Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliya Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4

1909-03-18 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1909:4, Första Kammarens Tillfälliya Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliya Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1909, kl. 10 f. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande (n:o 2) i

anledning af väckt motion angående skrifvelse till

Konungen i fråga om åtgärder för folkuppfostringsväsendets

utveckling i mera praktisk riktning.

Till utskottet kar känvisats eu af kerr Lorentz Petersson väckt

motion, n:o 9, kvari motionären kemställer, att Riksdagen med godkännande

af de allmänna grunder för folkuppfostringsväsendets utveckling,

som motionären framställt, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

ankålla, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för en sådan utveckling.

Motionären meddelar, att kans motion i kufvudsak öfverensstämmer

med en af biskop N. Lövgren vid senaste kyrkomöte väckt

motion, som ej föranledde någon åtgärd från kyrkomötets sida, enär

den ansågs ej falla inom kyrkomötets befogenhet.

I motiveringen påpekar motionären hemmets betydelse för det

uppväxande släktet ock vikten af att både för stat ock kyrka söka skapa

gynnsamma villkor för hemlifvets utveckling i god riktning, ock detta

icke minst i syfte att bereda föräldrarne möjlighet att väl fullgöra

sina uppfostringsplikter. Folkskolan skall vara och har ock i många

afseenden härvidlag varit en hjälp för hemmen. Att emellertid, säger

motionären, hjälpen varit behäftad med brister, har man skål att

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band. 4 Käft. (N:o 4.) 1

Motionens

motivering.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

misstänka af den allt högljuddare klagan öfver dåliga hem och förvildad

ungdom. Man bör därföre undersöka om icke på vissa punkter

en förändring af vårt skolväsen är af nöden. Motionären, som anser

det möjligt, att betydande brister förefinnas i ''planen och sättet för undervisningen

i folkskolan lämnar emellertid detta åsido och vill i stället

undersöka, om icke i skolans organisation förekomma felgrepp, som inverka

menligt såväl på hemlifvet som på barnens uppfostran. Felet

ligger däri att folkskolan, som ej bör vara en institution för sig utan

eu hjälpinstitution åt hemmen i deras sträfvan att uppfostra de unga,

under en period, från det 7:de till det 13:de året, tager barnens tid

och intresse alltför starkt i anspråk, medan den därefter, och det i

de så viktiga brytningsåren, skjuter dem helt och hållet ifrån sig.

Hemmet får under barnens skolålder alltför litet inflytande på deras

uppfostran. Folkskolebarnen böra fostras icke blott till förmåga att

i lifvet bruka sina själskrafter utan äfven till håg och duglighet för

kroppsarbete, och uppfostran till kroppsarbete går genom kroppsarbete.

Kroppslig och andlig utveckling böra gå jämsides med hvarandra.

Och denna parallellitet lärer äfven böra utsträckas till fostran för

det andliga och kroppsliga arbetet i detta ords inskränktare mening.

Motionären framhåller hemarbetets stora fostrande betydelse för

barnet och påpekar, att det måste betraktas som menligt för utvecklingen

att under den långa skoltiden i så hög grad lägga beslag på

barnen för skolan, att just ingen tid blir öfrig för hemarbetet.

Den skadligaste följden af att hemmet under skoltiden tränges

alldeles i bakgrunden anser motionären vara, att föräldrar och barn

komma bort från sin af själfva naturen gifna ställning till hvarandra,

att föräldrarnas uppfostringsenergi därigenom slappas, att barnen lösgöras

i sitt inre från förnimmelse af beroende under föräldramyndigheten.

Härigenom uppkommer mellan föräldrar och barn en sig med

åren alltmera vidgande klyfta.

