Utlåtande, i anledning af motion om skrifvelse till Kungl. Ma,j:t angående anordnande af inlåningsrörelse vid riksbanken och dess afdelningskontor.
1909-04-16 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1909:8, Utlåtande, i anledning af motion om skrifvelse till Kungl. Ma,j:t angående anordnande af inlåningsrörelse vid riksbanken och dess afdelningskontor.
Dokumentets text
Bankoutskottets Utlåtande N:o 8.
1
N:o 8.
Ank. till Riksd. kansli den 19 April 1909, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af motion om skrifvelse till Kungl. Ma,j:t
angående anordnande af inlåningsrörelse vid riksbanken
och dess afdelningskontor.
Uti en inom Andra Kammaren väckt, till behandling af bankoutskottet
hänvisad motion, n:o 60, hafva herrar Lundgren och Forssell
hemställt, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t,
anhålla om utredning beträffande inrättande af inlåningsrörelse vid riksbanken
och dess afdelningskontor samt framläggande för Riksdagen af
det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.
Såsom motiv för denna framställning anföra motionärerna följande:
»Mången
torde göra sig den frågan, huru det kan komma sig, att
icke riksbanken i likhet med så många andra banker af allmänheten
emottager penningar till insättning mot ränta eller med andra ord drifver
inlåningsrörelse. På detta spörsmål torde helt visst erhållas ett svar,
som i sammanfattning innebär, att detta är något, som ligger utom
ramen för riksbankens verksamhet. Ja, no g vet man, att detta är förhållandet
för närvarande, men frågan är då, om ej detta förhållande
skulle kunna med fördel ändras.
Man kan vara öfvertygad om, att allmänheten gärna skulle insätta
penningar i Riksbanken, då ju säkerheten där vore garanterad af staten
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 6 Sami. 1 Afd. 7 Häft. (N:o 8.)
2
Bankoutskottets Utlåtande N:o 8.
och sålunda större än i någon annan bank. En god början till inlåning
under statens garanti är redan gjord genom postsparbankens inrättande.
Det synes som härpå borde följa en fortsättning i riksbanken, och skulle
detta helt säkert medföra stort gagn både för riksbanken, allmänheten
och staten.
Då i hvarje län öfver hela landet finns åtminstone ett riksbankens
afdelningskontor, synes det som tiden vore inne för anställande af utredning
angående frågan om inrättande af inlåningsrörelse vid riksbanken
och dess afdelningskontor i landsorten.»
Öfver förevarande motion hafva fullmäktige i riksbanken på anmodan
af utskottet afgifvit yttrande, som har följande lydelse:
»I skrifvelse den 9 nästlidne februari har utskottet anmodat fullmäktige
att afgifva yttrande öfver en af herrar A. Lundgren och J.
Forssell inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 60, hvari hemställes,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,
beträffande inrättande af inlåningsrörelse vid riksbanken och dess afdelningskontor
samt framläggande för Riksdagen af det förslag, hvartill
utredningen kunde föranleda.
Frågan om rätt för riksbanken att bedrifva inlåningsrörelse har
i sammanhang med utarbetandet af de nu gällande grunderna för
bankens verksamhet upprepade gånger utgjort föremål för pröfning.
Bankkommittén af den 18 november 1881 uttalar i detta afseende, bland
annat, att en bank, som genom den honom tillerkända rättighet att
ensam utgifva sedlar erhållit den stora förmånen att af allmänheten
upptaga räntefria lån, icke borde tillika bedrifva inlåning mot räntegodtgörelse.
»Genom att afhålla sig från detta slags rörelse» — fortsätter
kommittén — »frigör sig banken från tvånget att behöfva uppsöka
affärer för att kunna genom utlåning göra fruktbärande medel, å
hvilka den själf skall erlägga ränta; och en bank, som måste söka
efter låntagare, löper tydligtvis alltid större fara att råka ut för mindre
goda sådana, än den bank, som kan i allt lugn vänta på att affärer
skola erbjudas honom och bland dessa för sig utvälja de säkraste och
mest passande. Genom att icke mottaga depositioner till förräntning,
blifver bankens ställning äfven i det hänseende tryggare, att banken
då ej behöfver, jämte omsorgen om sina sedlars inlösning, äfven draga
omsorg om inlösen af sina depositionsbevis, hvilka under ogynnsamma
affärstider vända sig liksom sedlarne mot dess guldkassa; och den
omsorgen är ingalunda lätt, eftersom fluktuationerna i en banks depositionsrörelse
oftast äro större än i dess sedelemission. Ännu mindre
Bankoutskottets Utlåtande N:o 8.
