Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11

1909-04-23 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1909:11, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

1

N:o II.

Ank. till Eiksd. kansli den 27''april 1909, kl. 1 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i anledning

af Andra Kammarens beslut om skrifvelse till

Kungl. Maj:t angående tillägg till gällande bestämmelser

rörande villkoren för idkande af pantlånerörelse.

Andra Kammaren har med bifall till sitt tillfälliga utskotts betänkande

n:o 14, i anledning af herr F. Söderbergbs i ämnet väckta motion,

för sin del beslutit, att Andra Kammaren i anledning af förevarande motion

ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att till gällande bestämmelser rörande villkoren för idkande af

pantlånerörelse måtte fogas föreskrift, att öfver ansökning om tillstånd till

drifvande af dylik rörelse Konungens befallningshafvande skall inhämta

utlåtande, i Stockholm af stadsfullmäktige och i annan stad af magistrat

och stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga samt å

landet af kommunalnämnd och kommunalstämma, och att, om ansökningen

blifvit afstyrkt, i Stockholm af stadsfullmäktige och å annan ort af båda

de kommunala myndigheter, som i ärendet hörts, densamma ej må bifallas.

Motionären har till stöd för denna hemställan anfört följande:

»Uti en af herr J. Bengtsson i Bjärnalt vid 1906 års riksdag väckt

motion hemställdes, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

Bill. till Biksd. Prof. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Höft. (N:o 11). 1

Motionärens

motivering.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 • Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

förslag till författning angående ordnandet af pantlånerörelsen i riket.

Lagutskottet afstyrkte motionen, och den föranledde icke heller till någon

Riksdagens åtgärd.

Efter att hafva redogjort för innehållet i den af Kungl. Maj:t den 7

november 1884 utfärdade kungörelsen angående villkoren för idkande af

pantlånerörelse, förklarade sig utskottet hafva vid behandlingen af ifrågavarande

ärende fått den uppfattningen, att pantlåneväsendet i vårt land

väl möjligen kunde vara bättre inrättadt än det vore, men att dock de

missförhållanden, som förefunnos, icke vore af den art och betydelse, att

de syntes påkalla en ytterligare lagstiftning.

Vid 1908 års riksdag väckte herr J. Hellgren, med instämmande af

bland andra undertecknad, en ny motion i ämnet, med hemställan att

Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga sådant förslag till

lag angående pantlånerörelsens ordnande i vårt land, att denna rörelse

måtte uteslutande handhafvas af kommunerna själfva och icke som näringsfång

få bedrifvas af enskilda personer eller bolag.

Jämväl denna motion blef af lagutskottet afstyrkt under åberopande

af utskottets vid 1906 års riksdag afgifna utlåtande rörande saken och

med vidhållande af den öfvertygelsen, att gällande lagstiftning icke kunde

anses otillfredsställande, hvarjämte utskottet förmenade, att, därest å någon

ort verkligen behof funnes af en kommunal pantlåneinrättning, vederbörande

kommun icke skulle underlåta att, såvidt det vore möjligt, upprätta

en sådan.

Lagutskottets afstyrkande bifölls utan vidare af Första Kammaren,

hvaremot Andra Kammaren, med afslag å utskottets hemställan, biföll

motionen.

Handläggningen af ifrågakomna ärende såväl vid 1906 som vid sistlidet

års riksdag gaf anledning till ganska vidlyftiga diskussioner i Andra

Kammaren. Därunder framhöllos med synnerlig skärpa de mångahanda

missförhållanden, hvarmed pantlånerörelsen i det hela är förenad. ''Den

hjälper tu, men stjälper sju’, medgaf lagutskottets vice ordförande den ena

gången, och vid 1908 års riksdag inledde han sitt anförande med det

yttrandet, att vi ju alla kunde vara ense om att pantlånerörelsen vore

ett mycket svårt ondt. Men den är ''ett nödvändigt ondt’, påstods också

med stor bestämdhet från flera håll. Jag skall icke upptaga utrymmet

med vidare referat, utan tillåter mig hänvisa till de tryckta handlingarna.

