Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af motion om skrifvelse till Kungl. Ma,j:t angående anordnande af inlåningsrörelse vid riksbanken och dess afdelningskontor.

1909-04-16 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1909:8, Utlåtande, i anledning af motion om skrifvelse till Kungl. Ma,j:t angående anordnande af inlåningsrörelse vid riksbanken och dess afdelningskontor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Utlåtande N:o 8.

1

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 19 April 1909, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af motion om skrifvelse till Kungl. Ma,j:t

angående anordnande af inlåningsrörelse vid riksbanken

och dess afdelningskontor.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till behandling af bankoutskottet

hänvisad motion, n:o 60, hafva herrar Lundgren och Forssell

hemställt, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t,

anhålla om utredning beträffande inrättande af inlåningsrörelse vid riksbanken

och dess afdelningskontor samt framläggande för Riksdagen af

det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

Såsom motiv för denna framställning anföra motionärerna följande:
»Mången

torde göra sig den frågan, huru det kan komma sig, att

icke riksbanken i likhet med så många andra banker af allmänheten

emottager penningar till insättning mot ränta eller med andra ord drifver

inlåningsrörelse. På detta spörsmål torde helt visst erhållas ett svar,

som i sammanfattning innebär, att detta är något, som ligger utom

ramen för riksbankens verksamhet. Ja, no g vet man, att detta är förhållandet

för närvarande, men frågan är då, om ej detta förhållande

skulle kunna med fördel ändras.

Man kan vara öfvertygad om, att allmänheten gärna skulle insätta

penningar i Riksbanken, då ju säkerheten där vore garanterad af staten

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 6 Sami. 1 Afd. 7 Häft. (N:o 8.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets Utlåtande N:o 8.

och sålunda större än i någon annan bank. En god början till inlåning

under statens garanti är redan gjord genom postsparbankens inrättande.

Det synes som härpå borde följa en fortsättning i riksbanken, och skulle

detta helt säkert medföra stort gagn både för riksbanken, allmänheten

och staten.

Då i hvarje län öfver hela landet finns åtminstone ett riksbankens

afdelningskontor, synes det som tiden vore inne för anställande af utredning

angående frågan om inrättande af inlåningsrörelse vid riksbanken

och dess afdelningskontor i landsorten.»

Öfver förevarande motion hafva fullmäktige i riksbanken på anmodan

af utskottet afgifvit yttrande, som har följande lydelse:

»I skrifvelse den 9 nästlidne februari har utskottet anmodat fullmäktige

att afgifva yttrande öfver en af herrar A. Lundgren och J.

Forssell inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 60, hvari hemställes,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,

beträffande inrättande af inlåningsrörelse vid riksbanken och dess afdelningskontor

samt framläggande för Riksdagen af det förslag, hvartill

utredningen kunde föranleda.

Frågan om rätt för riksbanken att bedrifva inlåningsrörelse har

i sammanhang med utarbetandet af de nu gällande grunderna för

bankens verksamhet upprepade gånger utgjort föremål för pröfning.

Bankkommittén af den 18 november 1881 uttalar i detta afseende, bland

annat, att en bank, som genom den honom tillerkända rättighet att

ensam utgifva sedlar erhållit den stora förmånen att af allmänheten

upptaga räntefria lån, icke borde tillika bedrifva inlåning mot räntegodtgörelse.

»Genom att afhålla sig från detta slags rörelse» — fortsätter

kommittén — »frigör sig banken från tvånget att behöfva uppsöka

affärer för att kunna genom utlåning göra fruktbärande medel, å

hvilka den själf skall erlägga ränta; och en bank, som måste söka

efter låntagare, löper tydligtvis alltid större fara att råka ut för mindre

goda sådana, än den bank, som kan i allt lugn vänta på att affärer

skola erbjudas honom och bland dessa för sig utvälja de säkraste och

mest passande. Genom att icke mottaga depositioner till förräntning,

blifver bankens ställning äfven i det hänseende tryggare, att banken

då ej behöfver, jämte omsorgen om sina sedlars inlösning, äfven draga

omsorg om inlösen af sina depositionsbevis, hvilka under ogynnsamma

affärstider vända sig liksom sedlarne mot dess guldkassa; och den

omsorgen är ingalunda lätt, eftersom fluktuationerna i en banks depositionsrörelse

oftast äro större än i dess sedelemission. Ännu mindre

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Utlåtande N:o 8.

