Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion med förslag till ändring i vissa delar af förordningen om bevillning af fast egendom samt af inkomst.

1909-03-29 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1909:17, Betänkande, i anledning af väckt motion med förslag till ändring i vissa delar af förordningen om bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17,

1

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 8 april 1909, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion med förslag till ändring

i vissa delar af förordningen om bevillning af fast egendom

samt af inkomst.

(2:a A.) I * * 4

I en inom Företa Kammaren väckt motion, n:o 43, som hänvisats

till bevillningsutskottet, har herr Ernst Lindblad föreslagit, att »Riksdagen

behagade besluta följande ändrade lydelse af bevillningsförordningen:

4 § d) ägare eller innehafvare af lägenhet med tillhörande åbyggnad,

då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden och

ej öfverstiger 3,000 kronor, därest — af annan äges eller innehafves.

II § 1 mom. Bevillning---understigit 500 kronor.

Hafva dessa inkomster —--fria från bevillning.

Där långvarig sjuklighet, olyckshändelse och dylikt eller synnerligt

hög bostadskostnad i jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet

gör sådant nödvändigt äfvensom för den, som hufvudsakligen

försörjer sammanlagdt mer än 3 personer, skall det bevillningsfria beloppet

ökas med högst 200 kronor.

För skattskyldig, hvars sammanlagda inkomst — innan ofvannämnda

afdrag ägt rum — ej uppgår till 1,000 kronor, skall blott half bevillning

beräknas å den beskattningsbara delen.

Befrielse från eller lindring —--— lott i boet utgör.®

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 5 Sami. 1 A/d. 17 Hä/t. (N:o 17.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

Till stöd för detta yrkande har motionären anfört:

”Erfarenheten från taxeringsarbetet, särskildt från landsbyggden,

gifver vid handen, att mycken ojämnhet gör eig gällande i fråga om de

lägsta inkomsttagarnes och lägenhetsägarnes beskattning. I allmänhet

har man på de flesta platser sträfvat att så att säga låta nåd gå för

rätt och velat i det längsta undvika att taxera bland aunat statsdrängens

årsinkomster, äfven om de faktiskt uppgå till eller öfverstiga 500 kronor.

Men då äfven denne snart no g är uppe i 7 å 8 hundra kronors inkomst

— noga räknadt — så tillåter man helt visst ej länge, att han blir

obeskattad. Rätt blir ju slutligen alltid rätt, och rätt så godt kan det

ju vara äfven för vederbörande, så behöfver ej friarbetaren se snedt på

den lagstaddes inkomster eller tvärtom. Den förres inkomster låta

sig dock beräknas snart sagdt på öret, men ingalunda så friarbetarens,

som arbetar hos flere arbetsgivare eller på främmande ort. Med de

höga kommunalskatter, som gemenligen råda på landsbygden, blir det

då ofta nog ganska hårdt för arbetaren, i synnerhet om han har familj,

att af sin relativt blygsamma lön betala en dryg skatt. Och detta vållar

— säga hvad man säga vill — långt mera missnöje än några kronors utkräfvande

genom indirekt beskattning, en beskattningsform, som af en

anmärkningslysten, teoretiserande press eller i valtider framhålles såsom

fördömlig, men som dock i realiteten ej vållar hälften så mycket

missnöje. Och hvarför? Jo, därför att erfarenheten säger, att exempelvis

några öres förhöjning på spanmål eller kaffe betyder så oändligt

litet emot de andra kostnader, som mellanhänderna-tillr edar ne, oftast

i städerna, kräfva för sitt arbete. Och vidare är det blott till kronan

som indirekt skatt kräfves, under det att den direkta går både till

kronan och kommunen.

Likaså visar erfarenheten, att bestämmelserna om rätt till ökadt

afdrag för försörjaren af en talrik familj ej så allmänt praktiseras som

rätt vore, troligen därför att bevillningförordningen talar om ett »må» i

stället för ett »skall». Detta tarfvar rättelse. Den, som ordentligt fyller

sin försörjningsplikt mot hustru och mer än 2 barn, han måste erkännas

hafva blott härigenom gjort sig mer än väl förtjänt af samhället och

tarfvar, så långt ske kan, skattelindring. I samband härmed synes inkomster

under 1000 kronor i allmänhet tåla vid en skattelindring, och

för att göra taxeringen jämnare och tillvinna kommunerna ungefärligen

lika mycket som nu af denna kategori föreslår jag blott 1/2 bevillning för

dessa, som ej äro deklarationspliktiga, och där beräkningen mången

gång kan vara oviss.

Slutligen förekommer en oegentlighet i fråga om bostadslägenhe
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 3

ters taxering, som vållar stort missnöje. Brandförsäkringsvärdet har

på de flesta håll blifvit absolut gällande norm för taxeringen, under det

att förordningen blott föreskrifver, att detta skall vara till ledning vid

taxeringen, men att skäl skall angifvas, då detsamma frångås.

Man kan väl odisputabelt säga, att brandförsäkringsvärdet ej beliöfver

vara mera normerande än en nyligen betald köpeskilling, hvilken

frångås ofta nog vid taxering under anmärkning: »köpeskillingen för

hög». Risken att i våra dagar få bygga nytt med köpt virke och

dyrare arbetspris tvingar att brandförsäkra till högsta möjliga belopp,

hvarigenom ju ock utgift åsamkas i proportion. Taxeringen bör åter

angifva värdet »bröder emellan». Bäst synes därför vara att införa

andra uttryck i instruktionen för taxeringsmännen.

