Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om byggande och underhåll af utfartsvägar från stationer vid statens järnvägar.

1908-03-13 · 3 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 2 av 3 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1908:47, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om byggande och underhåll af utfartsvägar från stationer vid statens järnvägar.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

N:o 47.

Ank. till Riksd. Kansli den 13 mars 1908, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om byggande och underhåll

af utfartsvägar från stationer vid statens järnvägar.

(K. A.)

I särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner har herr P.

Hörnsten föreslagit,

i motionen n:o 33:

att Riksdagen ville besluta, att, när järnväg bygges på statens bekostnad

och station därvid måste anläggas där förbindelse med landsväg

saknas, utfartsväg samtidigt bygges från stationen till närmaste allmänna

eller bygdeväg med lika bredd som denna och såsom sådan af järnvägsstyrelsen

underhålles enligt grunderna för byggande och underhåll af

järnvägar och stationsområden m. m.;

och i motionen n:o 34:

att Riksdagen ville besluta att efter samma grunder, som gälla för

byggande och underhåll af järnvägar och bangårdsanläggningar m. m.,

låta undersöka behofvet af utfartsvägar till närmaste allmän lands- eller

bygdeväg från sådana statens redan befintliga järnvägsstationer, som sakna

förbindelse med allmän landsväg, och där så behöfves omedelbart låta

bygga och underhålla sådana.

Till stöd för dessa förslag har motionären anfört hufvudsakligen

följande.

Då vid byggandet af stats] ärnvägar stationer anlades på platser,

som saknade förbindelse med allmän landsväg eller bygdeväg, finge vanligen

vederbörande väghållningsdistrikt under tiotal år kämpa med hvarjehanda

motigheter för att få en väg från närmaste landsväg fram till

stationen. Stundom strandade frågan till en början på någon eller några

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

9

enskildas motstånd, och vägföretaget fördröjdes i det längsta. Och Halhet

slutligen kommit till stånd, blefve jordbrukareklassen och öfriga väghållningsskyldige

ålagda att underhålla denna väg, hvilken måhända största

delen af dem hade föga eller ingen nytta af. Men då järnvägsdriften

måste räknas som en industri, hvilken vore beroende af vägar för ökande

af trafiken och däraf följande inkomster, ansåge motionären det vara denna

industris skyldighet att äfven bygga sig vägar för förbindelse med kundkretsen,

den trafikgifvande allmänheten. Så hade emellertid icke hittills

skett, och har motionären härpå anfört ett par exempel.

Utskottet, som från järnvägsstyrelsen inhämtat upplysninger angående

den praxis, som vid statsbanebyggnader iakttagits i fråga om anläggning

och underhåll af tillfartsvägar till järnvägsstationerna, får i

sådant afseende meddela följande.

Före påbörjandet af stambanan genom öfre Norrland var det gällande

praxis att, om bygde- eller landsväg fanns nära intill den plats, där en

järnvägsstation anlades, så byggdes genom statens järnvägars försorg och

på deras bekostnad en anslutningsväg mellan stationen och den förut befintliga

bygde- eller landsvägen. Vid anläggandet af nyssnämnda stambana

frångicks emellertid i de flesta fall denna praxis, och då sedermera banan

Frö vi—Krylbo och Bohuslänsbanan anlades, bekostades i regel icke med

järnvägsbyggnadsmedel byggandet af utfartsvägar från stationerna. I de

fall, där väg korsade järnvägslinje eller stationsområde och sålunda vägomläggning

var nödvändig, anlade och bekostade emellertid järnvägen

erforderliga utfartsvägar. — Dessa olika förfaringssätt hafva grundats

endast på praxis, och någon skyldighet för statens järnvägar att med

järnvägsbyggnadsmedel bekosta anläggning af ofvanberörda anslutningsvägar

hav icke någon gång ansetts föreligga.

Beträffande underhållet af med järnvägsbyggnadsmedel anlagda vägar

har upplysts, att före tillkomsten af lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891 sådana vägar underhållits med

trafikmedel, så vida icke i särskilda fall vid vägarnas anläggning aftal med

enskilda träffats om vägunderhållet. Enligt nämnda lag är staten icke

skyldig att deltaga i byggande och underhåll af allmänna vägar med

undantag allenast för vissa i lagens § 6 mom. a) och c) omförmälda

fastigheter. I anledning af de förändrade förhållanden, som genom denna

lag inträdt, infordrade järnvägsstyrelsen år 1892 från vederbörande banbefäl

uppgifter å alla de vägar, som underhöllos med trafikmedel, och

gick därefter i författning om reglering af underhållsbesväret genom detsammas

öfverlämnande å de flesta orter till respektive väghållningsdistrikt.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 29 Höft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

Såsom ofvan nämnts, gå de af motionären väckta förslagen ut på

att staten med frångående af den grundsats, som i förevarande hänseende

numera vunnit tillämpning, skulle åtaga sig att bekosta såväl byggnad

som underhåll af förbindelsevägar från statsbanestationer till närmaste

allmänna landsväg eller bygdeväg. Utskottet kan dock ej finna giltiga

skäl föreligga för statens betungande med berörda kostnader. I betraktande

af de fördelar, som beredas en ort därigenom att staten där framdrager

en järnväg, synes det nämligen icke vara obilligt, att orten får

själ! vidkännas kostnaderna för anläggning och underhåll af förbindelsevägar

till järnvägsstationerna. Hvad af motionären uppgifvits beträffande

svårigheterna för vederbörande väghållningsdistrikt att få sådana vägar

till stånd torde ock kunna anses vara öfverdrifvet. Enligt gällande väglag

är det offentlig myndighet, i första rummet Konungens befallningshafvande,

som har att fatta beslut om anläggning af allmän väg, och vägföretaget

kan sålunda icke förhindras genom några enskildas motstånd. För så vidt

den ifrågasatta vägen verkligen är nyttig och behöflig för den allmänna

samfärdseln, lärer den väl sålunda ock komma till utförande.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

a) att herr Hörnsténs motion n:o 33 icke må vinna

Riksdagens bifall; och

b) att Riksdagen icke heller må bifalla hvad herr

Hörnstén i motionen n:o 34 föreslagit.

Stockholm den 13 mars 1908.

På statsutskottets vägnar:

G. BILLING.

Reservation

af herr D. Persson mot viss del mot motiveringen.

o

Stockholm 1908. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Neretedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.