Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att uppbördsprovisionen vid indrifning af kronooch kommunalutskylder m. m. måtte oafkortad tillkomma den, som i sista hand verkställer indrifningen.

1909-04-29 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1909:13, Skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att uppbördsprovisionen vid indrifning af kronooch kommunalutskylder m. m. måtte oafkortad tillkomma den, som i sista hand verkställer indrifningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1909 kl. 12 midd.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i

anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t med anhållan, att uppbördsprovisionen vid indrifning

af krono- och kommunalutskylder m. m. måtte oafkortad

tillkomma den, som i sista hand verkställer indrifningen.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, motion, n:o 12, har herr Motioner och

Bernh. Eriksson i Grängesberg, med instämmande af fyra utaf kammarens ärendets beledamöter,

hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t an- Andra

hålla, att uppbördsprovision vid indrifning af krono- och kommunal- Kammaren.

utskylder äfvensom af sådana utskylder och afgifter eller sammanskott af

menigheter, som enligt gifna stadganden skola uppbäras och redovisas af

den, som uppbörden af utskylder till kronan tillkommer, må oafkortad

tillkomma den, som i sista hand verkställer indrifningen.

Med hänvisning till motiveringen för denna motion har herr Eriksson

vidare i en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 197, hemställt,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att uppbördsprovision

vid indrifning af församlingsafgifter till prästerskapet och vägBih.

till Riksd. Prof. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Höft. (N:o 13) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 13.

skattemedel, som ej uppbäras i samband med kronouppbörden, må oafkortad

tillkomma den, som i sista hand verkställer indrifningen.

Andra Kammarens femte tillfälliga utskott, till hvilket motionerna

hänvisats, har funnit den väckta frågan böra begränsas att gälla allenast

landsbygden samt efter redogörelse för de i ämnet nu gällande bestämmelser

ansett af dessa framgå:

att då kronofogde själf verkställer indrifning af ifrågavarande restantier,

han är berättigad att åtnjuta hela indrifningsafgiften eller uppbördsprovisionen;
att

då fjärdingsman därtill anlitas, denne åtnjuter hälften och kronofogden

andra hälften däraf;

samt att då länsman verkställer indrifning af kommunalutskylder,

församlingsafgifter till prästerskap och resterande afgifter till försäkringsanstalter,

han och kronofogden äga att sig emellan lika fördela den därför

stadgade uppbördsprovisionen.

Olika meningar hafva däremot yppats, huruvida länsman, då han

verkställer indrifning af kronoutskylder och i samband därmed utgående

afgifter, är berättigad till hela indrifningsafgiften eller blott hälften däraf.

Utskottet har vidare anfört följande:

»Såsom regel gäller, att indrifningen af de utaf motionären åsyftade

restantier af kronofogden uppdrages åt vederbörande länsman och af denne

åt respektive fjärdingsmän. Undantagsvis anlitar kronofogden dock direkt

vederbörande fjärdingsman, hvarförutom kronofogde och länsman understundom,

såsom då restbeloppen äro jämförelsevis stora, själfva ombesörja

indrifningen. På sätt af den förut lämnade redogörelsen framgår, hafva

ock kronofogde och länsman, som för indrifningens ombesörjande anlitat

fjärdingsman, att, då utmätning af denne verkställts, därefter vidtaga de

försäljnings- och andra åtgärder, som för ärendets slutförande erfordras.

Medan alltså själfva indrifningsåtgärderna hufvudsakligen utföras af

fjärdingsmannen, påhvilar åter arbetet med upprättande af rest- och afkortningslängder

samt skriftväxlingen till respektive myndigheter angående

dem, som antingen afflyttat från uppbördsdistriktet utan att hafva behörigen

erlagt sina utskylder eller ock befunnits sakna tillgång till deras

gäldande, vederbörande kronofogde och, i den mån länsmännen af honom

anlitas såsom mellanhänder, i väsentlig mån jämväl dessa.