3

lämpligt är naturligtvis, att en sådan bank till förräntning mottager å

giroräkning insatta medel, hvilka han då, för att göra fruktbärande,

själf tvingas att i utlåningsväg placera, fastän de hvilket ögonblick som

helst kunna honom åter afkräfvas. Härtill kommer ett ytterligare och

icke mindre viktigt skäl för en sådan bank att afhålla sig från räntebärande

inlåningsrörelse, nämligen att den utväg, som en dylik rörelse

öppnar för allmänheten, att för den del af sedelstocken, som öfverskjuter

omsättningens behof, söka en räntebärande placering hos den

sedelutgifvande banken själf, måste vara ägnad att vilseleda uppfattningen

om storleken af landets behof af rörelsemedel, att, så att säga,

minska känsligheten hos den mätare, som bör visa bankstyrelsen, när

sedelutgifningen nått den punkt, då densamma icke utan våda kan

ytterligare utsträckas. Ställningen måste nämligen i detta hänseende

framträda vida klarare, om de sedlar, hvilka rörelsen icke kan upptaga

eller icke utan anspråk på räntegodtgörelse vill anförtro banken att

förvara, så fort som möjligt vända sig mot banken med begäran om

mynt eller utländska valutor.»

Äfven bankkommittén af den 5 oktober 1889 uttalar sig för nödvändigheten

af att riksbankens rörelse inskränkes till de tryggaste

grenarna af bankverksamhet. Med åberopande jämväl af hvad 1881 års

bankkommitté anfört, framhåller denna kommitté såsom ytterligare stöd

för sin uppfattning, hurusom de förnämsta utländska centralbankernas

* rörelse, utom sedelutgifning, allenast omfattade, å ena sidan mottagande

af penningar i räkning utan ränta, och å andra sidan diskontering

af korta affärsväxlar samt beviljande af lån på kort tid mot pant

af säkra värdepapper eller handelsvaror af vissa slag, hvarjämte de

bedrefve köp och försäljning af värdepapper och ädla metaller äfvensom

mottoge värdeföremål till förvaring. I öfverensstämmelse därmed

anser kommittén, att det borde i regel förbjudas riksbanken att mot

räntegodtgörelse mottaga penningar å deposition eller i löpande räkning.

Det förslag till lag för riksbanken, hvilket af Kungl. Maj:t framlades

för 1897 års Riksdag, anslöt sig till den uppfattning, som sålunda

uttalats af de båda bankkommittéerna af 1881 och 1889, och upptog i

16 § en föreskrift, att riksbanken ej finge godtgöra ränta för medel,

som innestode å giroräkning, äfvensom i 19 § ett stadgande därom,

att riksbanken mottoge till förvar penningar att utan räntegodtgörelse

återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämdes.

Emellertid framställdes i en inom Andra Kammaren väckt motion det

yrkandet, att riksbanken skulle erhålla rätt att godtgöra ränta å medel,

som hos banken insattes på upp- och afskrifningsräkning eller å depo
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets Utlåtande N;o 8.

sition. Dåvarande bankofullmäktige förklarade sig i afgifvet yttrande

ej kafva något att erinra mot ofvan anförda bestämmelser i Kungl.

Maj:ts förslag. Det nyss nämnda i motionsväg framställda yrkandet blef

likväl af särskilda utskottet godkändt, dock under reservation af halfva

antalet utskottsledamöter. Utskottet delade visserligen den uppfattningen,

att en centralbank icke borde skaffa sig driftkapital genom att mot ränta

upplåna medel; men en sådan befogenhet som den ifrågavarande ansåge

utskottet dock af särskilda här nedan omförmälda skäl böra bibehållas

för riksbanken. Att denna befogenhet skulle komma att missbrukas af

riksbankens styrelse syntes vara så mycket mindre att befara, som den

dittills vunna erfarenhet alldeles icke gåfve anledning till en sådan

farhåga. För öfrigt ansåg utskottet de grunder, på hvilka banken vore

byggd, lämna full trygghet däremot, då i en statsanstalt, sådan som

riksbanken vore, det enskilda intresset icke kunde föranleda till spekulationsaffärer