Men äfven skolan lider enligt motionärens åsikt under dessa

förhållanden. Härom yttrar sig motionären sålunda: »Barnen tröttna

på det ihållande, ensidiga skolarbetet, de tröttna mot dagens slut,

mot veckans slut och mot terminernas slut. För läraren blir det en

pinsam ansträngning att hålla uppmärksamheten vaken hos en mängd

trötta barn. Ett läkt och jäkt blir det att stoppa in så rikhaltigt

kunskapsförråd som möjligt under de få skolåren. Vid tretton års

ålder eller ännu tidigare skola ju barnen hafva inhämtat alla de

kunskaper, som kunna anses hafva större värde för deras följande lif.

Mycket måste därföre läggas ned hos dem, som vida öfvergår deras

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (No I) Utlåtande N:o i.

intresse och fattningsgåfva. Däraf skadas deras intellektuella utveckling.

De börja till slut känna leda vid all den osmälta andliga föda, som

de nödgas intaga. Och den bristande håg för boklig bildning, som

man ofta iakttager hos den folkskolebildade allmänheten, torde ofta i

detta förhållande hafva sin tillräckliga förklaringsgrund.»

Såsom svar på frågan hvad som är att göra för att råda bot

för dessa missförhållanden anför motionären: »Inskränk skolarbetet

under de skolår, som här äro i fråga, inskränk det så, att föräldrar

och barn få tid för hvarandra, att barnen få tid för arbete i hemmen

och att de i skolan förmå med friskt sinne följa undervisningen.

Afsöndra ock ur lärokurserna allt stoff, som på barnets hithörande

utvecklingsstadium i det hela måste blifva osmält minneskram.

Svårare ställer sig problemet, då det gäller huru långt inskränkningen

bör gå och på hvad sätt den bör ske. Skall den stanna vid

tre fjärdedelar, två tredjedelar eller vid hälften af den nu föreskrifna

normaltiden? Skall begränsningen hufvudsakligen afse lärotimmarne

per dag, dagarne per vecka eller veckorna per år? Hvilken olikhet

bör iakttagas mellan land och stad, mellan jordbruks- och industridistrikt,

mellan trakter med glesare och tätare befolkning? Allt detta

är frågor, som endast kunna besvaras efter en omfattande sakkunnig

utredning.

Redan nu anser jag mig böra betona, att de föreslagna inskränkningarna

icke afse att pressa ned den allmänna bildningsnivån. Afsikten

med denna motion är tvärtom att gifva en ansats till att höja folkbildningen,

att göra den gedignare, mera harmonisk och mera praktisk.

Inskränkning på ett håll skulle motsvaras af en ännu mera betydande

utvidgning på ett annat.»

Motionären bemöter vidare den viktigaste invändning, som torde

göras mot hans förslag, nämligen huruvida det kan antagas, att föräldrarne

mera allmänt skola förstå att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja

barnens fritid i uppfostrande syfte eller huruvida det icke är

betydligt tryggare att, såsom nu sker, öfverlåta barnens utbildning åt

skolade uppfostrare. Skolans pedagogiska arbete behöfver utfyllas af

föräldrarnes fostringsverk. Föräldrakärleken har ett fint väderkorn

att träffa det rätta vid barnens behandling. Uppfostringsarbetet i

hemmet kan te sig ganska regellöst och ometodiskt, men ingenting

förmår ersätta de välgörande impulser, som under det förtroliga samlifvet

i hemmet afsiktligt eller omedvetet meddelas från föräldrarna

till barnen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Det andra missgreppet, som motionären anser vidlåder vårt folkskoleväsen

är att skolan alltför tidigt släpper barnen och särskildt icke

stödjer hemmen i deras fostran under de viktiga brytningsåren efter

slutad skoltid, hvilket förhållande ofta medför ödesdigra följder för

barnen. Föräldrar och barn ha under den trägna skoltiden blifvit i

sitt inre främmande för hvarandra, barnen vilja ej mera böja sig för

föräldramyndigheten. De unga lämnas att tidigt gå sina egna vägar,

som alltför ofta ej bära åt rätt håll.