I hvilken utsträckning indrifningen af ifrågavarande restantier verkställes

af respektive kronofogdar, länsmän och fjärdingsmän, framgår i

viss män af de utaf löneregleringskommittén från kronofogdar och länsmän

infordrade uppgifter å storleken af deras extra inkomster i tjänsten

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

för åren 1901—1904. En sammanställning af dessa uppgifter visar, att

ersättningen för utmätning för allmänna utskylder och afgifter enligt

kungl. förordningen den 12 juli 1878 varit i medeltal för nämnda år:

för 173 af landets 118 kronofogdar:

i 31 fall.............ingen

» 38 » .............högst 100 kronor

» 17 » ............. 100—200 »

» 12 » 200—300 »

» 8 » 300—400 >

» 3 » ............. 400—500 »

» 1 » ............. 500—600 »

» 2 » ............. 600—700 »

» 1 > 800—900 >

och för 504 af landets 517 länsmän:

i 375 fall.............ingen

»113 ».............högst 100 kronor

» 12 »............. 100—200 »

» 3 »............. 200—300 »

» 1 s>............. 600—700 »

För återstående 5 kronofogdar och 13 länsmän saknas uppgifter i

förenämnda hänseende.

Af berörda uppgifter framgår vidare, att ifrågavarande ersättning

utgjort i medeltal för hvarje af nämnda år för kronofogdarna omkring

12,750 kronor och för länsmännen omkring 5,700 kronor eller i genomsnitt

för enhvar af de förra cirka 113 kronor och för enhvar af de senare

11 å 12 kronor.

Enligt hvad utskottet inhämtat, pläga emellertid ett stort antal

kronofogdar, på sätt de lämnade sifferuppgifterna ock bestyrka, att till de

fjärdingsmän, som anlitats för indrifningen, afstå sin hälft af indrifningsafgiften

och uppbördsprovisionen.

Angående dispositionen af den för indrifning utaf ifrågavarande

restantier stadgade afgift hafva tid efter annan i afgifna motioner inom

Riksdagen framställts förslag, hvilka delvis föranledt ändringar i dittills

gällande föreskrifter.

Äfven det önskemål, som innefattas i nu förevarande motioner, har

tidigare varit föremål för Riksdagens uttalande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

Sålunda yttrade sammansatta stats- och bevillningsutskottet vid 1884

års riksdag i ett af båda kamrarna bifallet utlåtande öfver en af herr

P. Pehrson i Törneryd då väckt motion, hvilken bland annat afsåg, att

afgiften för uteblifven skattebetalning till staten skulle oafkortad anvisas

till den, som hos den skattskyldige verkställde indrifningen: »Med afseende

därpå, att de utskylder, hvarom nu är fråga, skola gäldas till staten, kan

det icke vara en obillig fordran, att den, som verkställer berörda indrifning,

därför erhåller ersättning i främsta rummet för de med indrifningen

förenade kostnaderna samt därjämte äfven någon godtgörelse för besväret.

—--I vidsträckta län, sådana som de flesta norrländska och åt
skilliga

andra, där i allmänhet jämväl fögderierna och socknarna äro

stora, måste indrifningen vara förenad med högst betydliga kostnader,

och vid sådant förhållande synes det vara ännu obilligare än eljest, att

fjärdingsmannen eller annan, som faktiskt verkställer indrifningen, skall

behöfva till vederbörande afstå någon del af den ringa inkomst, som

stämmoböterna, d. v. s. den del af dem, som verkligen inflyter, kunna

bereda.»

1903 års lagutskott åter yttrade i ett likaledes af båda kamrarna

bifallet utlåtande öfver en då väckt motion om sådan ändring i 70 § af

kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet, att däri omnämnda

provision skulle tillfalla den utmätningsman, som verkställde indrifningen:

»Äfven då kronofogde sätter annan i sitt ställe för själfva indrifningen,

medför dock ifrågavarande uppbörd med åtföljande redovisning besvär

jämväl för kronofogden, hvilken dessutom bär ansvarat för redovisning

och för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummlse kan komma.

Vid sådant förhållande synes det utskottet billigt, att kronofogden erhåller

andel i uppbördsprovisionen; och äfven den nu stadgade grunden för provisionens

fördelning mellan honom och utmätningsmannen är enligt utskottets

uppfattning skälig och rättvis. Möjligen kan ju påvisas, att den

andel af uppbördsprovisionen, som tillkommer fjärdingsman, på ett eller

annat ställe blir så liten, att den ej motsvarar hans besvär, och att kommunen

af sådan anledning måste lämna fjärdingsmannen högre lön än

eljest behöft ifrågakomma, men om så ock skulle vara förhållandet, lärer

sådant . ej lämpligen böra afhjälpas genom att fråntaga kronofogden den

andel i uppbördsprovisionen, som kan anses skäligen motsvara det ansvar

och den redovisningsskyldighet, som åligger honom.»

