsearfvode

för sådan befattning, som voro i fråga.

Med tillämpning häraf har beräknats, att för tillgodoseende af

nu nämnda ändamål skulle, under den af mig angifna förutsättningen

att antalet amanuenser bestämmes till tre, erfordras ett belopp af sammanlagdt

omkring 1,400 kronor. Hela erforderliga anslagsbeloppet. i denna

del skulle således blifva 6,800 kronor.

Förutom amanuenser skulle emellertid, enligt kommitténs förslag,

å kammarrättens revisionsafdelning anställas kvinnliga eller andra biträden

utan akademisk bildning för siffergranskning af de till kammarrätten

ingående räkenskaperna äfvensom för besörjande, i den mån

sådant befunnes lämpligen kunna ske, jämväl af andra vid räkenskapsgranskningen

förefallande enklare göromål. Arbetstiden för dessa biträden

har kommittén ansett böra bestämmas till densamma som för

revisorerna, nämligen sex timmar, och har kommittén, med utgående

från denna arbetstid, likaledes ansett antalet dylika biträden åtminstone

tills vidare icke böra sättas högre än till fyra.

1 afvaktan på ett definitivt ordnande af frågan om biträdens af

ifrågavarande slag tjänsteställning har jag i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med kammarrättens hemställan i utlåtandet den 21 november

1907 för nu nämnda biträden beräknat ett arfvode af 1,500 kronor

för dem hvar eller sålunda sammanlagdt 6,000 kronor.

I afseende å det för närvarande otillräckliga anslaget till flitpenningar

har ämbetsverket i nyss nämnda utlåtande — däri de i det

underdåniga utlåtandet den 13 maj 1905 gjorda anslagsberäkningarna

med ledning af sedermera ifrågasatta och för vissa ämbetsverk genomförda

förhöjningar af de extra tjänstemännens aflöningar göras till

föremål för förnyadt uttalande, såvidt angår hela det nu ifrågavarande

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

anslaget— hemställt, att anslaget, så vidt nu är i fråga, måtte beräknas

till 5,400 kronor.

Då, efter hvad jag inhämtat, den nu afsedda extra tjänstepersonalen

i kammarrätten år 1907 uppgick till ett antal af aderton med lika fördelning

å kansliet och revisionsafdelningen, medan antalet extra vaktmästare

utgjorde tio, torde det af ämbetsverket beräknade anslagsbeloppet

i nu ifrågavarande del ej kunna anses för högt tilltaget.

Såsom jag redan förut nämnt, har jag ansett frågan om beredande

af en förändrad ställning åt de på mera stadigvarande sätt hos statens

verk och myndigheter anställda skrifbiträden icke böra för närvarande

upptagas till pröfning. Vid beräkningen af de erforderliga utgifterna

för renskrift m. m. böra därför gifvetvis de i dessa hänseenden hittills

rådande förhållandena inom ämbetsverket tagas till utgångspunkt.

Med afseende å hvad härom blifvit upplyst synes mig anslagsbehofvet

i denna del böra beräknas till 4,500 kronor.

Enligt nu angifna beräkningar skulle således anslagsbehofvet för

samtliga nu ifrågavarande ändamål uppgå till sammanlagt 27,542 kronor,

som i staten torde böra afrundas till 27,600 kronor.

kör vaktmästare, som i sådan egenskap åtnjuter fri bostad och

bränsle, torde aflöningsförmånerna böra underkastas samma jämkning,

som senast för kammarkollegii vaktmästare ifrågasatts.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

BILAGA

Bih. till Biksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 97 Häft.

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Statutskottets Utlåtande N:o 165.

Bilaga.

År 1904, 8 ledamöter samt under vårsessionen

4 och under höstsessionen 2

adjunkter ...................................................

» 1905, 8 ledamöter samt under vår
och

höstterminerna 2 adjunkter.........

