Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen vara oriktigt uppdebiterats m. m.

1909-02-12 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1909:3, Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen vara oriktigt uppdebiterats m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

1

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 12 februari 1909, kl. 2 e. m.

Betänkande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning angående tullverkets och varuemottagares

ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i fall, då tullafgift

för inkommen vara oriktigt uppdebiterats m. m.

(I:a A.)

I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 22, af den

11 december 1908 har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att dels

antaga ett propositionen bilagdt förslag till förordning angående tullverkets

och varuemottagares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i

fall, då tullafgift för inkommen vara oriktigt uppdebiterats m. m., dels

ock förklara, att denna förordning skall träda i kraft från och med

den dag, som af Kungl. Maj:t bestämmes.

Berörda af Kungl. Maj:t framlagda förslag till förordning i ämnet

är af följande lydelse:

Förslag

till

Förordning

angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter

i fall, då tullafgift för inkommen vara oriktigt uppdebiterats m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Har tullpliktig vara utlämnats från tullverket mot för ringa tull

eller tullfritt, är varuemottagaren, såvida kraf mot honom anställes inom

två år efter uppbördsårets utgång, pliktig ersätta vederbörande redogörare

det belopp, som det jämlikt behörigen fastställd anmärkning åligger redoBih.

till Riksd. Prot. 1909. 5 Samt. 1 Afd. 3 Höft. (N:o 3.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

göraren att till tullverket inbetala, dock att varuemottagaren jämväl

efter berörda tid är tullverket ansvarig för den å varan rätteligen

belöpande tullafgift, därest han vid tullbehandlingen förfarit brottsligt

eller eljest icke varit i god tro.

Sedan inkommet varuparti, som attesterats i enlighet med den vid

tullbehandlingstillfället allmänneligen gällande uppfattning, efter vederbörligen

afslutad tullbehandling utlämnats till emottagaren, må den omständighet,

att den vid tullbehandlingstillfället i afseende å sådan vara

gängse tillämpning af tulltaxan sedermera ändrats, icke för vare sig

emottagaren eller redogöraren föranleda skyldighet att till tullverket

utgifva den tullafgift eller högre tullafgift, som enligt beslutet om

berörda ändring bort för varan erläggas.

Har för tullpliktig vara högre tull än vederbort erlagts eller har

tullfri vara belagts med tull, skall, därest anmärkning eller kraf, som

inom två år efter uppbördsårets utgång framställes, befinnes vid pröfning

i vederbörlig ordning författningsenligt grundadt, den obehörigen uttagna

tullafgiften till vederbörande restitueras. Därest vara tullbehandlats

i enlighet med en för dylik vara gängse tillämpning af tulltaxan

samt ändring i dylik tillämpning af taxan sedermera genom

behörigen meddeladt beslut i annat ärende skett, må dock icke restitution

medgifvas, därest icke frågan om tullbehandlingen af förstnämnda

vara dragits under generaltullstyrelsens pröfning, innan beslutet om

ändringen meddelats.

Genom denna förordning upphäfvas § 49 i nådiga resolutionen på

städernas allmänna besvär den 19 januari 1757 samt bestämmelserna i

nådiga brefvet den 15 augusti 1793 och kammarkollegii därpå grundade

kungörelse den 16 september samma år angående tiden till återsökande

och restitution af för högt beräknad eller erlagd tull vid sjötulls

verket.

I den kungl. propositionen har åberopats utdrag af statsrådsprotokollet

öfver finansärenden för den 11 nästlidne december, hvaraf

inhämtas, att chefen för finansdepartementet vid ärendets föredragning

inför Kungl. Maj:t anfört följande:

»I skrifvelse den 2 maj 1907 har Riksdagen anhållit, att Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa utredning, i hvad mån ej mindre tullverkets

rätt att för införd vara utkräfva ytterligare tull än äfven varuägares

rätt att återbekomma redan erlagd, för högt debiterad tullafgift lämpligen

skulle kunna inskränkas samt därefter för. Riksdagen framlägga

de förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande, N:o 3. 3

Innan jag redogör för hvad Riksdagen med afseende å nämnda

fråga i skrifvelse anfört, tillåter jag mig till eu början att erinra,

hurusom berörda framställning närmast föranledts af en inom Riksdagen

väckt motion, däri yrkats, bland annat, upphäfvande af § 49 i nådiga

resolutionen på städernas allmänna besvär den 19 januari 1757, hvilken

§ har följande lydelse:

»Som det skall bända, att behörige observationer väl varda författade

öfver hvad tullbetjänte för ringa kunna hafva beräknat uti

deras specialer, men icke öfver det, som, antingen af förseende eller

igenom befunnen brist i vikt och mål, eller af andra tillfällen och orsaker,

för mycket kan vara påfördt, hvilket förra skall ankomma på

förklaring och betalning flera år efter, alltså hafva vederbörande att

hålla noga hand däröfver, det slika öfverbetalningar måge behörigen

observerade och genast ersatta blifva. Beträffande åter de observationer,

som härröra af oberäknad och för ringa uppburen tull för tullbara

varor, så pröfvar Kungl. Maj:t i nåder skäligt, det må tullbetjäningen

tillåtas, att inom tre år efter uppbördsårets förlopp af vederbörande

utfordra och indrifva sådana utestående och observerade medel, efter

hvilken tid ej någon må hafva makt att sådant påtala eller utfordra

utan svare tullbetjänten själf för ett slikt förseende.»

Under den förberedande behandlingen af nämnda motion inom

Riksdagens bevillningsutskott afgaf, efter framställning af utskottet,

generaltullstyrelsen den 28 mars 1907 yttrande i ämnet. Därvid framhöll

generaltullstyrelsen, att det icke torde kunna bestridas, att enligt

ordalydelsen i omförmälda resolution tullverket vore berättigadt att inom

tre år efter uppbördsårets förlopp af vederbörande importör utkräfva

oberäknad eller för ringa uppburen tull för ett till honom inkommet

och utlämnadt varuparti, icke blott då tullbeloppet för detsamma blifvit

på grund af felräkning eller oriktiga uppgifter om varuvärdet för lågt

beräknadt, utan äfven i det fall att dylik vara, i följd af ändrad uppfattning

rörande den tulltaxerubrik, till hvilken densamma borde hänföras,

sedermera förklarats skola draga en högre tull än den, som tillämpats å

det utlämnade varupartiet. Att i förstnämnda fall denna rättighet borde

tillkomma tullverket, därom syntes styrelsen något tvifvel icke böra råda.

Hvad däremot beträffade rätten att efterdebitera tull för ett inkommet

och utlämnadt varuparti på grund af sedermera ändrad uppfattning

rörande tullsatsen för vara af samma slag, kunde det icke förnekas,

att goda skäl kunde anföras för upphäfvande af denna rätt. För sin

del hyste styrelsen den uppfattning, att det vore med billighet öfverensstämmande,

att, sedan ett vid visst tillfälle inkommet varuparti

tullbehandlats och till vederbörande ägare utlämnats, denne borde, äfven

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

om vara af samma slag därefter förklarats skola draga högre tull, vara

fritagen från skyldighet att erlägga skillnadstull för det redan tullbehandlade

och utlämnade varupartiet, liksom äfven att den tulltjänsteman,

som verkställt tullbehandlingen, under sådant förhållande icke

borde vara utsatt för risk att i anmärkningsväg kunna få sig ålagdt

att godtgöra tullverket sådan skillnadstull. På grund häraf och

ehuru — vid det förhållande, att utkräfvande af skillnadstull i följd af

förändrad uppfattning rörande tullsatsen för en vara endast ytterst

sällan förekommit — behofvet af en bestämmelse i nyssberörda syfte

knappast torde kunna anses särdeles trängande, hade styrelsen för sin

del icke något att erinra mot att en sådan ändring i gällande bestämmelser

genomfördes, att nu ifrågavarande rättighet för tullverket

bortfölle. Dock borde, enligt styrelsens åsikt, en bestämmelse i sådant

syfte äga tillämpning allenast, då tullbehandlingen verkligen vore afslutad,

således icke i det fall, att tullbehandlingen af ett varuparti,

som mot säkerhet för tullafgifterna utlämnats, blifvit dragen under

högre myndighets pröfning och detsamma därvid förklarats skola

beläggas med högre tull än den, som af den lokala tullmyndigheten

blifvit åsatt.

