Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1907 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill körande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1906.

1908-04-03 · 68 sidor, varav 68 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 68 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1908:75, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1907 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill körande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1906.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

1

N:o 75.

Ant. till Riksd. kansli den 3 april 1908, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1907 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning af statsverkets

jämte därtill körande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning under år 1906.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling ofvannämnda

revisionsberättelse jämte de i anledning däraf från vederbörande ämbetsverk

och myndigheter till Kungl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar

blitvit hänvisad, får, efter tagen kännedom af dessa handlingar

och inhämtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga

upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda

framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande

utskottet att därvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen

blifvit iakttagen. .

Fångvårdsstyrelsen.

§ I
-

(Rev. ber. pag. 30—31 och 476; uti. pag. 582—584 och 690—695.)

Med förmälan att fångarna vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö Ang. Svartsjö

hufvudsakligen sysselsättas med att hugga gatsten och bereda makadam

Sih. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 43 Höft. (N:o 75.) 1 tv&ngsarbet*■

anstaltens it

Svartsjö behof;

förutvarande

skötseln af

denna domän.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottet Utlåtande N:o 75.

men äfven till någon del i jordbruk, sedan af det anstalten enligt

kungl. brefvet den 1 maj 1896 tillagda jordområde från Svartsjö kungsladugård,

omkring 24 hektar åker och ängsmark, blifvit för sådant

ändamål taget i anspråk, hafva revisorerne, som besökt denna anstalt,

ifrågasatt, huruvida icke dessa fångar borde i betydligt större utsträckning

sysselsättas med jordbruksarbete. Uti eu i detta ämne till Kungl.

Maj:t den 26 maj 1907 afbiten skrifvelse hade, enligt hvad revisorerne

meddelat, fångvårdsstyrelsen anfört, bland annat, att det visat sig synnerligen

önskvärd! att kunna utvidga det af tvångsarbetsfångarna å Svartsjö

nu bedrifna jordbruket, hvilket af dem, som därtill använda, blifvit

omfattadt med intresse och visat sig äga en uppryckande verkan äfven

å de genom lättja och dryckenskap ganska försoffade. Det vore därjämte

ägnadt att höja tvångsarbetarnes förmåga af själfförsörjning.

På grund af fångvårdsstyrelsens cirkulär den 13 maj 1907, enligt

hvilket alla till tvångsarbete dömda män, som vore fullt arbetsföra,

skulle sändas till tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, hade fångantalet

därstädes betydligt ökats och hade vid revisorernes besök uppgått till

255, med plats för ytterligare 45.

Den utarrenderade kungsladugårdens område utgjorde

åker, tomter och dylikt under hufvudgården 242,2 6 60 har

» » » » » torP ............... 60,7780 »_ 303,04 40 har

äng under hufvudgården ................................. 65,05 7 0 har

» » torP ............................................. 2,8030 )) 67,8 600 J>

odlingsmark ............................................................................... 1,2 7 30 »

skogs- och hagmark ........................................................... 291,4060 »

Summa 663,58 30 har.

Det jämlikt ofvannämnda kungl. bref den 1 maj 1896 till tvångsarbetsanstalten

upplåtna område utgjorde

åker........................................... 13,7 5 50 har

äng ................................................ 9,9040 »

afrösningsjord ....................... 16,6340 » 40,2 9 30 har.

För beredande af möjlighet att i vidsträckt mån använda arbetsstyrkan

å Svartsjö i jordbruksarbete syntes önskligt, att Svartsjö kungsladugård

vare sig till större del än hittills eller i sin helhet upplätes

för tvångsarbetsanstalten. Därest endast en del af det utarrenderade

området skalle behöfvas för anstalten, syntes hinder för dess undantagande

från arrendet icke möta, enär enligt 16:de punkten i gällande

arrendekontrakt af den 19 februari 1897 arrendatorn vore skyldig att,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

3

där sådant för allmännyttigt ändamål å kronans vägnar fordrades, afstå

egendomen tillhörig mark äfvensom inkomstgifvande lägenhet mot åtnjutande

af minskning i arrendeafgiften, motsvarande den förlust honom

tillskyndades.

Revisorerne ansåge emellertid, att lämpligast vore, att egendomen

blefve i sin helhet för ifrågavarande ändamål till fångvårdsstyrelsen

upplåten. Härigenom skulle denna styrelse blifva i tillfälle att i större

utsträckning träffa anordningar för fångarnes sysselsättning med jordbruksarbete,

hvilket, enligt hvad fångvårdsstyrelsen vitsordat, hade ett

synnerligen välgörande inflytande på fångarna och därjämte främjade

möjligheten för fånge att efter frigifningen vinna anställning på landsbygden,

där många af städernas frestelser till återfall icke förekomme.

Äfvenledes borde en sådan anordning kunna medföra ekonomisk

fördel för statsverket, då riklig tillgång på arbetskraft och god produkt,- afsättning skulle möjliggöra ett intensivt och lönande landtbruk. Och

vid det förhållande att, på sätt å annat ställe i revisionsberättelsen omförmäldes,

arrendatorn till betydliga belopp häftade för vanhäfd och icke

fullgjord byggnadsskyldighet samt följaktligen kunde antagas icke vara

obenägen att blifva befriad från arrendet, syntes egendomens öfvertagande

af fångvårdsstyrelsen icke böra vara förenadt med afsevärda

svårigheter.

Vid besöket å tvångsarbetsanstalten å Svartsjö hade revisorerne,

enligt hvad de vidare anfört, gjort sig underrättade om förvaltningen

af den därintill belägna kronoegendomen Svartsjö kungsladugård n:o 1

jämte underlydande lägenheter. Denna domän, som, efter att under

föregående arrendeperiod hafva betingat ett arrende af 7,800 kronor,

från den 14 mars 1897 utarrenderats på tjugo år för ett arrendebelopp

af endast 4,460 kronor, syntes vara i hög grad vanvårdad. Särskild!

hade revisorerne funnit liufvudgårdens stall- och ladugårdsbyggnader

samt äfven byggnaderna för statfolket vara i så förfallet skick, att de

knappt vore för sitt ändamål användbara. Anledningen till byggnadernas

dåliga beskaffenhet syntes till en del bero på bristande effektiv tillsyn

från vederbörandes sida, i hvilket afseende revisorerne särskildt velat

framhålla, att, enligt uttalande från domänintendenten i länet, vid 1896

års af- och tillträdessyn, då kronan tillträdt egendomen, kronans rätt

icke blifvit behörigen bevakad. Enligt hvad revisorerne inhämtat, hade

domänintendenten i länet, efter att vid en år 1906 anställd besiktning

hafva bemärkt, att arrendatorn föga åtgjort till förbättrande af byggnaderna,

utsatt ny besiktning att hållas år 1908, då, för den händelse

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Fångvårds
styrelsens
utlåtande.

att arrendatorn ej vidtagit kraftiga åtgärder för egendomens försättande

i god häfd, laga syn å egendomen skulle komma att påyrkas.

Att egendomens byggnader fått på angifvet sätt förfalla syntes

revisorerne vara så mycket mera anmärkningsvärdt, som det enligt

arrendekontraktet, förutom skyldigheten för arrendatorn att underhålla

egendomens byggnader i fullgod! stånd, ålåge honom att till erforderlig

ny- eller ombyggnad årligen afsätta ett belopp af 680 kronor. Dessa

belopp hade emellertid, så vidt revisorerne inhämtat, icke blifvit till

någon del under de tilländagångna tio åren af arrendetiden genom

byggnad af arrendatorn redovisade.

Beträffande frågan huruvida icke fångarna vid tvångsarbetsanstalten

å Svartsjö borde i betydligt större utsträckning, än nu är fallet, sysselsättas

med jordbruksarbete har i ett den 17 januari innevarande år

afgifvet utlåtande fångvårdsstyrelsen med åberopande af de skäl, styrelsen

i sin af revisorerne afsedda skrifvelse den 26 mars 1907 framhållit

för utvidgande af jordbruket vid ifrågavarande anstalt, erinrat, hurusom

styrelsen i nämnda framställning begränsat sin anhållan om ytterligare

markupplåtelse till allenast ett jämförelsevis obetydligt område af något

mer än 18 hektar, samt vidare anfört följande.

»Härvid leddes styrelsen dels af hänsynen till den höga ersättning,

som, att döma af arrendatorns anspråk beträffande omförmälta obetydliga

område, kunde antagas komma att af honomSkräfvas för afstående

af hela egendomen före kontraktstidens slut, dels ock af tanken att

genom en allenast småningom skeende utvidgning af jordbruket bereda

anstaltens direktör och öfriga vederbörande tillfälle att efter hand förvärfva

erfarenhet så väl i fråga om ledningen af en allt större fångpersonal

ute på fria fältet som beträffande lämpligaste sättet för arbetenas

anordnande och jordens användning. Men styrelsen hyste samtidigt

afsikten att efter utgången af tiden för arrendatorns kontrakt den 14

mars 1917 söka för anstalten få öfvertaga hela kungsladugården, hvartill

styrelsen trodde sig lättare kunna utverka nådigt tillstånd, sedan

styrelsen enligt sin förhoppning vunnit goda resultat af förutgången

mindre tillökning af jordbruket.

När nu emellertid revisorerne, oafsedt att Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i länet och vederbörande domänintendent funnit sig

icke böra tillstyrka styrelsens omförmälta framställning, ansett sig kunna

förorda öfverlåtande till styrelsen af hela egendomen, finner styrelsen

häri ett stöd för snarare genomförande af den uppgjorda framtidsplanen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

5

För att redan vid fardagen den 14 mars nästinstundande år öfvertaga

kungsladugården i dess helhet tala särskildt följande skäl.

Det är naturligen för det omfattande jordbrukets skötande medelst

fångar af allra största vikt, att de hufvudsakligaste ekonomibyggnaderna

såsom ladugårdar och stall finnas förlagda i nära grannskap till tvångsarbetsanstalten,

där fångarna äro inlogerade, och inom dess bevakningsområde.

Annat förhållande skulle föranleda praktiska svårigheter af

mångahanda slag och ökade kostnader för tillsynen och arbetsledningen.

Nu har direktören vid anstalten i afgifvet utlåtande meddelat, att

arrendatorn för att innan kontraktstidens slut kunna fullgöra honom

åliggande byggnadsskyldighet ämnar redan innevarande år påbörja ombyggandet

af de för närvarande i nära nog oanvändbart och fallfärdigt

skick befintliga bostads- och jordbruksbyggnaderna vid kungsgården.

Men härigenom antingen fastläses den hufvudsakliga jordbruksförvaltningen

vid sin nuvarande plats på omkring en och en half kilometers

afstånd från anstalten eller ock blifva de kostnader, som af arrendatorn

å husen nedläggas, till väsentlig del bortkastade.

Om däremot fångvården före ombyggnadernas verkställande kommer

i besittning af gården, undvikes nämnda olägenhet och fångvården

blifver i tillfälle att själf uppföra husen, där det bäst passar.

Hvad arrendatorn genom befrielsen från byggnadsskyldighetens

fullgörande vinner, torde lämpligen kunna inberäknas i den ersättning,

honom onekligen måste tillkomma, därest han i förtid afträder gården.

Sådant har ock af arrendatorn föreslagits i det härvid fogade erbjudande,

som styrelsen i anledning af den nådiga remissen från honom införskaffat.

Häri förklarar arrendatorn sig villig att den 14 mars 1909 afträda

gården hufvudsakligen på de villkor, att fångvården öfvertager all

arrendatorn åliggande husröta och byggnadsskyldighet samt utgifver

lösen med 10,000 kronor för de vid gården befintliga öfverloppshus,

som arrendatorn för samma pris inköpt, jämte ersättning för verkställdt

höstutsäde m. m.

Detta erbjudande synes styrelsen antagligt såsom grund för vidare

underhandling, om sådan skulle af Eders Kung}. Maj:t anses böra

äga rum.

I händelse revisorernes framställning och hvad nu till ytterligare

stöd därför anförts skulle gifva anledning till kungsgårdens upplåtande

till fångvården redan den 14 mars 1909, torde icke därigenom nödvändiggöras,

att hela jordarealen då genast lägges under anstaltens

eget bruk, Titan lärer hvad densamma icke då lämpligen själf kan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

sköta kunna af fångvården utarrenderas på sådana villkor, att anstalten

äger successivt återtaga den mark, som finnes önsklig.

Genom ett sådant förfarande vinnes, att de erforderliga nybyggnaderna

icke behöfva på eu gång och i så fall kanske hufvudsakligen

genom legda arbetare uppföras utan kunna med vida mindre kostnad

verkställas genom fångar efter hand som dessa hinna till sådant arbete

uppläras eller byggnadskunnige finnas tillgängliga. Äfven kunna inköpen

af inventarier på detta sätt inskränkas, i det att den ökade

ladugårdsbesättning, som måste följa af den större jordarealen, småningom

kan på gården uppfödas likasom äfven större delen af de nödiga

redskapen lära kunna af fångar tillverkas. Då härtill kommer, att

maskinkraft bör vinna allenast ringa användning, i det fångarna böra

vänjas vid ett jordarbete under enkla former samt uppfostras till själfarbete,

torde kostnaderna för det vidgade gårdsbrukets uppsättande

kunna inskränkas inom måttliga gränser.

Styrelsen tillåter sig slutligen påpeka, att arrendatorn såsom villkor

för omnämnda erbjudande uppställt, att beslut i saken skall vara honom

delgifvet senast den 1 maj innevarande år.»

Vidkommande frågan om skötseln af Svartsjö kungsladugård har

domänstyrelsen till Kungl. Maj:t öfverlämnat infordrade yttranden från

egendomens arrendator, vederbörande domänintendent samt Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i länet, och har styrelsen såsom eget utlåtande åberopat

hvad domänintendenten i sitt förenämnda yttrande anfört.

Domänintendentens yttrande är af följande lydelse:

Domän
intendentens
utlåtande.

»Vid år 1896 den 14 juli och följande dagar förrättad laga af- och.

tillträdessyn mellan förutvarande arrendatorn August Widegren, afträdare,

och Kungl. Maj:t och kronan, tillträdare, blef den då befintliga husrötebristen

uppskattad till följande belopp, nämligen 1,508 kronor 28 öre

för byggnader, 228 kronor för diken och 269 kronor 9 öre för hägnader

eller tillsammans 2,005 kronor 37 öre. Af det för byggnadernas förbättring

beräknade beloppet belöpte sig 118 kronor 50 öre å byggnader,

som undantagits från arrendet, då återstoden 1,389 kronor 78 öre

utgjorde hela det sammanlagda belopp, hvartill bristerna blifvit uppskattade

å hufvudgårdens samtliga af arrendatorn öfvertagna byggnader

samt åbyggnaderna vid 21 underlydande torp och lägenheter. Häraf

skulle med fullt skäl kunna dragas den slutsats, att kronoegendomens

åbyggnader vid synetillfället i allmänhet befunnits i ett särdeles godt

skick. Då emellertid vid mitt första besök å kronoegendomen fem år

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

därefter nämnda byggnader, hvilka i allmänhet äro mycket gamla, befunnos

i ungefär samma bristfälliga skick, som för närvarande är förhållandet,

och de svårligen kunnat på så kort tid förfalla, synes det

som. om vid 189G års syn de å egendomen då befintliga brister icke

blifvit beräknade till sitt verkliga omfång, hvilket äfven synes framgå

af den omständighet, att vid nämnda syn ingen anmärkning förekommit

beträffande egendomens häfd utöfver några brister å en afloppskanal

och tvenne diken, ehuru, enligt ett arrendatorns underdåniga yttrande

bifogadt intyg, utfärdadt af sex i orten boende nämndemän, af Indika

tvenne tjänstgjort såsom nämndemän vid ofvannämnda syneförrättning,

kronoegendomen vid tiden för den nuvarande arrendatorns tillträdande

af arrendet »till sin häfd nästan låg i fullkomlig lägervall». Dessa förhållanden

torde äfven lämna förklaring, hvarför antagligt arrendeanbud

icke kunnat erhållas vid de tillfällen, då arrendet af kronoegendomen

blef i vederbörlig ordning utbjudet till den högstbjudande. Den omständigheten,

att åbyggnaderna vid arrendetidens början uppenbarligen

befunnit sig i betydligt sämre skick, än som synes framgå af syneinstrumentet,

och att desamma icke torde hafva i någon afsevärd grad

ytterligare förfallit under de år, som gått af den nuvarande arrendetiden,

fritager emellertid ej arrendator!! från det ansvar, som åligger honom

på grund af arrendekontraktets bestämmelse att han skall städse underhålla

byggnaderna i fullgodt skick, och uppenbart är, att arrendatorn.

gjort sig skyldig till försummelse i sådant hänseende. Att med anledning

af den första besiktningen ingen åtgärd vidtagits från min sida

beror därpå att arrendatorn, som då ännu var fullt upptagen med arbete

på åkerjordens förbättrande, förklarade sig hafva för afsikt att, så snart

han hunnit fa jorden i ordning, taga itu på allvar med byggnadernas

upprustande. Så har emellertid ej skett, och efter förnyad besiktning

är IDOG vidtog jag med anledning däraf den åtgärd, som i revisorernes

ofvannämnda skrifvelse omförmäles, därvid arrendatorn lämnades någon

tids anstånd, innan allvarligare åtgärder eventuellt skulle komma att

vidtagas, dels emedan anmälan om vanhäfd och däraf föranledd hemställan

om förordnande af laga syn synes mig vara en åtgärd, som

endast i nödfall bör tillgripas, dels emedan, enligt den erfarenhet jag

hittills vunnit, dylik varning plägat medföra önskadt resultat utom i

ett fall, där arrendatorn sedermera efter i vederbörlig ordning förrättad

laga syn och anhängig]ordt åtal blifvit skild från arrendet. Beträffande

arrendatorns nybyggnadsskyldighet stadgar arrendekontraktet, att han,

om kungl. domänstyrelsen det påfordra!-, skall under arrendetiden verkställa

nybyggnad inom en kostnad af 680 kronor för hvarje arrendeår

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

eller tillsammans 13,600 kronor eller, om nybyggnad icke uppföres,

kontant gälda nämnda belopp vid arrendetidens utgång, hvadan det

sålunda icke, såsom arrendatorn synes förmena, är öfverlämnadt till hans

fria val angående sättet för byggnadsbeloppets redovisande. Emellertid

har från min sida någon hemställan om åläggande för arrendatorn att

verkställa nybyggnad hittills icke gjorts, dels, hvad hufvudgården beträffar,

emedan jag ansett att befintliga byggnader, vederbörligen underhållna,

borde kunna motsvara egendomens behof under den nuvarande

arrendeperioden, och ovisst är, huru kronoegendomen därefter kan

komma att disponeras och om följaktligen under arrendetiden uppförd

nybyggnad kan vara till gagn för framtiden, dels, beträffande torpen

af enahanda skäl, enär desamma i allmänhet äro så belägna, de flesta i

närheten af sjöstrand, att de med fördel böra kunna frånskiljas och försäljas,

då, om så sker, nybyggnad, beräknad efter behofvet för ett vanligt

torp, säkerligen icke skulle motsvara blifvande köpares anspråk och

sålunda icke heller komma till någon egentlig nytta för längre tid än

den återstående delen af den nu löpande arrendeperioden.»

utskottets Utskottet delar revisorernes uppfattning om att Svartsjö kungs
ytti

ande. ]ac}ug;!rc[ lämpligen bör upplåtas till fångvårdsstyrelsen för att, i den

mån sådant af förhållandena påkallas, bereda ökadt tillfälle till de å

Svartsjö tvångsarbetsanstalt intagna fångarnas sysselsättande i jordbruk.

Åtgärder i berörda syfte äro emellertid, såsom ofvan meddelats, redan

vidtagna. Med afseende härå och då antagas kan, att vid en blifvande

uppgörelse med arrendatorn af egendomen tillbörlig hänsyn kommer att

tagas till den ersättning, arrendatorn bör erlägga för egendomens''vanhäfd,

har utskottet endast velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

Postverket.

§ 2.

(Rev. ber. pag. 150—151; uti. pag. 602 — 613.)

Ang. förbise- Revisorerne hafva vidare meddelat, att generalpoststyrelsen i skri!-

ende af VISS » o J- «/

bestämmelse i velse den 20 november 1905, med bifogande af en utaf f. d. förste invägiagen

vid tendenten hos öfverintendentsämbetet F. G. Å. Dahl uppgjord eskissrit
uppgörande

af x

plan för ny

postbyggnad

vid Liljeholmen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

9

ning och kostnadsberäkning, hos Kungi. Maj:t hemställt, att i postverkets

stater för år 1907 måtte uppföras särskildt byggnadsanslag å

00,000 kronor för uppförande af posthus i Liljeholmen å ett af järnvägsstyrelsen

upplåtet, invid Liljeholmens järnvägsstation beläget område,

som funnes utmärkt å en skrifvelsen jämväl bilagd ritning.

Sedan proposition i öfverensstämmelse härmed aflåtits, samt framställningen

af 1906 års riksdag bifallits, hade Kungl. Magt, efter det

såväl öfverintendentsämbetet som järnvägsstyrelsen afgifvit infordrade

utlåtanden beträffande byggnadsförslaget, med godkännande af den öfverlämnade

eskissritningen bemyndigat generalpoststyrelsen att gå i författning

om uppförande af ett posthus å nyssnämnda område i enlighet

med sagda ritning. På grund däraf hade generalpoststyrelsen upprättat

kontrakt med antagen entreprenör angående posthusets uppförande,

och hade arbetet de första månaderna af år 1907 tagit sin början

med utförande af bergsprängning och jordschaktning samt uppförande

af undergrund och källarmurar.

Då emellertid enligt den fastställda planritningen posthuset vore

afsedt att uppföras i en bergsluttning omedelbart intill allmänna landsvägen,

hade vederbörande länsman hos entreprenören gjort erinran

därom att jämlikt väglagen byggnad ej iinge utan länsstyrelsens tillstånd

uppföras utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant.