» 1906,

d:o

,d:o

» 1907,

d:o

d:o

Inkomna mål

tillhörande ledamöters föredragning

*4

P

ct-

c+-

f

p»

l-s

W

B

Andra besvärsmål

Underställda mål

(utom afskrifningsmål)

tillhörande sekreterarens

föredragning

Balans- och instämda

mål samt fiskaliska

aktioner

Kungl. remisser

Summa

657

2,131

75

3

412

3,278

614

1,506

69

5

371

2,565

752

1,366

35

4

296

2,453

713

1,523

40

5

262

2,543

s. 99 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165

99

0 c 1

ä

rene

e n

Afgjorda mål och ärenden

Till nästpåfOljande år balanserade

mål och ärenden

Summa afgjorda och balanserade

mål och ärenden

tillhörande sekreterarens

föredragning

tillhörande revisions- tj änstemäns föredragning

Summa inkomna

1

i tillhörande ledamöters före- dragning

tillhörande sekreterarens

föredragning

tillhörande revisions- tjänstemäns föredragning

CO

i

Kungl. Maj:ts utslag

och. bref

Ansöknings m. fl.

ärenden

Afskrifningsmål

CO

B

SO

Anmärkningsm ål

Ansöknings-

och verkställighetsmål

Kungl. remisser

CO

B

B

SO

405

242

1,168

1,815

432

130

74

624

5,741

2,968

1,422

639

5,029

2,261

7,290

316

178

981

1,475

496

148

121

759

4,811

2,675

1,731

771

5,177

1,889

7,066

662

216

1,062

1,940

492

168

108

758

5,171

2,407

1,835

911

5,153

1,897

7,050

426

215

982

1,623

405

189

123

711

4,889

2,774

1,617

913

5,304

1,476

6,780

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

Utskottets

yttrande.

Kammarrättens

ämbetebefogenhet.

Beträffande till en början kammarrättens ämbetsverksamhet har

af departementschefen till statsrådsprotokollet gjorts vissa uttalanden

angående ändringar i åtskilliga afseenden i den kammarrätten för närvarande

tillkommande ämbetsbefogenlieten och anser sig utskottet böra

här något vidröra en del af de åtgärder, som i sådant hänseende af

departementschefen ställts i utsikt.

Vidkommande då först den för närvarande vederbörande myndigheter

åliggande skyldigheten att underställa kammarrätten beslut angående

s. k. ordinarie afskrifning samt afkortning och restitution af kronoutskylder,

böter eller andra allmänna medel, har departementschefen i likhet med

hvad af kammarrätten förordats, uttalat, att underställning af ifrågavarande

mål icke vidare må äga rum, med undantag dock för beslut

om restitution af belopp, som öfverstiger 1,000 kronor, hvilka sistnämnda

beslut fortfarande skulle underställas kammarrättens pröfning.

Jämväl beslut om extra ordinarie afskrifning af persedlar, hvilka för

kronan gått förlorade genom olyckshändelse eller eljest förkommit samt

af förlust å penningfordran, böra, enligt hvad af departementschefen

uttalas, icke vidare underställas kammarrätten, med undantag dock för

fordran, hvilkens kapitalbelopp öfverstiger 1,000 kronor.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot de af departementschefen

sålunda ifrågasatta bestämmelserna.

Beträffande härefter kammarrättens befattning med de s. k. kalansmålen

har frågan om dessa måls öfverflyttning till allmän domstol varit

föremål för såväl löneregleringskommitténs som justitieombudsmannens

pröfning. Kommittén har emellertid uttalat, att, ehuru de skäl, som talade

för cn sådan anordning, syntes ganska tungt vägande, ansåge kommittén

sig likväl sakna tillräcklig anledning att afgifva förslag i ämnet. Justitieombudsmannen

har däremot gjort framställning till Kungl. Maj:tisådan

riktning. Kammarrätten liar på anförda skäl och under förutsättning

af vissa närmare angifna förändringar i processförfarandet förordat, att

ifrågavarande mål fortfarande behandlades af ämbetsverket. Departementschefen

har framhållit, att öfvervägande skäl syntes tala för att

domsrätten i balansmål och sådana fiskaliska aktionsmål, som för närvarande

ankomme på kammarrättens handläggning, alltjämt förbehålles

detta ämbetsverk, äfvensom att ämbetsverkets advokatfiskal fortfarande

blefve ensam åklagare i dessa mål; och sjmtes det antagligt, att, därest

anordningar komme till stånd af beskaffenhet dels att påskynda balansutredningen

och dels att bereda den tilltalade tillfälle att muntligen

försvara sig, olägenheterna af det nu rådande domstolsförfarandet skulle

i afsevärd grad förringas.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

101

Jämväl utskottet har af hvad i förevarande fråga förekommit fått

den uppfattning, att icke tillräckligt skäl anförts för balans målens öfverflyttande

till allmän domstol. Utskottet vill dock framhålla dels angelägenheten

däraf att effektiva åtgärder vidtagas för rådande af bot på

den sedan länge och vid upprepade tillfällen öfverklagade långsamheten

i rättsskipningen i mål af förevarande beskaffenhet dels ock önskvärdheten

af att den i målet åtalade skall få tillfälle till personlig inställelse inför

domstolen.