Därest ett stadgande i förenämnda syfte blefve meddeladt. syntes

emellertid konsekvensen fordra, att. då tullbehandlingen af ett visst

varuslag ändrats i motsatt riktning, eller så, att detsamma förklarats

skola draga lägre tull än tillförene, ett dylikt beslut icke skulle äga

tillämpning på redan tullbehandlade och utlämnade partier af sådan

vara. I § 187 af gällande tullstadga vore föreskrifvet, att klagan öfver

lokal tullmyndighets beslut i tjänsten i allmänhet icke vore inskränkt

till viss tid, dock att angående tid för återbekommande af tull gällde

hvad särskildt vore eller blefve stadgadt. De stadganden, som här

åsyftades, vore nådiga brefvet den 15 augusti 1793 och kammarkollegii

kungörelse den 16 september samma år, hvari föreskrefves, »att tiden

för återsökande och restitution af för högt beräknad eller öfverbetald

tull vid sjö- och landtullsverket räknas lika eller till natt och år från

förtullningsdagen, det må grunda sig på räkenskapernas revision å

samma tid eller den särskilda anmärkning, hvartill godsägare därinom

tror sig berättigad». På grund af denna bestämmelse hade, då ett

visst varuslag förklarats skola draga lägre tull än tillförene, klagomål

öfver tullbehandlingen af inkomna partier af dylik vara, hvilka tullbehandlats

och utlämnats tidigare än beslutet om ändringen, upptagits

till pröfning, därest prof företetts, hvilkas identitet med de tullbehandlade

varupartierna vitsordats af vederbörande tullmyndighet, hvarvid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 5

tullbohandlingen ändrats till öfverensstämmelse med nämnda beslut och

tullskillnaden restituerats, allt under förutsättning, att besvären anförts

inom natt och år från förtullningsdagen. Möjligheten att på detta sätt

få eu lägre tullsats tillämpad pa ett redan tullbehandladt och utlämnadt

varuparti samt skillnaden i tull restituerad — något, som vid

flera tillfällen skett — innebure tydligen för importören en förmån,

hvarå han emellertid icke skäligen syntes kunna hafva anspråk, sedan

hans motsvarande skyldighet att i omförmälda fall gälda skillnadstull

bortfallit.

I sin ofvan omförmälda skrifvelse anför Riksdagen till eu början,

att det utan tvifvel vore riktigt, att, då tullbeloppet för inkommen

vara på grund af felräkning eller oriktiga uppgifter om varans värde

beräknats för lågt, felande belopp borde kunna från tullverkets sida

utkräfvas. Med den i ämnet väckta motionen åsyftades icke heller

att borttaga en dylik rätt, om också den nu föreskrift^ tiden af tre

år efter uppbördsårets förlopp syntes vara onödigt lång och därför

utan olägenhet kunde afsevärdt förkortas.

Jämväl i fråga om sådan underdebitering, som eljest kunde hafva

berott på felaktig tillämpning af gällande författningar från tullpersonalens

sida, vore det tvifvelsutan ett missgrepp att utesluta hvarje

möjlighet till framtida rättelse, framför allt med afseende å sådana

fall, där importören icke varit i god tro. Därvidlag rörde man sig

emellertid på gränsfrågornas område, där först en närmare utredning

syntes kunna angifva, i hvilka uppenbara fall af felaktig tullbehandling

rätt till efterdebitering borde åt tullverket förvaras. Också i fråga

därom borde ett icke alltför långt tidsmått bestämmas, inom hvilket

sådan rätt finge göras gällande.

Vidkommande däremot rätten att på grund af ändring i förut

tillämpad praxis med afseende å tullbehandlingen af en vara efterdebitera

tull för ett inkommet och utlämnadt parti varor af samma

slag, funne Riksdagen goda skäl tala för upphäfvande af denna rätt.