I detta sammanhang må ock erinras, att bland de aflöningsvillkor,

som förknippats med den år 1878 tillkomna, för kronofogdar och länsmän

ännu gällande lönereglering för vissa landsstatstjänstemän, upptagits den

bestämmelse, att vissa uppräknade sportler fortfarande skulle komma att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 5

utgå, däribland »andel i böter för försummelse att i behörig tid erlägga

påförda utskylder» samt »provisioner för uppbörd och redovisning af kommuners

eller enskilda inrättningars afgifter eller utaf medel af än mera

enskild natur».

Vidare må anmärkas, att löneregleringskommittén i sitt den 27

februari 1906 afgifna underdåniga betänkande angående reglering af löneförhållandena

in. in. vid landsstaten ej funnit sig böra föreslå indragning

eller inskränkning af ifrågavarande sportelförmåner, samt att kammarkollegium

och statskontoret i sitt öfver samma betänkande den 9 februari

1907 afgifna underdåniga utlåtande uttalat sig för att kronofogde, såsom

ansvarig för uppbörden af restantier, borde bibehållas vid andel i provisionen,

äfven när han ej själf verkställde indrifningen, men att, då länsman

af kronofogde anlitades för indrifning af restantier, för hvilka rätt

till indrifningsafgift eller uppbördsprovision vore uppbördsman medgifven,

nämnda afgift eller provision borde så fördelas, att kronofogden åtnjöte

73 och länsmannen 73 med skyldighet för länsmannen att till vederbörande

fjärdingsman afstå denne tillförsäkrad andel däri.

Af Kungl. Maj:ts proposition till innevarande års Riksdag n:o 37

inhämtas, att de under hösten 1908 för biträde inom civildepartementet

med fögderiförvaltningens omorganisation tillkallade sakkunniga i en den

10 oktober 1908 aflämnad promemoria, som innefattar utredning, i hvad

mån de nu till tjänstemännen vid landsstaten utgående sportler kunna indragas

till statsverket eller upphöra att utgå, uttalat sig för bibehållande

af de indrifningsafgifter för resterande kronoutskylder, kommunalutskylder,

vägskattemedel, som ej uppbäras i sammanhang med kronoutskylder, och

församlingsafgifter till prästerskapet, hvilka under olika namn utgå till

kronofogdar och länsmän, då indrifning af dem jämlikt kungl. förordningen

den 12 juli 1878 verkställes.

Då utskottet härefter öfvergår till att för egen del yttra sig öfver

motionärens hemställan, yppar sig först det spörsmålet, huruvida ett afgörande

i föreliggande ämne lämpligen bör träffas, innan frågan om fögderiförvaltningens

omorganisation vunnit sin slutliga lösning.

Utskottet vill i detta hänseende erinra:

att fjorårets Riksdag afslog den af Kungl. Maj:t i berörda fråga då

framlagda proposition, hvilken afsåg att, med bibehållande af kronofogdeoch

länsmansinstitutionerna, minska antalet sådana tjänstemän från respektive

118 och 516 till 108 och 486, samt beslöt att, utan ändring i dittillsvarande

aflöningar åt dessa tjänstemän, anvisa nödiga medel för att bereda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

dem en tillfällig löneförbättring å respektive 600—800 och 1,000—1,300

kronor;

att den utgång, frågan sålunda erhöll, otvifvelaktigt berodde på det

inom Riksdagen vid flera tillfällen uttalade önskemål om kronofogdetjänsternas

indragande och kronofogdegöromålens öfverflyttande å länsmännen;
att

den af Kungl. Maj:t i år framlagda proposition angående lönereglering

för fögderiförvaltningen utgår från, att kronofogde- och länsmansinstitutionerna

skola i sina hufvuddrag bibehållas, men antalet kronofogdar

ytterligare inskränkas till 84;