med upplånade medel. Däremot hade det synts utskottet,

att möjligheten att lämna räntegodtgörelse för medel, insatta å uppoch

afskrifningsräkning, borde i särskilda fall kunna underlätta samarbetet

med göda affärshus, som önskade att hafva direkt växeldiskontering

hos riksbanken, hvarjämte riksbankens styrelse i rättigheten att

mot ränta mottaga penningar äfven å deposition hade ett medel att vid

sidan af och i samverkan med andra densamma till buds stående medel

användas för att åt riksbanken trygga det inflytande på penningväsendet

i landet, som till dettas fromma borde tillkomma denna uteslutande för

det allmänna bästa verkande anstalt. I sammanhang därmed har

utskottet vidare nämnt, att rättighet att lämna räntegodtgörelse för

inlånade medel äfven vore medgifven centralbanker i andra länder, oaktadt

dessa helt eller delvis vore aktiebanker.

I anslutning till hvad utskottet sålunda uttalat, föreslog utskottet,

att i 16 § af lagförslaget skulle införas ett tillägg af innehåll, att

fullmäktige skulle kunna åt firmor, som hade växeldiskontering i riksbanken

och ej själfva drefve bankrörelse, öppna upp- och afskrifningsräkning

mot räntegodtgörelse, samt att räntegodtgörelse äfven skulle

kunna af fullmäktige medgifvas för medel innestående å depositionsräkning,

när sådant ansåges vara med riksbankens fördel förenligt.

Utskottets ofvannämnda förslag blef af Andra Kammaren godkändt,

hvaremot Första Kammaren uteslöt det ifrågavarande tillägget. De

båda olika besluten blefvo därefter på utskottets förslag sålunda sammanjämkade,

att bestämmelsen om upp- och afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse

bibehölls, hvaremot förslaget om räntegodtgörelse äfven för

depositionsräkning af Riksdagen afslogs.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets Utlåtande N:o 8.

5

I öfverensstämmelse med hvad Riksdagen sålunda beslutat, innehåller

1897 års lag i § 16 ett stadgande därom, att fullmäktige må

kunna åt firmor, som hafva växeldiskontering i riksbanken och ej själfva

drifva bankrörelse, öppna upp- och afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse,

hvaremot enligt samma paragraf någon räntegodtgörelse icke

får medgifvas för medel, som hos riksbanken innestå på depositionseller

giroräkning.

Den rätt till inlåning mot räntegodtgörelse, som gällande lag medgifver

riksbanken, har allt sedan lagens trädande i kraft endast i mycket

ringa omfattning tagits i anspråk. Sammanlagda beloppet af insättningarna

på upp- och afskrifningsräkning hos riksbanken utgjorde:

år 1904 kr. 605,473:45,

„ 1905 „ 430,932:49,

„ 1906 „ 358,488:89,

„ 1907 „ 395,497:53,

„ 1908 „ 362,807:38,

däraf upplupen ränta kr. 279: 71

ii ii ii n 141.99

ii ii ii n H9. 22

il ii ii ii 135.87

ii ii ii ii 76:07

Att riksbankens inlåningsrörelse sålunda, oaktadt det gifna bemyndigandet,

inskränkt sig till en ren obetydlighet i jämförelse med

bankens öfriga rörelse, står i fullkomlig öfverensstämmelse med förhållandena

inom de större centralbankerna i utlandet. Såvidt fullmäktige

känna, förekommer icke vid någon af de ledande sedelutgifvande bankerna

någon inlåningsrörelse mot ränta. Äfven i de fall, då formell rätt att

mot ränta upplåna penningar af allmänheten blifvit genom lagstiftningen

någon centralbank tillerkänd, kommer denna rätt icke till någon praktisk

användning. Så har t. ex. den tyska riksbanken, som enligt banklagen

af den 14 mars 1875 är berättigad att mot ränta emottaga penningar

å depositions- eller giroräkning intill sammanlagda beloppet af

bankens grund- och reservfonder, icke sedan år 1879 begagnat sig af

detta medgifvande. Det förtjänar äfven nämnas, att någon förändring

i detta afseende icke blifvit ifrågasatt i det förslag till ändringar i den

tyska banklagen, hvilket nu föreligger såsom resultat af den s. k. bankenquétekommissionens

mycket omfattande arbeten, och detta ehuru på

kommissionens program upptagits bland annat just frågan om ökning

af bankens rörelsemedel genom inlåning mot räntegodtgörelse.