Motionären anför vidare: >Äfven från synpunkten af kunskapers

bibringande är den nuvarande ordningen mycket förfelad. Icke nog

med att mycket osmält kunskapsstoff måste nedläggas i de alltför outvecklade

barnens minne; mycket måste ock eftersättas, som skulle vara

af oberäkneligt värde för de ungas framtid. De flesta folkskolebarn

öfvergå till näringarna. Många visa sig därvid håglösa; de flesta

kunna åtminstone icke lägga sin själ in i sitt arbete, enär de icke fått

någon nyckel till dess begripande. Helt annorlunda skulle det vara,

om de i början af sin arbetstid genom lämplig undervisning blefve

orienterade inom sin verksamhetssfär: de blifvande jordbrukarne inom

sitt fält, de olika industriarbetarne hvar inom sitt fält. Intresset blir

mera vaket, när man kan arbeta icke blott med sina armar utan äfven

med sitt förstånd.

Det torde sålunda få anses alldeles nödvändigt, att skolan utsträcker

sin verksamhet utöfver de nuvarande skolåren. En begynnelse

därtill har ju skett genom den s. k. fortsättningsskolan. I den riktningen

bör man gå vidare och på samma gång ställa hvarje ny kurs

i lefvande sammanhang med de föregående. Fortsättningskurserna

borde blifva både en, två, tre och fyra och i afseende på tidslängden

fortgå i fallande skala. De kunde icke blifva likformiga öfver hela

landet. I städer och andra större samhällen skulle de kanske ordnas

bäst som aftonskolor, på landsbygden som dagskolor några veckor i

följd; ämnena måste något växla efter olika orters behof o. s. v.

Före anordningen måste gå en sakkunnig utredning, som endast genom

Kungl. Maj:ts försorg kan åstadkommas.»

Motionären framhåller vidare, att i fortsättningskurserna borde

ingå ej uteslutande »praktiska» ämnen. De ungas syn bör blifva fäst

äfven på ideella mål. Man får ej förglömma vikten af ungdomens

religiöst-sedliga tillvaratagande och lyftning.

Beträffande frågan, huruvida fortsättningskurserna böra blifva

obligatoriska anför motionären: »Min mening är, att de böra blifva

obligatoriska, och att, om saken bedrifves med hofsamhet, man skall

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 5

lyckas att bringa den därhän. Naturligtvis måste möjlighet gifvas till

undantag och vederbörande skolmyndigheter erhålla rätt att under

särskilda förhållanden medgifva dispens. Till en början skulle nog

förslag om den obligatoriska undervisningens utsträckning röna motstånd,

och man kan icke tänka på att vinna mer än ett år i sänder.

Om emellertid kurserna skötas väl och visa sig blifva till gagn, så

kommer den bättre delen af ungdomen att af sig själf besöka dem,

och då lärer det icke fela, att man omsider i ungdomsskyddets intresse

söker utvidga deras gagneliga verkningar, så vidt möjligt är, till alla.»

Motionären anser, att förslaget ej bör falla på kostnadsfrågan,

enär denna bör blifva lindrig nog. Nya skolhus blifva knappast erforderliga.

Den inskränkning i undervisningen, som är föreslagen för

de sex första skolåren, torde medföra en sådan lättnad i lärarepersonalens

arbete, att nya årskurser kunna i stället öfvertagas. Om

också något högre anslag skulle komma att kräfvas än för de nuvarande

fortsättningsskolorna, böra dock enligt motionärens mening de

ekonomiska krafven under inga förhållanden blifva afskräckande.

Ej heller bör det möta oöfvervinneliga svårigheter att jämka

tiden för den fortsatta undervisningen efter arbetsgifvarnas önskningar.

Vid hushållningssällskapens ombuds möte under år 1908 väckte

grefve Gilbert Hamilton en motion, som i viss mån är likartad med

herr Lorentz Peterssons härofvan refererade.

