Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade grunder för riksbankens förvaltning och verksamhet.

1909-03-08 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1909:5, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade grunder för riksbankens förvaltning och verksamhet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskolieis Memorial N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1909, kl. 1,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t

angående ändrade grunder för riksbankens förvaltning och

verksamhet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad

motion, n:o 104, har herr Kronlund föreslagit, att Riksdagen måtte i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa

utredning om hvilka ändrade bestämmelser i afseende å grunderna

för riksbankens förvaltning och verksamhet lämpligen må anses erforderliga

för att åt riksbanken bereda den storlek och styrka samt den

ställning i öfrigt, som med hänsyn till landets ekonomiska utveckling

och allmänna rörelsen bör tillkomma riksbanken såsom landets centralbank,

samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna

utredning kan föranleda.

Beträffande hvad motionären till stöd för denna hemställan anfört

tillåter sig utskottet hänvisa till motionens innehåll.

På anmodan af utskottet hafva bankofullmäktige afgifvit yttrande Yttrande af

öfver motionen, hvilket yttrande är af följande lydelse: riksbanken1

»Genom utdrag af utskottets protokoll för den 9 februari 1909 har

utskottet med öfverlämnande af en utaf herr Kronlund inom Andra

Kammaren väckt motion, n:o 104, anmodat fullmäktige att däröfver afgifva

yttrande.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 6 Samt. 1 Afd. 4 Häft. (N:o 5.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bart Tcou / skot tets Memorial N:o 5.

Motionären föreslår, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om

hvilka ändrade bestämmelser i afseende å grunderna för riksbankens

förvaltning och verksamhet lämpligen må anses erforderliga för att åt

riksbanken bereda den storlek och styrka samt den ställning i öfrigt,

som med hänsyn till landets ekonomiska utveckling och allmänna rörelse

bör tillkomma riksbanken såsom landets centralbank, samt därefter

för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning kan

föranleda.

Såsom skäl för detta sitt förslag anför motionären, att utvecklingen

af senaste ekonomiska kris i landet skulle visat, att riksbanken

ej varit tillräckligt rustad för att möta denna kris, och att riksbanken

icke i den utsträckning, som varit önsklig, kunnat i för vårt land kritiska

tider ingripa till värnandet af vårt näringslif mot alltför störande

rubbningar. Denna uppfattning af riksbankens svaghet under krisen

synes motionären stödja därpå, att riksbanken under krisen i synnerlig

grad ansträngdes, särskildt för anskaffande af utländska valutor, att i

följd däraf riksbankens guldkassa och tillgång på utländska valutor

betydligt minskades, så att riksbankens sedelreserv mot slutet af december

1907 nedgick till endast omkring 13 miljoner kronor, och att

riksbankens utlåning inom landet efter den egentliga krisens upphörande

skulle alltför hastigt från allmänna rörelsen återbördats.

Att riksbanken verkligen under krisen högst betydligt anlitades

är ett faktum, som bäst bevisas däraf att, medan bankens utlåning

inom landet i oktober 1907, och således kort före krisen, växlade mellan

190 och 200 miljoner, samma utlåning den sista december 1907 uppgick

till 255 miljoner och ännu den sista mars 1908 utgjorde närmare

256 miljoner kronor. Det är likaledes riktigt, att en stor del af denna

utlåning ägt rum för att därmed betala särskildt privata bankinrättningars

skulder till utlandet. Men såvidt fullmäktige förstå, visar denna

riksbankens förmåga att öka sin utlåning snarare styrka än svaghet,

och motionären intygar själf, beträffande förhållandet till utlandet, att

riksbanken kunde, när bakslaget 1907 kom, bevara landets kredit i utlandet.

Motionären tillägger, att detta skedde med yttersta ansträngning för

riksbanken. Synbarligen är åter denna uppfattning framkallad af minskningen

af guldkassan och de utländska valutorna samt af sedelreservens

nedgång.

