Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrad sammansättning af taxeringsmyndigheterna m. m.

1909-03-16 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1909:16, Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrad sammansättning af taxeringsmyndigheterna m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

1

N:o 16.

Ankom till Eiksd. kansli den 16 mars 1909, kl. 12, midd.

Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående ändrad sammansättning af taxeringsmyndigheterna

m. m.

(2:a A.)

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 92, som hänvisats till

bevillningsutskottet, har herr P. M. Olsson i Blädinge anhållit, »att Riksdagen

ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och därefter för Riksdagen föreslå dels sådan

förändring i taxeringsmyndigheternas sammansättning, att, då fråga är om

jordbruks fastighetstaxering, endast personer med sakkännedom, under kontroll

af kronans tillsatta ombud, härför anlitas, och. dels att uti instruktionen

för taxeringsmyndigheterna lämnas så tydliga och klara anvisningar

och bestämmelser, att de kunna tjäna till verklig ledning vid ifrågavarande

taxering.»

Till stöd för detta yrkande har motionären anfört:

»Inom vida landtmannakretsar har det väckt mycken förvåning, för

att icke säga oro ock bekymmer, att, oaktadt nuvarande tryckta tider,

taxeringsvärdena å jordbruksfastigheterna vid sistlidet års taxeringsförrättningar

i allmänhet åsatts mycket höga, ja i vissa fall oskäligt höga, utan

att någon anledning därtill kunnat spåras i den af Riksdagen senast

antagna bevillningsförordningen.

Man har vid detta förhållande frågat sig, huru det kan vara möjligt

att så hastiga och brådstörtade omkastningar kunnat ske, och detta till

och med, såsom nämnts, under tider, då icke allenast själfva jordvärdena,

utan äfven jordbrukets alster varit i fallande priser.

För min del anser jag anledningen härtill vara att söka dels uti

taxerings- och pröfningsnämndernas sammansättning och dels uti instruktionen

för taxeringsmyndigheterna, hvars bestämmelser rörande jordbruksBih.

till Riksd. Prof. 1909. 5 Samt. 1 Afd. 16 Raft. (N:o 16). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

fastighetstaxeringen äro så sväfvande och hvarandra motsägande, för att

icke säga missvisande, att de snart sagdt kunna tolkas huru som helst,

allt efter som den fungerande taxeringsmyndigheten för hvarje gång, beroende

på dess sammansättning, finner lämpligt. Så t. ex. föreskrifves å

ena sidan, att taxeringsvärdet kan bestämmas i enlighet med verkställd

så kallad hypoteksvärdering, men å andra att senast betingade köpeskilling

äfven må vara till ledning härför.

Låt oss då se, hur dessa båda bestämmelser hvar för sig verka vid en

fastighetstaxering.

I förra fallet värderas arealen af åker, äng och skogsmark, allt

efter sin beskaffenhet, efter fastställda tariffer, och summan häraf utgör

det fastighetsvärde, som för hypoteksföreningens vidkommande godkännes,

hvilken summa dock kan höjas med högst loff, allt efter som fastigheten

är välbelägen. Xågon hänsyn till egendomens åbyggnader eller skogens

beskaffenhet har icke tagits eller ifrågasatts; man har i värderingsinstrumentet

endast lämnat en beskrifning häröfver.

I senare fallet däremot ingå icke allenast samtliga åbyggnader utan

jämväl den växande skogen uti köpeaftalet, och köpesumman blifver faktiskt

en annan, synnerligast om det är fråga om en mindre fastighet, däribland

nybyggda »egna hem», kanske två- ä tredubbelt mot själfva jord värdet,

beroende däraf att åbyggnaderna äro i godt skick eller måhända att en

sparad skogspark är till finnandes.

Äfven öfriga bestämmelser, såsom att hänsyn skall tagas till kreatursbesättningen,

kunna vara missvisande, ty det är ingalunda fastslaget, att alltid

å den bästa jorden hållas de flesta djuren, då härpå kan bero huruvida

man lagt an på kreatursskötsel, som vanligen åtföljes af kraftfoderinköp,

eller spannmålsproduktion för afsalu, hvilket sistnämnda den bättre jorden

är mera lämplig för än den sämre, och kan alltså bestämmelsen i fråga

leda till den orimligheten, att den sämre jorden får samma eller till och

med högre taxering än den bättre.

Så kommer ytterligare en bestämmelse, som taxeringsmyndigheterna

hafva att taga i beaktande, nämligen skogens beskaffenhet, hvilken bestämmelse

hittills i regel tolkats så att man beräknat värdet efter ett uthålligt

skogsbruk.. Först vid sistlidet års taxering, för så vidt jag har mig bekant,

hai vidtagits den åtgärden, att man, ganska godtyckligt vill jag förmoda,

lagt värdet å den växande skogen till taxeringsvärdet i öfrigt.

Närmaste följden af att denna bestämmelse tolkats så efter bokstafven

torde snart komma att visa sig i en mer än vanligt liflig skogsafverkning,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16. 3

ty de jordägare äro antagligen få, som hafva både råd och lust att årligen

betala skatt för en vara, som icke förrän efter afverkningen lämnar någon

inkomst.

