Betänkande, i anledning af Kungl Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse af 1, 3, 8 och 52 §§ i förordningen den 18 september 1908 angående stämpelafgiften.
1909-04-15 · 39 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 35 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1909:18, Betänkande, i anledning af Kungl Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse af 1, 3, 8 och 52 §§ i förordningen den 18 september 1908 angående stämpelafgiften.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
1
N:o 18.
Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1909, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af Kungl Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 1, 3, 8 och
52 §§ i förordningen den 18 september 1908 angående
stämpelafgiften.
(l:a A.)
I eu den 5 nästlidne mars dagtecknad proposition, n:r 82, som hänvisats
till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande af
bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för samma dag,
föreslagit Riksdagen att dels antaga ett vid propositionen fogadt förslagtill
förordning om ändrad lydelse af 1, 3, 8 och 52 §§ i förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften dels ock med afseende
å eu sådan författning besluta, att de nya bestämmelserna om stämpelskyldighet
för växlar skulle träda i kraft den 1 januari 1910 samt att
öfriga nya bestämmelser i författningen skulle tillämpas från och med
den dag, som af Kungl. Maj:t bestämdes.
Enligt här ofvan åberopade statsrådsprotokoll har chefen för
finansdepartementet vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anfört
följande:
»Vid underdånig föredragning den 12 nästlidne januari af de till Växtutampein.
statsregleringen för år 1910 hörande frågor hemställde jag, att till
täckande af de för nämnda år beräknade statsutgifter, bland annat, eu
ökad stämpelbeskattning måtte anlitas; och föreslog jag i sådant afseende
införande af en dylik beskattning i fråga om växlar. På grund
häraf och af vissa andra anledningar har inom finansdepartementet
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 5 Sami. 1 Afä. 18 Höft. (N:o 18.) 1
Historik.
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
utarbetats förslag- till ändringar i förordningen den 18 september 1908
angående stämpelafgiften.
Af dessa ändringar bär allenast den, som afser stämpelplikten på
växlar, någon egentlig finansiell betydelse. Innan jag närmare angifver,
hvad det utarbetade förslaget i denna del innehåller, tillåter jao- miotill
en början att något redogöra för utvecklingen i vårt land af stämpelbeskattningen
med afseende å växlar och dithörande värdepapper.
Såsom jag vid förstnämnda tillfälle erinrade, är stämpelbeskattning
af växlar icke främmande för lagstiftningen bär i landet. Redan i 1870
års stämpelförordning återfinnes sålunda en stämpelskatt med afseende
å prima-växel i utländsk myntsort, ehvad den vore ställd att betalas
inom eller utom landet. Denna stämpelskatt utgick med ett belopp af
en krona för hvarje sådan växel, oafsedt växelbeloppets storlek.
Nyssnämnda rubrik i stämpelförordningen erhöll år 1878 ändrad
lydelse; och skulle enligt de nya bestämmelserna växlar äfvensom anvisningar
eller s. k. mandats, vare sig dragna å utrikes ort eller ställda
att å sådan ort betalas, förses, växel med stämpel af en krona samt
anvisning eller mandat med stämpel af 50 öre.
Förslag om en utvidgad stämpelbeskattning å växlar framställdes
därefter af Kungl. Maj:t vid 1883 års riksdag. Enligt detta förslagskulle
inrikes växel beläggas med stämpel af 50 öre, när växeln lydde
på mindre belopp än 1,000 kronor, och eljest med stämpel af en krona;
och skulle frihet från stämpel äga rum för växel under 100 kronor,
för växel ställd att vid uppvisandet betalas af medel, som hos bank
eller bankir fördes i räkning för utställaren, samt för postremiss växel.
Utrikes växel skulle enligt förslaget förses med stämpel af 50 öre, nätväxeln
lydde å mindre belopp än 1,000 kronor, men eljest med stämpel
af en krona.
Det af Kungl. Maj:t sålunda framlagda förslaget vann emellertid
Riksdagens godkännande endast i fråga om utrikes växlar, och beträffande
dessa med den modifikation, att stämpelfrihet medgafs för sådana
växlar å mindre belopp än 100 kronor.
Hvad åter angick den föreslagna stämpeln å inrikes växlar blef,
såsom redan antydts, denna af Riksdagen afslagen; och anförde Riksdagen
därvid, att,, förslaget om nya eller förhöjda stämpelafgifter för
bland annat växlar och andra därmed i afseende å stämpelbeläggningen
likställda handlingar framställts hufvudsakligen med fäst afseende å ett
till följd af den då ifrågasatta reformen i skattesystemet samt försvarsväsendets
utsträckning möjligen förekommande behof af nya statsinkomster.
Detta skäl för en ökad beskattning hade emellertid dåmera
3
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
bortfallit och eu utsträckning af stämpelbeskattningen i den omfattning,
som af Kung!. Magt förordats, syntes icke Riksdagen böra utan motsvarande
behof ifrågasättas.
Frågan om stämpel å inrikes växlar återupptogs sedermera vid
1894 års Riksdag. I det förslag till ny förordning angående stämpelafgiften,
som i proposition den 21 februari 1894 förelädes Riksdagen,
hade införts bestämmelser därom, att växel, såväl inrikes som utrikes,
skulle förses med stämpel af 50 öre för belopp, ej öfverstigande 1,000
kronor, och därutöfver 50 öre för hvarje påbörjadt tusental kronor,
hvarå växel lydde. Postremiss växel, växel ställd att vid uppvisandet
betalas af medel, som hos bank eller bankir fördes i räkning för utställaren,
äfvensom växel, dragen af bank eller bankir å utländsk ort
samt betalbar endast i utlandet vid uppvisandet, skulle utan afseende å
växelns belopp förses med stämpel af 10 öre. Frihet från stämpelbeläggning
skulle äga rum för växel, dragen från utlandet på utlandet
och endast betalbar i utlandet. I de fall, där stämpelplikt förelåge,
skulle denna fullgöras, där växel utställdes, eller, om den utfärdats utom
riket, innan växeln här i riket öfverlätes eller till godkännande och
betalning företeddes.
Såsom skäl för införande af stämpelskatt å växlar framhöll vid
tillstyrkandet af sagda proposition dåvarande chefen för finansdepartementet,
utom behofvet af ökade statsinkomster, att det rörliga kapitalet,
som tillförde sin ägare större skatteförmåga än den, som medföljde inkomst
af arbete, och därjämte till följd af sin natur lätt kunde undandraga
sig den allmänna inkomstbeskattningen, borde träffas af en
komplementär beskattning, då det öfverginge från en hand till en annan
och sålunda likasom visade sig. Och det vore otvifvelaktigt, att det i
det stora hela blefve det rörliga kapitalet inom landet, som komme att
bära den nya beskattningen, ehuru dess verkan i hvarje särskilt fall
icke läte sig på förhand beräkna.
Bevillningsutskottet afstyrkte emellertid det framlagda förslaget
på den grund, att utskottet, med hänsyn till af Riksdagen beslutade
p ed sättningar i Kungl. Maj:ts förslag till utgiftsstat för nästpåföljande
statsregleringsperiod, ansett sig kunna antaga, att statsverkets inkomstbehof
för berörda tid icke påfordrade en utsträckt beskattning å affärshandlingar.
Vid frågans behandling inom riksdagen stannade kamrarna i
olika beslut.
Den af bevillningsutskottet gjorda hemställan godkändes af Andra
Kammaren, hvaremot Första Kammaren biföll en vid utskottets be
-
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
tänkande fogad reservation. Detta Första Kammarens beslut skilde sig
från Kungl. Maj:ts proposition däri, att den föreslagna stämpeln af 10
öre för postremiss- och vissa andra slags växlar utgått, samt att stämpelplikten
för annan inrikes växel å belopp, ej öfverstigande 500 kronor,
nedsatts eller bortfallit.
Sedan vid gemensam omröstning sistnämnda beslut äfven blifvit
Riksdagens, erhöll i nådiga förordningen den 9 augusti 1894 angående
stämpelafgiften rubriken växel följande lydelse:
»Växel skall, då den utställes eller, om den utfärdas utom riket,
innan den här i riket öfverlåtes eller till godkännande eller betalning
företes, förses med stämpel af 50 öre för belopp, ej öfverstigande 1,000
kronor, och därutöfver 50 öre för hvarje påbörjadt tusental kronor,
hvarå den lyder;
dock att växel, som utfärdas inom riket att å inrikes ort betalas,
är fri från stämpel, då beloppet ej öfverstiger 100 kronor, samt att
dylik växel å belopp, som öfverstiger 100 kronor men icke 300 kronor,
skall förses med stämpel af 20 öre och sådan växel å belopp, som
öfverstiger 300 kronor men icke 500 kronor, med stämpel af 30 öre;
ägande frihet från stämpel rum för postremissväxel, för växel som
är ställd att vid uppvisandet betalas af medel, som hos bank eller
bankir föras i räkning för utställaren, för växel, som är dragen af
bank eller bankir inom riket å bank eller bankir å utländsk ort samt
är betalbar endast i utlandet vid uppvisandet, äfvensom för växel, som
är dragen från utlandet på utlandet och endast är betalbar i utlandet.
År växel utfärdad i flera exemplar och har ett af dem blifvit med
föreskrifven stämpel försedt, vare de öfriga från stämpel fria.
Sökes på grund af godkänd eller protesterad växel hos offentlig
myndighet betalning, skall växeln förses med särskild stämpel af 25
öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp, för hvilket betalning
sökes;
dock är växel fri från sistnämnda stämpel, då på grund däraf
fordran bevakas i konkurs».
Redan vid 1898 års riksdag beslöts emellertid att upphäfva stämpelplikten
med afseende å inrikes växlar.
Vid behandling af en i ämnet väckt motion anförde bevillningsutskottet,
att storleken åt den inkomst, som stämpelafgiften för inrikes
växlar tillförde statsverket och som således genom upphäfvande af denna
skatt skulle gå förlorad, enligt verkställda beräkningar sannolikt uppginge
till mer än en half million kronor om året. Såvidt utrönas kunnat,
hade icke genom stämpelafgiften något nämnvärdt hinder uppkommit
Bevillningsutskottets Betänkande N:o J8. 5
i växelrörelsen och några starkare klagomål därötVer icke heller försports.
På grund häraf och då icke mer äu omkring tre år förflutit
sedan nämnda stämpelafgift börjat tillämpas, fann utskottet icke tillräcklig
anledning föreligga, att för det dåvarande någon ändring vidtoges
i gällande stämpelafgift för växel.
Denna utskottets afstyrkande hemställan bifölls af Andra Kammaren,
medan Första Kammaren, i enlighet med en vid utskottets betänkande
i ämnet fogad reservation, för sin del beslöt afskaffa den särskilda
stämpelafgift för inrikes växlar, som införts genom 1904. års Riksdags
beslut. Vid den därefter anställda gemensamma omröstningen segrade
Första Kammarens mening.
Sedan i anledning1 häraf den stämpelplikt å växlar, hvarom nu är
fråga, åter inskränkts till utrikes växlar, väcktes åt Kungl. Maj :t vid
1903 års riksdag åter förslag om införande af stämpelplikt å inrikes
växlar. Vid underdånig föredragning den 30 januari 1903 af sagda förslå^
erinrade dåvarande chefen för finansdepartementet om de år 1894
i ämnet meddelade bestämmelser samt anförde vidare.
År 1898, då stämpeln å inrikes växlar af Riksdagen afskaffades,
hade ur synpunkten af statsverkets behof icke förelegat någon anledning
att bibehålla densamma. Af motsatt anledning, eller att behofvet nu
kräfde det, ansåge departementschefen, att berörda stämpel borde åter
införas.
Att stämpelbeläggning af inrikes växlar skulle i mera afsevärd
grad motverka användningen af dessa för affärsbref nyttiga papper
syntes icke behöfva befaras. Enligt de i finansdepartementet utarbetade
sammandrag öfver riksbankens och de enskilda bankinrättningarnas
ställning vid hvarje månads slut hade ifrågavarande bankers portföljer
af inrikes växlar vid slutet af november månad nedannämnda år uppgått
till i runda tal följande belopp nämligen:
1894 ...........................
