Utlåtande i anledning af framställda förslag om anordnande af ängfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland samt om förvärfvande för svenska statens räkning af den järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten tillhöriga järnvägen mellan Malmö och Trelleborg.
1908-01-23 · 63 sidor, varav 63 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 63 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1908:41, Utlåtande i anledning af framställda förslag om anordnande af ängfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland samt om förvärfvande för svenska statens räkning af den järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten tillhöriga järnvägen mellan Malmö och Trelleborg.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
1
N:o 41.
Ank. till Riksd. kansli den 28 febr. 1908, kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning af framställda förslag om anordnande
af ängfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland samt
om förvärfvande för svenska statens räkning af den
järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten tillhöriga järnvägen
mellan Malmö och Trelleborg. (R. A.)
1 en till Riksdagen den. 24 nästlidne januari aflåten proposition
(n:o 20) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen:
dels att till anskaffande af två ångfärjor att insättas i trafik mellan
Sverige och Tyskland bevilja ett belopp af 4,500,000 kronor äfvensom
bemyndiga riksgäldskontoret att i mån af behof och, efter Kungl. Mapts
beslut i hvarje särskildt fall, jämväl under innevarande år tillhandahålla
järnvägsstyrelsen nämnda belopp;
dels att till anläggande af ångfärjelägen i Trelleborgs hamn med
tillhörande broklaffar och spårförbindelser, rangerings- och uppställningsbangård
samt stationspaviljong bevilja ett belopp af 900,000 kronor
äfvensom bemyndiga riksgäldskontoret att i mån af behof och, efter
Kungl. Maj:ts beslut i hvarje särskildt fall, jämväl under innevarande
år tillhandahålla järnvägsstyrelsen nämnda belopp;
dels ock att bemyndiga riksgäldskontoret att, på det Kungl. Maj:t
må blifva i tillfälle att från rederiaktiebolaget Sverige—Tyskland öfvertaga
bolagets två ångfartyg »Prins Gustaf Adolf» och »Prinsessan
Margareta» jämte inventarier för ett belopp af högst 1,501,008 kronor
11 öre jämte 6 procent ränta därå från och med den 1 januari 1908,
dock med afdrag för den nettovinst, som för bolaget efter den 31
december 1907 uppkommer, till Kungl. Maj:t efter ingången af år 1909
på rekvisition utanordna erforderligt penningebelopp.
Bill. till Biksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afcl. 26 Höft. (N:o 41).
1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
Vidare har Kungl. Maj:t i proposition (n:o 24) af den 1 innevarande
februari föreslagit Riksdagen att, under förutsättning att vederbörliga
beslut under innevarande år fattades om anordnande af en ångfärjeförbindelse
mellan Trelleborg och Sassnitz, med godkännande till bufvudsakliga
delar af det vid stadsrådsprotokollet för nämnda dag fogade förslagskontraktet
angående förvärfvande för svenska statens räkning af den järnvägsaktiebolaget
Malmö—Kontinenten tillhöriga järnvägen mellan Malmö
och Trelleborg, ej mindre bemyndiga riksgäldskontoret att på rekvisition
af järnvägsstyrelsen utanordna de medel, som erfordras för gäldande af
hvad för järnvägen skall kontant till dess ägare utbetalas samt för fullgörande
af räntelikvider och kapitalafbetalningar å de i järnvägen intecknade
obligationslån, än äfven för år 1909 anvisa till kompletteringsarbeten
å järnvägen 84,000 kronor att utgå af riksgäldskontoret.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 231, bar herr
F. TF. Thorsson hemställt, att Riksdagen ville besluta, med afslag å
Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande af ångfärjeförbindelse
mellan Sverige och Tyskland, hos Kungl. Maj:t begära förnyad utredning,
angående lämpligheten af att för en eventuell ångfärjeförbindelse
mellan Sverige och Tyskland utgångspunkten å svenska sidan förlägges
längre österut å Skånes sydkust, exempelvis till Ystad.
1897 års post- Det vid Kungl. Majts proposition n:o 20, angående anordnande af
och passa- ångf ärj eförbindelse mellan Sverige och Tyskland, fogade statsrådsproto
(1CTQ/TT
ÖyOZTl’" ^ «/ / o JL
delse. kollet öfver civilärenden för den 24 januari 1908 är af följande innehåll:
»Den 1 maj 1897 öppnades en postångfartygsförbindelse mellan
Trelleborg och Sassnitz med understöd af statsmedel från svensk och tysk
sida i form af postsubvention. Förbindelsen var hufvudsakligen afsedd att
tillgodose det stora behofvet af förbättringar i post- och passagerartrafiken
mellan Sverige och kontinenten, närmast Tyskland, och i dessa
hänseenden har denna linje otvifvelaktigt varit till stor nytta och i det
hela fyllt sin uppgift så väl, som man skäligen kunnat begära. Posten
har i stor omfattning förts denna väg, och icke ens de väsentliga förbättringar
i trafiken öfver Danmark, som följt efter Trelleborg—Sassnitzlinjens
inrättande, hafva kunnat minska postutbytet öfver den senare
linjen. Det har beräknats att år 1900 80 procent af brefposten från
Sverige till utlandet med undantag af Danmark, Finland och Norge
expedierats öfver linjen Trelleborg—Sassnitz, samt att år 1907 90 procent
gått denna väg. Till Trelleborgs postkontor ankommo öfver denna
linje under 2:a halfåret 1901 30,706 paket och under 2:a halfåret
1907 54,380 paket.
Statsutskottets Utlåtande N:o 41
3
Passagerartrafiken å linjen Trelleborg—Sassnitz bär under den
första tioårsperioden så godt som oafbrutet vuxit, såsom synes af följande
sammanställning:
Vb
1897—
3°/4
1898 ...............
Resandeantalet.
.............................. 19,255
»
1898-
»
1899 ................
............................. 20,436
))
1899—
))
1900 .................
............................... 23,057
))
1900—
y>
1901.................
............................... 22,797
»
1901—
»
1902 ................
............................ 24,473
»
1902 —
1903 .................
............................... 26,394
»
1903—
»
1904 ................
............................. 28,357
))
1904—
1905 .................
............................... 31,019
»
1905—
»
1906 ................
............................... 33,624
3)
1906—
»
1907 .................
............................. 38,243
Summa 267,655
Då fyra enkla resor göras per dygn, blifver i medeltal för tiden
1 maj 1906—30 april 1907 antalet resande per tur 26, bvilket medeltal
dock icke gifver någon rätt bild af resandetrafiken, då stor skillnad
råder å ena sidan mellan sommar- och vintertrafik och å den andra
mellan frekvensen vid dag- och natt-turer.
Postångfartygsförbindelsen har icke kunnat blifva till synnerligen
stort gagn för godsutbytet mellan Sverige och Tyskland i vidare mån
än att, förutom de talrika postpaketen, en del ilgods- och styckegods
och något litet vagnslastgods befordrats på denna väg, under det att
godstrafiken i hela vagnslaster gifvetvis hufvudsakligen sökt sig annan
bekvämare väg. Det var ock förutsedt att de på denna linje insatta
ångfartygen, hvilka skulle vara inrättade såsom förstklassiga passagerarfartyg,
icke skulle med sina jämförelsevis små utrymmen för gods och
med sina korta uppehåll i hamnarna kunna omedelbart i större omfattning
gagna godstrafiken. Så yttrades till exempel i ett kommittébetänkande
i ämnet den 1 november 1890, att sådana snabba direkta
förbindelser som den då ifrågasatta enligt erfarenhetens vittnesbörd föga
lämpade sig för någon mer omfattande godstrafik. Däremot ansåge
kommitterade det med skäl kunna antagas, att den nya förbindelsen
via Trelleborg—Sassnitz komme att få betydelse såsom vägvisare för
godstrafiken.
Resultatet af de första tio årens trafik har ock ådagalagt, att
denna linje icke dragit till sig någon synnerligen stor godstrafik.
1903 års
utredning.
4 Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
Den å linjen transporterade godsmängden liar utgjort:
1897 Vs—31/is............................................ 1,199,324 kg.
1898 .............................................................. 3,314,685 »
1899 ............................................................. 3,075,133 »
1900 ............................................................ 4,027,176 »
1901 ............................................................. 4,142,826 »
1902 .............................................................. 4,188,589 »
1903 .............................................................. 5,856,280 »
1904 ...................... 4,832,325 »
1905 ............................................................... 4,252,700 »
1906 ............................... 5,015,690 »
1907 Vi—30/4 ...................... 1,940,220 »
Summa 41,844,948 kg.
Jag torde redan kär böra påpeka, hurusom enligt den meddelade
statistiska uppgiften öppnandet den 1 oktober 1903 af ångfärjelinjen
Gjedser—Warnemiinde utöfvade en synbart menlig inverkan på godstrafiken
mellan Trelleborg och Sassnitz och medförde ett bakslag, som
icke togs igen under den återstående delen af den första tioårsperioden.
Att det redan från början var uppenbart att för godstrafiken måste
göras något af lika genomgripande betydelse, som postångfartygsförbindelsen
visat sig hafva för post- och passagerarförbindelsen, framgår
däraf, att Kungl. Maj:t den 10 juni 1898 uppdrog åt dåvarande cheferna
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen, generaldirektörerna
L. Berg och C. F. T. Nordström att till Kungl. Maj:t inkomma
med utredning och förslag angående anordnande af direkt ångfärjeförbindelse
mellan Skåne, företrädesvis Trelleborg, och Tyskland,
företrädesvis Sassnitz, med befallning att därvid efter särskild undersökning
tillika afgifva yttrande, huruvida en sådan ångfärjeförbindelse
borde uteslutande afse godstrafik, eller om skäl förefunnes att inrätta
densamma jämväl för befordran af post och passagerare.
Det infordrade utlåtandet afgafs den 20 maj 1903 och innehöll
efter utförlig motivering det förslag, att en för öfverförande hufvudsakligen
af godsvagnar afsedd daglig och hela året om fortgående ångfärjeförbindelse
mellan Sverige och Tyskland borde, så fort lämpligen
ske kunde, genom statens försorg inrättas, samt att därvid såsom utgångs-
och slutpunkter för denna förbindelse i främsta rummet borde
väljas i Sverige Trelleborg och i Tyskland Sassnitz.
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
5
Till en början var det afsedt att öfver detta förslag skulle afgifvas 1906—07 års
ett gemensamt utlåtande af kommerskollegium, väg- och vattenbyggnads- ån^rs{ll°m''
styrelsen, järnvägsstyrelsen och lotsstyrelsen, men sedermera valdes en
annan väg. Kungl. Maj:t bemyndigade nämligen den 7 december
1906 dåvarande chefen för civildepartementet att tillkalla ett antal
personer för att såsom sakkunniga verkställa en så allsidig utredning
som möjligt i fråga om anordnande af direkt ångfärjeförbindelse
mellan Sverige och Tyskland, därvid i första rummet borde undersökas,
dels hvilken hamn i Sverige vore lämpligast såsom utgångspunkt för
en sådan ångfärjeförbindelse, och hvilken hamn i Tyskland vore den
från svensk synpunkt lämpligaste anknytningspunkten för ångfärjeförbindelsen,
dels huruvida den ifrågasatta ångfärjan borde anordnas för
uteslutande godstrafik eller jämväl för befordran af post och passagerare,
dels hvilken storlek och hastighet lämpligast borde gifvas åt
ångfärjan, dels ock kostnaderna för anordnande af ångfärjeförbindelsen
samt sannolika inkomster af och utgifter för densammas uppehållande.
Detta uppdrag lämnades af departementschefen samma dag åt landshöfdingen
i Malmöhus län G. D. R. Tornerhjelm, såsom ordförande, samt
distriktschefen, majoren F. Enblom, chefen för handelsafdelningen i utrikesdepartementet,
kanslirådet C. F. Hultgren, dåvarande ledamoten af
Riksdagens Andra Kammare, vice konsuln C. J. F. Ljunggren, bruksdisponenten
C. A. Sahlin och ledamoten af Riksdagens Första Kammare,
godsägaren friherre W. G. von Schwerin, såsom ledamöter.
Till kommissionen öfverlämnades, förutom generaldirektörerna Bergs
och Nordströms nyss omförmälda betänkande och förslag, jämväl följande
inkomna framställningar:
underdånig framställning den 1 februari 1906 af friherre W. G. von
Schwerin, såsom ordförande i Frosta kontrakts af Malmöhus län hushållningssällskap,
angående infordrande af yttrande rörande lämpligheten
och möjligheten att begagna hamnen Barhöft på pommerska
kusten norr om Stralsund såsom angöringshamn för de projekterade
ångfärjorna mellan Trelleborg och Tyskland;
framställning af herr Axel Bunge, Rittergutsbesitzer på Gribow
vid Ziissow i Pommern, i fråga om användandet af Wolgast i Pommern
såsom tysk ändpunkt för ångfärjeförbindelsen;
underdånig framställning om vidtagande af åtgärder i syfte att
åstadkomma en direkt ångfärjeförbindelse mellan lämplig ort i södra
Sverige och lämplig ort i norra Tyskland, afgifven af Malmöhus läns
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
hushållningssällskap, Kristianstads läns hushållningssällskap och Skånes
handels-, industri- och sjöfartskammare den 31 augusti 1906;
skrifvelse från svenska beskickningen i Berlin till utrikesministern
den 12 oktober 1906 med öfversändande af en resolution af svenska
klubben i Berlin beträffande ångfärjeförbindelse mellan Sverige och
Tyskland; samt
underdånig framställning den 7 december 1906 från stadsfullmäktige
i Ystad i fråga om användande af Ystad såsom svensk ändpunkt
för ångfärjeförbindelsen.
Kommissionen trädde omedelbart i arbete och förskaffade sig genom
resor och besök vid en stor del af de hamnplatser, som kunde
komma i fråga, samt genom infordrande af skriftliga och muntliga
upplysningar från intresserade och sakkunniga ett rikhaltigt material
för sitt arbete. Kommissionen föranstaltade jämväl om behöriga utredningar
rörande de behöfliga hamnanordningarnas planläggning och
kostnad, färjornas konstruktion och kostnad, beräknelig trafik och inkomster
samt utgifter äfvensom tidtabell för ångfärjelinjen.
Kommissionens betänkande, som afgafs den 6 februari 1907, innehåller
såsom en sammanfattning af kommissionens åsikter följande uttalande
:
att en fullt tidsenlig ångfärjeförbindelse för gods- och persontrafik,
med två ordinarie turer per dygn i hvardera riktningen, bör upprättas
mellan Trelleborg i Sverige och Hiddensee, Barhöft eller annan närbelägen
lämplig plats i Tyskland;
att denna förbindelse bör upprättas af Sverige och Preussen och
hvad Sverige beträffar drifvas af Sveriges statsbanor;
att för ångfärjeförbindelsens upprätthållande böra anskaffas fyra
färjor, två af Sverige och två af Preussen, hvilka, hvad Sverige beträffar,
böra byggas i hufvudsak enligt den typ, som föreslås i en bilaga
till betänkandet (bilagan 21 typ B);
att svenska staten bör inlösa Malmö—kontinentens järnväg och
vid Trelleborgs hamn bygga ångfärjeläge samt utföra bangårdsanläggningar
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lämnad t förslag (bilagan
17), under förutsättning att Trelleborgs stad förbinder sig att enligt
erbjudande upplåta erforderliga utrymmen och på sin bekostnad verkställa
vissa förbättringar af hamn och inlopp (bilagan 9 b), samt
att ångfärjeleden bör ombesörja äfven posttrafiken mellan Sverige
och kontinenten och för detta ändamål tilldelas ersättning för postbefordring
med samma belopp, som rederiaktiebolaget Sverige—Tyskland
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
7
och Stettiner Dampfschiffsgesellschaft J.* F. Brseunlich af de respektive
postverken blifvit tillförsäkrade.
Den 13 mars 1907 afgaf kommissionen ett kort tilläggsbetänkande
i fråga om lämpligheten af ett förslag att förse ångfärjorna med turbinmaskineri
i stället för vanligt kolfmaskineri. Härutinnan fann kommissionen
med stöd af bifogade utlåtanden af sakkunniga, att byggandet
af turbinfärjor på teknikens nuvarande ståndpunkt icke borde föreslås,
så länge det icke vore fråga om att uppnå så stor hastighet som 18
knop eller därutöfver.
Sedan därefter underhandlingar förts i Berlin mellan en medlem
af kommissionen och representanter för de tyska myndigheter, af
hvilka ångfärjefrågans lösning närmast berodde, och därvid framgått, att
endast Sassnitz kunde för närvarande ifrågakomma såsom anknytningspunkt
på tysk sida, har kommissionen, på uppdrag, afgifvit ett ytterligare
utlåtande den 19 april 1907 och däruti, med stöd af anförda omständigheter
och under framhållande af åtskilliga önskningsmål för
framtiden, såsom sin åsikt uttalat, att det preussiska förslaget om Sassnitz
såsom färjehamn borde accepteras.
Enligt nådigt bemyndigande uppdrog dåvarande chefen för civildepartementet
den 28 september 1907 åt generaldirektören och chefen
för kommerskollegium herr G. H. T. A. Lagerheim, dåvarande generaldirektören
och chefen för järnvägsstyrelsen M. R. Sahlin, kanslirådet
Hultgren och majoren Enblom att med de personer, som kunde vara
från tysk sida för'' ändamålet utsedda, öfverlägga beträffande frågan om
anordnande af direkt ångfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland.
Underhandlingarna ägde rum i Berlin i midten af oktober månad.
Från tysk sida deltogo delegerade från preussiska ministeriet för offentliga
arbeten, tyska utrikesdepartementet, preussiska finansministeriet
och tyska rikspostamtet. Såsom resultat af förhandlingarna öfverlämnade
de svenska delegerade med skrifvelse den 23 oktober 1907 jämte
andra handlingar förslag till aftal mellan Sverige och Preussen beträffande
åvägabringande af en ångfärjebindelse mellan Trelleborg och
Sassnitz.
Samtidigt med underhandlingarna i Berlin pågingo öfverläggningar
rörande åtskilliga tekniska detaljbestämmelser, och dessa öfverläggningar
fortsattes — för Sveriges del i enlighet med nådigt bemyndigande den
22 oktober 1907 — vid sammanträde i Sassnitz den 24 och i Malmö
den 25 oktober mellan delegerade för svenska järnvägsstyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, å ena sidan, samt för preussiska
1907 års
underhandlingar
och
''öfverenskommelse.
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
järnvägsdirektionen i Stettiu ock regeringspresidenten i Stralsund, å den
andra, den sistnämnde såsom handhafvande vattenbyffgmadsfråsnrna i
sin provins. 6
Den 8 november 1907 uppdrog Kungl. Maj:t åt förenämnda underhandlare
att för Sveriges del underteckna aftalet, hvilket skedde i Berlin
den 15 samma månad.
Aftalets svenska text är med uteslutande af inledningen af följande
lydelse:
Artikel 1.
De höga regeringarna i de i inledningen nämnda båda staterna
skola draga försorg därom, att i Trelleborg och Sassnitz under beaktande
af de särskilda lokala förhållandena sådana anordningar vidtagas,
som erfordras för att trygga eu tillförlitlig ångfärjetrafik mellan dessa
båda platser De för färjornas mottagande nödiga färjelägen och tillläggsplatser.
i hamnarna skola enligt likartade grunder utföras på sådant
sätt, att färjorna kunna begagna dessa anordningar med möjligast lika
trygghet på båda hållen.
Beträffande arbetsplanerna, hvilkas fastställande förbehålles hvardera
regeringen för sitt område, skall särskildt aftal träffas mellan de
höga regeringarna.
Artikel 2.
Färjorna skola i väsentliga afseenden byggas efter lika principer
och skola anordnas pa så sätt, att icke blott järnvägsfordon kunna på
dem öfverföras, utan att jämväl utanför järnvägsvagnarna erbjudas
lämpliga uppehållsplatser för resande. Angående de för trafiken afsedda
färjornas antal, byggnadssätt och anordning i öfrigt skall särskildt
aftal träffas mellan de båda höga regeringarna.