När en kris inträffar och den centrala banken nödgas lämna de

valutor, hvarmed affärsvärldens förbindelser till utlandet skola betalas,

måste ovillkorligen centralbankens tillgång på guld och sådana valutor

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bnnlcoutskottets Memorial N:o 5.

minskas. Någonstans ifrån måste ju dessa valutor tagas. Erfarenheten

från andra länder visar, att de centrala bankernas guldförråd vid sådana

tillfällen högst betydligt angripas. Det var därför ingenting onaturligt

utan tvärtom mycket naturligt, att äfven riksbankens tillgång på valutor

skulle under krisen nedgå. Och likaså naturligt var det, att sedelreserven

skulle minskas. Betänklig hade denna företeelse blifvit, endast

om denna nedgång i guldvalutor och sedelreserv hade antagit sådan

storlek, att riksbanken därigenom blifvit tvungen att vägra affärsvärlden

sitt stöd och indraga sina krediter. Men detta behöfde riksbanken

icke göra.

Att riksbanken kunde på sätt ofvan antydts lämna affärsvärlden

sitt stöd berodde åter på att riksbanken erhållit från riksgäldskontoret

betydliga försträckningar i utländsk valuta. Enligt motionären skulle

det varit en lycklig tillfällighet, att riksgäldskontoret i. det kritiska ögonblicket

förfogade öfver så stora för tillfället icke disponerade belopp.

Fullmäktige hafva för sin del svårt att betrakta denna samverkan mellan

riksgäldskontoret och banken såsom en ren tillfällighet, enär 1907 års

statslån upptogs om sommaren sagda år till den storlek lånet erhöll på

hemställan just från riksbanken, på det nödiga valutor skulle finnas till

bankens förfogande vid inträdande af den kris, som da redan befarades

mot årsskiftet. Det var också på grund af dessa i god tid af fullmäktige

vidtagna åtgärder, som fullmäktige icke funno det på något

sätt oroväckande, att sedelreserven i senare hälften af december månad

1907 så starkt nedgick, ty visshet fanns, att denna reserv snart åter

skulle ökas. Stegringen inträffade äfven vecka efter vecka så att sedelreserven

den 31 januari 1908 uppgick till ej mindre än 52,8 miljoner

kronor. Någon fara för att riksbankens utlåningsförmåga skulle taga

slut, såsom motionäi''en antyder, fanns icke heller, hvilket torde framgå

däraf att bankens utlåning inom landet, som den 14 december 1907

uppgick till 230,8 miljoner och den 21 december, då sedelreserven var

den lägsta under krisen, utgjorde 239,5 miljoner, den 31 december stigit

till 255,7 miljoner, utan att riksbanken däraf besvärades.

Slutligen anser motionären, såsom olvan redan omnämnts, att riksbanken

inom jämförelsevis kort tid från allmänna rörelsen återbördat

de utlägg banken gjort under krisen, eller med andra ord att riksbanken

efter krisen följt en för landet skadlig strypningspolitik, och detta på

grund af bankens egen svaghet. Nu visar icke statistiken för första

kvartalet af 1908 någon nämnvärdt större nedgång i riksbankens utlåning

inom landet, än som under vanliga förhållanden brukar inträda

under motsvarande tid af året. Den stora nedgång, som verkligen ägt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets Memorial N:o 5.

rum, hänför sig därför egentligen till de tre senare kvartalen af år

1908. Men en nedgång i riksbankens utlåning är icke i och för sig

något bevis för att banken följt någon strypningspolitik. En sådan nedgång

kan bero på ekonomiska företeelser, som stå utanför riksbankens

inflytande, såsom t. ex. en allmän ekonomisk depression. Enligt fullmäktiges

åsikt beror i förevarande fall minskningen i riksbankens utlåning

just på en sådan allmän tillbakagång i näringslifvet, då ett

mindre behof af rörelsekapital förefinnes än under en uppåtgående konjunktur.

Ett stöd för denna sin uppfattning finna fullmäktige äfven

däri, att minskningen i t. ex. den tyska riksbankens utlåning varit från

februari 1908 till februari 1909 relativt ännu större än Sveriges riksbanks,

och dock lär icke tyska riksbanken med fog kunna tillvitas en

inre svaghet.