Ärendet återfinnes i Andra Kammarens protokoll för år 1906, band II,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammar ms Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

n:o 28, sid. 40 o. f. äfvensom lagutskottets utlåtande n:o 21 för samma

år samt jiämnda kammares protokoll för år 1908, band I, n:o 20, sid.

28 o. f. jämte lagutskottets utlåtande n:o 24 för det året.

Därom skall jag nu endast erinra, hurusom framhållet blef, att det

rätteligen bör vara kommunen själf, som må äga befogenhet att bestämma,

om eu pantlåneinrättning inom densamma skall få finnas eller icke. Nu

ligger åtgörande! härom uteslutande i Konungens befallningshafvandes hand.

Tillstånd att såsom yrke drifva pantlånerörelse skall sökas hos Konungens

befallningshafvande, och kan sökanden förete bevis därom, att han äger

medborgerligt förtroende, råder öfver sig och sin egendom och ’i öfrigt

finnes lämplig’, lärer det sökta tillståndet icke under några förhållanden

kunna förvägras. De kommunala myndigheterna behöfva icke ens höras i

saken, och om deras mening till äfventyra inhämtas, betyder densamma i

allt fall ingenting. Det medför sålunda ingen som helst verkan, om ett

samhälles styrelse och förtroendemän på alla områden ena sig om den

kraftigaste protest mot upprättandet i samhället af en inrättning af ifrågavarande

slag. Körelsen anses ju fullt loflig och laglig och kommer att

utöfvas, hvarhelst vinstbegäret tror sig finna en lämplig jordmån, trots allt

motstånd som kan uppresas däremot.

Men rimligtvis bör det icke så få vara. Pantlånerörelsen är ett ondt,

det erkännes oförbehållsamt af alla, men det är icke ett nödvändigt ondt.

Allestädes är en sådan rörelse visst icke af belwfvet påkallad. Det finns

en mängd samhällen, säkerligen de allra flesta i vårt land, som icke veta

af några pantlåneinrättningar, och jag tror icke, att det skulle kunna

ådagaläggas, att någon del af befolkningen har det i ringaste afseende

svårare eller bekymmersammare ställdt i dessa samhällen än där dylika

inrättningar som bäst florera. Snarare skulle jag våga påstå rena motsatsen,

just till följd af de sistnämndas fördärfliga verkningar. I hvarje

händelse tillåter jag mig förmena, att endast där verkligt behof af en pantlånerörelse

kan påvisas tillstånd till en sådans bedrifvande bör få meddelas.

Öfver en i ärendet gjord ansökning böra de kommunala myndigheterna

alltid höras, och därest dessa samstämmigt konstatera, att ett dylikt

behof icke föreligger eller att förefintliga omständigheter i allmänhet äro

af beskaffenhet att föranleda till afslag, synes mig sådant ovillkorligen böra

å ansökningen följa. Genom ett tillägg till gällande lagstiftning i angifven

riktning skulle åtminstone något till det bättre i ifrågavarande sak stå att

vinna. Att för det närvarande sträcka anspråken längre torde däremot

vara lönlöst.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

Gällande

bestämmelser

i ämnet.

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

Gällande bestämmelser angående villkoren för idkande af pantlånerörelse

inrymmas uti ofvan åberopade, af Kungl. Maj:t den 7 november

1884 utfärdade kungörelse. I denna författning föreskrifves, att den, som

vill såsom yrke drifva pantlånerörelse, skall bos Konungens befallningshafvande

söka tillstånd därtill med uppgift om stället, hvarest rör elsen

skall utöfvas. Sådant tillstånd må ej meddelas annan än den, som äger

medborgerligt förtroende, råder öfver sig och sin egendom och i öfrigt

finnes lämplig. Ombyte af ställe för rörelsens bedrifvande får ej ske utan

anmälan därom hos den myndighet, som meddelat tillståndet. Pantlånerörelse

må jämväl idkas af bolag, dock under villkor, att sådant sker genom

föreståndare, hvilken är ansvarig för rörelsens behöriga utöfvande, som om

han drefve den för egen räkning. Med afseende å sådan föreståndare

samt beträffande bolagets rörelse gälla författningens föreskrifter till efterrättelse

i tillämpliga delar. Däremot äger författningen icke tillämpning

å anstalt för pantlånerörelse, som af kommun i vederbörlig ordning inrättats.