att enligt sistnämnda proposition utmätningsärendena i allmänhet

skulle komma att skiljas från kronofogdarna för att läggas å länsmännen

med eget ansvar, att länsmännen följaktligen skulle fungera såsom utmätningsmän

äfven beträffande indrifningen af de uppbördsrestantier och

öfriga afgifter, som afses i kungl. förordningen den 12 juli 1878, med

rätt för länsmännen, såsom nu, att på eget ansvar uppdraga å fjärdingsmän

att förrätta utmätning af lös egendom, att kronofogdarnas redogörareställning

emellertid skulle bibehållas ej allenast beträffande kronoutskylder

utan ock i fråga om indrifning af de å uppbördsstämma oguldna kommunal

utskylder, vägskattemedel i det fall, att dessa lika med kommunalutskylder

indrifvas och redovisas, samt församlingsafgifter till prästerskapet,

och att kronofogdarna fördenskull skulle hafva att i hittills gällande

ordning genom utmätningsmän besörja indrifningen, kronofogdarna dock

obetaget att, liksom länsmännen, omedelbart inom sitt fögderi anlita

fjärdingsmän för indrifningen, i hvilket fall kronofogdarna skulle anses

såsom utmätningsmän och bära det med sådan ställning förenade ansvar;

samt att i två vid innevarande års Riksdag inom Andra Kammaren

väckta, af sammanlagdt 42 kammarledamöter undertecknade motioner hemställts

om afslag å denna Kungl. Maj:ts proposition och om förnyad pröfning

af frågan om kronofogdetjänsternas indragning.

Vid öfvervägande af nu angifna spörsmål har utskottet kommit till

den uppfattning, att för pröfning af det utaf motionären angifna önskemål

ej erfordras, att frågan om fögderiförvaltningens omorganisation dessförinnan

blifvit bragt till lösning. Oafsedt huruvida kronofogdeinstitutionen

bibehålies eller icke och huru, i förra fallet, arbetsfördelningen mellan

kronofogdar och länsmän kommer att ordnas, lärer ej någon tvekan råda

därom, att fjärdingsmännen framgent såsom hittills få till hufvudsaklig

del i sista hand ombesörja indrifningen af restantierna. De skäl, som nu

tala för den ifrågasatta ändringen, torde ock komma att oförminskade

kvarstå efter en kommande omorganisation.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N'':u i) Utlåtande N:o 13. 7

Syftet med ifrågavarande indrifningsafgift och uppbördsprovision liar

utan tvifvel varit dels att förebygga, det allmänheten underläte att i behörig

tid betala sina utskylder och afgifter, och dels att bereda skålig

godtgörelse för det med indrifningen förenade besvär. För att kunna fylla

dessa ändamål vore en förhöjning af afgiften och provisionen säkerligen

af behofvet påkallad, men dä en sådan förhöjning skulle komma att i

främsta rummet drabba dem, som af verklig oförmåga hindras att fullgöra

sin betalningsskyldighet, torde betänkligheter däremot möta. Utskottet

anser sig dock ej böra underlåta att i detta sammanhang påvisa olämpligheten

af att indrifningsafgiften beträffande kronoutskylder och de i

samband därmed utgående afgifter är begränsad till ett belopp af fem

kronor. Erfarenheten har nämligen visat, att, då det gällt större restantier

af detta slag vederbörande understundom afsiktligt hafva underlåtit

att fullgöra sin betalningsskyldighet för att under indrifningstiden bereda

sig bankränta å restantiesumman till vida högre belopp än den föreskrifna

indrifningsafgiften.

Såsom hufvudsakligt. motiv för sin framställning har motionären anfört,

att den fjärdingsmannen nu tillkommande ersättning för indrifningen

af ifrågavarande restantier är alltför ringa att ens tillnärmelsevis utgöra

skälig godtgörelse för det därmed förenade arbete och besvär. Sanningen

af detta påstående torde svårligen kunna jäfvas. Särskild! i de vidsträckta,

glest befolkade kommunerna äro indrifningsgöromålen för fjärdingsmännen

synnerligen betungande. Ofta nödgas fjärdingsmannen flera gånger besöka

de skattskyldiga; och mången gång kommer han ej i åtnjutande af någon

som.helst ersättning för sitt besvär. Frånsedt de talrika fall, då restantier

på grund af afflyttning eller bristande tillgångar icke kunna indrifvas,

lärer det ock understundom inträffa, att de skattskyldiga vid likvid af

restantierna vägra att erlägga den för dem förhatliga indrifningsafgiften

eller uppbördsprovisionen, hvilken då, i händelse utmätningsbara tillgångar

saknas, ej kan utkräfvas. Härtill kommer, att fjärdingsmannen i de fall,

då utmätning af honom verkställes, är pliktig att själ!’ godtgöra det vittne,

som därvid författningsenligt skall närvara.