Det kunde nämligen icke förnekas, att ett utöfvande af den ifrågavarande

rätten kunde för vederbörande importörer medföra olägenheter

af sådan art, att densamma icke vidare borde i sin nuvarande form

bibehållas. Riksdagen ansåge sig emellertid böra framhålla, att, om

ifrågavarande rätt för tullverket borttoges, bestämmelser i sådant syfte

icke syntes böra äga tillämpning i annat fall, än då tullbehandlingen

blifvit i vederbörlig ordning afslutad.

Likasom å ena sidan varuemottagaren borde under angifven förutsättning

fritagas från skyldighet att erlägga skillnadstull för ett redan

Riksdagens

skri! veUt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Generaltullstyrelsens

utlåtande.

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

tullbehandladt och utlämnadt varuparti, syntes å andra sidan billigheten

fordra, att icke heller vederbörande tulltjänsteman i liknande

fall i anmärkningsväg ålades att ersätta tullverket felande tullbelopp.

Likaledes ansåge Riksdagen, för den händelse bestämmelser i förenämnda

syfte komme att utfärdas, följdriktigheten kräfva, att i motsvarande

fall, då vid tullbehandlingen af viss vara densamma förklarats

skola draga lägre tull än förut, ett dylikt beslut icke skulle äga tillämpning

på redan tullbehandlade och utlämnade partier af sådan vara.

Genom nådig remiss den 14 juni 1907 erhöll generaltullstyrelsen

befallning att inkomma med förslag till de bestämmelser, som med

anledning af den utaf Riksdagen gjorda framställningen kunde anses

påkallade.

Till åtlydnad däraf har styrelsen i underdånig skrifvelse den 28

januari 1908 afgifvit sådant förslag och med afseende därå — hvad

först beträffade sådana fall, då tullbelopp för inkommen vara på grund

af felräkning eller oriktiga uppgifter om varuvärdet beräknats för

lågt — erinrat, hurusom i § 178 i tullverkets tjänstgöringsreglemente

föreskrifves, att tullkammarföreståndare åligger ansvara för alla anmärkningar,

som till betalning fastställas, ehvad de angå beräkning och

uppbörd eller redogörelse, äfvensom att § 180 i samma reglemente

innehåller bestämmelser om, hvad redogörare, mot hvilken anmärkning

öfver för ringa beräkning af tull eller andra afgifter riktats,

har att iakttaga för att åt sig bevara den honom genom § 49 i

ofvanberörda nådiga resolution medgifna rätt att af vederbörande

varuemottagare utkräfva belopp, som det genom fastställd anmärkning

ålagts redogöraren att till tullverket inbetala. Det vore alltså

— fortsätter styrelsen — i första hand redogöraren, som ansvarade

för inbetalning till tullverket af felande tullbelopp; varuemottagaren

vore däremot, formellt taget, ersättningsskyldig gentemot redogöraren.

Denna ersättningsskyldighet, som för närvarande enligt ofvanberörda

nådiga resolution sträckte sig öfver en tid af tre år efter uppbördsårets

förlopp, ansåge styrelsen i likhet med Riksdagen böra i fall, hvarom

nu vore fråga, bibehållas, men kunna inskränkas till afsevärdt kortare

tid. Då det emellertid icke syntes med billighet öfverensstämma, att

redogörares ersättningsskyldighet gent emot tullverket skulle fortfara

längre tid än varuemottagares ersättningsskyldighet gent emot honom,

men en för alla fall fullt tillräcklig tid torde böra anslås för granskningen

af de alltjämt växande redogörelsehandlingarna, syntes tiden för varuemottagares

nu ifrågavarande skyldighet icke höra bestämmas kortare

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande, JS'':o 3. 7

än till två år efter uppbördsårets utgång. För att varuemottagare

efter förloppet af denna tid skulle fä åtnjuta frihet från ersättningsskyldighet,

hvarom nu vore fråga, borde dock enligt styrelsens åsikt

tillika den fordran uppställas, att den felaktiga beräkningen af tullafgift

icke föranledts af brottsligt förhållande från emottagarens sida.