I anledning däraf hade generalpoststyrelsen anhållit om tillstånd

till byggnadens uppförande å den därför å planritningen angifna plats,

men både berörda anhållan af länsstyrelsens afslagits och generalpoststyrelsens

öfver länsstyrelsens resolution anförda besvär genom kammar - kollegii, af Kungl. Maj:t fastställda utslag, ogillats.

Sedan härefter generalpoststyrelsen låtit uppgöra en kostnadsberäkning

rörande den ökning i kostnaderna för bygget, som skulle blifva

en följd af byggnadens indragande 3,5 meter från vägens kant, enligt

hvilken kostnadsökningen beräknats uppgå till 20,000 kronor, samt

styrelsen med åberopande af denna beräkning hos Kungl. Maj:t anhållit

om bemyndigande att låta fortsätta arbetet med posthusets uppförande,

hade från civildepartementet meddelats styrelsen, att posthus ej Lomme

att uppföras vid Liljeholmen, i anledning hvaraf styrelsen enligt kontrakt

den 28 september 1907 förhyrt lokal för postkontoret därstädes

för en tid af tio år, från och med den 1 oktober samma år.

Beträffande den kostnad, som föranledts af de i och för byggnaden

redan verkställda arbetena, hade generalpoststyrelsen i lämnad

uppgift meddelat, att hittills utbetalats 9,221 kronor 10 öre, samt att

Bill. till Rikscl. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 43 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Generalpoststyrelsens

utlåtande.

därtill komme skulder till ett belopp af 2,132 kronor 35 öre, hvadan

sammanlagda kostnaden uppginge till 11,003 kronor 45 öre.

Det hade väckt Revisorernes uppmärksamhet att vederbörande

myndigheter, som handlagt ifrågavarande ärende, förbisett väglagens

ofvan omförmälda bestämmelse, hvarigenom statsverket tillskyndats afsevärd

kostnad utan nytta.

I häröfver afgifvet utlåtande af den 18 januari 1908 har generalpoststyrelsen

anfört följande:

»Redan år 1903 upptogs till behandling frågan om uppförande

af ett nytt posthus i Liljeholmen. Efter förhandling med vederbörande

bandirektör vid statens järnvägar anmälde postinspektören i östra

distriktet till generalpoststyrelsen, att han funnit tvenne å statens järnvägars

område anvisade tomtplatser kunna lämpa sig för en eventuell

posthusbyggnad. I anledning däraf uppdrog generalpoststyrelsen den

3 november 1903 åt f. d. förste intendenten i öfverintendentsämbetet,

professoren m. in. F. G. A. Dahl att i samband med bemälde postinspektor

undersöka berörda tomtplatser samt uppgöra förberedande förslag

till användning af den utaf de föreslagna tomterna, som vid undersökningen

befunnits för ändamålet lämpligast samt att tillika uppgöra

approximativ kostnadsberäkning.

Den 16 november 1903 albit generalpoststyrelsen förfrågan till

järnvägsstyrelsen, huruvida järnvägsstyrelsen vore villig att utan ersättning

till postverket upplåta för en posthusbyggnad erforderligt utrymme

å den af de ifrågavarande, å uppgjord ritning närmare angifna

tomterna, hvilken generalpoststyrelsen funnit kunna för ändamålet användas.

Efter inhämtande af vederbörande distriktsförvaltnings vid

statens järnvägar yttrande i ämnet meddelade järnvägsstyrelsen, att

nämnda styrelse vore villig att vid Liljeholmens station kostnadsfritt

för antydt ändamål till postverket upplåta å öfverlämnad ritning närmare

betecknadt område.

Sedan nådigt beslut om öppnande den 1 februari 1904 af postkontor

i Liljeholmen meddelats, förhyrdes åt postverket en erbjuden

lägenhet, som ansågs kunna motsvara beliofvet för de närmaste åren.

Med anledning däraf blef frågan om posthusbyggnaden tills vidare

skjuten å sido.

Emellertid framträdde med allt större tydlighet otillräckligheten

af den sålunda förhyrda lokalen, hvadan frågan om anskaffande af

lämplig och rymlig lokal för Liljeholmens postkontor ånyo under år

1905 bringades på dagordningen. De upprepade försök, som i sådant

syfte gjordes, kröntes dock icke med framgång. Vid sådant förhållande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

11

ansåg generalpoststyrelsen, att enda ntvägen för beredande af lämplig

lokal åt postkontoret i fråga yore att postverket själft läte uppföra

byggnad för inrymmande af dylik lokal. Sedan frågan framskridit så

långt, att generalpoststyrelsen funnit sig böra i statförslaget för år 1907

hemställa om uppförande af posthusbyggnad, hänvände sig generalpoststyrelsen

ånyo den 1 november 1905 till järnvägsstyrelsen för erhållande

af upplysning, huruvida det förut erbjudna området kunde på angifna

villkor få af postverket tagas i anspråk; och aflämnade f. d. förste intendenten

Dahl, efter därom erhållet uppdrag, af honom utarbetade

eskissritning och approximativt kostnadsförslag till posthusbyggnad,

åtföljda af afvägnings- och profilritningar rörande det berg, som funnes

å den upplåtna tomten, i samband hvarmed Dahl föreslog, att tomt och

byggnad måtte flyttas längre västerut, än förut varit ifrågasatt, enär

genom flyttningen ifrågakommande sprängning skulle blifva billigare

och det kvarvarande berget söder om byggnaden mindre högt och

skymmande.

I sitt den 20 november 1905 afgifna förslag till postverkets utgiftsstater

för år 1907 gjorde generalpoststyrelsen underdånig framställning

om uppförande af posthusbyggnad vid Liljeholmen å nyss om förmälda

tomt.

Vid besvarandet den 18 december 1905 af general poststyrelsens

ofvanberörda skrifvelse af den 1 november 1905 hemställde emellertid

järnvägsstyrelsen, under vidhållande af sitt åtagande att upplåta området

i fråga för posthusbyggnaden, att, förrän de ritningar, som

skulle lända till efterrättelse vid byggnadens uppförande blefve fastställda,

järnvägsstyrelsen måtte sättas i tillfälle att granska desamma.

På generalpoststyrelsens sålunda gjorda hemställan äskade Eders

Kungl. Maj:t uti den till Riksdagen den 13 januari 1906 aflåtna nådiga

proposition angående statsverkets tillstånd och behof, under rubriken

oförutsedda utgifter, ett belopp af 60,000 kronor för uppförande af posthus

å det af järnvägsstyrelsen upplåtna, å en af generalpoststyrelsen

öfverlämnad ritning särskilt utmärkta område invid Liljeholmens järnvägsstation,

i enlighet med jämväl bifogad, af Dahl uppgjord eskissritning

och kostnadsförslag.

Riksdagen biföll hvad Eders Kungl. Maj:t sålunda föreslagit,

hvarefter Eders Kungl. Magt genom nådigt bref den 22 juni 1906 för

postverket fastställt stater för år 1907, enligt hvilka för oförutsedda utgifter

uppförts ett belopp af 180,000 kronor, däraf beräknats för ifrågavarande

byggnadsföretag en summa af 60,000 kronor.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Efter det ej mindre öfverintendentsämbetet än äfven järnvägsstyrelsen

afgifvit infordradt underdånigt utlåtande beträffande förslaget

till posthusbyggnad i Liljeholmen, fann Eders Kungl. Maj:t genom

nådigt bref den 31 augusti 1906 godt, med godkännande af den utaf

generalpoststyrelsen öfverlämnade eskissritningen, bemyndiga generalpoststyrelsen

att gå i författning om uppförande å omförmälda, statens

järnvägar tillhöriga område invid Liljeholmens järnvägsstation af ett

posthus i öfverensstämmelse med berörda ritning och med rätt för

generalpoststyrelsen att vidtaga de ändringar, som kunde visa sig

behöfliga eller lämpliga och icke ökade kostnaderna utöfver det beräknade

beloppet 60,000 kronor. Därjämte medgaf Eders Kungl. Maj:t,

att arbetena för berörda posthus finge redan under år 1906 påbörjas

och att därför under nämnda år uppkommande kostnader finge af generalpoststyrelsen

förskjutas af omhänderhafvande postmedel.

I anledning däraf och efter att under hand hafva meddelat Dahl

uppdrag i ämnet beslöt generalpoststyrelsen den 24 september 1906

anmoda Dahl att beträffande posthusbygget i fråga uppgöra arbetsbeskrifning,

hufvudritningar äfvensom kontraktsförslag samt formulär

till prislista, hvilka samtliga handlingar erfordrades för att kunna införskaffa

täflande anbud å arbetets utförande i dess helhet — således

äfven sprängnings- och grundläggningsarbetena.

Efter det Dahl fullgjort berörda uppdrag, utfärdade generalpoststyrelsen

kungörelse angående afgifvande af anbud på uppförande af

ett posthus af sten i närheten af Liljeholmens järnvägsstation i två

våningar jämte källare och vind. Enär emellertid samtliga de anbud,

som med anledning däraf inkommo, öfverstego det af Kungl. Maj:t för

ändamålet anslagna belopp, förkastades samtliga anbuden, och beslöt

generalpoststyrelsen, då antagligt vore, att bättre anbud vare sig genom

förnyad kungörelse eller auktion ej skulle kunna erhållas, att anbud å

byggnadens uppförande skulle under hand infordras från vissa kompetente

fackmän.

Härefter lät generalpoststyrelsen under hand från byggmästaren

C. V. Andersson i Katrineholm infordra anbud å byggnadsarbetet,

hvilket anbud skulle omfatta byggnadens uppförande dels i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med den ursprungliga arbetsbeskrifningen, dels med

vissa till följd af den prisstegring, som inträdt, sedan det ursprungliga

kostnadsförslaget år 1905 uppgjorts, nödvändiga inskränkningar och

förändringar i byggnadssättet.

Enär emellertid det för byggnaden disponibla beloppet, 60,000

kronor, skulle utom till byggnadsentreprenaden äfven lämna tillgång till

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

13

andra utgifter, såsom för vatten- och afloppsledningar, tomtens inhägnad

m. in., Indika utgifter beräknades uppgå till omkring 5,000

kronor, återstodo endast omkring 55,000 kronor för den del af arbetet,

som skulle till entreprenad af byggmästare utbjudas. Af denna anledning

ansåg sig generalpoststyrelsen böra antaga det lägsta af de

tvenne af bemälde byggmästare alternativt afgifna anbuden, hvithet

anbud slutade å ett belopp af 54,900 kronor.

Enligt det med Andersson i öfverensstämmelse härmed den 6

december 1906 upprättade kontrakt skulle han å byggnadstomten verkställa

nödig bergsprängning och grundläggning samt uppföra ett posthus

af sten under plåttak, innehållande en bottenvåning och en öfvervåning

jämte vind och källare. Bland de inskränkningar, som vid entreprenadkontraktets

upprättande gjorts i den ursprungliga byggnadsplanen, kan

nämnas, att huggen sten till vissa fasadpartier uteslutits och ersatts

med rappning eller gips, att de yttre tegelmurarna i bottenvåningen

skulle göras af en och en half i stället för två stenars tjocklek, att

gårdsplanen skulle grusas i stället för att asfaltbeläggas, att ett riksvapen

af sten, afsedt att anbringas å husets norra fasad, uteslutits

m. m., hvilka förändringar dock ansetts kunna vidtagas, utan att husets

utseende däraf skulle komma att lida eller dess bestånd äfventyras.

Den 19 december 1906 uppdrog generalpoststyrelsen åt Dahl att

bestrida kontrollantskapet öfver byggnadsarbetet i fråga.

I början af år 1907 tog entreprenadarbetet sin början med utförande

af bergsprängning och jordschaktning samt uppförande af undergrund

och källarmurar.

Nu inträffade emellertid att kronolänsmannen i orten hos entreprenören

framställde erinran därom, att, jämlikt lagen den 23 oktober

1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, byggnad ej

finge, utan Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvandes tillstånd, uppföras

utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant.

Med anledning häraf och för erhållande af upplysning rörande

anledningen därtill, att berörda fråga icke blifvit i förväg af Dahl

anmäld för generalpoststyrelsen, infordrade generalpoststyrelsen yttrande

i ämnet från Dahl; och anförde Dahl i skrifvelse den 3 april 1907,

efter att hafva närmare redogjort för området för posthuset, följande:

»Då detta område har en bredd af endast 17 meter, från landsvägen

till den höga bergväggen, och byggnadens bredd, inberäknadt

yttertrappan, enligt eskissen är c:a 13 Va meter, inses tydligen, att

byggnaden enligt de gillade ritningarna ej kunnat inflyttas 3 Va meter,

utan att med hela ena långsidan komma ända inpå bergväggen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Enär fritt utrymme måste finnas mellan byggnaden och berget,

bar byggnadens framsida enligt plankartan lagts i gränslinjen mot landsvägen,

hvilken linje nyligen utstakats af baningenjören kapten H. Olsson

och en landtmätare, hvilken senare särskild! framhöll, att hinder ej

borde möta mot byggnadens förläggande enligt plankartan, då landsvägen

midt för posthuset har en bredd af 13 meter och posthuset i

färdigt skick ej inkräktar på denna bredd.

Hvad beträffar det dike, som går söder om landsvägen med lutning

österut, måste detta midt för posthuset ersättas med tillräckligt grofva

underjordiska rör, försedda med rensningsbrunn i västra ändan af posttomten,

hvithet arbete torde af postverket bekostas.

Det vatten åter, som samlar sig i rännstenen utanför trottoiren,

kan fortfarande som hittills rinna till den brunn, som finnes i gränsen

mellan körbanan och trottoiren något österut från posttomten.»

Då emellertid den inflyttning från vägens kant af byggnaden,

som vid tillämpning af den utaf kronolänsmannen åberopade bestämmelsen

skulle blifva nödvändig, komme att så väsentligt öka bergsprängningsarbetet

och kostnaden därför, att byggnaden ej skulle kunna uppföras

för de anslagna medlen, samt postkontorslokalen ej heller skulle kunna

blifva färdig till den 1 oktober 1907, såsom afsedt varit och i entreprenadkontraktet

jämväl bestämts — hvilket åter skulle för postverket medföra

högst afsevärda olägenheter — anhöll generalpoststyrelsen med

anledning af kronolänsmannens förberörda erinran i skrifvelse till Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län den 5 februari 1907

om tillstånd till byggnadens uppförande å den därför å planritningen

angifna plats.

Öfver denna framställning hördes vederbörande kronofogde och

kronolänsman samt väghållningsdistriktets vägstvrelse, hvilka samtlige

afstyrkte det begärda tillståndets medgifvande. I häröfver afgifna påminnelser

anförde generalpoststyrelsen bland annat, att ett bifall till

hvad sagde vederbörande hemställt i fråga om läget af posthuset skulle

lägga hinder i vägen för genomförande af Eders Kungl. Maj:ts beslut

den 31 augusti 1906 om uppförande af ett posthus i Liljeholmen, men

har nämnda befallningshafvande, under anförande att det af generalpoststyrelsen

åberopade nådiga brefvet icke kunde anses beröra frågan

om det blifvande posthusets belägenhet i förhållande till allmän väg,

icke funnit skäl bifalla generalpoststyrelsens anhållan om tillstånd att

förlägga posthusbyggnaden på mindre afstånd än 3,5 meter från allmänna

landsvägen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

15

Med anledning'' af Eders Kungl. Maj:ts befallningsliafvandes sålunda

meddelade afslag samt då den af järnvägsstyrelsen upplåtna tomten

vid sådant förhållande vore för liten för posthusets uppförande, anhöll

generalpoststyrelsen i skrifvelse den 13 april 1907 hos järnvägsstyrelsen

om upplysning, huruvida hinder från järnvägsstyrelsens sida mötte för

ytterligare bortsprängning på postverkets bekostnad af berget till så

stor del, att posthuset komme att ligga på 3,5 meters afstånd från landsvägens

södra kant. Järnvägsstyrelsen förklarade den 17 i samma månad,

att hinder härför icke mötte.

Emellertid anförde generalpoststyrelsen i vederbörlig ordning besvär

hos Eders Kungl. Mapts och rikets kammarkollegium öfver Eders Kungl.''

Mapts befallningshafvandes ofvanberörda resolution.

Generalpoststyrelsen trodde sig därjämte böra vidtaga åtgärder,

som — under förutsättning att den öfverklagade resolutionen fastställdes

och att byggnaden sålunda måste indragas 3,5 meter från vägens kant

— syntes generalpoststyrelsen erforderliga för fullföljande af byggnadens

uppförande. Jämte det nämligen generalpoststyrelsen, på sätt nyss

nämnts, utverkade sig tillstånd från järnvägsstyrelsen att genom fortsatt

sprängning söderut i det berg, som sträcker sig in på det ifrågavarande

tomtområdet, bereda erforderlig plats för posthuset, lät generalpoststyrelsen

genom Dahl uppgöra en kostnadsberäkning rörande den

ökning af kostnaden för posthusbygget, som skulle blifva en följd af

byggnadens eventuella förläggande 3,5 meter från vägens kant. I det

ursprungliga kostnadsförslaget hade kostnaderna för all erforderlig bergsprängning

och jordschaktning upptagits till 7,000 kronor. I den af

Dahl uppgjorda tilläggskostnadsberäkningen upptogos emellertid äfven

kostnader för utförande af en del af de arbeten, som, enligt hvad ofvan

sagts, af hänsyn därtill, att det anvisade beloppet på grund af inträffad

prisstegring visade sig otillräckligt, måste vid det förutvarande entreprenadkontraktets

uppgörande uteslutas, men hvilka ingått i den ursprungligen

uppgjorda planen för posthusets uppförande.

Nämnda tilläggskostnadsberäkning upptog följande belopp, nämligen

:

för bergsprängning söder om posthuset: 672 kbm.

å 7 kr........................................................................ kronor 4,704: —

,, bergsprängning för källarebottnen: 120 kbm. å 7 kr. „ 840: —

„ ,, vid östra ändan af tomten, där

berget eljest skulle skymma byggnaden: 328

kbm. å 7 kr.....................................''............................ „_2,296: —

Transport kronor 7,840: —

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Transport

för tillökning'' i vatten- och afloppsledningar utöfver

i kostnadsförslaget upptagna 1,000 kr...................

„ asfaltbeläggning å gårdsplanen framför och bakom

byggnaden samt i rännstenarna utmed berget,

inberäknadt betonunderlag: 421 kvm. å 7 kr. ...

„ ersättning för redan verkställda arbeten: sehakt
ning

(107 kbm. å kr. 5: 7 5) ............ kr. 6.15: 2 5

undergrund (45 kbm. å 8: 7 5) ......... „ 393: 7 5

källarmurar (18 kbm. å 10 kr.) ...... „ 180: —

samt oförutsedda utgifter .................................................

kronor 7,840: —

„ 1,200: —

„ 2,947: —

„ 1,189: —

„ 6,824: -

Summa kronor 20,000: —.

Om denna sak samt de därmed sammanhängande omständigheter

ansåg sig generalpoststyrelsen böra den 17 april 1907 hos Eders Kungl..

Maj:t göra underdånig anmälan, enär posthusets förläggande på 3,5

meters afstånd från vägens kant skulle, på sätt ofvan förmälts, nödvändiggöra

ytterligare sprängnings arbete å tomtområdet och sålunda

föranleda därtill, att det af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen anvisade

beloppet för byggnadens uppförande icke skulle blifva tillräckligt. I

detta sammanhang anförde generalpoststyrelsen vidare i ärendet:

Erforderliga medel för täckande af nämnda utgiftsökning för posthuset

kunde, enligt generalpoststyrelsens förmenande, lämpligen beredas

ur den s. k. fonden för posthusbyggnader. Af denna fond, utgörande

öfverskottsmedel å poströrelsen, hvilka på grund af Riksdagens medgifvande

finge, jämlikt nådiga brefvet till generalpoststyrelsen den 26

maj 1899, disponeras för uppförande af posthus i Stockholm, Malmö

och Helsingborg, återstode den 1 januari 1907 304,836 kronor 64 öre,

hvarifrån dock för nya posthuset i Malmö afginge ett belopp af 220,000

kronor, som af postverket förskotterats af omhänderhafvande medel.

Sålunda återstode af posthusbyggnadsfonden för det dåvarande ett belopp

af 84,836 kronor 64 öre jämte från nämnde 1 januari upplupen ränta,

utgörande omkring 3,000 kronor.

Då för nämnda posthus fonden icke vidare behöfde anlitas, torde

det för posthuset i Liljeholmen ytterligare erforderliga beloppet 20,000

kronor kunna tagas af samma fond, för så vidt Riksdagen därtill lämnade

sitt medgifvande.

Därest detta generalpoststyrelsens underdåniga förslag vunne Eders

Kung!. Maj:ts godkännande,, vore det i hög grad önskligt att, med hän
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

17

syn till sakens brådskande beskaffenhet, nådig proposition i ärendet framlades

redan till 1907 års Riksdag.

På grund af hvad sålunda anförts, tillät sig generalpoststyrelsen

i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte i proposition

till nämnda Riksdag föreslå, att Riksdagen ville medgifva, att — under

förutsättning af, att tillstånd ej komme att efter vederbörlig pröfning

erhållas till posthusets i Liljeholmen uppförande å förut bestämd plats

— till täckande af den däraf föranledda ökningen i kostnaden, för posthusets

i Liljeholmen uppförande finge af fonden till posthusbyggnader

utgå ett belopp af högst 20,000 kronor.

Genom nådigt beslut den 8 maj 1907 fann emellertid Eders Kungl.

Maj:t icke för det dåvarande skäl lämna bifall till framställningen, men

förklarade Eders Kungl. Maj:t tillika, att generalpoststyrelsen ägde, sedan

ofvanberörda på kammarkollegii pröfning beroende fråga om plats för

posthuset blifvit slutligen afgjord, att, därest förhållandena dåmera därtill

föranledde, till Eders Kungl. Maj:t inkomma med förnyad framställning

i förevarande ämne.