Artikel 3.
Utförandet af hamnbyggnadsarbetena i Trelleborg och Sassnitz,
anordnandet af färjelägen och tilläggsplatser äfvensom byggandet af
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
9
färjorna skola i möjligaste mån påskyndas och vara afskräde inom den
tid, hvarom de höga regeringarna skola framdeles träffa aftal.
Hvardera af de höga regeringarna har att på sitt område svara
för utförandet och underhållet af de för färjeförbindelsen erforderliga
hamn- och järnvägsanläggningar.
Artikel 4.
Tidtabellerna för ångfärjorna fastställas efter öfverenskommelse
mellan järnvägsförvaltningarna å ömse sidor.
För upprättande af person- och godstariffer skall färjsträckan Sassnitz—Trelleborg
delas midt itu, och skall den södra hälften räknas till
det preussiska och den norra till det svenska trafikområdet.
De höga regeringarna hafva enats om, att färjeförbindelsen Trelleborg—Sassnitz
skall anmälas till upptagande å förteckningen öfver de
järnvägslinjer, å Indika det internationella fördraget angående godstransport
å järnväg äger tillämpning.
Alla öfriga bestämmelser rörande färj driftens skötsel samt personoch
godstrafikens besörjande skola ordnas genom en särskild öfverenskommelse
mellan järnvägsförvaltningarna å ömse sidor. Däri skola
jämväl intagas bestämmelser, dels angående ömsesidigt användande af
färjor, öfrig trafikmateriel och trafikpersonal de båda förvaltningarna
emellan, dels angående afräkning öfver därigenom uppkommande kostnader
samt angående fördelning af de på båda förvaltningarna belöpande
andelarna af person- och godsbefordringsafgifter.
Artikel 5.
När färjetrafik af endera järnvägs förvaltningen besörjes på den
främmande statens område, är denna förvaltning i fråga om alla
de anspråk på skadeersättning, som härleda sig från sådan trafik,
underkastad den stats lagar och lagskipning, på hvars område skadan
ägt rum.
Artikel 6.
Undersåtar i den ena af de båda fördragsslutande staterna, som af
någon af de båda järnvägsförvaltningarna må komma att anställas
Bill. till Rihsd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
inom den andra statens område, upphöra därigenom icke att stå i
undersåtligt förhållande till sitt hemland, men äro underkastade det
lands lagar, i hvilket de äro anställda.
Artikel 7.
Upprätthållandet af ordning på färjorna handhafves af vederbörande
järnvägsförvaltnings tjänstemän under uppsikt af den, som äger
befälsrätt å färjan.
Artikel 8.
Angående sättet för tullvisitation och tullbehandling af resgods äfvensom
af inkommande och utgående varor skall aftal trätfas mellan tulloch
järnvägsförvaltningarna å ömse sidor.
Artikel 9.
Befordringen af postförsändelser skall ordnas genom särskildt aftal
mellan post- och järnvägsförvaltningarna å ömse sidor.
Artikel 10.
De höga regeringarna tillförsäkra hvarandra ömsesidigt befrielse
från erläggande af hamnafgifter i Trelleborg och Sassnitz för de i
denna trafik insatta ångfärjor såväl som för de i samband med färjetrafiken
stående fartyg.
Artikel 11.
Kungliga preussiska regeringen äger att på tyska riket öfverflytta
de på grund af detta fördrag för nämnda regering uppkommande rättigheter
och skyldigheter.
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
11
Artikel 12.
Denna öfverenskommelse skall ratificeras. Utväxlingen af ratifikationerna
skall äga rum så snart som möjligt i Berlin.
Till yttermera visso hafva de fullmäktige undertecknat denna öfverenskommelse
och försett densamma med sina sigill.
Som skedde i Berlin, uti två exemplar, den 15 november 1907.
Redan vid de förberedande underhandlingarna gjordes från svensk
sida det uttalande, att aftalets ratificerande af den svenska regeringen
vore beroende därpå, att den svenska Riksdagen beviljade de för utförandet
erforderliga medlen.
Den främsta omsorgen efter aftalets afsilande lärer ock vara att
till Riksdagen göra framställning om beviljande af de penningmedel,
som erfordras för att fullgöra, hvad som på Sverige ankommer för
genomförande af ångfärjeförbindelsen i fråga.
Innan jag framlägger förslag i denna riktning, anser jag mig böra Behof v et af
göra något närmare reda för behofvet af bättre samfärdselförbindelser lattr^e^''bin''
mellan Sverige och Tyskland.
Vid de förhandlingar, som för omkring två år sedan fördes mellan Godstrafik.
Sverige och Tyska riket och som ledde till afslutandet den 8 maj 1906
af en handels- och sjöfartstraktat mellan de båda rikena, blef det tillfullo
ådagalagdt, att handelsutbytet mellan rikena var af betydande omfattning
och väl värdt att för detsamma^ förkofran betydande uppoffringar
å ömse sidor gjordes.
Med upptagande och komplettering af den statistiska redogörelse,
som i detta afseende lämnades i bilagan till propositionen den 8 maj
1906 angående handelstraktaten, får jag erinra om följande:
Värdet af Sveriges hela handelsomsättning med Tyskland åren
1880—1906 framgår af följande enligt den för ändamålet bättre uppställda
tyska statistiken upprättade tabell och därtill hörande grafiska
tablå:
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
Å r.
Införsel från
Tyskland.
Kink.
Utförsel till
Tyskland.
Kmk.
Införsel-
öfverskott.
Kink.
Införsel från
Tyskland till
Sverige i pro- cent af Tysk- lands hela
utförsel.
Utförsel från 1
Sverige till 1
Tyskland i pro- cent af Tysk- lands hela
införsel.
1880.....................
48,859.000
12,631,000
36,228,000
1.6
0.4
1881.....................
48,945,000
14,400,000
34,545,000
1.6
0.5
1882.....................
51,124,000
15,114,000
36,010,000
1.6
0.5
1883.....................
57,848,000
15,702,000
42,146,000
1.7
0.5
1884.....................
58,021,000
17,873,000
40,148,000
1.8
0.5
1885.....................
58,361,000
20,786,000
37,575,000
2.o
0.7
1886.,...................
51,668,000
20,357,000
31,311,000
1.7
0.7
1887.....................
50,371,000
26,684,000
23,687,000
1.6
0.8
1888.....................
54,050,000
35,038,000
19,012,000
1.6
1.0
1889.....................
71,359,000
50,103,000
21,256,000
2.2
1.2
1890.....................
91,559,000
46,076,000
45,483,000
2.7
i.i
1891.....................
73,531,000
52,154,000
21,377,000
2.2
1.2
1892.....................
67,536,000
55,723,000
11,813,000
2.1
1.3
1893.....................
70,791,000
61,406,000
9,385,000
2.2
1.5
1894.....................
73,119,000
63,443,000
9,676,000
2.4
1.5
1895.....................
76,593,000
62,925,000
13,668,000
2.2
1.5
1896.....................
78,890,000
74,018,000
4,872,000
2.1
1.6
1897.....................
92,915,000
87,528,000
5,387,000
2.5
1.8
1898.....................
106,969,000
102,939,000
4,030,000
2.7
1.9
1899.....................
136,149,000
104,177,000
31,972,000
3.1
1.8
1900.....................
138,314,000
104,859,000
33,455,000
2.9
1.7
1901.....................
111,397,000
84,291,000
27,106,000
2.5
1.5
1902.....................
119,054,000
80,398,000
38,656,000
2.5
1.4
1903.....................
132,321,000
90,107,000
42,214,000
2.6
1.4
1904.....................
151,011,000
99,879,000
51,132,000
2.8
1.5
1905.....................
159,125,000
119,257,000
39,868,000
2.7
1.6
1906.....................
179,288,000
150,370,000
28,918,000
2.8
1.8
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
13
Grafisk framställning'',
utvisande värdet i riksmark af Sveriges handelsomsättning i det hela
med Tyskland åren 1880—1906 enligt tysk statistik.
1880 81 82 83 8i 85 88 87 88 89 SO 91 92 93 99 95 96 97 98 991900 Öl 02 03 Mr
05
06
180000000
170.000. 000
160.000. 000
150.000. 000
150.000. 000
130000.000
120.000000
110.000. 000
100,000.000
90.000. 000
80.000. 000
70.000. 000
60.000. 000
5n.noo.ooo
180,000,000 -
J\
170,000.000 -
1
160,000,000
—r
i
130,0001700
/
/
/
/
190,000,000
-4
/
/
/
/
130,000,000
j
/
n
\
/
120,0001)00
110.000.000
100.000.000
90, oo o,c no
80.000,000
70.0001)00
60,000,000
50.000. 000
80.000. 000
50.000. 000
20.000. 000
10.000,000
s
1
\
/
1
i
4-
_4
*/
iil
/
/
■
■i
it
7
t—
i
\
\
/
/
ci
/''
\
/
/
t
/
7
/
/
/
jT
/
rf
4
''
/
/:
r^r
4»
40000,000
/
!é
§
50,000,000
-4
t
- Qnonnnon
10000000
18SO SI SS 83 87 83 OS 87 88 89 SO 91 9S 93 97 95 96 97 98 991900 Öl 02 05 07 05 OS
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
Hvad beträffar de olika varuslag, som ingått i såväl införseln som
utförseln år 1906, meddelas ur den tyska statistiken följande sammanställningar
:
De för Sveriges utförsel viktigaste varuslagen utgjordes af
Järnmalm............................................................................
Millioner
riksmark.
............... 42.5
Byggnads- och gagnvirke af mjukt träslag............
............... 38.2
Sten, rå eller blott råhuggen (gatsten 9.2) ............
............... 14.4
Sill, färsk............................................................................
............... 3.9
Snickeriarbeten, grufva.................................................
............... 3.8
Tackjärn ..............................................................................
............. 3.6
Smidbart järn i stänger ...............................................
............... 3.5
Tenn, oarbetad!:.................................................................
Kalfhudar..............................................................................
............... 2.4
............... 2.3
Stenhuggeriarbeten, oslip. o. s. v................................
............... 2.2
Pappersmassa ....................................................................
.............. 2.0
Lingon....................................................................................
.............. 1.8
Separatorer (mars—december)........................................
............ 1.6
Zinkmalm............................................................................
............. 1.5
Bör af smidbart järn .......................................................
.............. 1.5
Kautschuksskodon .............................................................
.............. 1.5
Finare kautschuksvaror..................................................
.............. 1.5
Järntråd .............................................................................
.............. 1.4
Af införsel^arorna från Tyskland åter hade följande de högsta
värdena: ö
Hvete ..........................................
Millioner
riksmark.
........................................................ 11.7
Ylleväfnader............................
......................................................... 8.
Maskiner och maskindelar
(utom lokomotiv, symaskiner
m. m.) ...................................
....................................................... 7.2
Skinn .........................................
.......................................................... 6.1
Kreaturshudar.........................
........................................................ 4.2
Hafre .........................................
......................................................... 3.3
Oljekakor och oljekaksmjöl
..................................................... 3.1
jStatsutslcottets Utlåtande N:o 41.
15
Kalimagnesia, svafvelsyrad (mars—december)
Siden- och halfsidenväfnader (täta väfnader)
Råg .........................................................................
3.0
2.8
2.4
2.2
2.1
Elektriska kablar.......................
Eomullsväfnader........................
Järnbalkar (mars—december)
Anilinfärger .............................
Kali, kaustik!...........................
1.8
1.7
1.6
De meddelade statistiska uppgifterna ådagalägga att — frånsedt
några enstaka undantag — såväl utförseln som införseln oafbrutet
ökats. Ökningen är dock ojämförligt starkare i fråga om utförseln
från Sverige än beträffande införseln till Sverige, i det att den förra
mer än tolfdubblats sedan år 1880, under det den senare ökats 3V*
gånger.
Vidare bör erinras att enligt svensk statistik utförseln till Tyskland
stigit från omkring 7 procent till omkring 19 procent af Sveriges
hela utförsel, under det att ^utförseln till England sjunkit från omkring
52 procent till omkring 34 procent, samt att införseln från Tyskland
stigit från omkring 22 procent till omkring 36 procent af Sveriges
hela införsel, under det att införseln från England sjunkit från omkring
29 procent till omkring 25 procent af hela införseln. Enligt svensk
statistik intog Tyskland år 1905 det främsta rummet i afseende å handelsutbytet
i det hela och i afseende å införseln; i utförseln från Sverige
intog Tyskland det andra rummet, med Storbrittannien som nummer
1. Ända till och med år 1904 intog Storbrittannien det första
rummet äfven i afseende å handelsutbytet i det hela; och detta rum
har Storbrittannien återtagit för år 1906 med 0,17 procent före Tyskland.
Ser jag något närmare till, i hvilken mån varuutbytet mellan Sverige
och Tyskland och särskild! mellan de å ömse sidor af södra Östersjön
belägna landsdelarna är grundadt på naturliga tillgångar och industri
å ena sidan och behof å den andra, är med ledning särskild! af den
utredning, som åstadkommits af den under landshöfdingen Tornerkjelms
ordförandeskap arbetande ångfärjekommissionen, följande att uppmärksamma.
I södra delen af Sverige förefinnes, jämte en inom vissa områden
starkt utvecklad industri, äfven en produktion af landtmannavaror, särskild!
smör, kött och mjölk m. in., betydligt öfverstigande ortens egen
konsumtion, och utsikterna äro goda för en ytterligare stegring af
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 41,
denna produktion, om man också bör kunna hysa förhoppning, att allt
större del af detta öfverskott må komma till användning inom landet.
I norra Skåne, Blekinge och delar af Småland finnes mycket rik tillgång
på byggnads- och monumentsten; och i vissa delar af Skåne
drifves en storartad tillverkning af klinker och chamottevaror. Småland
och mellersta Sveriges skogrika landskap hafva eu redan utvecklad
och ytterligare utvecklingskraftig sågverks- och snickeriindustri.
Norra Tyskland är visserligen ett öfvervägande åkerbrukande land,
men den starka konsumtionen i dess många stora städer har likväl
medfört en alltjämt stegrad brist på kött, mjölk och smör, eller just
de landtmannavaror, som södra Sverige kan producera i öfverskott.
För att fylla denna brist är Tyskland hänvisadt till import från angränsande
länder, för närvarande särskild! Danmark, Holland, Ryssland
och Österrike. Hvad speciellt Danmark beträffar, är dess export till
Tyskland af landtbruksprodukter och andra födoämnen mycket betydande.
Den omfattade år 1905 (enligt tysk statistik) hufvudsakligen
följande varor:
hvartill kommo 28,951 hästar och 119,579 nötkreatur. Värdet af dessa
varor jämte öfriga från Danmark importerade födoämnen och lefvande
djur upptages i den tyska statistiken för år 1905 till det betydliga beloppet
af 103,649,000 mark och för år 1906 till ungefärligen lika
mycket. Från Sverige till Tyskland har däremot ingen nämnvärd direkt
export af egentliga landtbruksprodukter ännu kommit till stånd,
och af öfriga näringsämnen exporteras hufvudsakligen endast fisk och
lingon.
Norra Tyskland är vidare fattigt på sten och skog, och städerna
äro för sitt behof af byggnads- och monumentsten, gatsten samt byggnads-
och snickerivirke väsentligen hänvisade till långväga transporter
från södra Tyskland, Österrike, Ryssland, Finland och ej minst från
Sverige. Sveriges export till Tyskland (utom Hamburgs frihamn) af
hithörande varor bestod enligt Tysklands statistik för år 1905 hufvudsakligen
af följande varor:
Fisk.
Kött
17,900 ton
13,380 »
9,340 )>
6,160 »
34,807 »
2,848 »
Mjölk och grädde.......
Smör...............................
Spannmål och potatis
Grönsaker och frukt .
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
17
Gatsten.............................................................. 576,395 ton
Råhuggen byggnads- och monumentsten 54,252 »
Oarbetade stenblock...................................... 9,171 »
Finare oarbetad sten, äfven krossad ...... 47,190 »
Stenbuggeriarbeten ....................................... 11,088 »
Murtegel........................................................... 19,257 »
Eldfast tegel och glaserade lerrör ......... 6,882 »
Trävaror, oarbetade (i synnerhet bjälkar,
syllar o. s. v.) ....................................... 58,854 »
Trävaror, sågade............................................. 495,337 »
Snickeriarbeten............................................... 11,740 »
Sammanlagda värdet af Tysklands import från Sverige af dylika
varor upptages i Tysklands statistik till 57,2 millioner mark eller 50,8
millioner kronor.
Enligt 1906 års statistik äro förhållandena väsentligen likartade,
med nedgång hufvudsakligen för gatsten och böjning hufvudsakligen
för sågade trävaror.
Om sålunda Sverige har tillgång på en mångfald varor, som Tyskland
behöfver, finnas äfven betingelser för en stor varutransport i motsatt
riktning. Till massartiklar, som Sverige behöfver importera från
Tyskland, höra i främsta rummet kalisalter (export från Tyskland till
Sverige år 1905 enligt tysk statistik 84,540 ton), vidare koks (54,630
ton), stenkol (43,359 ton), koksalt (32,749 ton), och oljekakor (30,742
ton). Importen af stenkol från Tyskland är visserligen föga betydande
i jämförelse med importen från England men bär sin stora betydelse
såsom reserv, ifall stenkol från England skulle framdeles komma att
väsentligt stegras i pris.
Importen af en mängd maskiner för speciella ändamål, hvilka
Sverige behöfver för utvecklingen af flera industrigrenar, härrör äfven
till icke ringa del från Tyskland och kommer med all sannolikhet att
fortfara, äfven om såsom man bör antaga tillverkningen af sådant maskingods
ökas inom landet.
Af det sagda lärer framgå att Sverige och Tyskland hafva stora
förutsättningar för att i allt vidare omfattning kunna komplettera hvarandras
behof af viktiga varor. Den nyligen afslutade handelstraktaten
har undanröjt vissa svårigheter för varuutbytet mellan länderna, och det
är nu närmast fråga om att undanröja en annan olägenhet, nämligen
bristen på tillräckliga samfärdselmedel för varuutbytets säkra och snabba
utförande. Jas: har förut framhållit den nuvarande Trelleborg—Sass
Bill.
till Biksd. Prof. 1908. 4 Samt. 1 Afd. 26 Höft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
nitzlinjens ringa kapacitet i fråga om godstransport. Detta gäller i
all synnerhet om sådant gods, som på järnvägarna fraktas i hela vagnslaster.
Det finns visserligen ett stort antal ångbåtslinjer för godstransport
mellan Sverige och Tyskland, men de äro icke dagliga och kunna
därför icke tillgodose behofvet af ständigt tillfälle till godsförsändning.
I likhet med dem som yttrat sig i denna fråga anser jag att varuutbytet
mellan dessa två så närbelägna länder ovillkorligen kräfver dagliga
förbindelser och att dessa måste vara så snabba som möjligt och
erbjuda den största möjliga bekvämlighet för trafikanterna. De flesta
affärer måste underlättas genom möjligheten att omedelbart kunna erhålla
rekvirerade varor och sålunda undvika stora lager. Omgifvet
som Tyskland på alla sidor är af länder, med hvilka direkta järnvägsförbindelser
finnas, måste dess handel, särskildt dess import af konsumtionsvaror,
vända sig till de håll, till och från hvilka transporterna
äro bekvämast. Följden af krafvet på bekvämlighet vid transporterna
har ock blifvit, att ångbåtsförbindelsen Trelleborg—Sassnitz i fråga om
godstrafik icke har närmelsevis samma betydelse som de förbindelser
via Danmark, på hvilka godstransporter kunna äga rum utan omlastning.
Sålunda befordrades år 1905 från Sverige och Norge till Tyskland
5,303 ton per järnväg öfver Danmark, men endast 2,131 ton öfver
Trelleborg—Sassnitz. Från Tyskland till Sverige och Norge befordrades
endast 2,081 ton öfver Sassnitz—Trelleborg, men 16,728 ton öfver
Danmark.