I denna motion framhölls, att vårt land måste söka bättre tillvarataga

landets naturliga tillgångar, och att för detta ändamål

behöfdes mera praktisk utbildning på alla områden. Den formella

bildningen hade för stort rum i folkskolan. De unga böra tidigare

inriktas för det blifvande praktiska lefnadskallet. En förbättrad folkbildning

i praktisk riktning vore vårt lands viktigaste lifsfråga. Staten

borde se till, att de unge redan under uppväxtåren bibragtes ökad

yrkeskunskap, ökadt yrkesintresse, ökad arbetslust. Detta borde ske

hufvudsakligen inom öfverbyggnadema på folkskolan: fortsättningsskolan,

högre folkskolan, folkhögskolan och yrkesskolan. Fortsättningsskolan

borde blifva obligatorisk och lämpas efter de lokala förhållandenas

behof. I jordbruksbygder borde fortsättningsskolan sålunda

lägga hufvudvikten på bibringande af kunskap i och intresse för jord - bruksyrket, i industriorter på den där förhärskande industien, i städerna

på handel, handtverk och industri. Där svårigheter uppstode att göra

fortsättningsskolan obligatorisk, borde staten kunna lämna understöd.

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 4.

Hänsyn borde i första rummet tagas till att jordbruket är landets

modernäring och att man därför borde genom ökad kunskap och

energi i jordbruksyrket söka höja jordens afkastning.

Något program för folkbildningsväsendets omorganisation i praktisk

riktning vore ej uppgjordt, men detta borde göras, så att det blefve

system i det hela.

Hushållningssällskapens ombuds möte biföll grefve Gilbert Hamiltons

motion och beslöt ingå till Kungl. Maj:t med hemställan, att

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke med det

snaraste må genomföras en fullständig omorganisation i praktisk riktning

af hela vårt folkbildningsväsen, både folkskolan, fortsättningsskolan,

högre folkskolan, folkhögskolan och de särskilda yrkesskolorna,

så att det hela blefve satt i ett system, hvilket bibringade på hvarje

utvecklingsstadium det därför och med hänsyn till lokala förhållanden

bäst lämpade mått och slag af praktiska kunskaper och färdigheter.

På grund af denna hemställan beslöt Kungl. Maj:t den 12 januari

1909 att anmoda den s. k. seminariekommittén att afgifva yttrande

angående den väckta frågan om en omorganisation i praktisk riktning

af vårt folkbildningsväsen samt inkomma med förslag till de åtgärder,

som kommittén i berörda afseende kan finna erforderliga. Samtidigt

förordnade Kungl. Maj:t ytterligare tre ledamöter i nämnda kommitté.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet ofvannämnda dag säger

departementschefen bland annat: »Den fråga, som sålunda blifvit väckt

af hushållningssällskapens ombud, är utan tvifvel af synnerlig vikt för

vårt land. Det lärer icke kunna förnekås, att vår folkbildning för

närvarande är för litet inriktad för att fostra ungdomen för det blifvande

lefnadskallet. Helt naturligt är det, att de, som först gåfvo

impulsen till vår folkskoleutbildning, funno det framför allt vara angeläget,

att barnen i folkskolorna kommo i åtnjutande af de första

grunderna för all bildning, och det är äfven naturligt, att man sedermera

byggt vidare i denna riktning och sökt gifva folkskolebarnen

allt högre och högre mått af kunskap. Det är emellertid fara värdt,

att man därvid kommit att förbise vikten af att de unga jämväl

erhålla utbildning för sin blifvande verksamhet ute i lifvet. Såsom

redan anförts, har denna del af utbildningen blifvit i hög grad uppmärksammad

flerstädes utomlands, och det är förvisso icke för tidigt,

att densamma äfven hos oss vinner beaktande.»