Skulle så hafva varit fallet, ansåge styrelsen allmän lags bestämmelser

om skadeståndsskyldighet böra för emottagare!! äga tillämplighet.

Beträffande därefter frågan om vidtagande af rättelse i underdebitering,

som i andra än nu nämnda fall kunde vara beroende på

felaktig tillämpning af gällande författningar från tullpersonalens sida,

yttrar styrelsen, att i fråga om sådana fall, då underdebitering, beroende

på felaktig tillämpning af gällande författningar, förekommit och

importören icke varit i god tro, funnes enligt styrelsens förmenande icke

någon som helst anledning att befria importören från ifrågavarande

ersättningsskyldighet eller att låta sådan befrielse inträda tidigare än

hvad allmän lag föranledde. I sådana fall, likasom äfven i ofvan omförmälda

händelse, då tullbelopp för inkommen vara på grund af brottsligt

förhållande från emottagarens sida beräknats för lågt, syntes frågan om

varuemottagares ersättningsskyldighet böra blifva beroende på domstols

pröfning i hvarje särskild! fall, hvarför några allmänna föreskrifter

härom icke lämpligen kunde meddelas. Men äfven i de fall, då nu

ifrågavarande slag af felaktig debitering förekommit utan att vara

föranledd af något brottsligt förhållande från varuemottagarens sida,

syntes icke skäl föreligga att medgifva denne befrielse från skyldighet

att ersätta redogöraren det belopp, denne ålagts utgifva, dock gifvetvis

med ofvanberörda begränsning af tiden till två år efter uppbördsårets

utgång. Anmärkningar om felaktigheter af nu ifrågavarande beskaffenhet

förekomme för öfrigt endast sällan, såvidt anginge tullbehandling

af varor, då vid granskningen i regel beskaffenheten af varan

icke kunde pröfvas, utan endast undersökas, huruvida för ett inkommet,

enligt viss tulltaxerubrik attesteradt varuparti rätt tullsats tilllämpats

och tullbeloppet riktigt uträknats. Enligt styrelsens åsikt

funnes fördenskull intet skäl att göra någon skillnad mellan sådana

fall, hvarom nu vore fråga, och ofvan omförmälda fall, då tullbelopp

beräknats för lågt.

Hvad vidare anginge frågan om upphäfvande af rätten att efterdebitera

tull för ett inkommet och efter afslutad tullbehandling utlämnadt

varuparti på grund af sedermera ändrad uppfattning rörande

tullsatsen för vara af samma slag och i sammanhang därmed af skyldighet

för vederbörande redogörare att utgifva sådan skillnadstull, an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

såge styrelsen, att i sådant syfte borde meddelas bestämmelse, att,

sedan inkommet varuparti, som attesterats i enlighet med den vid tullbehandlingstillfället

allmänneligen gällande uppfattning, efter vederbörligen

afslutad tullbehandling utlämnats till emottagaren, den omständighet,

att den vid tullbehandlingstillfället i afseende å sådan vara

gängse tillämpning af tulltaxan sedermera ändrats, icke finge, vare sig

för emottagaren eller redogöraren, föranleda till skyldighet att till

tullverket utgifva, i fall då varupartiet attesterats såsom tullfritt, tull

för detsamma, eller, i annat fall, skillnaden mellan det erlagda tullbeloppet

och det högre belopp, hvartill tullen skulle hafva uppgått,

därest den senare bestämda tullsatsen tillämpats å varupartiet.