På snart sagdt alla områden, där en utredning tarfvas eller en värdering

är ifrågasatt och man eftersträfvar att komma sanning och rättvisa

så nära som möjligt, tillkallas sakkunniga för att afgifva utlåtande. Så

ock då fråga är att för hypoteksföreningens räkning verkställa värdering å

en jordbruksfastighet, skall denna förrättas af i jordbruk kunnige och erfarne

personer. Men är det frågan om att enligt bevillningsförordningen

taxera och värdesätta jordbruk, då nöjer man sig snart sagdt med hvem

det vara må, tjänstemän i hvilken befattning som helst, yrkes- och näringsidkare

på alla områden, hafva de än aldrig satt sin fot på ett åkerland

eller veta det minsta rörande jordbrukets enklaste grunder och förutsättningar,

och dessa icke-fackmän kunna till och med i taxerings- och pröfningsnämnderna

utgöra majoritet, ty, ehuru det är föreskrifvet att minst

hälften af ledamöterna skola vara fastighetsägare, kunna dock flere eller färre

af dessa endast vara ägare af annan fastighet, och således till äfventyrs lika

inkompetenta att bedöma ett jordbruk, som löntagaren och näringsidkaren i

regel torde vara.

När möjligheter, för att icke säga stora sannolikheter förefinnas att

få taxeringsmyndigheterna på så sätt sammansatta och dessutom med sådana

bestämmelser till ledning för taxeringen, att de mera äro ägnade att

förvilla än klara rättsuppfattningen, bör det visst icke förvåna, att de

åsätta taxeringsvärdena stundom förefalla såsom vore de ett godtyckligt

tilltaget hugg på måfå.

Hvilken fara för vårt jordbruk ett sådant osäkerhetstillstånd kommer

att medföra, kan lätt tänkas, och det kan nog inte dröja länge förrän vi

få skörda ledsamma frukter däraf, hvilka icke minst komma att gå ut

öfver småbruket och den så mycket omhuldade »egnahems»rörelsen, och

som säkerligen skall verka hämmande på denna rörelses utveckling trots

alla vackra förespeglingar.

På de skäl jag anfört, finner jag det vara högst nödvändigt att få till

stånd en säkrare grund för jordbruksfastighetstaxeringen, så att den i

verkligheten blir hvad den bör vara — »i möjligaste mån jämlik och rättvis».

Det lär ej kunna förnekas, att den fastighetstaxering, som med

tillämpning af 1907 års bevillningsförordning företogs år 1908, knappast

lämnat ett fullt tillfredsställande resultat. Särskilt gäller detta taxeringen

af jordbruksfastigheter. Pör utskottet har varit tillgänglig en tablå, ut
-

TJtskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

visande jämförelse mellan det tidigare gällande och det af 1908 års

taxeringsnämnder åsätta sammanlagda taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter

inom hvarje socken i ett af rikets län, och framgår af denna tablå tydligt,

hur ojämnt taxeringen där utfallit. Under det att taxeringsvärdet för

jordbruksfastighet höjts med i medeltal något öfver 13 procent i hela

länet, har denna höjning varit så olikformig, att t. ex. inom ett fögderi

taxeringsvärdet i en socken höjts med 102 procent, medan samma värde

i en annan socken i fögderiet sänkts med 2 procent. I ett annat fögderi

har taxeringsvärdet i en socken höjts med 4 i procent, i en annan socken

däremot sänkts med 1,5 procent. I ett tredje fögderi hafva i de olika

socknarne åsatts taxeringsvärden, som med 2—39 procent öfverstiga de

förut gällande o. s. v. Liknande erfarenheter lära hafva gjorts beträffande

taxeringen af fastighet i länets städer. Enligt hvad utskottet inhämtat

lära enahanda förhållanden hafva framträdt jämväl i andra län.

Det kan vara möjligt, att taxeringsnämndernas olika sammansättning

å olika orter i någon mån bidragit till nyss anmärkta ojämnhet i fastig°

hetstaxeringen, men denna omständighet synes dock, enligt utskottets förmenande,

icke kunna tillfredsställande förklara den mycket stora skillnaden

i höjningen af taxeringsvärdet inom i hvarandras omedelbara grannskap

socknar. Utskottet haller emellertid före, att eu förändring i taxeringsmyndigheternas

sammansättning vid jordbruksfastighetstaxering af den

art, motionären förordat, nämligen att i dylik taxering skulle under kontroll

af kronans ombud deltaga endast personer med sakkännedom, d. v. s.

jordbrukare, näppeligen komme att i någon större mån aflägsna de olägenheter,

som vid 1908 års taxering förekommit. En dylik förändrad sammansättning

skulle dessutom strida mot den fastslagna principen, att ifrågavarande

myndigheter böra bestå af representanter för alla slag af inkomst.

