Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i villkoren för lån från fonden för rederinäringens understödjande.
1908-03-13 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1908:46, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i villkoren för lån från fonden för rederinäringens understödjande.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o i6.
3
N:o 46.
Ank. till Eiksd. Kansli den 13 mars 1908, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i villkoren
för lån från fonden för rederinäringens understödjande.
(R. A.)
I särskilda, lika lydande motioner, nämligen: n:o 29 i Första Kammaren,
väckt af herr E. A. Enhörning, och n:o 64 i Andra Kammaren,
väckt af herr D. Broström, har föreslagits, att Riksdagen måtte till Kungl.
Maj:t aflåta skrifvelse med anhållan,
att Kungl. Maj:t ville, med ändring i nu gällande bestämmelser
angående villkoren för lån från fonden för rederinäringens understödjande,
bestämma, att sedan lån innehafts under två år från lyftningsdagen, skall
under de därpå följande tio åren årligen af betalas en tiondel af det ursprungliga
lånebeloppet, så att hela lånet varder sist inom utgången af
det tolfte året till fullo guldet;
att sådan förlängd amorteringstid måtte tillgodokomnia ej blott dem,
som hädanefter beviljas lån från sagda fond, utan jämväl redan befintliga
låntagare, hvilka i händelse de redan verkställt afbetalning böra få vid
senare afbetalning tillgodoräkna sig hvad af dem för mjmket erlagts, samt
att Kungl. Magt vid utfärdande af bestämmelser i nu berörda syfte
ville meddela föreskrift om de åtgärder från vederbörande myndigheters
sida, som kunna befinnas nödiga för bibehållande af statsverkets rätt gent
-
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 46.
emot låntagare och löftesmän samt för aflämnajde hypoteks bevarande vid
orubbad kraft.
Riksdagen beslöt år 1903 att för bildande af en lånefond till rederinäringens
understödjande anvisa ett belopp af 5,000,000 kronor. Sedermera
har Riksdagen för samma ändamål anvisat år 1905 5,000,000 kronor
och år 1907 ytterligare 5,000,000 kronor.
I den af Kung]. Maj:t den 18 december 1903 utfärdade kungörelsen
angående villkoren för lån från fonden för rederinäringens understödjande
är i afseende å återbetalningen af sådana lån föreskrifvet, att sedan lån
innehafts under två år från lyftningsdagen, skall under de därpå följande
sex åren årligen återbetalas en sjättedel af det ursprungliga lånebeloppet,
så att hela lånet blifver till fullo guldet senast inom utgången af det
åttonde året. Enligt särskilda kungörelser gäller samma bestämmelse
äfven för lån, som utlämnas från de medel, hvilka, enligt hvad ofvan
nämnts, åren 1905 oah 1907 anvisats till fonden.
Motionärerna, som erinrat, hurusom förslag om inrättande af en
lånefond för rederinäringens befrämjande ursprungligen väcktes af tre reservanter
inom handels- och sjöfartskommittén, hafva vidare påpekat att
dessa reservanter, med afseende å återbetalningen af lån från fonden, föreslagit
en amorteringstid af högst tio år. Någon anmärkning mot förslaget
i denna del framställdes icke af de handels- och sjöfartsnämnder, som
yttrade sig öfver detsamma; tvärtom instämde några uttryckligen i förslaget
om en tioårig amorteringstid.
Oppositionen häremot väcktes först af kommerskollegium, som »med
afseende å gällande bestämmelser om preskription ansåg förbindelser på
denna tid såväl hvad beträffade hufvudgäldenären som eventuellt förekommande
borgensmän vara mindre lämpliga, såsom kunnande föranleda
därtill, att vederbörande myndighet, som hade att förvalta lånefonden,
under lånetiden nödgades vidtaga särskilda åtgärder för bibehållande af
förbindelsernas giltighet». Kollegium ansåg därför den längsta lånetiden
böra något inskränkas.
I detta uttalande instämde statskontoret.
I det vid Kungl. Maj:ts proposition till 1903 års Riksdag fogade
statsrådsprotokollet i ärendet upptog departementschefen bland de hufvudgrunder,
som i händelse af bifall till propositionen om bildande af eu
rederilånefond borde vinna tillämpning vid meddelandet af bestämmelser
om villkoren för lån från fonden, jämväl stadgande därom, att under de
två första åren efter låns utlämnande kapitalafbetalning å lånet icke borde
ifrågakomma, men under de därpå följande åren så stor amortering ske,
att lånet blefve till fullo inbetaldt senast inom utgången af åtta år från
O O
Statsutskottets Utlåtande N:o 46.
5
det amorteringen skolat taga sin början. (Utskottet vill påpeka, att i
motionerna influtit en felaktig, mot förestående redogörelse stridande uppgift
angående den ställning, departementschefen intagit i fråga om amorteringstiden.
)
~ I sitt utlåtande öfver Kung! Maj:ts berörda proposition uttalade sig
statsutskottet ''emellertid för att lånens amorteringstid måtte bestämmas
kortare än tio år, hvilket äfven godkändes af Riksdagen.