Vidkommande Riksdagens uttalande, att, för den händelse bestämmelser,

på sätt af Riksdagen blifvit ifrågasatt, komme att utfärdas,

följdriktigheten kräfde, att då vid tullbehandlingen af viss vara densamma

förklarats skola draga lägre tull än tillförene, ett dylikt beslut

icke skulle äga tillämpning på redan tullbehandlade och utlämnade

partier af sådan vara, ansåge styrelsen denna uppfattning böra uttryckas

genom en bestämmelse, att beslut, hvarigenom den i afseende

å visst varaslag gängse tillämpning af tulltaxan ändrats, icke finge

medföra rätt till restitution af erlagd tull för dessförinnan efter verkställd

tullbehandling utlämnadt annat parti af sådan vara, som attesterats

i enlighet med den vid tullbehandlingstillfället allmänneligen gällande

uppfattning, såvida icke frågan om tullbehandlingen af detsamma

dragits under styrelsens pröfning, innan beslutet om ändring meddelats.

Slutligen anför styrelsen i fråga om den enligt nådiga brefvet

den 15 augusti 1793 och kammarkollegii kungörelse den 16 september

samma år gällande bestämmelse rörande preskriptionstid för återsökande

och restitution af för högt beräknad eller öfverbetald tull, att denna

preskriptionstid vore, enligt hvad erfarenheten vid flera tillfällen

visat, alltför knappt afmätt och därför enligt styrelsens åsikt borde

utsträckas. I sådant afseende har styrelsen föreslagit, att ifrågavarande

tid bestämmes till två år efter uppbördsårets utgång, således

till samma tid, som ofvan föreslagits i fråga om varuemottagares

skyldighet att ersätta för ringa beräknad tull. Med hänsyn till

det nära sammanhang, hvari frågan om rätten att återbekomma

för högt uttagen tullafgift stode till öfriga här ofvan föreslagna bestämmelser,

särskildt till stadgandet att ändrad uppfattning om en

varas tullbehandling icke finge medföra rätt till restitution af erlagd

tull för dessförinnan utlämnadt parti af samma slags vara — ett stadgande,

som ju skulle innebära ett undantag från den allmänna regeln

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

om rätt till restitution af tull — syntes jämväl bestämmelser om rätten

att återbekomma obehörigen uttagen tull med don af styrelsen nu

föreslagna ändringen i fråga om preskriptionstiden böra meddelas i

samband med öfriga af Riksdagen ifrågasatta föreskrifter.

I anslutning till livad sålunda anförts, har generaltullstyrelsen

utarbetat följande förslag till bestämmelser angående tullverkets och

varuemottagares ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i fall, då tullafgift

för inlämnad vara oriktigt uppdebiterats m. m.:

Har tullpliktig vara utlämnats från tullverket mot för ringa tull

eller tullfritt och är detta icke föranledt af brottsligt förhållande från

varuemottagarens sida, vare denne, såvida kraf mot honom anställes

inom två år efter uppbördsårets utgång, pliktig ersätta vederbörande

redogörare det belopp, som det jämlikt behörigen fastställd anmärkning

åligger redogöraren att till tullverket inbetala. Sedan inkommet

varuparti, som attesterats i enlighet med den vid tullbehandlingstillfället

allmänneligen gällande uppfattning, efter vederbörligen afslutad tullbehandling

utlämnats till emottagaren, må den omständighet, att den

vid tullbehandlingstillfället i afseende å sådan vara gängse tillämpning

af tulltaxan sedermera ändrats, icke vare sig för emottagaren eller

redogöraren föranleda till skyldighet att till tullverket utgifva, i fall

då varupartiet attesterats såsom tullfritt, tull för detsamma eller, i

annat fall, skillnaden mellan det erlagda tullbeloppet och det högre

belopp, hvartill tullen skulle hafva uppgått, därest den senare bestämda

tullsatsen tillämpats å varupartiet.

År bristande debitering af tullafgift beroende på brottsligt förhållande

från varuemottagarens sida, svare denne i enlighet med allmän

lag för bristens gäldande.

Har för tullpliktig vara högre tull än vederbort erlagts eller har

tullfri vara belagts med tull, skall, därest anmärkning eller kraf, som

inom två år efter uppbördsårets utgång framställes, befinnes vid pröfning

i vederbörlig ordning författningsenligt grundadt, den obehörigen

uttagna tullafgiften till vederbörande restitueras. Beslut, hvarigenom

den i afseende å visst varuslag gängse tillämpning af tulltaxan ändrats,

må dock icke medföra rätt till restitution af erlagd tull för dessförinnan

efter verkställd tullbehandling utlämnadt annat parti af sådan vara,

som attesterats i enlighet med den vid tullbehandlingstillfället allmänneligen

gällande uppfattning, såvida icke frågan om tullbehandlingen

af detsamma dragits under generaltullstyrelsens pröfning, innan

beslutet om ändringen meddelats.