I afseende å frågan, huruvida kammarrätten bör i vidare mån än

för närvarande är fallet anordnas såsom sista instans för mål, som falla

inom området för ämbetsverkets domsbehörigliet, har af departementschefen

i likhet med hvad af löneregleringskommittén och ämbetsverket

föreslagits, uttalats, att mantalskrifningsmål och mål om ansvar enligt

mantalskrifningsförfattuingarne borde af kammarrätten såsom sista instans

afgöras.

Häremot har utskottet intet att erinra.

Vidkommande taxering smålen har löneregleringskommittén föreslagit,

att ämbetsverket jämväl i dessa mål skulle vara sista instans.

Kammarrätten har ställt sig bestämdt afvisande emot detta förslag och

departementschefen har förklarat sig icke finna den föreslagna reformen

tillrådlig.

Utskottet, som i allo biträder hvad af departementschefen till

stöd för denna hans åsikt anförts, får alltså uttala sin förväntan, att de

skattskyldige allt fortfarande bibehållas vid sin rätt att genom besvär

öfver ämbetsverkets beslut i mål af förevarande beskaffenhet få målet

underkastadt Kungl. Maj:ts pröfning och slutliga afgörande.

Hvad af Kungl. Maj:t föreslagits och af departementschefen uttalats

beträffande ämbetsverkets organisation och arbetssätt, har icke

gifvit utskottet anledning till annan erinran än att då, såsom här nedan

inhämtas, utskottet föreslår en daglig tjänstgöringstid å tjänsterummet

af minst 6 timmar för bl. a. revisorerna samt med hänsyn till de förenklade

anbetsmetoder, som äro ställda i utsikt att inom ämbetsverket

tillämpas, antalet revisorer, som af Kungl. Maj:t föreslagits till 21 synes

väl högt tilltaget och torde utan olägenhet kunna minskas till 20.

*

Beträffande tjänstgöringstiden har departementschefen uttalat att

med hänsyn till kammarrättens egenskap att utgöra en administrativ

domstol lagstadgad arbetstid å tjänsterummet icke lämpligen läte sig

bestämmas för presidenten, ej heller för kammarrättsråden i vidare mån

Organisation

och arbetssätt.

Tjänstgörings■

tiden.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Statsutskottets Utlåtande N:o 165-

än som följde af deras smidighet att såsom föredragande eller bisittare

närvara vid ämbetsverkets sammanträden. I öfrigt borde, för den ordinarie

tjänstepersonalen i kammarrätten böra meddelas motsvarande bestämmelser

i förevarande hänseende, som för statskontoret redan vunnit

tillämpning. Så länge emellertid för kanslipersonalens behof af tjänstelokal

kunde disponeras allenast ett rum inom den byggnad, däri ämbetsverket

för närvarande vore inrymdt, torde svårighet tills vidare möta

att låta anordningen vinna full tillämpning beträffande denna personal.

Utskottet, som delar departementschefens åsikt därom, att lagstadgad

arbetstid å tjänsterummet icke lämpligen bör bestämmas för

presidenten och kammarrättsråden, anser dessutom, att jämväl revisionskommissarierna

och advokatfiskalen med hänsyn till arten af det dem

åliggande arbetet böra vara befriade från en sådan tjänstgörigsskyldighet.

Däremot torde den af departementschefen antydda hänsynen till

utrymmet inom ämbetsverkets nuvarande lokaler icke behöfva ställa sig

hindrande i vägen för att redan från och med nästkommande år en

daglig minimiarbetstid å tjänsterummet af 6 timmar i likhet med hvad

för statskontoret och arméförvaltningen är gällande, fastställes för öfrige

tjänstemän samt vaktbetjänte. Utskottet anser alltså, att enahanda

villkor, som bestämts för sistnämnda ämbetsverk i afseende å den dagliga

arbetstiden, böra uppställas jämväl för kammarrättens tjänstemän

och betjänte med här ofvan angifna undantag.