............... 205,284,000 kronor
1895 ...........................
........................ 212,516,000 ,,
1896 ...........................
........................... 226,007,000
1897 ...........................
........................... 258,666,000 „
1898 ...........................
............................ 300,785,000 „
1899 ..........................
....................... 360,197,000 „
1900 ...........................
............................ 392,189,000
1901 ..........................
............. 389,456,000 „
1902 ...........................
.......................... 403,084,000 „
Dessa siffror utvisade, att bankernas växelrörelse särskilt under
den tid, stämpeln å inrikes växlar varit gällande, ar från år ökats. Att
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
denna ökning skulle i nämnvärd män hämmats genom växelstämpeln
vore icke heller att antaga. Tvärtom syntes de anförda siffrorna hantyda
därpå, att bankernas växelrörelse, i stort sedt, varit tämligen oberörd
af ifrågavarande stämpelskatt.
Om stämpelafgift för inrikes växlar nu åter infördes, syntes emellertid
vissa ändringar i de härom år 1894 gifna bestämmelser böra vidtagas.
Sålunda syntes stadgandet därom, att stämpelbeläggning skulle
äga rum redan vid växelns utställande, obehöfligt strängt, Af sådan
anledning och då önskvärdt vore, att bestämmelserna i stämpelförordningen
i möjligast minsta man verkade besvärande för rörelsen, ansåge
departementschefen berörda stadgande böra så till vida ändras, att föreskrift
meddelades därom, att växel, ställd till egen order, skulle förses
med stämpel, innan den öfverlätes eller till betalning företeddes. Vidare
syntes, därest — såsom departementschefen jämväl föreslog — föreskrift
meddelades därom, att bankanvisningar och checker skulle, utan afseende
å beloppet, hvarå de lydde, beläggas med stämpel af 10 öre, förut
gällande stadgande om stämpelfrihet för växlar, ej öfverstigande 100
kronor, icke böra återupptagas, utan bestämmelse meddelas, i syfte att
dylika växlar äfvensom alla å vista växlar skulle förses med stämpel
till fixt belopp af 10 öre. Den äldre, endast för inrikes växlar gällande
bestämmelsen om lägre stämpelafgift för växlar å smärre belopp syntes
ock lämpligen böra utsträckas att gälla jämväl utrikes växlar.
Kungl. Majrts på nu angifna grunder byggda förslag i ämnet,
som afstyrktes af bevillningsutskottet, blef icke af Riksdagen antaget,
och tillåter jag mig att i afseende å frågans behandling inom Riksdagen
erinra, hurusom bevillningsutskottet i sitt öfver förslaget afgifna
betänkande anfört, att äfven om det afsevärdt stegrade behofvet af
inkomster, som närmast föranledt Kungl. Maj:ts proposition i ämnet,
icke kunde anses vara till fullo ådagalagdt, förr än budgeten för år
1904 blefve slutligen uppgjord, utskottet i allt fall icke kunnat förorda
Kungl. Maj:ts förslag att för tillgodoseende af berörda behof införa
stämpelafgift för omförmälda affärspapper. Redan vid de föregående
tillfällen, da. frågan om utsträckande af stämpelskatten i nu antydd
riktning varit föremål för Riksdagens behandling, hade på många håll
försports en viss obenägenhet mot en dylik beskattning, hvilken obenägenhet
lätt funne sin förklaring i en enligt utskottets uppfattning
ganska naturlig farhåga lör att skatten icke skulle träffa hvad därmed
vore afsedt. Den af vederbörande departementschef år 1894 uttalade
uppfattning, att den föreslagna skatten skulle komma att väsentligen
träffa kapitalet, då detta visade sig, vore enligt utskottets förmenande icke
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. V
med verkliga förhållandet öfverensstämmande, utan vore det fastmera
själfva omsättningen, som i afsevärd mån kommo att drabbas af denna
stämpelskatt. Det kunde icke bestridas, att bruket af växlar såsom
kreditmedel måste innebära eu afsevärd förmån för handel och industri,
helst därigenom befrämjades både regelbundenhet och snabbhet vid
likviders fullgörande. Man borde ock betänka, att växlar, för dem,
Indika behöfde använda sådana, i allmänhet ej representerade tillgång,
utan fastmera skuld. Eu skattebörda på detta område skulle helt säkert
verka orättvist och hämmande på näringslifvets jämna och sunda utveckling
och i sin ordning äfven ogynnsamt beröra skatteförmågan
inom landet.
Hvad vidare anginge postremissväxlar, syntes en föreskrift om
stämpelbeläggning af dylika papper mindre lämplig, helst en sådan åtgärd
skulle komma att väsentligt inskränka användandet af detta omtyckta
och i alla afseenden praktiska betalningsmedel. Detsamma syntes
kunna sägas om checker. Användningen af dessa papper hade hos oss
ännu icke vunnit någon egentlig omfattning och syntes därför snarare
behöfva på allt sätt uppmuntras och utvecklas för att främja det med
desamma afsedda ändamålet eller att allmänheten här liksom i utlandet
måtte förminska bruket af reda penningar i rörelsen och i stället erhålla
ett lätt och bekvämt betalningsmedel.
Beträffande slutligen bevis om uttagning af medel å räkning hos
bankir, bank eller annan kreditinrättning vore det lätt att inse, att
stämpelbeskattning af dylika bevis komme att verka synnerligen betungande,
icke så mycket ur synpunkten af den däraf föranledda, jämförelsevis
obetydliga utgiften, som desto mera genom det besvär, som
härmed vore förenadt och den obenägenhet att anlita ifrågavarande
räkningar, som helt säkert skulle komma att däraf alstras.
Sedan jag sålunda redogjort för behandlingen af förevarande fråga
inom vårt land, torde det för fullständighetens skull vara på sin plats
att angifva frågans läge inom öfriga europeiska länder. Man finner därvid,
att stämpel å växlar, såväl in- som utrikes, återfinnes i samtliga
länder med undantag af Finland och, hvad beträffar inrikes växlar, i vårt
eget land. Jag har haft tillfälle att taga del af en inom riksbanken
upprättad tablå, som visserligen uppgjorts närmast till ledning vid inköp
af utländska valutor i riksbanken, men som dock, i hvad den lämnar
uppgift å gällande växelstämpeltarififer, har afseende å växlar, som i
allmänhet utställas i respektive land, således både in- och utrikes växlar.
Sagda tablå i de delar, hvarom nu är fråga, har följande lydelse:
Växelstämpeln
utomlands.
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
»Utdrag ur de europeiska ländernas stämpelforordningar.
[I samtliga de europeiska länderna med undantag af Finland äro
växlar, som dragas från ett land och göras betalbara i ett annat underkastade
stämpelskatt].
Växlar. Växlar, som komma från utlandet till:
Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Holland, Italien, Portugal,
Spanien och Turkiet skola stämpelbeläggas af acceptanten (I spanska
stämpelförordningen finnes en klausul om stämpelfrihet för växlar, som
endast accepteras i Spanien och äro betalbara annorstädes, men tillämpningen
är vacklande, hvarför reservation bör göras för stämpeln vid
köp af oaccepterade trattor på Spanien);
England vid första endossementet;
Norge, Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern vid första endossementet
å sekundan, för så vidt till accepten användts en endast för
detta ändamål afsedd, å baksidan vederbörligen korsad prima.
Växlar, som utställas i:
Belgien, England, Grekland (undantag för bankhus och aktiebolag),
Portugal, Ryssland och Spanien måste utställas på stämpelpapper;
Italien och Österrike-Ungern skola utställas på stämpelpapper eller
stämpeln makuleras af officiell myndighet;
Danmark, Frankrike, Holland, Norge, Turkiet och Tyskland beläggas
med stämpel af utställaren och makuleras af densamme. [Enligt
tarifferna å efterföljande sidor.]
Stämpelfriliet eller blott eu särskild fixerad, lägre afgift,
oberoende af beloppet.
I Belgien är stämpelfrihet för checker. — — —
Bulgarien — för checker .......................................................... Dinar 0: 10.
Danmark — stämpelfrihet för checker; för 8 dagars siktväxlar,
14 dagar dato eller kortare ...................................................... 20 öre.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
England — cliecker och 3 dagars siktväxlar eller kortare 1 penny.--
Bank of Englands postväxlar äro stämpelfria. Likaså en del
andra bankers anvisningar, betalbara senast 7 dagar efter sikt eller 21
dagar å dato, beroende därpå, att dessa banker erlägga i stämpelskatt
ett visst belopp årligen på eu gång.
Frankrike — för checker Fr. 0: 10, då de äro betalbara på utställningsorten
och Fr. 0: 20, om betalbara på annan plats.---
Holland — för checker, 3 d. s., 8 d. d. växlar eller kortare 5 cents.
För växlar, dragna på Holland, men betalbara utom Holland 5 cents.
Italien — för checker, som presenteras till betalning inom 8 dagar,
om de äro betalbara å utställningsorten, 15 dagar på annan plats
Lire 0: 10.
Norge — alla checker fria.
Ryssland — alla checker fria, om de utställas på trassatens blanketter.
Schweiz — lika med Frankrike.
Serbien — checker .......................................................................... Leva 0: 10.
Sparken — checker, som äro utställda till mottagarens order
och ej endosseras ...................................................................Pes- 0: 10.
Turkiet — alla checker ................................................................... Paras 20.
Tyskland — checker stämpelfria. — — —
Från Tyskland dragna, inom 10 dagar efter utställningsdagen
betalbara växlar, som skickas direkt till utlandet för inkasso, äro stämpelfria.
Österrike- Ungern — checker .............................................................._..... 4 h.
Checker måste vara betalbara vid uppvisandet och innehålla
»aus meinem Guthaben», men få ej innehålla andra tillägg till texten.
Sekundor, tertior o. s. v. samt kopior äro i regel stämpelfria
eller underkastade endast en obetydlig afgift, så snart primorna äro
belagda med stämpel.
Undantag:
I Danmark äro sekundor, tertior o. s. v. stämpelpliktiga, men
kopior fria.
I Italien äro såväl sekundor som kopior stämpelpliktiga.
I Ryssland äro alla exemplar af en växel stämpelpliktiga med
undantag af den endast för accept bestämda priman.
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 5 Sami. 1 Afd. 18 Håft. 2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
I Portugal och Österrike äro alla exemplar af en växel stämpel
pliktiga.
Felaktiga eller icke alls stämpelbelagda växlar förlora i Spanien,
Grekland och Turkiet sin växelkraft.
I England vålla de svårigheter, i händelse de gå till protest,
och medföra liksom i öfriga länder höga böter.
Stämpeltariffer för växlar.
Belgien, För belopp icke öfverstigande Fr. 200..................... Fr. 0: io
öfver Fr. 200 men » » » 500.................... »0:25
» » 500 » » » » 1.000..................... » 0: so
och därefter 0: 5 0 för hvarje påbörjadt 1.000-tal.
Bulgarien. För hvarje påbörjadt 100-tal Leva....................... Leva 0: io
Danmark. För belopp icke öfverstigande Kr. 1.000 ............... Kr. 0: 2 o
öfver Kr. 1.000 men » » » 2.000 ............... » 0:3 5
» » 2.000 » » » » 4.000 ............... » 0:70
» » 4.000 » » » » G.000 ............... » 1: —
» » 6.000 » » » » 8.000 .............. » 1: 35
o. s. v. för hvarje påbörjadt 2.000-tal 30 å 35 öre.
[Ve %o med 33 och 66 öre räknade som 35 och 70.J
England. För belopp icke öfverstigande £ 5 ........................ 1 d.
öfver £ 5 men » » » io ....................... 2 »
» » 10 » » » » 25 ................... 3 ),
» » 25 » » » » 50 ...................... 6 »
» » 50 » » » >, 75 ........................ 9 )(
» >)75 » » » »100 ........................ l/__
och därefter 1/— för hvarje påbörjadt 100-tal £.
Finland, Ingen stämpel. Endast i fall af protest [2 %0].
Frankrike. Fr. 0: 0 5 för hvarje påbörjadt 100-tal Fr.