Bih. till Itiksd. Prat. 1909. o Sami. 1 Afd. 3 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

De författningsruin, som beröras af generaltullstyrelsens sålunda

yttrande, afgifna förslag, äro, såsom redan upplysts, dels § 49 i nådiga resolutionen

på städernas allmänna besvär den 19 januari 1757, dels nådiga brefvet

den 15 augusti 1793 och kammarkollegii därpå grundade kungörelse af

den 16 september samma år angående tiden till återsökande och restitution

af för högt beräknad eller erlagd tull vid sjötullsverket, dels ock

§§ 178 och 180 af tullverkets tjänstgöringsreglemente, af Kungl. Maj:t

fastställdt den 1 oktober 1831.

Enligt § 178 i nämnda reglemente ansvara tulltjänsteman gentemot

kronan för att de afgift er, som, taxor och författningar likmätigt,

till tullkassan böra utgöras, varda riktigt beräknade, samt för alla de

anmärkningar, som till betalning fastställas, ehvad de angå beräkning

och uppbörd eller redovisning. I § ISO af samma reglemente stadgas,

att då anmärkning öfver för ringa beräkning af tull eller öfriga i journalerna

debiterade afgifter blifvit till förklaring utställd, skall det åligga

redogöraren, så vida han vill förvara sin rätt till ersättning för anmärkningsbeloppet,

i följd af hvad § 49 i omförmälda nådiga resolution

därom förmår, att, efter erhållen del af samma anmärkning, däraf tillställa

godsägaren en bevittnad afskrift emot bevis, som redogöraren till

sin säkerhet behåller. Och enligt berörda resolution är det slutligen

tillåtet tullbetjäningen att inom tre år efter uppbördsårets förlopp af

vederbörande utfordra och indrifva dylika anmärkningsbelopp.

Hvad därefter angår frågan om varuemottagares rätt att återbekomma

redan erlagd, för högt debiterad tullafgift,, innehåller förenämnda nådiga

resolution den 19 januari 1757 i dess första punkt, med afseende å de

t fall, då af förseende eller igenom befunnen brist i vikt och mål eller

af andra tillfällen och orsaker af tullbetjänte för mycket kan vara påfördt,

en uppmaning till vederbörande att hålla noga hand däröfver,

det slika öfverbetalningar måge behörigen observerade och genast ersatte

blifva. Denna tullverkets återbetalningsskyldighet fick på visst

sätt en begränsning genom förr omförmälde nådiga bref den 15 augusti

1793 och kammarkollegii därpå grundade kungörelse af den 16 september

samma år, i det att därigenom tiden till återsökande och restitution

af för högt beräknad eller öfverbetald tull bestämdes till natt och år

från förtullningsdagen.

Att en revision af nu angifna bestämmelser är af nöden synes

mig af hvad Riksdagen liksom ock generaltullstyrelsen i ärendet anfört

vara till fullo ådagalagdt; och har jag emot det af styrelsen utarbetade

författningsförslaget, som i hufvudsak är byggdt på de af Riksdagen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 11

i förevarande syfte angifna grunder, ej annat att erinra än att ingen

åtskillnad i fråga om preskriptionstiden gjorts mellan de fall, där varuemottagaren

vid tullbehandlingen, utan att hafva förfarit brottsligt, icke

varit i god tro, och de fall, där dylik brist hos varuemottagaren icke

får anses hafva förelegat. I detta afseende tillåter jag mig framhålla,

hurusom Riksdagen beträffande vissa fäll af under debitering, som berott

på felaktig tillämpning af gällande författningar från tullpersonalens

sida, uttryckligen angifvit, att Riksdagen icke velat genom stadgande

om begränsad preskriptionstid utesluta hvarje möjlighet till framtida

rättelse, framför allt icke vidkommande sådana fall, där importören icke

varit i god tro; och har jämväl generaltullstyrelsen, beträffande dessa

fall liksom i händelse tullbelopp på grund af brottsligt förhållande från

varuemottagarens sida beräknats för lagt, ansett frågan om varuemottagares

ersättningsskyldighet böra blifva beroende pa domstols pröfning.