Sedan kammarkollegium genom utslag den 2 maj 1907 icke funnit

skäl att göra ändring i Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ofvanberörda

resolution, samt generalpoststyrelsen däröfver i underdånighet

besvärat sig, har Eders Kungl. Mapt genom resolution den 28 juni 1907

förklarat, att Eders Kungl. Maj:t icke funnit skäl att göra ändring i

kammarkollegii utslag.

I anledning däraf underställde generalpoststyrelsen i skrifvelse den

31 juli 1907 ånyo ärendet Eders Kungl. Mapts pröfning och anförde

därvid bland annat följande:

Det med byggmästaren C. V. Andersson i Katrineholm kontraherade

arbetet med ifrågavarande byggnads uppförande, hvilket arbete

var afsedt att så bedrifvas, att postkontoret i Liljeholmen skulle kunna

inflytta i husets bottenvåning den 1 oktober 1907 — då det om förhyrandet

af förutvarande postkontorslokalen afslutade kontrakt, på grund

af uppsägning å hyresvärdens sida, upphörde att gälla — både naturligen

på grund af det mellankomma hindret måst afbrytas och hade allt

sedan tidigt på våren legat nere. Följden häraf hade blifvit, att generalpoststyrelsen

måst gå i författning om anskaffande af en tillfällig lokal

för inrymmande af nämnda postkontor under tiden 1 oktober 1907—

30 september 1908. På grund af bristen på för ändamålet lämpliga

lokaler i Liljeholmen hade ej någon fullt tillfredsställande lägenhet för

postkontoret kunnat erhållas, utan hade postverket måst åtnöjas med

en lokal, som endast nödtorftigt fyllde de fordringar med afseende å

utrymme in. in., som borde uppställas för posttrafikens behöriga skötsel.

Bih. till Rikscl. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 43 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Med hänsyn härtill äfvensom för de ökade kostnader för postverket,

som ett sådant förhyrande medförde, vore det för postverket synnerligen

angeläget, att det afbrutna byggnadsarbetet finge med det snaraste

återupptagas.

I annat fall torde heller icke, enligt hvad meddelats af byggmästaren

Andersson — som emellertid förklarat sig under sådant förhållande

villig att på grund af det med honom ingångna entr epr en ad kontrakt

omedelbart gå i författning om arbetets fortsättande — kunna påräknas,

att postkontorslokalen skulle kunna hinna blifva färdig ens till den 1

oktober 1908. Följden däraf blefve åter den, att arbetet inom postkontoret

under ytterligare ett år måste förläggas till den nämnda otillfredsställande

provisoriska lokalen, till olägenhet för såväl allmänheten

som för postverket.

Därest Eders Kung!. Maj:t medgåfve, att arbetet med posthusets

uppförande omedelbart upptoges på den genom posthusets indragning

3,5 meter från vägens kant i någon mån förändrade tomten, förklarade

generalpoststyrelsen sig emellertid ej för det dåvarande vara i behof af

något ökadt anslag för ändamålet, enär af det för posthusbygget anvisade

anslaget, 60,000 kronor, dittills disponerats allenast ett mindre

belopp, men skulle generalpoststyrelsen i så fall icke underlåta att framdeles

hos Eders Kung!. Maj:t göra den underdåniga framställning om

anvisande af medel för posthusbyggnadens fullbordande, som af omständigheterna

kunde påkallas, och anhöll generalpoststyrelsen, det Eders

Kungl. Maj:t måtte bemyndiga generalpoststyrelsen att omedelbart låta

fortsätta arbetet med uppförandet af eu posthusbyggnad i Liljeholmen

i öfverensstämmelse med den af Eders Kungl. Maj:t därför fastställda

ritning, men med rättighet för generalpoststyrelsen att i afseende å

byggnadsarbetet vidtaga de förändringar, som betingades af byggnadens

indragning 3,5 meter från allmänna landsvägens kant.

Genom nådigt bref den 8 november 1907 förklarade emellertid

Eders Kungl. Maj:t, att Eders Kungl. Maj:t med hänsyn till i ärendet

vunna upplysningar funnit godt anbefalla generalpoststyrelsen att låta

helt och hållet inställa arbetet med posthusbyggnaden, livarjämte Eders

Kungl. Maj:t förständigade generalpoststyrelsen, att med anledning däraf

vidtaga erforderliga åtgärder på sätt stadgades i § 29 af nådiga förordningen

angående statens upphandlings- och entreprenadväsende m. in.

den 17 november 1893.

I anledning däraf förhyrde generalpoststyrelsen enligt kontrakt

den 28 september 1907 lokal för postkontoret i Liljeholmen för en tid

af 10 år från och med den 1 oktober samma år mot en hyra af i

medeltal 2,360 kronor per år.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

19

Beträffande den kostnad, som föranledts af de i och för byggnaden

redan verkställda arbetena, bär, såsom af generalpoststyrelsen

meddelats revisorerne, utbetalats dels 9,221 kronor 10 öre, dels ock ett

belopp af 1,733 kronor 70 öre, hvartill förut uppgifna skuldbeloppet

2,132 kronor 35 öre nedgått. Sammanlagda kostnaden utgör alltså

10,954 kronor 80 öre.

Utöfver hvad sålunda blifvit i underdånighet anfördt har generalpoststyrelsen

icke något att tillägga i vidare mån, än att styrelsen

anser sig böra i underdånighet fästa uppmärksamheten därå, att den

kostnadsökning, som skolat blifva en följd af byggnadens indragande

3,5 meter från vägens kant icke, såsom revisorerne anfört, uppgår till

20,000 kronor, utan, såsom af generalpoststyrelsen ofvan framhållits och

på sätt närmare framgår utaf bilagda, af f. d. förste intendenten Dahl

afgifna yttrande i ärendet, allenast till omkring halfva detta belopp.»

Hvad revisorerne i förenämnda afseende meddelat, anser utskottet

vara ägnad t att ådraga sig särskild uppmärksamhet, då det måste förefalla

synnerligen anmärkningsvärd!, att, såsom beträffande omförmälda

byggnadsföretag ägt rum, genom vederbörandes förbiseende af allmän lags

bestämmelser statsverket ådragits afsevärd kostnad utan ringaste nytta.

Utskottet hemställer emellertid

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit

låta bero.

Telegrafverket.

§ 3.

(Rev. ber. pag. 158; uti. pag. 614.)

Med anledning af besök å telegraf- och telefonstationen i Östersund

hafva revisorerne meddelat att dessa lokaler, inrymda i två särskilda

byggnader, syntes vara synnerligen otidsenliga och olämpligt

belägna. Enligt hvad revisorerne inhämtat, hade emellertid, jämlikt

1906 års Riksdags medgifvande, en byggnadstomt i staden inköjDts för

telegrafverkets räkning, å hvilken tomt, som betingat ett pris af 38,000

kronor, skulle uppföras en byggnad för så väl telegraf som telefon.

Ang. gemensamma

byggnader

för

olika statsinstitutioner.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Telegraf
styrelsens
utlåtande.

Utskottets

yttrande.

Med afseende härå och då för postverkets räkning i Östersund

förhyrts lokaler, hvilka vid revisorernes besök uppgåfvos vara alltför

små och obekväma, hade revisorerne velat framhålla önskvärdheten däraf,

att i den byggnad, som telegrafverket ämnade uppföra i Östersund,

anordnades tillräckliga lokaler ej allenast för telegraf och telefon utan

äfven för postverkets behof.

i afgifvet- utlåtande af den 10 januari innevarande år angående

revisorernes anmärkningar rörande telegrafverkets förvaltning under år

1906 har telegrafstyrelsen i detta ämne anfört, att ritningar till byggnad

för telegraf- och telefonstation i Östersund komme att uppgöras i början

af innevarande år, och hade telegrafstyrelsen i skrifvelse till generalpoststyrelsen

den 15 oktober 1907 bland annat anhållit om meddelande,

huruvida generalpoststyrelsen önskade få i nämnda byggnad inrymda

lokaler äfven för postverkets behof, i hvilket fall den arkitekt, som

erhölle i uppdrag att uppgöra ritningarne, syntes lämpligen böra samråda

med vederbörande postinspektor angående postlokalernas storlek

och inredning. På denna skrifvelse hade svar ännu icke erhållits.

Jämte meddelande att enligt hvad utskottet inhämtat, telegrafstyrelsens

ofvaunämnda skrifvelse den 15 oktober 1907 till generalpoststyrelsen

fortfarande är föremål för behandling inom sistnämnda ämbetsverk,

får utskottet ansluta sig till revisorernes anförda uttalande om

önskvärdheten af att i den af revisorerne omförmälda byggnaden tillräckliga

lokaler anordnas för såväl telegraf och telefon som postArerkets

behof.

Utskottet vill emellertid åt sitt uttalande i detta ämne gifva eu

större omfattning, i det att utskottet anser, att äfven vid andra byggnadsföretag

än dem, som afse anordnande af lokaler för telegraf och telefon

samt post, bör tagas hänsyn till huruvida icke inom samma byggnad

må kunna, förutom för den ursprungligen afsedda statsinstitutionen,

beredas utrymme för en eller flera andra allmänna inrättningar, som

äro i behof af att tillgodoses i berörda afseende. Utskottet föreställer

sig nämligen, att afsevärd besparing ofta skulle kunna vinnas för statsverket,

om vid uppförande af byggnader för det allmännas räkning

uppmärksamheten alltid vore fästad på, huruvida samtidigt andra byggnadsbehof

skulle kunna på lämpligt sätt blifva aflmlpne. Detta ämne anser

utskottet vara af den betydelse, att utskottet finner Riksdagens åsikt i

densamma böra en gång för alla uttalas och i skrifvelse till Kungl. Maj:t

framföras. Utskottet får därföre med anledning af revisorernes föreliggande

framställning hemställa,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

21

att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl Maj:t

fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten däraf,

att vid fråga om uppförande af byggnader för statsverkets

räkning tages under öfvervägande, huruvida

icke genom ett och samma byggnadsföretag flera

offentliga institutioners behof af nya lokaler må kunna

tillgodoses.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 158—159; uti. pag. 614 — 616.)

I sammanhang med berättelse angående verkställd granskning af

telegrafverkets räkenskaper hafva revisorerna meddelat, att af telegrafstyrelsens

berättelse angående dess förvaltning under år 1906 framginge,

att kostnaderna för telefonanläggningar under året uppgått till 2,871,859

kronor 50 öre.

Sedan år 1897 hade den årliga kostnaden för dylika anläggningar

i allmänhet ej understigit 2,000,000 kronor.

Enligt hvad revisorerne inhämtat, hade nu nämnda anläggningar

tillförene utförts med antingen fast eller tillfälligt anlitad personal, men

under de senaste åren hade ackordsystemet börjat härutinnan till någon

del tillämpas, därvid vissa af verkets egna funktionärer åtagit sig utförandet

af olika delar af arbetet.

Då emellertid telefonanläggningar komme att allt framgent i stor

omfattning utföras, ville revisorerne ifrågasätta, huruvida ej, vid utförandet

af dessa arbeten, entreprenadsystemet, som i allmänhet skulle

användas vid statens byggnadsarbeten, borde, där så lämpligen ske

kunde, komma till användning, helst kostnaderna för telefonanläggningarna

varit så olika, att de enligt revisorerne meddelade uppgifter

exempelvis utgjort per kilometer för linjen Stockholm—Dalarö 91 kronor

59 öre, under det att de uppgått till för linjerna Göteborg—Borås 201

kronor 94 öre, Smögen—Strömstad 266 kronor 22 öre och Uddevalla—

Gräbbestad 212 kronor 98 öre.

Telegrafstyrelsen har i utlåtande den 10 januari innevarande år

i anledning af hvad revisorerna sålunda anfört till en början erinrat, att,

såsom äfven i eu af vederbörande byråchef den 18 november 1907 till

kamreraren hos Riksdagens revisorer aflåten skrifvelse, jämte därvid

Ang. användande

af

entreprenadsystemet

vid

utförcmde af

statens telefonanläggningar.

Telegrafstyrelsetts

utlåtande.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande, N:o 75.

fogad detaljerad promemoria framhållits, olikheten i kostnaderna för de

i Riksdagens revisorers berättelse upptagna ledningarna berodde på

ledningarnas sins emellan olika beskaffenhet. Så hade nämligen ledningen

Stockholm—Dalarö utförts af 3 mm. järntråd, hvilken tråd kostade

omkring 30 kronor per kilometer dubbelledning, under det ledningarna

Göteborg—Borås, Smögen—Strömstad och Uddevalla—Gräbbestad utförts

af 3 mm. koppartråd, hvilken per kilometer dubbelledning kostade

175 å 250 kronor allt efter kopparprisets variationer. Ehuru kostnaden

för uppläggningen af sjkifva ledningstråden alltid beräknades lika för

samma sorts tråd, vore det dock tydligt, att kostnaden för hela arbetet

ökades högst betydligt, därest ny stolplinje måste uppföras för ledningen

i jämförelse med om densamma kunde uppläggas på förut befintliga

stolpar. Slutligen inverkade också andra omständigheter, såsom

uppsättandet af stolpreglar, anordnandet af spänn- och säkerhetsstagning

in. m. på kostnaden, hvilket allt hade till följd att kostnaden per

kilometer måste blifva väsentligt olika för olika ledningar.

Vidare har telegrafstyrelsen i berörda utlåtande anfört följande.

»Ackordsarbete förekommer numera vid linjearbetena i ganska stor

utsträckning. Det är härvid allenast arbetarna, som erhålla ackordsersättning

i stället för dagaflöning, under det såväl befäl som underbefäl

uppbära fast aflöning; detta för att kontrollen å arbetena icke skall

lida. Telegrafstyrelsen kan icke anse det rådligt att för telegrafverkets

linjearbeten gå längre i afseende på ackordssystemets genomförande,

än som hittills skett, och ännu mindre att öfverlämna dylika arbeten

åt utomstående på entreprenad. Dessa arbeten äro nämligen icke ett

sammanhängande arbete, utan en samling från hvarandra fristående,

öfver hela landet spridda större eller mindre arbeten och skilja sig sålunda

i väsentlig grad från sådana statens arbeten, som vanligen pläga

utbjudas på entreprenad. Denna omständighet gör, att kontrollen öfver

arbetena blir synnerligen svår, och att telegrafverket icke kunnat i

ännu vidsträcktare grad än som redan skett använda ackordssystemet

vid arbetenas utförande.

Ett stolpsättningsarbete måste till exempel kontrolleras under arbetets

fortgång, ty man kan annars icke säkert afgöra, om stolparna nedsatts

tillräckligt djupt i marken, och om de ordentligt fastkilats med

sten. De flesta nya ledningar uppläggas på förut befintliga stolplinjer.

Störningar i pågående trafik äro ofta mycket svåra att undgå, stundom

oundvikliga, och kunna inskränkas endast genom användande af öfvadt,

väl disciplineradt manskap och befäl.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

23

Då eu fullt effektiv kontroll öfver arbetena är svår att åstadkomma

redan nu, då desamma utföras af verkets egen personal, är det uppenbart,

att denna kontroll skulle blifva ännu svårare, i vissa fall kanske

outförbar, om arbetena öfverlämnades till utom verket stående personer.

Ett mycket stort antal af de tjänstemän, som nu äro sysselsatta med

såväl ledningen af arbetena som öfvervakandet af desamma, skulle erfordras

uteslutande för att kontrollera arbetenas ordentliga utförande

och hindra trafikens störande eller omöjliggörande. Kostnaderna härför

skulle blifva så afsevärda, att de säkerligen komme att öfverstiga de

eventuella besparingar, som genom arbetenas utförande på entreprenad

kunde beräknas uppstå. Därtill komme de förluster, som föranledas af

de ökade störningar i trafiken, indika oundgängligen blefve en följd af

användandet af entreprenörer. Dessa måste ju helt naturligt främst

vara intresserade af, att arbetet för dem medförde största möjliga ekonomiska

vinst.

Ett annat förhållande, som kräfver noggrant beaktande, är, att

telegrafverkets linjearbeten till stor del utföras på främmande mark.

Redan nu har det visat sig, att trots stränga föreskrifter och ett noggrant

öfvervakande från befälets sida, det icke alltid kunnat undvikas,

att genom ovarsamhet eller oförstånd hos personalen ohägn förorsakats

å enskild egendom. Tydligt är, att sådant ohägn skulle, äfven med

den mest omsorgsfulla kontroll, i hög grad ökas, därest arbetena skulle

utföras af annan personal, än verkets egen, hvilket för staten skulle

medföra ytterligare kostnader i form af skadestånd äfvensom åtskilliga

olägenheter för telegrafverket.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt anser telegrafstyrelsen att

entreprenadsystemet icke lämpar sig för telegrafverkets iinjearbeten utan

skulle komma att medföra afsevärda olägenheter för telegrafverket och

den korresponderande allmänheten samt ökade kostnader för verket».

Med erinran att inom Riksdagen ofta framhållits vikten af att, vid

fråga om arbetens utförande för statens räkning, det må, så vidt omständigheterna

medgifva, tillses, att arbetenas ombesörjande varder utbjudet

på entreprenad, därom ock förordning blifvit af Kungl. Maj:t

utfärdad, och under uttalande af önskvärdheten af att entreprenadsystemet

må i större utsträckning än hittills komma till användning vid de

arbeten, som utföras för telegrafverkets räkning, får utskottet hvad i

detta ärende förekommit för Riksdagen

Utskottets

yttrande.

omförmäla.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Ang. statsbanan

genom

Bohuslän.

J ärnvägsstyr elsen.

§ 5.

(Rev.''ber. pag. 176—186; ntl. pag. 617—626 samt 628—658).

Beträffande statsbanan genom Bohuslän hafva revisorerne anfört

följande:

»I december månad 1903 öppnades för allmän trafik norra delen

af statsbanan genom Bohuslän, nämligen bandelen Uddevalla—Skee,

och i juli månad innevarande år södra delen af nämnda statsbana,

bandelen Uddevalla—Tingstad. Hvad beträffar förbindelsen vid Uddevalla

mellan dessa bandelar är denna provisoriskt anordnad, intill dess

en vägport invid stationsplanet på norra sidan om staden blifver färdig;

och trafiken mellan Göteborg och Tingstad uppehälles för närvarande

genom en för ändamålet förhyrd ångare.

Med bifall till Kungl. Maj:ts framställning beslöt 1906 års Riksdag

att för eu köpeskilling af 600,000 kronor till staten inlösa Strömstad—Skee

järnväg att af staten tillträdas den 1 januari 1907. En direkt ehuru

delvis provisorisk förbindelse finnes alltså nu upprättad mellan Göteborg

och Strömstad.

Kostnaden för den af 1898 års Riksdag beslutade längdbanan

genom Bohuslän var i den kungl. propositionen beräknad till 13,091,000

kronor, och under nämnda förutsättning blef till påbörjande af denna

bana för år 1899 anvisadt ett belopp af 750,000 kronor. Omförmälda

kostnadsberäkning visade sig emellertid ganska snart vara alldeles för

låg, hvarför ytterligare anslag begärdes, och hade till 1906 års utgånganvisats

sammanlagdt 17,225,600 kronor. Detta belopp grundade sig

på beräkningar verkställda under år 1902. Emellertid uppgjordes i

februari månad innevarande år ny beräkning å sammanlagda kostnaden

för banan, slutande å 18,113,411 kronor 43 öre. På grund häraf anmälde

järnvägsstyrelsen den 20 juni innevarande år hos Kungl. Maj:t,

att förutom förut beviljade 17,225,600 kronor erfordrades för banans

fullbordande 887,811 kronor 43 öre, med anledning hvaraf Kungl. Maj:t

den 6 sistlidne september bemyndigade järnvägsstyrelsen att af tillgäng
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

t Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

liga medel förskottera högst 888,000 kronor. Häraf hafva redan den

2 nästlidne oktober 600,000 kronor tagits i anspråk. Slutligen har

under berörda oktober månad ny beräkning verkställts rörande kostnaderna

för ifrågavarande bana, och utvisar denna beräkning en slutsumma

af 18,314,744 kronor 76 öre. I enlighet med denna beräkning

erfordras alltså ytterligare ett belopp af 201,333 kronor 33 öre, hvarigenom

således den ursprungligen beräknade summan 13,091,000 kronor

kommer att öfverskridas med tillhopa 5,223,744 kronor 76 öre, oberäknad!

räntor å de för banbyggnaden utanordnade medlen. Beaktas bör och,

att i sistnämnda summa icke ingå kostnaden vare sig för de slutliga

arbetena vid banken vid Ryk eller för förvärf af erforderlig mark och

vatten eller skadeersättningar, i den mån desamma icke till utgifvande

åläggas Göteborgs och Bohus läns landsting, likasom ej heller kostnaden

för en i en nära framtid erforderlig viadukt af järn vid Olskroken.

Härförutom må nämnas, att staten redan fatt vidkännas kostnader för

kompletteringsarbeten å den inköpta bandelen Strömstad Skee.

De detaljerade beräkningar, som legat till grund för 1898 års

beslut, hafva för revisorerne icke varit tillgängliga..

Beträffande senare verkställda kostnadsberäkningar få revisorerne

hänvisa till nedanintagna, af vederbörande arbetschef uppgjorda sammanställning:
-

Bill. till 2iksd. Prof, 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 43 Höft.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

i

Linjen Skee— Uddevalla—Bratteröd—Svenshögen—Bita—

Ytterby— Olskroken.

1

I

Enligt 1902

års beräk- ningar.

A

Enligt beräk- ning i febr.

1907.

B

Enligt beräk- "ning i okt.

1907.

Ökning

skillnad

mellan A. o. B.

| Terrassering ...................................

6,111,550

ll

6,544,095

72

6,595,179

SO

51,084

08

| Broar, kulvertar och viadukter .........