Det torde icke vara en tillfällighet, att de sedelutgifvande centralbankerna

afhålla sig från inlåningsrörelse. En sådan rörelse kan, för

så vidt de i deposition mot ränta emottagna medlen måste af banken i

sin tur göras räntebärande, lätt blifva förenad med mera risk, än som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets Utlåtande N:o 8.

Utshottet»

yttrande.

vidlåder en centralbanks utlåning i allmänhet, och i följd däraf synes

en inlåningsrörelse, som ej starkt begränsades, ock kunna menligt inverka

på bankens förmåga att fylla de uppgifter, som sedelmonopolet

ålägger densamma. En inlåning mot ränta skulle måhända också kunna

verka därhän, att näringslifvet finge undvara förmånen af lägsta möjliga

utlåningsränta, då nämligen de öfriga bankerna, i konkurrens med centralbanken,

för att uppväga den större säkerhet, som denna skulle

erbjuda, möjligen blefve tvungna att höja sin inlåningsränta utöfver

hvad som eljest skulle påfordras; en åtgärd, som i sin ordning ej kunde

undgå att inverka äfven på deras utlåningsränta.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, få fullmäktige såsom sin

åsikt uttala, att någon ändring i hvad för närvarande gäller beträffande

riksbankens inlåning icke är önskvärd.»

En af fullmäktige, herr von Friesen, hade vid ärendets föredragning

hos fullmäktige följande särskilda anförande:

»Genom lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 fråntogs

riksbanken så godt som fullständigt den rätt den förut haft att godtgöra

ränta på inlånade medel. Mot denna anordning inlade jag då

min gensaga. Men då nu lagen varit i kraft i snart 12 år, och någon

olägenhet af lagens ifrågavarande bestämmelser under den gångna tiden

icke försports, vill icke heller jag nu förorda någon ändring af riksbankslagen

i förevarande hänseende.»

Motionärerna anse, att, om riksbanken får rätt att inlåna penningar

mot ränta, detta »helt säkert skulle medföra stort gagn för riksbanken,

allmänheten och staten» och framhålla, att en god början till

inlåning under statens garanti är gjord genom postsparbankens inrättande.

I förbigående vill utskottet påpeka, att postsparbanken icke inrättades

för att förskaffa staten någon direkt fördel utan för att uppmuntra

och möjliggöra sparsamhet öfver hela landet, äfven på sådana

trakter, där inga bankkontor finnas. Det var företrädesvis de små besparingarne,

som genom postsparbanken skulle uppsamlas. Detta sker

nu genom öfver 3,000 postanstalter, och var medelbehållningen per bok

för år 1907 kronor 89: S9 på 566,976 motböcker.

Frågan angående den sedelutgifvande centralbankens rätt att inlåna

penningar mot ränta har upprepade gånger och i åtskilliga länder diskuterats,

men ständigt med samma resultat.

Tyska banklagen af den 14 mars 1875 medgifver tyska riksbanken

rätt att mottaga penningar mot eller utan ränta, men redan den 31 maj

1879 beslöts, att riksbanken icke vidare skulle godtgöra ränta å hos

V

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bankoutskottets Utlåtande, N:o 8.

banken insatta medel och uti de allmänna bestämmelserna af december

1908, som reglera riksbankens rörelse, heter det: »Å insatta penningar

godtgör riksbanken icke ränta.»

Då förnyelsen af franska bankens privilegium behandlades på

1890-talet, framdrogs frågan om att låta banken erlägga ränta å insatta

medel. Det anfördes, att om endast 1 procents ränta godtgjordes insättare,

skulle eu sådan åtgärd tillföra banken betydliga summor, men man

fann, att detta icke allenast ej skulle gagna vare sig banken eller det

allmänna, utan att hopandet af depositioner hos den monopoliserade

sedelbanken kunde medföra faror och ej öfverensstämde med dess ställning

som centralbank. Privilegiet blef ock år 1897 förnyadt utan sådan

bestämmelse.