Grekland. För belopp icke öfverstigande Drakmer 500.............. 0: so
öfver Dr. 500 men » » » 1.000 1:_
och därefter Dr. 1: — för hvarje påbörjadt 1.000-tal upp till 10.000
samt sedan Dr. 5 för hvarje påbörjadt 5.000-tal.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
11
Holland.
För belopp icke
öfverstigande
Fl. 100................
........... 0: 05
öfver Fl. 100 men 33
33
33 200..............
........... 0: 10
33
33 200 33 33
33
33 300................
.......... 0: 15
33
33 300 33 33
33
33 400................
........... 0: 20
33
3) 400 33 33
33
33 500................
........... 0: 25
och därefter 0: 2 5 för hvarje p&börjadt 500-tal upp till 10.000 samt
sedan 0: 5o för hvarje påbörjadt 1.000-tal.
Italien. För växlar m. h. 6 mån. löpt. icke öfverst. Lire 100... 0: 15
öfver Lire 100 men » » » 200... 0: 3 4
» » 200 3> » )) » 300... 0: 4g
33 » 300 » » » » 600... 0: 8 2
» » G00 3> » » » 1.000... 1: so
och därefter Lire 1: 2 0 för hvarje påbörjadt 1.000-tal.
Norge. För belopp icke öfverstigande Kr. 200...................... 0: i o
öfver Kr. 200 men 3> » » 400 ..................... 0: 2 0
» » 400 » » » » 600 0: so
» » 600 » 3> » » 800 0: 40
» » 800 » » )) » 1.000 0: 50
och därefter Kr. 0: 5 0 för hvarje påbörjadt 1.000-tal.
Portugal. För belopp icke öfverstigande Milreis 5..................... fria
öfver 5 men 33 » » 20..................... 20 reis
» 20 » » )> » 50.................. 50 »
» 50 » d » » 300.................. 100 »
» 300 » » » 500.................. 200 »
och därefter 100 reis för hvarje påbörjadt 500-tal milreis.
För växlar, dragna på Portugal, men betalbara utom Portugal:
för belopp icke öfverstigande Milreis 5 .............................. fria
» » » » )) 20 20 reis
y> » )) )) » 100 50 ))
)) J) » )) 3) 200 100 3)
och därefter 50 reis för hvarje påbörjadt 100-tal milreis.
Byssland. För belopp icke öfverstigande Piubel 50 ..................... 0: 10
öfver Rubel 50 men 3) 33 3> 100 0: 15
» 33 100 33 33 33 33 200 0: 3 0
33 3) 200 1> 3) 33 33 300 0: 4 5
33 33 300 33 3) 33 33 400 0: GO
33 33 400 33 33 3) 33 500 0: 7 5
33 33 500 33 3) 3) 33 600 0: 9 0
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
öfver Rubel 600 men icke öfverstigande Rubel 700 ..................... 1: or.
» » 700 » » » » 800 1:’ 20
» » 800 » » » » 900 1: 35
» » 900 » )> » » 1.000 1: 50
» » 1.000 » » » » 1.500 2: 2 5
» » 1.500 » » » » 2.000 3: —
därefter Rbl 1: so för hvarje 1.000-tal upp till 10.000 och sedan
Rbl 15 för hvarje 10.000-tal.
Schweiz. I kantonerna Appenzell, Basel, Glams, Graubunden, Neuenberg,
Schaffhausen, Solothurn, Thurgau, Uri, Zug, Ziirich — ingen stämpel.
Bern | 3/ 0/
Freiburg j 3 00''
St. Gallen — hvarje Frs. 1.000 — 20 centimes.
Genéve — Va %oLuzern
— 0.3 %0.
Schwyz — per styck 10 centimes.
Tessin \ v 0/
Waadt / U /o°-
Wallis — 1 %0 (äfven checker.)
Serbien. 1.6 %o för belopp upp till 10.000 Dinars, därefter 2 Dinars
för hvarje påbörjadt belopp af 1.000 Dinars.
Spanien. För växlar m. h. 6 mån. löpt. icke öfverst, Pes. 100 0: 20
öfver Pes. 100 men » » » 250 0: 35
» » 250 » » i, » 500 0: 60
» » 500 » » » » 1.000 1: 25
» » 1.000 » _ » » » 2.000 2: 5 0
och därefter 1 %o med tillägg af Pes. 0: 50 för hvarje växel.
Turkiet. För belopp icke öfverstigande Piaster 100 .................. 0: lo
öfver P. 100 men » » » 1.000 0: 2 o
» » 1.000 » » » » 2.000 .................. 1:_
och därefter P. 1: — för 2.000-tal upp till 10.000, därefter P. 2 Vä
för 5.000-tal upp till 10.000 och sedan P. 5 för hvarje 10.000.
Tyskland. För belopp icke öfverstigande M. 200........................... 0: lo
öfver M. 200 men » » » 400........................... 0: 2 o
» » 400 » » » » 600........................... 0: 3 0
» » 600 » » » » 800.......................... 0: 40
» » 800 » >» » » 1.000........................... 0: 5 0
och därefter M. 0: 5 0 för hvarje påbörjadt 1.000-tal.
Österrike-Ungern. För hvarje påbörjadt belopp af kr. 3.000...... 2:—.»
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 13
Till komplettering af nu lämnade uppgifter får jag meddela, att
äfven i Rumänien linnes stadgad växelstämpelplikt, som bestämts olika
för tidsväxlar, betalbara inom en tid, ej öfverstigande sex månader från
utställandet, och olika för växlar med annan löpetid. F ör förstnämnda
slag af växlar är stämpeln bestämd till en pro mille af växelbeloppet
och för öfriga växlar till två pro millo af samma belopp.
Det tarfvas icke någon särskildt skarp blick för att förutse
alltjämt växande skattekraf från statens sida. De nya eller stegrade
anspråken på statens mellankomst vid behandlingen eller lösningen af
frågor, som därförut varit förbehållna kommunerna eller helt öfverlåtna
åt det enskilda initiativet, vålla utgifter i en omfattning, som utesluter
möjligheten att täcka desamma genom den på grund af den ekonomiska
utvecklingen gradvis skeende ökningen i afkastningen af hittillsvarande
inkomstkällor. Man har sålunda under så godt som hvart och ett af de
senaste åren stått inför nödvändigheten att anlita särskilda utvägar för
mötande af statens växande inkomstbehof. I denna belägenhet har man
å ena sidan nödgats öka den så att säga procentiska belastningen af en
eller flera af de gamla inkomstkällorna. Å andra sidan har man uppsökt
nya mer eller mindre gifvande skatteobjekt. I den mån dessa skatter
träffat den fonderade inkomsten eller kapitalet, hafva desamma, utan att
föregripa det nu pågående reformarbetet å det direkta beskattningsområdet,
dock så att säga ingått såsom led i reformerna. När under sådana
förhållanden skatteläget påfordrar anlitandet af någon skatt, som faller
inom sagda område, kan valet härvidlag, hvad staten vidkommer, sägas
vara mera en tids- och ordningsfråga än ett verkligt skattespörsmål.
Jag skall genast gifva skäl härför.
Det ekonomiska lifvet i vårt land följer i stort sedt icke blott
samma lagar utan äfven samma utvecklingslinjer som i den öfriga
civiliserade världen. Vi so sålunda, att inkomster och kapital här liksom
i andra länder vuxit och växa i en omfattning, hvarigenom den personliga
skatteförmågan kunnat i en därförut oanad grad läggas till
grund för hela skattesystemet. De grundläggande likartade förhållandena
med afseende å skatteförmågan gifva ock vid handen, att de rationella
grunderna för utnyttjande af nämnda skatteförmåga äro i stort sedt
ensartade. Den rena och allmänna inkomstskatten liksom ock förmögenhetsskatten
hafva redan gjort sitt intåg eller sta på dagordningen i
de flesta kulturländer. Att bygga all beskattning af inkomst och kapital
på nu nämnda två skatteformer vore emellertid ur såväl näringspolitisk
som statsfinansiell synpunkt synnerligen otillfredsställande.
Departement»*
chefen.
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
Redan under nuvarande förhållanden lärer det för en hvar, som
i näringslifvets styrka och sunda utveckling ser den bästa borgen för
ett lands ekonomiska framtid, stå klart, att det helt enkelt icke läte
sig gorå att uttaga hela den skattebörda, som för närvarande hvilar på
inkomst och kapital eller förmögenhet, på grundvalen af, låt mig säga,
en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Men äfven om däremot ur
näringspolitisk synpunkt icke skulle möta oöfverkomliga hinder, skulle
det statsfinansiellt sedt utan gensägelse vara förkastligt. I sådant afseende
skulle till en början kunna framhållas, att afkastningen af en
skattekälla icke växer proportionellt med ökningen i dess belastning’,
åtminstone icke när denna belastning natt en viss gräns. Afkastning''en
minskas, relativt taget, i man som skattetrycket ökas. Sloge man nu
in pa den vägen att pa inkomstskattens och en eventuell förmögenhetsskatts
grund öfverflytta hela nyssnämnda skattebörda, skulle först och
främst afl vidare utveckling af den direkta beskattningen stängas för en
längre tid, en väg, som enligt sakens natur likväl måste hållas öppen,
om icke för annat så för att icke staten under brvdsamma tider skall
sakna tillgången af reservskattekällor.
Men därjämte torde icke kunna förnekas, att statens skatteintressen
illa tillvaratoges, om man, när skattebehofvet stiger, icke för statens
räkning toge i anspråk — utöfver den subjektiva skatteförmåga, som
är . att söka hos kapitalisten — den särskilda skatteförmåga, som i
öfrigt återfinnes hos själfva kapitalet. Redan innan den direkta beskattningen
nätt. någon afsevärd utveckling, hade denna kapitalets skattelörmåga
tagits i anspråk genom en del stämpelskatter, sålunda på den
indirekta beskattningens väg. På senare tider har denna beskattningsform,
den indirekta kapitalskatten, mera systematiskt inrangerats i de
skilda beskattningssystemen. Denna beskattningsform får då än egenskap
af ron förmögenhetsskatt, såsom hos oss arfsskatten och depositionsstämpeln,
och än egenskap af omsättningsskatt såsom lagfartsstämpeln,
öfverlåtelsestämpeln m. m.
Under nu angifna förhållanden och då den indirekta kapitalbeskattningen
ingår såsom ett led i den beskattning af inkomst och kapital,
som i det ekonomiska lifvets nuvarande läge är lör statens rökning1
oundgängligen nödvändig, kan man uppenbarligen icke afvisa omsättningsskatterna
på den grund, att de lägga band på rörelsefriheten i
näringslitvet. För skattelagstiftningen blir det visserligen en angelägenhet
att tillse, att detta band göres så litet tryckande som möjligt.
Och därutinnan har man naturligen att taga hänsyn till alla berättigade
kraf, som icke förtaga skattens effektivitet. Men å andra sidan kan
15
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
man af förut angifna skäl dock icke, såsom från vissa håll ifrågasätta,
ersätta omsättningsskatterna med eu höjning af inkomstskatten utan att
välta en skatt, som uppenbarligen kan bäras af det i omsättningen
engagerade kapitalet, öfver på skattepliktiga personer, hvilkas inkomster
till allra största delen icke ens kunna betecknas såsom fonderade.
Ett indirekt kapitalskattesystem kan egentligen aldrig anses afslutadt.
Kapitalskatten af denna art söker ju nämligen att träffa kapitalet,
när detsamma lättast och utan större olägenheter kan bära eu
extra skattebörda. Dessa tillfällen återfinnas i regel vid kapitalets
placering eller omsättning. Formerna härför växla emellertid med det
ekonomiska lifvets utveckling. Det kapitalskattesystem, hvarom nu är
fråga, bör alltså i stort sedt kunna utbildas i anslutning till sagda utveckling.
Om man såsom hos oss under en kortare tidrymd finner sig
kunna tillgripa ett flertal redan tidigare utomlands anlitade kapitaleller
omsättningsskatter, kan ju anledningen därtill vara, att den ekonomiska
utvecklingen i vårt land först senare lämnat tillfällen för skattelagstiftningen
att med större finansiell fördel anlita nämnda skatter.