Motionären antyder äfven de åtgärder, som borde vidtagas för

att stärka och konsolidera riksbanken.

Först och främst borde, enligt motionären, riksbankens styrelse

erhålla en förändrad sammansättning, ty bankens styrelse hade ej alltid

fått den sammansättning, som varit önsklig ur näringslifvets och affärsvärldens

synpunkt. Anmärkningen riktar sig i hufvudsak mot Kungl.

Maj:t och Riksdagen, som utse fullmäktige, och fullmäktige själfva synes

näppeligen kunna yttra sig i denna personfråga.

Motionären åberopar 1881 års bankkommittés uttalande, att inom

riksbankens förvaltning bör finnas samlad framstående praktisk affärsskicklighet

och förmåga att rätt tillgodose handelns, industriens och

allmänna rörelsens behof. Om detta uttalande förena sig fullmäktige

gärna, men fullmäktige anse det icke därför bevisadt, att förenämnda

önskemål vore omöjligt att uppnå, därest bankens styrelse framgent

såsom hittills skulle utses af Kungl. Maj:t och Riksdagen. Skulle

det visa sig, att det nuvarande antalet fullmäktige vore för riksbanksstyrelsens

behöriga sammansättning alltför litet, och funne Kungl.

Maj:t och Riksdagen ej önskligt att öka detta antal, då kunde möjligen

tidpunkten vara inne för upptagande af frågan om så kallade bisittare.

Men fullmäktige kunna icke undgå att fästa eu viss vikt vid de betänkligheter,

som vid liknande frågors behandling utomlands framhållits

beträffande faran af en dylik bredvid den egentliga bankförvaltningen

stående institution, ty ansvaret för särskildt en statshanks ledning och

skötsel bör ej splittras på olika myndigheter.

Skall emellertid riksbanken kunna häfda en ledande ställning,

synes det, enligt motionären, oundgängligt, att åtgärder vidtagas för att

öka bankens ekonomiska resurser. Motionären anser nämligen bankens

s. 5 Kontrollera mot PDF

Banhoutslcottets Memorial N:o 5.

5

egna fonder numera alltför små. Liknande yrkanden hafva upprepade

gånger framställts äfven i andra länder med hänsyn till dessas centralbanker.

De vidlyftiga utredningar, som i följd häraf framkallats, lå

anses hafva ådagalagt, att man ganska allmänt på sakkunnigt håll omfattat

den åsikten, att storleken af en sedelutgifvande banks egna fonder

icke spelar någon synnerlig roll för bankens rörelse. Själffallet få

dessa fonder icke stå i ett onaturligt svagt förhållande till bankens förbindelser,

men hvad i detta afseende särskildt Sveriges riksbank beträffar,

så torde riksbanken få anses vara i förhållande till sin sedelutgifning

och sina öfriga förbindelser bland de starkast fonderade centralbanker,

som finnas. Följande siffror kunna i detta afseende lämna

någon upplysning:

Grund- och reservfondens sammanlagda belopp utgjorde nämligen

den 31 december 1907 i procent af utelöpande sedlar och avistaförbindelser

för

Franska banken.......................................... 4,0 %

Tyska riksbanken ....................................... 11,9 %

Englands bank............................................. 21,2 %

Sveriges riksbank....................................... 26,2 %

Den sista december 1908 uppgingo riksbankens grund- och reservfonder

till 27,2 % af utelöpande sedlar, giroskuld och utelöpande postväxlar

sammanräknade. Då franska banken anses för den kanske starkaste

af världens centralbanker, torde förestående uppgift utan alla vidare

kommentarier ådagalägga, att en centralbanks styrka icke i nämnvärd

grad beror på storleken af dess egna fonder.

Ett ännu tydligare språk tala dessa siffror, om man erinrar sig,

att franska bankens och engelska bankens grundfonder äro placerade i

franska och engelska statens egna förbindelser och således egentligen

endast äro att betrakta såsom garantifonder, medan riksbankens grundfond

ingår bland bankens i dess allmänna rörelse använda medel.