1 § 30 i bevillningsförordningen föreskrifves, som bekant, att vid val af

både ordinarie ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd skall tillses, att,

såvidt möjligt är, såväl fastighetsägare som näringsidkare, arbetare och andra

inkomsttagare komma att i nämnden äga säte och stämma. Att med

ordet »fastighetsägare» afsetts ägare af såväl jordbruks- som annan fastighet

är tydligt. Stadgandet torde ock i allmänhet hafva tillämpats i

öfverensstämmelse härmed. Med hänsyn till fastighetstaxeringens säregna

beskaffenhet i förhållande till taxeringen af öfriga inkomster, hvilken senare

ju numera i regel grundar sig på själfdeklaration, hade det måhända likväl

varit önskvärdt, att det i bevillningsförordningen uttryckligen sagts ifrån,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16. fr

att, när det gäller taxering på landet, ägarne af jordbruksfastighet skulle

vara i taxeringsnämnden representerade.

Emot ofvan anmärkta olägenheter vid 1908 års fastighetstaxering torde

korrektiven enligt utskottets förmenande böra sökas å annat håll, än som

af motionären föreslagits. _ .

Bland de utvägar, som då erbjuda sig, torde en vara att låta fastighetstaxeringen

omfatta ett större distrikt, än nu är fallet. Väl är det sant,

att af de utskylder, som påhvila fastigheterna och som utgå med ledning

af fastighetstaxeringen, kommunalskatterna otvifvelaktigt äro de drygaste

och att således, om en orättvis eller ojämn taxering ägt rum inom en

kommun, detta kan komma att drabba särskildt hårdt. Men då hänsyn

tages därtill, att de fastigheter åsätta taxeringsvärdena i allmänhet skola

oförändrade gälla under en så pass lång tidsperiod som fem år, måste

man äfven taga i beräkning sådana vid jordbruksfastigheterna häftande

och jämväl efter taxeringsvärdena utgående onera, hvilka beräknas inom

större distrikt än socknen. Bland dylika onera spelar det distriktsvis

reglerade vägunderhållet, innefattande såväl underhållet in natura som "väg

skatten, utan jämförelse den största rollen. I händelse vid fastighetstaxeringen

’ inom ett väghållningsdistrikt olika principer å skilda orter följts

och taxeringen sålunda utfallit ojämnt, skulle alltså äfven detta kunna

medföra afsevärda och högst betungande orättvisor för^ lång tid framåt.

För att undvika något sådant vore det kanske lämpligt att låta fastighetstaxeringen

omfatta ett väghållningsdistrikt. Därest ett dylikt distrikt möjligen

skulle visa sig för stort för ifrågavarande ändamål, kunde man tänka sig

en sådan anordning, att taxeringsnämndsordföranden vore gemensam hos

de taxeringsnämnder, som arbeta inom samma väghållningsdistiikt.

En annan utväg vore, att, såsom det enligt hvad utskottet fått sig

meddeladt någonstädes med tillfredsställande resultat förfarits, de särskilda

taxeringsnämnderna i ett större distrikt inom sig utsåge en delegation, åt

hvilken samtliga förberedande undersökningar och arbeten med fastighetstaxeringen

anförtroddes, hvarefter själfva taxeringen verkställdes af vederbörande

taxeringsnämnd med ledning af delegationens förarbeten.

Vid öfvervägande af hithörande omständigheter hai utskottet dock

funnit sig sakna anledning att efter endast ett års erfarenhet förorda bifall

till °en framställning af ifrågavarande slag, särskildt som det torde

kunna antagas, att den erfarenhet, som vunnits 1908, ej skall blifva

ofruktbar vid en kommande fastighetstaxering. Det lär ock kunna förväntas,

att vid den revision af hithörande stadganden, hvarpå Kungl. Maj:t

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 5 Sami. 1 Afd. 16 Raft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

redan lär hafva uppmärksamheten riktad, Kungl. Maj:t kommer att med

hänsyn till de olägenheter, som nu gällande stadganden visat si» medföra,

föreslå de ändringar, som må finnas nödiga.

De anmärkningar motionären framställt mot instruktionen för taxeringsmyndigheterna

synas utskottet sakna fog. Bestämmelserna i denna

instruktion hafva granskats så nyligen som 1907, och något tillräckligt

skäl för att efter så kort tid ånyo taga dem under ompröfning har motionären

enligt utskottets mening ej förebragt. Det lär ock vara gifvet, att

tillämpningen af eu instruktion af detta slag, hur detaljerade dess bestämmelser

än må afmattas, likväl alltid skall i viss mån komma att bero på

uppfattningen hos de personer, åt hvilka handhafvandet blifvit anförtrodt.

Då ett bifall till motionärens framställning i nyssnämnda afseende ej heller

kan anses af behofvet påkalladt, har utskottet funnit sig böra afstyrka

bifall till det framlagda skrifvelseförslaget jämväl i denna del.

På grund af hvad sålunda anförts får bevillningsutskottet hemställa,

att förevarande motion, n:o 92, om skrifvelse till

Kungl. Maj:t angående ändrad sammansättning af taxeringsmyndigheterna

m. m., icke måtte till någon Riks

dagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 mars 1909.

På bevillningsutskottets vägnar:

If. CAYALLI.

Reservation

af herrar Hakanson, Jansson i Krakerud, Ericsson i Ofvanmyra och

Carlsson i Malmberget emot vissa delar af utskottets motivering.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tr., 1909

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.