2,245,829

6 4

2,322,092

84

2,437,099

98

115,007

14

'' Afloppstrummor ooh bäckomgräfningar

873,848

66

882,769

06

897,769

06

15,000

—

Vägkorsningar och vägomläggningar...

464,420

89

804,969

21

804,969

21

—

—

Korsning af järnvägar .....................

68,039

98

64,180

25

64,180

25

—

—

Stängsel.........................................

187,847

—

163,522

68

163,522

68

—

—

j Öfverbyggnad och ballastning............

3,091,726

72

2,930,286

91

2,930,286

91

■ —

—

i Bangårdar.......................................

833,327

94

1,061,163

09

1,061,163

09

—

—

i Banbevakningsbostäder .....................

379,919

14

477,918

63

477,918

63

—

—

1 Telegraf och signaler ......................

58,966

62

55,465

52

55,465

52

—

—

| Arbetets ledning och förvaltning, under-

sökningai'', förrådsomkostnader, arbe-

tares resor, sjukvård, bostäder m. m.

samt oförutsedda utgifter ...............

2,050,123

SO

1,914,771

65

1,924,771

65

10,000

—

Rullande materiel .........................

860,000

—

860,000

-

860,000

—

—

_i

Anordningar för provisorisk trafik ......

_

—

32,175

87

42,417

98

10,242

il

Summa kronor!

17,225,600

—

18,113,411 43

18,314,744

76

201,333

3 3 (

Göteborg- den 2 november 1907.

Ad. Norberg.

Beträffande de för banan under tiden den 1 januari 1900—den

30 juni 1907 utanordnade medel jämte de i räkenskapen under samma

tid affärda anläggningskostnader meddelas nedanstående af öfveringenjören

C. Westerman upprättade uppgifter:

s. 27 Kontrollera mot PDF

«

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

27

Uppgift

å för statsbanan genom Bohuslän under de olika byggnadsåren

utanordnade medel.

-4

Förskotterade

af tillgängliga

trafikmedel.

Kronor.

Lyftade i

kungl. stats- kontoret.

Kronor.

Lyftade i

riksgälds- kontoret.

Kronor.

Summa.

Kronor.

Under år 1900 ............... ..............

_

_

750,000

_

1,000,000

—

1,750,000

|

» » 1901 ................................

—

—

—

—

3,000,000

—

3,000,000

—

» » 1902 .................................

—

—

—

—

2,000,000

—

2,000,000

—

» » 1903 ................................

—

—

l) 1,000,000

—

2,000,000

—

3,000,000

—

» » 1904 .................................

—

—

2) 1,000,000

—

2,000,000

—

3,000,000

—

» 1905 .................................

—

—

—

—

—

3,000,000

—

» » 1906 ....''............................

—

—

—

—

—

1,475,600

—

» » 1907 till och med 30 juni ...

200,000

—

—

—

—

200,000

—

Summa

_

—

—

—

_

17,425,600

—

Uppgift

på i räkenskapen afforda anläggningskostnader för statsbanan genom

Bohuslän, specificerade å de olika byggnadsåren.

Kostnad under år

11

ii

11

11

ii

ii

11

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

ii

1900 ..............................

1901 .............................

1902 ..............................

1903 ..............................

1904 ..............................

1905 ..............................

1906 .............................

1907 intill den 1 juli

............. 885,219: 2 0.

............. 2,435,350:4 1.

.............. 2,561,895: 98.

.............. 2,797,998:83.

.............. 1,771,310: 52.

.............. 3,035,723:31.

..........:... 2,076,768: 37.

.............. 799,285: 45.

Kronor 16,363,552: 07.

*) Såsom förskott å af Riksdagen till utgående från riksgäldskontoret för år 1904 anslagna

3.000. 000 kronor.

ä) Såsom förskott å af Riksdagen till utgående från riksgäldskontoret för år 1905 anslagna

4.000. 000 kronor.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

%

Till de sålunda utanordnade medlen böra jämväl läggas järnvägen

å bankräkning under åren 1900—1905 tillgodoförda räntebelopp, utgörande

enligt räkenskaperna

år 1900 ................................................ kronor 18,362: 50.

„ 1901 .....................:..........................., 26,526: 94.

„ 1902 ................................................ „ 17,222: so.

„ 1903 ........................................... „ 19,249: 72.

., 1904 ................................................ „ 34,213:45.

„ 1905 .............................. „ 46,154: 27.

eller tillhopa kronor 161,729: 38.

Med anledning af de anmärkningar i fråga om statsbanelinjen

Uddevalla—Skee, hvilka framställts inom Riksdagen och i öfrigt blifvit

uttalade, ägnade 1905 års revisorer särskild uppmärksamhet åt förhållandena

vid denna järnvägslinje. Revisorerne hade emellertid då

icke tillfälle att genom rön och iakttagelser på ort och ställe granska

de öfverklagade förhållandena, utan grundade revisorerne sitt omdöme

i frågan på af distriktsförvaltningen föreslagna, sedermera vidtagna omfattande

åtgärder till skydd för trafiken å banan, särskildt reparationer

af de högst betydliga skador på linjen, hvilka uppstått under trafikens

gång.

Med stöd af hvad sålunda förekommit yttrade revisorerne bland

annat följande:

»Ehuruväl, utan tvifvel, ledningen för järnvägsbyggnaden haft

att kämpa med stora svårigheter på grund af de säregna terräng- och

grundförhållanden, som äro rådande i Bohuslän, hvilka förhållanden,

ingalunda obekanta för ortbefolkningen, dock varit af beskaffenhet att

hafva genom förutseende kunnat öfvervinnas, hafva revisorerne velat

framhålla, att därest en noggrannare undersökning, än som synes hafva

föregått byggnadsarbetet, ägt rum, samt större omsorg och planmässighet

vid arbetets utförande, gjort sig gällande, de upprepade ras och

sättningar i bankar och byggnader, som nu förekommit, synas hafva

kunnat i väsentlig mån förebyggas. Därigenom skulle utan tvifvel de

för skydds- och kompletteringsarbeten efter banans öppnande för trafik

erforderliga utgifter, hvilka utgått delvis af anslagsmedel och delvis af

trafikmedel, kunnat till stor del undvikas.»

I sitt med anledning af revisorernes berörda framställning afgifna

utlåtande lämnar järnvägsstyrelsen till en början en utförlig beskrifning

på den metod, hvilken vid järn vägsundersökningar öfver allt här i landet

användts och fortfarande användes för utrönande af markons bärighet,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

29

förklarande styrelsen därvid bland annat, att den definitiva utstakning

af linjen, som föregått byggnadsarbetet, jämväl omfattar eu noggrann

undersökning af markens beskaffenhet samt att därvid intet försummats

för att gifva linjen det bäst tänkbara läge i plan och profil.

Slutligen fann styrelsen af hvad styrelsen i sin förklaring påvisat

det vara till fullo ådagalagdt, att de undersökningar, hvilka blifvit

verkställda såväl före arbetenas å bandelen Uddevalla—Skee påbörjande

som ock under dessas fortgång, ingalunda kunde betecknas såsom ofullständiga

eller mindre noggranna; och ansåge sig för den skull styrelsen

— som vore lifligt öfvertygad därom, att arbetsbefälet vid byggnadsarbetets

utförande nedlagt den största möjliga omsorg och att vid ett

allsidigt bedömande af ledningen af arbetena å bandelen, hvilka ovedersägligen

varit af särskildt svårartad och enastående natur, befogade

anmärkningar därutinnan icke syntes rättvisligen kunna göras — berättigad

att på det bestämdaste bestrida revisorernes påstående i afseende

å de för definitivt bestämmande af banans sträckning verkställda undersökningarnas

beskaffenhet samt å arbetets ledning och utförande, helst

som detta påstående icke syntes vara grundadt på rön och iakttagelser,

gjorda vid besök å de platser utefter bandelen, där för järnvägsbyggnad

med de för längdbanan genom Bohuslän gällande bestämmelser beträffande

maximilutning och minimiradier för vårt land alldeles exceptionellt

stora svårigheter yppat sig.

Itevisorerne hade jämväl framhållit, att de upprepade ras och

sättningar, som förekommit, syntes hafva kunnat i väsentlig mån förebyggas,

om, bland annat, större planmässighet vid arbetets utförande

gjort sig gällande. Ett gendrifvande af detta uttalande funne styrelsen

icke vara möjligt, då revisorerne icke angifvit än mindre visat, i hvilka

afseenden planmässighet saknats.

Revisorerne hafva den 28 och den 29 nästlidne oktober företagit

en besiktniugsresa å den ifrågavarande statsbanelinjen från Göteborg

till Strömstad.

Såsom redan blifvit nämndt, uppehälles trafiken mellan Gö teborg

och Tingstad med en för ändamålet förhyrd ångare. Brobyggnaden

öfver Göta älf samt viadukten till Olskroken äro nämligen ännu icke

färdigbyggda och enligt upplysning af vederbörande beräknas arbetet

därmed icke vara fullbordadt förr än tidigast mot slutet af nästkommande

år. Då uppenbarligen trafiken å Göteborg är af stor betydelse för den

ifrågavarande järnvägen, är det ägnad t att väcka förvåning, att icke i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

tillräckligt god ticl åtgärder vidtagits för åstadkommande af sådana anordningar,

att äfven förbindelseleden mellan Göteborg och Tingstad

kunnat göras färdig samtidigt med bandelen Uddevalla—Tingstad.

Enligt hvad revisorer^ erfarit, utsändes först år 1905 en ingenjör till

Holland med uppdrag att därstädes inhämta kännedom om brobyggnader

på botten af samma beskaffenhet som den i Göta älf, och aftal om

leverans af svängspannet med tillhörande maskiner till bron har träffats

först under innevarande månad. Hvad angår banans inledande till

Olskroken, hafva så vidt framgår af ett utaf vederbörande arbetschef

nyligen upprättadt kostnadsförslag upptagits: en provisorisk viadukt åt

trä till Olskroken för en kostnad af 170,456 kronor, permanent viadukt

öster om Göta älf för en kostnad af 185,000 kronor, en dylik viadukt

väster om älfven för 93,000 kronor, bro öfver älfven för 355,750 kronor

samt slutligen bangårdsanordningar vid Olskroken för en kostnad af

85,470 kronor, eller arbeten för en sammanlagd kostnad af 889,676

kronor. Den provisoriska viadukten måste emellertid säkerligen i sinom

tid ersättas med en fast sådan af järn, därför några kostnader ännu

icke beräknats.

Olägenheterna af att brobyggnad och uppförande af erforderliga

viadukter så afsevärdt försenats torde för öfrigt vara så mycket mera

kännbara, som den provisoriskt anordnade ångbåtsförbindelsen mellan

Göteborg och Tingstad ingalunda tillfredsställer trafikens behof. Ångaren

i fråga torde nämligen icke vara för sitt ändamål tillräcklig och

ifrågasättas kan, om den är i stånd att möta de svårigheter, som under

vintern kunna uppstå för en regelbunden trafik. Vid större tillopp af

resande måste för öfrigt särskild! förhyrda bogserbåtar anlitas äfven för

befordran af passagerare, och hvad godstrafiken beträffar synes själffallet,

att med hänsyn till befintliga resurser denna icke kan nämnvärdt

uppdrifvas. Naturligt är, att under sådana förhållanden större delen af

godstrafiken mellan Göteborg och Bohuslän ännu går öfver Herrljungaoch

Bergslagsbanorna eller sjöledes.

Det har vidare ådragit sig revisprernes uppmärksamhet, att under

banans byggande icke tillräckliga anstalter träffats för att bereda framtida

tillgång till grus och vatten för järnvägens behof.

Under arbetets fortgång anlades från trakten vid Vallens hållplats

till Gössby i Spekeröds socken ett spår af 4 kilometers längd i syfte

att för järnvägens räkning utnyttja därstädes befintligt grus. Hvad

angår kostnaderna för anläggningen af detta spår, äro uppgifterna därom

olika, varierande mellan 25,000 och 70,000 kronor, däraf 10,000 kronor

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

31

falla på länets landsting i och för inlösen af jord. Några fullt tillförlitliga

uppgifter i detta afseende hafva icke kunnat erhållas. Det visade

sig emellertid snart, att det vid G öss by befintliga gruset icke kunde

med fördel tillgodogöras. Däraf lärer emellertid hafva inköpts för endast

omkring 3,000 kronor, hvarefter grus måst anskaffas från annat håll.

Det anlagda spåret blef vid sådant förhållande upprifvet. Efter hvad

revisorerne inhämtat, ställa sig förhållandena med afseende å inköp af

grus numera mycket ogynnsamma. En naturlig följd häraf är, att

staten icke blott redan åsamkats utan äfven kommer att få vidkännas

stora utgifter, hvilka genom förutseende, omsorg och planmässighet vid

järnvägens anläggning kunnat undvikas eller åtminstone i afsevärd mån

nedbringas.

Vissa delar af linjen hafva till följd af markens beskaffenhet måst

under arbetets fortgång omläggas och torde sådan omläggning säkert

hafva bort förekomma i ännu större utsträckning, därest icke arbetet

redan fortskridit så långt, att arbetsledningen måst uppgifva tanken på

en dylik åtgärd och i stället utnyttja redan gjorda anläggningar. Upprepade

ras och sättningar hafva som bekant inträffat.

Järnvägsstyrelsen har i sin förklaring erinrat om åtskilliga platser,

där dylika ras och sättningar förekommit, nämligen Kasen, Sörviksgärdet,

Kärra, Grytingen, Smedseröd, Saltkärran, Bråland, Korndalen,

Bräcke och Nedanberg.

Dessutom har, enligt hvad revisorerne inhämtat, vid Tannam i

Tanums socken under byggnadsarbetet inträffat dylika sättningar i banvallen,

hvilkas upprepande måste förebyggas medels anbringande af

tryckbankar. Vid Orrekläpp och Litsleby, där bankarna ändock knappast

nådde till en meters höjd, erfordrades stora mängder af fyllnadsämnen.

Sättningarna vid Groheds station söder om Uddevalla liknade i mycket

dem vid Orrekläpp och Litsleby. Och bankarna vid sjön Hällungens

stränder visade betydande sättningar. Vidare må i fråga om skärningarna

i banan framhållas det stora jordskredet vid Säm i västra slänten

af en mindre skärning, hvarvid hela den angränsande, högre belägna

trakten hotade att mellan två berg tränga fram öfver banan, hvilket

hade måst förhindras genom särskilda anordningar. I skärningen vid

Hud förekomma ras såväl under byggnadstiden som efter det banan

öppnats för allmän trafik.

Med afseende å sättet för banans anläggande har ifrågasatts, att

man, i stället för att gå fram endast på bankens bredd å den bärsvaga

marken och riskera att bryta igenom den jämförelsevis tunna öfre jordskorpan,

bort, ledd af den under byggnadsarbetet vunna erfarenheten,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

genom att gå fram på större bas medelst utfyllning åt sidorna hafva

tillvaratagit jordskorpans bärkraft och stärkt den genom tryckbankar,

innan järnvägsbanken anlades. Endast en del af de på sina ställen

ända till 100,000 å 200,000 kubikmeter uppgående grusfyllningarna på

djupet hade då sannolikt varit tillräckliga att åt järnvägsbanken bereda

det jämnviktsläge, som nu först med fara för trafiksäkerheten och med

stora kostnader och olägenheter genom upprepade grusfyllningar och

skyddsarbeten ernås.

Norra delen af banan, hvilken såsom nämndt redan år 1903 öppnades

för allmän trafik, är ännu icke fullt färdig. Exempelvis i Korndalen,

ungefär halfvägs mellan Uddevalla och Strömstad, har järnvägsbanken

ännu icke kunnat uppläggas i sin bestämda lutning; och vid

Sörviks gärde strax norr om Uddevalla verkställdes ännu vid tiden för

revisorernes besök utfyllning af den långa banken. A sistnämnda

plats fästes uppmärksamheten därå, att en trumma nedlagts under banken,

där marken var mest sank. Den hade upprepade gånger sjunkit

i djupet samt påbyggts, så att dess botten nu enligt uppgift låg på ett

djup af 13 meter, å plats, där fast botten påträffats först vid 42

meters djup.

Här liksom närmare Uddevalla vid Kasenbukten hvilar banken på

en synnerligen osäker grund. Såsom redan blifvit nämndt, hafva också

betydliga sjunkningar och sidoförskjutningar ägt rum. De upprepade

sjunkningarna föranledde undersökning äfven af andra linjer särskild!

en högre mot norr, till större delen Infilande på berggrund. Revisorerne

hade tillfälle att taga del af plan- och profilritningar öfver den

sålunda föreslagna nordligare sträckningen och ifrågasättas kan, huruvida

icke denna linje varit att föredraga. Järnvägsstyrelsen ansåg emellertid

på sin tid, under uttalande bland annat, att grunden befunnits

icke vara fastare därstädes än i Kasenbukten, att med denna sträckning

af banan ingen fördel varit att vinna. Hvarken af styrelsens eget uttalande

eller af i öfrigt tillgängliga handlingar framgår emellertid, på

hvilka närmare undersökningsåtgärder styrelsen stödt sin berörda uppfattning.

Den nordligare riktningen af banan torde dessutom väl hafva

låtit förena sig med en annan sträckning förbi staden Uddevalla. Banan

omsluter nu staden i öster och norr i en halfcirkel, afskärande alla förbindelser

med omgifvande trakt. Innan arbetet bär påbörjades, hade

på landstingets bekostnad en linje undersökts, hvilken tänktes dragen

öfver stadens västra del på en viadukt till det nuvarande stationsplanet

från södra sidan i nordvästlig riktning; antagligen hade åtminstone

icke markens beskaffenhet behof! afhålla från att åt banan gifva en dylik

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

33

sträckning. Å mark af liknande beskaffenhet, Gullbergsvass, har nämligen

västkustbanan på en viadukt framdragits till Göteborg. För Uddevalla

stad hade sannolikt den ifrågavarande linjen haft ej obetydligt

företräde framför den sedermera utstakade, och vidare hade kostnaden

för den dyra tunneln genom Kålgårdsberget undvikits, där som bekant

under senare hälften af år 1905 ett synnerligen ödesdigert ras inträffade.

Så vidt revisorerne kunnat finna, synes icke genom en fullständig och

noggrann undersökning af linjens riktning i och omkring Uddevalla

hafva ådagalagts, att den valda linjen varit den bästa möjliga. Och

hvad beträffar de hinder, som mött från Uddevalla—Herrj ungabanans

sida i afseende å den sålunda ifrågasatta linjen, torde dessa icke hafva

varit större, än att de bort kunna öfvervinnas, då öfverenskommelse i

hvarje fall träffats rörande den sedermera beslutade linjen.

Två tunnlar strax söder om Uddevalla, nämligen de, som anlagts

genom bergen vid Vadbacken, tilldrogo sig revisorernes uppmärksamhet.

Hvad angår den nordligare af dessa båda tunnlar, iakttogs vid ena

mynningen af tunneln ett utskjutande klippblock. Att detta icke bortsprängts,

synes vara så mycket mer betänkligt, som vederbörande baningenjör

lärer gjort framställning därom, och hvad beträffar den andra

af omförmälda tunnlar, synas klokhet och omtanke hafva bjudit att i

stället för de dyrbara skydds- och förstärkningsarbetena vid norra

änden af tunneln låta bortspränga denna del af berget. I detta sammanhang

må vidare nämnas, att järnvägsstyrelsen indragit en å södra sidan

af staden anlagd anhaltstation, där persontrafiken lärer hafva varit betydande.

Vidkommande bangårdsförhållanden m. m. vid Uddevalla iakttogs

i öfrigt, att godsmagasinet, som, mot stadens önskan, ursprungligen

uppförts på norra sidan, sedermera flyttats. Fn trumma under stationsplanet

hade om- och tillbyggts för ej obetydliga kostnader. Vidare

både anlagts ett förbindelsespår mellan den närbelägna tändsticksfabriken

och dess upplag, hvilket spår dock icke kunnat användas af fabriken.

Kompletteringsarbeten hafva på denna bana spelat en stor roll.

Ensamt på linjen Uddevalla—Skee hafva, allt sedan bandelen år 1903

öppnades för trafik, dylika arbeten intill den 1 nästlidne oktober dragit

en kostnad af 271,398 kronor 58 öre. Och motsvarande kostnader för

den södra linjen äro ej obetydliga. Banken på Hessleröds myr norr om

Grohed har kraft mer än 40,000 kbm. grus, hvarjämte sättningar därstädes

gång efter annan hämmat trafiken.

Trots de olägenheter för trafikens drift, som på detta sätt uppstått,

har densamma på ett förtjänstfullt sätt uppehållits, och vid inBih.

till Riksd. Prof. 1908. 4 Samt. 1 Afd. 43 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

träffade ras och sättningar har linjens återställande i trafikabelt skick

alltid verkställts med erkännansvärd raskhet och duglighet.

Banan har ett anmärkningsvärdt stort antal kurvor under 600

meter, ända ned till 225 meter, och flera lutningar under 1: 100, men

trafikhastigheten synes ej lida inskränkning däraf.

Revisorerne hafva tagit del af infordrade anbud äfvensom protokoll

rörande antagande af anbud å leveranser för banan. Huruvida de

revisorerne tillställda afskrifter af dessa handlingar omfatta samtliga

sådana anbud, har icke kunnat bedömas.

Ledningen af järnvägsbyggnaden har otvifvelaktigt här haft att

kämpa med exceptionella svårigheter. Terrängen uti ifrågavarande del

af Bohuslän består, såsom kändt är, af mindre bergåsar och kullar,

mellan livilka marken i dalgångar och på slätter till stor del utgöres

af s. k. såplera, ofta af 50 till 60 meters djup, täckt af en jordskorpa

af 1 till 2 meters tjocklek. Banans norra del går i allmänhet fram på

sådan terräng, särskildt där den löper invid kusten.