För egen del anser jag giltiga skäl saknas att genom starkt begränsad

preskriptionstid bereda varuemottagare, som med kännedom om

den felaktiga debiteringen undanhåller staten eu densamma tillkommande

tullafgift, en gynnsammare ställning än andra statens gäldenärer. Den

allmänna rörelsens frihet kan icke sägas påfordra en dylik undantagsställning

för importörer. Och i alla händelser skulle därigenom statens

berättigade fiskaliska intressen blifva mindre väl tillgodosedda.

Tiden för utkräfvande af tullafgift eller skillnad stull, som nu ar

fastställd till tre år efter uppbördsårets utgång, har Riksdagen ansett

kunna afsevärdt förkortas. Att sätta denna tid kortare än två åi ©fter

nämnda tidpunkt, synes mig emellertid på af generaltullstyrelsen anförda

skäl icke vara tillrådligt. Visserligen insändes flertalet af de handlingar,

hvarpå anmärkning om felaktig tulldebitering kan grundas, månadsvis

till generaltullstyrelsen, för att där granskas, men åtskilliga handlingar

såsom t. ex. nederlagsjournaler inkomma dock först efter uppbördsårets

utgång till styrelsen. Härtill kommer, att en anmärkning af styrelsens

revision icke utan föregående skriftväxling med vederbörande tullkammare

kan af styrelsen afgöras. Och ej heller kan man frånse den tidsutdräkt,

som dessutom kan uppstå i händelse styrelsens beslut i ett anmärkningsmål

genom besvär dragés under pröfning af högre instans.

Om således i statsverkets intresse en i omförmälda syfte for alla

fall gällande tid icke torde böra iuskränkas i vidare mån än ofvan

angifvits, tala emellertid i varuemottagarens intresse i hufvudsak samma

skäl, som i nyssnämnda afseende anförts, för utsträckning af nu

stadgad tid för återsökande och restitution af för högt debiterad

O

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

tull, eu tid, som enligt gällande bestämmelser utgår ett år efter förtullningsdagen.

Restitution af tullafgift är nämligen i de allra flesta

fall beroende på den granskning, tull journaler na underkastas af generaltullstyrelsens

revision. Först vid delgifning med vederbörande tullkammare

af revisionens anmärkning i fråga om tulldebitering, hvarigenom

varuemottagaren påförts högre tullafgift, än som vederbort, plägar varuemottagarens

uppmärksamhet fästas på sagda förhållande.

Det vore visserligen önskvärdt, att en ny författning af det innehåll,

hvarom nu är fråga, kunde träda i kraft så snart som möjligt

efter dess antagande. Då en sådan författning emellertid, på sätt

redan antydts, påkallar vissa ändringar i tullverkets tjänstgöringsreglemente

samt detsamma till äfventyra torde blifva förhållandet med

afseende å vissa andra administrativa författningar, synes det vara

lämpligt, att det öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:t att bestämma dagen,

när ikraftträdandet skall ske.» °

. bevillningsutskottet, som icke funnit något att erinra mot Kuno-1

Maj:ts ifrågavarande proposition, hemställer fördenskull,

att Riksdagen ville dels antaga förevarande förslag

till förordning angående tullverkets och varuemottagares

ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i

fall, da tullafgift för inkommen vara oriktigt uppdebiterats

m. m., dels ock förklara, att denna förordning

skall träda i kraft från och med den dag, som af

Kungl. Maj:t bestämmes.

Stockholm den 12 februari 1909.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

. , , H(jFr Hammarström har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i behandlingen af detta ärende.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:22 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga rättigheter o a1 i texten