Tillstånd till pantlånerörelse förverkas och kan ej ånyo erhållas

af den, som dömes till ansvar för tjufnadsbrott eller, med afseende å hos

honom anträffadt stulet gods, befinnes skyldig att hafva, utan vetskap om

brott, som annan föröfvat, gått honom på visst sätt till hända, ändå att

han haft skäl att honom misstänka. Tillstånd till idkande af pantlånerörelse

kan för öfrigt återkallas, om den myndighet, som gifvit tillståndet,

finner pantlånaren ej vidare vara lämplig att utöfva rörelsen. I

författningen föreskrifves därjämte, att pantlånaren skall öfver rörelsen föra

bok, hvaraf i ordentlig nummerföljd kan inhämtas upplysning om hvarje

af honom mot pant utlämnadt lån, dag, då sådant skett, villkoren därför

och pantens beskaffenhet samt pantsättarens namn, yrke och hemvist. Pantlånare

är dessutom skyldig att vid pants mottagande tillställa låntagaren

ett med lånets bokförda nummer försedt bens, innehållande uppgift å

dagen, då pantsättningen ägt rum, lånesumman, villkoren för lånet samt

pantens beskaffenhet. Polismyndighet har uttryckligen tillerkänts befogenhet

att, då den därtill finner skäl, undersöka pantlånares lager samt granska

hans bokföring äfvensom meddela särskilda ordningsföreskrifter i fråga om

rörelsens bedrifvande. Slutligen är i författningen stadgadt bötesansvar för

den, som utan behörigt tillstånd idkar pantlånerörelse eller eljest bryter

mot ofvannämnda föreskrifter.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första Kammarms Tilljälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

Att pantlånerörelsen särskild! i våra större stadssamhällen fyller ett Ka^™en

legitimt behof, torde ej kunna bestridas. För den, som befinner sig i till- utskotta

fälligt ekonomiskt trångmål och ej bar att erbjuda annan lånesäkerbet än yttrande.

pant af lösören, kan utan tvifvel en väl reglementerad och behörigen kontrollerad

pantlånerörelse vara till verkligt gagn.

Lika visst är emellertid, att ifrågavarande rörelse, sådan den bos oss

bedrifves, är förknippad med stora olägenheter. Ehuru afsedd att vara

de mindre bemedlade samhällsklasserna till nytta vid tillfälliga lånebchof,

kommer den i stället ofta nog att bidraga till låntagarnas ekonomiska

obestånd. I den mån rörelsen bedrifves såsom näringsfång, ligger det i

sakens natur, att låneanstalternas innehafvare skola söka att begagna sig af

de lånebehöfvandes trångmål för att på deras bekostnad tillskansa sig största

möjliga vinst. Å de platser, där pantlåneanstalter förefinnas, har erfarenheten

nogsamt visat, att skuldsättning genom desamma i ej ringa mån befordras.

Lättheten att genom pantsättning af sina tillhörigheter omedelbart

förskalfa sig kontanta penningar föranleder ej sällan de obemedlade

till utgifter, hvilka eljest utan nämnvärd afsaknad skulle hafva undvikits.

I månget hem har sålunda familjefadern för att kunna tillfredsställa

sitt begär efter rusdrycker låtit till pantlåneinrättning föra det ena

bohagstinget efter det andra, tills hemmet beröfvats nära nog allt, som

kan omsättas i penningar. Pantlåneväsendet har ock utan tvifvel eu

demoraliserande inverkan å den uppväxande ungdomen, som därigenom

bland annat'' utsättes för frestelsen att i hemmen eller annorstädes tillägna

sig föremål, för hvilka i pantlåneinrättning penningar lätteligen kunna beredas.

Likaledes ligger det nog en ej ringa grad af sanning i det påståendet,

att mången stöld ej skulle hafva föröfvats, om icke tjufven på

förhand vetat, att det vore en lätt sak att i pantlåneinrättning förvandla

det stulna i penningar.