Den godstrafik — särdeles i hela vagnslaster — mellan Sverige
och Tyskland, som behöfver dagliga och snabba förbindelser, blir således
hänvisad till eu omväg, hvarigenom frakterna fördyras och möjligheterna
att få godset snabbt fram försvåras.
Af hvad sålunda framhållits anser jag, i likhet med herrar Berg
och Nordström samt ångfärjekommissionen äfvensom järnvägsstyrelsen
i underdånigt utlåtande i ärendet den 7 november 1907, det vara ådagalagdt,
att en ny direkt och daglig godsförbindelse mellan Sverige och
Tyskland skall blifva af stor betydelse för trafiken mellan de båda länderna.
Af lätt insedda skäl är det af vikt att hvad som härvid åtgöres
sättes igång och genomföres med största skyndsamhet. Såsom en omständighet
af vikt för åstadkommande af en sådan förbindelse har särskildt
framhållits, att densamma har stor betydelse äfven för Tyskland.
Det måste ju för Tyskland vara fördelaktigt att för sitt importbehof
kunna påräkna äfven Sverige såsom produktionsland; och för tyska
exportörer på Sverige måste det likaledes vara en väsentlig fördel att
komma i en snabbare och mera direkt förbindelse med svenska af
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
19
nämare. Gifvet är ock att en dylik förbättrad kommunikationsled skulle
vara väl ägnad att befordra och stärka de bestående goda allmänna
förbindelserna mellan Sverige och Tyskland.
Att den ifrågasatta förbindelsen bör komma till stånd i form af
en ångfärjeled har i utlåtandet 1903 af herrar Berg och Nordström
ingående utvecklats. Såsom motiv härför framhållas i nämnda utlåtande
bland annat de fördelar som erbjudas af en ångfärjeförbindelse,
å hvilken gods kan transporteras utan omlastning, särskildt snabbhet
i befordran, minskning i befordringskostnad genom omlastningskostnadens
bortfallande, förenkling i förfarande beträffande tull och annan
expedition vid gränsstation, lättheten att fullgöra en leverans, allt efter
som köparens behof yppar sig, samt möjligheten att å både järnväg
och fartyg kunna transportera sådana varor, som på grund af sin egen
beskaffenhet icke tåla omlastning. Och slutligen fästes uppmärksamheten
på befintliga ångfärjeleders förmåga att framkalla trafik.
Med anslutning till dessa motiv har ångfärjekommissionen för sin
del yttermera påvisat den stora betydelsen för vissa varor af att inbespara
emballering. Såsom exempel på den grad, hvari en ångfärjeförbindelse
förmår draga till sig trafiken, hänvisas till den starka utveckling, som
trafiken mellan Danmark och Tyskland undergått, sedan färjeleden Gjedser—
Warnemunde kom till. Öfver denna led transporterades nämligen:
Vid 1903—sl/3 1904
74 1904—373 1905
74 1905—37a 1906
från Tyskland från Danmark
till Danmark. till Tyskland.
20,375 ton 6,425 ton
61,058 » 19,476 »
67,079 » 23,405 »
Denna starka stegring har kommit till stånd samtidigt med att
trafiken öfver Vamdrup, Vedsted och Korsör på det hela taget äfven
ökats och är sålunda hvad Danmark beträffar icke endast en förändring
af transportvägen.
Det finnes redan många bevis för riktigheten af den iakttagelsen,
att inrättandet af ångfärjeleder i hög grad bidraga till befrämjandet af
varuutbytet.
Vi hafva närmast den svensk-danska ångfärjelinjen mellan Malmö
och Köpenhamn.
Godstrafiken å denna linje utgjorde:
20
Posttrafik.
Statsutskottets
Utlåtande N:o
41.
år
från Sverige
till Sverige
Summa
1897
39,856
ton
5,174
ton
45,030
ton
1898
56,263
»
9,467
65,730
»
1899
55,426
»
11,395
66,821
1900
70,912
)>
13,509
»
84,421
»
1901
69,116
11,259
»
80,375
»
1902
83,933
»
11,190
95,123
1903
84,026
y>
8,836
»
92,862
»
1904
80,462
»
9,580
90,042
1905
100,558
»
9,805
110,363
»
1906
117,185
10,952
»
128,137
Ur utländsk litteratur har jag inhämtat, att på ångfärjeleden i
Stora Bält mellan Korsör och Nyborg godstrafiken ökats från 20,000
ton år 1883 till 350,000 ton år 1903 (passagerarantalet ökades på
samma tid från 120,000 till 260,000).
Af de många amerikanska färjelinjerna torde de på Michigansjön
erbjuda den största likheten med den ifrågasatta färjeleden mellan Trelleborg
och Sassnitz.
Pére Marquette Steamship Co. bedrifver exempelvis tre färjelinjer
mellan Ludington på östra sidan om sjön till Kewaunee, Manitowoc och
Milwaukee å vestra sidan om respektive 100, 96 och 154 kilometers längd
(sträckan Trelleborg—Sassnitz är 107 km.). Å dessa tre linjer tillsammans
transporterades år 1900 omkring 500,000 ton och år 1904 omkring
1,300,000 ton.
Det är att antaga att en svensk-tysk ångfärjelinje också skulle
komma att uppvisa en vacker ökning i den transporterade godsmängden,
äfven om fordringarna på trafikintensiteten i början icke torde
böra ställas alltför höga.
Men blifvande ångfärjor skulle alldeles icke blifva till gagn uteslutande
för godstrafiken. Äfven post- och passagerartrafiken skulle i
hög grad åtnjuta fördel af det förbättrade samfärdselmedlet.
Hvad posten beträffar har generalpoststyrelsen i underdånigt utlåtande
i ärendet den 3 december 1907 uttalat, att inrättande af ifrågavarande
ångfärjeförbindelse kommer att för postutväxlingen mellan Sverige och
Tyskland innebära åtskilliga företräden framför nuvarande befordran
med ångfartyg. Sålunda kommer insättandet af genomgående postvagnar
mellan Stockholm och Berlin att medföra, att de mellantider
af lägst 15 högst 40 minuter, som för närvarande erfordras i Trelle
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
21
borg och Sassnitz för posternas transporterande mellan järnväg och
fartyg, bortfalla eller inskränkas till en obetydlighet. Öfverfärjandet
af postvagnar förekommer försening vid ovanligt stora poster, liksom
öfverförandet i vagnar af resande, resgods och ilgods förebygger försening
vid stor ökning af denna trafik. Färjorna skulle få lättare
att oberoende af vind- och strömförhållanden uppehålla tidtabellerna.
Under tvåårsperioden 1 november 1905—31 oktober 1907 hafva
ångfartygen försenats i afgången från Trelleborg 90 gånger af stor
postutväxling och 97 gånger af stor myckenhet annan trafik samt försenats
i ankomsten till Trelleborg af storm, motström och dylikt vid
tillhopa 229 tillfällen.
Om ock förhållandena förbättrats med insättandet den 1 maj 1907
å linjen af nya svenska ångfartyg, torde omförmälda olägenheter, enligt
generalpoststyrelsens åsikt, kunna undanröjas först genom inrättandet
af ångfärjeförbindelse.
För att kunna bibehålla och utveckla passagerartrafiken öfver linjen
Trelleborg—Sassnitz är det mycket önskvärdt att kunna insätta
ångfärjor på denna led. Trots den längre vägen öfver Danmark och
flera ombyten välja många denna väg allenast därför, att ångfärjorna
öfver sjön mellan Gjedser och Warnemunde medföra större utsikt till
en lugn öfverfart än ångbåtarna på den svenska linjen.
Betydelsefullt i detta hänseende är att, sedan färjeförbindelsen mellan
Gjedser och Warnemunde tillkom, antalet resande öfver Danmark
växt vida hastigare än trafiken öfver Sassnitz. Sålunda färdades i trafik
mellan eller via svenska statsbanorna å ena sidan och Tyskland m.
fl. länder å den andra år 1901 5,609 personer öfver Sassnitz och 9,586
öfver Danmark, men år 1905 respektive 7,248 och 15,439. För Sassnitzleden
var ökningen således 29 procent, för vägen öfver Danmark 61
procent. År 1906 ökades antalet resande i nu ifrågavarande trafik
öfver Sassnitz med 246 och öfver Danmark med 617.
I allmänhet måste man fästa uppmärksamheten vid det sträfvande,
som järnvägarna öfverallt ådagalägga att bereda resande tillfälle att
färdas direkt i samma vagn mellan resans ändpunkter jämväl då s. k.
genomgående vagnar för detta ändamål hafva att genomlöpa flera olika
banförvaltningars och till och med skilda länders områden. Sådana
anordningar anses i hög grad befordra reslusten. Behofvet af genomgående
vagnar ökas, då eljest ombyte måste ske från järnväg till ångbåt
och åter från ångbåt till järnväg. Hvad särskild! Trelleborg—Sassnitzlinjen
beträffar äro för närvarande i synnerhet natt-turerna mycket
obekväma för de resande. Järn vägsfärden i båda riktningarna afbrytes
Passagerar
trafik.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
Möjligheten
att bedrifva
ång färjetrafik.
Staten tillhöriga
färjor.
af en 4 timmars ångbåtsresa midt i natten, under det att på färd om
natten mellan Köpenhamn och Berlin den resande är oförhindrad att
gå till hvila i sin sofkupé omedelbart efter affärden och icke behöfver
stiga upp, förrän han nalkas ankomststationen.
Den följdriktiga utvecklingen af passagerartrafiken direkt mellan
Sverige och ''.Tyskland måste därför anses kräfva inrättandet af ångfärjeförbindelse
ju förr dess hellre på denna led.
Det torde numera knappast behöfva lämnas någon utredning rörande
möjligheten att bedrifva ångfärjetrafik mellan Skåne och motliggande
tyska land. Tillvaron sedan fyra år af en ångfärjelinje mellan Gjedser
och Warnemiinde får väl anses utgöra tillräcklig bevisning att ångfärjor
också kunna gå mellan Trelleborg och Rtigen, där afståndet väl är
dubbelt men där farvattnet enligt erfarenhetens vittnesbörd kunnat
trafikeras med ångfartyg äfven vid tillfällen, då farleden Gjedser—
Warnemiinde varit spärrad för ångfärjor.
Rik erfarenhet finnes numera ock att hämta från de amerikanska ångfärjorna,
såväl dem som föra järnvägståg öfver hafsvikarna på östra och
på västra sidan som ock dem, hvilka trafikera de stora insjöarna, företrädesvis
Miehigansjön. Denna sjö, som har sin längd i norr och söder, har
en ytvidd af 58,000 kvadratkilometer, hvilket är exempelvis 10 gånger
större än Vänerns yta. Miehigansjön har en bredd af 100 kilometer och
en längd af nära 600 kilometer. Vinden, som kommer från slätterna,
drifver upp vågorna till höjd och kraft nästan som på hafvet. Fast is
och drifis samt ofta återkommande dimmor försvåra sjöfarten. Isförliållandena
äro i sjöns norra del jämförliga med förhållandena i Bottniska
viken mellan Söderhamn och Umeå samt i den södra delen jämförliga
med förhållandena i Östersjön söder om Gottland. En undersökning, som
verkställts för utredning af möjligheten att anordna färjeförbhädelse öfver
engelska kanalen, har gifvit vid handen att i afseende å stormarnas styrka,
vågornas höjd och dimmornas talrikhet Miehigansjön afsevärdt öfverträffa!''
engelska kanalen. Och likvisst bedrifves ångfärjetrafik öfver
denna sjö på nio skilda linjer oafbrutet sedan mer än 10 år tillbaka.
För att den nya ångfärjelinjen skall kunna blifva till full nytta förutsättes
— såsom ock framhålles både af herrar Berg och Nordström och
af ångfärjekommissionen samt vitsordas af järnvägsstyrelsen — att färjorna
byggas af de båda intresserade staterna och att, hvad Sverige beträffar,
färjeleden administreras gemensamt med statsbanorna. Färjeleden
är ju att betrakta såsom en spårförbindelse mellan Sveriges och
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
23
Preussens statsbanor, och det bör icke ifrågakomma, att dessa banor låta
trafiken mellan sig förmedlas af någon annan förvaltning. Detta villkor
innebär på samma gång att, om färjeledens svenska ändpunkt
blifver en plats, som icke ligger vid Sveriges statsbanor, en lämplig järnvägsförbindelse
mellan utgångspunkten och statsbanorna bör inlösas
till staten, om sådant kan ske på skäliga villkor. För öfrigt torde det
redan på grund af det erforderliga betydliga kapitalet vara nödvändigt
att de intresserade staterna själfva inrätta färjeleden. Att staterna
göra sig till herrar öfver hela trafikleden är af betydelse äfven ur
den synpunkten, att man endast därigenom kan vara förvissad om
att tarifferna afpassas så lämpligt som möjligt och med hänsyn icke
blott till den direkta afkastningen, utan äfven till nationalekonomiska
intressen.
I den delvis redan berörda frågan, om färjorna böra inrättas uteslutande
för godstrafik eller om de böra vara afsedda för kombinerad
gods-, post- och passagerartrafik, hafva herrar Berg och Nordström i
sitt utlåtande af år 1903 framhållit, att färjorna borde inrättas enbart
för godstrafik, företrädesvis på grund af den högst väsentliga skillnaden
i anskaffnings- och driftkostnader samt med hänsyn därtill att
betydelsen af en färjeförbindelse för persontrafiken vore skäligen ringa
och hufvudsakligen inskränkte sig till möjligheten att öfverföra resgodsvagnar
och i vissa fall sofvagnar.
Under de gångna åren har emellertid erfarenheten nog blifvit en
annan. Nyttan af en färjeförbindelse för post- och i synnerhet för
persontrafiken har redan blifvit framhållen. Angfärjekommissionen och
järnvägsstyrelsen samt underhandlarna från ömse sidor hafva ock uttalat
sig för kombinerade färjor. Det är visserligen i och för sig alldeles
riktigt att krafvet på större komfort och större hastighet bos de
kombinerade färjorna för passagerartrafikens skull i högst afse värd
grad öka kostnaderna både för anskaffning och drift samt för färjelägen
och öfriga hamnanordningar. Angfärjekommissionen har beräknat
den ökade kostnaden för- kombinerade färjor inclusive ökning i ränta
å anskaffningskostnader till ett årligt belopp af 134,000 kronor för
Sveriges del. Men man måste, säger kommissionen, äfven betänka att,
om godsfärjor införas, den nuvarande passagerar- och postförbindelsen
måste bibehållas och inkomsterna för person- och posttrafiken tillfalla
densamma. Inkomsterna af persontrafiken Trelleborg-Sassnitz uppgingo
emellertid år 1905 till i rundt tal 230,000 kronor, hvaraf på det svenska
bolagets del kommo 115,000 kronor, och torde, om ångbåtsleden ersät
-
Kombinerade
person- och
gods färjor.
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
Linjens ändpunkter.
tes med eu förstklassig färjeled, komma att betydligt ökas. Den ersättning,
som ångbåtsbolagen för närvarande uppbära för posttransport
mellan Trelleborg och Sassnitz och som naturligen, om en af respektive
stater bedrifven färjeled kommer till stånd, bör tillfalla denna, utgår
med ett belopp af 267,000 kronor för år från svenska postverket och
ett liknande belopp från det tyska. Det har under sådana förhållanden
synts kommissionen påtagligt, att den minskning i utgifter af cirka
134,000 kronor för år, som enligt hvad ofvan beräknats skulle uppkomma
genom att färjeleden inrättades för enbart godstrafik, icke står
i rimligt förhållande till den minskning i inkomster, som staten därigenom
skulle lida.
Jäg delar ångfärjekommissionens och järnvägsstyrelsens åsikt, och
jag anser att det blir mest praktiskt att inrätta kombinerade färjor,
äfven om hänsyn tages till nödvändigheten för staten att i sådant fall
lösa sig ifrån förbindelsen till det nuvarande ångbåtsbolaget, till hvilken
sistnämnda fråga jag skall återkomma i det följande.
Frågan om färjeförbindelsens ändpunkter å ömse sidor har varit
mycket uppmärksammad, i synnerhet hvad angår landningspunkten i
Tyskland.
I Sverige kunna endast ifrågakomma hamnarna i Malmö, Trelleborg
och Ystad. Malmö hamn lämpar sig dock, på grund af sitt läge, icke
för något annat än en enbär godslinje, företrädesvis till Warnemunde,
hvarom ju nu icke är fråga. Ystads hamn kan otvifvelaktigt ställas i
ordning till en lämplig ångfärjehamn, men dess läge i förhållande till
det svenska järnvägsnätet är, såsom ångfärjekommissionen närmare
utredt, så ogynnsamt, att dess användande för nu ifrågavarande ångfärjeförbindelse
icke kan föreslås. Det skulle ock medföra inlösande af
enskilda järnvägar i alltför stor utsträckning. På svensk sida återstår
då endast Trelleborg, hvars hamn med vidtagande af nödiga anordningar
är så lämplig som förhållandena medgifva. De, som haft att
yttra sig i frågan, hafva ock enat sig om denna hamn.
Med Trelleborg som utgångspunkt ligger det närmast till hands
att antaga, att Sassnitz fortfarande skulle vara den lämpligaste anslutningspunkten
på den tyska sidan. Herrar Berg och Nordström föreslogo
ock denna hamn till användning. Vägen öfver Trelleborg—Sassnitz
skulle blifva den kortaste och billigaste bland vägar mellan ifrågakommande
befintliga hamnar. Ångfärjekommissionen erinrade mot Sassnitz,
att det vore svårt att där anordna en lugn ångfärjehamn och att utrymmet
i land vore väl trångt för anläggande af en rangerbangård, att
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
25
järnvägen öfver Riigen mellan Sassnitz och Altefähr vore svårtrafikabel
och att bro saknades öfver sundet mellan Altefähr och Stralsund, äfvensom
att till följd häraf trafiken öfver denna led skulle hämmas af tidsförlust
och blifva för litet konkurrenskraftig.
För att undvika dessa svårigheter vände kommissionen sina blickar
till åtskilliga punkter på fastlandet norr om Stralsund såsom Zingst
och Barhöft samt ön Hiddensee vid Riigens västkust. Kommissionen
framhöll de stora kostnaderna för förslaget Hiddensee, bland annat eu
4 km. lång järnvägsbank i hafvet med svängbro, och stannade för sin
del vid Barhöft. Då afståndet från Trelleborg till Barhöft är något
kortare än till Sassnitz och afståndet mellan Barhöft och Stralsund
är endast 15 km., vore ju mycket vunnet för trafiken genom valet
af denna ort. Afståndet mellan hufvudbangården i Stralsund och
Sassnitz’ hamn är nämligen 52,5 km., däraf närmare 3 km. komma på färjesträckan.
A andra sidan framhöllos dock vissa navigeringssvårigheter
i en mycket lång uppmuddrad inseglingsränna till Barhöft. Kommissionen
framhöll äfven att vid Arcona på norra udden af Riigen
skulle kunna vinnas en god anslutningspunkt, som lämnade förmånen
af den kortaste möjliga sjövägen nämligen 82 km. från Trelleborg mot 107
från Trelleborg till Sassnitz. Arcona kräfver emellertid liksom alla de
senast omförmälda anknytningspunkterna nyanläggning af både hamn
och järnväg.
Från preussisk sida har erinrats, att man icke skäligen kunde för
närvarande inlåta sig på dyrbara hamn- och järnvägsanläggningar vid
nya platser, innan Sassnitz i praktiken visat sig otillräckligt, hälst ett
stort antal år skulle förflyta, innan någon sådan nyanläggning kunde
tagas i bruk. Kostnaderna för anläggningarna vid Hiddensee uteslöte
helt och hållet tanken därpå. Vid Barhöft väckte kustförhållandena
stora betänkligheter. Den omkring 10 km. långa uppmuddrade inseglingsrännan,
som på två ställen kröker sig, kunde icke befaras annat än
med minskad hastighet och skulle vid stormigt eller dimmigt väder
utöfva ett dåligt inflytande på trafikens säkerhet och punktlighet. Vid
Arcona vore naturförhållandena gynnsammare för en hamnanläggning,
såväl beträffande kustens beskaffenhet som i afseende å förekomsten af
is och dimma. Men det skulle erfordra betydligt mindre penningutlägg
att i Sassnitz åstadkomma lämpliga anordningar i alla afseenden
för färjetrafiken, livilket enligt gjorda undersökningar mycket väl läte
sig göra.