3
lämpligt är naturligtvis, att en sådan bank till förräntning mottager å
giroräkning insatta medel, hvilka han då, för att göra fruktbärande,
själf tvingas att i utlåningsväg placera, fastän de hvilket ögonblick som
helst kunna honom åter afkräfvas. Härtill kommer ett ytterligare och
icke mindre viktigt skäl för en sådan bank att afhålla sig från räntebärande
inlåningsrörelse, nämligen att den utväg, som en dylik rörelse
öppnar för allmänheten, att för den del af sedelstocken, som öfverskjuter
omsättningens behof, söka en räntebärande placering hos den
sedelutgifvande banken själf, måste vara ägnad att vilseleda uppfattningen
om storleken af landets behof af rörelsemedel, att, så att säga,
minska känsligheten hos den mätare, som bör visa bankstyrelsen, när
sedelutgifningen nått den punkt, då densamma icke utan våda kan
ytterligare utsträckas. Ställningen måste nämligen i detta hänseende
framträda vida klarare, om de sedlar, hvilka rörelsen icke kan upptaga
eller icke utan anspråk på räntegodtgörelse vill anförtro banken att
förvara, så fort som möjligt vända sig mot banken med begäran om
mynt eller utländska valutor.»
Äfven bankkommittén af den 5 oktober 1889 uttalar sig för nödvändigheten
af att riksbankens rörelse inskränkes till de tryggaste
grenarna af bankverksamhet. Med åberopande jämväl af hvad 1881 års
bankkommitté anfört, framhåller denna kommitté såsom ytterligare stöd
för sin uppfattning, hurusom de förnämsta utländska centralbankernas
* rörelse, utom sedelutgifning, allenast omfattade, å ena sidan mottagande
af penningar i räkning utan ränta, och å andra sidan diskontering
af korta affärsväxlar samt beviljande af lån på kort tid mot pant
af säkra värdepapper eller handelsvaror af vissa slag, hvarjämte de
bedrefve köp och försäljning af värdepapper och ädla metaller äfvensom
mottoge värdeföremål till förvaring. I öfverensstämmelse därmed
anser kommittén, att det borde i regel förbjudas riksbanken att mot
räntegodtgörelse mottaga penningar å deposition eller i löpande räkning.
Det förslag till lag för riksbanken, hvilket af Kungl. Maj:t framlades
för 1897 års Riksdag, anslöt sig till den uppfattning, som sålunda
uttalats af de båda bankkommittéerna af 1881 och 1889, och upptog i
16 § en föreskrift, att riksbanken ej finge godtgöra ränta för medel,
som innestode å giroräkning, äfvensom i 19 § ett stadgande därom,
att riksbanken mottoge till förvar penningar att utan räntegodtgörelse
återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämdes.
Emellertid framställdes i en inom Andra Kammaren väckt motion det
yrkandet, att riksbanken skulle erhålla rätt att godtgöra ränta å medel,
som hos banken insattes på upp- och afskrifningsräkning eller å depo
-
4
Bankoutskottets Utlåtande N;o 8.
sition. Dåvarande bankofullmäktige förklarade sig i afgifvet yttrande
ej kafva något att erinra mot ofvan anförda bestämmelser i Kungl.