I sammanhang härmed torde böra påpekas, att kommittén för ordnande

af den lägre landtbruksundervisningen i sitt den 12 december 1908

ingifna betänkande (sid. 157—160) äfven berört den föreliggande frågan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Kommittén yttrar härom bland annat:

»Kommittén har dock ej vid sitt arbete kunnat frånse betydelsen

af att landsbygdens ungdom redan vid tidigare år bibringas någon

kännedom om de allmänna förutsättningarna för ett rätt bedrifvande

af landtmannayrket, så att därigenom hågen må riktas åt detta yrke,

och har det för kommittén framstått såsom ett önskemål, att redan

undervisningen i folkskolan måtte få en sådan planläggning och bedrifvas

på ett sådant sätt, att densamma blefve ägnad att hos landsbygdens

ungdom väcka och bibehålla intresset för landtbruket.

Att såsom i flera länder redan äger rum, på folkskolans arbetsprogram

upptaga undervisning i jordbrukslära och husdj ursskötsel torde

visserligen hos oss med vår korta folkskolekurs icke kunna ifrågasättas,

men synes emellertid en dylik åtgärd böra tagas allvarligt i öfvervägande

för våra fortsättningsskolor och för de å landsbygden förlagda

högre folkskolorna, därest en omorganisation af dessa skolformer

kommer att äga rum.

Af större betydelse synes det kommittén vara, om undervisningen

i naturlära vid folkskolorna på landet komme att bedrifvas i en mera

praktisk riktning, än hittills varit fallet, och att vid denna undervisning

komme att läggas särskild vikt vid de delar af läroämnet, som

för den blifvande utöfvaren af landtmannayrket måste anses hafva den

största betydelsen. Men för att detta skall blifva möjligt erfordras

dels att läroböckerna i berörda ämne utarbetas enligt andra grunder

än hittills följts och dels att lärarutbildningen anordnas på ett sådant

sätt, att folkskolans lärare komma att äga de nödiga förutsättningarna

för att vid sin undervisning kunna hos lärjungarna väcka och bibehålla

intresse för landtmannanäringen och hvad med den äger sammanhang.»

Kommittén behandlar äfven frågan om anordnande af kommunala

aftonskolekurser i landthushållning för landsbygdens ungdom, sedan

denna afslutat sin folkskolekurs. Kommittén har emellertid ej framlagt

något positivt förslag i denna fråga, hvithet däremot en af dess

ledamöter herr C. Rydberg i en betänkandet bifogad reservation gjort.

Såsom af det anförda framgår, har den af motioären framlagda

frågan om vidtagande af åtgärder för folkuppfostringsväsendets utveckling

i mera praktisk riktning varit föremål för öfverläggningar inom

vida kretsar och äfven blifvit beaktad af Kungl. Maj:t.

Det kan ju ej heller förnekas, att denna fråga är af en djupt

ingripande betydelse för hela vårt land. Ingen torde kunna underskatta

vikten af att våra barn bibringas en så god och grundlig

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

undervisning, som förhållandena det tillåta. Ty det är på upplysningens

väg, som vi måste söka lyfta vårt folk upp på ett högre plan både

moraliskt och ekonomiskt. Härom torde alla vara eniga. Men det är

om sättet härför och om vägarna, hvilka skola föra till målet, som

meningarna äro och börjat blifva alltmera delade.

Såvidt utskottet kunnat finna, synas åsikterna vara ganska eniga

därom att folkskoleundervisningen bör anordnas i mera praktisk riktning.

Men däremot har man enligt utskottets mening ej fastslagit eller närmare

klargjort, hvad man i detta fall menar med opraktisk*. Folkskolans

närmaste målsmän synas mena, att krafvet på folkskoleundervisningens

omläggande i praktisk riktning visserligen ej kan afvisas,

men att det bör uppfyllas på det sätt och i den mån, som barnanaturen

anvisar och medgifver. »Praktisk» i ordets mera begränsade mening

d. v. s. omedelbart syftande på den blifvande lefnadsverksamheten kan,

synes det, enligt deras mening undervisningen icke blifva såsom allmänt

grundläggande men väl såsom fortsatt undervisning.