Men anledningen kan också hafva varit, att man af elt eller annat
skäl underlåtit att begagna sig af redan förefintliga, för ändamålet
lämpliga tillfällen. På goda grunder tror jag mig kunna påstå, att
sistnämnda förhållande här gjort sig gällande. Jag håller därför före,
att det i verkligheten mera varit en ordningsfråga än ett skattepolitiskt
spörsmål, då emissionsstämpeln år 1906 och öfverlåtelsestämpeln år
1908 infördes i beskattningssystemet samt växelstämpeln nu ånyo uppföres
på dagordningen.
Hvad särskild! angår växelstämpeln — jag talar här endast om
inrikes växlar — bär jag af flera skäl ansett lämpligt att nu, då till
täckande af statens ökade utgifter de gamla skattekällorna måste ytterligare
belastas och nya uppsökas, anlita omförmälda omsättningsskatt.
Af den lämnade utredningen framgår, att en dylik skatt förefinnes i
alla europeiska länder, vårt eget land och Finland undantagna. På
grund af hvad redan anförts, torde man kunna antaga, att förhållandena
icke äro så olikartade i Sverige och öfriga europeiska länder, att på
grund däraf en omsättningsskatt af ifrågavarande slag skulle vara af
tekniska eller ekonomiska skäl mindre användbar här i riket än annorstädes.
Ehuru redan i anledning häraf de vid frågans föregående
behandling i Riksdagen mot växelstämpeln i allmänhet framförda anmärkningar
icke torde kunna tillmätas någon större betydelse, skulle i allt
fall, vid valet af nya stämpelskatter, det icke ligga fjärran att tillgripa
en omsättningsskatt, hvilken dock så tillvida icke är oss främmande,
16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
som densamma under ett antal närliggande år redan varit bär i landet
tillämpad.
Detta oaktadt vill jag emellertid, innan jag öfvergår att redogöra
för ett inom finansdepartementet i förevarande afseende utarbetadt förslag
till ändringar i gällande allmänna stämpelförordning, något närmare
undersöka befogenheten af de mot växelstämpeln framställda anmärkningar.
Såsom jag redan antyd t, är omsättningsskatten ämnad att träffa
det rörliga kapitalet vid de tillfällen, då detsamma utan större svårigheter
kan bära en särskild skattebörda. Dessa tillfällen kunna i anslutning
till det ekonomiska lifvets yttringar oftast nog indelas i särskilda
grupper. Hvarje grupp har sin speciella yttre form för affärstransaktioner.
När fråga uppstår att inom omsättningsskattens ram inrangera
en dylik form för omsättningen, är det naturligen finansiellt sedt af vikt
att tillse, att skatten icke tillmätes eller anordnas så, att skatten i och
för sig i någon nämnvärd grad kan komma att motverka användandet
af omsättningsformen. Detta intresse sammanfaller med ntiringslifvets,
då, såsom i förevarande fall, den form för affärstransaktioner, som skulle
drabbas af skatten, icke kan utan stora olägenheter för hela näringslifvet
undvaras eller ersättas af andra omsättningsformer.
I ifrågavarande afseende kan åberopas erfarenhet, som vunnits
såväl utomlands som ock i vårt eget land. Svårligen lärer man finna
någon auktoritet, som velat påstå, att de växelstämpelskatter, som delvis
i långa tider varit i bruk ej blott i de större industriella staterna
utan äfven i länder, som med afseende å näringslifvets utveckling kunna
jämnställas med Sverige, på något sätt verkat hämmande på denna utveckling
eller ens i stort sedt på det, så att säga, legitima bruket af
växelsystemet eller växelns användning såsom kreditmedel vid verkliga
affärstransaktioner. Och den stämpelplikt, som redan länge varit och
fortfarande är i Sverige stadgad med afseende å utrikes växlar, torde icke
med fog kunna sägas hafva utöfvat något inflytande å vår handel med utlandet
eller i nämnvärd mån minskat begagnandet af växlar vid dylik
handel. Detta kunde ju eljest möjligen hafva haft skäl för sig på den
grund, att växlar af nämnda slag äro underkastade stämpelplikt, icke blott
här i riket utan äfven i det främmande land, där växel utställes eller göres
betalbar. Anledningen därtill att en måttfullt tilltagen stämpel icke verkar
hindrande för växels användande, är uppenbarligen beroende på de stora
fördelar, som sagda kreditmedel bjuder näringslifvet. Dessa fördelar,
hvilka äro alltför väl kända för att behöfva närmare angifvas, äro resultaten
icke af de enskilde affärsmännens överenskommelser eller åt
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
iröranden, utan af den allmänna lagstiftningen. Ur denna synpunkt
sedt torde i detta fall liksom i fråga om den art af emissionsstämpeln,
som träffar af staten genom särskild lagstiftning mer eller mindre gynnade
bolags andelsbevis, förefinnas, utöfver de allmänna skälen för omsättningsskatten,
särskild anledning för staten att i eget intresse till viss del
tillvarataga de ekonomiska fördelar, som genom lagstiftningen, i förevarande
fäll, om växelinstitutet utan gensägelse tillföras affärslifvet.
Under sådana förhållanden borde jag egentligen äfven kunna anse
mig hafva besvarat eu esomoftast hörd invändning, att växelstämpeln
skulle drabba ej blott affärsväxlar, till grund för livilka ligga verkliga
affärstransaktioner, utan äfven sådana växlar, som vore maskeiade förbindelser
å lån. Beträffande sistnämnda slags växlar får jag emellertid
särskilt framhålla, att, utom det att här i landet lika väl som utomlands
torde kunna komma att ifrågasättas att införa stämpelplikt för vanliga
skuldebref, nämnda växlar påtagligen icke få blifva normerande för
skattskyldighet i afseende å en kreditform, som uteslutande tillkommit
och hufvudsakligen användes i handelns och industriens intressen.
Då emellertid till grund för sistberörda invändning ligger den
meningen, att utställaren eller låntagaren får betala växelståmpeln, kommer
iao- härmed osökt in på frågan om, hvem skattekostnaden i verkligheten
träffar. Utan att nig ingå på det föreliggande förslagets
bestämmelser rörande den subjektiva stämpelskyldigheten, torde det i
allmänhet kunna framhållas, att kostnader, som äro förenade med förvärfvande
af kredit eller anlitande af viss kreditform, icke låta sig
genom lagstiftningen fördelas mellan de intresserade efter vissa angifna
grunder. Ty äfven om formellt sedt kostnader af ifrågavarande slaghelt
och hållet åligga låntagaren, den diskonterande eller annan viss
person, som uppträder såsom part i transaktionen, blir det dock j tterst
tillgång och efterfrågan eller vissa andra allmänna faktorer som afgöra,
i hvad mån samma kostnader i verkligheten slutligen komma att stanna
å den formellt betalningsskyldige. Och hvad beträffar den skatteplikt,
som med växelstämoelns införande skulle drabba affärslifvet i vält land,
kommer densamma uppenbarligen att ingå bland andra omkostnader i
rörelse, som vid växlande konjunkturer rörelseidkaren än får knappt
och nätt eller icke ens helt och hållet betäckta, än åter finner utväg
att mer än väl afvälta på köparen af sina produkter. _
För att härefter öfvergå till det utarbetade förslaget till ändringar
i stämpelförordningen har jag, vid det förhållande bland annat att i
fråga om växelstämpeln hänsyn äfven bör tagas till de fördelar, växellagstiftningen
erbjuder, icke ansett mig böra, i fråga om inrikes växlar,
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 5 Sami 1 Afd. 18 Höft. 3
18
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
stadga stämpelplikt i annat fall än att kreditmedlet, växeln, verkligen i
denna sin egenskap kommer till användning. Vid växelns utställande
finnes emellertid ingen säkerhet därför. Om trassaten nekar acceptera
växeln, förefinnes icke någon växelrätt mot denne, utan den fordran hos
samma man, i anledning hvaraf växeln kan vara utställd, måste gent
emot honom göras gällande i vanlig procession ordning. Å andra sidan
uppstår växelrätt, om ock icke mot trassaten, i allt fall mot annan person,
så snart växel diskonteras eller eljest öfverlåtes. Under sådana omständigheter
och då stämpelplikten icke lämpligen kan åläggas acceptanten i
denna hans egenskap, bör enligt min mening stämpelplikt inträda först,
da “växel öfverlåtes eller till betalning företes. En sådan ordning, som
tillmötesgår ett, såsom det svnes mig, berättigadt kraf från näringsidkarnes
sida, är så mycket lämpligare, som man därigenom undgår
hvarje restitutionsförfarande utan att samtidigt i någon nämnvärd mån
minska kontrollen öfver skattepliktens fullgörande. Stämpel skyldigheten
inträder nämligen först och främst, så snart utställare öfverlåter eller
diskonterar växeln, och ansvaret för underlåtenhet härutinnan drabbar
såväl utställare som endossent eller diskonter. Om då, såsom naturligt
är, det ojämförligt största antalet växlar söker sig in i bankernas portföljer,
har man, liksom under åren 1895—1898, i stort sedt öfverfört
ansvarsplikten på institut, om hvilkas lojala handlingssätt staten, äfven
utan den offentliga tillsyn, de äro underkastade, i regel torde kunna
vara försäkrad. Endast i fråga om sådana växlar, som icke lämna
utställarens kassaskåp, förrän de presenteras till betalning, skulle man
sakna en kontrollant vid fullgörandet af utställarens stämpelplikt. Man
lärer nämligen icke lämpligen kunna ålägga acceptanten, hvilken återbekommer
växeln såsom kvitto å fullgjord betalningsskyldighet, att
ansvara därför, att betalningsbeviset blifvit behörigen stämpelbelagdt.
I fråga om nämnda växlar är emellertid att märka, dels att, såsom jagredan
antydt, de utgöra en försvinnande liten del af hela växelförrådet,
dels ock att de i regel torde utställas af personer, hvilka icke lära vilja
riskera sin ställning och sitt anseende genom ett brottsligt förfarande,
allrahelst som ett sådant förfarande svårligen kan, äfven om acceptanten
icke är för stämpelpliktens fullgörande ansvarig, undgå dennes uppmärksamhet.
I förevarande afseende sammanfaller det nu inom finansdepartementet
utarbetade förslaget i hufvudsak med det förslag i ämnet, som
förelädes 1903 års Riksdag. Därifrån skiljer det förstnämnda sig allenast
däri, att reglerna för stämpelbeläggningen enligt samma förslag äro
ensartade för alla inrikes växlar. A id bifall till 1903 års förslag skulle
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 19
däremot stämpelplikt i afseende å sådana inrikes växlar, som utställts
till annans order, hafva inträdt redan, då växel utfärdades. Mig synes
emellertid icke någon skälig anledning förefinnas, att beträffande växlar,
ställda till annans order — därunder väl ansetts i regel falla förlagsocli
s. k. ackomodationsväxlar — införa en strängare stämpelplikt än i
afseende å växlar af annat slag, och detta så mycket mindre som växels
egenskap att vara ställd till egen order eller till annans order långt ifrån
alltid angifver växels karaktär af ren affärsväxel eller växel af annan
art samt i allt fall, om låneväxlar till annans order genom en skillnad
i tiden för stämpelpliktens fullgörande skulle komma att behandlas strängare
än affärsväxlar, växlar i allmänhet torde komma att utställas på det
sätt som nu är det för affärsväxlar vanliga.
Beträffande utrikes växlar, hvarmed förstås växel, som ställes att å
utrikes ort betalas eller är utfärdad å utrikes ort, bär jag icke funnit
anledning frångå hittillsvarande bestämmelser. I många fall skulle
naturligen i fråga om utrikes växel af förstnämnda slag d. v. s. sådan,
som utställes här i riket att betalas utomlands, afl garanti för stämpelpliktens
fullgörande försvinna, om icke tidpunkten härför inträdde redan
vid utställandet. Ginge sådan växel direkt från den svenske utställaren
till utländsk bank eller inkasserare, skulle sålunda vid tillämpning af det
utaf mig i afseende å inrikes växlar förordade förfarandet i flertalet
fäll möjligheten att här i riket stämpelbelägga växeln vara utesluten, i
ty att växel, hvarom nu är fråga, efter erhållen accept i regel icke torde
hit återvända utan stanna hos vederbörande bank eller inkasserare i
afvaktan på inlösen.