Maj:ts förslag. Det nyss nämnda i motionsväg framställda yrkandet blef
likväl af särskilda utskottet godkändt, dock under reservation af halfva
antalet utskottsledamöter. Utskottet delade visserligen den uppfattningen,
att en centralbank icke borde skaffa sig driftkapital genom att mot ränta
upplåna medel; men en sådan befogenhet som den ifrågavarande ansåge
utskottet dock af särskilda här nedan omförmälda skäl böra bibehållas
för riksbanken. Att denna befogenhet skulle komma att missbrukas af
riksbankens styrelse syntes vara så mycket mindre att befara, som den
dittills vunna erfarenhet alldeles icke gåfve anledning till en sådan
farhåga. För öfrigt ansåg utskottet de grunder, på hvilka banken vore
byggd, lämna full trygghet däremot, då i en statsanstalt, sådan som
riksbanken vore, det enskilda intresset icke kunde föranleda till spekulationsaffärer
med upplånade medel. Däremot hade det synts utskottet,
att möjligheten att lämna räntegodtgörelse för medel, insatta å uppoch
afskrifningsräkning, borde i särskilda fall kunna underlätta samarbetet
med göda affärshus, som önskade att hafva direkt växeldiskontering
hos riksbanken, hvarjämte riksbankens styrelse i rättigheten att
mot ränta mottaga penningar äfven å deposition hade ett medel att vid
sidan af och i samverkan med andra densamma till buds stående medel
användas för att åt riksbanken trygga det inflytande på penningväsendet
i landet, som till dettas fromma borde tillkomma denna uteslutande för
det allmänna bästa verkande anstalt. I sammanhang därmed har
utskottet vidare nämnt, att rättighet att lämna räntegodtgörelse för
inlånade medel äfven vore medgifven centralbanker i andra länder, oaktadt
dessa helt eller delvis vore aktiebanker.
I anslutning till hvad utskottet sålunda uttalat, föreslog utskottet,
att i 16 § af lagförslaget skulle införas ett tillägg af innehåll, att
fullmäktige skulle kunna åt firmor, som hade växeldiskontering i riksbanken
och ej själfva drefve bankrörelse, öppna upp- och afskrifningsräkning
mot räntegodtgörelse, samt att räntegodtgörelse äfven skulle
kunna af fullmäktige medgifvas för medel innestående å depositionsräkning,
när sådant ansåges vara med riksbankens fördel förenligt.
Utskottets ofvannämnda förslag blef af Andra Kammaren godkändt,
hvaremot Första Kammaren uteslöt det ifrågavarande tillägget. De
båda olika besluten blefvo därefter på utskottets förslag sålunda sammanjämkade,
att bestämmelsen om upp- och afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse
bibehölls, hvaremot förslaget om räntegodtgörelse äfven för
depositionsräkning af Riksdagen afslogs.
Bankoutskottets Utlåtande N:o 8.
5
I öfverensstämmelse med hvad Riksdagen sålunda beslutat, innehåller
1897 års lag i § 16 ett stadgande därom, att fullmäktige må
kunna åt firmor, som hafva växeldiskontering i riksbanken och ej själfva
drifva bankrörelse, öppna upp- och afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse,
hvaremot enligt samma paragraf någon räntegodtgörelse icke
får medgifvas för medel, som hos riksbanken innestå på depositionseller
giroräkning.
Den rätt till inlåning mot räntegodtgörelse, som gällande lag medgifver
riksbanken, har allt sedan lagens trädande i kraft endast i mycket
ringa omfattning tagits i anspråk. Sammanlagda beloppet af insättningarna
på upp- och afskrifningsräkning hos riksbanken utgjorde:
år 1904 kr. 605,473:45,
„ 1905 „ 430,932:49,
„ 1906 „ 358,488:89,
„ 1907 „ 395,497:53,
„ 1908 „ 362,807:38,
däraf upplupen ränta kr. 279: 71
ii ii ii n 141.99
ii ii ii n H9. 22
il ii ii ii 135.87
ii ii ii ii 76:07
Att riksbankens inlåningsrörelse sålunda, oaktadt det gifna bemyndigandet,
inskränkt sig till en ren obetydlighet i jämförelse med
bankens öfriga rörelse, står i fullkomlig öfverensstämmelse med förhållandena
inom de större centralbankerna i utlandet. Såvidt fullmäktige
känna, förekommer icke vid någon af de ledande sedelutgifvande bankerna
någon inlåningsrörelse mot ränta. Äfven i de fall, då formell rätt att
mot ränta upplåna penningar af allmänheten blifvit genom lagstiftningen
någon centralbank tillerkänd, kommer denna rätt icke till någon praktisk
användning. Så har t. ex. den tyska riksbanken, som enligt banklagen
af den 14 mars 1875 är berättigad att mot ränta emottaga penningar
å depositions- eller giroräkning intill sammanlagda beloppet af
bankens grund- och reservfonder, icke sedan år 1879 begagnat sig af
detta medgifvande. Det förtjänar äfven nämnas, att någon förändring
i detta afseende icke blifvit ifrågasatt i det förslag till ändringar i den
tyska banklagen, hvilket nu föreligger såsom resultat af den s. k. bankenquétekommissionens
mycket omfattande arbeten, och detta ehuru på
kommissionens program upptagits bland annat just frågan om ökning
af bankens rörelsemedel genom inlåning mot räntegodtgörelse.