Af verkställda undersökningar synes framgå, att på flera ställen,

där de största svårigheterna mött, en östligare sträckning af linjen skulle,

hvad grunden beträffar, hafva varit gynnsammare än den valda. Så

exempelvis förbi det farliga passet vid Korndalen. Men järnvägsstyrelsen

lärer härvid hafva varit bunden däraf, att banan skulle ledas fram

till de af Kungl. Maj: t fastställda stationerna vid Orrekläpp, Tanum,

Kragenäs och Öfverby.

Några af de jordskred och sjunkningar, som ägt rum, torde måhända

ej hafva kunnat förutses.

De svårigheter, som sålunda mött för banans byggande, voro

emellertid i allmänhet på förhand kända eller anade, och ortbefolkningen

lärer ej heller hafva försummat att delgifva ingenjörerna sina omdömen,

grundade på rika erfarenheter från väganläggningar och andra stora

byggnadsföretag. Man kunde däraf hafva väntat sig, att åt undersökningen

redan från början ägnats en alldeles särskild omsorg. Så har

emellertid uppenbarligen ej skett. Erfarenheten gifver, såsom visats,

onekligen stöd åt en dylik uppfattning. Vid undersökningar af markens

och grundens beskaffenhet användes en metod, »hvilken vid järnvägsundersökningar

öfver allt här i landet användts och fortfarande användes

för utrönande af markens bärighet». Först efter det flera sorgliga erfarenheter

gjorts, skärptes metoden. Järnvägsstyrelsen erkänner, att

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

35

ledaren af de under år 1896 utförda undersökningarna »vid kostnadsförslagets

upprättande underlåtit att vid vissa platser å den undersökta

linjen beräkna kostnad för banksjunkningar, fastän markens beskaffenhet

utan tvifvel bort hafva gifva anledning därtill», och att samme

ledare vid det sorgligt ryktbara Kärra »förbisett befintligheten därstädes

af en med jord (lera) fylld 18 å 19 meter djup gryta eller håla i berget,

hvilken på en sträcka af 50 meter nedtränger genom taket i den här

af undersökningsledaren föreslagna tunneln».

När sedan under arbetets utförande, upprepade ras och sjunkningar

i stor skala inträffade, kunde man med skäl hafva väntat, att

erfarenheten bort leda till rättelse. Så synes emellertid icke hafva

varit fallet. Samma äfventyr upprepades gång efter annan under liknande

omständigheter.

Järnvägsstyrelsen åberopar, att liknande missöden inträffat vid

Hell—Sunnanbanan i Norge. Men jämförelsen med Uddevalla—Lelångenbanan

och banan Uddevalla—Vänersborgs—Herr ljunga synes ligga närmare

till hands. Vid dessa banors anläggning hafva, så vidt kändt är,

ej några missöden, liknande dem vid statsbanans byggnad, ägt rum.

Och dock gå dessa banor delvis fram i en terräng af samma slag som

statsbanans, lokalbanan från Munkedal till kusten på alldeles enahanda

terräng. Äfven om svårigheterna varit vida större vid statsbanans

byggnad, vill det synas revisorerne, som om med den utveckling, vägoch

vattenbyggnadskonsten i våra dagar uppnått, öfverraskningar af

den betänkliga art, som här upprepade gånger inträffat, icke bort i så

afsevärd omfattning, som nu skett, ifrågakomma.

Med anledning af hvad revisorerne sålunda iakttagit rörande denna

banbyggnad vilja revisorerne särskildt framhålla nödvändigheten, att

vid framtida järnvägsanläggningar för statens räkning åt de förberedande

undersökningarna ägnas större omsorg och noggrannhet än hvad här

varit fallet.»

I fråga om hvad järnvägsstyrelsen med anledning af denna framställning

anfört får utskottet, till undvikande af för stor vidlyftighet,

hänvisa till styrelsens vid den tryckta revisionsberättelsen fogade utlåtande

med bilagor.

Af hvad i detta ärende förekommit anser utskottet otvetydigt

framgå, att de undersökningar, som föregått byggandet af längdbanan

genom Bohus län, varit synnerligen otillfredsställande. Likaledes föreställer

sig utskottet, att de olägenheter, som föranledts däraf, att brobyggnaden

öfver Göta älf så fördröjts, att järnvägen under lång tid

Utskottets

yttrande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Ang. den

ofullbordade

bandelen

Umeå—Storsandskär.

trafikerats utan att vara inledd till Göteborg, bort kunna genom förutseende

förebyggas.

Under uttalande af att sådana förhållanden som de af revisorerna

anmärkta måtte vid det fortsatta järn vägsbyggandet inom vårt land för

framtiden undvikas, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit

låta bero.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 186—191; uti. pag. 626—628.)

I berättelsen angående järnvägsstyrelsen hafva revisorerne vidare

anfört följande:

»1895 års Riksdag beviljade för anläggning af en bibana från

norra stambanan vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär samt

denna banas utrustande med trafikmateriel äfvensom för uppmuddring

af Umeå älf utmed kajen vid Storsandskär ett belopp af 2,600,000 kronor.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som föregick Kungl. Maj:ts

proposition i ärendet, både departementschefen bland annat yttrat:

»Hvad beträffade upptagandet af en djupare segelränna från Storsandskär

till Storfjärden, hvilken fråga järnvägsstyrelsen i sin underdåniga

skrifvelse den 22 februari 1894 berört, så torde genom hvad Kungl.

Maj:ts befallningshafvande anfört, vara utredt, att några vidlyftiga

arbeten i detta afseende icke på länge erfordrades, och för öfrigt torde

hela denna fråga i första hand vidkomma Umeå stad.»

. I sin berättelse hafva 1898 års statsrevisorer rörande denna bana

anfört bland annat, att arbetena å banan påbörjats i juni 1895 och

bandelen Vännäs—Umeå öppnats för allmän trafik den 29 september

1896, att bandelen Umeå—Storsandskär däremot ännu ej vore fullbordad,

att den i förslaget upptagna bron öfver norra älfgrenen vore färdigbyggd

och järnvägsspåret utlagdt fram till Storsandskär, där jämväl

kajbyggnad påbörjats, men att arbetena å bandelen dock afbrutits, enär

desammas fullföljande tillsvidare vore utan ändamål, då älfven ännu ej

uppmuddrats på sätt förslaget förutsatt.

Såväl 1900 som 1901 års statsrevisorer hafva sedermera framhållit

de stora kostnader, som vore förenade med bibehållandet af den öfver

norra älfgrenen uppförda brobyggnaden.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

37

Med anledning af hvad 1898 års statsrevisorer anfört, hade emellertid

Riksdagen i skrifvelse den 10 maj 1899 anhållit, att Kungi. Maj:t

måtte dels låta verkställa utredning angående vattenförhållandena i Ume

älf, i hvad de kunde inverka på öppenhållandet af en segelränna från

Storsandskär till hafvet, samt därefter bringa till stånd en bestämd

öfverenskommelse med Umeå stad angående en sådan rännas upptagande

och underhållande, dels ock meddela föreskrift, att arbetena å bandelen

Umeå—Storsandskär icke finge återupptagas, förrän berörda utredning

och öfverenskommelse åvägabragts. I anledning häraf förordnade Kungl.

Maj:t den 30 juni 1899, att arbetena å nämnda handel icke finge återupptagas,

förrän Kungl. Maj:t, på framställning af järnvägsstyrelsen,

därtill lämnat särskild! tillstånd. Samtidigt erhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

i uppdrag att låta verkställa sådan undersökning

angående vattenförhållandena i Ume älf, som i Riksdagens omförmälda

skrifvelse afsåges, hvilken utredning sedermera, jämlikt Kungl. Maj:ts

särskilda medgifvande den SO december 1899, omfattat äfven sträckan

af älfven mellan Umeå och Storsandskär.

Af nu införskaffade upplysningar hafva revisorerne inhämtat,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 11 januari 1902 — med

öfverlämnande tillika af ett på styrelsens föranstaltande af d. v. distriktschefen

Wijnblad utarbetadt förslag till i Riksdagens skrifvelse omförmälda

farledsreglering, upptagande en kostnad af 2,360,000 kronor,

däraf 595,000 kronor för sträckan Umeå—Storsandskär och 1,765,000

kronor för sträckan Storsandskär—hafvet — till Kungl. Maj:t afgifvit

ett af styrelsen förordadt, modifieradt förslag till dylik reglering, beräknadt

till en kostnad af 1,363,000 kronor, hvaraf 490,000 kronor för

sträckan Umeå—Storsandskär och 873,000 kronor för sträckan Storsandskär—hafvet;
att

Umeå stadsfullmäktige, med hvilka Umeå stads magistrat instämt,

i skrifvelse den 12 september 1902 anfört, bland annat, att förslaget

rörande förläggandet af banans slutpunkt till Storsandskär tillkommit

utan någon som helst framställning från Umeå stads sida; att

Storsandskär vid den tiden ej legat inom stadens hamnområde, att Umeå

stad först efter det Storsandskär bestämts som järnvägens slutpunkt

ingått med anhållan om hamnområdets utvidgande, så att Storsandskär

skulle komma att ligga inom detsamma, att Umeå stad ej varit representerad

eller kunnat göra sin talan gällande vid uppgörandet af de undersökningar

och beräkningar som legat till grund för förslaget om banans

utsträckande till Storsandskär, att någon skyldighet beträffande farledens

uppräkning å sträckan Storsandskär—Storfjärden hvarken ålagts eller

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

ålåge Umeå stad, men att Umeå stad likväl vore villig att till förfogande

för ett muddringsarbete ställa vissa mnddringsmaterial äfvensom att

Umeå stad tillförbunde sig, under förutsättning af lämpliga hamn- och

muddringsafgifter, det framtida underhållet af såväl den upptagna segelrännan

som hamnplatsen samt att staden för sin del biträdde det af

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordade förslaget till farledsreglering;

att Kungl. Mapts befallningshafvande i Västerbottens län i skrifvelse

den 31 oktober 1902 under meddelande, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i hufvudsak icke hade något att erinra mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

meromnämnda förslag, såsom sin mening uttalat,

att Umeå stad icke kunde åläggas att på egen bekostnad utföra ifrågavarande

regleringsarbeten;

att järnvägsstyrelsen, på anmodan, i skrifvelse den 28 september

1903 meddelat, att arbetena å sträckan Umeå—Storsandskär, hvilka på

grund af Kungl. Maj:ts här ofvan omförmälda beslut den 30 juni 1899

efter denna tidpunkt endast bestått i för brons öfver Norrån bestånd

nödvändiga åtgärder, hade fortskridit så långt att anläggningen vore i

det stora hela färdig men att vissa arbeten med afseende å stickspåret

vid Storsandskär, bron öfver Norrån, uppförandet af byggnader å Storsandskär,

kajen, lastningsbryggan å Storsandskär, telegrafledningar in. in.

ännu återstode; att kostnaderna för nu omförmälda arbeten beräknades

till ungefär 35,000 kronor samt att den kostnad för uppmuddringen

af Ume älf vid Storsandskär utmed nyssnämnda kaj och lastningsbrygga,

som i det ursprungliga förslaget upptagits till eu kostnad af 36,000

kronor, komme att kräfva en afsevärdt högre kostnad;

att järnvägsstyrelsen i samma skrifvelse tillika framhållit, att, då

äfven det modifierade förslag till reglering af Ume älf, som väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen framlagt, skulle komma att medföra mycket

afsevärda kostnader, och då clen möjlighet icke torde vara utesluten,

att farledsregleringen, utförd enligt detta förslag, icke skulle blifva

fullt effektiv, och då Umeå stad icke kunde åläggas att på egen bekostnad

utföra regleringsarbetet samt det slutligen icke kunde förutses,

i hvad man de beräknade kostnaderna kunde komma att öfverskridas

i följd af vederbörande strandägare tillerkända skadeersättningar, det

syntes järnvägsstyrelsen vara erforderligt, att, innan ärendet företoges

till slutligt afgörande, en noggrann undersökning genom järnvägsstyrelsens

försorg verkställdes för utrönande, om Vännäs—Umeåbanan

kunde för mindre kostnad framdragas till lämplig plats vid hafvet;

att Kungl. Maj:t den 6 maj 1904 uppdragit åt järnvägsstyrelsen

att, efter utredning ej mindre på hvad sätt och för hvilken kostnad

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

39

statsbanan Vännäs—Umeå kunde framdragas till lämplig plats vid hafvet,

än äfven hvilka fördelar af en sådan utsträckning af banan vore att

vänta samt hvilken afkomst en järnväg från Umeå till hafskusten kunde

beräknas gifva, till Kungl. Maj:t inkomma med förnyadt utlåtande innefattande

jämväl yttrande, huruvida anledning förefunnes för staten att

framdraga berörda statsbana till hafskusten;

att järnvägsstyrelsen den 31 december 1904 afgifvit förslag till

en statsbana mellan Umeå och hafvet vid Holmsund jämte grenbana

till lastageplats^! vid Djupvik, enligt hvilket förslag den 19,740 meter

långa banan, som å linjen Umeå—Norrån sammanfölle med den delvis

färdigbyggda banan Umeå—Storsandskär, skulle från Norrån fortsätta

utefter stranden af Ume älf och Osterfjärden förbi Löfö by, Iiolmsunds

kyrka och Patronviken öfver Vedkastudden till Stormskär, med grenbanan

till Djupvik dragen från en påtänkt bangård 1 kilometer nordost

om Holmsunds kyrka;

att järnvägsstyrelsen i sammanhang med nyssnämnda förslag

öfverlämnat ett eget förslag till farledsreglering å sträckan Storsandskär—hafvet,

beräknadt till en kostnad af 1,846,000 kronor äfvensom

meddelat, att den sammanlagda kostnaden för en fullbordad bana från

Umeå till Storsandskär och reglering af Ume älf, grundad på styrelsens

förslag härutinnan, skulle belöpa sig till c:a 2,554,000 kronor, inberäknadt

de redan nedlagda kostnaderna 361,257 kronor 93 öre, under

det att statens utgift för en statsbana från Umeå till hafvet vid Holmsund

med rullande material, bispår, kajer och upplagsplatser skulle

blifva, med inberäknande af sistnämnda kostnader, 1,739,246 kronor

15 öre; livarjämte styrelsen omförmält att en behållning af 59,642

kronor 28 öre ännu förefunnes af de medel, Riksdagen anvisat för

statsbanan Umeå—Vännäs;

att järnvägsstyrelsen tillika anfört, att beräkningarna angående

banans Umeå—Holmsund ekonomiska bärighet visserligen lämnat ett

mindre tillfredsställande resultat — en afkomstprocent af i det allra

närmaste 1 — men att, då Umeå af i öppen dag liggande skäl icke

kunde blifva ifrågavarande banas slutpunkt, styrelsen icke tvekade att

tillstyrka banans framdragande till hafvet enligt det öfverlämnade

förslaget; samt att enligt styrelsens förmenande förläggningen af slutpunkten

till Holmsund i stället för till Storsandskär skulle medföra

följande fördelar, nämligen: afsevärdt mindre kostnad för staten, tillräckligt

vattendjup vid Holmsunds hamn för de största fartyg, som

kunde tänkas trafikera Bottniska viken, under det att endast 5,2 meter

djupgående fartyg kunde framföras till Storsandskär, äfvensom möjlig
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

heten att tämligen noggrant beräkna den årliga underhållskostnaden,

hvilket däremot icke ens närmelsevis torde låta sig göra vidkommande

den reglerade älfsträckan Storsandskär—hafvet, till hvilka fördelar ock

komme, att genom slutpunktens förläggande till Holmsund dels åstadkommes

upprätthållande året om af den lifliga persontrafiken mellan

Umeå och de industriella anläggningarna vid Holmsund äfvensom

transporten af lifsmedel från upplandet till samma anläggningar, dels ock

vinsten af en omkring 4 å 5 veckors längre seglationstid i hamnen

vid banans ändpunkt;

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrifvelse den 28 februari

1905 mot vissa af järnvägsstyrelsen föreslagna hamnanordningar vid

banans slutpunkt vid hafvet afgifvit åtskilliga erinringar, hvilka af

järnvägsstyrelsen bemötts i skrifvelse den 23 juni 1905;

att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län i skrifvelse

den 25 september 1905 uttalat sitt lifliga tillstyrkande af järnvägsstyrelsens

förslag om banan Umeå—Holmsund;

att chefen för generalstaben i skrifvelse den 12 oktober 1905,

under omförmälande att han ej ansåge den ifrågasatta banan äga synnerligen

stor betydelse för försvaret, tillstyrkt sistberörda förslag;

att järnvägsstyrelsen i affordradt utlåtande den 16 februari 1906

efter att till en början hafva ifrågasatt, huruvida — då såväl Västerbottens

läns landsting som Umeå stads åtaganden i afseende å markupplåtelse

för en bana Umeå—Storsandskär afgifvits under förutsättning

af banans framdragande till Storsandskär — staten kunde underlåta

att utsträcka banan till någon ur sjötrafikens synpunkt lämplig plats

vid hafvet, tillika anfört, att från statens sida intet borde åtgöras för

fullbordande af bandelen Umeå—Storsandskär, därest ej reglering af

farleden i Ume älf skulle komma till stånd, och icke heller, därest ej

statsbanan anlades från Umeå till hafvet vid Holmsund; att därest bandelen

Umeå—Storsandskär skulle fullbordas, vidlyftiga arbeten såväl

å själfva banan som vid hamnen å Storsandskär vore erforderliga; att

därest älfregleringen icke komme till stånd, bron öfver Norrån till

Stors andskär jämte de å Storsandskär utlagda järnvägsspåren borde

borttagas, men spåret från Umeå till norra stranden af Norrån bibehållas

särskildt med hänsyn därtill, att detsamma sedermera kunde ingå

såsom ett led i den förbindelse mellan Umeå och hafvet, som förr eller

senare måste bringas till stånd, därest det med bibanan Vännäs—Umeå

afsedda ändamålet skulle till fullo vinnas; samt att det, med hänsyn

till de icke obetydliga kostnader, som vore förenade med brons under
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

41

håll, vore önskvärd!, att beslut snarast fattades, huruvida Storsandskär

skulle blifva slutpunkt för Umeåbanan;

att järnvägsstyrelsen i skrifvelse den 29 november 1906 till Kungl.

Maj:t framhållit, att då det torde dröja länge, innan frågan vare sig om

anläggning af den utaf styrelsen föreslagna bibanan från Umeå till

Holmsund eller om utförande af den ifrågasatta regleringen af farleden

i Ume älf blifvit slutligen afgjord, styrelsen funne det vara nödigt

att den öfver Norrån uppförda bron tillika med hamnbryggan och spåren

å Storsandskär oförtöfvadt borttoges, och har järnvägsstyrelsen i skrifvelsen

tillika meddelat, att kostnaden för dessa åtgärder skulle belöpa

sig till 9,500 kronor och värdet af de vid upptagningen erhållna materialierna

till 34,741 kronor;

samt att af skrifvelse den 24 september innevarande år från Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län framginge, att för den tilltänkta

järnvägssträckans framdragande enligt järnvägsstyrelsens förslagända

fram till stranden af Stormskär med mötesspår vid Sofiehem och

bispår från Holmsund till Djupvik, staten icke behöfde vidkännas någon

utgift för vare sig inlösen af mark eller kostnader för flyttning al

byggnader in. in. samt att Stormskär i sin helhet upplåtits åt staten.

Revisorerne hafva under året besökt den ofullbordade bandelen

Umeå—Storsandskär och funnit, att det med bandelens anläggande

afsedda ändamålet alls icke vunnits. Enligt inhämtade upplysningar

hafva underhållskostnaderna för bron öfver Norrån, däri inbegripet dels

förstärkningsarbeten, dels isning kring brons pålok, uppgått till

för tiden intill den 28/9 1903 ............... kronor 16,112: 16

under tiden 279 1903—37lä 1904 ................................... „ 2,946: 31

„ „ 7i 1905—-”Va 1906 .................................... „ 2,728: 9 3

„ „ 3%i 1906—21Ao 1907 .............................. „ 3,458: 3 2

Summa kronor 25,245: 7 2.

Då sålunda den öfver Norrån uppförda bron och de å Storsandskär

för järnvägen gjorda anläggningarne utan motsvarande nytta medföra

väsentliga kostnader för staten, anse revisorerne, att desamma böra

ofördröjligen borttagas.

Å linjen Umeå—Norr ån hafva under tiden 1897 till och med sistlidne

september månads utgång, enligt uppgift, såsom bandelens enda

trafikinkomster influtit för vagnuttagning 16,234 kronor.

Revisorerne, som icke anse sig böra ingå i pröfning, huruvida äfven

den till Norrån byggda banlinjen bör upprifvas eller om banan bör

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 43 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Järnvägs
styrelsens
utlåtande.

framdragas till hafvet, hafva dock velat framhålla vikten af att denna

fråga snarast möjligt bringas till afgörande samt ifrågasätta, huruvida ej,

i händelse banan framdrages till hafvet, de industriella anläggningar, som

äro närmast berörda af banans tillkomst, böra i vidsträcktare män än

som blifvit utfäst bidraga till anläggningskostnaden.»

Rörande denna punkt i revisionsberättelsen har järnvägsstyrelsen

i utlåtande den 18 januari innevarande år anfört följande.

»Sedan styrelsen, såsom revisorerne i sin berättelse omnämnt, den

31 december 1904 afgifvit underdånigt förslag till en statsbana mellan

Umeå och hafvet vid Holmsund äfvensom förslag till farledsreglering å

sträckan Storsandskär—hafvet, hvilken reglering skulle erfordras, om

banan från Umeå till Storsandskär fullbordades, samt Eders Kungl.