Jag har redan omnämnt att under sådana förhållanden ångfärjekommissionen
anslutit sig till tanken att gå till Sassnitz; och då det natur
Bih.
till It i legd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afl. 26 Höft. 4
Färjorna.
26 Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
ligtvis icke är Sveriges sak att bestämma, hvar Preussen skall bygga
hamnar, och vid undersökning från svensk sida blifvit bekräftadt att
i Sassnitz kan anordnas en för den närmast ifrågakommande trafiken
fullt tillräcklig ångfärjehamn, anser jag att förslaget om Sassnitz såsom
tyska sidans ångfärjehamn rätteligen antagits. Jag anser mig hafva
grundad anledning antaga att Preussens eget inre trafikbehof skall inom
kort framkalla både förbättring af järnvägen öfver Rugen och anläggande
af en bro mellan Rugen och fastlandet, liksom väl ock i Sverige ett och
annat kan behöfva göras för att förkorta fartiden mellan Trelleborg
och Stockholm, i främsta rummet inköp af den enskilda järnvägen
mellan Trelleborg och Malmö. Skulle eu gång Sassnitz befinnas för
trångt och obekvämt för den växande trafiken, torde, sedan bro öfver
sundet vid Stralsund kommit till, ingen punkt vara lämpligare att i eu
nybyggd hamn mottaga den svenska ångfärjetrafiken än en plats invid
Arcona. Men att vänta med hela ångfärjefrågan, tills man kunde direkt
börja med den bästa möjliga anslutningsplatsen, skulle efter mitt förmenande
vara opraktiskt. Det är förvisso icke för mycket sagdt, att
det skulle taga minst sex år att anlägga en ny hamn med tillhörande
järnvägsförbindelse. Äfven om man finge löfte om en sådan anläggnings
omedelbara påbörjande, vore det för den svenska handelns på Tyskland
goda och själfständiga utveckling en betydlig fara i ett sådant uppskof;
och huru mycket olägligare vore det icke då att uppskjuta hela ångfärjefrågan
till en obestämd framtid.
Det antal färjor, som behöfves för att behörigen uppehålla trafiken,
är fyra, två svenska och två preussiska. Af dessa måste en af hvardera
nationaliteten vara i gång och den andra väsentligen utgöra reserv.
Erfarenheten har visat att det behöfs ett fartyg af hvardera nationaliteten
för att uppehålla reservtjänsten. Om det också vore tänkbart
att under de första åren, då färjorna äro nya och trafiken i sin begynnelse,
reda sig med allenast en färja såsom reserv, skulle dock däraf
vållas afsevärda olägenheter, bland annat i den ömtåliga frågan,
hvilken nationalitet reservfartyget skulle hafva. Det ligger ock en
synnerlig vikt därpå, att redan från början allt är gjordt för att bereda
den största möjliga punktlighet och frihet från rubbningar åt ångfärjornas
turer. En annars välgrundad blygsamhet i omkostnaderna för
ett nytt företags första uppsättning skulle icke vara på sin plats, då
det gäller att af nationella och ekonomiska skäl inrätta en ny samfärdsled
vid sidan af redan befintliga, i andras händer varande linjer. Jag
anser mig därför böra obetingadt sluta mig till ångfärjekommissionens
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
27
och järnvägsstyrelsens af de preussiska myndigheterna delade åsikt,
att ångfärjornas antal redan från början bör vara fyra. Detta antal
hafva ock färjorna på linjen Gjedser—Warnemunde allt från denna
färjeleds inrättande, ehuru afståndet där icke är fullt hälften så stort
som mellan Trelleborg och Sassnitz, och ehuru icke häller där enligt
ordinarie turlista göras mer än en dagtur och en natt-tur i hvardera
riktningen, frånsedt några få turer i veckan för framförande af expresståg.
Vid de omförmälda öfverläggningarna i Malmö voro myndigheternas
representanter eniga om att färjornas hastighet måste vara 16 knop.
Härigenom kan resan öfver sjön fullgöras på 4 timmar om dagen och
något mer om natten, såsom för närvarande äger rum. Om färjorna
skola kunna besörja passagerar- och posttrafik, kan man icke gå med
på någon minskning i denna hastighet.
Bägge rikenas färjor skulle i allt väsentligt vara lika konstruerade.
Deras viktigaste dimensioner skulle vara längd i spårdäcket 113 meter,
största bredd 16 meter och djupgående med last 5 meter. Längden och
bredden medgifva anbringande af dubbelspår med tillsammans 160 meter
hinderfri spårlängd, så att 18 godsvagnar eller motsvarande antal passagerar-
eller postvagnar kunna på en gång tagas ombord, därvid en
boggievagn för passagerare, resgods eller post räknas lika med två
vanliga tvåaxlig^ godsvagnar.
Till jämförelse i afseende å dimensionerna må meddelas, att de
båda danska ångfärjorna på linjen Gjedser—Warnemunde hafva följande
dimensioner: »Prinsesse Alexandrin e», hjulfärja, före 1905 års ombyggnad
största längd 86,865 meter, största bredd 18,720 meter, djupgående
med last 4,065 meter, hastighet 14 knop, samt, efter ombyggnaden, då
dubbelspår inlades, största längd 101,750 meter, största bredd 18,750
meter, djupgående med last 3,825 meter, hastighet 13,8 knop; »Prins
Christian», dubbelspårig skruffärja, största längd 86,865 meter, största
bredd 17,680 meter, djupgående med last 4,395 meter, hastighet 13,75
knop. Den svenska ångfärjan »Malmö» på linjen Malmö—Köpenhamn
är en dubbelspårig skruffärja med en största längd af 81,69 meter, en
största bredd af 16 meter, ett djupgående af 3,2 meter och en hastighet
af 13,25 knop. . „
De amerikanska ångfärjorna hafva ofta 4 spår i bredd. Angfärjorna
å de förut omförmälda Pere—Marquettelinjerna hafva följande
dimensioner: största längd 106,68 meter, största bredd 17,678 meter och
djupgående 4,876 meter.
Jämförelsen visar, att de föreslagna färjorna skulle utmärka sig för
större djup och fart. Bägge delarna äro nödvändiga för att den
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
Hamnarna.
nya färjelinjen skall från början kunna blifva trafikduglig och tillfullo
göra den nytta, som med densamma afses. Med djupet hoppas
man särskildt vinna en säker gång, som är så oberoende som möjligt
af hafvets rörelse. Det är öfver hufvud taget af vikt att hafva de
bästa färjorna på den linje, som har den längsta sjövägen.
Färjorna skola hafva dubbla propellrar samt vara försedda med
roder i akter och för. De skola vara byggda för att kunna gå genom
is och skola kunna taga in och ut vagnar allenast öfver aktern. De
skola hafva rymliga lägenheter för passagerare och besättning äfvensom
platser för såväl tjänstgöring som hvila för post- och tullpersonal.
Ångfärjorna skola hafva omkring 4,200 tons deplacement och deras
maskiner skola vid normal gång utveckla 4,500 hästkrafter.
Kostnaden för anskaffande af dylika färjor inklusive kostnaden för
ritningar, kontroll och dylikt bör, innan ännu infordrade anbud hunnit
inkomma, beräknas till omkring 2,250,000 kronor för hvardera. Till
den höga kostnaden bidrager den omständigheten, att utrustningen i
alla delar måste vara förstklassig, dock med undvikande af hvad som
kan hänföras till onödig lyx, samt att bästa möjliga anordningar böra
finnas för säkerhetens betryggande.
I hamnarna vid Trelleborg och Sassnitz måste rätt stora arbeten
vidtagas för att möjliggöra färjetrafiken. Två färjelägen måste inrättas
i hvardera hamnen. Hvad särskildt Trelleborgs hamn beträffar fördelas
arbetena och kostnaderna mellan staden och staten. Trelleborgs
stads bidrag framgå af följande mellan järnvägsstyrelsen och staden,
under förutsättning att direkt ångfärjeförbindelse mellan Sverige och
Tyskland med Trelleborg som utgångspunkt å svensk sida kommer till
stånd, träffade öfverenskommelse:
§ I
Trelleborgs
stad förbinder sig att låta på sin bekostnad utföra följande
arbeten enligt bifogade, af majoren Fr. Enblom upprättade och
den 30 december 1907 dagtecknade ritningar, numrerade 1, 2 och 9:
l:o) uppmuddring af inseglingsrännan till stadens hamn till nedan angifna
djup vid medelvattenstånd, nämligen 7,0 meters djup från hamngattet
till 1,070 meter därifrån och vidare till 7,5 meters djup intill
dess det naturliga djupet af 7,5 meter vid medelvattenstånd vidtager;
2:o) utvidgning af hamngattet till 50 meters bredd och af inseglingsrännan
successivt från 50 till 60 meter från hamngattet till ett
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
29
afstånd därifrån af 500 meter samt vidare successivt från G0 till 100
meter, hvilken bredd uppnås på ett afstånd af 1,170 meter från hamngattet,
hvarefter rännans bredd skall vara minst 100 meter ut, tills det
naturliga djupet af 7,5 meter vid medelvatten vidtager;
3:o) uppmuddring till ett djup af 6,5 meter af hamnens yttre del
intill den linje, som å ritning n:r 2 betecknas med ordet »muddergräns»;
4:o) utfyllning och planering af strandområdet öster om hamnen
utefter den böjda linjen b-a-m å ofvan åberopade ritning n:r 2 och
anordnande af strandskoning därutefter enligt ritning n:r 9;
5:o) anläggning af den gata, som finnes angifven å ritning n:r 2
och som afser att åstadkomma förbindelse mellan platsen vid nuvarande
stationshuset och ångfärjebangården.
§ 2-
Staden öfverlåter till statens järnvägar utan lösen gravationsfritt och
med full äganderätt för anordnande af ångfärjelägen behöflig kaj inom
hamnområdet samt annat för ångfärjetrafikens bedrifvande erforderligt
område mellan den brutna linjen b-c-o-g-h-i-k-a-l-m och den böjda
linjen b-a-m å förutnämnda ritningen n:r 2.
§ 3.
Staden medgifver statens järnvägar rätt att utan att därför lämna
någon som helst ersättning i mån af behof verkställda utfyllning i
vattnet utanför linjen b-a-m å ritning n:o 2, och blir statens järnvägar
ägare till sålunda utfylldt område.
§ 4.
Staden förbinder sig att vidmakthålla ofvan föreskrifna djup- och
breddmått i inseglingsrännan och djup i hamnen, så länge ångfärjetrafik
där bedrifves.
§ 5.
Staden medgifver frihet från alla hamnafgifter i Trelleborg för de
svenska och tyska ångfärjor, som komma att användas för ifrågavarande
ångfärjetrafik, äfvensom för de i samband därmed stående reserv- eller
hjälpfartyg, bogserare, isbrytare och dylika andra farkoster. Härmed
beröres icke stadens rätt till hamnafgift för varor, som befordras med
förenämnda farkoster.
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
§ 6.
Staden tillförsäkrar staten rätt att utöfva kontroll öfver att de beliöfliga
arbetena i hamnen och inseglingsrännan samt å västra hamnpiren
blifva af staden Trelleborg på ett fullt ändamålsenligt sätt bedrifna,
samt förbinder sig att göra allt, hvad på den beror, för att
dessa arbeten skola blifva fullbordade senast till den 1 juli 1909.
§ 7.
Staden förbinder sig till hemul beträffande till statens järnvägar
genom denna öfverlåtelse upplåtna mark.
§ 8.
Uppstår tvist mellan Kungl. Järnvägsstyrelsen och Trelleborgs stad
rörande tillämpningen af denna öfverenskommelse, skall tvisten hänskjutas
till afgörande af skiljemän enligt lagen den 28 oktober 1887;
skolande kostnaden för skiljedomen bestridas, på sätt af skiljemännen
bestämmes.
Kostnaden för de arbeten, Trelleborgs stad genom berörda öfverenskommelse
åtagit sig, uppgå enligt major Enbloms kostnadsberäkningar
till 829,000 kronor.
På statens del kommer anläggandet af färjelägen med tillhörande
broklaffar och spårförbindelser, rangerings- och uppställningsbangård
samt stationspaviljong. Kostnaderna härför belöpa sig enligt de uppgjorda
förslagen till följande belopp:
för ångfärjelägena ......................... kronor 592,000: —
» färjebroklaffarna........................... » 170,000: —
» bangårdsanordningarna ............ » 130,000: —
summa kronor 892,000: —,
eller i afrundadt tal 900,000 kronor. Kostnadsberäkningen för broklaffarna
är dock endast provisorisk, emedan vissa tekniska uppgifter
måste inväntas från Tyskland.
På sätt redan i det föregående antydts, förutsätter ångfärjetrafikens
fullständiga anordning på bästa sätt, att förbindelsen mellan Trelleborg
och de befintliga statsbanorna erhåller statsjärnvägs natur, hvilket
lättast kan ske genom inlösen till staten af den järnvägsaktiebolaget
Malmö-Kontinenten tillhöriga järnvägen mellan Trelleborg och Malmö.
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
31
Jag har för afsigt att hemställa till Eders Kungl. Maj:t att i särskild
proposition göra förslag till Riksdagen i denna del och vill här endast
erinra att löseskillingen för denna järnväg jämte någon kompletteringskostnad
utgör 4,505,000 kronor, däraf emellertid endast något öfver
2,000,000 kronor böra betalas kontant. Denna utgift bör enligt sakens
natur icke läggas själfva färjeleden till last, eftersom ju valuta i och
för sig bjudes genom öfvertagande af själfva järnvägen.
En kostnad, som däremot måste anses omedelbart föranledd af den
nya ångfärjeledens tillkomst, är det belopp, som erfordras för att genom
godvillig öfverenskommelse upphäfva gällande kontrakt af den 11 oktober
1905 med rederiaktiebolaget Sverige—Tyskland om postbefordring å
linjen Trelleborg—Sassnitz.
Det har redan framhållits, att det är lämpligare att taga passagerare
och post med ångfärjorna än att bibehålla särskilda ångfartygför
denna trafik. I kontraktet med rederiaktiebolaget Sverige—Tyskland,
hvilket kontrakt gäller i tio år från den 1 maj 1907, finnes intagen
en så lydande bestämmelse: »Skulle anses önskligt att ång
färja
insattes å traden Trelleborg—Sassnitz, skall denna fråga blifva
föremål för förhandling med bolaget». I anslutning härtill erhöll generalpoststyrelsen
den 22 oktober 1907 nådigt uppdrag att underhandla
med bolaget om villkoren för kontraktets upphäfvande samt verkställa
utredning om de kostnader, som därigenom skulle uppkomma.
Med sin förut berörda skrifvelse den 3 december 1907 har generalpoststyrelsen
insändt utdrag af bolagsstyrelsens protokoll för den 26 november
1907, utvisande att styrelsen är villig att, under förutsättning af
bolagsstämmans godkännande, medgifva upphäfvande af kontraktet med
villkor att statsverket antingen öfvertager bolagets två ångare »Prins
Gustaf Adolf» och »Prinsessan Margareta» till samma pris, hvartill de
stå bolaget den 31 december 1907, således
»Prins Gustaf Adolf»..................................................... kronor 654,661: 16
»Prinsessan Margareta» .................................................. » 782,133: 33
Diverse inventarier för linjen....................................... »_9,608: 84
tillsammans kronor 1,446,403: 33
järnte ränta å inbetalda aktiekapitalet enligt särskild
ränteberäkning............................................................ kronor 54,604: 78
Summa kronor 1,501,008: 11,
hvartill skall komma sex procent ränta å sistnämnda belopp till betalningsdagen,
dock med afdrag för den nettovinst, som för bolaget efter
den 31 december 1907 uppkommer, eller ock, om sådant ur statens syn
-
Upphäfvande
af gällande
postkontrakt.
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
punkt pröfvas lämpligare, utgifver hälften af nyssnämnda belopp, således
750,504 kronor 5 öre med tillägg af 100,000 kronor, såsom ersättning
för den risk, bolaget löper genom att bibehålla dessa genom sin
speciella byggnadsart svårplacerade båtar, hvarvid därjämte förutsättes,
att det ur handels- och sjöfartsfonden bolaget beviljade lån å 250,000
kronor får på oförändrade villkor kvarstå under den tid, för hvilken
det utlämnats.
Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 14 innevarande
januari framhållit, att sistomförmälda låns beviljande och åtnjutande
visserligen ställts i omedelbart sammanhang med bolagets åtagande
att uppehålla postförbindelsen, men att för bolaget tydligen icke funnes
något hinder att, såsom villkor för häfvandet af kontraktet, uppställa
fordran på lånets bibehållande under den bestämda tiden, d. v. s. till
den 12 juni 1917. Skulle de förändrade anordningar beträffande denna
postförbindelse, som nu ifrågasatts, anses bättre än de nuvarande motsvara
ändamålet, och skulle dessa anordningar möjliggöras endast genom
bifall till bolagets kraf att få bibehålla lånet, torde, enligt statskontorets
åsikt, en sådan uppoffring å fondens sida icke heller kunna anses strida
mot fondens uppgift att underlätta landets handels- och sjöfartsförbindelser.
Med hänsyn till gifna förhållanden synas bolagets alternativt framställda
villkor icke oskäliga. Det är svårt att afgöra, livilketdera
alternativet är för staten fördelaktigare. Försök att finna någon användning
för de båda ångfartygen hafva icke ännu ledt till något
resultat, och man bör icke dölja för sig att de båda svenska ångfartyg,
som användes på leden närmast före den 1 maj 1907, ännu ligga oanvända.
Det är väl därför nödvändigt att gå ut ifrån, att inköpet af de
båda nu på traden gående svenska ångfartygen för rundt 1,500,000
kronor jämte lf a å 2 års ränta men med afdrag af eventuell nettovinst
under tiden icke kan undgå att medföra förlust för staten. Men å
andra sidan må man väl vara berättigad att antaga, att denna förlust
icke skall blifva så stor, att förlustbeloppet går upp emot halfva värdet
af dessa båda fartyg, af hvilka det ena är alldeles nytt och det andra
är med dryga kostnader försatt i fullgodt skick. Det är således att
förmoda, att det är bättre för staten att för erbjudet pris inlösa fartygen,
hvilka enligt gällande kontrakt skola af bolaget underhållas i
förstklassigt skick till inlösningsdagen, än att betala den för motsatt
fall fordrade afträdessumman för kontraktets upphäfvande.
Då järnvägsstyrelsen skall komma att bedrifva ångfärjerörelsen,
torde det vara lämpligast, att åt järnvägsstyrelsen uppdrages att hafva
vård om de inköpta ångfartygen, intill dess de kunna finna användning
för något statens ändamål eller försäljas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
33
De penningutlägg för en gång, som skulle erfordras för svenska
statens del för anordnande af ångfärjeleden ifråga, skulle alltså utgöra:
för inköp af två ångfärjor......................................... cirka 4,500,000 kronor
för anordningar i Trelleborg................................. » 900,000 »
för inlösen af 2 ångfartyg ....................................... » 1,650,000 »
Tillsammans cirka 7,050,000 kronor
Därtill kommer i mindre omedelbart sammanhang kostnaden för
inköp och komplettering af järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinentens
järnväg, cirka 4,500,000 kronor.
Det synes vara uppenbart att erforderliga belopp för de direkta
utgifterna böra bestridas af lånemedel och således begäras att utgå från
riksgäldskontoret, därvid jag dock bör erinra, att 1899 års Riksdag
uppförde det beviljade anslaget af 1,000,000 kronor till anskaffande af
en ångfärja för förbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn å riksstaten
utom hufvudtitlarna.