Det torde icke vara en tillfällighet, att de sedelutgifvande centralbankerna
afhålla sig från inlåningsrörelse. En sådan rörelse kan, för
så vidt de i deposition mot ränta emottagna medlen måste af banken i
sin tur göras räntebärande, lätt blifva förenad med mera risk, än som
6
Bankoutskottets Utlåtande N:o 8.
Utshottet»
yttrande.
vidlåder en centralbanks utlåning i allmänhet, och i följd däraf synes
en inlåningsrörelse, som ej starkt begränsades, ock kunna menligt inverka
på bankens förmåga att fylla de uppgifter, som sedelmonopolet
ålägger densamma. En inlåning mot ränta skulle måhända också kunna
verka därhän, att näringslifvet finge undvara förmånen af lägsta möjliga
utlåningsränta, då nämligen de öfriga bankerna, i konkurrens med centralbanken,
för att uppväga den större säkerhet, som denna skulle
erbjuda, möjligen blefve tvungna att höja sin inlåningsränta utöfver
hvad som eljest skulle påfordras; en åtgärd, som i sin ordning ej kunde
undgå att inverka äfven på deras utlåningsränta.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, få fullmäktige såsom sin
åsikt uttala, att någon ändring i hvad för närvarande gäller beträffande
riksbankens inlåning icke är önskvärd.»
En af fullmäktige, herr von Friesen, hade vid ärendets föredragning
hos fullmäktige följande särskilda anförande:
»Genom lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 fråntogs
riksbanken så godt som fullständigt den rätt den förut haft att godtgöra
ränta på inlånade medel. Mot denna anordning inlade jag då
min gensaga. Men då nu lagen varit i kraft i snart 12 år, och någon
olägenhet af lagens ifrågavarande bestämmelser under den gångna tiden
icke försports, vill icke heller jag nu förorda någon ändring af riksbankslagen
i förevarande hänseende.»
Motionärerna anse, att, om riksbanken får rätt att inlåna penningar
mot ränta, detta »helt säkert skulle medföra stort gagn för riksbanken,
allmänheten och staten» och framhålla, att en god början till
inlåning under statens garanti är gjord genom postsparbankens inrättande.
I förbigående vill utskottet påpeka, att postsparbanken icke inrättades
för att förskaffa staten någon direkt fördel utan för att uppmuntra
och möjliggöra sparsamhet öfver hela landet, äfven på sådana
trakter, där inga bankkontor finnas. Det var företrädesvis de små besparingarne,
som genom postsparbanken skulle uppsamlas. Detta sker
nu genom öfver 3,000 postanstalter, och var medelbehållningen per bok
för år 1907 kronor 89: S9 på 566,976 motböcker.
Frågan angående den sedelutgifvande centralbankens rätt att inlåna
penningar mot ränta har upprepade gånger och i åtskilliga länder diskuterats,
men ständigt med samma resultat.
Tyska banklagen af den 14 mars 1875 medgifver tyska riksbanken
rätt att mottaga penningar mot eller utan ränta, men redan den 31 maj
1879 beslöts, att riksbanken icke vidare skulle godtgöra ränta å hos
V
7
Bankoutskottets Utlåtande, N:o 8.
banken insatta medel och uti de allmänna bestämmelserna af december
1908, som reglera riksbankens rörelse, heter det: »Å insatta penningar
godtgör riksbanken icke ränta.»
Då förnyelsen af franska bankens privilegium behandlades på
1890-talet, framdrogs frågan om att låta banken erlägga ränta å insatta
medel. Det anfördes, att om endast 1 procents ränta godtgjordes insättare,
skulle eu sådan åtgärd tillföra banken betydliga summor, men man
fann, att detta icke allenast ej skulle gagna vare sig banken eller det
allmänna, utan att hopandet af depositioner hos den monopoliserade
sedelbanken kunde medföra faror och ej öfverensstämde med dess ställning
som centralbank. Privilegiet blef ock år 1897 förnyadt utan sådan
bestämmelse.