Maj:t genom nådigt bref den 22 december 1905 anbefallt styrelsen att

i ärendet ånyo inkomma med underdånigt utlåtande och däri, under

förutsättning att reglering på statens bekostnad af farleden i Ume älf

icke komme till stånd och ej heller statsbana från Umeå till liafvet vid

Holmsund komme att anläggas, afgifva förslag till de åtgärder, som

med afseende å den ofullbordade bandelen Umeå—Storsandskär borde

från statens sida lämpligen vidtagas, har styrelsen uti underdånig skrifvelse

den 16 februari 1906 afgifvit förslag till åtgärder i nyss omförmälda

hänseenden. Såsom framgår af berörda underdåniga skrifvelse,

för hvars hufvudsakliga innehåll redogörelse återfinnes i revisorernes

berättelse och af hvilken transumt härmed öfverlämnas, har styrelsen

framhållit önskvärdheten af, att beslut snarast möjligt måtte fattas,

huruvida Storsandskär skulle blifva slutpunkt för Umeåbanan, samt

påpekat, att, därest så skulle blifva förhållandet, bron öfver Norrån

borde utan tidsutdräkt borttagas för undvikande af de icke obetydliga

kostnaderna för den isning omkring brons pålok, hvilken måste företagas

till förekommande af pålokens skadande genom isens åverkan vid

vattenytans höjning och sänkning.

Därefter har styrelsen uti underdånig skrifvelse den 29 november

1906 ånyo hänskjutit frågan om borttagande af förenämnda bro öfver

Norrån till Eders Kungl. Maj:ts nådiga afgörande, därvid styrelsen i

underdånighet anhållit, det Eders Kungl. Maj:t täcktes dels bemyndiga

styrelsen att — under förutsättning af Västerbottens län landstings

medgifvande — låta borttaga ej mindre ifrågavarande bro än äfven det

från norra stranden af Norrån till den ifrågasatta hamnen vid Storsandskär

utlagda spåret jämte å Storsandskär befintliga sidospår och påbörjade

hamnbryggan, dels ock medgifva, att, sedan de vid borttagandet

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

43

af berörda anläggningar erhållna materialier blifvit åsätta det värde,

samma materialier vid upptagandet kunde hafva, efter afdrag för kostnaden

för upptagningen, beloppet finge godtskrifvas Vännäs—Umeåbanans

ännu icke afslutade räkenskap.

På grund af hvad styrelsen sålunda hittills åtgjort i ärendet, finner

styrelsen hvad revisorerne anfört i fråga om bron öfver Norrån och

anläggningarna å Storsandskär äfvensom bandelen Umeå—Storsandskär

icke föranleda vidare yttrande.

Hvad beträffar frågan, huruvida ej, i händelse banan framdrages

till hafvet, de industriella anläggningar, som äro närmast berörda af

banans tillkomst, böra i vidsträcktare mån än som blifvit utfäst bidraga

till anläggningskostnaden, är från styrelsens sida icke något häremot

att erinra.»

Då statsbanans framdragande till Storsandskär måste, för att lända utskottets

till nytta, med nödvändighet föranleda så kostsamma uppmuddringar i vttrandcUmeå

älf, att järnvägens framförande till Holmsund komme att blifva

betydligt billigare, anser utskottet, att bansträckningen Norrån—Storsandskär

icke bör fullbordas och att sålunda bron öfver Norrån samt å

nämnda bansträcka befintliga järnvägsspår böra, till undvikande af

onödiga underhållskostnader, borttagas. Men då, enligt hvad järnvägsstyrelsen

upplyst, denna fråga är föremål för Kungl. Maj:ts pröfning,

har utskottet, som velat uttala förhoppning om frågans snara afgörande,

endast velat hvad i detta ärende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

§ 7.

(rev. ber. pag. 191 och 192; uti. pag. 061—662.)

Under den resa, som revisorerne år 1907 företagit i Norrland, Ang. omby g ghade

det, enligt hvad revisorerne vidare meddelat, ådragit sig deras ^gsbron^fler

uppmärksamhet, att tågen vid passerandet af statens öfver Ångerman- Ångermanälfven

uppförda bro framfördes med synnerligen ringa hastighet. Revisorerne

hade därför ansett nödigt att inhämta närmare upplysningar

rörande denna bro och dess konstruktion och ville i dessa afseenden

lämna följande upplysningar.

Brobyggnaden ifråga, som uppförts under åren 1887—1888, hade

fem spann, nämligen ett å 24,3 meter, ett å 44,8 meter, två å 51,8

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

meter samt ett midtspann af 76,4 meters längd. Farbanan å bron vore

förlagd 40,5 meter öfver älfvens högvattenyta. Enär man vid tiden

för brons byggande byst den uppfattningen, att rörelsen å statsbanan

från Långsele norrut skulle komma att blifva af ringa omfattning och

att därför relativt lätt materiel skulle för trafikens ombesörjande framföras

öfver bron, både flertalet af brons spann konstruerats endast fölen

så låg, jämt fördelad rörlig belastning som 3,500 kilogram per meter,

en belastning, som väsentligen understege den för öfriga broar med

motsvarande spännvidder å linjen Långsele—Boden beräknade. På grund

af brons stora böjd och då bron konstruerats för uppbärande af relativt

lätta fordon, hade för trafikens upprätthållande med tyngre lokomotiv

än hvad till en början förutsatts, det ansetts lämpligt utfärda föreskrift

dels därom att tågen vid passerandet af bron icke finge framföras med

större hastighet än 20 kilometer i timmen, dels och att i trafik öfver

bron skulle användas jämförelsevis lätta lokomotivtyper, af hvilka det

tyngsta för godstågen använda, lokomotiv Litt. Ke, hafva ett hjultryck

af 5,8 ton samt totalvikt af 55,5 ton och det tyngsta för persontågen

i bruk tagna, lokomotiv Litt L, ett hjultryck af 6 ton samt eu totalvikt

af 78,5 ton. Af lokomotiv Litt. Ko tillätes två sammankopplade

framföras å bron, men lokomotiv Litt. L finge icke öfver bron framgå

koppladt med annat lokomotiv. De påkänningar, som dessa lokomotiv

jämte tåg åstadkomme i bromaterialet, vore så pass stora, att lokomotiv

med större hjultryck och totalvikt än de här nämnda icke borde framföras

å bron i fråga.

Revisorerne hade ytterligare inhämtat, att trafiken öfver bron

likasom å hela banan Långsele—Boden visserligen vore relativt ringa,

men att med hänsyn till banans byggnadssätt — starka lutningar och

skarpa kurvor — det dock vore högeligen önskvärd!, att tyngre lokomotiv

än de nuvarande kunde komma till användning, särskild! för

godstågens framdragande. Den jämförelsevis ringa dragkraften hos de

banan nu trafikerande godstågslokomotiven föranledde nämligen dels

insättning af många extratåg, dels och användning i stor utsträckning

af två lokomotiv för tågs framförande. Så hade förstärkningslokomotiv

under tiden 1 januari—30 september 1905 användts 741 gånger, motsvarande

ungefär 990 gånger om året. Därest lokomotiv med större

dragkraft skulle komma till användning, skulle dylika lokomotivkopplingar

äfvensom extra tåg, åtminstone med trafikens nuvarande omfattning,

högst sällan behöfva ifrågakomma, hvarigenom driftkostnaden

skulle kunna högst väsentligt nedbringas. Af genom järnvägsstyrelsens

försorg verkställd utredning hade framgått, att, därest 8-kopplade gods
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskotieis Utlåtande N:o 75.

45

tågslokomotiv hade användts år 1905 å linjen Lång-sele—Boden, behof

af förstärkningslokomotiv icke skulle hafva ifrågakommit, hvarigenom

en besparing i driftkostnaden af omkring 130,000 kronor skulle hafva

uppstått enbart å maskinafdelningens konto. De 8-kopplade lokomotiv

af modell Ditt. E med hjultryck af 6,2 5 ton och en totalvikt af 82,7

ton, som under de två senaste åren inköpts för statsbanorna i Norrland,

Unge icke framföras öfver förenämnda brobyggnad.

Då sålunda en mera bärkraftig järnvägsbro öfver Ångermanälfven

än den nuvarande syntes revisorerne vara af behofvet påkallad, ansåge

sig revisorerne böra framhålla önskvärdheten häraf, att åtgärder snarast

möjligt vidtoges i ändamål att de fordringar, som ställdes på ett utveckladt

kommunikationsväsen, måtte varda med afseende å nämnda

brobyggnad behörigen tillgodosedda.

I häröfver afgifvet utlåtande af den 18 januari 1908 har järnvägsstyrelsen

meddelat, att styrelsen i underdånig skrifvelse den 11 december

1907 rörande behof af nya byggnader och anläggningar vid statens

trafikerade banor omförmält, bland annat, den af revisorerne omskrifna

brobyggnaden öfver Ångermanälfven vid Forsmo samt hemställt, att

frågan om denna brobyggnad måtte bringas under 1908 års Riksdags

bepröfvande för beviljande af erforderligt extra anslag till påbörjande

redan samma år af arbeten "med uppförande af ny bro.

Jämte erinran att innevarande års Riksdag till påbörjande af uppförande

utaf en ny järnvägsbro öfver Ångermanälfven vid Forsmo, hvars

anläggning i sin helhet beräknats kosta 953,000 kronor, anvisat på

extra stat för år 1909 400,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att

förskottsvis af tillgängliga medel däraf under år 1908 utanordna 200,000

kronor, har utskottet velat hvad därjämte i detta ärende förekommit för

Riksdagen

omförmäla. *

Medicinalstyrelsen.

§ 8.

(rev. ber. pag. 204; uti. pag. 665—670).

Revisorerna hafva meddelat, att de med anledning af de upprepade

rymningar, som förekommit vid Stockholms hospital, hade besökt

Järnvägsstyrelsens

utlåtande.

Utskottets

yttrande.

Ang. vården

af kriminaldårar

vid rikets

hospital.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Medicinalstyrelsens

utlåtande.

denna anstalt, hvarvid revisorerne iakttagit, att de forna cellerna i

allmänhet förvandlats till rum genom gluggarnas nedhuggning till

fönster. Endast i de fyra så kallade stormcellerna hade bibehållits

dylika gluggar, från hvilka dock gallren borttagits, en åtgärd hvarigenom

rymning underlättats. Kriminaldårarna vårdades numera tillsammans

med de öfriga sinnessjuka, hvilken anordning revisorerne

icke ansåge betryggande eller i öfrigt lämplig.

För att omedelbart kunna bereda vård åt sådana personer, hvilka

blifvit för begångna brott förklarade otillräkneliga, hade år 1906

öppnats en kriminalasyl i Växjö. De brottslingar, som under strafftiden

blefve sinnessjuka, förvarades däremot i fängelserna, intill dess

att plats på något hospital kunde beredas dem. Förvaringen af brottslingar

å hospital vore emellertid förenad med störa svårigheter. Cellsystemet

vore i det stora hela afskaffadt å sinnesvårdanstalterna, hvilka

numera vore inrättade snarare som sjukhus än som fängelser, och desamma

syntes ej förfoga öfver de säkerhetsanordningar, som vore erforderliga

för vården af kriminaldårar. Det kunde alltså, enligt revisorernes

mening, ifrågasättas, huruvida icke vid något eller några af

rikets hospital åtgärder borde vidtagas i ändamål att där måtte kunna

interneras sinnessjuka straffångar, så länge desamma vore farliga för

den allmänna säkerheten.

Rörande denna fråga har medicinalstyrelsen i utlåtande den 15

sistlidne januari jämte åberopande af infordradt yttrande från direktionen

för Stockholms hospital erinrat, hurusom vården af kriminalpatienter

under senaste decenniet varit föremål för ganska mycken uppmärksamhet

från myndigheters sida, samt vidare anfört följande. »Med anledning

af Riksdagens framställning den 9 maj 1900, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida allmänna föreskrifter borde

utfärdas om förvarande af sådana häktade och för brott tilltalade

personer, hvilka på grund af sinnessjukdom förklarats otillräkneliga för

begångna brott, afgaf medicinalstyrelsen, hvars yttrande infordrats,

underdånigt förslag till uppförande af den sedermera tillkomna afdelningen

för kriminalpatienter vid Växjö hospital. Enligt medicinalstyrelsens

förslag skulle denna afdelning emottaga dels för brott tilltalade,

otillräkneliga förklarade sinnessjuka, dels sådana för brott tilltalade

personer, hvilkas sinnesbeskaffenhet kräfde noggrannare observation,

del slutligen sinnessjuka straffångar, hvilka uttjänat sina straff eller

hvilka på grund af särskilda omständigheter under strafftiden ej utan

svårare olägenhet kunde inom fängelserna vårdas. Nämnda kriminal
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75. 47

aldelning är inrättad för 100 manliga sjuka. Emellertid gjordes vid

utarbetandet af planen för densamma en beräkning angående behofvet

af platser åt manliga kriminalpatienter för riket i dess helhet, som

lesulterade i, att 200 sådana patienter behöfde vård å särskilda afdelnmgai.

Blott hälften kunde således få plats å Växjö hospital. För

det återstående 100-talet tänkte man sig, att en liknande afdelning

kunde anordnas vid ett nytt hospital för öfre delen af landet. Vid

planläggningen af denna anstalt, för hvilken platsen sedermera blef

bestämd till Säter, syntes det emellertid betänkligt att, innan någon

erfarenhet ännu vunnits angående Växjöafdelningen, fullfölja den ursprungliga

. planen, desto mer som i utlandet uppförda afdelningar för

kriminalpatienter i allmänhet ej voro beräknade för ett så stort antal

sjuka,_ som. här af ekonomiska skäl hade skett. Sedan ifrågavarande

afdelning vid Växjö hospital nu under 2 år varit i bruk, har det också

visat sig vara förenadt med afsevärd risk att i en byggnad och på en

sj uk var ds anstalt hopa allt för stort antal af dessa i många fall mycket

farliga och svårskötliga patienter. Smärre starkt byggda afdelningar,

beräknade för högst SO sjuka och förlagda invid olika hospital, skulle

säkerligen .bättre fylla sitt ändamål. När därför under förra året kommitterade

från Kopparbergs läns landsting hos medicinalstyrelsen gjorde

förfrågan angående villkoren för tillstånd att för landstingets räkningfå

uppföra en °upptagningsanstalt, för 30 sinnessjuka från länet å Säters

hospitals område, framhöll medicinalstyrelsen uti sitt svar den 7 sistlidne

augusti, med hänvisning i öfrigt till de af Eders Kungl. Maj:t

och Riksdagen förut i dylika fall meddelade bestämmelser och då större

utrymme för så kallad fri behandling anslagits vid Säter än vid något

förut byggdt hospital här i riket, att en paviljong för länets räkning,

för att af medicinalstyrelsen kunna tillstyrkas, borde uppföras i form af

en sluten, starkt byggd paviljong för 30 sjuka, innehållande celler och

isoleringsrum, fördelade i 4 å 5 afdelningar. Enligt hvad medicinalstyrelsen

har sig bekant, har landstinget numera besluta, att i öfverensstämmelse

med styrelsens förslag gorå underdånig framställning om

tillåtelse att uppföra en dylik paviljong å Säters hospitals område.

Vinner denna framställning Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens bifall,

beredes således därigenom möjlighet att å för ändamålet särskilt anordnad

afdelning å detta hospital anbringa ytterligare 30 kriminalpatienter.

Länets sjuka, som ej tillhöra denna kategori, skulle, som

vanligt, inhysas på andra afdelningar af anstalten.

Att vårda kriminalpatienter tillsammans med hospitalens öfriga

patienter medför emellertid i alla händelser stora svårigheter, särskildt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

när det gäller sinnessjuka straffångar. Erfarenheten har nämligen visat,

att de från fängelserna till hospitalen öfverförda patienterna ofta äro

af en indiscinabel, opålitlig eller våldsam karaktär, och att deras närvaro

å hospitalen för dessa utgör en tunga; de verka där såsom ett

band på hospitalens utveckling. Å andra sidan kan straffånge, som

drabbas af sinnessjukdom, ej inom fängelset erhålla lämplig vard;

fängelsets resurser äro i detta afseende mycket små och dess utrustning

synnerligen dålig, hvilket förhållande i alla händelser kan medföra

stort men, eftersom väntetiden å hospitalsplats med den nuvarande

platsbristen vanligen blifver ganska lång. Dessa olägenheter skulle

kunna öfvervinnas genom uppförande vid de centrala fängelserna af

särskilda sinnessjukafdelningar, ställda under ledning af psykiatriskt

utbildade läkare. Genom sådana afdelningar blefve hospitalen befriade

från individer, -som ej lämpa sig för friare vård, och den inom fängelset

insjuknade fången kunde där beredas fullgod vård. Ett uppslag

i dylik riktning har fångvårdsstyrelsen uti skrifvelse den 12 juni 1900

meddelat medicinalstyrelsen för yttrande, och har medicinalstyrelsen uti

skrivelser till fångvårdsstyrelsen den 17 oktober 1900 och den 20

september 1901 ställt sig gynnsam till förslaget och inbjudit fångvårdsstyrelsen

till fortsatt samarbete för ett detaljeradt förslags utarbetande.

Tillkomsten af Växjö hospitals kriminalafdelning synes emellertid hafva

förorsakat uppskof med förslagets vidare bearbetning. Medicinalstyrelsen

har sig också bekant, att psykiatriska föreningen under sistlidet

år hos fångvårdsstyrelsen gjort framställning om åtgärders vidtagande

från nämnda styrelses sida för inrättande af hospitalsafdelningai

vid en eller flera af rikets större straffanstalter.

Med anledning särskild! af statsrevisorernes uttalande i fråga om

otillräckliga säkerhetsåtgärder för kriminalpatienters vård å hospitalen

vill medicinalstyrelsen i underdånighet erinra därom, att anmärkningar

tidigare gjorts i motsatt riktning. Så framhöllo Riksdagens revisorer

i sin den 30 november 1897 afgifna berättelse med anledning af besök

å Kristinehamns hospital bland annat, att fönstren i isoleringsrummen

vore så små, att dessa rum gjorde intryck att vara fängelseceller, hvadan

fönstren syntes böra upphuggas och förstoras, så att de komrne att införa

mera ljus. En liknande erinran gjorde Riksdagens revisorer för år 1904,

i det de uttalade önskvärdheten däraf, att vid samtliga hospitalen upphuggning

af cellfönstren måtte vidtagas i så stor utsträckning, som

lämpligen kunde ske. Cellernas förändring till rum med fönster i vanlig

höjd har sedermera visserligen i stor utsträckning ägt rum vid rikets

samtliga anstalter, men medicinalstyrelsen har dock städse haft sin

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

49

uppmärksamhet riktad på, att sådan förändring ej skulle ske i större

utsträckning, än att för rymning benägna eller på annat sätt svårhandterliga

sjuka kunde kvarhållas på hospitalen.

Revisorernes anmärkning från besöket på Stockholms hospital att

gallren skulle borttagits från de så kallade stormcellerna och att rymning

därigenom skulle möjliggöras, beror uppenbarligen på någon missuppfattning,

såsom framgår af anstaltens öfverläkare professor Gadelius’ i

ämnet lämnade förklaring, hvilken åberopats i direktionens för Stockholms

hospital ofvan omnämnda yttrande. Hvarken i dessa celler eller

några motsvarande på andra hospital hafva nämligen gallren aflägsnats.»

Ofverläkarens vid Stockholms hospital, af hospitalsdirektionen åberopade

yttrande af den 8 sistlidna januari är, hvad förevarande ämne

beträffar af följande lydelse.

»Att kriminalpatienter vårdas tillsammans med andra sjuka har

aldrig å Stockholms hospital lika litet som å andra hospital kunnat

undvikas. Det vore emellertid för vissa fall synnerligen önskvärdt att

å en mindre, fastare och mot rymnings försök tryggad afdelning kunna

isolera samhällsvådliga sjuka, framför allt sådana tillhörande kriminalpatienternas

kategori.

Beträffande vissa till denna kategori hörande, nämligen sinnessjuka

straffångar, till hvilka en från Stockholms hospital under senare tid

ofta rymd person hörde, tillgodoses samhällets säkerhet bäst genom

inrättandet af smärre fängelsehospital i samband med våra centralfängelser.

Därigenom skall äfven en för straffången ofta rätt uppenbar

orättvisa, att icke få i strafftiden medräkna den tid han vårdats som

sinnessjuk, undvikas.»

Utskottet, som delar revisorernes mening om vikten af att tillfyllestgörande

åtgärder vidtagas för kriminaldårars afskiljande från

öfriga patienter å rikets hospital och deras internerande på sådant sätt,

att de icke blifva farliga för den allmänna säkerheten, får dock, då så

väl fångvårdsstyrelsens som medicinalstyrelsens uppmärksamhet är fästad

å förevarande angelägenhet och ett samarbete mellan dessa ämbetsverk

för frågans lösning kan emotses, hemställa,

att revisorernes ofvan nämnda framställning för

närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Bih. till Riksd. Prat. 1908. 4 Sami. 1 Afd. 43 Höft.

Ofverläkarens

vid Stockholms

hospital

yttrande.

Utskottets

yttrande.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Ang. kontrollen

öfver

hospitalsmedlens

förvaltning.

§ 9.

(rev. ber. pag. 204—207; uti. pag. 668—670).

Efter att hafva lämnat en redogörelse för de hufvudsakliga bestämmelserna

i gällande instruktioner för tjänstemännen vid statens kurocb

vårdanstalter för sinnessjuke den 30 december 1885 äfvensom för

vissa i kungl. stadgan angående sinnessjuke den 14 juni 1901 gifna

föreskrifter både, enligt hvad revisorerne erinrat, 1906 års revisorer

framhållit, att de kontrollföreskrifter, som där meddelats beträffande

redovisningen af de till hospitalsvården börande penningemedel m. m.

icke syntes vara tillfyllestgörande och att en effektiv kontroll öfver

sysslomännens förvaltning icke alltid utöfvades. Revisorerne ansågo

därför erforderligt, bland annat, att den genom hospitalsdirektionerna

utöfvade kontrollen skärptes genom att mera ingående inventeringar

anställdes särskildt genom tillsyn att kassajournalerna behörigen verificerades

och öfverensstämde med afräkningarna. Därjämte uttalade

revisorerne såsom sin mening, att vid de anstalter, där trädgårdsskötsel

och jordbruk förekomme i så stor utsträckning att förråd af dessas alster

förefunnes, äfven dessa förråd borde i räkenskaperna redovisas och på

samma sätt som andra hospitalsförråd inventeras, äfvensom att redogörelserna

för hospitalens proviantförråd borde åtföljas af såväl afskrift

af den fastställda utspisningsstaten som ock en uträkning, visande, att

till de utspisade portionerna åtgått de såsom utgifter upptagna proviantartiklarna.