Den omständigheten, att, såsom förut angifvits, ett ej ringa antal

kronofogdar f. n. själfmant afstå sin andel i indrifningsafgiften och uppbördsprovisionen

åt vederbörande fjärdingsmän, talar i sin mån för bifall

till den af motionären gjorda hemställan.

Äfven ur den synpunkten, att fjärdingsmännen hafva att utan särskild

godtgörelse fullgöra bestyr, som afse rena statsändamål, synes det

ej obilligt att, sedan nu fögderitjänstemännen få anses hafva blifvit tillförsäkrade

en ej ringa löneförbättring, låta fjärdingsmännen, då de i sista

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

hand indrifva restantier af ifrågavarande slag, oafkortadt erhålla den föreskrifna

indrifningsafgiften eller uppbördsprovisionen.

På sätt de förut lämnade sifferuppgifterna utvisa, blefve det tillskott,

af hvilket fjärdingsmannen härigenom skulle komma i åtnjutande,

ej synnerligen stort. Efter fördelning å hela antalet fjäi-dingsmän i riket

— hvilket vid 1905 års början utgjorde 2,779, däraf enligt tillgängliga

uppgifter ej mindre än 965 åtnjöto en aflöning af högst 50 kronor och

793 en aflöning af mellan 50—100 kronor — skulle nämligen af tillskottet

å hvarje fjärdingsman belöpa sig högst 6 å 7 kronor. Den af

motionären påyrkade ändringen skulle dessutom möjligen hafva till följd,

att fögderitjänstemännen framgent komine att i större omfattning än f. n.

är fallet själfva ombesörja indrifningen, hvarigenom tillskottet till fjärdingsmannen

blefve än mindre.

Emot den ifrågasatta ändringen torde hufvudsakligen kunna invändas:

att véderbörande fögderitjänsteman, såsom ansvarig för redovisningen

af de restantier, fjärdingsmannen har att indrifva, och för den skada, som

af hans fel eller försummelse kan vållas, bör af sådan anledning äga andel

i indrifningsafgiften och uppbördsprovisionen;

att det med ändringen afsedda ändamålet, att fjärdingsmannen därigenom

skulle tillföras någon ökning i inkomster, ej komme att ernås,

enär kommunerna säkerligen skulle vid aflönin^ens bestämmande ta^a

hänsyn till tillskottet i inkomster;

och att, hvad särskilt anginge de kommunala och därmed likställda

restantierna, det vore principiellt oriktigt att låta de enbart af staten

aflönade fögderitjänstemännen utan någon godtgörelse taga befattning med

indrifning af dylika slags medel.

I först nämnda hänseende vill utskottet emellertid erinra, att fögderitjänstemännen

f. n. utan särskild godtgörelse bära ansvaret för andra

af fjärdingsmännen indrifna medel, såsom böter m. m. Erfarenheten torde

ock bestyrka, att kronofogdarna, hvilka hafva att pröfva de till fjärdingsman

utsedda personernas lämplighet till befattningen, i ytterst sällsynta

fall hafva åsamkats någon förlust till följd af fjärdingsmannens handhafvande

af restantieindrifningen.

Skulle ock i en och annan kommun den till fjärdingsmannen nu

utgående aflöningen komma att nedsättas på grund af det tillskott i inkomster,

som den ifrågasatta ändringen skulle för honom medföra, torde

dock i fråga om flertalet kommuner ändringen otvifvelaktigt föranleda

någon, om ock obetydlig, ökning i inkomster för respektive fjärdingsmän.

Hvad åter angår den sist omförmäla invändningen, förefinnes å

andra områden motsvarighet till det påpekade förhållandet. Så hafva

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o VI. 9

t. ex., på sätt förut omnämnts, fjärdingsmannen, ehuru aflönade enbart

af kommunerna, att utan särskild ersättning fullgöra bestyr, som afse rena

statsändamål.