Stämpeln för utrikes växel är nu bestämd till 50 öre för belopp,
ej öfverstigande 1,000 kronor, och därutöfver 50 öre för hvarje påbörjadt
tusental kronor, hvarå växel lyder. I anslutning till denna stämpelplikt,
som torde bibehållas oförändrad, bör naturligen skattskyldigheten i afseende
å inrikes växlar bestämmas, härutinnan anser jag mig höra återupptaga
de bestämmelser, som gällde åren 1895—1898. Härigenom skulle från
stämpelplikten undantagas växel, då växelbeloppet icke öfverstege 100
kronor, och för växlar på belopp, ej öfverstigande 500 kronor, skulle
eu degressiv skatteskala gälla. Sålunda skulle växel å belopp, som
öfverstege 100 kronor, men ej 300 kronor, draga i stämpel 20 öre samt
växel å belopp, som öfverstege 300 kronor, men ej 500 kronor, 30 öre.
Vid alla de tillfällen, då fråga varit att ställa växelstämpeln i
visst förhållande till växelbeloppet, hafva från sådan stämpelplikt städse
undantagits avista-växlar. Sådana växlar, som efter checklagens tillkomst
numera i regel hafva form af checker, anvisa i allmänhet på
20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
något utställarens tillgodohafvande hos bank eller bankir. Till sin
natur äro därför dylika papper i det ojämförligt största flertalet fall
helt olikartade med tidsväxlar. Och af skäl, hvarpå jag icke nu torde
behöfva närmare ingå, har det också så godt som ''allestädes ansetts
mindre riktigt att belägga avista-växlar och checker med växlande
stämpelbelopp. Däremot återfinnes, såsom den förut lämnade utredningen
visar, ofta nog en fix stämpel för dylika papper. I sådant afseende
hade ock i det förslag i ämnet, som förelädes 1903 års Riksdag,
ifrågasatts eu stämpel af 10 öre för växel, som vore ställd att betalas
vid uppvisandet, för postremissväxel, för check och liknande papper.
Ehuru det icke torde kunna anföras några principiella skäl mot en
dylik stämpelplikt, har jag likväl icke ansett mig nu böra upptaga
denna fråga till pröfning, allrahelst statens behof, sådana de i det af
Eders Kungl. Maj:t för Riksdagen framlagda förslag till statsreglering
för år 1910 finnas angifna, icke kräfver en sådan utsträckt stämpelbeskattning.
I anledning häraf hafva i det utarbetade förslaget, liksom i de under
åren 1895—1898 gällande bestämmelser, från stämpelplikten undantagits
nyss angifna slag af värdepapper. Dessutom har skattefrihet bibehållits
tör växel, som är dragen från utlandet på utlandet och endast
betalbar i utlandet, samt för växel, som ställes att betalas till statsförvaltningen
tillhörande allmänt verks eller styrelses order.
Rörande ansvarsplikten vid underlåten stämpelbeläggning har jag
delvis redan yttrat mig. Bestämmelserna härom hafva införts i 52 §
1 mom. stämpelförordningen, ett författningsrum, som i sammanhang
därmed undergått en rent redaktionell ändring. Som därjämte stadgandena
i 52 § 7 mom. äro i fall, hvarom nu sägs, tillämpliga, blifva såväl utställare
som diskontör och annan endossent äfvensom en hvar annan,
hvilken såsom bevis om förvärfvad rättighet mottager växeln eller för
annans räkning diskonterar eller till godkännande eller betalning företer
densamma, ansvarige för stämpelpliktens fullgörande.
Innan jag härefter öfvergår till att närmare beräkna det sannolika
resultatet af den ifrågasatta nya växelstämpeln, tillåter jag mig meddela,
att statskontoret, efter erhållen remiss, den 25 nästlidna februari
afgifvit utlåtande öfver omförmälda inom finansdepartementet utarbetade
förslag till ändringar i stämpelförordningen. Statskontoret, som därvid
hemställt om några detaljändringar i förslaget, har till en början fäst
uppmärksamheten därå, att växel, i hvilken någon betalningstid icke
vore nämnd, enligt växellagens föreskrift vore att anse såsom betalbar
vid uppvisandet och således skulle behandlas såsom avista-växel, ehuru
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 21
den icke vore ställd att betalas vid uppvisandet. Ville man bereda
frihet från stämpel för alla vid uppvisandet betalbara växlar, torde
därför — i stället för den i det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen
om frihet från stämpel för växel, som vore ställd att betalas
vid uppvisandet — höra stadgas sådan frihet för växel, som vore
ställd att betalas vid uppvisandet eller däri någon betalningstid icke
vore nämnd, eller ock helt enkelt för växel, som vore betalbar vid
uppvisandet.
Vidare har statskontoret anfört, att, da i gällande stämpeltörordning
check upptagits bland stämpelpliktiga handlingar med tillägg
»lika med växel», statskontoret ville, med erinran att check alltid vore
betalbar vid uppvisandet och således enligt nu föreslagna bestämmelser
fri från stämpel, utom för det fall att hos offentlig myndighet betalning
därför söktes, då den skulle asättas stämpel lika med skuldebref, ifråga
sätta, huruvida icke beträffande check lämpligen borde föreskrifvas, att
den skulle stämpelbeläggas lika med skuldebref.
Hvad statskontoret sålunda och i öfrigt föreslagit, däremot jag
ej funnit anledning till erinran, har beaktats vid uppgörande af det
slutliga förslaget.
Den af mig vid tillstyrkandet den 14 sistlidne januari åt propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof till 1,800,000 kronor
beräknade afkastning af stämpeln å inrikes växlar grundade sig, såsom
jag vid samma tillfälle framhöll, pa vissa från bankinspektionen och
riksbanken inhämtade upplysningar. På min anmodan hade nämligen
bankinspektionen från samtliga bankinrättningar infordrat uppgifter
angående omsättningen å vissa räkningar under år 1901. I skrifvelse
den 24 december 1908 meddelade bankinspektionen ett summariskt
sammandrag af nämnda uppgifter. Enligt detta sammandrag hade
de enskilda bankinrättningarna år 1907 diskonterat 2,533,874 inrikes
växlar å ett sammanlagdt belopp af 3,113,526,000 kronor. Däri ino-ingo
emellertid af vissa större banker åt andra banker rediskonterade
växlar, tillhopa uppgående till omkring 53,000,000 kronor, När för
undvikande af dubbelräkning sistnämnda belopp afdragits från hela
växelsumman, återstodo i rundt tal 3,060,000,000 kronor. Härtill kommo
de af riksbanken omedelbart diskonterade — sålunda icke inbegripna
för de enskilda bankernas räkning rediskonterade — växlar. Samlade
beloppet af dessa växlar uppgick år 1907 till 140,000,000 kronor.
Frånser man rediskonteringen, hade alltså Riksbanken och de ofri
o-a bankinrättningarna år 1907 diskonterat inrikes växlar till sammanlagdt
belopp af omkring 3,200,000,000 kronor. De inrikes växlar, som
it
22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
ej diskonterats eller diskonterats af annan än nu nämnda bankinrättningar,
torde kunna beräknas till minst 5 procent af sistnämnda belopp
eller 160,000,000 kronor. Summan af inrikes växlar skullé enligt
denna beräkning för år 1907 sluta å ungefär 3,300,000,000 kronor.
Efter en skatteplikt af 50 öre för 1,000 kronor, skulle den samlade
stämpelskatten för hela växelsumman uppgå till ungefär 1,680,000 kronor.
Därvid är dock att märka, dels att växlar öfver 100 kronor men
under 1,000 kronor i hvarje särskild! fall draga något högre stämpel
än 50 öre pro mille dels ock att, då växel öfver 1,000 kronor skall
förses med stämpel af 50 öre för hvarje påbörjadt tusental, stämpelplikten
för dylika växlar faktiskt i regel kommer att öfverstiga den,
som legat till grund för beräkning af stämpelskattens afkastning. Med
hänsyn till dessa förhållanden torde det genomsnittliga skattebeloppet
i verkligheten kunna ökas icke obetydligt. Om man uppskattar denna
ökning till 20 procent af den först beräknade skattesumman, skulle
växelstämpeln å inrikes växlar uppgå till öfver 2,100,000 kronor. Detta
belopp innesluter emellertid jämväl stämpel å växlar å belopp, icke
öfverstigande 100 kronor. Då jag emellertid ifrågasatt skattefrihet för
dessa växlar, måste vid beräkning af skattens resultat nödig hänsyn
tagas härtill. I hvad mån omförmälda belopp, 2,100,000 kronor, bör
lör sådant ändamål sänkas, kan ju endast angifvas mycket approximativt.
Betänker man, att för ett antal af 1,000,000 dylika växlar,
stämpeln icke motsvarar mera än allra högst beräknadt 50,000 kronor,
bör något tvifvel icke kunna uppstå därom, att äfven efter behörigt
hänsynstagande till nämnda omständighet skatten skall lämna mera än
den af mig beräknade afkastning. Godt utrymme har ändock gifvits
för den ytterligare reduktion, som möjligen skulle kunna tarfvas i fråga
om den på 1907 års delvis mycket goda ekonomiska förhållanden grundade
beräkning öfver 1910 års stämpeluppbörd i förevarande afseende.
Efter att sålunda hafva redogjort för de ifrågasatta ändringarna
i stämpelförordningen med afseende å rubriken växel, skall jag öfvergå
till det föreliggande förslaget i öfriga delar.
1$ timpel- Som bekant hänföras statsmyndigheterna i fråga om stämpel till
expeditionerna till någon af fem särskilda, i 1 § af förordningen angående
stämpelafgiften angifna afdelningar. Under tredje afdelningen
finnes upptaget Trollhätte kanal- och vattenverk. Med innevarande år
har sagda myndighet emellertid upphört att fungera, hvarför denna
myndighet bör ur afdelningen utgå. I stället bär tillkommit eu särskild
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 23
vattenfallsstyrelse, Kungl. vattenfallsstyrelsen. Med utdrag af protokollet
öfver civilärenden för den 31 december 1908, då instruktion för bemälda
styrelse fastställdes, bär till finansdepartementet öfverlämnats afskrift
af eu till Eders Kungl. Magt ingifven skrifvelse af den 7 i berörda månad,
däri de för utarbetande af förslag till instruktion för styrelsen tillkallade
sakkunnige framhållit, bland annat, att af vattenfallsstyrelsens tillkomst
torde föranledas tilliigg till nyssnämnda författning. Och hafva de sakkunnige
i sådant afseende anfört, att vattenfallsstyrelsen torde i fråga om
stämpel till expeditionerna böra likställas med de i stämpelförordningen
under fjärde afdelningen upptagna ämbetsverk. Mot detta förslag
har jag så mycket mindre att erinra, som genom Eders Kungl. Maj:ts beslut
den 31 berörda december vattenfallsstyrelsen redan upptagits i motsvarande
fjärde afdelning i förordningen angående expeditionslösen.
Enligt nådigt bref den 21 september 1906 har Kungl. Maj:t förordnat,
att vissa Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut och åtgärder,
som föranledas af nådiga förordningen om automobiltrafik af nämnda
dag, skola kungöras i en särskild publikation benämnd »Meddelanden angående
automobiltrafik», hvilken tidning enligt Kungl. Maj:ts föreskrift
utgifves af redaktionen för tidningen »Polisunderrättelser».
I skrifvelse den 2 juni 1908 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel har Riksdagen vid den punkt, som
innefattar anslag till förenämnda tidning »Meddelanden angående automobiltrafik»,
framhållit, att, då afsevärda kostnader drabbade statsverket
för kontrollen å automobiltrafiken, det syntes böra tagas under öfvervägande,
huruvida icke dessa kostnader borde öfverflyttas å automobilägarne
vare sig genom åliggande för dessa att vid registreringen af
automobilerna erlägga registreringsafgifter till lämpligt belopp eller på
annat sätt. Med anledning häraf anbefalldes öfverståthållareäm betet
den 17 juni 1908 att uti ifrågavarande ämne till Eders Kungl. Maj:t
inkomma med yttrande och förslag.