Motionären anser vidare, att sedelutgifningsrätten borde vidgas.

Härvid åberopar sig motionären på 1900 års kommittés uttalande, att

en tidvis skeende förhöjning i maximibeloppet af den obetäckta sedelkontingenten

borde äga rum, och för sin del finner motionären tidpunkten

härför nu vara inne.

Såsom bekant äro olika system tillämpade vid ordnandet af de

centrala bankernas sedelutgifningsrätt. Erfarenheten har dock visat, att,

hvilket system man än använda den metalliska kassan bildar sedelutgifningens

fastaste grund. Äfven om sedelutgifningsr«#en formellt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets Memorial N:o 5.

icke är beroende uteslutande af metalliska kassan, bedömes dock en

centralbanks ställning i regeln efter förhållandet mellan sedelstocken och

denna kassa. Man torde också kunna säga, att principen för den s. k

tredjedelstäckningen så till vida gäller för alla de olika systemen,

att en centralbank icke bör låta sin metalliska kassa, numera allmänt

guldkassan, nedgå under Vs af sedelstocken eller med andra ord, att

dess sedelutgifning ej bör öfverskrida 3 gånger denna kassa. Nu visar

statistiken, att riksbankens guldkassa utgjorde i medeltal

år 1904 ........................ 30,73 X af sedelutgifningsm^en

1905 ........................ 30,77 % )> »

1906 ........................ 30,97 X )> »

1907 ........................ 32,73 X » »

1908 ........................ 31,98 X » x>

Under åren 1904—1906 uppgick guldkassan aldrig till 331j3 %

af sedelutgifningsrätten, och endast under åren 1907—1908 öfversteg

guldkassan denna procent några gånger och då till högst 34,31 X.

Hade således riksbanken fullt utnyttjat hela sin sedelutgifningsrätt,

skulle bankens guldkassa i regel icke hafva uppfyllt det ofvan angifna

villkoret om en tredjedels täckning. De anförda siffrorna synas därför

tyda på att riksbankens sedelutgifningsrätt, med den guldkassa riksbanken

hittills ägt, vore snarare för frikostigt än för snäft tillmätt.

Blir riksbanken i tillfälle att öka sin guldkassa, kommer den ofvan

angifna procentsatsen visserligen att stiga, men samtidigt ökas också

sedelutgifningsraYfew, och enligt fullmäktiges åsikt får sedel behof vet i landet

ökas icke så obetydligt, innan anledning förefinnes att ändra de nuvarande

bestämmelserna för sedelutgifningsrättens beräkning.

Den förnämsta utvägen att öka riksbankens förmåga att värna

landets kredit i utlandet och mildra kristiders förlamande inverkan på

landets näringslif vore, enligt motionären, att skaffa riksbanken en stark

utländsk kassareserv. Den af Riksdagen förra året anvisade utvägen

att låta riksgäldskontoret ställa till riksbankens förfogande skattkammarväxlar

å ett belopp af 40 miljoner kronor, vore visserligen, enligt

motionären, en lämplig reservutväg, men då riksbankens behof af

utländska betalningsmedel under kristiden öfversteg detta belopp, önskar

motionären en större kredit i utlandet. Motionären tänker sig att under

g}mnsamma ekonomiska tider skulle i utlandet uppläggas en kredit å

exempelvis 50 miljoner kronor att användas vid trängande behof. Det

framgår icke riktigt tydligt, huru motionären tänkt sig denna sak anordnad,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutslcottets Memorial N:o 5.