Samtidigt måste man erkänna, att en lägenhetsägare, som, måhända

orkeslös eller med små arbetsresurser, dock genom omtänksamhet och

ofta nog med hjälp af ett egnahemslån lyckats få en stuga att flytta

in i på gamla dagar, bör gå fri från kronoskatt och kommunalskatt,

då hans sammanlagda inkomster ej hinna öfver 500 kronor.

Han kan ju ha betydlig skuld därå. Han är skattefri redan nu, om

stugans värde ej öfverstiger 500 kronor. Men hvarför ej utsträcka

denna rätt till gränsen för beviljadt egnahemslån eller 3,000 kronor,

helst som smålägenheter ändå drabbas af en rätt tung beskattning —

vägskatten. Och då den sammanlagda årsinkomsten, hyresvärdet inberäknadt,

ej är större än 500 kronor, kan ju ej gärna något missbruk ske.»

Förslag i samma syfte som föreliggande motion hafva upprepade

gånger varit föremål för Riksdagens pröfning dock utan att vinna dess

gillande. Väl har det erkänts, att behofvet af ändringar gjort sig starkt

kännbart. Särskildt hafva de bevillniDgsfria afdragen, hvilka bestämdes

under helt andra ekonomiska förhållanden än de nu rådande, ansetts

böra höjas. Likaledes har upprepade gånger uttalats, att de afdrag för

talrik familj, som nu kunna komma mindre bemedlad till godo, böra

ordnas på ett helt annat sätt och göras obligatoriska; och utskottet har

endast för att ej föregripa den motsedda, mera omfattande förändringen

afhållit sig från att i denna punkt hemställa om bifall till motionärens

förslag. Alla ändringsförslag hafva dock hittills strandat på det sakförhållandet,

att utredning saknats, huru de ifrågasatta, mera ingripande

lindringarne skulle komma att verka på öfriga skattedragares ställning.

Det sammanhang, som i vårt land äger rum mellan beskattningen till

staten och den kommunala beskattningen, i det att bevillningsförordningen,

på samma gång den reglerar skattskyldigheten till staten, äfven

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

utgör grundvalen för skattskyldigheten till kommunen, har i särdeles

hög grad försvårat antagandet af hvarje ändringsförslag, afsedt att införa

en rättvisare fördelning af skattebördan. Dennas aflyftande från vissa

af de enligt nu gällande bestämmelser skattskyldiga har gifvetvis till

följd dess öfverflyttande på andra medborgare, och när ett sådant öfverflyttande

skulle gälla icke blott skatten till staten utan äfven de vida

tyngre kommunala pålagorna, är det naturligt, att man ställt sig betänksam,

så ofullkomligt som bärkraften är uppskattad i vårt nuvarande

beskattningssystem. Särskildt skulle den förskjutning af skattebördorna,

som hade blifvit en följd af bifall till förslag af denna art, hafva i en

del fall hårdt drabbat ägare af skuldtyngda mindre jordbruksfastigheter.

Samma invändningar, som rests mot tidigare förslag uti ifrågavarande

afseende, gälla gifvetvis äfven förevarande motion. Men härtill

kommer nu en ytterligare omständighet, som gör, att man äfven

med sympatier för det föreliggande förslagets syfte torde böra ställa

sig afvaktande. Som bekant pågår nämligen för närvarande inom finansdepartementet

arbete med en genomgripande revision af statsbeskattningen

och lär detta arbete vara så långt framskridet, att förslag i ämnet

kan åtminstone delvis vara att förvänta till nästa Riksdag.

Att under sådana förhållanden vidtaga ändringar i nu gällande

bevillningsförordning, synes utskottet icke lämpligt; och får bevillningsutskottet

på grund häraf hemställa,

att förevarande motion med förslag till ändring i

vissa delar af förordningen om bevillning af fast egendom

samt af inkomst icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 29 mars 1909.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

5

Reservationer:

af herrar Branting, Almqvist, Kvarnzelius, Röing, Söderberg och

Johan Olofsson, hvilka ansett, att utskottet i anledning af herr Lindblads

föreliggande motion bort hemställa, det Riksdagen måtte besluta, att

§11 mom. 1 i nu gällande bevillningsförordning skulle erhålla följande

förändrade lydelse:

§ 11.

1 mom. Bevillning — — — — —---------

----— — —--— understigit 500 kronor.

Hafva dessa inkomster —--—----— — —--

----------fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger rum eller

som får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, skall,

där den skattskyldige hufvudsakligen försörjer sammanlagdt mer än tre

personer, eller å ort, där kostnaden för bostad är synnerligen hög i

jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, äfvensom i de fall,

där eljest ömmande omständigheter (långvarig sjuklighet, olyckshändelse

och dylikt) förekomma, ökas, dock så att denna ökning icke må för

någon skattskyldig eller, i fråga om äkta makar, för dessa, gemensamt

öfverstiga 200 kronor,

samt af herr Åkerberg.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 5 Sami. 1 Af i. 17 Käft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.