I underdånigt utlåtande den 12 september nämnda år har öfverståthållareämbctet
framhållit, att de kostnader, som kontrollen öfver
automobiltrafik medförde för statsverket, vore väsentligen de, som föranleddes
af »Meddelanden angående automobiltrafik». Det syntes öfverståthållareämbetet
icke mera än billigt, att kostnaderna för tidningen
ifråga drabbade automobilägarna. Det tillvägagångssätt, Riksdagen för
sådant ändamål ifrågasatt, vore dock måhända mindre lämpligt såsom
medförande särskildt arbete med uppbörden och redovisningen af afgifterna
samt kontroll häröfver. Enklare syntes det öfverståthållareämbetet
vara att uttaga ifrågavarande kostnader genom att till erforderligt
Stampa & bevis
om igenkiinningsnuirke
för automobil.
Riksdagens
sb-i/velee.
Öfver
stålhållare
iimbelet.
Statskontoret.
Departements
chefen.
24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
belopp stämpelbelägga de bevis, som jämlikt 5 § 4 mom. förenämnda
nådiga förordning meddelades angående igenkänningsmärke för automobil.
Denna stämpelafgift ansåge öfverståtliållareämbetet lämpligen
böra sättas till 10 kronor. Visserligen nppginge kostnaden för »Meddelanden
angående automobiltrafik» under år 1907 till 3,520 kronor,
hvilket efter fördelning på 794 registrerade automobiler utgjorde endast
4 kronor 43 öre för hvarje bevis, men förhållandena under detta tidningens
första år vore icke normala, enär alla förutvarande och nyanskaffade
automobiler skulle på en gång registreras. För första hälften af
år 1908, under hvilket år icke heller fullt normala förhållanden kunde
sägas hafva varit rådande, ställde sig efter enahanda beräkningsgrund
kostnaden för hvarje bevis till omkring 8 kronor. Under första halfåret
kungjordes nämligen 108 nummer, och har kostnaden för tidningen
uppgått till 866 kronor. Om stämpeln komme att sättas till 10 kronor,
skulle naturligen den nu utgående stämpeln af 50 öre för hvarje
bevis bortfalla, hvadan kostnaden för automobils registrering skulle för
automobilägare ökas med 9 kronor 50 öre.
På grund af nådig remiss har statskontoret den 3 december 1908
afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid förklarat sig icke
halva något att erinra mot det af öfverståthållareämbetet afgifna förslag
till förhöjning af stämpelafgiften å bevis af ifrågavarande beskaffenhet.
Enligt 37 § i förordningen om automobiltrafik skall hvarje beslut
eller åtgärd af Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt 5 § 4 mom.
eller 7 § genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg kungöras,
på sätt särskildt förordnas. Sistnämnda två författningsrum stadga i
nu förevarande afseende dels att, om automobil enligt upprättadt besiktningsinstrument
befinnes uppfylla vissa angifna bestämmelser och
jämväl i öfrigt vara med hänsyn till den allmänna trafiken lämplig,
Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall tilldela automobilen igenkänningsmärke,
dels att, om det föreligger anledning antaga, att automobil
till sin beskaffenhet icke längre uppfyller nyssnämnda bestämmelser
eller att automobil icke längre är med hänsyn till den allmänna trafiken
lämplig, Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger låta genom besiktningsman
verkställa förnyad besiktning af automobilen samt, om besiktningen
därtill föranleder, meddela förbud för automobilens användande, dels
ock att sådant förbud äfven må meddelas, om automobilen undanhålles
besiktningsmannen för undersökning.
I 5 § 4 mom. är tillika föreskrifvet, att bevis om beslut eller
åtgärd, hvarigenom Kungl. Maj:ts befallningshafvande tilldelat automo
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 25
bilen igenkärmingsmärke, skall tecknas å ena exemplaret af besiktningsinstrumentet,
hvilket därefter öfverlämnas till automobilens ägare.
Enligt förordningen angående stämpelafgiften gäller i afseende å expeditioners
förseende med stämpel, att bevis, som cj i 3 § af samma förordning
är särskildt nämndt, skall, om detsamma utfärdas af myndighet
under första afdelningen, till hvilken räknas öfverståthållareämbetet för
polisärenden, eller af myndighet under tredje afdelningen, hvartill räknas
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen, beliiggas med stämpel af
50 öre. Till denna utgift äro sålunda för närvarande au tom obilägares
utgifter inskränkta för bekommande af igenkänningsmärke; och är med
denna för flertalet expeditioner af ifrågavarande slag gällande stämpel
naturligen icke afsedt att täcka några särskilda med automobilkontrollförfarandet
förenade kostnader. De åtgärder och beslut, hvilka, enligt
hvad förut angifvits, skola kungöras, äro emellertid, synes mig, af
sådan beskaffenhet, att de utgifter, statsverket får vidkännas för beslutens
och åtgärdernas kungörande, ock böra gäldas af dem, som
närmast föranledt samma beslut och åtgärder. Då det uppenbarligen
icke låter sig göra att annat än summariskt fördela samma kostnader
på de särskilda automobilerna, lärer den af öfverståthållareämbetet
föreslagna ordningen vara den ändamålsenligaste. I anledning häraf
och då jag mot det föreslagna stämpelbeloppet ej heller har något att
erinra, har jag i det utarbetade förslaget, på sätt statskontoret hemställt,
bland expeditionsstämplarna infört under första och tredje afdelningarna
stämpel af tio kronor för bevis om igenkänningsmärke för automobil.
Under erinran att genom den nu föreslagna stämpeln icke på
något sätt föregripes den särskilda beskattning af automobiler, som,
enligt hvad kändt är, blifvit af innevarande års Riksdag ifrågasatt,
öfvergår jag nu till att redogöra för vissa uppkomna förslag till ändringar
i de för emissionsstämpeln gällande stadgande i stämpelförordningen.
Hvad då först angår obligationsstämpeln, har Riksdagen i den skrifvelse
af den 22 maj 1908, däri Riksdagen anmält sitt beslut i anledning
af Eders Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
en särskild stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper, erinrat, att
förslagets omfattning eller dess definition af fondpapper kunde synas
väl snäf samt i sådant afseende framhållit, bland annat, att redan nu
gällande bestämmelser rörande emissionsstämpeln med afseende å obligationer,
hvilka bestämmelser återfunnes i förordningen angående stämpelafgiften,
saknade nödig effektivitet, Enligt hvad Riksdagen erfarit,
Bih. till Bilcsd. Prof. 1909. 5 Sami. 1 Afd. 18 Höft. 4
Emissions
stämpeln.
Riksdagens
skrifvelse den
22 maj 1908.
26
Justitiekan
slersämbetet.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18-
biukade man nämligen i ganska’ stor utsträckning'' anse sig kunna undgå
stämpelplikten, hufvudsakligen därigenom att lånets skilda delar icke
erhölle namn af obligationer utan af reverser, förskrifningar eller dylikt.
Sådana förskrifningar förekomme af mycket olika slag, dels sådana
som endast till namnet skilde sig från hvad man i dagligt tal nämnde
med obligation, och hvilka otvifvelaktigt borde draga stämpel, dels ock
sådana, som mera närmade sig vanliga skuldförbindelser och hvilka
vore af beskaffenhet, att det kunde vara tvifvelaktigt, huruvida de
borde beläggas med stämpel eller ej. Riksdagen hade sig emellertid
bekant, att Kungl. Maj:ts uppmärksamhet vore fäst på detta förhållande
samt förväntade att, därest ett förtydligande i nämnda afseende af
gällande bestämmelser angående emissionsstämpel skulle visa sig vara
af behofvet påkalladt, i sammanhang därmed jämväl skulle föreläggas
Riksdagen förslag till en motsvarande jämkning af bestämmelserna om
öfverlåtelsestämpeln.
I anledning af hvad Riksdagen sålunda framhållit tillåter jag mig
anföra följande. Sedan min uppmärksamhet under förlidet år blifvit
fäst å det af Riksdagen uppgifna förhållande, anmodade jag den 2 april
justitiekanslersämbetet att inkomma med yttrande, huruvida en af mig till
ämbetet öfverlämnad, af bolag här i landet utfärdad, tryckt och med
serienummer märkt förbindelse att till innehafvaren å viss dag betala
förskrifvet belopp jämte ränta mot förbindelsen vidfogade tryckta
kuponger enligt ämoetets åsikt vore att betrakta såsom obligation och
således bort stämpelbeläggas enligt gällande stämpelförordning.
Af det yttrande, som i anledning häraf afgafs af justitiekanslersämbetet,
framgick ej mindre att omförmälda bolag såsom likvid för ett
större parti af bolaget inköpta aktier utfärdat särskilda förbindelser af
den beskaffenhet, ofvan nämnts, än äfven att vid förfrågan hos härvarande
bankinrättningar befunnits, att åtskilliga uppgifna bolag utfärdat
ostämplade löpande reverser å särskilda delar af bekomna lån, hvilka
reverser i allmänhet varit försedda med räntebärande kuponger samt
delvis varit tryckta men delvis antingen handskrifna eller framställda
med maskin.
Efter närmare redogörelse för beskaffenheten af dessa olika såsom
reverser betecknade fordringsbevis anförde ämbetet vidare: Begreppet
obligation, sadant det numera förekomme i stämpelförordningen vore
främmande för 1734 års lag. I 9 kapitlet handelsbalken föreskrefs
allenast, att, om man försträckte annan penningar, skulle man göra det
i två vittnens närvaro och taga bref därå. Först i senare utkomna för
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 27
fattningar omnämndes obligationer såsom eu art af fordringsbevis. Så
till exempel när i början af 1860-talet allmänna hypoteksbanken inrättades,
stadgades i dess reglemente af den 26 april 1861, att ingen
annan än hypoteksbanken finge utgifva tryckta eller graverade, till
innehafvaren ställda, på viss årlig afbetalning eller på uppsägning
lydande, räntebärande obligationer, i lxvilka för upplåningen säkerhet i
jordegendom på landet utlofvades. Detta förbud mot utgifvande af
obligationer med säkerhet hade bidragit därtill, att man vid uppläggandet
af lån utaf ifrågavarande beskaffenhet åt de till lånen hörande förbindelserna
gifvit formen af reverser eller af så kallade partialförskrifningar.
Motsvarande förbud återfunnes i nu gällande reglemente för
allmänna hypoteksbanken. Äfven på andra stiillen i lagen funnes stadganden
om obligationer, såsom 20 § i preskriptionsförordningen den 4
mars 1862, 63 § i utsökningslagen med flera, men, såvidt ämbetet
kunnat finna, lämnade icke någon lag eller författning redogörelse för
hvad med obligation skulle förstås. Hvarken det kommittébetänkande
eller den proposition till 1894 års riksdag, däri stämpel å obligationer
föreslogs, hade innehållit någon definition på detta begrepp, utan syntes
man hafva utgått från att begreppet obligation lika litet som begreppet
skuldebref tarfvade någon förklaring. Såväl i betänkandet som
i propositionen föreslogs stämpel jämväl å skuldebref. Statskontoret
och kammarrätten hade emellertid afstyrkt förslaget härutinnan, och
denna ämbetsverkens uppfattning biträddes af bevillningsutskottet, där
emellertid flere reservanter uttalade sig för stämpel å skuldebref.
Sedan justitiekanslersämbetet härefter påpekat, hurusom under förhandlingarna
i riksdagen å reservanternas sida påvisats tillvaron af »de
så kallade handskrifna partialförbindelserna på flera miljoner», anförde
ämbetet vidare, att af dessa förhandlingar syntes framgå, att Riksdagen
afslagit den föreslagna stämpeln å skuldebref i fullt medvetande därom,
att vissa skuldebref, hvilka mer eller mindre liknade obligationer, skulle
blifva stämpelfria, äfvensom att det vore den rent yttre egenskapen, att
en förbindelse angåfve sig själf såsom obligation, men ej dess så att
säga inre egenskap, som vore bestämmande för att förbindelsen skulle
betraktas såsom obligation och stämpelbeläggas. Det vore emellertid
uppenbart, att förbindelser hörande till reverslån af ofvan om förmälda
beskaffenhet borde vara stämpelpliktiga i likhet med obligationer, från
hvilka de skilde sig allenast till namnet och till den yttre utstyrseln.