När den svenska riksbankslagen af den 12 maj 1897 behandlades,
stannade kamrarne i olika beslut angående riksbankens rätt att godtgöra
ränta å i riksbanken insatta penningar. Resultatet af en sammanjämkning
blef sista momentet af § 16 så lydande:
»Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hafva växeldiskontering
i riksbanken och ej själfva drifva bankrörelse, öppna uppoch
afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse.»
1897 gjorde sig inom riksbankens fullmäktige olika åsikter gällande
rörande lämpligheten att inrymma rättighet för riksbanken att godtgöra
ränta å insatta medel. Nu, efter vunnen erfarenhet, äro fullmäktige
ense om att ändring i hvad för närvarande gäller beträffande riksbankens
inlåning icke är önskvärd. Som skäl för denna sin uppfattning
anföra fullmäktige dels 1881 och 1889 års kommittéers uttalanden i
ämnet, dels den ringa omfattning, i hvilken medgifvandet i ofvannämnda
§ 16 tagits i anspråk.
Till de skäl fullmäktige anfört, vill utskottet lägga följande:
Rätten att å räkning i riksbanken få åtnjuta ränta medgifves i §
16 endast firmor, som hafva växeldiskontering i riksbanken och icke själfva
drifva bankrörelse. Bestämmelsen att gynna de af riksbankens kunder,
som icke drifva bankrörelse, är en yttring af de åsikter, som förr gjorde
sig gällande, då riksbanken och de enskilda bankinrättningarne konkurrerade
med hvarandra såväl i sedelutgifning som om allmänhetens
gunst. Numera äro emellertid förhållandena helt annorlunda, i det att
bankerna äro riksbankens förnämsta kunder. Då alltså det gifvetvis
icke kan ifrågakomma att, om en ny bestämmelse införes i riksbankslagen
i det syfte motionärerna afse, utestänga bankerna från åtnjutande
af ränta på i riksbanken insatta medel, synes däraf vissa olägenheter
kunna uppstå. Riksbanken kan nämligen beträffande inlåningssatsernas
8
Bankoutskottets Utlåtande, N:o 8.
storlek lika litet konkurrera med öfriga bankinrättningar i riket, som
postsparbanken i detta afseende kan konkurrera med sparbankerna, och
i följd häraf skulle det, enligt utskottets åsikt, hufvudsakligen blifva
bankerna, som under normala eller matta tider anförtrodde riksbanken
sina kassareserver för att åter under lifligare konjunkturer eller kristider
uttaga dem.
Skulle det åter genom att gynna den ene och utestänga den
andre lyckas riksbanken att samla ett afsevärdt belopp från allmänheten
inlånade pengar, så komme helt säkert de anspråk med förnyad kraft
att söka. göra sig gällande, som fordra, att riksbanken skall utsträcka
sin utlåning och uppträda som förläggare. Men riksbankens uppgift är
icke att förlägga rörelser utan att förse landet med rörelsemedel. Detta
sker genom att riksbanken i utbyte mot sina sedlar får sådana valutor,
som enligt banklagen kunna tjäna till underlag för de utelöpande sedlarne.
Skulle riksbanken genom att drifva inlåning frestas att i någon
större utsträckning utlämna sina sedlar mot inteckningar, aktier, varor
eller andra hypotek, som icke kunna tjäna till underlag för sedelutgifningen
och i dåliga tider icke realiseras, så är det klart, att, när
depositionerna återfordras, riksbankens förmåga att förse landet med
rörelsemedel snart minskas till stort men för det allmänna.
Utskottet anser således ej att återinförande för riksbanken i vidsträcktare
mån än nu är medgifvet af rätt att godtgöra ränta på inlånade
medel skulle medföra gagn vare sig för riksbanken, allmänheten
eller staten.
Under anslutning till hvad fullmäktige i ärendet anfört, hemställer
därför utskottet,
att herrar Lundgrens och Forssells ifrågavarande
motion icke må bifallas.
Stockholm den 16 april 1909.
På bankoutskottets vägnar:
WERNER G. von SCHWER1N.
Reservation
af herr Lundgren.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1909.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.