Den årliga driftkostnaden för Sveriges del har beräknats på följande
sätt enligt närmare specifikation vid ångfärjekommissionens betänkande:
för ångfärjan:
aflöning...........................................
kronor
41,400
—
kosthåll.........................................
))
18,068
—
beklädnad.......................................
»
2,000
—
sjukaflöning etc...........................
)>
300
—
kolförbrukning ............................
»
236,520
15,000
—
öfrig materialförbrukning ......
—
underhåll och reparationer.......
»
30,000
—
diverse utgifter............................
5,000
■-
reklam och andra kostnader. ..
6,000
kronor
354,288:
för reservfärjan:
aflöning...........................................
.. kronor
29,900
kosthåll...........................................
»
11,417
—
beklädnad........................................
1,100
—
sjukaflöning etc.........................
»
150
—
kolförbrukning.............................
»
7,200
—
öfrig materialförbrukning..........
»
8,500
—
underhåll och reparationer.......
»
30,000
—
diverse utgifter.........................
»
2,500
— kronor
90,767:
Transport kronor 445,055: —
Bill. till Rilcsd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 26 Haft. 5
Kostnader för
en gång.
Driftkost
nader.
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
Inkomster.
Transport kronor 445,055: —
underhåll af färjeläge samt för hamnbetjäning och
eventuellt en del administrationskostnader......... kronor 30,000: —
Summa kronor 475,055: —
Af ångfärjekommissionen upptagen kostnad, 35,000
kronor, för ett antal extra resor med färjorna
anses bär icke böra upptagas af skäl, för hvilka
jag i det följande skall redogöra. Däremot
måste ett tillägg göras på grund af de ökade
anspråk på fart och sjöduglighet hos färjorna,
som under frågans beredning uppkommit, hvilket
tillägg af järnvägsstyrelsen upptagits till............ kronor 30,000: —
sammanlagdt kronor 505,055: —
Detta belopp skulle alltså blifva den antagliga årliga driftkostnaden
för svenska statens räkning. Såsom synes äro i dessa beräkningar inga
poster upptagna för assurans, räntor eller afskrifningar.
För beräkningen af inkomsterna är af betydelse att enligt öfverenskommelsen
skall vid upprättandet af person- och godstariffer färjsträckan
delas midt i tu och den södra hälften räknas till det preussiska
och den norra hälften till det svenska trafikområdet; och skall
den nya ångfärjeleden upptagas å listan öfver de ångfärjelinjer, å hvilka
det internationella fördraget angående godsbefordring å järnväg äger
tillämpning. Genom sistnämnda bestämmelse äro — särskild! efter det
numera Sverige är upptaget bland de stater, som anslutit sig till berörda
fördrag — de stadganden, som reglera förhållandet mellan transportförvaltningarna
och godsförsändare på bästa sätt ordnade. Bestämmelserna,
att vid upprättandet af tariffer för person- och godstrafik, färjesträckan
skall uppdelas på de svenska och preussiska statsbanorna med
hälften å hvardera, är ock ägnad att låta de med den svenska personoch
godstaxans konstruktion efter zonsystem, respektive efter en så
kallad fallande skala förenade fördelar komma resande och godsförsändare
öfver den nya routen till godo samt att låta de senare så
mycket som möjligt draga fördel af den svenska godsindelningen.
Det är mycket svårt att göra någon framställning i siffror rörande
de inkomster, som kunna vara att vänta å ifrågavarande ångfärjeled.
Svårigheten ligger bland annat uti omöjligheten att kalkylera trafikökningen,
särdeles godstrafikökningen ens under de närmaste åren.
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
35
Erfarenheten ådagalägger detta. Järnvägsstyrelsen har sålunda påpekat,
hurusom den svenska ångfärjan i Öresund under sina första två fulla
trafikår haft förlust å driften men därefter från och med tredje året
lämnat behållning, som på sjätte fulla trafikåret uppgått till 4,31% å färjans
anskaffningskapital. Ett annat exempel är följande. Man skulle väl knappast
tro att »oarbetade eller sågade trävaror utom ved» skulle, i konkurrens
med sjöfarten, vara någon synnerligen stor transportartikel på ångfärjor.
Emellertid har inom ångfärjekommissionen påvisats, att år 1895 — det
år, under hvilket den danska ångfärjan Malmö—Köpenhamn igångsattes,
med början den 7 oktober— sändes per järnväg till Danmark af ifrågavarande
varuslag endast 11,176 ton, men redan år 1896 30,864 ton, år 1897
53,776 ton och år 1898 69,209 ton. År 1904 var kvantiteten uppe i 82,477
ton. Det är icke lätt att veta, med hvilken kvantitet eu dylik vara
bör upptagas i eu kalkyl öfver trafik och inkomster på en ny ångfärjeled,
äfven om man vet att Tysklands import af sågade trävaror från
Sverige under senare år uppgått till omkring 500,000 ton årligen.
Ungefär en femtedel af Sveriges export till Danmark af sågade trävaror
fraktas med ångfärja, men ångfärjekommissionen har af försiktighet
icke vågat beräkna mer än att en tjugondei (25,000 ton) af Sveriges
export till Tyskland af sågade trävaror skall komma den nya svensktyska
ångfärjeleden tillgodo.
Ångfärjekommissionen har vid sina beräkningar antagit att s. k.
exporttariffer skulle vara gällande för gods, som utföres öfver de nya
ångfärjorna. Frågan om exporttariffer är för närvarande öfverlämnad
till handläggning af en kommitté och torde nog icke hinna fram till
sin lösning, innan ångfärjeleden öppnas.
En slutlig svårighet vid beräknandet på förhand af trafik och inkomster
på den nya färjeleden är den, att i en stor del fall godsets
sändning på den ena eller andra af befintliga förbindelselinjer är beroende
på överenskommelser mellan de intresserade förvaltningarna,
hvilka överenskommelser taga i anspråk vidlyftiga förberedande underhandlingar.
Ångfärjekommissionen har beräknat de årliga inkomsterna å trafikleden
i dess helhet till följande approximativa belopp:
för godstrafik ..
» persontrafik
» posttrafik.....
......................... kronor
520,000: —
............................. »
330,000: —
.............................. »
530,000: —
Summa kronor
1,380,000: —
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
På Sveriges del skulle komma ungefär hälften af detta belopp, eller
alltså omkring 690,000 kronor.
Denna inkomstberäkning var stödd på antagandet, att ångfärjeleden
skulle få sin anslutning till land på tyska sidan vid Barhöft. Den
vägförlängning, som uppkommer därigenom att anslutningspunkten Häfver
Sassnitz, medför gifvetvis eu viss nedgång i beräkningen af trafikkvantiteter
och inkomster. Inom kommissionen har denna minskning i
inkomster beräknats till 50,000 kronor om året för Sveriges del. I
viss mån har man tänkt sig en minskning i kostnader såsom åtföljande
denna inkomstminskning, i det att den förut af kommissionen beräknade
kostnaden för extra resor, 35,000 kronor, ansetts kunna minskas
med 20,000 kronor.
Järnvägsstyrelsen har påvisat, att kommissionen med all sannolikhet
beräknat ett för stort trafikutbyte öfver denna led mellan Sverige
och västra Tyskland. Efter öfverslagsberäkning har järnvägsstyrelsen
ansett, att det beräknade inkomstbeloppet för Sverige på denna grund
bör minskas med omkring 80,000 kronor. Äfven denna inkomstminskning
bör gifvetvis motsvaras af någon minskning i omkostnader. Järnvägsstyrelsen
har ansett försiktigheten kräfva att icke beräkna denna
kostnadsminskning till mer än 15,000 kronor, motsvarande kostnaderna
för de återstående extra turerna. Detta är gifvetvis endast ett
förenkladt sätt att räkna, ty extraturer kunna naturligen icke helt och
hållet undvikas, t. ex. vid sammanträffande stora sändningar af sill
eller lingon.
Med afdrag af de båda angifna beloppen, 50,000 och 80,000 kronor,
skulle alltså den beräkneliga årliga inkomsten för Sverige blifva
560,000 kronor och således lämna ett öfverskott af 55,000 kronor öfver
driftkostnaden, 505,000 kronor. Om detta öfverskott säger järnvägsstyrelsen
med rätta, att det är en, rent finansiellt sedt, föga tillfredsställande
afkastning på det beräknade anskaffningskapitalet, men järnvägsstyrelsen
åberopar å andra sidan den omförinälda gynnsamma
utvecklingen på ångfärjeleden mellan Malmö och Köpenhamn och
framhåller vidare den ökning af inkomster å statens järnvägar i öfrigt,
som kommer att uppstå såsom en följd af den genom färjeförbindelsen
uppkommande nya trafiken. Det synes järnvägsstyrelsen därför långt
ifrån otroligt, att det finansiella resultatet af den ifrågasatta ångfärjeleden
mellan Sverige och Tyskland framdeles skall blifva bättre, än man
nu kan våga uppställa i kalkyl. Och äfven om så icke skulle blifva förhållandet,
utan om det nedlagda kapitalet delvis icke skulle gifva direkt
afkastning, är likväl enligt järnvägsstyrelsens uppfattning den indirekta
Statsutskottets Utlåtande N:o 41. 37
vinsten af en omedelbar förbindelse med Tysklands järnvägsnät —
genom lättare utfartsmöjligheter för industriprodukter, genom befrielse
från mellanhänder och genom genomgående vagnar till och från Berlin
och ännu längre för persontrafikens behof — så stor, att den synes
fullkomligt motivera färjeledens inrättande, hvadan ock järnvägsstyrelsen
ansett sig för sin del kunna tillstyrka upprättandet snarast möjligt
af en ångfärjeförbindelse i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den framlagda planen.
Det synes också mig att man vid bedömandet af ärendets ekonomiska
sida icke får fästa för stor vikt därvid, att de . stora kostnaderna
för trafikens besörjande på ångfärjesträckan skola kunna direkt och tillfullo
ersättas genom de andelar af passagerareafgifter och godsfrakter,
som efter väglängden falla på denna sträcka. Man räknar icke på det
sättet, då man bygger broar och tunnlar vid järnvägar. Iiufvudvikten
ligger förvisso därpå, att rikets järnvägar, industri och handel i det hela
hafva nytta af den nya förbindelsen.
Vid de verkställda trafikberäkningarna har man gått ut ifrån att
den af postmedlen utbetalade ersättningen fortfarande kommer att utgå.
G-eneralpoststyrelsen har icke heller haft något att erinra däremot, under
den naturliga förutsättningen, att postutväxlingen varder minst lika
väl betjänad i det följande som hittills.
Å ömse sidor har framhållits vikten af att öppna den nya ångfärjelinjen
så snart som möjligt och helst i god tid under år 1909.
Då det är af stor praktisk betydelse, att öppnandet sker under högsommarens
goda förhållanden både i afseende å väderlek och trafikintensitet,
vill man söka nå fram till att öppna linjen den 1 juli. Ännu
finnes icke heller någon omständighet känd, som skulle utgöra ett bestämdt
hinder för ett så skyndsamt genomförande, om ock en del materiel
och vissa anordningar i öfrigt måste blifva provisoriska till en
början.»
Det i Kungi. Maj:ts proposition n:o 24 åberopade förslagskontraktet
angående förvärfvande för svenska statens räkning af den järnvägsaktiebolaget
Malmö—Kontinenten tillhöriga järnvägen mellan Malmö
och Trelleborg är af följande lydelse:
»Under förutsättning för kungl. järnvägsstyrelsens del af Kungl.
Maj:ts nådiga stadfästelse och för styrelsens för Malmö—Kontinentens
Tiden för
linjens öppnande.
Förvärfvande
för svenska
statens räkning
af
Malmö—
Kontinentens
järnväg.
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
järnvägsaktiebolag del af bolagsstämmans godkännande hafva sagda
styrelser träffat nedannämnda aftal och därom upprättat följande
Kontrakt
angående förvärfvande för svenska statens räkning af
Malmö—Kontinentens järnväg.
§ I
Malmö—Kontinentens
järnvägsaktiebolag försäljer till svenska staten
den bolaget tillhöriga, vid rådstufvurätten i Kristianstad den 14 april
1902 lagfarna Malmö—Kontinentens järnväg med alla dess fasta och
lösa tillhörigheter, af hvad slag de vara må, tillika med all öfrig järnvägsbolaget
tillhörig fast egendom, och således:
l:o) hela det jordområde, hvarå bolaget enligt rådstufvurättens i
Kristianstad lagfartsprotokoll den 14 april 1902 erhållit lagfart eller
som eljest tillhör järnvägsbolaget;
2:o) själfva järnvägen till öfver- och underbyggnad, bro- och trumbyggnader,
utlagda syllar, skenor, spårväxlar samt vändskifvor och.
vagnvågar jämte stängsel;
3:o) alla järnvägsbolaget tillhöriga hus, byggnader, signaleringsoch
andra inrättningar samt fasta inventarier;
4:o) alla järnvägen tillhöriga telegraf- och telefonapparater med
därtill hörande ledningar;
5:o) all järnvägens rullande materiel, såsom lokomotiv, person- och
godsvagnar samt andra fordon, jämte därtill hörande lösa inventarier
och reservdelar;
6:o) alla öfriga, ofvan icke omnämnda lösa inventarier, ehvad de
äro vid tillträdestiden för begagnande vid hufvudkontoret, expeditionslokalerna,
å stationerna och linjen utlämnade eller i bolagets förråd
befintliga.
Från köpet undantages dock en å annans mark i Malmö uppförd
tillbyggnad till lokomotivstall, inrymmande fyra stallrum; och äro i
köpet likaledes icke inbegripna de för trafikens behof i förråd befintliga
förlags- och konsumtionsartiklar, såsom obegagnade syllar och skenor
med tillbehör, stenkol, oljor och dylikt.
Statsutskottets Utlåtande N:o 41
39
§ 2-
Förteckningai'' öfver de i § 1 mom. 5 och 6 upptagna föremål
skola under december månad 1908 upprättas så, att dessa förteckningar
med hänsyn till sannolik förbrukning under tiden till den 1 januari
1909 utvisa hvad af de förtecknade föremålen kan antagas återstå sistnämnda
dag; skolande sagda förteckningar uppgöras af kungl. järnvägsstyrelsens
och bolagets ombud.
Vid skiljaktiga meningar härom mellan ombuden tillkallas en af
kungl. järnvägsstyrelsen och bolaget eller, i brist af ölverenskonnnelse
dem emellan, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län för
sådant ändamål utsedd besiktningsman, som äger i omtvistade punkter
skilja mellan ombuden.
§ 3.
Tillträdet sker den 1 januari 1909, då all den egendom, som enligt
§ 1 till staten öfverlåtes, af bolaget öfverlämnas till dem, hvilka
af kungl. järnvägsstyrelsen förordnats att emottaga densamma. Därvid
aflämnas tillika af bolaget slutlig öfverlåtelsehandling och samtliga åtkomsthandlingar
till den bolaget tillhörande jord, hvarvid bolaget dock
icke tillförsäkrar statsverket annan eller bättre rätt än den bolaget
själft äger.
§ 4.
Löseskillingen utgör fyra millioner fyrahundratjuguett tusen
(4,421,000) kronor.
Löseskillingen likvideras sålunda att
a) staten öfvertager, mot afdrag å lösesumman, de två i järnvägen
intecknade obligationslån af åren 1898 och 1902 å sammanlagdt ursprungligen
två millioner sexhundra tjugu tusen (2,620,000) kronor, numera
efter till och med år 1907 verkställda utlottningar två millioner
fyrahundrasjuttiotre tusen (2,473,000) kronor med därå till den 1 januari
1909 upplupen ränta, i den mån bolaget icke kan öfverlämna obligationerna
eller visa, att desamma blifvit tillintetgjorda eller att ränta å
lånen guldits;
b) den 2 januari 1909 utbetalas kontant till bolaget återstående
beloppet af löseskillingen med villkor att bolaget därvid med behöriga
bevis styrker, dels att i den lagfarna järnvägen icke finnes inteckning
för annan gäld än ofvannämnda obligationslån, dels att bolagets nu
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
oguldna kapitalskuld till Lund—Trelleborgs järnvägsaktiebolag enligt
9 § i nedannämnda öfverenskommelse rörande gemensamt begagnande
af Trelleborgs station, etthundratolf tusen trehundrafjorton (112,314)
kronor 52 öre, blifvit af Malmö—Kontinentens järnvägsaktiebolag gulden.
. § 5.
Bolaget förbinder sig att, till dess järnvägen afträdes, behörigen
underhålla densamma.
§ 6.
Bolagets rättigheter och skyldigheter på grund af följande överenskommelser,
öfvergå, i hvad på bolaget ankommer, på staten:
a) öfverenskommelsen den 8 mars 1898 emellan Malmö—Tomelilla
järnvägsaktiebolag, å ena, samt järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten,
å andra sidan, angående dels öfverlåtande till sistnämnda bolag
af tillgänglig mark för anläggande af dess järnväg mellan Malmö och
Östervärns stationer och dels gemensamt begagnande af Malmö—Tomelilla
järnvägsaktiebolags station vid Östervärn;
b) öfverenskommelsen den JO januari 1898 mellan Lund—Trelleborgs
järnvägsaktiebolag, å ena, samt järnvägsaktiebolaget Malmö—
Kontinenten, å andra sidan, angående gemensam station i Trelleborg;
samt
för tiden intill den 1 maj 1909, därest ej annat aftal mellan statens
järnvägar och andra vederbörande kontrahenter träffats;
c) öfverenskommelsen i augusti 1901 mellan Lund—Trelleborgs
järnvägsaktiebolag, järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten och Malmö
—Trelleborgs järnvägsaktiebolag angående fördelning af trafik m. m.
Nuvarande öfverenskommelsen med Trelleborgs expressbyrå uppsäges
af Malmö—Kontinentens järnvägsaktiebolag till upphörande den
1 januari 1909.
Staten öfvertager den skyldighet, som må åligga Malmö—Kontinentens
järnvägsaktiebolag, att utgifva ersättning för skada i följd af
järnvägens anläggning eller drift, i den mån dylik ersättning icke vid
bestämmande af lössskillingens belopp tagits i beräkning och sålunda
godtgjorts bolaget.
§ 1-
Statens järnvägar tillerkännes för tiden från tillträdesdagen till den
1 januari 1912 nyttjanderätt
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
41
dels till två af ofvan omförmälta fyra stallrum och eventuellt, därest
så från motpartens sida medgifves, ytterligare ett af eller båda de
återstående stallrummen mot en årlig ersättning af 300 kronor för
hvarje stallrum;
dels till den utanför stallarna belägna vändskifvan med tillhörande
spår, och deltaga parterna i underhållskostnaden för vändskifvan och
spåren i förhållande till de af hvardera parten i bruk tagna stallrummen;
dels ock till erforderlig mark för uppförande för statens järnvägars
räkning af provisorisk tillbyggnad till förevarande stall, i den mån
statens järnvägar icke, enligt hvad nyss nämnts, medgifvits att förfoga
öfver ifrågavarande fyra stallrum, samt mot skyldighet för statens järnvägar
att gälda den högre brandförsäkringsafgift, som genom tillbyggnadens
uppförande kan drabba Malmö—Tomelilla järnvägsaktiebolag.
Skada å byggnader jämte vändskifvan och tillhörande spår, som
genom statsbanepersonalens förvållande vid användande af stallrummen,
vändskifvan och berörda spår tillfogas Malmö—Tomelilla järnvägsaktiebolag,
ersättes af statens järnvägar.
§ 8.