Likaså syntes reverser sådana som den till ämbetet öfverlämnade böra
draga stämpel i likhet med obligationer. Det vore visserligen sant, att
dylika reverser närmast vore köpeskillingsreverser och således icke
28
Departements■
chefen.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
grundade därpå, att penninglån lämnats utfärdaren, men de vore dock
fordiingsbevis, Indika genom att framställas genom tryck, genom att
med nummer ordnas till serier och genom att förses med tryckta räntekuponger
tydligen gåfve vid handen, att meningen vore, att de skulle
kunna i likhet med obligationer bringas ut i den allmänna marknaden.
På grund häraf och då frågan gällde icke obetydliga stämpelbelopp,
törordade ämbetet sådan ändring i stämpelförordningen, att förbindelser
ad omförmälda beskaffenhet blefve stämpelpliktiga i likhet med obligationer.
Såsom justitiekanslersämbetet erinrat, förefinnes i vår lagstiftning
ej någon bestämmelse om hvad som förstås med obligation. Någon
t\ ekan torde emellertid ej kunna uppstå därom, att, därest för särskilda
delar åt skuldbelopp utfärdas löpande förskrifningar, hvilka uppenbarligen
äro afsedda att utsläppas i den allmänna rörelsen, en dylik förskrifning
enligt vanlig rättsuppfattning är att betrakta såsom obligation,
oatsedt om den betecknats såsom sådan eller icke. Det är i allt
tall uppenbart, att samma skäl, som föranledt stadgandet om stämpel
å obligationer, äga enahanda giltighet i fråga om de i justitiekanslersämbetets
utlåtande omförmälda, för allmänna rörelsen afsedda förskrifningar,
och detta oberoende af om dessa utfärdats på grund af bekommet
lån eller af annan orsak. De i afseende å obligation nu gällande
bestämmelser i stämpelförordningen äro emellertid icke så affattade, att
under den för obligation föreskrifna stämpelplikt ovillkorligen kunna anses
falla omförmälda förskrifningar. I anledning häraf synes det mig angeläget,
att ifrågavarande rubrik i stämpelförordningen kompletteras med
en föreskrift, hvarigenom nämnda förskrifningar uttryckligen förklaras
stämpelpliktiga, i likhet med hvad nu är stadgadt angående obligationer.
Mot det i sådant afseende upprättade förslaget har statskontoret, enligt
hvad denna myndighet i sin omförmälda skrifvelse den 25 nästlidne
februari meddelat, icke haft något att erinra.
Konsekvensen af en bestämmelse, hvarom nu är fråga, blir uppenbarligen,
att förskrifningar af ifrågavarande beskaffenhet äfven böra
hemfalla under bestämmelserna i förordningen den 6 november 1908
angående en särskild stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper,
k ör sådant ändamål torde i 1 § af samma förordning ett tillägg böra
göras af innehåll, att såsom obligationer enligt nämnda förordning skola
anses jämväl sådana förskrifningar, hvilka jämlikt förordningen angående
stämpelafgiften skola stämpelbeläggas lika med obligationer.
I viss män kunna ju nu föreslagna bestämmelser afse att gifva
studgandena angående emissions- och öfverlåtelsestämplama, hvad angår
29
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
obligationer, större effektivitet än hvad för närvarande är fallet. Men
äfven med afseende ä emissionsstämpeln å aktier böra åtgärder i sådant
syfte vidtagas. I 52 § 2 moln. af gällande allmänna stämpellörordning
stadgas ansvar för den, som åsidosätter hvad i förordningen föreskrifves
om stämpelbeläggning åt aktie eller lottbref. Motsvarande bestämmelse
rörande obligation återfinnes i 3 mom. åt samma paragraf. Det ansvar,
som sålunda vid försummad eller felaktig stämpelbeläggning af obligation
drabbar obligationens utgifvare, har genom följande mom. 7 utsträckts
till vissa andra personer, som taga befattning med dylik handling. I
nämnda författningsrum stadgas nämligen ansvar för den, hvilken såsom
förvärfvad rättighet mottager vissa angifna handlingar, däribland dem
som afses i mom. 3, eller sådan handling för annans räkning försäljer
eller till betalning företer utan att belägga den med felande stämpel.
Bland sist omförmälda handlingar inbegripas emellertid icke aktier eller
lottbref. Också har det, enligt hvad bankinspektionen upplyst, vid flera
tillfällen inträffat, att bank befunnits såsom hypotek för lån innehafva
aktier, som, oaktadt bestämmelserna om emissionsstämpeln varit på dem
tillämpliga, saknat stämpel. I anledning häraf och då giltig grund
synes mig saknas för att i afseende å den sekundära ansvarsplikten
göra någon åtskillnad mellan obligationer och andra värdepapper, som
äro underkastade emissionsstämpeln, har 52 § 7 mom. omredigerats, i
syfte att där gifna bestämmelser skulle komma att träffa jämväl dem,
som, på sätt där för andra värdepapper angifves, taga befattning med
aktier och bankers lottbref.
När jag nu är inne på bestämmelserna om emissionsstämpeln, tilllåter
jag mig erinra, hurusom Riksdagen i först omförmälda skrifvelse
den 22 maj 1908 gjort ett uttalande om densammas utsträckning till
andelsbevis i vissa andra ekonomiska sammanslutningar än aktiebolag
och bankbolag. Riksdagen, som i skrifvelsen ifrågasatte, huruvida öfverlåtelse
af lotter i kommanditbolag, grufbolag, rederibolag in. m. borde
liksom öfverlåtelse af aktier och banklotter draga öfverlåtelsestämpel, fann
emellertid, att med skattskyldighetens utsträckning till kommanditlotter
m. in. borde tills vidare anstå för att tagas under öfvervägande i sammanhang
med införande af emissionsstämpel å dylika värdepapper. I hvarje fall
syntes ett afgörande af frågan om beskattning af kapitalplacering i dessa
papper böra föregås af särskild utredning. Med hänsyn till angelägenheten
häraf anhöll Riksdagen, att Kung]. Maj:t måtte låta utreda om
och i hvad mån stämpelafgift borde utgå vid köp och byte af lotter i
kommanditbolag, grufbolag och andra liknande sammanslutningar samt
30 Bevillningsutskottets Betänkande Ko 18.
därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill eu sådan utredning
kunde föranleda.
Sistnämnda spörsmål sammanhänger, såsom Riksdagen också påpekat,
med frågan om lämpligheten att utsträcka emissionsstämpelns tillämpning
till värdepapper af omförmäla slag. En utredning angående
de omständigheter, som äro af vikt för denna frågas bedömande, har
på mitt föranstaltande påbörjats inom finansdepartementet. Ehuru utredningen
inom departementet ännu icke hunnit afslutas, inser jag dock
redan nu nödvändigheten däraf, att öfver densamma och eventuellt förslag
i ämnet infordras yttranden från myndigheter, hvilka hafva öfverinseende
öfver eller i allt fall på ett eller annat sätt taga befattning
med sammanslutningar, hvarom här är fråga, såsom t. ex. kommerskollegium
i afseende a rederibolagen. I anledning häraf förefinnes icke
någon utsikt att under närmaste månaderna för Eders Kungl. Maj:t,
ännu mindre för innevarande års Riksdag framlägga utredning eller
förslag- till frågans lösning.
Som bekant äro från emissionsstämpeln befriade svenska statens
och Sveriges allmänna liypoteksbanks obligationer. Af skäl, som jag
förut denna dag anfört vid tillstyrkandet åt propositionen med förslag
till förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m.,
har jag i föreliggande förslag bland stämpelfria obligationer upptagit
jämväl sådana, som utfärdats af sistnämnda kassa.
Sedan föredragande departementschefen, statsrådet Swartz härefter
uppläst i enlighet med de af honom uttalade åsikter affattade förslag
dels till förordning om ändringar i 1, 3, 8 och 52 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften dels ock till förordning
om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelafgift vid koja och byte af fondpapper, anförde statsrådet
Swartz vidare:
Af de föreslagna ändrade bestämmelserna i allmänna stämpelförordningen
böra naturligen ändringarna i 1 §, afseende Trollhätte
kanal- och vattenverk samt vattenfallsstyrelsen, träda i kraft snarast
möjligt. Äfvenledes synas mig öfriga ändringar, såvidt de afse stämpeln
å bevis om igenkänningsmärke för automobiler samt emissionsstämpeln,
äfvensom den föreslagna ändringen i förordningen angående en särskild
stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper, böra träda i kraft redan
under innevarande år. Däremot torde det, icke minst af hänsyn till
affärslifvet, vara lämpligt, att en icke allt för kort tidrymd må förflyta
mellan tiden för kungörandet af beslut om utsträckt stämpelplikt i af
-
31
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
seende å växlar samt tiden för beslutets ikraftträdande. Af denna
anledning'' torde nya stadganden i detta ämne icke böra tillämpas förrän
mod ingången af år 1910.»
I den för innevarande års Riksdag framlagda statsverkspropositionen
bär Kungl. Maj:t, till täckande af beräknad brist i statsverkets
inkomster, föreslagit, bland annat, införande af en stämpelskatt å inrikes
växlar, som skulle tillföra statsverket en till 1,800,000 kronor beräknad
inkomst och för hvilken de närmare bestämmelserna föreslås i föreliggande
proposition.
Det torde redan genom de af Riksdagen hittills afgjorda anslagsfrågor
vara klart, att utöfver de åt Kungl. Maj:t till uttagande genom
direkt beskattning föreslagna belopp ytterligare medel maste anskaffas
till bestridande af statsverkets utgifter för nästa statsregleringsperiod.
Att härför uteslutande anlita den direkta beskattningsvägen torde möta
stora betänkligheter, då kommunerna för sina ständigt stegrade inkomstkraf
tillsvidare äro alldeles öfvervägande hänvisade till den direkta
beskattningen, hvars bärkraft sålunda äfven därigenom kommer att alltmera
tagas i anspråk.
Då det vid sådant förhållande icke torde kunna undvikas att för
täckande af statsverkets utgifter under omförmälda period anlita äfven
den indirekta beskattningens väg, har utskottet ansett sig böra tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del. Utskottet
håller nämligen före, att växeln för omsättningen erbjuder så afsevärda
fördelar framför hvarje annat kreditmedel, att den utan men bör kunna
bära en särskild beskattning. Därvid förtjänar erinras därom, att det
föreliggande förslaget, i jämförelse med hvad som gällde aren 1895
1898, innebär en väsentlig lättnad i den pålaga, växelstämpeln lägger
på affärslifvet. Under det att enligt 1894 års bestämmelser växel skulle
stämpelbeläggas, när den utställdes, innehåller nu framlagda förslag den
föreskriften, att stämpelplikten inträder, först då växel skall öfverlåtas eller
till betalning företes. Denna olikhet mot hvad som gällde under
nyssnämnda tid är så mycket mera beaktansvärd, som det missnöje
öfver växelbeskattningen, hvilket då förspordes inom affärsvärlden,
torde hafva i väsentlig mån fått sin näring just af det förhållandet, att
stämpelplikten inträdde redan vid utställandet och sålunda kom att drabba
åtskilliga växlar, som aldrig grundade någon växelrätt. Det må äfvenledes
framhållas, att bruket af växlar numera tvifvelsutan vunnit väsentligen
större utbredning och fasthet än det ägde under åren 1895—1898.
UltkoUet.
32
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
Skatten bör sålunda blifva ganska gifvande, utan att man beböfver befara,
att växelns bruk såsom kreditmedel i det sunda affärslifvet hämmas.