I detta sammanhang erinrade revisorerne jämväl om föregående

års statsrevisorers uttalande i fråga därom, att vissa vid hospitalen

befintliga förråd — proviant-, material- och bränsleförråden — borde

undergå vederbörlig inventering och däröfver upprättadt instrument

bifogas räkenskaperna.

Medicinalstyrelsen har enligt hvad revisorerne vidare meddelat,

genom cirkulär till samtliga hospitalsdirektioner i riket den 6 november

1907 utfärdat följande föreskrifter angående skärpt kontroll vid den

ekonomiska förvaltningen:

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

51

Cirkulär

till samtliga hospitalsdirektioner i riket angående skärpt kontroll

vid den ekonomiska förvaltningen.

Stockholm den 6 november 1907.

Af förekommen anledning- och till fullständigande af föregående

föreskrifter angående hospitalens ekonomiska förvaltning har medicinalstyrelsen

aktat nödigt att fastställa följande föreskrifter:

A. angående rekvisitioner och varors betalning.

Då förnödenheter, hvilka icke äro att hänföra till proviant, skola

från leverantör rekvireras, skall rekvisitionen affattas på blankett i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med bifogade formulär. Kan öfverläkarens

godkännande af rekvisitionen icke erhållas före dess afsändande

till leverantören, bör den på hospitalskontoret kvarblifvande dubbletten

af rekvisitionen snarast möjligt för honom uppvisas för att förses med

hans påskrift om eventuellt godkännande. Den person tillhörande

anstalten, hvilken mottagit varan, skall bestyrka detta genom påskrift

å den å hospitalskontoret kvarblifvande dubbletten. Rekvisitionen skall

såsom verifikation till anstalten åtfölja räkningen och jämföras med den

å kontoret kvarvarande rekvisitionsdubbletten, innan räkningen af öfverläkaren

attesteras.

B. angående verifikationer.

Uti medicinalstyrelsens cirkulär den 15 oktober 1880 föreskrifves,

att kassain- och kassautbetalningsjournalerna böra åtföljas af f ullständiga

inkomst- och utgiftsverifikationer, de senare i stadgad ordning med

påskrift om godkännandet försedda. Denna bestämmelse förutsätter

bland annat,

att hvarje inbetalning, utom patientafgifter, som verificeras på

annat sätt, skall åtföljas af reversal å det inbetalade beloppet,

att hvarje räkning skall, i den mån sådant låter sig göra, vara

försedd med öfverläkarens påskrift om godkännande, innan den, i enlighet

med direktionens beslut angående ordningen för räkningars betalande,

likvideras.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Dessa föreskrifter skola fördenskull hädanefter iakttagas och blanketter

till förenäxnnda reversal på hospitalskontoren tillhandahållas.

C. angående inventering af hospitalens förråd.

De nu gällande bestämmelser angående inventering af anstalternas

förråd (jfr instruktion för sysslomannen den 30 december 1885 § 5,

medicinalstyrelsens cirkulär den 27 november 1891 och 17 januari 1906)

skola i tillämpliga delar hädanefter gälla äfven beträffande materialförråden

samt, där trädgård och jordbruk förekomma, i den mån sådant

är möjligt, jämväl för förråden af trädgårds- och jordbruksprodukter.

1). angående redovisning för proviantförrådet.

Till denna redovisning skall för hvarje års lista kvartal fogas

ett exemplar af gällande spisordning med angifvande af möjligen tillkomna

förändringar.

Kungl. medicinalstyrelsen.

Härefter hafva 1907 års revisorer anfört, att hvad de i detta

cirkulär föreskrifne inventeringar vidkomme, det vore anmärkningsvärdt,

att ingen föreskrift lämnats angående inventering af proviantförråden.

Enligt revisorernes mening borde dylik inventering alltid

kunna äga rum, därest proviantförrådet ordnades med hänsyn härtill.

Föreskriften, att inventering af trädgårds- och jordbruksprodukter

skulle äga rum »i den mån sådant är möjligt» syntes revisorerne alltför

mycket ägnad att leda till en inskränkning af sistnämnda inventerings

omfattning. Revisorerne ansåge sig äfven böra framhålla, att

det sätt, hvarpå hospitalens »trädgård och jordbruk» nu redovisades,

icke möjliggjorde en noggrann och effektiv kontroll. Att en verklig

kontroll i detta hänseende infördes, vore så mycket angelägnare, som

inkomsterna för dessa anstalters trädgårdsrörelse och jordbruk uppgått

till betydande belopp, exempelvis för år 1905 till 100,959: 19 kronor.

Utgifterna i dessa hänseenden hade under samma år utgjort 92,757: 7 5

kronor. Den sålunda uppkomna nettobehållningen, kronor 8,201: 44,

kunde betraktas såsom relativt obetydlig med hänsyn ej mindre till

det stora värde dessa jordbruk och trädgårdar representerade än äfven

till de gynnsamma förhållanden — såsom delvis kostnadsfri arbetskraft

m. m. — hvarunder nämnda jordbruk och trädgårdsskötsel

bedrefves. För denna gren af hospitalens ekonomiska förvaltning läm
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75-

53

nades ingen särskild redovisning, utan inkomsterna uppdebiterades antingen

i kassajournalen på ett sätt, som i de flesta fall omöjliggjorde

en verklig revision, eller ock, därest produkterna användes för anstaltens

eget behof, i redovisningen för proviantförrådet. Revisorerne hölle före,

att för den vid hospitalen bedrifna jordbruks- och trädgårdsrörelsen

borde afgifvas särskilda redovisningar, så uppställda och verificerade,

att vid en revision kunde ådagaläggas, dels hvad detta jordbruk och

denna rörelse faktiskt inbringade i form af spannmål, ladugårdsprodukter,

trädgårdsalster m. m. dels ock utgifterna härför — oberäknadt

patienternas dagsverken.

Beträffande redovisningen för proviantförrådet hade medicinalstyrelsen

i ofvan åberopade cirkulär utfärdat föreskrift därom, att till

denna redovisning skulle för hvarje års första kvartal fogas ett exemplar

af gällande spisordning. Däremot hade icke föreskrifvits, att sådan

uträkning angående de utspisade portionerna, som funnes omförmäld i

1906 års revisorers berättelse, skulle åtfölja sistnämnda redovisning.

En dylik uträkning, som vore nödvändig för en effektiv granskning

af redovisningen i fråga, kunde blott med de största svårigheter

verkställas af den kontrollerande revisorn, hvaremot sådan uträkning

lättare kunde åvägabringas af redogöraren. En effektiv kontroll rörande

äfven denna gren af hospitalens ekonomiska förvaltning syntes

vara så mycket mera nödvändig som utspisningskostnaderna vid rikets

hospital uppginge till betydande belopp — för år 1906 till 1,299,924

kronor 85 öre.

De i medicinalstyrelsens förenämnda cirkulär meddelade bestämmelser

syntes i öfrigt vara väl ägnade att befordra afsedt ändamål —

under förutsättning likväl att de verkligen efterlefdes vid de olika hospitalen.

öfvervakandet häraf förefölle emellertid otillräckligt.

Till slut ville revisorerne framhålla, att de regelbundet, på förut

bestämda tider återkommande kassainventeringarna icke visat sig utgöra

en fullt betryggande kontroll. Sålunda hade, enligt hvad 1906 års

revisorer meddelat, vid Stockholms hospital upptäckts en till mer än

40,000 kronor uppgående kassabalans; och hade det nu visat sig, att

under år 1907 äfven vid Göteborgs hospital förekommit kassabalans,

denna uppgående till omkring 50,000 kronor.

De intyg, som rörande förenämnda inventeringar skulle afgifvas

af vederbörande ledamot af hospitalsdirektionen, innekölle dessutom uppgift

endast om den vid granskningsfältet befintliga kontanta behållningen

men ej huruvida kassaverifikationerna efter granskning befunnits

öfverensstämmande med de olika kassaposterna.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Med anledning af livad revisorerne sålunda yttrat liar medicinalstyrelsen,

i utlåtande den 15 sistlidne januari anfört följande.

Medicinal
styrelsens
utlåtande.

»Hvad först beträffar en anmärkning, att ingen ny föreskrift lämnats

angående inventering af hospitalens proviantförråd, så har medicinalstyrelsen

i underdånig skrifvelse den 17 januari 1906 med anledning

af en liknande anmärkning framhållit, att proviantartiklar till hospitalen

levereras till största delen endast i mån af åtgång och delvis från förråd,

som leverantörerna för sin räkning få nedsätta i hospitalens förvaringsrum,

hvarför relativt små förråd af staten tillhörande råvaror finnas

inneliggande. Vid ett inför medicinalstyrelsen sistlidna höst hållet möte

af öfverläkarna och vissa syssloman vid hospitalen gjorde medicinalstyrelsen

sig ytterligare underrättad om denna angelägenhet och erhöll

den upplysningen, att så fortfarande är förhållandet, hvadan medicinalstyrelsen

icke ansåg nödigt utfärda bestämmelse om nu omhandlade

inventering.

Revisorerne hafva vidare funnit det amnärkningsvärdt, att föreskrift

icke gifvits, att till redovisningen angående proviantförrådet skall

fogas en uträkning, som visar, att till de utspisade portionerna åtgått

de såsom utgifter upptagna proviantartiklar. Med anledning häraf får

medicinalstyrelsen i underdånighet anföra, att en sådan uträkning knappast

kan anses tillhöra bokföringen, samt att räkenskapernas revisor lika

lätt som redogöraren kan med tillhjälp af gällande utspisningsstat och

leveranspris verkställa en sådan uträkning. Härigenom vunnes för öfrigt

ytterligare kontroll på sysslomannen, som ju kunde tänkas utföra en

felaktig räkning för att dölja underslef. Önskar vederbörande revisor

en på hospitalen utförd dylik beräkning, så har han endast att därom

framställa begäran, i hvilket fall vederbörande syssloman icke lära underlåta

ställa en af dem utförd uträkning till disposition.

Angående inventering af trädgårds- och jordbruksförrådet så finna

revisorerne medicinalstyrelsens föreskrift, att sådan inventering skall ske

endast i den mån det är möjligt, för otillräcklig. Skälet till inskränkningen

är emellertid, att en del af de till dessa förråd hörande produkter

såsom rotfrukter och dylikt på vissa orter plägar förvaras uti i

jorden uppgräfva gångar, täckta med halm och jord, så kallade »stibbor»,

hvilka sedan öppnas endast i mån af åtgång. Inventering af dessa

förvaringsrum lärer ej kunna ske, utan att betäckningen till stor skada

för produkterna borttages. Med hänsyn härtill ansåg medicinalstyrelsen

nödigt föreskrifva, att inventering skall ske i den mån sådan är möjlig.

Beträffande redovisning för inkomsten af trädgård och jordbruk torde

för öfrigt den i medicinalstyrelsens cirkulär den 6 november 1907 upp
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

55

tagna bestämmelsen om reversal för hvarje inbetalning vara ägnad att

öka kontrollen.

Hvad slutligen angår revisorernes anmärkning att öfvervakandet

öfver de gifna bestämmelsernas efterlefnad förefaller otillräcklig och att

kassainventeringar å förut bestämda tider icke utgöra eu fullt betryggande

kassakontroll, får medicinalstyrelsen i underdånighet erinra, att

medicinalstyrelsen i underdånig skrifvelse den 17 maj sistlidet år gjort

framställning om bemyndigande att anställa särskild kontrollant för

hospitalens ekonomiska förvaltning. Godkännes förslaget om en sådan

tjänsteman, vill medicinalstyrelsen med hans tillhjälp söka få till stånd

bland annat en mera likformig och tillfredsställande redovisning för den

del af hospitalsförvaltningen, som rör anstalternas trädgård och jordbruk

och som hittills ofta lämnat rum för erinringar i den ena eller andra

riktningen.» gigg

Med bifall till Kungl. Maj:ts af utskottet förordade förslag har

innevarande Riksdag till arfvode för en kontrollant af hospitalens ekonomiska

förvaltning på extra stat för år 1909 beviljat ett anslag af

5,800 kronor. Beträffande detta anslag anförde utskottet i punkt 28 i utlåtandet

angående riksstatens sjätte hufvudtitel, bland annat, att en effektivare

kontroll af hospitalens ekonomiska förvaltning än den som för

närvarande kunde åstadkommas syntes utskottet vara i hög grad af

behofvet påkallad. En dylik kontroll borde, enligt utskottets förmenande,

på lämpligaste sätt kunna vinnas genom anställande af en utom hospitalen

stående tjänsteman med hufvudsaklig uppgift att, under ofta återkommande,

för hospitalsförvaltningarna icke i förväg kända besök, vid de

särskilda hospitalen anställa inventeringar och i öfrigt vidtaga åtgärder

till utrönande, huruvida de för hospitalens förvaltning gällande föreskrifter

vid anstalterpa behörigen efterlefdes.

Om hvad sålunda förekommit har utskottet ansett sig, i sammanhang

med redogörelsen för revisorernes ifrågavarande framställning, böra

erinra.

Trollhätte kanal- och vattenverk.

§ 10-

(Rev. ber. pag. 219; uti. pag. 675 — 678.)

I den af 1905 års Riksdag fastställda aflöningsstat för styrelsen

och tjänstemännen vid Trollhätte kanal- och vattenverk är, enligt hvad

Utskottets

yttrande.

Ang. beräkningen

af

verkställande

direktörens

tantiéme.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Styrelsens för

Trollhätte

kanal- och

vattenverk

utlåtande.

revisorerne, erinrat, bland annat, föreskrifvet, att såsom pensionsafgift

skall å det för verkställande direktören bestämda arfvodet afdragas och

till statsverket ingå ett belopp af 360 kronor samt att, intill dess ny

allmän författning angående civila tjänsteinnebafvares rätt till pension

trädt i kraft, skola å de bestämda löneförmånerna för en hvar af kanaloch

vattenverkets tjänstemän afdragas och till statsverket ingå vissa

angifna belopp. Enligt hvad revisorerne vid granskning af kanal- och

vattenverkets räkenskaper för år 1906 funnit, hade emellertid dessa

pensionsafgifter icke för räkenskapsåret inlevererats till statskontoret

utan upptagits såsom verkets inkomster, i följd hvaraf verkställande

direktören, som enligt förenämnda aflöningsstat ägde uppbära viss tantiöme

å nettobehållningen af kanalverkets rörelse, tillgodoförts sådan tantieme

jämväl å pensionsafgifterna.

Beträffande dessa pensionsafgifter hade det vidare ådragit sig

revisorernes uppmärksamhet, att desamma, enligt hvad räkenskaperna

utvisade, afdragits kvartalsvis å vederbörande funktionärers aflöningar

och icke månadsvis vid dessa aflöningars utbetalande.

Såsom inkomst, därå verkställande direktören tillgodoförts tantieme

hade under året upptagits ett belopp af tillsammans 10,899 kronor 27

öre, utgörande restituerade bevillningsbelopp, kommunalutskylder, landstingsmedel,

tingshusmedel och pastorialer, hvilket belopp, för så vidt

revisorerne funnit, på sin tid erlagts af Nya Trollhätte kanalbolag och

utan tvifvel icke kunde anses såsom en inkomst af kanal verkets rörelse.

I ett den 8 januari 1908 afgifvet utlåtande har styrelsen för Trollhätte

kanal- och vattenverk i anledning häraf anfört följande.

»Vid uppgörande af kanalverkets bokslut har styrelsen dels låtit

sig angeläget vara att bringa detsamma i så nära Öfverensstämmelse

som möjligt med de principer, som härutinnan tillämpas vid privata

affärsföretag, dels tagit till ledning den utgifts- och inkomststat, som

uppgjorts af de för afgifvande af förslag till förvaltningens ordnande

tillsatta kommitterade, och som, åberopad i det Kungl. Maj:ts proposition

n:o 90 till 1905 års Riksdag vidlagda statsrådsprotokollet den 10 mars

1905, jämväl finnes intagen i statsutskottets utlåtande n:o 85 vid 1905

års Riksdag sid. 21 och följande. I denna utgifts- och inkomststat upptages

bland inkomsterna under rubriken »pensionsafgifter» ett belopp

af 400 kronor, motsvarande pensionsafgift för öfverdirektören (numera

verkställande direktören) och för kassören, under det att kommitterade

icke upptagit andra pensionsafgifter af det angifna skäl, att det vore

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

57

oafgjordt, Indika af tjänstemännen komme att ingå på den nya lönestaten.

I ofvanberörda utgifts- och inkomststat är vidare verkställande direktörens

tantiem förslagsvis beräknad till 3,740 kronor, och har för beräkningen

legat till grund en nettobehållning, hvari jämväl pensionsafgifterna

inberäknats. Emot denna uppställning framkom ingen anmärkning

vid frågans behandling i regeringen eller i Riksdagen, hvarför

styrelsen icke haft någon anledning verkställa därifrån afvikande

bokslut. Visserligen föreskrifves — såsom Riksdagens revisorer påpekat

— i den af Eders Kung!. Maj:t och Riksdagen fastställda aflöningsstat

för verket, att pensionsafgifterna skola å löneförmånerna afdragas

och till »statsverket» ingå, men då ifrågavarande aflöningsstat i motsvarande

delar är fullständigt likalydande med ofvanberörda kommitterades

förslag, och dessa, som förut visats, tydligen upptagit pensionsafgiften

bland verkets inkomster, har styrelsen funnit sig böra tolka aflöningsstatens

bestämmelser så, att med »statsverket» i detta fall afsåges

den del af statskassan, som styrelsen närmast är satt att förvalta. Styrelsen

har i öfverensstämmelse härmed äfven tänkt sig, att motsvarande

pensioner skola bokföras bland verkets utgifter, och detta så mycket

hellre, som i utgiftsstaten finnes upptagen en särskild rubrik med benämningen

»pensionsstat», under hvilken föras icke allenast de pensioner,

till hvilkas utbetalande staten förbundit sig genom det med Nya Trollhätte

Kanalbolag den 31 maj 1904 afslutade köpekontraktet, utan äfven

de pensioner, som styrelsen efter statens öfvertagande af kanalverket

beviljat förmän, vakter m. fl. Skola pensionsafgifterna afdragas vid

tantiemberäkningen borde rättvisligen sådant äfven ske med pensionerna,

så snart de utbetalades af verkets medel.

Annorlunda blir gifvetvis förhållandet om och när den nya lagen

angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension, gifven den 11 oktober

1907, kommer att tillämpas, enär pensionsafgifterna enligt densamma

skola ingå till en allmän pensionsfond. För att erhålla fullständig klarhet

om den nya lagens tillämpning på tjänsterna vid verket, har styrelsen

emellertid deuna dag till Eders Kungl. Maj:t ingifvit särskild

underdånig skrifvelse.

Det anförda torde, enligt styrelsens mening gifva tillräckliga skäl

för att i verkets bokslut pensionsafgifterna förts bland inkomsterna,

trots det att verkställande direktören därigenom fått uppbära tantiem å

berörda afgifter till ett belopp af 14 kronor 90 öre.

Riksdagens revisorer hafva vidare anmärkt, att pensionsafgifterna

afdragits kvartalsvis och icke månadsvis. Detta har skett till förenkling

Bih. titt Biksd. Prof. 1908. 4 Samt. 1 Afd. 43 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

af bokföringen, och för att icke behöfva göra afdrag till jämförelsevis

små belopp med ojämna tal. Någon olägenhet för verket har därigenom

hittills icke nppstått. Styrelsen har emellertid gifvit order, att pensionsafgifterna

från och med 1908 skola månadsvis afdragas.

I afseende på den framställda anmärkningen, att kronor 10,899: 27,

utgörande restituerade skattemedel, hvilka på sin tid erlagts af Nya

Trollhätte Kanalbolag, icke kunna anses såsom en inkomst af verkets

rörelse och sålunda icke bort ingå i den nettobehållning, å hvilken

tantiem åt verkställande direktören skall beräknas, får styrelsen meddela,

att den icke ansett sig böra utföra någon sträng bokstaflig granskning

af hvad under uttrycket »kanalverkets rörelse» kan rymmas eller

icke, utan funnit det enklast och klarast att beräkna nettobehållningen

såsom en skillnad mellan kanalverkets faktiska inkomster och utgifter

under året; endast med den själfklara inskränkningen att mera betydande

värdeökningar till följd af behållning i materialier och inventarier samt

af byggnader icke hänförts till utgifter för årets rörelse. Den ifrågavarande

skatterestitutionen är en gifven följd af det med Nya Trollhätte

Kanalbolag upprättade köpekontraktet, liksom å andra sidan skyldigheten

att utbetala vissa pensionsbelopp samt att ansvara för åtskilliga

ersättningar och onera och andra bolagets åtaganden. Minskas de härigenom

uppkommande utgifterna, genom dödsfall bland pensionstagarne

eller af andra orsaker, inverkar detta jämväl till höjning af verkställande

direktörens tantiem, men då en sådan höjning väl rimligtvis icke kan

bortreduceras, borde med nödvändighet följa, att andra mer eller mindre

oförutsedda tillfälliga inkomster skola ingå i den nettobehållning, hvarå

tantiem beräknas. I detta afseende må särskildt påpekas, att i perpetuellt

arrende till kronan för förränta egendomar och Lilla Edets sluss

samt i jordersättning till det under styrelsens egen förvaltning ställda

hemmanet Stallbacka måst under 1906 erläggas sammanlagdt kronor

3,461, ehuruväl denna för kanalbolaget gällande utgift aldrig förutsetts

i statsförslagen, utan ansetts böra försvinna, sedan staten själf

blifvit ägare till kanalverket. Denna opåräknade utgift, som verkar

till minskning af tantiemen, är påtagligen i liknande art med den opåräknade

inkomsten af restituerade skattemedel, hvilken har en motsatt

verkan.