7

men af ordalagen synes man böra sluta att motionären afser, att hos

utländska bankhus skall för riksbankens räkning uppnegocieras eu lånekredit

å det ifrågavarande beloppet. Det har otta nog inträffat, att en

centralbank under kristider och på kort tid upptagit lån i utlandet eller

där skaffat sig en kredit, men veterligen har det icke förekommit,

att en centralbank år efter år tillförsäkrat sig en utländsk kredit att

användas såsom kassareserv. Att på förhand bedöma verkningarna

af den föreslagna anordningen synes svårt. Motionären hoppas, att

en sådan anordning skulle medföra ökad trygghet och stabilitet

för vår kredit i utlandet. Fullmäktige befara dock, att riksbankens

och rikets anseende och kredit därigenom icke skulle stärkas, enär

det sannolikt skulle uppfattas såsom tecken på en ytterlig ekonomisk

svaghet, att riksbanken på detta sätt hänvände sig till utlandet.

Slutligen yttrar sig motionären om önskvärdheten, att riksbanken

hölle en viss ordning på privatbankernas utländska affärer och i öfrig!

ingrepe normerande i deras rörelse, hvarjämte motionäröti förordar en

enig samverkan i frågor som röra landets kreditförhållanden, mellan

Kungl. Maj! samt riksgäldskontor och riksbanken, äfvensom mellan

dessa båda verk sinsemellan. Motionärens uttalanden i nyss antydda

afseenden torde få anses mer såsom principiella synpunkter och råd

angående riksbankens skötsel än såsom bestämda förslag och torde

därför icke här fordra fullmäktiges särskilda yttrande. Motionären

ifrågasätter jämväl något samarbete mellan riksbanken och bankinspektionen.

Här synes motionären dock hafva förbisett kungl. kungörelsen

af den 9 oktober 1908, där detta samarbete beröres och i viss

mån ordnas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt få fullmäktige såsom

sin åsikt uttala, att tillfredsställande skäl icke blifvit af motionären

anförda för bifall till det af honom väckta förslaget.»

Grunderna för riksbankens förvaltning och verksamhet hafva för

ej länge sedan varit föremål för synnerligen omfattande utredningar

från statsmakternas sida. På grund af dessa utredningar ombildades

riksbanken till eu verklig centralbank, som fick sina normerande bestämmelser

i nu gällande lag för riksbanken af den 12 maj 1897. Äfven

därefter hafva lagens bestämmelser angående riksbankens sedelutgifningsrätt

varit underkastade särskild granskning, som under år 1901

ledde till vissa ändringar i lagen.

Med den ställning, centralbanken har till landets affarslif och ekonomiska

utveckling, kunna ofta förekommande ändringar i denna orga
-

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

BanJcoutsJcottets Memorial N:o 5.

libation eller i grunderna för bankens verksamhet lätt föranleda rubbningar

inom affärsvärlden samt böra därför undvikas, såvida ej afgörande

skäl förebringas för en ändring.

När nu motionären föreslagit en omfattande utredning angående

grunderna för riksbankens förvaltning och verksamhet, har han visserligen

berört synpunkter i fråga om riksbankens organisation, dess ledning

och skötsel, hvilka äro värda beaktande. Hvad motionären anfört

till stöd för sitt förslag finner utskottet emellertid icke innefatta bevis

om sådana brister i nämnda organisation eller i de normerande bestämmelserna

för bankens förvaltning, att icke dess nuvarande form kan

bereda tillfälle ej mindre att för bankens ledning erhålla män äfven med

framstående praktisk affärsskicklighet och förmåga att rätt tillgodose

handelns, industriens och allmänna rörelsens behof än äfven för bankledningen

att vid bankens skötsel i flera afseenden följa de synpunkter,

som af motionären berörts.

Af dessa skäl och då utskottet ansluter sig till hvad bankofullmäktige

i sitt ofvan intagna utlåtande beträffande förevarande motion

anfört, anser utskottet icke omständigheterna påkalla en sådan utredning,

som i motionen föreslagits.

På grund däraf föranlåtes utskottet hos Riksdagen hemställa,

att herr Kronlunds ifrågavarande motion icke må

bifallas.

Stockholm den 8 mars 1909.

På bankoutskottets vägnar:

VERNER von SCHWERIN.

Reservationer:

af herrar Kronlund, Svensson, Rune och Neiglick.

Herrar Wallenberg och Thylander hafva begärt få antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.