I händelse den påyrkade ändringen kommer till stånd, blir däraf

en följd, att i de fall, då fjärdingsmän i och för indrifningen af restantier

verkställa utmätning, de, i motsats till hvad f. n. är fallet, komma att gå

förlustiga andel i indrifningsafgiften och uppbördsprovisionen, hvilken i

så fall oafkortad kommer att tillfalla de fögderitjänstemän, som, efter det

utmätningen verkställts, hafva att ombesörja försäljning af det utmätta

godset in. in. Då emellertid dessa tjänstemän härvid åsamkas ej ringa

kostnader för resor och dylikt, innebär detta förhållande enligt utskottets

förmenande ingen obillighet.

Vid pröfning af skälen för och emot den af motionären åsyftade

ändringen har det synts utskottet, som om fullgiltig anledning förefinnes

att med förut angifna begränsning till förhållandena å landet tillstyrka

motionerna, hvilka enligt utskottets förmenande äro uttryck för ett å

landsbygden sedan länge och allmänt närdt önskemål.

Utskottet anser sig böra särskildt erinra, att det i samband med

genomförandet af den utaf utskottet sålunda tillstyrkta ändringen synes

höra tagas under ompröfning, huruvida och i hvad mån till följd däraf

de förut återgifna, af motionerna ej berörda stadgandena i kungl. kungörelsen

den 22 oktober 1886 angående uppbörd af afgifter till vissa på

ömsesidighet grundade försäkringsanstalter ock böra i nu förevarande hänseende

underkastas förändring.

Slutligen har utskottet haft under öfvervägande, huruvida den

omständigheten, att vid fastställandet af den för kronofogdar nu gällande

löneregleringen bland aflöningsvillkoren upptagits, att af dittills utgående

sportelförmåner skulle bibehållas, bland andra, »andel i böter för försummelse

att i behörig tid erlägga påförda utskylder» samt »provisioner för

uppbörd och redovisning af kommuners eller enskilda inrättningars afgifter

eller utaf medel af än mera enskild natur», lämpligen bör föranleda, att den

af utskottet tillstyrkta ändringen ej bringas i tillämplighet förr än i samband

med ny reglering af fögderitjänstemännens löneförhållanden.

De under hösten 1908 för biträde inom civildepartementet med

fögderiförvaltningens omorganisation tillkallade sakkunniga hafva i ofvan

omförmälda promemoria af den 10 oktober 1908 såsom sin mening uttalat,

att de sportelförmåner, som vid senast verkställda lönereglering för

iögderitjänstemännen tillförsäkrats dem att fortfarande uppbäras, ej torde

Bill. till Riksd. Prof. 11)09. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

kunna indragas eller reduceras utöfver hvad vid sagda tillfälle ägde rum

utan medgifvande af tjänstemännen själfva, hvadan en förändring beträffande

sportelinkomster, som vid nämnda tidpunkt utginge, ej torde kunna

äga rum i annan mån, än för så vidt ifrågavarande tjänstemän inginge

på ny lönestat, enligt hvilken de vore eller blefve underkastade, efter

Kung!. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller minskning i de extra

inkomster, som åtföljde tjänsten.

Under erinran, att i Kungl. Maj:ts proposition till innevarande års

Riksdag angående lönereglering för fögderiförvaltningen bland aflöningsvillkoren

upptagits förbehåll af sist angifna slag, vill utskottet framhålla,

att — oafsedt huruvida den omständigheten, att genom den ifrågasatta

ändringen vederbörande fögderitjänstemän icke beröfvats rätt till åtnjutande

af indrifningsafgift och uppbördsprovision i den mån de själfva i

sista hand verkställa indrifningen af restantier, kan anses utesluta rätt

för kronofogdarna att å samma ändring grunda anspråk å vederlag för

mistade sportelinkomster — Riksdagen i allt fall har i sin hand att fästa

enahanda förbehåll vid beviljandet af den löneförbättring, som i händelse

af afslag å Kungl. Maj:ts ofvannämnda proposition torde komma att år

för år tillerkännas dessa tjänstemän, intill dess frågan om fögderiförvaltningens

omorganisation vunnit sin slutliga lösning.