De olägenheter i ekonomiskt och moraliskt hänseende, som sålunda

äro förenade med pantlåneväsendet, hafva ock kraftigt framhållits såväl i

de ofvan omförmälda, vid riksdagarna 1906 och 1908 i ämnet väckta

motioner som ock i de därom inom Andra Kammaren föranledda debatter.

Medan i den förra motionen angafs såsom önskemål vid en blifvande

lagstiftning i ämnet: att pantlånares förtjänst borde begränsas genom bestämmelse

angående låneräntans storlek; att eventuellt öfverskott vid oinlösta

panters försäljning borde användas för de fattigas bästa; att pantlånare

borde i fråga om hvarje lånesökande vara pliktig att förskaffa sig under
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

rättelse, huruvida behofvet af lån vore trängande; och att förbud borde

meddelas för utlämnande af lån till öfverlastade och minderåriga personer,

afsåg åter den vid fjolårets riksdag väckta motionen att råda hot å de

förefintliga missförhållandena genom att låta pantlånerörelsen bedrifvas icke

såsom näringsfång af enskilda eller bolag, utan uteslutande af kommunerna,

hvilka skulle vara skyldiga att, där omständigheterna så kräfde, inrätta

dylik lånerörelse.

I anledning af den förra motionen yttrade 1906 års lagutskott— efter

att hafva påvisat, hurusom pantlånerörelse i vårt land å några platser bedrefves

såsom en kommunal angelägenhet, men merendels antingen af bolag

i hufvudsakligen filantropiskt syfte eller ock af enskilda eller bolag såsom

en vanlig affärsverksamhet — att enligt utskottets uppfattning pantlåneväsendet

väl möjligen kunde vara ännu bättre inrättadt än det vore, men

att dock de missförhållanden, som förefunnes, icke vore af den art och

betydelse, att de på det sätt, motionen åsyftade, syntes påkalla en ytterligare

lagstiftning. Åtminstone hade utskottet icke kunnat utfinna något

uppslag till verksammare nya bestämmelser. Polismyndigheterna hölle ock

i allmänhet med stöd af föreskrifterna i kungörelserna den 7 november 1884

en sträng kontroll öfver pantlånerörelsen; och, såvidt utskottet kunnat

finna, hade någon mera allmän klagan öfver dessa stadgande^ otillräcklighet

icke försports. Utskottet ville ock uttala den mening, att de olägenheter

och missförhållanden, hvilka motionären förmenat vidlåda pantlåneinstitutionen

med dess nuvarande anordning, i icke ringa grad vore att

tillskrifva förefintligheten af s. k. lumpbodar, hvilkas innehafvare, utan

att vara underkastade samma kontroll som pantlånare, tillhandlade sig och

drefve handel med allehanda slags lösörepersedlar. De, hvilka ville afyttra

oärligt åtkommet gods eller eljest vid behof att tillgodogöra sig tillgängliga

lösören icke så mycket fäste sig vid äganderättens bibehållande, utan hellre

ville med minsta besvär åtkomma ett penningbelopp, vunne lättast sitt

syfte genom att hän vända sig till en sådan handlande. Särskild lagstiftning

beträffande sistnämnda slags handtering syntes utskottet möjligen

kunna vara till gagn, men vore icke då ifrågasatt.

Detta lagutskottets utlåtande bifölls utan votering af båda kamrarna.

I det utlåtande, som 1908 års lagutskott afgaf i anledning af den

vid samma års riksdag i ämnet väckta motion, framhöll utskottet — under

erinran, att allt flera kommuner de senare åren upprättat pantlåneanstalter

— att frågan om ordnandet af pantlånerörelse såsom en kommunal institution

borde ankomma på vederbörande kommun att, eftersom den funne

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

• Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

lämpligt, själf afgöra. Ett åläggande i lagstiftningsväg af skyldighet för

kornmun att inrätta och på visst sätt uppehålla pantlåneinrättningar borde

därför icke ifrågakomma. Erfarenheten syntes utskottet gifva vid handen,

att å de orter, där pantlånerörelsen drefves af såväl kommunen som enskilda

personer, konkurrensen dem emellan haft den följd, att de lånesökande

erhållit fördelaktigare villkor. I denna konkurrens hade den

kommunala pantlåneinrättningen ingalunda varit den, som dragit kortaste

strået, utan hade densamma antingen så småningom utträngt den enskilda

pantlånerörelsen eller visat sig kunna äga bestånd vid sidan af densamma.