När den svenska riksbankslagen af den 12 maj 1897 behandlades,

stannade kamrarne i olika beslut angående riksbankens rätt att godtgöra

ränta å i riksbanken insatta penningar. Resultatet af en sammanjämkning

blef sista momentet af § 16 så lydande:

»Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hafva växeldiskontering

i riksbanken och ej själfva drifva bankrörelse, öppna uppoch

afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse.»

1897 gjorde sig inom riksbankens fullmäktige olika åsikter gällande

rörande lämpligheten att inrymma rättighet för riksbanken att godtgöra

ränta å insatta medel. Nu, efter vunnen erfarenhet, äro fullmäktige

ense om att ändring i hvad för närvarande gäller beträffande riksbankens

inlåning icke är önskvärd. Som skäl för denna sin uppfattning

anföra fullmäktige dels 1881 och 1889 års kommittéers uttalanden i

ämnet, dels den ringa omfattning, i hvilken medgifvandet i ofvannämnda

§ 16 tagits i anspråk.

Till de skäl fullmäktige anfört, vill utskottet lägga följande:

Rätten att å räkning i riksbanken få åtnjuta ränta medgifves i §

16 endast firmor, som hafva växeldiskontering i riksbanken och icke själfva

drifva bankrörelse. Bestämmelsen att gynna de af riksbankens kunder,

som icke drifva bankrörelse, är en yttring af de åsikter, som förr gjorde

sig gällande, då riksbanken och de enskilda bankinrättningarne konkurrerade

med hvarandra såväl i sedelutgifning som om allmänhetens

gunst. Numera äro emellertid förhållandena helt annorlunda, i det att

bankerna äro riksbankens förnämsta kunder. Då alltså det gifvetvis

icke kan ifrågakomma att, om en ny bestämmelse införes i riksbankslagen

i det syfte motionärerna afse, utestänga bankerna från åtnjutande

af ränta på i riksbanken insatta medel, synes däraf vissa olägenheter

kunna uppstå. Riksbanken kan nämligen beträffande inlåningssatsernas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets Utlåtande, N:o 8.

storlek lika litet konkurrera med öfriga bankinrättningar i riket, som

postsparbanken i detta afseende kan konkurrera med sparbankerna, och

i följd häraf skulle det, enligt utskottets åsikt, hufvudsakligen blifva

bankerna, som under normala eller matta tider anförtrodde riksbanken

sina kassareserver för att åter under lifligare konjunkturer eller kristider

uttaga dem.

Skulle det åter genom att gynna den ene och utestänga den

andre lyckas riksbanken att samla ett afsevärdt belopp från allmänheten

inlånade pengar, så komme helt säkert de anspråk med förnyad kraft

att söka. göra sig gällande, som fordra, att riksbanken skall utsträcka

sin utlåning och uppträda som förläggare. Men riksbankens uppgift är

icke att förlägga rörelser utan att förse landet med rörelsemedel. Detta

sker genom att riksbanken i utbyte mot sina sedlar får sådana valutor,

som enligt banklagen kunna tjäna till underlag för de utelöpande sedlarne.

Skulle riksbanken genom att drifva inlåning frestas att i någon

större utsträckning utlämna sina sedlar mot inteckningar, aktier, varor

eller andra hypotek, som icke kunna tjäna till underlag för sedelutgifningen

och i dåliga tider icke realiseras, så är det klart, att, när

depositionerna återfordras, riksbankens förmåga att förse landet med

rörelsemedel snart minskas till stort men för det allmänna.

Utskottet anser således ej att återinförande för riksbanken i vidsträcktare

mån än nu är medgifvet af rätt att godtgöra ränta på inlånade

medel skulle medföra gagn vare sig för riksbanken, allmänheten

eller staten.

Under anslutning till hvad fullmäktige i ärendet anfört, hemställer

därför utskottet,

att herrar Lundgrens och Forssells ifrågavarande

motion icke må bifallas.

Stockholm den 16 april 1909.

På bankoutskottets vägnar:

WERNER G. von SCHWER1N.

Reservation

af herr Lundgren.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.