De många utanför skolverksamheten stående personer, som yrka

på folkskoleundervisningens omläggande i mera praktisk riktning,

hålla före, att den kända satsen: »vi lära icke för skolan utan för

lifvet» skall tillämpas strängare än som nu sker. De mena, att organisationen

och uudervisningen vid våra folkskolor äro inriktade för

mycket med tanke på skolan och för litet med hänsyn till barnens

kommande lif. De påstå, i likhet med motionären, att mycket osmält

kunskapsstoff nedlägges i de alltför outvecklade barnens minne och att

mycket eftersättes, som skulle vara af oberäkneligt värde för de ungas

framtid.

De anse, att speciellt de barn, som under de föreskrifna sex

skolåren hvarje söckendag under åtta månader om året erhålla undervisning,

böra kunna under sin skoltid få sig meddelad en tillräckligt

grundläggande bildning, grundläggande icke blott i allmän bemärkelse

utan äfven mera omedelbart för deras kommande lif, för deras fortsatta

utbildning för det blifvanda lifskallet.

Och det kan, enligt utskottets mening, ej förnekas, att icke folkskoleundervisniugen

både kan och bör långt mera än som hittills skett

och sker, omläggas just i den riktning, som de utanför skolverksamheten

stående med goda skäl och ijied allt större kraft påyrka, och

detta utan att man skall behöfva eftersätta något på skolmännens

fordran, att man bör söka anordna undervisningen efter moderna pedagogiska

principer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 9

Motionären, som tydligen utgått från förhållandena inom sådana

skoldistrikt, där s. k. heltidsläsande skolor förekomma d. v. s. skolor,

där hvarje barn erhåller undervisning hvarje söckendag under omkring

åtta månader af året, anser på af honom anförda skäl, att skolarbetet

under de föreskrifna skolåren borde inskränkas, detta för att mera tid

skulle erhållas för hemmen att äfven deltaga i barnens uppfostran och

att så småningom lära dem och vänja dem vid kroppsarbete. Men då

han sätter som mål ej att sänka utan att höja folkbildningsnivån,

tänker han sig, att efter de nu föreskrifna skolårens slut fortsättningskurser,

olika i tidslängd, antal och anordning för olika orter men

hufvudsakligen ordnade med hänsyn till barnens blifvande praktiska

lifsverksamhet, skulle i stället införas. Och dessa kurser borde och

kunde enligt motionärens åsikt så småningom göras obligatoriska..

Man skulle ju också kunna tänka sig, att man ökade skoltiden

med ett eller två år, men att man samtidigt afprutade något på önskemålet

att få alla folkskolor till s. k. heltidsläsande, under det att man

på samma gång sträfvade till att få det sammanlagda antalet undervisningsdagar

lika med det antal, som under de nu föreskrifna sex

skolåren uppnås vid s. k. heltidsläsande folkskolor. Härigenom skulle

man helt visst uppnå bättre resultat och vinna större möjlighet att

omlägga folkskoleundervisningen i mera »praktisk» riktning, ordet

»praktisk» härvidlag taget i båda härofvan antydda riktningar.

Men klart är att, vare sig man vill slå in på någon af här påpekade

eller andra vägar, en grundlig och allsidig undersökning och

utredning måste verkställas, i all synnerhet då man betänker, att blott

omkring halfva antalet folkskolor för närvarande äro s. k. heltidsläsande,

att förhållandena, möjligheterna och den ekonomiska bärkraften

äro så olika på olika orter inom vårt vidsträckta, delvis glest befolkade

land.

Men det är ej blott folkskoleundervisningen, som motionären och

många med honom vilja ha omlagd i mera praktisk riktning, utan

fastmera hela folkbildningsväsendel. Alla torde vara ense därom, att

långt mera än hvad som nu göres måste göras för att i rätt riktningleda,

fostra och bilda de unge under de för dem så farliga brytningsåren;

sedan de lämnat folkskolan. Med allt skäl klagas öfver att ungdomen

under denna tid i allmänhet lämnas vind för våg, och följderna

häraf framträda med all tydlighet dagligdags.