Efter att hafva framhållit, hurusom redan år 1903 bland representanter
för rederinäringen förefunnits betänkligheter mot en så kort amorteringstid
som åtta år, yttra motionärerna:
»Att dessa betänkligheter då fingo falla, torde väsentligen hafva
berott på att räntesatserna den tiden ännu voro moderata och att man
hoppades, att de, innan lånen behöfde återbetalas, skulle återgå till de
ännu lägre, som rådt endast några år förut, så att rederierna, i den män
de ej kunde verkställa amorteringarna med intjänade seglationsvinster,
kunde åstadkomma detta med på andra håll mot en icke alltför betungande
ränta upplånade medel.
Utvecklingen på penningmarknaden har emellertid visat sig gå i en
rakt motsatt riktning och har medfört orimligt höga räntesatser.
Visserligen hafva de senaste åren i det hela varit någorlunda gynnsamma
för rederierna, äfven om fraktsatserna ofta varit mindre goda.
Dock torde det endast i mycket sällsynta undantagsfall förekomma, att
något rederi skulle kunna med uteslutande invänta frakter betala årligen
under sex års tid eu sjättedel af erhållet rederilån. I regel torde
denna amortering ej kunna åstadkommas annat än med tillhjälp af från
andra håll lånade medel. Och då för dessa måste betalas 7, ja ända
till 8 procent, torde detta lätteligen blifva alltför betungande för många
rederier.
Kunde däremot amorteringen bestämmas så, att efter förloppet af
de två frihetsåren följa amorteringar med en tiondel årligen under tio år,
så att lånen blifva helt återbetalda efter tolf år, skulle det visserligen i
regel icke blifva möjligt att verkställa amorteringarna enbart med invänta
vinstmedel, men betydligt större lättnad skulle dock därigenom beredas
den svenska rederinäringen.
Det torde vara allt skäl, att statsmakterna nu taga denna fråga i
öfvervägande. Visserligen lyftades eu del rederilån redan under år 1904,
och dessa hafva alltså under år 1907 verkställt sin första afbetalning,
men, i den händelse mitt nu framkastade förslag om längre amorteringstid
blir bifallet, möter ju intet hinder att låta en sådan förmån få
komma äfven dessa, om de så önska, till godo på sådant sätt, att hvad
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 46.
de för mycket erlagt vid den första afbetalningen kommer dem till godo
vid den andra.»
Beträffande det af kommerskollegium framhållna hindret mot den
tioåriga lånetiden, hafva motionärerna anfört, att detta syntes vara alltför
obetydligt för att få spela en afgörande roll gentemot sakliga intressen.
Samtliga fartygsinteckningar fastställdes och förnyades vid Stockholms
rådstufvurätt, och det syntes icke medföra något afsevärdt besvär
för vederbörande tjänsteman i statskontoret att i god tid innan tioårsperioden
vore till ända låta förnya inteckningarna, synnerligast som han
kunde på en gång ombesörja denna åtgärd för alla inteckningar, som tillhörde
ett, ja till och med två eller tre års rederilån. Kostnaden för förnyelsen
borde naturligtvis dragas af låntagarna. — Någon åtgärd för afbrytande
af preskription mot hufvudgäldenären syntes motionärerna icke
vara behöflig, då preskription afbrötes genom de årliga ränteinbetalningarna,
och hvad beträffade borgensförbindelserna, där sådana förekomme,
borde det enligt motionärernas mening vara de låntagares sak, som
önskade tillgodonjuta längre lånetid än tio år, att före denna tids utgång
inkomma med handling, utvisande att preskriptionen gentemot borgensmännen
afbrutits.
Enligt utskottets mening hafva motionärerna icke kunnat förebringa
några giltiga skäl för den af dem föreslagna förändringen i lånevillkoren.
Till stöd för förslaget har nämligen egentligen endast åberopats
den omständigheten att, då räntesatserna på penningmarknaden för närvarande
äro ovanligt höga, det måste kännas betungande för de rederier,
som för amortering af sina lån från fonden måste på annat håll upplåna
medel. Det kan dock icke synas utskottet vara lämpligt att endast på
grund af en tillfällig konjunktur vidtaga ändring i de för helt få år sedan
bestämda villkoren för lån från ifrågavarande fond. Den retroaktiva
verkan, som de ifrågasatta ändrade bestämmelserna enligt motionärernas
förslag skulle erhålla beträffande redan utlämnade lån, synes utskottet
ock gifva anledning till betänklighet, och man bör icke lämna obeaktadt,
att en eftergift af den art, som här satts i fråga, med all säkerhet skulle
från andra håll framkalla anspråk på liknande förmåner.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
Statsutskottets Utlåtande N:o 46.
7
att förevarande, af herr Enhörning och herr Broström
väckta motioner icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 mars 1908.
På statsutskottets vägnar:
G. BILLING.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.