Den för stämpelbeläggningen föreslagna taxa, hvilken fullständigt
öfverensstämmer med 1894 års bestämmelser, torde också i det hela vara
väl afpassad. I afseende å frågan, hvar gränsen för afgiftsfria växlar
bör sättas, har dock utskottet en från den kungl. propositionen afvikande
mening och vill för sin del tillstyrka, att gränsen höjes så, att växlar
till belopp icke öfverstigande 300 kronor blifva stämpelfria. Utskottet
har därvid icke kunnat undgå att taga hänsyn till de växlar å ifrågavarande
låga belopp, som, afsedda att anskaffa medel till bestridande
af oundgängliga lefnadsbehof, i icke ringa antal förekomma särskildt i
vissa trakter af landet. Men äfven i fråga om affärsväxlar till belopp
icke öfverstigande 300 kronor synes stämpelfrihet icke sakna fog, enär
stämpelplikten i fråga om sådana växlar åtminstone i ett stort antal
fall otvifvelaktigt skulle drabba ekonomiskt svaga varuköpare.
hör beräknande af den af utskottets ändringsförslag betingade
minskning i det af Kung]. Maj:t upptagna belopp, som växelstämpelskatten
skulle komma att tillföra statsverket, saknas erforderligt statistiskt
material. I betraktande däraf, att departementschefens beräkningar synas
vara mycket försiktigt uppgjorda, torde man emellertid lämpligen kunna
beräkna den åt de nu föreslagna ändringarna i den kungl. propositionen
föranledda minskning i statsverkets beräknade inkomst af växelstämpeln
till 300,000 kronor. Den nya stämpelskatten å inrikes växlar skulle
sålunda enligt utskottets förslag kunna beräknas inbringa 1,500,000
kronor.
Beträffande den under 8 § stadgade stämpelfriheten för Konungariket
Sveriges hypotekskassas obligationer har propositionen om inrättande
af denna kassa ännu icke till Riksdagen öfverlämnats.
Då utskottet eljes icke har någon anmärkning att framställa mot
förevarande proposition, i hvad den rör stämpelskatt å växlar, och då
anledning till erinran mot propositionen i öfriga delar icke torde förefinnas,
får utskottet sålunda hemställa,
att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande förslag till förordning om ändrad lydelse
af 1, 3, 8 och 52 §§ i förordningen den 18 september
1908 angående stämpelafgiften icke kunnat oförändrad t
bifallas, måtte dels antaga samma förslag med de
ändringar, utskottets härvid fogade författningsförslag
utvisar, dels ock med afseende å denna författning
33
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
besluta, att de nya bestämmelserna om stämpelskyldighet
för växlar skola träda i kraft den 1 januari 1910
samt att öfriga nya bestämmelser i författningen skola
tillämpas från och med den dag, som af Kung! Maj:t
bestämmes.
I fråga om stämpelfrihet för Konungariket Sveriges hypotekskassas
obligationer kommer utskottet att därom framdeles afgifva särskild!
utlåtande, hvilket utskottet får för Riksdagen
anmäla.
Stockholm den 15 april 1909.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVAL!!.
Bih. till Riksd. Brok 1909.
5 Sami.
1 Afd. 18 Höft.
5
34
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
Reservationer:
af herrar Cavalli, W ester, friherre Kling spor, Sandivall, friherre Trolle,
A. E. Håkanson, Hedenlund, Barthelson, Edvard Bohnstedt och Almqvist,
som yrkat,
att i förslaget till förordning rubriken Växel i 8 § C) skulle
beträffande mom. a) erhålla följande lydelse:
a) Växel, som utfärdas inom riket och ställes att å inrikes ort
betalas, skall, innan den öfverlåtes eller till betalning företes, beläggas
med stämpel af 50 öre för hvarje påbörjadt belopp af 1,000 kronor,
hvarå växeln lyder;
dock att dylik växel å belopp, ej öfverstigande 200 kronor, är fri
från stämpel, samt att sådan växel å belopp, som öfverstiger 200 kronor,
men icke 300 kronor, skall förses med stämpel af 20 öre, och växel å
belopp, som öfverstiger 300 kronor, men ej 500 kronor, med stämpel
af 30 öre,
samt af herrar J. Bromée i Bilista, Schotte och Röing, som yrkat
afslag å Kungl. Maj:ts proposition.
Herrar friherre C. J. Beck-Friis och O. A. Ericsson i Ofvanmyra
hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta
ärende inom utskottet, den senare på grund af arbete inom annat utskott.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
35
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
Bilaga.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse af 1, 3, 8 och 52 §§ i förordningen den
18 september 1908 angående stämpelafgiften.
1 §•
I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna
till följande afdelningar:
Tredje af delningen:
Chefsämbeten och förvaltande myndigheter vid armén och marinen;
öfverståthållarämbetets kansli; Kungl. Maj:ts befallningshafvande och
till landsstaten hörande tjänstemän; chefer för väg- och vattenbyggnadsdistrikten;
justerare; domkapitel och Stockholms stads konsistorium;
landtmäterikontor; landtmätare.
Fjärde afdelning en:
Rikets hofrätter; krigsöfverdomstolar; fångvårdsstyrelsen; arméförvaltningen;
marinförvaltningen; lotsstyrelsen; generalpoststyrelsen;
medicinalstyrelsen; väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; telegrafstyrelsen;
järnvägsstyrelsen; riksförsäkringsanstalten; försäkringsinspektionen;
vattenfallsstyrelsen; kammarkollegium; statskontoret; kommerskollegium;
kammarrätten; generaltullstyrelsen; statistiska centralbyrån; öfverintendentsämbetet;
patent- och registreringsverket; bankinspektionen; kontrolloch
justeringsstyrelsen; riksarkivet; öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk; landtmäteristyrelsen med generallandtmäterikontoret; domänstyrelsen
; landtbruksstyrelsen.
36 Bevillningsutskottets Betänkande 2V:o 18.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
3 §.
I afseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med
de här nedan i 7 § nämnda undantag, denna tariff:
„ rörande tillstånd för utöfvande
af tillverkning i
skattefritt bryggeri..........
,, som jämlikt förordningen
om automobiltrafik meddelas
angående igenkänningsmärke
för automobil
1
Afd.
2
Afd.
3
Afd.
4
Afd.
5
Afd.
^r.
ö.
Kr.
ö.
Kr.
ö.
Kr.
ö.
Kr.
50
10
10
8 §.
Följande enskilda handlingar skola förses med stämpel på sätt
här nedan stadgas.
C) Öfriga stämpelpliktiga enskilda handlingar:
Check; lika med Skuldebref.
Obligation, som utfärdas här i riket, skall af obligationsutgifvaren
före utlämnandet förses med stämpel af 30 öre för belopp, ej
öfverstigande 100 kronor, och därutöfver 30 öre för hvarje påbörjadt
hundratal kronor;
dock att frihet från sådan stäm- dock att frihet från sådan stämpel
äger rum för svenska statens, pel äger rum för svenska statens
Sveriges allmänna hypoteksbanks och Sveriges allmänna hypoteksoch
Konungariket Sveriges stads- banks obligationer,
hypotekskassas obligationer.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18■ 37
(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)
Obligation, som utgifvits i utlandet, skall, innan den härstädes
belånas, försäljes eller på hvad sätt det vara må ölverlåtes, förses
med stämpel enligt nyssnämnda grund. Sådan obligation vare
dock fri från stämpel, därest genom vederbörande magistrats påteckning
å obligationen styrkes, att den blitvit för magistraten
uppvisad före den 1 januari 1895.
Sökes på grund af obligation, för hvilken oivanstående stämpelafgift
icke skolat utgöras, hos offentlig myndighet betalning, skall
obligationen förses med stämpel af 25 öre lör hvarje fulla 100
kronor af det kapitalbelopp, för hvilket betalning sökesj
dock är obligation fri från sistnämnda stämpel, då på grund
däraf fordran bevakas i konkurs.
Obligation, som utfärdas endast såsom ersättning för förkommen
eller förstörd sådan handling eller i utbyte mot obligation eller
obligationer af samma utgifvare och med samma räntefot, är fri
från stämpel, därest den nya obligationen utfärdas å belopp, icke
öfverstigande det, hvarå den förkomna, förstörda eller utbytta
obligationen lydt, eller, om den nya obligationen skall ersätta derå
äldre obligationer, dessas sammanlagda belopp samt den eller de
äldre obligationerna varit försedda med stämpel i vederbörlig ordning
eller icke skolat med stämpel beläggas. Obligation, som sålunda
utfärdas utan att stämpelbeläggas enligt ofvan stadgade grunder,
skall af obligatiönsutgifvaren förses med anteckning om orsaken
därtill.
Därest för särskilda delar af skuldbelopp utfärdats löpande förskrifningar,
hvilka uppenbarligen äro afsedda att utsläppas i den
allmänna rörelsen, galle angående dylik förskrifning, ändock att
den ej betecknats som obligation, hvad i denna förordning är om
obligation stadgadt.
Se för öfrigt 19 och 20 §§.
Växel skall förses med stämpel enligt följande grunder:
a) Växel, som utfärdas inom a) Växel, som utfärdas inom
riket och ställes att å inrikes ort riket och ställes att å inrikes ort
betalas, skall, innan den öfverlåtes betalas, skall, innan den öfverlåtes
eller till betalning företes, beläggas eller till betalning företes, beläggas
med stämpel af 50 öre för hvarje med stämpel af 50 öre för hvarje
påbörjadt belopp af 1,000 kronor, påbörjadt belopp af 1,000 kronoi,
hvarå växeln lyder; hvarå växeln lyder;
38
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
(Kungl. Ma):ts förslag.) (Utskottets förslag.)
dock att dylik växel å belopp, dock att dylik växel å belopp,
ej ^ öfverstigande 100 kronor, är fri ej öfverstigande 300 kronor, är fri
från stämpel, samt att sådan växel från stämpel, samt att sådan växel
å belopp, som öfverstiger 100 kr o- å belopp, som öfverstiger 300 kronor,
men icke 300 kronor, skall nor, men icke 600 kronor, skall
förses med stämpel af 20 öre, och förses med stämpel af 30 öre.
växel å belopp, som öfverstiger 300
kronor, men ej 500 kronor, med
stämpel af 30 öre.
b) Växel, som utfärdas inom riket och ställes att å utrikes ort
betalas eller som är utfärdad å utrikes ort, skall, då den utställes
eller, om den utfärdats utom riket, innan den här i riket öfverlåtes
eller till godkännande eller betalning företes, beläggas med stämpel
af 50 öre för belopp, ej öfverstigande 1,000 kronor, och därutöfver
50 öre för hvarje påbörjadt tusental kronor, hvarå den
lyder.
Utom i fall, hvarom här ofvan under a) sägs, äger frihet från
stämpel för växel rum i följande fall, nämligen
1) för växel, som är betalbar vid uppvisandet;
2) för postremissväxel;
3) för växel, som är dragen från utlandet på utlandet och endast
är betalbar i utlandet; samt
4) föi växel, som ställes att betalas till statsförvaltningen tillhörande
allmänt verks eller styrelses order.
År växel utfärdad i flera exemplar och har ett af dem blifvit
med föreskrifven stämpel försedt, vare de öfriga från stämpel fria.
Sökes på grund af godkänd eller protesterad växel hos offentlig
myndighet betalning, skall växeln förses med särskild stämpel af
25 öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp, för hvilket
betalning sökes;
dock är växel fri från sistnämnda stämpel, då på grund däraf
fordran bevakas i konkurs.
Se för öfrigt 20 §.
52 §.
. 1- Den, som utgifver, öfverlåter eller till godkännande eller betalning
företer växel eller annan handling, som enligt 8 § skall lika
med växel stämpelbeläggas, utan att, där handlingen skolat förses med
39
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)
stämpel, fullgöra hvad honom i sådant afseende åligger, så oek den,
som utgifter bevis om insättning å depositionsräkning hos bank eller
bankir eller å kapitalräkning utan att därvid förse beviset med föreskrifven
stämpel, bete tio gånger den felande stämpelns belopp; dock
vare minsta bot fem kronor.
7. Där handling, i afseende å hvars stämpelbeläggning ansvar i
1, 2, 3 eller 5 mom. stadgas, icke blifvit af den, hvilken stämpelbeläggningen
ålegat, försedd med behörig stämpel, vare äfven den, hvilken
såsom bevis om förvärfvad rättighet mottager handlingen eller densamma
för annans räkning försäljer, belånar eller till godkännande eller
betalning företer utan att belägga den med felande stämpel, underkastad
det för felaktig eller försummad stämpelbeläggning af handlingen
stadgade ansvar.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1909:198 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse af 1, 3, 8 och 52 §§ i förordningen den 18 sept a1 i texten