De vid järnvägen nu anställda befattningshafvare, hvilka finnas
upptagna uti här bilagda förteckning, äfvensom innehafvare af de nya
befattningar, hvilka med Kungl. järnvägsstyrelsens därtill lämnade medgifvande
och efter samma styrelses pröfning af aflöningsförmånerna
inrättas under år 1908, skola äga rätt att den 1 januari 1909 öfvergå
i statens järnvägars tjänst utan minskning af då innehafvande till dem
från järnvägen utgående löneförmåner, dock med förbehåll.
l:o) att de åtnöja sig med deras innehafvande befattningar jämförliga
sådana, som kungl. järnvägsstyrelsen anser lämpligt åt dem
anförtro;
2:6) att de varda underkastade alla för statens järnvägspersonal
nu eller framdeles gällande reglementen och instruktioner samt villkor
för antagande, bibehållande af anställning, befordran och entledigande;
3:o) att i händelse deras från den enskilda järnvägen utgående
aflöningsförmåner öfverstiga, hvad dem enligt aflöningsreglementet vid
statens järnvägar skulle tillkomma, aflöningen för dem kommer att utgå
dels såsom ordinarie arfvode med belopp, som gällande aflöningsreglemente
för hvarje särskild befattning bestämmer, och dels såsom extra
arfvode, motsvarande skillnaden mellan det ordinarie arfvodet och deras
i bolagets tjänst innehafvande löneförmåner;
Bill. till Rilcsd. Prof. 1908. 4 Samt. 1 Afd. 26 Höft.
6
42
Statsutskottets Utlåtande No 41.
4:o) att, därest deras aflöningsförmåner i samma tjänst understiga,
livad dem enligt aflöningsreglementet vid statens järnvägar skulle tillkomma,
de må vid dem af bolaget tilldelade löneförmåner bibehållas,
intill dess kungl. järnvägsstyrelsen eller Kungl. Maj:t på järnvägsstyrelsens
förslag kan finna lämpligt höja aflöningen till hvad nämnda
reglemente föreskrifver; samt
5:o) att de icke äga rätt ingå såsom delägare i statens järnvägars
pensionsinrättningar, med mindre kungl. järnvägsstyrelsen, efter pröfning
för hvarje särskildt fall af befattningshafvares därom ingifna ansökan,
finner sådant kunna utan pensionskassornas särskilda betungande
bifallas; hvaremot kung], järnvägsstyrelsen från och med den 1 januari
1909 skall i afseende å de bolagets befattningshafvare, som tillhöra
enskilda järnvägarnas pensionskassa och som ej erhålla särskildt tillstånd
att i statens järnvägars pensionskassor inträda, äga samma förpliktelser
och rättigheter i förhållande till förstnämnda kassa som bolaget
skulle äga, om järnvägen fortfarande vore bolagets egendom,
dock såvidt angår den aflöningsförhöjning, som bemälda befattningshafvare
må komma att erhålla efter banans eftertagande af staten, endast
under förutsättning af enskilda järnvägarnas pensionskassas samtycke.
Förhöjning af de förenämnda personal nu tillkommande aflöningsförmåner
må ej under innevarande år äga rum i annan ordning eller
i högre grad än den hittills af bolagets styrelse följda.
Före den 1 september 1908 skall bolaget till kung], järnvägsstyrelsen
öfverlämna förteckning öfver de befattningshafvare, livilka önska
begagna sig af omförmälda rätt att öfvergå i statens järnvägars tjänst,
jämte uppgift å dem enligt för år 1908 fastställd stat tillkommande
löneförmåner.
Stockholm den 23 januari 1908.
För kungl. järnvägsstyrelsen:
F. W. H. Pegelow.
Per Kjellin.
För styrelsen för järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten:
Carl Herslow. Per Bendz. C. Faxe.
Herrar Carl Herslows, Per Bendz och C. Faxes egenhändiga namn
teckningar intyga på eu gång närvarande vittnen:
Emil Lindelöf. Fr. Norrman.
Malmö. Malmö.»
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
43
Till det i denna fråga förda statsrådsprotokollet af den 1 innevarande
februari har statsrådet och chefen för civildepartementet anfört
följande:
»Då jag den 24 sistlidne januari inför Eders Kungl. Maj:t föredrog
frågan om anordnande af ångfärjeförbindelse mellan Sverige och
Tyskland med ändpunkt för färjelinjen på svensk sida i Trelleborgs
hamn, framhöll jag, att ångfärjetrafikens fullständiga anordning på bästa
sätt förutsatte, att förbindelsen mellan Trelleborg och de befintliga
statsbanorna i Sverige erhölle stats]ärnvägs natur, hvilket lättast kunde
ske genom inlösen till staten af den järnvägsaktiebolaget Malmö —
Kontinenten tillhöriga järnvägen mellan Malmö och Trelleborg.
Jag tillåter mig härvid erinra, att Kungl. Maj:t geuom nådig remiss
den 22 oktober 1907 anbefallde järnvägsstyrelsen, bland annat, att ingå
i underhandlingar om inköp för statens räkning af Malmö—Kontinentens
järnväg och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till köpekontrakt.
Till åtlydnad häraf har järnvägsstyrelsen i underdånig skrifvelse den
23 nästlidne januari anmält, att, efter med styrelsen för järnvägsaktiebolaget
Malmö—Kontinenten förda förhandlingar, mellan järnvägsstyrelsen,
under förutsättning af Eders Kungl. Maj:ts nådiga stadfästelse
samt bolagsstyrelsen, under förbehåll af bolagsstämmans godkännande,
upprättats ett vid skrifvelsen fogadt, såsom bilaga till detta protokoll
upptaget förslagskontrakt.
Innan jag redogör för de närmare villkoren i förslagskontraktet,
tillåter jag mig till en början i underdånighet meddela en kortfattad
öfversikt öfver tillkomsten af ifrågavarande järnväg.
År 1896 ingicks aftal mellan svenska och tyska statsmyndigheter
angående inrättande af ny postförbindelse mellan Sverige och kontinenten
via Trelleborg och Sassnitz. Med anledning däraf upptogs af
kommunala myndigheter och enskilda personer i Malmö frågan om
anordnande af en ny direkt järnvägsförbindelse mellan nämnda båda
städer vid sidan af redan befintliga järnvägsförbindelser. Detta ledde
därtill att den 15 oktober 1896 af Carl Hers!ow in. fl. till Kungl. Maj:t
ingafs ansökning om koncession å järnvägsanläggning mellan Malmö
och Trelleborg.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anförde i underdånigt
utlåtande i ärendet, bland annat, att den hufvud sakligaste vikten
borde läggas på den föreslagna järnvägens uppgift att förmedla postförbindelsen
mellan Sverige och Tyskland genom dess ledande öfver
Malmö, där södra stambanan, järnvägen från Göteborg och Norge samt
ångbåtsförbindelsen från Köpenhamn sammanstötte.
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
Väg- och vattenby ggnadsstyrelseu framhöll, bland annat, att staten,
äfven om den under någon kortare tid kunde låta kontinentalposten
föras till Trelleborg öfver endera af de redan befintliga enskilda järnvägarna,
likväl i längden icke kunde uppehålla den internationella förbindelsen
å enskild bana utan snart måste, för att försäkra sig mot afbrott
och höga kostnader, utsträcka sitt stambanenät till Trelleborg
eller tills vidare låta enskilda på betryggande villkor utföra en dit ledande
fullt lämplig järnväg, samt att, sedan västkustbanan dåmera öfvergått
till statsbana med ändpunkt i Malmö, hänsynen till eu ändamålsenlig
järnvägsdrift kräfde, att den kontinentala posttrafiken fördes
öfver Malmö. På grund häraf och då den ifrågasatta nya järnvägen
vore fullt lämplig för befordrande af nämnda trafik, och banan kunde
genom vid koncessionen fästade lösningsvillkor få af staten när som
helst förvärfvas till dess verkliga kostnad för ägaren utan de uppoffringar,
som skulle åtfölja inlösen och ombyggnad af någon af de befintliga
till Trelleborg ledande järnvägarna, tillstyrkte styrelsen koncessionsansökningen.
Järnvägsstyrelsen gjorde i underdånigt utlåtande den 5 januari
1897 gällande, att, enligt järnvägsstyrelsens förmenande, följande önskemål
borde i afseende å lämpligaste sättet att förena statens järnvägar
med Trelleborgs hamn för ordnandet af den s. k. kontinentaltrafiken
tillgodoses, nämligen att föreningslinjen, med hänsyn såväl till västkustbanetrafikens
anslutning som till ett bättre utnyttjande af personvagnarna,
borde utgå från Malmö och utgöra den direktaste möjliga
vägen därifrån till Trelleborgs hamn samt, i afseende å snälltågens
snabbhet, säkerhet och regelbundna gång, ej stå efter någon del af
statsbanorna, äfvensom att staten borde äga rätt att på billiga villkor
och ju förr dess hellre inlösa föreningslinjen.
Efter att hafva framhållit, hurusom det måste från början tillses,
att den måhända inom kort mycket lifaktiga trafikens kraf på utveckling
i fullt mått kunde tillgodoses, äfvensom att det vid öfverlåtelsen
af kontinentaltrafiken vore nästan en bjudande nödvändighet att förbehålla
staten att få inlösa banan, ingick järnvägsstyrelsen på frågan
om ^den tidpunkt, då staten skulle kunna fullt själfständigt bestämma
angående kontinentaltrafiken utan att därför behöfva göra någon ekonomisk
uppoffring i sammanhang med vederbörande bolagsbanas inlösen,
. och kom järnvägsstyrelsen därvid till den uppfattning, att valet
af linjen Malmö—Kontinenten skulle snarast af tre ifrågasatta alternativ
sätta staten i tillfälle att utan finansiell uppoffring, när staten så önskade,
själf omhändertaga kontinentaltrafiken i hela dess utsträckning. I
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
45
sammanhang med bemötande af uppkomna klagomål från förutvarande
enskilda järnvägars sida yttrade järnvägsstyrelsen vidare i ärendet, att
kontinentalbanans hufvudsakliga syfte ej vore att vara en lokalbana
utan att utgöra, förr eller senare i statens egen hand, en fortsättning
af stambanan till landets södra kust.
Af Kungl. Maj:t särskildt tillkallade sakkunniga förklarade i afgifvet
yttrande i ämnet, att de af handlingarna i ärendet funnit, att
de synnerligen bördiga och folkrika orter, som skulle beröras af den
tillämnade järnvägen, syntes vara i behof af den lättnad i samfärdsel,
en dylik anläggning komme att medföra; att enligt vederbörandes yttrande
i närheten förefintliga järnvägars ekonomiska bestånd genom
järnvägsföretaget i fråga icke äfventyrades; att väsentliga fördelar
torde beredas för eu lämplig anordning och ostörd utveckling af den
beslutade kontinentaltrafiken; samt att Kungl. Maj:t genom att vid koncessionen
fästa därför erforderliga villkor sattes i tillfälle att, när
sådant ansåges önskvärd!, på ett prisbilligare sätt, än eljest antagligen
kunde ske, utsträcka statsbanesystemet ända till Trelleborg.
Sedan Kungl. Maj:t den 18 december 1896 fastställt bolagsordning för
järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten, hvilket skulle hafva till ändamål
att anlägga och trafikera ifrågavarande nya järnväg mellan Malmö och
Trelleborg, beviljades genom nådig resolution den 9 januari 1897 nämnda
bolag koncession å sådan järnväg, genom hvilken resolution bestämdes,
att järnvägen skulle byggas i öfverensstämmelse med det alternativt
föreslagna, för en tåghastighet af ända till 90 km. i timmen afsedda
byggnadssätt, äfvensom att järnvägen skulle utgå från statsbanestationen
i Malmö och ej, såsom ock ifrågasatts, från stationen Öster värn å
Malmö—Tomelilla järnväg.
Angående statens rätt att inlösa banan intogs i resolutionen det
i koncessioner i allmänhet föreskrifna s. k. a) villkoret, hvilket här
dock skulle äga tillämplighet, när helst staten så påfordrade och ej,
såsom i regel sker, med begränsning i tiden till tio år efter det den
koncessionerade järnvägen öppnats för trafik. Det stadgades nämligen
att svenska statsverket vore berättigadt att, när sä påfordrades, inlösa
ifrågavarande järnväg med tillhörigheter och trafikmateriel mot ett
penningbelopp, som motsvarade hvad järnvägen med tillhörigheter och
trafikmateriel enligt räkenskaper, som Kungl. Maj:t godkände, kostat
koncessionshafvarna med tillägg af ränta efter fem för hundra om året,
men med afdrag af den nettoinkomst, banan under tiden lämnat; och
skulle lösesumman, som skulle anses utgöra inlösningsvärdet af hela
järnvägsbyggnaden med alla dess fasta och lösa tillhörigheter, af hvad
slag de vara månde, äfvensom af hela den i behåll varande reserv
-
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
och förnyelsefonden, utan annat undantag än af de för trafikens behof
i förråd befintliga förlags- och konsumtionsartiklar, såsom obegagnade
syllar och skenor med tillbehör, stenkol, oljor och dylikt, inom
ett år efter det lösningsanspråket framställts och i hvarje fall inom
sex månader efter det staten tillträdt järnvägen, af svenska statsverket
erläggas tillika med fem procent ränta därå, för år räknad t, från tillträdesdagen;
hvarjämte egendomen skulle till statsverket afträdas skuldfri
eller ock behörigt afdrag å löseskillingen göras för beloppet af den
i järnvägen intecknade skuld.
Järnvägen i fråga öppnades för allmän trafik den 5 oktober 1898.
Järnvägsanläggningen är utförd med normal spårvidd af 1,435 meter.
Banans längd är 32 km., rälsvikten 40 kg. per meter, största lutningen
10 på 1,000 samt största tillåtna hastighet, såsom ofvan nämnts, 90 km.
i timmen. Mellan ändpunkterna Malmö centralstation, tillhörig statens
järnvägar, och Trelleborgs nedre station, tillhörig Lund—Trelleborgs järnväg,
har ifrågavarande järnväg stationer vid föreningsstationen Östervärn,
tillhörig Malmö—Tomelilla järnväg, (2 km), Fosieby (7 km.),
Lockarp (10 km.), Ande (14 km.), Månstorp (17 km.), Östra Grefvie
(20 km.), Slågarp (23 km.) och Skytts—Vemmerslöf (26 km.), alla afstånd
räknade från Malmö.
Bolagets rullande materiel utgjorde år 1906 fem lokomotiv med
tender, tio personvagnar, hvaraf fem kombinerade l:a och 3:e klass
tre 3:e klass och två kombinerade 3:e klass och postvagnar, samt 107
godsvagnar, hvaraf 9 s. k. gods-packvagnar samt 13 täckta och 85
öppna vagnar. Värdet af den rullande materielen upptogs vid 1906
års slut till 732,029 kronor 59 öre.
Ur den för järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten fastställda
bolagsordning må här anmärkas, att aktiekapitalet skall utgöra minst
850,000 kronor och högst 1,200,000 kronor, fördeladt i aktier, hvarje å 500
kronor, samt att beslut om bolagets upplösning ej är giltigt, med mindre
samtliga aktieägarna förenat sig därom eller beslutet fattats å två på
hvarandra följande bolagsstämmor, däraf minst en ordinarie, och å den
stämma, som sist hålles, biträdts af minst 2U af de röstande.
Aktiekapitalet vid 1906 års slut utgjorde 1,130,500 kronor. Aktieägare
med 10 aktier och därutöfver äro Malmö stad med 1,000 aktier,
Stora Slågarps kommun med 57 aktier, Ingelstads kommun med 50
aktier, Östra Grefvie kommun med 45 aktier, Ande kommun med 20
aktier, enhvar af ett tjugutal personer mestadels i Malmö med 20 aktier,
en enskild person i Wemmerslöf med 16 aktier och enhvar af 17 personer
i Malmö med 10 aktier, sålunda sammanlagdt representerande
1,758 aktier till ett nominellt värde af 879,000 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
47
I järnvägen äro intecknade två obligationslån. Det ena, benämndt
obligationslån n:r 1, är afslutadt år 1898 med brand- och lifförsäkringsbolaget
Skåne å 1,750,000 kronor och löper med 4 % samt skall genom årliga
utlottningar från och med oktober månad år 1901 återbetalas inom 40
år med rätt för järnvägsbolaget att efter den 31 december 1910 låta
till återbetalning utlotta större belopp, än i amorteringsplanen föreskrifves,
eller ock att återbetala hela lånet efter 6 månaders uppsägning.
Obligationslånet n:r 2 af år 1902 eller ett af Malmö stad garanteradt
4 % obligationslån å kronor 870,000, att amorteras genom utlottning
inom 40 år, är tecknadt af Malmö sparbank, sparbanken Bikupan samt
Oxie härads sparbank; och är låntagaren förbehållen rätt att efter ingången
af år 1913 öka den i amorteringsplanen angifna utlottningen
eller ock efter föregången sex månaders uppsägning inbetala hela lånet.
Jag torde nu få öfvergå till att meddela åtskilliga ur bolagets årsberättelser
hämtade, af järnvägsstyrelsen sammanställda uppgifter rörande
de viktigaste trafikresultaten beträffande järnvägen.
Till en början har då i efterföljande tabell upptagits järnvägens
hvarje år bokförda byggnadskostnad (kostnad för färdiga banan och
rullande materiel), bruttoinkomst, driftkostnad och nettobehållning, utgiftsprocent,
inkomst per dag och bankilometer samt afkomstprocent.
År.
Kostnad för
färdiga "banan
och rullande
materiel.
Kr.
Bruttoinkomst.
Kr.
Driftkostnad.
Kr.
Netto-
behållning.
Kr.
Utgifts- procent
(drift- kostnad
i % af
brutto- inkomst).
In-
komst
per
dag
och
ban-
kilo-
meter.
Kr.
Af- köra st-
pro-
cent.
1898 .........
2,526,521
93
42,711
04
36,721
45
5,989
59
86
15
17
1899 .........
2,823,643
17
233,538
52
204,921
78
27,616
74
88
19
91
0''98
1900 .........
3,372,248
10
278,987
30
243,118
33
35,868
97
87
23
89
1’OG
1901 .........
3,443,986
31
268,075
37
243,785
63
24,289
74
91
22
95
0''7 1
1902 .........
3,583,427
61
268,199
12
222,569
16
45,629
96
83
22
96
1''27
1903 .........
3,584,360
44
318,655
39
218,034
66
100,620
73
68
27
28
2’81
1904 .........
3,594,474
54
336,042
87
225,666
43
110,376
44
67
28
69
3''07
1905 .........
3,602,622
97
308,555
54
233,431
29
75,124
25
76
26
42
2-09
1906 .........
3,608,063
35
395,396
17
267,133
46
128,262
71
68
33
85
3*55
1907 *)......
3,611,000
—
411,800
—
289,600
—
122,200
—
70
35
26
3-38
*) Approximativt beräknadt ur räkenskapshandlingarna för detta år.
48
Statsutskottets Utlåtande N:o ål.
Person- och godstrafikens utveckling framgår af följande redogörelse
:
Inkomst af
År.
resande, res- gods, post och
extra tåg.
gods, lefvande
djur, extra och
diverse.
Kesande.
Gods-
kvantitet.
Kr.
Kr.
Antal.
Ton.
1 1898..........................................
19,857
44
22,853
60
42,129
15,541
117,749
63
115,788
89
174,482
40,813
1 1900..........................................
126,663
97
152,323
33
177,801
74,882
{ 1901..........................................
125,944
64
142,130
73
173,722
85,522
1902..........................................
123,479
12
144,720
—
190,040
75,876
1903..........................................
133,320
37
185,335
02
183,030
127,373
1904..........................................
139,317
44
196,725
43
192,986
128,664
1905..........................................
141,237
70
167,317
84
194,477
110,840
1906..........................................