De af Kungl. Maj:t föreslagna aflöningarne jämte de för dessas

åtnjutande ifrågasatta villkor och bestämmelser hafva ej gifvit utskottet

anledning till erinran.

Hvad i öfriga, här ofvan ej vidrörda delar af Kungl. Maj:t föreslagits

eller af departementschefen uttalats, har utskottet jämväl ansett

sig böra lämna utan anmärkning.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må

a) godkänna följande aflöningsstat för kammarrätten

att tillämpas från och med år 1909:

s. 103 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

103

K

r o n o r

Lön

Tjänst-

görings-

Arf-

vode

|

j Orts- tilläsrar

Summa

penningar

1 president ....

1 kammarrätts-

7,500

3,500

—

1,000

12,000

råd................

5,000

2,500

—

600

8,100

7 d:o ..............

35,000

17,500

4,200

56,700

Efter 5 år

kan lönen

höjas med

1 revisionskom-

missarie........

4,200

2,000

—

600

6,800

600 kronor.

1 d:o................

4,200

2.000

600

6,800

Efter 5 år

kan lönen

1 sekreterare...

3,600

1,800

_

400

5,800

höjas med

''500 kronor

1 advokatfiskal

3,600

1,800

—

400

5,800

i och efter

1 ytterligare

|500 kronor.

1 revisor (förste

revisor) ........

2,600

1,600

800

300

5,300

1 d:o ...............

2,600

2,600

1,600

1,600

800

300

5,300

4,500

Efter 5 år

kan lönen

höjas med

500 kronor,

efter 10 år

med ytter-

1 revisor ........

19 d:o ............

300

5,700

49,400

30,400

85,500

1 tjänsteman i

l:a lönegra-

ligare 500

den (notarie)

2,200

1,500

—

300

4,000

efter 15 år

4 d:o, (notarier,

med än yt- terligare

aktuarie och

registrator)...

8,800

6,000

1,200

16,000

500 kronor.

1 förste vakt-

mästare........

900

450

—

150

1,500

1 vaktmästare

700

350

—

150

1,200

» Efter 5 år

3 d:o ................

Anslag till vi-

2,100

1,050

—

450

3,600

(liojas med

'' 100 kronor.

kariatsersätt- ning, arfvo- den åt extra

biträden, flit- penningar 0.

renskrifnings- kostnad ........

27,600

Summa

—

—

—

256,500

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt

bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom

utgå äfvensom å lönen af dragas 100 kronor årligen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

b) besluta att under ofvanstående aflöningsstat

skall införas följande bestämmelse:

»Denna lönestat träder i kraft den 1 januari

1909 under förutsättning att Kungl. Maj:t dessförinnan

meddelar föreskrift därom att samtliga ordinarie

tjänstemän och betjänte med undantag af presidenten,

kammarrättsråden, revissionskommissarierna och advokatfiskalen,

skola, i den mån ej undantag kunna anses

böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas,

vara å tjänsterummet tillstädes minst 6 timmar

hvarje söckendag;

c) godkänna följande villkor och bestämmelser

för åtnjutande af de i staten upptagna aflöningsförmåner,

nämligen

att innehafvare af ordinarie befattning i kammarrätten

skall vara underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet

eller jämkning i åligganden, som

vid en möjligen inträdande förändrad organisation af

ämbetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest

i allmänhet kan varda stadgad, samt i sådant hänseende,

äfvensom därest ämbetsverkets ställning inom statsförvaltningen

så förändras, att detsamma ej längre kan

såsom själfständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa

ifrågavarande ämbetsverk tillhörande göromål öfverflyttas

till annat ämbetsverk, vara pliktig att, med

bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning han

innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta

de med befattningen förenade göromål eller, efter

Kungl. Maj:ts förordnande, tjänstgöra i det verk, till

h vilket göromålen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning i kammarrätten icke

må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller

kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk

ej heller må förenas vare sig uppdrag såsom

ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag,

som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit

såsom aktiebolag registreradt, eiler befattning såsom

tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning

af hvad slag som helst, så framt ej, hvad

s. 105 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

105

angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår

innehafvare af annan befattning, kammarrätten, uppå

därom gjord framställning och efter pröfning, att

ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må

anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket,

finner uppdraget eller befattningen kunna få

tillsvidare mottagas och bibehållas;

att tjänsteman i första lönegraden är skyldig

att tjänstgöra å den särskilda befattning inom graden,

där kammarrätten, till befordrande af arbetets oafbrutna

gång, finner honom lämplig och behöflig;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast

för den tid, befattningsinnehafvare verkligen tjänstgjort

eller åtnjutit ferier eller semester, men för den

tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola

utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning

förrätta, äger uppbära hela lönen jämte ortstillägget,

men att den, som undfår ledighet för svaghälsas

vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring

hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra

särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges

från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att

sköta befattningen, kan förpliktas att under ledigheten

utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket

af lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande

erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänsteman eller

betjänt för tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring

utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit

tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd

från tjänstgöring eller i häkte tagen, den del af

hans aflöning, som icke af kammarrätten pröfvas böra

användas till befattningens uppehållande, skall under

tiden innehållas, såvida ej kammarrätten finner skäligt

låta honom uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras

för beredande af semester, tjänsteman af lägre grad

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 97 Höft. 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

skall vara skyldig att, om han förordnas till högre

befattning i kammarrätten, densamma, mot åtnjutande

i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,

men i senare fallet af däremot svarande

belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar,

bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre månader

under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids

fortsatt innehafvande af befattning i samma lönegrad

är i staten medgifven, tidpunkten för första förhöjningen

bestämmes att inträda efter fem år, under

villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar

af den tjänstetid, som erfordras för att vinna nämnda

förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen eller,

på grund af förordnande, annan statens tjänst eller

fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke

må föras honom till last den tid, han åtnjutit ferier

eller semester, och för andra förhöjningen, om sådan

äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor,

samt för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske,

efter än ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor,

under iakttagande, hvad hvar och en af omförmälda

löneförhöjningar angår, att, den högre aflöningen

ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret

näst efter det, hvarunder den stadgade tjänståldern

blifvit uppnådd; börande löntagare därvid tillgodoräknas

den tid, som före den nya aflöningsstatens

trädande i kraft förflutit från hans tillträde till befattningen,

vare sig på grund af fullmakt eller konstitutorial

eller på grund af förordnande i följd af frågan

om kammarrättens omorganisation;

att likväl lönetagare, som, då han intjänat stadgad

tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått

den lefnads- och tjänstålder, som berättigar honom

till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att tjänstemännen äga årligen åtnjuta, presidenten

och kammarrättsråden, ferier, enhvar under en och en

half månad, samt öfriga tjänstemän, när sådant utan

hinder för göromålens behöriga gång kan ske, semester,

s. 107 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

107

revisionskommissarierna och tjänstemännen af andra

lönegraden, enhvar under en och en half månad samt

revisorerna och tjänstemännen af första lönegraden,

enhvar under en månad;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd upphörd

eller kontroll å uppbörd, är pliktig att å tid af året,

som af presidenten bestämmes, begagna sig af semester;
att

vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,

entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom

ortstillägget utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå

äfvensom i fråga om rätt till pension skail gälla hvad

i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt

till pension är vid tiden för den nya lönestatens

ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning,

som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen

stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten,

skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts

bestämmande, upphörande af eller minskning i extra

inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller

utgå för bestyr i sammanhang därmed;

d) förklara,

ej mindre, att enhvar, som med eller efter

1909 års ingång tillträder befattning i kammarrätten,

skall vara pliktig att underkasta sig nu omförmälda

villkor och bestämmelser,

än äfven, att de förutvarande innehafvare af befattningar

i kammarrätten, hvilka icke före den 1

november 1908 anmäla, att de vilja underkasta sig

den nya aflöningsstaten samt nyssnämnda villkor och

bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas,

skola varda bibehållna vid dem dittills tillkommande

aflöningsförmåner äfvensom, i den mån

annat ej föranledes af bestämmelserna i förenämnda

lag, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit

dem; samt

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Statsutskottets Utlåtande N:o 165.

e) höja det i riksstaten under sjunde hufvudtiteln

uppförda ordinarie anslaget till kammarrätten

från 191,900 kronor till 256,500 kronor, eller således

med 64,600 kronor.

Stockholm den 19 maj 1908.

På statsutskottets vägnar:

G. BILLING.

Herrar C. Persson och J. A. Sjö hafva begärt få antecknadt, att

de icke närvarit vid detta ärendes behandling i utskottet, herr Persson

hvad ärendets slutbehandling beträffar.

STOCKHOLM, ISÅAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.