Vid nu antydda förhållanden synes det utskottet, som om tillämpligheten

af den utaf utskottet tillstyrkta ändringen ej behöfver göras beroende

af ny reglering utaf fögderitjänstemännens löneförhållanden.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa, att Andra

Kammaren, i anledning af förevarande motioner, ville för sin del besluta,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t

täcktes föranstalta om sådan ändring i gällande bestämmelser angående

indrifningsafgiften för resterande kronoutskylder samt sådana utskylder och

afgifter eller sammanskott af menigheter, som enligt gifna stadganden

skola uppbäras och redovisas af dem, som uppbörden af utskylderna till

kronan åligger, äfvensom angående uppbördsprovisionen vid indrifning af

kommunalutskylder, församlingsafgifter till prästerskapet och vägskattemedel,

som ej uppbäras i samband med kronouppbörden, att nämnda

afgift och provision må på landet oafkortade tillkomma den, som i sista

hand verkställer indrifningen.»

Sedan Andra Kammaren bifallit denna utskottets hemställan, har

beslutet delgifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt första

tillfälliga utskott.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

11

Den tillökning i fjärdingsmannens aflöning, som genom ifrågavarande indrifningsafgifts

eller uppbördsprovisions totala öfverlåtande å dem,skalle dessa

befattnings häfvare beredas, är af Andra Kammarens femte tillfälliga utskott

beräknad till i medeltal 6 å 7 kronor för år. A andra sidan skulle emellertid,

enligt samma utskotts ofvan återgifva uttalande, den ifrågasatta

ändringens genomförande hafva till följd, att fjärdingsmän i de fall, då de

för indrifning af restantier verkställa utmätning, skulle gå förlustiga dem

nu tillkommande andel i indrifningsafgift och uppbördsprovision, hvilken

då skulle oafkortad tillfalla de fögderi tjänstemän, soin, efter det utmätningen

verkställts, ombesörjde försäljningen af det utmätta godset.

Såsom här ofvan anförts, har i den år 1878 vidtagna, för kronofogdar

och länsmän ännu gällande löneregleringen bestämts, att till dem

skall utgå »andel i böter för försummelse att i behörig tid erlägga påförda

utskylder» samt »provisioner för uppbörd och redovisning af kommuners

eller enskilda inrättningars afgifter eller utaf medel af än mera enskild

natur.»

Såsom kändt är, hafva de förslag till förändrad lönereglering för

fögderiförvaltningen, hvilka hittills framkommit, ännu icke ledt till något

slutligt resultat.

Vid sådant förhållande torde icke heller tillräckliga skäl föreligga

att nu ifrågasätta att afvika från hittills å förevarande område gällande

grundsatser. Såsom lagutskottet vid 1903 års riksdag i en liknande fråga

uttalade och Riksdagens båda kamrar då godkände, är det nämligen gifvet

att, äfven om kronofogde sätter annan i sitt ställe för själfva indrifningen,

uppbörden med åtföljande redovisning dock medför besvär jämväl för

kronofogden, hvilken dessutom bär ansvaret för redovisning och för skada,

som af indrifningsmans fel eller försummelse kan komma. Det är

därför billigt, att kronofogden erhåller andel i uppbördsprovisionen;

och äfven den nu stadgade grunden för provisionens fördelning mellan

honom och indrifningsmannen torde vara skälig och rättvis. Möjligen

kan ju påvisas, att den andel af uppbördsprovisionen, som tillkommer

fjärdingsman, på ett eller annat ställe blir så liten, att den ej

motsvarar hans besvär, och att kommunen af sådan anledning måste

lämna fjärdingsmannen högre lön än eljest behöft ifrågakomma, men om

så ock skulle vara förhållandet, lärer sådant ej lämpligen böra afhjålpas

genom att fråntaga kronofogden den andel i uppbördsprovisionen, som

kan anses skäligen motsvara det ansvar och den redovisningsskyldighet,

som åligger honom.

Slutligen torde böra i denna sak uppmärksammas, att genom en utsträckt

användning af allmänna posten för inkasseringar eller genom andra

Utskottets

yttrande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 13.

moderna anordningar indrifningsväsendet i fråga om utskylder och andra

hithörande afgifter lärer kunna ej oväsentligt underlättas och förenklas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra

Kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 29 april 1909.

På utskottets vägnar:

JULIUS JUHLIN.

Stockholm 1909. Ktmgl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.