Utskottet hyste fördenskull fortfarande den öfvertygelsen, att gällande lagstiftning

icke kunde anses otillfredsställande, samt att, därest å någon ort

verkligen behof funnes af eu kommunal pantlåneinrättning, vederbörande

kommun icke skulle underlåta att, såvidt det vore möjligt, upprätta en

sådan.

Sistnämnda utlåtande bifölls utan debatt af Första Kammaren, men

afslogs åter af Andra Kammaren, som för sin del utan votering biföll

motionen i fråga.

Under den debatt, som i Andra Kammaren föregick ärendets afgörande,

framhöll motionären med anledning af lagutskottets utlåtande, att med

motionen afsetts, att de kommunala myndigheterna borde äga att själfva

få afgöra, huruvida behof af pantlånerörelse inom kommunen förefunnes

eller icke.

Från samma debatt må här ock erinras, hurusom därunder från flera

håll gjordes gällande, att, om enskilda personer och bolag ej tillätes att

bedrifva pantlånerörelse, skulle däraf blifva en gifven följd, att i många

af de kommuner, som ej funne anledning att själfva inrätta anstalter för

sådan rörelses bedrifvande, så kallade lumpbodar och därmed likställda

affärer, hvilka ej stode under samma stränga kontroll som nämnda slag af

anstalter och fördenskull verkade mera skadligt än dessa, komme att i

än vidare utsträckning än hvad dittills vore fallet tagas i användning af

de hjälpbehöfvande.

Med den nu föreliggande motionen afses närmast att, utan ändring i

de bestämmelser, som gälla i fråga om sättet för bedrifvande af pantlåneverksamhet,

söka förebygga, det sådan låneverksamhet kommer till stånd,

utan att verkligt behof däraf föreligger. Motionären har i sådant syfte

föreslagit, att de kommunala myndigheterna skulle tillerkännas enahanda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammaren& Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

vetorätt gentemot ansökningar af förevarande slag, som gäller i fråga om

rätt till utskänkning af vin och maltdrycker.

Yäl pläga Konungens befallningshafvande, då ansökan om tillstånd

att idka pantlånerörelse inkommit, öfver sådan ansökan inhämta yttrande

af de kommunala myndigheterna, men då Konungens befallningshafvandes

pröfning i dessa ärenden — oafsedt huruvida författningens

ordalag därtill gifva grundad anledning eller icke — allmänt torde inskränkas

att tillse, det de i författningen föreskrifna personliga kvalifikationer

för rörelsens bedrifvande äro för handen, vinnes i allt fall härmed

icke någon garanti för att pantlåneinrättningar komma till stånd endast å

de platser och till det antal, som förhandenvarande behof betinga. Fall

hafva ock förekommit, då, oaktadt de kommunala myndigheterna samstämmigt

förklarat dylikt behof ej förefinnas, tillstånd till ifrågavarande rörelses

bedrifvande ändock meddelats.

Af hvad utskottet ofvan anfört angående de väsentliga olägenheter,

som vidlåda pantlåneväsendet med dess nuvarande anordning, torde framgå,

att det enligt utskottets uppfattning är af vikt, att dylika låneanstalter

icke inrättas annorstädes, än där desamma grundas å ett verkligt existerande

behof. Att de kommunala myndigheterna härvidlag äga de bästa

förutsättningarna att kunna bedöma förefintligheten af ett sådant behof, är

själffallet. Enahanda är gifvetvis ock förhållandet i fråga om bedömandet

af såväl sökandens som den för rörelsens bedrifvande uppgifna platsens

lämplighet.