156,852
27
238,543
90
208,315
167,840
Järnvägsstyrelsen har omförmält, hurusom dessa uppgifter gåfve
vid handen en ej oväsentlig ökning af bruttoinkomsten under de år, banan
varit öppen för allmän trafik. Såväl antal resande som tonantal gods
kunde sägas i genomsnitt hafva varit i stadig tillväxt. Undantag gjorde
särskildt år 1905, då den minskade godstrafiken föranledde bruttoinkomstens
nedgång med omkring 30,000 kronor, men att märka vore,
att detta undantagsförhållande föranleddes af under större delen afåret
pågående byggnadsstrejk. Enligt senast tillgängliga uppgifter, eller för
år 1906, hade de hufvudsakliga varuslag, som befordrats å Malmö—
Kontinentens järnväg, utgjorts af hvitbetor 34,777 ton, grus 29.217 ton,
gödningsämnen 20,385 ton, tegel och eldfast lera 8,446 ton, spannmål
in. m. 7,815 ton samt stenkol och dylikt 7,262 ton. All anledning funnes
att. antaga, att banans trafik, äfven oberoende af inrättande af ångfärjeled,
fortfarande skulle visa tillväxt.
Beträffande driftkostnaden utvisade, enligt hvad järnvägsstyrelsen
vidare anför, den upprättade tabellen, att, under det driftkostnadens förhållande
till bruttoinkomsten eller utgiftsprocenten varit under perioden
1898-1902 ganska väsentlig och under år 1901 uppgått ända till 91 £,
med år 1903 inträdt gynnsammare förhållanden. Ökningen af utgiftsprocenten
från år 1906 till år 1907 med 2% eller till 70 % vore uppen
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
49
barligen att tillskrifva de från och med juni 1906 inträdda förhöjda
aflöningskostnaderna, hvilka i sin helhet drabbat kostnadskontot för år
1907. För år 1908, hvarunder samma löneaftal är gällande som under
år 1907, torde kunna antagas ungefär enahanda utgiftsprocent som under
sistnämnda år.
Den väsentliga ändring af nettobehållningens belopp, som från och
med år 1903 sålunda, frånsedt undantagsåret 1905, ägt rum, hade
gifvetvis inverkat fördelaktigt på bolagets ställning. Att å denna järnväg,
som trots sin jämförelsevis korta sträckning numera gåfve omkring
35 kronor i inkomst per dag och bankilometer, hitintills någon
utdelning åt aktieägare icke kunnat ifrågakomma, vore att tillskrifva
den omständigheten, att obligations- och öfriga lånebeloppen öfverstiga
aktiekapitalet så väsentligt eller med dess dubbla belopp och att behållningen
af driften först från och med år 1904, frånsedt undantagsåret
1905, kunnat förslå till räntornas gäldande. Följande tablå lämnar en
öfversikt i detta hänseende och om möjligheten för aktieägarna att i
en framtid nedbringa den nu ganska afsevärda förlustsiffran.
År.
Förlust å
bolagets rörelse
enligt vinst- och
förlustkontot.
Kr.
Skilnad mellan
bruttoinkomst
och drift- kostnad.
Kr.
Kantor å lån.
Kr.
Vinst.
Kr.
Förlust.
Kr.
1899..................
33,910
03
27,616
74
67,516
36
_
_
39,899
62
1900..................
80,494
71
35,868
97
82,453
65
—
—
46,584
68
1901..................
192,236
54
24,289
74
136,031
57
—
—
111,741
83
1902..................
261,703
08
45,629
96
115,096
50
---
—
69,466
54
1903..................
264,043
34
100,620
73
102,960
59
--
-
2,340
26
1904..................
260,993
07
110,376
44
107,326
17
3,050
27
—
—
1905.................
296,150
48
75,124
25
110,281
66
—
—
35,157
41
1906.................
279,340
96
128,262
71
111,453
19
.16,809
52
—
—
1907 (approx.) ...
270,140
-
122,200
—
113,000
—
9,200
—
--
—
Järnvägsstyrelsen har därefter redogjort för resultatet af förhandlingarna
med bolagsstyrelsen, vid hvilka förhandlingar gifvetvis för bestämmande
af inlösningspriset för bolagets järnväg måst tagas hänsyn
till bestämmelserna härom i koncessionen.
Med iakttagande i hufvudsak af samma grunder, som i detta afseende
gjort sig gällande vid statens inköp af den s. k. Västkustbanan
Bill. till JRiksd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Afä. 26 Höft. 7
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
och nu senast den från och med den 1 januari 1907 öfvertagna Örebro
—Svartå järnväg, och efter behörig granskning af bolagets räkenskaper
skulle, anför järnvägsstyrelsen, inlösningspriset enligt koncessionen vid
1906 års utgång utgå enligt följande beräkning.
Anläggningskostnad.
Ränta å 5 % å anläggnings- kostnaden
Nettoinkomst
(skilnaden
mellan brutto- inkomst och
driftkostnad)
Kronor
Datum
Kronor
För tiden
Kronor
185/lo98 ...........................
2,526,521
93
e/io—“/u 1898
29,826
99
5,989
59
I8V1 99..............................
2,526,521
93
7i —«/u 1899
126,326
10
27,616
74
197i 00..............................
2,823,643
17
Yl —s7« 1900
141,182
16
35,868
97
r." 101..............................
3,372,248
10
7"i —37u 1901
168,612
41
24,289
74
19Vi 02..............................
3,443,986
31
7i—s7iä 1902
172,199
32
45,629
96
197i 03..............................
3,583,427
61
7i—37i2 1903
179,171
38
100,620
73
197i 04..............................
3,584,360
44
7i—*Vu 1904
179,218
02
110,376
44
191/1 05..............................
3,594,474
54
Vi —37i2 1905
179,723
73
75,124
25
197i 06..............................
3,602,622
97
Vt —87i2 1906
180,131
15
128,262
71
19s7h06.............................
3,608,063
35
Summa
1,356,391
26
553,779
13
Inlösningspris för järnvägen:
Anläggningskostnaden (per S1/i3 1906) kronor 3,608,063: 35
Ränta å d:o............................................... » 1,356,391: 26 4^964,454; 61
hvarifrån afgår nettoinkomst .................................................... 553,779: 13
Återstod kronor 4,410,675:48
Af ett sålunda enligt koncessionsbestämmelserna efter förhållandena
vid 1906 års slut beräknadt inlösningspris, 4,410,675 kronor 48 öre,
skulle, sedan skulderna inklusive aktiekapitalet enligt 1906 års räkenskaper
guldits och enligt samma räkenskaper för bolaget tillgängliga
tillgångar realiserats, återstå 523,285 kronor 37 öre till utdelning åt
aktieägarna, motsvarande ungefär 5,7 % för hvarje år å aktiekapitalet.
Det hade vid de förda förhandlingarna från statens järnvägars sida
ifrågasatts, huruvida icke åtminstone den nedsättning af inlösningspriset
kunde ifrågakomma, att aktieägarna erhölle allenast 5 % per år å aktiekapitalet
räknadt till den föreslagna tillträdesdagen den 1 januari 1909.
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
51
Detta hade ansetts vara med grunderna för bestämmelserna i koncessionen
mera öfverensstämmande. Då bolagsstyrelsen medgifvit rättmätigheten
af hvad sålunda från järnvägsstyrelsens sida ifrågasatts,
men icke ansett sig kunna därutöfver nedsätta bolagets anspråk, hade
köpeskillingen af järnvägsstyrelsen beräknats sålunda, allt i rundt tal:
Skulder med afdrag af realiserbara tillgångar ......
Aktiekapital .......................................................................
5 % ränta å aktiekapitalet till den 1 januari 1909
Summa
hvarifrån afdragits värdet af en, enligt hvad förslagskontraktet
angifver, å annans mark i
Malmö uppförd tillbyggnad till lokomotivstall
............................................................................
kronor 2,750,000: —
» 1,130,000: —
» 565,000: —
kronor 4,445,000: —
» 24,000: —
hvadan köpeskillingen utgör
Kronor 4,421,000: —
Med beräkning af inlösningspriset vid 1908 års slut enligt koncessionen
skulle, därest, såsom med största sannolikhet kunde förutses,
trafikresultatet för år 1908 komme att i genomsnitt motsvara samma
resultat för år 1907, detta pris uppgå till i rundt tal 4,520,000 kronor,
hvilket belopp med omkring 100,000 kronor öfverstege det nu i förslagskontraktet
bestämda.
Rörande öfriga bestämmelser i förslagskontraktet hafva följts de
grunder, som varit bestämmande vid statens inköp af Västkustbanan,
hvadan här torde vara tillfyllest angifva de bestämmelser, som uti nu
föreliggande förslag till köpekontrakt ansetts särskildt erforderliga utöfver
de vanliga villkoren.
Utom det att, såsom ofvan angifvits, från köpet undantagits en å
mark, tillhörig Malmö—Tomelilla järnvägsaktiebolag, uppförd tillbyggnad
till lokomotivstall, har vid den i kontraktet omförmälda likvid påfordrats
företeende af, förutom gravationsbevis af viss affattning, jämväl
bevis, att bolagets nu oguldna kapitalskuld till Lund—Trelleborgs
järnvägsaktiebolag, 112,314 kronor 52 öre, enligt 9 § i kontraktet
rörande föreningsstationen i Trelleborg, hvilken skuldsumma återfinnes
bland skulderna enligt 1906 års räkenskaper, blifvit af Malmö—Kontinentens
järnvägsaktiebolag gulden. Då detta belopp beräknats i köpeskillingen,
bör gifvetvis staten vid öfvertagande af detta föreningsstationskontrakt
vara fritagen från denna skuld.
Uti 6 § i förslagskontraktet hafva särskildt angifvits de aftal, som
på staten öfvergå vid banans förvärfvande, nämligen de båda kontrakten
52
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
rörande de andra järnvägar tillhörande föreningsstationerna Östervärn
och Trelleborg m. m., hvilka båda kontrakt äro ouppsägbara och icke
kunna ändras, med mindre båda parterna äro om ändringen ense. För
begagnande af Östervärns station erlades för år 1906 omkring 11,000
kronor, hvari dock ingå vissa räntor. Under samma år hade Malmö—
Kontinentens järnväg att erlägga för begagnande af Trelleborgs station
omkring 43,000 kronor men hade å andra sidan, enligt kontraktet, inkomst
af stationen från andra banor till närmare 8,000 kronor.
Den i förslagskontraktet vidare angifna öfverenskommelsen mellan
Lund—Trelleborgs järnvägsaktiebolag, järnvägsaktiebolaget Malmö—
Kontinenten och Malmö—Trelleborgs järnvägsaktiebolag angående fördelning
af viss trafik och däraf härflytande inkomster skall enligt § 7
första stycket i öfverenskommelsen äga bestånd under tio år från den
1 maj 1899 eller alltså till den 1 maj 1909. Enligt samma paragrafs
andra punkt kan den fortfarande därutöfver under vissa förutsättningar
äga giltighet, så länge järnvägen Malmö—Kontinenten tillhör sin nuvarande
ägare. Med hänsyn härtill har staten måst binda sig vid
öfverenskommelsen under de första fyra månaderna af år 1909, men
har därefter handlingsfrihet ansetts böra staten tillförsäkras rörande
ifrågavarande trafik, hvilken afser gods, som befordras:
a) mellan svenska stationer norr om Malmö, , med visst undantag,
å ena sidan, samt utländska stationer, å andra sidan, då godset befordras
medelst de af svenska och preussiska postverken subventionerade
ångfartygen mellan Trelleborg och Sassnitz;
b) mellan de i Malmö belägna stationerna, å ena sidan, och stationerna
i Trelleborg, å andra sidan, äfvensom mellan de i Malmö belägna
stationer, å ena sidan, samt utländska stationer, å andra sidan, via
Trelleborg;
c) via Trelleborg mellan stationerna i Malmö samt öster om Trelleborg
belägna stationer.
Ett med Trelleborgs expressbyrå afslutadt kontrakt har ansetts
böra uppsägas till tidpunkten för statens järnvägars öfvertagande af
järnvägen.
I detta sammanhang har järnvägsstyrelsen vidare anmärkt, att
kontraktet af den 9 september 1897 mellan järnvägsstyrelsen och styrelsen
för järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten angående rätt för
bolaget till gemensamt begagnande af statsbanestationen i Malmö samt
om besörjande å bolagets järnväg af den s. k. nya kontinentaltrafiken
själffallet komme att upphöra vid statens öfvertagande af banan, och
därmed äfven statens järnvägars skyldighet att utgifva den godtgörelse
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
53
för förlust å driften af det sedan flera år inrättade andra tågparet för
kontinentaltrafikens besörjande, som i öfverenskommelsen stadgas och.
hvilken under år 1906 uppgått till omkring 28,000 kronor. Vid banans
eventuella förvärfvande af staten i samband med anordnande af ångfärjedrift
torde, såsom ock af vederbörande distriktsförvaltning i afgifvet
yttrande framhållits, vara erforderligt anordna ett lokaltåg i
hvardera riktningen utöfver hvad nu finnes, då de fyra s. k. kontinentaltågen
ej borde stanna å stationerna eller medföra lokalresande. Den
ökade kostnaden, som häraf föranleddes, berördes ock vid beräkning
af banans blifvande nettobehållning i en vid järnvägsstyrelsens skrifvelse
fogad promemoria. (Bilaga B).
Förslagskontraktets 7 § tillerkänner statens järnvägar nyttjanderätt
under viss tid till några af eller eventuellt samtliga de fyra stallrum,
som ej ingå i köpet, samt till erforderlig mark för uppförande för
statens järnvägars räkning af provisorisk tillbyggnad till stallen. Detta
hade, enligt uppgift af järnvägsstyrelsen, ansetts erforderligt under tiden
intill dess de lokomotivstall, hvilka upptagits i beräkningen af kompletteringskostnaderna
för banan, blifvit uppförda. Enligt till järnvägsstyrelsen
inkommet protokollsutdrag hade Malmö—Tomelilla järnvägsaktiebolag
för sin del godkänt de till statens järnvägar gjorda upplåtelser,
som 7 § innefattar.
Slutligen hade ansetts lämpligt att i 8 § af förslagskontraktet
hänvisa till en kontraktet bilagd förteckning å den personal, som må
öfvergå i statens järnvägars tjänst, med angifvande af vederbörandes
löneförmåner.
Ersättning för mistade inkomster till vissa innehafvare af befälsposter
vid järnvägen hade skäligen ansetts icke böra af staten gäldas.
Beträffande nu förevarande fråga om statens inlösen af Malmö—
Kontinentens järnväg har järnvägsstyrelsen hänvisat till hvad styrelsen
i sitt ofvannämnda underdåniga utlåtande den 5 januari 1897 anfört ifråga
om valet af Malmö—Kontinentens järnväg såsom förmedlande kontinentaltrafiken
den direktaste möjliga vägen från Malmö till Trelleborgs
hamn, särskild! styrelsens erinran därom, att det vid öfverlåtelse af
kontineutaltrafiken vore nästan en bjudande nödvändighet att förbehålla
staten att förr eller senare på möjligast förmånliga villkor inlösa ifrågavarande
järnväg. Då nu fråga förelåge om ett bättre anordnande af
kontinental trafiken genom inrättande af ångfärjeled, syntes tidpunkten
just vara inne att inlösa ifrågavarande järnväg och därmed, såsom från
början afsetts, utsträcka stambanenätet från knutpunkten mellan södra
stambanan och västkustbanan till landets södra kust. Det torde icke
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
heller lida något tvifvel därom, att därest järnvägen komme i statens
egen hand, större förutsättningar förefunnes för eu mera rationell och
tidsenlig utveckling af ifrågavarande trafik beträffande transport af såväl
resande som gods.
Utredning rörande den sannolika afkastningen af järnvägen återfunnes
i nyss omförmälda promemoria af styrelsens matematiker och
framginge af densamma, att under det år 1906 öfverskottet uppgått till
128,300 kronor, genom statsinköpet skulle, frånsedt till en början färjelinjens
inflytande, den årliga nettoinkomsten sannolikt komma att utföra
70.000 kronor.
På grund af inrättande af en färjeled skulle åter ökningen af inkomst
åt godstrafik uppgå till 80,000 kronor och af persontrafik till
11.000 kronor för år räknadt. Då någon ökning af driftkostnaden för
järnvägen på grund af ångfärjetrafiken ej torde behöfva beräknas, skulle
den sammanlagda nettoinkomstökningen på grund af färjeledens inrättande
kunna beräknas till 90,000 kronor och sålunda nettoinkomsten
till 160,000 kronor. Detta motsvarade något öfver 3,5 % ränta på
köpeskillingen för banan, med tillägg af kompletteringskostnaden för densamma,
eller sammanlagdt 4,505,000 kronor.
I frågan om banans komplettering hade vederbörande distriktsför
-
valtning på anmodan inkommit med yttrande rörande de kostnader, som
erfordras för försättande i fullgodt skick af Malmö—Kontinentens
kunde _________________________ ___________
järnväg, och hade distriktsförvaltningen, efter besiktning af järnvägen,
anmält, att följande kompletteringsarbeten vore erforderliga:
två mindre boställshus, flera vedbodar m. m............. kronor
underhåll af stängsel, telegrafledningar
ett vattentorn m. m. samt kolupplag i
fyra lokomotivstallar i Malmö ................
m. m..........
Trelleborg
23.000
8,000
13.000
40.000
Summa kronor 84,000
Under förutsättning att Eders Kungl. Maj:t besluter framlägga
förslag för Riksdagen om inköp af Malmö—Kontinentens järnväg har
järnvägsstyrelsen slutligen hemställt, att i propositionen måtte föreslås
anvisande af anslag till belopp af 84,000 kronor för nämnda kompletteringsarbeten
å järnvägen.
Det synes mig vara otvifvelaktigt att, när ångfärjeförbindelse genom
staternas försorg ordnas mellan Trelleborg och någon punkt på Tysklands
kust, svenska statens järnvägar måste utsträckas till Trelleborg.
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
55
Endast på detta sätt kan förbindelsen i hvad rör förhållandet till järnvägarna
blifva fullgod. Den 32 km. långa sträckan mellan Malmö och
Trelleborg kommer eljest att utgöra ett hinder för statens handlingsfrihet
vid förbindelseledens behöriga utnyttjande, det må nu vara
fråga om fastställande af tidtabeller eller af tariffer eller om åtgärder
vid förseningar eller dylikt. Denna uppfattning stämmer ock öfverens
med de af mig förut återgifna uttalandena under förberedelserna för
meddelande af koncession för järnvägsanläggningen i fråga.
Kostnaden för järnvägens inköp jämte den jämförelsevis obetydliga
kompletteringen,tillsammans4,505,OOOkronor,ställer sig rätt afsevärd. Den
uppgår till något mer än 140,000 kronor per kilometer, under det att den beräknade
sammanlagda byggnadskostnaden till och med år 1906 för statsbanelinjerna
söder om Storvik utgör i det närmaste 124,000 kronor per kilometer.
Det obetydliga behofvet af komplettering visar emellertid, att
banan befinner sig i fullgodt och väl utrustadt skick. Det kan icke
vara tal om att för statsverkets räkning bygga ytterligare en järnväg
mellan Malmö och Trelleborg. Icke heller lämpar det sig att inlösa
den andra järnvägen mellan Malmö och Trelleborg, på hvilken järnväg
färden mellan Malmö och Trelleborg är något längre. Denna järnväg
är afsevärdt svagare byggd än Malmö—Kontinentens järnväg och sträcker
sig i själfva verket endast från Södervärns station i Malmö. Mellan
Södervärns och Malmö västra stationer, 3,4 kilometer, begagnas för
järnvägens tåg Malmö—Ystads järnvägs spår. Den enda skäliga utvägen
synes då vara att inköpa Malmö—Kontinentens järnväg för det begärda
priset, hvilket visats vara 100,000 kronor billigare, än bolaget enligt
koncessionsvillkoren haft rätt att fordra. Med inköpet af en redan färdig
järnväg följer ju ock, att den redan upparbetade trafiken kommer
den nye ägaren till godo. Bruttoinkomsten af järnvägen har från år
1899, det första hela trafikåret, till år 1907 stigit från omkring 233,500
kronor till omkring 411,800 kronor.
Emellertid synes af järnvägsstyrelsens redogörelse, att nettobehållningen
af järnvägen, som år 1906 utgjorde 128,262 kronor 71 öre,
innan de till 111,453 kronor 19 öre uppgående räntorna utgått, skulle
komma att i statens hand, om ångfärjetrafiken ej kommer till stånd, gå
ned till endast omkring 70,000 kronor och således icke ens motsvara
räntan på de till omkring 2 1 /s millioner kronor uppgående obligationslånen.