De nuvarande s. k. öfverbyggnaderna på folkskolan, nämligen

folkskolans högre afdelning, fortsättningsskolan, högre folkskolan och

Bih. till Riksd. Prat. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:ol) Utlåtande N:o 4.

folkhögskolan synas nämligen ej göra tillfyllest. Beträffande folkskolans

högre afdelning fanns 1905 en folkskolans 5:e klass på 17 platser, bland

dem 15 städer, en 6:e klass i 6 städer och en 7:e klass i 2 städer.

Under nämnda år funnos 1,837 statsunderstödda fortsättningsskolor, i

hvilka undervisning meddelades under 180 timmar. Till jämförelse må

nämnas att folkskolornas antal samma år var 5,676. Högre folkskolor

funnos samtidigt till ett antal af 20, däraf 9 i Skåne, med ett sammanlagdt

lärjungeantal af 583. Antalet skolpliktiga barn var nämnda år 849,747.

Af de anförda siffrorna torde med all tydlighet framgå, att det

egentligen är de s. k. fortsättningsskolorna, som skulle ha någon större

betydelse för den stora mängden barn, som slutat folkskolan.

Därföre bör man, synes det utskottet, söka sträfva efter att öka

antalet af dessa skolor, öka undervisningstiden vid dem, söka bereda

ungdomen under öfvergångsåren efter slutad folkskolekurs möjlighet

att under mera än ett år genomgå fortsättningskurser, systematiskt

anordnade och uppbyggda på hvarandra så att de hvar för sig bilda

ett led i den fortsatta utbildningen men till hvarandra stå i ett organiskt

sammanhang. Dessa fortsättningsskolor böra så nära som möjligt

ansluta sig till de i praktisk riktning omorganiserade folkskolorna,

vare sig att de anordnas, i likhet med hvad nu är fallet, såsom öfverbyggnader

på folkskolan eller att skoltiden ökas till att omfatta mera

än sex år, men lästidens längd år efter år minskas, så att de unge så

småningom få mera tid att vid sidan af skolundervisningen deltaga i,

lära sig och vänja sig vid kroppsarbete. På så sätt skulle teori och

praktik kunna gå hand i hand i sträfvan att fostra och utbilda de

unge för deras blifvande verksamhet i lifvet. En hel del af det svårsmälta

lärostoff, som nu vid alltför unga år instoppas i de ungas hjärnor,

men som, sedan en mängd däraf blifvit utgallrad, bör meddelas dem,

skulle vid en senare ålder med långt större lätthet och med betydligt

bättre resultat kunna bibringas ungdomen.

Genom omläggning af folkbildningsväsendet i här ofvan antydd

riktning skulle folkskolorna eller fortsättningsskolorna kunna för barnen

under de sista skolåren så småningom blifva förberedande yrkesskolor

för att, allteftersom förhållandena det tilläte, öfvergå till yrkesskolor.

Men klart är, att man, om man härvidlag vill vinna målet, måste

kasta öfver bord den af oss svenskar vid all undervisning så ifrigt

eftersträfvade uniformiteten. Man måste taga hänsyn till olika orters

olika ekonomiska bärkraft, till de olika förhållandena i stad och på

land, till de olika bildningsbehofven på olika orter. Man måste, då

man vill fostra barnen med tanke på deras blifvande lifsverksamhet,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

långt mera än livad hittills skett taga hänsyn just till denna, ha blicken

riktad på näringarna på den ort, där skolan är belägen.

Vid omläggning af folkbildningsväsendet bör man ock noga beakta,

att det öfvervägande antalet skolor äro förlagda till landsbygden.