Emot det af motionären föreslagna tillägget till gällande bestämmelser

angående pantlåneväsendet torde hufvudsakligen kunna invändas, dels att

behofvet af en allmän revision utaf nämnda bestämmelser gjort sig alltmera

gällande, och att fördenskull ett tillägg af förevarande slag ej nu

skulle vara lämpligt, och dels att, på sätt vid fjolårets riksdag framhölls,

giltig anledning finnes antaga, att, i samma mån man lägger hinder i

vägen för upprättandet af pantlåneanstalter, de okontrollerade och till sina

verkningar vida fördärfligare affärer, som afses i 1906 års lagutskotts utlåtande,

skulle så mycket mera tagas i användning af de hjälpbehöfvande.

Utskottet, som anser önskligt, att en utredning snarast kommer till

stånd om huru de olägenheter, som äro förknippade med pantlåneväsendet

med dess nuvarande anordning, i görligaste mån skola kunna undanröjas

eller mildras, finner emellertid häri ej någon anledning att undanskjuta

vidtagandet af det nu ifrågasatta tillägget till gällande bestämmelser i ämnet.

Hvad åter angår den andra invändningen torde det näppeligen kunna

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

bestridas, att genom undertryckandet af pantlåneanstalters upprättande befordras

uppkomsten af affärer utaf ofvannämnda slag. Oafsedt den omständigheten,

att det i samband med en ifrågasatt allmän revision af näringsfrihetsförordningen

eller eljes kan befinnas lämpligt, att jämväl dylika

affärer blifva underkastade särskilda föreskrifter, håller emellertid utskottet

före, att sådana affärer i allt fall ej tagas i bruk i samma omfattning som

pantlåneanstalter. Mången hjälpbehöfvande, som ej skulle underlåta att

betjäna sig af en pantlåneanstalt, drager sig utan tvifvel för att anlita en

affär af nyssnämnda slag, hvarigenom han afhänder sig äganderätten till

de föremål, han för tillfället anser sig kunna afvara. Ett stöd för denna

uppfattning finner utskottet i det förhållande, att, enligt hvad tillgängliga

uppgifter från Stockholm utvisa, allenast omkring sju procent af antalet

panter icke blifva utlösta.

På grund af hvad sålunda anförts, har Andra Kammarens utskott i

hufvudsak tillstyrkt motionen, under erinran att, i öfverensstämmelse med

hvad förhållandet är angående rätt till utskänkning af vin och maltdrycker,

utlåtande beträffande Stockholm ej torde böra inhämtas af magistraten.

Utskottet anser i likhet med motionären och med Andra Kammarens

utskott, att pantlånerörelse såsom näringsfång icke bör få bedrifvas annorstädes,

än där verkligt behof af sådan rörelse föreligger.

Men utskottet håller före, att detta mål kan vinnas utan att -—- i enlighet

med motionärens och Andra Kammarens utskotts förslag — i en ren

administrativ fråga såsom denna införa vetorätt för kommunen, en princip,

som hittills endast vid utskänkningsfrågor tillämpats.

Om åt Konungens befallningshafvande inrymdes pröfningsrätt ej allenast,

såsom nu synes vara fallet, af sökandens personliga kvalifikationer, utan

äfven — efter de kommunala myndigheternas hörande — pröfningsrätt af

behofvet af rörelsen, torde tillräcklig trygghet mot obehöflig pantlånerörelse

vinnas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Första Kammaren måtte så till vida biträda

Andra Kammarens i ärendet fattade beslut,

att Första Kammaren ville för sin del besluta, att

Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att till gällande bestämmelser rörande villkoren för idkande

af pantlånerörelse måtte fogas föreskrift, att öfver

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 8 Sami. 2 Afä. 1 Band. 11 Höft. (N:o 11). 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

ansökning om tillstånd till drifvande af dylik rörelse

Konungens befallningshafvande skall inhämta utlåtande,

i Stockholm af stadsfullmäktige och i annan stad af

magistrat och stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,

allmän rådstuga, samt å landet af kommunalnämnd

och kommunalstämma, äfvensom att uttrycklig bestämmelse

måtte meddelas därom, att vid ärendets afgörande

Konungens befallningshafvande har att pröfva, huruvida

behof af pantlånerörelse i den ifrågavarande orten föreligger.

Stockholm den 23 april 1909.

På utskottets vägnar:

A. WACHTMEISTER.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.