Ser man efter i den omförmälda, vid detta protokoll fogade uträkningen,
hvarpå denna stora nedgång beror, finner man att efter 1906
56
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
års förhållanden, bland annat, persontrafikinkomsten skulle minskas
med 45,700 kronor, beroende på statens billigare persontaxa, och att
godstrafikinkomsten skulle genom sammanslagningen minskas med i
medeltal en half banafgift — 25 öre per ton — eller med 39,500
kronor. Med iakttagande af jämväl en annan post minskning i inkomster
samt några poster minskning i utgifter äfvensom vissa omständigheter,
som föranleda ökning i inkomster, framkommer det omförmälda
nettobehållningsbeloppet 70,000 kronor.
Kommer däremot ångfärjetrafiken till stånd, skulle enligt samma
uträkning, såsom redan meddelats, nettobehållningen i statens hand
kunna beräknas till 160,000 kronor per år. Detta belopp motsvarar något
mer än 3,5 procent ränta på det af staten nedlagda kapitalet 4,505,000
kronor. Enligt meddelad uppgift ur amorteringstabellerna kommer vid
1908 års slut att återstå oguldet å det första obligationslånet 1,579,000
kronor och å det andra 858,000 kronor eller således tillsammans
2,437,000 kronor. Räntan därå efter 4 procent utgör 97,480 kronor,
och skulle således 62,520 kronor anses motsvara ränta å det öfriga
af staten nedlagda kapitalet, 2,068,000 kronor, hvilket gör 3 procent.
Med hänsyn till den synnerliga vikt, som ligger på att få statsbaneförbindelse
ända fram till Trelleborgs hamn, torde det ekonomiska
resultat, som uppkommer, när färjeförbindelse finnes anordnad, få anses
tillfredsställande. Å andra sidan är det ekonomiska resultatet, innan
färjeförbindelsen kommer till stånd, så svagt, att jag icke vågar föreslå
inlösen af järnvägen under annan förutsättning, än att det är klart
att ångfärjeförbindelsen blir en verklighet, huru nyttigt det än skulle
vara redan för den bestående förbindelsen öfver Trelleborg—Sassnitz
att i Trelleborg hafva anslutning till statsjärnvägarna.
På sätt förut i liknande fall ägt rum, torde såväl hvad som genast
måste kontant utgå jämte det behöfliga kompletteringsanslaget, enligt
beräkning tillsammans 2,068,000 kronor, som ock blifvande rånte- och
kapitalinbetalningar å obligationslånen böra bestridas åt upplånta medel
samt förty anvisas att utgå från riksgäldskontor.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i herr Thorssons
ifrågavarande motion framställda förslaget, tillåter sig utskottet att hänvisa
till själfva motionen.
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
57
Utskottet har funnit sig öfvertygadt därom, att varuutbytet mellan
Sverige och Tyskland har en så betydande omfattning och en sådan
möjlighet af ytterligare utveckling, att goda skäl tala för att för detta
varuutbyte söka ordna de bästa möjliga tillfällen till direkt och regelbunden
trafik.
Den befintliga, med statsmedel understödda postångfartygsförbindelsen
mellan Trelleborg och Sassnitz är, enligt hvad som uttryckligen
uttalades vid dess inrättande och enligt erfarenhetens vittnesbörd, väsentligen
till nytta för befordran af post och passagerare. På teknikens
nuvarande ståndpunkt och med ett afstånd af endast omkring 100 km.
är för godset en ångfärjeförbindelse påtagligen det enda riktiga, hufvudsakligen
på den grund att en dyrbar och ofta för godset skadlig
omlastning därigenom undvikes och att endast genom ångfärjedrift möjliggöres
att regelbundet sända gods i sådana lämpliga kvantiteter, att
kostnaden för hållande af lager på konsumtionsorten väsentligt nedbringas.
Den praktiska möjligheten att å ett farvatten af den utsträckning
och beskaffenhet som hafvet mellan Sverige och Tyskland drifva
ångfärjetrafik med fullgod säkerhet och punktlighet är genom erfarenheten
ådagalagd.
Af den lämnade utredningen synes ock framgå att, då man bestämt
sig för att föra öfver godset med ångfärja, det är klokast att låta färjorna
blifva kombinerade, så att de samtidigt med godsvagnarna kunua medtaga
post- och passagerarevagnar, hvilket för både post- och passagerare skulle
medföra större trygghet och precision samt bekvämlighet vid öfverfarten.
Visserligen ökas härigenom både anskaffnings- och driftkostnaden, men
de höga subventionsbeloppen till de nuvarande postfartygen och de goda
inkomster, som äro att vänta af passageraretrafiken på ångfärjorna, tala
dock för att staten bör frigöra sig från det kontrakt, som i oktober 1905
för tiden 1 maj 1907 till samma dag år 1917 afslutats med rederiaktiebolaget
Sverige—Tyskland om postbefordringen på linjen Trelleborg—Sassnitz.
Enligt utredningen kan uppgörelse om kontraktets upphäfvande
träffas på två olika sätt. Antingen öfvertager staten bolagets
båda ångfartyg »Prins Gustaf Adolf» och »Prinsessan Margareta» jämte
en del inventarier för 1,501,008 kronor 11 öre jämte ränta från den 31
december 1907 men med afdrag af bolagets nettovinst efter sistnämnda
dag. Eller ock betalar staten, utan att öfvertaga fartygen, hälften af
nyssnämnda belopp, eller alltså 750,504 kronor 5 öre med tillägg
af 100,000 kronor, såsom ersättning för den risk, bolaget löper genom
att behålla dessa genom sin speciella byggnadsart svårplacerade båtar.
Eör en enskild person vore antagligen det förra alternativet att före
Bih.
till Rilcsd. Prof. 1908. 4 Sami 1 Afä. 2G Haft. «
Utskottets
yttrande.
58
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
draga, men för staten synes detsamma vara mindre tilltalande i betraktande
af den ganska stora risken att fartygen komme • att för statens
räkning blifva liggande osålda och utsatta för värdeminskning i afvaktan
på en tillräckligt fördelaktig försäljning. Utskottet anser det därför
vara bättre att staten för kontraktets upphörande betalar bolaget
ett fast belopp af 850,504 kronor 5 öre.
Det är visserligen att antaga att denna utgift skulle blifva mindre,
ju längre man dröjde med ångfärjelinjens inrättande, liksom det är
tydligt att utgilten skulle alldeles bortfalla, om man anordnade ångfärjetrafik
törst under år 1917, då postkontraktet upphör att gälla. Men
man kan icke rimligen för att undgå denna utgift dröja så länge med
att inrätta den för vår handel och vår industri så betydelsefulla direkta
ångfärjeleden. Man skulle då för det gods, som bör fraktas med ångfärja,
få åtnöjas med den längre och följaktligen dyrare transporten
öfver befintliga, hufvudsakligen främmande färjeleder, där godset mellan
Sverige och Tyskland ock är utsatt för att försenas genom användandet
af tre ångfärjor på hvardera vägen.
_ Såsom anknytningspunkt på svenska sidan har Kungl. Maj:t föreslagit
Trelleborgs hamn. Herr Thorsson har i sin ofvannämnda motion
hemställt om förnyad utredning rörande lämpligheten af att förlägga
utgångspunkten på svensk sida längre österut å Skånes sydkust, exempelvis
till Ystad. Då i detta hänseende någon annan punkt än Ystad
väl icke på allvar skulle kunna ifrågasättas, vill utskottet hänvisa till
hvad ångfärjekommissionen anfört i fråga om Ystads användande för
detta ändamål. Ångfärjekommissionen yttrar härom följande:
»Skall Ystads hamn kunna användas för färjetrafik, måste den väsentligt
utvidgas, exempelvis enligt ett af herrar Möller och Eyde 1904 utarbetadt
förslag, enligt hvithet nya vågbrytare skulle anläggas 200 meter
utanför den nuvarande västra vågbrytarens hufvud. Härigenom skulle
bildas en yttre hamnbassäng, till hvilken inseglingen blefve lätt, och
efter vidgning af inloppet till nuvarande hamnen skulle denna blifva en
inre, lätt tillgänglig och lugn bassäng, i hvilken ångfärjelägen fullt
lämpligt kunde förläggas.
Kostnaden för ofvan angifna förändringar har af kommissionens
ledamot distriktschefen F. Enblom på grund af herrar Möller och Eydes
kostnadsförslag uträknats till 800,000 kronor. Då stadsfullmäktige i
sin inlaga förklarat, att staden Ystad vore villig att för ångfärjeförbindelsens
dragande däröfver göra alla de rimliga uppoffringar, som
kräfvas för ordnandet af en god ångfärjehamn, synes således häraf
framgå att Ystads hamn utan större kostnad för statsverket skulle kunna
Statsutslcottets Utlåtande N:o 41.
59
så förbättras, att den kan erbjuda det utrymme och den frihet från
sjöhäfning, som en ångfärjehamn ovillkorligen krafvel'', och sålunda härutinnan
möjligen blifva fullt jämngod med Malmö och Trelleborgs
hamnar.
Äfven om sådana förbättringar åvägabringas, har dock Ystad i
förhållande till Sveriges järnvägsnät ett olämpligt läge. Stadsfullmäktige
1 Ystad hafva visserligen framhållit, att största delen af Sverige ligger
östligare än Ystad och att en bekväm förbindelse kan anordnas öfver
Hästveda—Kristianstad— (Långebro—) Brösarp, hvarvid dock vissa linjer
borde förses med kraftigare öfverbyggnad och anknytning i Kristianstad
ske mellan Kristianstad och Långebro stationer.
Men frånsedt att en sådan, enligt kommissionens åsikt nödvändig
ombyggnad blir dyrbar och att dessutom, i öfverensstämmelse med hvad
kommissionen i det föregående framhållit, statsinköp af samtliga de
ifrågavarande järnvägarna skulle blifva nödvändigt, så utvisar en jämförelse
mellan afstånden järnvägsledes, att våglängden Hästveda—Ystad
är 131 kilometer (om afståndet Långebro—Kristianstad uppskattas till
2 kilometer) och Hästveda—Trelleborg 134 kilometer. Denna skillnad
är ju af alldeles ingen betydelse, särskild! då man betänker att sträckan
Hästveda—Trelleborg är väsentligt lättare att trafikera, på grund af att
83 kilometer däraf redan äro dubbelspåriga.
Enligt kommissionens åsikt hafva således stadsfullmäktige i Ystad
icke påvisat, att denna plats är att föredraga framför Trelleborg ens
såsom utfartshamn för trafiken med östra Sverige, utom naturligen hvad
beträffar Blekinge och östra Skåne.
Härtill kommer att linjen Hästveda—Ystad är alldeles oanvändbar
såsom trafikled för den större delen af västra Sverige, nämligen den,
hvars utfartsväg är Västkustbanan. Denna svåra olägenhet kan afhjälpas
endast genom att till förbindelseväg från stambanan till Ystad
välja linjen Eslöf—Ystad, hvarvid en förbindelse från Västkustbanan
kan erhållas öfver Teckomatorp. Därigenom skulle emellertid afståndet
från södra stambanan blifva 10 kilometer och från Västkustbanan 25
kilometer längre till Ystad än till Trelleborg, hvarjämte man fortfarande
skulle stå inför nödvändigheten att till staten inlösa dyrbara enskilda
järnvägar (Ystad—Eslöfs och Landskrona—Eslöfs) och sannolikt företaga
ombyggnad af desamma.
Vidare skulle man genom att lämna södra stambanan i Eslöf och
Västkustbanan i Teckomatorp nödgas afstå från den koncentrering af
hela kontinentaltrafiken i Malmö, som nu förefinnes och som ur flera
synpunkter är förmånlig. Och slutligen kan Ystad aldrig komma att
60
Statsutskottets Utlåtande N:o ål.
draga till sig den stora trafiken mellan Malmö och. Kontinenten och än
mindre denpersontrafik mellan Köpenhamn och Kontinenten, som redan ångbåtsleden
Trelleborg—Sassnitz lyckats förvärfva och som en färjeled
från Malmö eller Trelleborg säkerligen skulle ytterligare utveckla. ''
Dessa olägenheter af att välja Ystad till färjehamn kunna enligt
kommissionens åsikt icke på långt när uppvägas af den enda fördelen,
att afståndet från Blekinge och östra Skåne är kortare till Ystad än till
I relleborg^ och Malmö, utan torde på grund af det anförda tydligt framgå,
att såväl Malmö som Trelleborg i afseende på förbindelser med
Sveriges järnvägsnät äro gifvet att föredraga framför Ystad.
Afstånden sjöledes från Trelleborg och Ystad till Sassnitz äro ungefär
lika; till öfriga ifrågasatta tyska hamnar är afståndet från Trelleborg
kortare (till Barhöft 16 kilometer, till Wamemiinde 30 kilometer).
Under sådana omständigheter bör enligt kommissionens åsikt Ystad
icke ifrågakomma såsom utgångspunkt för en ångfärjeförbindels med
Tyskland.»
Efter den utredning, kommissionen sålunda lämnat, synes det utskottet
icke vara anledning att fördröja ärendets afgörande genom anordnande
i enlighet med motionärens förslag af ytterligare utredning i
denna fråga. Enligt utskottets mening måste det anses vara ådagalagdt
att af de svenska platser som kunna ifrågakomma såsom utgångspunkt
för angfärjetörbindelsen, Trelleborg gifvet är den lämpligaste.
Beträffande anknytningspunkten på tysk sida kunde väl ur synpunkten
att finna den kortaste och snabbaste väg vara att önska, att
man lyckats finna någon annan punkt än Sassnitz. Men då i alla händelser
vid andra eventuellt lämpligare punkter skulle fordras betydande
anläggningar af hamn och förbindelsejärnväg, skulle påtagligen företagets
. genomförande fördröjas vida längre, än som är rätt förenligt med
Sveriges intresse för ångfärjeförbindelsens tillkomst. Det har ock blifvit
vitsordadt, att i Sassnitz alla behöfliga anordningar kunna vidtagas
för den trafik, som skäligen är att vänta under den närmare framtiden.
Man bör därför utan synnerlig olägenhet kunna börja ångfärjeförbindelsen
med Sassnitz såsom ändpunkt på tysk sida.
Kostnaderna för ångfärjeledens inrättande äro så afsevärdt höga,
att de nog skulle mana till försiktighet vid beslut i detta ärende. Å
andra sidan kan man dock icke gärna begära att anstalter, som vidtagas
till handelns och industriens upphjälpande, skola omedelbart lämna
full afkastning på nedlagdt kapital. Utskottet har ock fått det intrycket,
att beräkningarna af trafikinkomsten på linjen i fråga äro gjorda med
en synnerligen stor varsamhet. Anförda exempel ådagalägga äfven att
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
61
ångfärjeleder i allmänhet visat en mycket stark trafikökning, så att de
från att i början gå med förlust inom kort blifvit vinstgifvande, utan
att man behöft i beräkningen taga med vinsten å den trafikökning, som
kommit närliggande järnvägssträckor till del. Att genomgångstrafiken
mellan Sverige och Tyskland är något att räkna med, kan man ock se på
de åtgärder, som vidtagits på annan väg, då Trelleborg—Sassnitzlinj en
kom till, i det att ej långt därefter ångfärjelinjen Gjedser—Warnemunde
inrättades. Förslaget om en ångfärjelinje mellan Trelleborg och Sassnitz
har ock i den danska pressen besvarats med yrkande på ett skyndsamt
genomförande af planen att räta ut järnvägslinjen öfver Seland och bygga
bro öfver sundet mellan denna ö och ön Falster.
Förslaget om förvärfvande för svenska statens räkning af den järnvägsaktiebolaget
Malmö—Kontinenten tillhöriga järnvägen mellan Malmö
och Trelleborg anser sig utskottet böra i allo tillstyrka. Det är viktigt
för en välordnad ångfärjetrafik i staternas hand mellan Trelleborg och
Sassnitz att det svenska statsbanenätet är utsträckt ända till Trelleborg,
och det synes vara antagligt att trafiken å järnvägen skall lämna en
afkastning, som må under gifna förhållanden befinnas tillfredsställande.
I likhet med föredragande departementschefen anser emellertid
utskottet, att inlösen af järnvägen bör ske endast såvida det är klart
att ångfärjeförbindelsen mellan Sverige och Tyskland verkligen kommer
till stånd och sålunda beslut härom blifvit i vederbörlig ordning fattade
i båda rikena.
Slutligen vill utskottet framhålla önskvärdheten af att åtminstone
en af de här ifrågavarande färjorna helst måtte tillverkas i Sverige.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa:
l:o) att Riksdagen, med afslag å herr Thorssons
ofvan omförmälda motion, må på det sätt bifalla Kungl.
Maj:ts proposition n:o 20, att Riksdagen
a) till anskaffande af två ångfärjor att insättas i
trafik mellan Sverige och Tyskland beviljar ett belopp
af 4,500,000 kronor äfvensom bemyndigar riksgäldskontoret
att i mån af behof och, efter Kungl. Maj:ts
beslut i hvarje särskildt fall, jämväl under innevarande
år tillhandahålla järnvägsstyrelsen nämnda belopp;
b)
till anläggande af ångfärjelägen i Trelleborgs
hamn med tillhörande broklaffar och spårförbindelser,
rangerings- och uppställningsbangård samt stations
-
62
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
paviljong- beviljar ett belopp af 900,000 kronor äfvensom
bemyndigar riksgäldskontoret att i mån af behof
och, efter Kung! Majds beslut i hvarje särskilt fall,
jämväl under innevarande år tillhandahålla järnvägsstyrelsen
nämnda belopp; och
c) bemyndigar riksgäldskontoret att efter ingången
af år 1909 på rekvisition tillhandahålla Kungl.
Majd 850,504 kronor 5 öre att användas till godtgörelse
åt rederiaktiebolaget Sverige—Tyskland för
upphäfvande af det mellan generalpoststyrelsen och
nämnda bolag i oktober 1905 afslutade kontraktet angående
uppehållande af sjöpostförbindelse mellan Trelleborg
och Sassnitz; samt
2:o) att Riksdagen, under förutsättning att vederbörliga
beslut under innevarande år fattas om anordnande
af en ångfärjeförbindelse mellan Trelleborg och
Sassnitz, må, med bifall till Kungl. Maj ds proposition
n:r 24, besluta att, med godkännande till hufvudsakliga
delar af det vid statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 1 februari 1908 fogade förslagskontraktet
angående förvärfvande för svenska statens räkning af
den järnvägsaktiebolaget Malmö—Kontinenten tillhöriga
järnvägen mellan Malmö och Trelleborg, ej mindre bemyndiga
riksgäldskontoret att på rekvisition af järnvägsstyrelsen
utanordna de medel, som erfordras för
gäldande af hvad för järnvägen skall kontant till dess
ägare utbetalas samt för fullgörande af räntelikvider
och kapitalafbetalningar å de i järnvägen intecknade
obligationslån, än äfven för år 1909 anvisa till kompletteringsarbeten
å järnvägen 84,000 kronor att utgå
af riksgäldskontoret.
Stockholm den 28 februari 1908.
På statsutskottets vägnar:
G. BIKUNG.
Statsutskottets Utlåtande N:o 41.
63
Reservation
af herr F. W. Thorsson, som ansett att utskottet bort tillstyrka bifall
till den af honom i ämnet väckta motionen.
Herrar P. Paulson, S. O. Nyländer, G. Odqvist och A. Wiklund
halva begärt få antecknadt, att de icke inom utskottet deltagit i behandlingen
af förestående ärenden.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1908:27 Skrifvelse till Konungen, i anledning af framställda förslag om anordnande af ångfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland samt om förvärfvande för svenska s s. 1 i texten
- Rskr. 1908:28 Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontor et, angående anordnande af ångfärjeförbindelse mellan Sverige och Tyskland samt förvärfvande för svenska statens r s. 7 i texten