Skall för öfrigt en noggrann tydning af begreppet »kanalverkets

rörelse» för hvarje fall verkställas, så kunna ur boksluten framdragas

åtskilliga afsevärda utgiftsposter, som strängt taget icke äro hänförliga

tunder detta begrepp. Såsom exempel må följande nämnas. Till styrelsens

ledamöter (utom verkställande direktören) och protokollsföraren ut
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

59

betalas årligen af kanalverkets medel sammanlagdt 6,600 kronor, och

till kamreraren och kassören ntgingo år 1906 kontant kronor 7,200.

I betraktande af det betydande arbete, som motsvarande personer hafva

för handläggning af vattenverkets och andra inför styrelsen kommande

ärenden, borde rätteligen endast en del af nyssnämnda belopp föras

nnder utgifterna för »kanalverkets rörelse». Liknande är förhållandet

äfven med andra aflöningar. En annan grupp utgifter, som med stort

fog kunde föras på annat sätt än bland de årliga utgifterna, är den

som återfinnes under rubriken »förbättringsarbeten vid kanalen». Under

år 1905 må särskildt påpekas en post på kronor 4,261:0 8 för anordnande

af »lux»- belysning vid Ströms kanalstation; under år 1905 och

1906 omkring 3,000 kronor för ny fyr i Göta älf och år 1906 kronor

3,635:6 7 för själfregistrerande peglar vid Vänern och Trollhättan, hvilka

enare i hufvudsak tillkommit i ändamål att underlätta studiet af kraftuttagningsproblemet.

Om kostnaden för dessa »^/byggnader fått öka

verkets jämförelsevis låga bokförda värde, torde ingen hafva med skäl

kunnat anmärka något däremot. Vidare må erinras, att bland vanliga

årets utgifter under åren 1905 och 1906 förts dels kronor 29,913:19,

som utgifvits för ombyggnad samt anordning af nya lokaler och af

fullständig värmeledning i den så kallade förvaltningsbyggnaden, dels

år 1905 kronor 6,034: 6 7, utgörande ersättning åt arrendatorn af hemmanen

Stora och Lilla Hoijum samt Stafvered för förbättringsarbeten,

verkställda under en arrendetid, som tog sin början den 1 oktober 1898

och på grund af särskild öfverenskommelse slutade den 1 oktober 1905.

Af det förstnämnda beloppet kan en afsevärd del betraktas som en

värdeökning och den tillfälliga ersättningen åt arrendatorn torde säkerligen

kunnat undantagas från årets utgifter för »kanalverkets rörelse»

och är i mångt och mycket af samma natur, som den ofvan berörda

tillfälliga inkomsten af restituerade skattemedel samt det perpetuella

arrendet till kronan, i det den uppkommit till följd af förhållanden,

som voro rådande före statsverkets öfvertagande af kanalverket. Till

sist vill styrelsen anmärka, att de kronor 3,136: o6, som år 1906 utgifvits

för undersökningar för kanalens ombyggning på grund af Eders

Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 26 januari 1906, strängt taget icke

kunna anses vara betingade af kanalverkets rörelse.

Flera exempel kunna framdragas, men styrelsen anser sig med

de redan anförda hafva gifvit skäl för sin åsikt, att en noggrann undersökning

icke allenast af inkomsternas, utan äfven af utgifternas beskaffenhet

sannolikt skulle visa, att de till verkställande direktören ut
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

UUkottets

yttrande.

Ang. ’tillämpningen

af

gällande bestämmelser

rör. begränsning

af provision

vid

stämpelförsäljning.

betalade tantiembeloppen snarare varit för lågt än för högt beräknade.

Vid sådant förhållande och då den hittills tillämpade metoden för nettobehållningens

och tantiemens beräkning synes styrelsen besitta förmånen

af större öfverskådlighet och enkelhet, tillåter sig styrelsen förorda,

att någon ändring härutinnan icke måtte föreskrifvas.

Såsom af ofvan anförda utlåtande framgår, anser styrelsen för

Trollhätte kanal- och vattenverk, att någon ändring icke bör göras i

det af revisorerne anmärkta bokföringssättet i hvad det inverkar på

beräkningen af de till verkställande direktören utgående tantiembeloppen.

Därest styrelsens räkenskaper fortfarande komma att uppställas i enlighet

med styrelsens omförmälda uppfattning men denna uppfattning icke

skulle vara med gällande föreskrifter öfverensstämmande, lärer utan

tvifvel vederbörande revisor inom kammarrätten komma att framställa

de anmärkningar, hvartill förhållandena må befinnas föranleda; och har

utskottet med afseende härå endast velat hvad i detta ärende förekommit

för Riksdagen

omförmäla.

Stämpeluppbörden.

§ 11-

(Rev. ber. pag. 246—248; uti. pag. 679.)

Under ofvanstående rubrik hafva revisorerne i förevarande berättelse

anfört följande.

»Enligt Öl § i gällande förordning angående stämpelafgiften den

2 juni 1899 äger stämpelförsäljningsman såsom ersättning för besvär

och kostnader räkna sig till godo i Stockholm och länsresidensstäderna

tre procent samt i öfriga städer och å landet fyra procent af det belopp,

för hvilket stämplar försålts, till och med en årlig försäljningssumma

af 20,000 kronor. För Överskjutande belopp till och med 200,000

kronor må provisionen beräknas efter två procent och för belopp utöfver

200,000 kronor efter Vio procent.

I sin till 1902 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse fäste justitieombudsmannen

uppmärksamheten på vissa förhållanden, hvilka inverkade

förryckande på den i anförda § stadgade begränsning af provisionen

vid försäljning af stämplar. Dels kunde nämligen hinder för eller in
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

61

skränkning i den föreskrifna reduktionen af denna provision inträda,

när en med stämpelförsäljning förenad tjänst under samma år utöfvades

af flera personer ock dels kunde samma verkan uppkomma genom

sådana överenskommelser och åtgöranden i fråga om stämpelförsäljningen,

för hvilka justitieombudsmannen i berättelsen närmare redogjort.

Exempelvis visade justitieombudsmannen, hurusom staten på ett vikariat

kunde sägas hafva förlorat 1,684 kronor. Justitieombudsmannen fäste

Riksdagens uppmärksamhet på angelägenheten däraf, att dessa missförhållanden

i fråga om beräkning af stämpelprovisionen blefve så vidt

ske kunde, undanröjda.

Med anledning af denna framställning uttalade Riksdagen i skrifvelse

den 2 maj 1902 (n:o 57), att det visserligen icke kunde anses tillfredsställande

eller med statens intresse förenligt, att den omständigheten,

att en tjänst, hvarmed stämpelförsäljning vore förenad, under samma

år utöfvades af flera personer, skulle kunna medföra, att statens utgift

för stämpelförsäljningen blefve större, än om tjänsten under hela aret

föreståtts af endast en person, och hvad anginge det af justitieombudsmannen

anmärkta förhållande, att mellan personer, som under olika

delar af året förvaltat samma ämbete eller tjänst — eller, hvilket äfven

förekomme, mellan innehafvare af likartade, med stämpelförsäljning

förenade tjänster — träffats öfverenskommelse i syfte att genom en

konstlad fördelning af stämpelförsäljningen undgå eller minska reduktionen

af stämpelprovisionen, vore det enligt Riksdagens mening otvifvelaktigt,

att dylika överenskommelser, äfven om de icke kunde anses

och straffas som tjänstefel, likväl icke ägde något som helst stöd i

förordningen och kunde vara af sådan beskaffenhet, att det väl kunde

sägas, att de folio utom de legitima transaktionernas område. Riksdagen

fann alltså, att de af justitieombudsmannen anmärkta missförhållandena

vore värda att uppmärksammas och uttalade den mening,

att åtgärder till deras förekommande borde ju förr desto hellre vidtagas.

Denna fråga vore emellertid af grannlaga natur och svårigheter

kunde nog uppstå, på hvilket sätt man än sökte lösa densamma. Riksdagen

anhöll emellertid, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, hvilka åtgärder

lämpligen kunde vidtagas till förekommande af de utaf justitieombudsmannen

omförmälda missförhållanden med afseende å beräkningen

af stämpelprovisionen samt till näst därpå följande Riksdag inkomma

med det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Detta ärende, i hvilket statskontoret efter inhämtade yttranden

från rikets hofrätter afgifvit utlåtande, är ännu på Kungl. Maj:ts pröfning

beroende.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Vid granskning af redovisningen öfver stämpeluppbörden för revisionsåret

hafva revisorerne iakttagit, att sådana missförhållanden i fråga

om den med stämpelförsäljningen förenade provisionen som de af justitieombudsmannen

anmärkta äfven under detta år ägt rum.

Sålunda uppgick exempelvis försäljningssumman för de vid Stockholms

städs rådhuskansli år 1906 försålda stämplar till 1,625,881 krono^

25 öre, hvarför stämpelprovisionen, om endast en tjänstförrättande

registrator ombesörjt fösäljningen, skulle hafva uppgått till 5,625 kronor

88 öre. Nu sålde emellertid den ordinarie registratorn stämplar för ett

belopp af 1,221,981 kronor 25 öre och två tillförordnade registratorer

föi resp. 251,400 kronor och 152,500 kronor. Försäljningsprovisionen

sprang härigenom upp till 12,723 kronor och 38 öre, hvarigenom staten

tillskyndades en ökad utgift af 7,097 kronor 50 öre.

Genom ett liknande förfaringssätt vid Stockholms stads förmyndarekammare,

där dock endast två personer omhänderhade stämpelförsäljningen,

fick staten under år 1906 vidkännas en ökad utgift af 1,470

kronor 84 öre.

Revisorerne hafva gjort sig förvissade om, att förenämnda tillvägagående

fortfarande och i ännu större omfattning förekommer hos

omförmälda myndigheter. Sålunda hafva, enligt hvad revisorerne inhämtat,

från innevarande års början intill den 24 oktober ej mindre än

fem pesoner, den ordinarie registratorn och fyra tillförordnade tjänstemän,

omhänderhaft stämpelpapper sförsäljningen vid Stockholms stads rådhuskansli

med den följd, att stämpelprovisionen för den då gångna delen af

året sprungit upp till 20,035 kronor 30 öre. Om endast en tjänstförrättande

registrator haft försäljningen om hand, skulle provisionen hafva begränsats

till 5,388 kronor 10 öre. Under samma tid hafva i Stockholms

städs förmyndarekammare stärbhusnotarien och två tillförordnade tjänstemän

ombesörjt stämpelförsäljningan med eu provision af tillsammans

10,034 kronor 21 öre. Till en försäljare skulle denna provision hafva

belöpt sig till allenast 4,499 kronor 21 öre. Det sätt, hvarpå stämpelförsäljningen

inom . dessa båda kommunala verk bedrifvits, har alltså

under omförmälda tid af knappt tio månader ådragit statsverket en utgift

af 20,182 kronor 20 öre utöfver hvad som skolat utgå därest endast

en person på hvartdera stället tagit befattning med försäljningen.

Då statsverket sålunda fått vidkännas afsevärdt större kostnader

för stämpelförsäljningen än hvad som kan anses öfverensstämmande

med syftet med nu gällande stadganden om begränsning af den till

stämpelförsäljningsman utgående provisionen för försålda stämplar, och

då det är af vikt, att åtgärder i den riktning, som redan 1902 års Riks
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

63

dag angaf, varda ofördröjligen vidtagna till undanrödjande af ifrågavarande

missförhållanden, hafva revisorne ansett sig böra härå fästa

uppmärksamheten.

I sammanhang härmed hafva revisorerne velat erinra, att ett förryckande

af den stadgade begränsningen i provisionen vid stämpelpappersförsäljningen

äfven kan föranledas däraf, att alltför många stämpelförsäljare

anställas inom samma ort: och hafva revisorerne med afseende

härå velat fästa uppmärksamheten på att stämpelförsäljarnes antal inom

Göteborgs stad år 1906 uppgick till 15.»

Statskontorets i anledning häraf den 16 januari innevarande år

afgifna utlåtande är af följande lydelse.

»I anledning af revisorernes erinran beträffande det stora antalet

stämpelförsäljningsmän inom Göteborgs stad år 1906 anser sig statskontoret

böra framhålla, att de allra flesta af dessa »försäljningsman»

synas hafva varit ämbets- och tjänstemän, hvilka begagnat sig af den

i 35 § stämpelförordningen dem medgifna rätt att mot ställd säkerhet

hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande direkt uttaga de vid deras tjänsteutöfning

erforderliga stämplar, och att således hela det i revisionsberättelsen

omförmälda antal icke varit af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

såsom stämpelförsäljare inom Göteborgs stad anställda.»

Såsom revisorerne erinrat, anhöll Riksdagen i skrifvelse till Kungl.

Maj:t den 2 maj 1902, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, hvilka åtgärder

lämpligen kunde vidtagas till förekommande af de utaf Riksdagens

justitieombudsman omförmälda missförhållanden med afseende å beräkningen

af stämpelprovisionen samt till därpåföljande Riksdag inkomma

med det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Detta ärende, i hvilket, sedan rikets hofrätter däröfver blifvit

hörda, statskontoret den 3 februari 1903 afgifvit utlåtande, är på

Kungl. Maj:ts pröfning beroende, och lärer, enligt hvad utskottet inhämtat,

proposition till innevarande Riksdag om ändrade bestämmelser i förordningen

angående stämpelafgifterna i ofvan angifvet syfte vara att

emotse.

Hvad i detta ärende förekommit, har utskottet emellertid ansett

sig böra för Riksdagen

Statskontorets

utlåtande.

Utskottets

yttrande.

omförmäla.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Ang. de åt

Stockholms

stads och

läns kurhus

upplåtna

tomterna vid

Handtverkargatan

i

Stockholm.

Öfverintendentsämbetet.

§ 12.

(Rev. ber. pag. 258 och 259; vitl. pag. 680—683.)

I sin år 1901 afgifna berättelse anförde statsrevisorerne, i fråga

om de i kvarteret Bryggaren vid Handtverkaregatan å Kungsholmen

här i staden belägna, till begagnande för den gemensamma kurhusinträttningen

för Stockholms stad och län, upplåtna tomter, i areal innehållande

112,410 kvadratfot eller 9,908,9 kvadratmeter, att då otvifvelaktigt

vore, att äganderätten till dessa välbelägna tomter icke blifvit

kronan afhänd och då vidare kurhusinrättningens behof af utrymme

kunde tillgodoses genom dess förläggande till annan mindre dyrbar,

men för dess ändamål lämpligare plats, hade det synts revisorerna kunna

ifrågasättas, huruvida icke kronans intresse borde tillgodoses genom att

dispositionen af ifrågavarande tomter af kronan återtoges, utan att de

rättigheter, som möjligen kunde hafva blifvit Stockholms stad och län

i förevarande afseende medgifna, därigenom blefve kränkta, och hade

revisorerne med anledning häraf velat uttala önskvärdheten af, att utredning

angående ifrågavarande förhållanden måtte åstadkommas.

Efter det direktionen för Stockholms stads och läns kurshus i detta

ärende afgifvit utlåtande, yttrade statsutskottet vid 1902 års Riksdag,

att af hvad i ärendet förekommit framginge, att kronans äganderätt

till ifrågavarande tomter vore oomtvistlig. Någon åtgärd för tillgodogörande

af denna äganderätt borde emellertid för det dåvarande icke

ifrågakomma. Däremot ansåge statsutskottet, att vid framdeles förekommande

uppgörelser mellan kronan och Stockholms stad i fråga om

utbyte af mark, det icke borde lämnas obeaktadt, att äfven i förevarande

afseende en reglering af rättsförhållandena borde komma till stånd.

Med afseende härå hemställde utskottet, att revisorernes förenämnda

framställning då icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. —

Hvad utskottet sålunda hemställt blef af Riksdagen bifallet.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75. 65

Efter att hafva erinrat härom, anföra revisorerne vidare, att, då

ifrågavarande, synnerligen välbelägna tomter fortfarande ingalunda utnyttjades

på ett sätt, som tillnärmelsevis motsvarade deras nuvarande

värden, hafva revisorerne, som tagit fastigheten i skärskådande, velat

ånyo upptaga frågan om dessa tomters tillgodogörande för statsverkets

behof.

Allt sedan egendomen den 1 oktober 1816 tillträddes af kurhusdirektionen,

hade den uteslutande varit använd för det med dess upplåtande

afsedda ändamål; och hade åtskilliga byggnadsarbeten därstädes

verktällts för tillgodoseende af det ökade behofvet af sjukvård

hvar jämte ej ringa kostnader nedlagts på tomternas planering och

plantering.

Det för Stockholms kommun med anledning af befolkningens tillväxande

ökade behofvet af sjukvård för veneriskt smittade hade emellertid

föranledt anläggandet af en från kurshusinrättningen fristående

sjukvar dsans tält å stadens mark i Stadshagen; och användes stadens

sjukhus å statens tomter vid Handtverkaregatan numera uteshitande för

vård af veneriskt smittade prostituerade kvinnor, hvadan det icke syntes

vara för kommunen af någon särskild vikt, att detta sjukhus fortfarande

bibehölles på ifrågavarande dyrbara tomter.

Länets sjukvård för veneriskt sjuka vore visserligen uteslutande

förlagd till sjukhus å dessa tomter; men äfven denna anstalt syntes

kunna utan olägenhet förläggas till vida mindre värdefull plats, helst

de af länet disponerade byggnaderna inom kurhusinrättningen icke vore

synnerligen värdefulla.

Då det väl icke kunde ifrågasättas, att staden och länet skulle

utan ersättning frankännas besittningsrätten till ifrågavarande tomter

så länge de användes för det med upplåtelsen afsedda ändamål, skulle

statens återtagande af besittningsrätten till desamma visserligen vara

förenad med någon kostnad; men revisorerne hölle före, att det i allt

fall skulle vara för statsverket synnerligen fördelaktigt att kunna

disponera ifrågavarande dyrbara områden. Revisorerne ansåge sig därföre

böra ifrågasätta, huruvida icke underhandlingar borde inledas med

staden och länet om de villkor, på hvilka de kunde befinnas villiga att

flytta sjukvården för veneriskt smittade från statens tomter vid Handtverkargatan,

på det att statsverket snarast möjligt måtte återfå dispositionsrätten

till dessa tomter.

Bill. till BiJcsd. Prot. 1908. 4 Sami. 1 Åfd. 43 Höft.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Direktionens j anledning häraf har direktionen öfver sjukhuset Sira, Stockholms

g£a(jg ock j^ng sjukhus, i utlåtande den 14 januari 1908 med åberopande

tandc. af ett den 10 januari 1902 i samma ämne afgifvet utlåtande anfört

följande.

»Beträffande särskilt revisorernes nu gjorda framställning om inledande

uti ifrågavarande hänseende af underhandlingar med staden och

länet, kan direktionen så mycket mindre hafva något att däremot erinra,

som själfva den omständigheten, att revisorerne ifrågasatt förhandlingar

med länet och staden, lärer innebära, att kurhusinrättningen endast mot

fullgodt vederlag skulle afhändas besittningsrätten till tomterna, och

revisorerne i allt fall förutsatt, att förhandlingarna skulle inledas, ej med

direktionen, utan med dess principaler, länet och staden, som sålunda

komma i tillfälle att själfva bestämma omfånget af den ersättning för

tomternas afträdande, som de anse lämpligen böra af dem ifrågasättas.»

XJtskotlets Såsom revisorerne erinrat, har statsutskottet i ett vid 1902 års

yttrande. Riksdag afgifvet yttrande med anledning af 1901 års statsrevisorers

framställning i samma ämne som det nu föreliggande anfört, att af

hvad i ärendet förekommit framginge, att kronans äganderätt till ifrågavarande

tomter vore oomtvistlig. Någon åtgärd för tillgodogörande af

denna äganderätt borde emellertid icke vidtagas, hvaremot utskottet

ansåg, att vid framdeles förekommande uppgörelser emellan kronan och

Stockholms stad i fråga om utbyte af mark, det icke borde lämnas obeaktadt,

att äfven i förevarande afseende en reglering af rättsförhållandena

borde komma till stånd.

Med anslutning 1 ill hvad statsutskottet vid 1902 års Riksdag sålunda

i detta ärende uttalat, får utskottet hemställa,

att revisorernes ofvannämnda framställning för

närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 13.

Hvad i öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har utskottet

funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande

vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernes framställning

berört, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara af vederbörandes

utlåtande nöjaktigt förklarad!;, dels ej vara af den vikt, att, oaktadt

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

67

förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd

bort af förhållandena föranledas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet

att från utskottets sida påkalla något yttrande; hvilket utskottet

skolat för Riksdagen

anmäla.

Stockholm den 3 april 1908.

På statsutskottets vägnar:

G. BILLING.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 75.

Reservationer:

vid § 4 (angående användande af entreprenadsystemet vid utförande

af statens telefonanläggningar),

af herrar E. Fränekel, H. B. Törnébladh, I). Persson, K. Starbäck,

J. T. Larsson och P. O. Lundell, hvilka ansett, att utskottets yttrande

bort hafva följande lydelse:

»Med erinran — — — — utfärdad och då af den i förevarande

fråga afgifna förklaringen synes framgå, att telegrafstyrelsen vid ofvannämnda

arbetens utförande begagnat sig af entreprenadsystemet i den

utsträckning, som med arbetets solida utförande kunnat vara förenlig,

får utskottet hemställa, att vid hvad i detta ärende förekommit må

bero.

vid § 5 (angående statsbanan genom Bohus län),

af herrar grefve C. O. Taube och H. B. Törnebladli.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKESI-AKTIEBOLAG, 1908.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1908:103 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1907 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörand s. 13 i texten