Så t. ex. funnos 1905 ej mindre än 12,548 folk- och småskolor å landsbygden,

men blott 1,170 i städerna, däraf 239 i Stockholm. Därföre

bör ock vid denna frågas bedömande allvarligt tagas i öfvervägande, det

uttalande, som kommittén för ordnandet af den lägre landtbruksundervisningen

härom afgifvit och som härofvan blifvit refereradt. Likaså

torde de resultat, till hvilka man kommit flerstädes i utlandet i fråga

om folkbildningsväsendets ordnande i praktisk riktning, kunna tjäna

till god ledning äfven i vårt land. Utarbetande af lämpliga läro- och

läseböcker, speciellt för fortsättningsskolorna och för själfstudium för

den mognare ungdomen med tanke på de unges blifvande lifsverksamhet,

torde vara icke blott önskvärdt utan äfven af behofvet högeligen

påkalladt.

En fråga, som vid utredningen af hithörande förhållanden, enligt

utskottets mening, äfven bör noga tagas i öfvervägande, är utbildningen

af folkskollärarne äfven för de praktiska fortsättningsskolorna

och möjligheten att anskaffa andra lämpliga lärare för dessa fortsättningsskolor

på sådana platser, där folkskollärarne ej anses därför lämpliga

eller där förhållandena kräfva mera speciellt utbildade lärare.

Utskottet anser sig ej kunna på den föreliggande frågans nuvarande

outredda stadium yttra sig om huruvida fortsättningsskolorna böra göras

obligatoriska eller ej. Under vissa förutsättningar och på vissa villkor

skulle man ju kunna tänka sig, att de kunde göras obligatoriska. I ett

skoldistrikt skulle folkskolan och fortsättningsskolan kunna sammanflätas,

såsom utskottet här ofvan antydt, med ökning af skolårens

antal men med gradvis skeende minskning af läsårets längd. I så fall

blefve ju fortsättningsskolan på sätt och vis obligatorisk. I ett annat

skoldistrikt skulle förhållandena kanske lämpligare medgifva, att barnen,

sedan de afslutat den där befintliga folkskolan, finge genomgå en eller

möjligen två obligatoriska fortsättningskurser under kortare eller längre

tid för att sedermera få frivilligt bevista en eller annan till den eller

de förra sig anslutande, mera specialiserad fortsättningskurs eller yrkesskola.

I ett tredje skoldistrikt kunna förhållandena vara sådana, att

man äfven med bästa vilja ej kan anordna lämpliga fortsättningskurser,

ja, att man ej ens kan bereda barnen åtta månaders undervisning

under sex år. På en ort skulle man kunna finna det mera lämpligt

eller från ekonomisk synpunkt möjligt att behålla den s. k. halftids
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 törsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

läsningen i ena eller andra formen men anordna en eller flera obligatoriska

eller frivilliga fortsättningskurser, afpassade just för den ortens

ungdom o. s. v.

Hvad kostnadsfrågan beträffar kan utskottet helt naturligt ej

göra något uttalande. Klart är att man härvidlag måste taga hänsyn

till de olika skoldistriktens olika ekonomiska bärkraft, äfven om, såsom

utskottet anser lämpligt och nödigt, staten i viss grad måste

träda hjälpande och stödjande emellan. Man kan med skäl säga, att

det ligger mycket sanning i ett påstående sådant som detta: vårt land

har ej råd att underlåta att söka bibringa det uppväxande släktet en

för dess blifvande verksamhet i lifvet så god och grundlig utbildning

som möjligt.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet med

föranledande af motionen hemställa,

att Första Kammaren för sin del ville besluta

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl Maj:t anhåller, att

vid den utredning angående folkbildningsväsendets utveckling

i praktisk riktning, hvilken Kungl. Maj:t

redan föranstaltat, och vid vidtagande af de åtgärder,

hvartill denna utredning kan föranleda, hänsyn måtte

tagas till de synpunkter, som härofvan blifvit framhållna.

Stockholm den 18 mars 1909.

På utskottets vägnar:

JULIUS JUHLIN.

STOCKHOLM, ISÄAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.