Skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande ökade möjligheter för underofficerare inom håren och marinen att vinna officer sbefordran.
1909-05-13 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1909:24, Skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande ökade möjligheter för underofficerare inom håren och marinen att vinna officer sbefordran.
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24.
1
N:o 24.
Ank. till Rikstl. kansli den 14 maj 1909, kl. 5 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, med
anledning af Andra Kammarens beslut om skrifvelse till
Kungl. Maj:t rörande ökade möjligheter för underofficerare
inom håren och marinen att vinna officer sbefordran.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 141, kar herr
Palme hemställt: att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade hemställa,
att Konungen ville taga i öfvervägande, huruvida icke ökade möjligheter
för officersbefordran skulle kunna beredas för underofficerare inom
här och flotta.
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott, till hvilket motionen blifvit
hänvisad, hemställde:
att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen i skrifvelse
till Konungen behagade anhålla, att Konungen ville taga i öfvervägande,
huruvida icke ökade möjligheter för officersbefordran skulle kunna
beredas för underofficerare inom hären och marinen.
Denna hemställan blef af Andra Kammaren bifallen, hvarefter detta
beslut delgifvits Första Kammaren, som nu remitterat ärendet till förberedande
behandling af sitt andra tillfälliga utskott.
Angående motionärens motivering och Andra Kammarens utskotts
utredning hänvisas till Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 24.
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 24 Höft. (N:o 24.) 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24.
Andra Kammarens utskott lämnar först en »till väsentlig del på meddelanden
från generalstaben grundad redogörelse» för de möjligheter, som
i andra länder finnas för underofficeren i här och flotta att vinna officersbefordran,
och lämnar äfven en kortfattad framställning af den utredning,
som i vårt land hittills gjorts angående denna sak.
Därefter uppdelar Andra Kammarens utskott frågan i tre spörsmål,
mål, dels huruvida det inom vår krigsmakt kan finnas poster, som nu besättas
med personer af officers grad, men å hvilka tjänstgöringen lika väl kunde
bestridas af befordrad underofficer, dels huruvida det vore önskvärdt och
möjligt, att en väsentlig procent af officersbeställningarne fylldes af till
befäl uppflyttadt underbefäl, dels ock huruvida underofficer efter afgång
ur tjänst på aktiv stat skall kunna befordras till officer på reservstat.
Utskottet anser det då icke osannolikt, att af en eventuell utredning skulle
kunna framgå, att det inom vår krigsmakt finnes tjänstgöring af sådan beskaffenhet,
att det första och det tredje spörsmålet skulle kunna besvaras
jakande. Härvid är dock att märka, att ifrågasatt befordran till officer
på reservstat först efter införande af förtidspensionering skulle för underofficeren
få någon aktuell betydelse.
Hvad åter angår det andra spörsmålet, som är frågans egentliga kärnpunkt:
huruvida det vore önskvärdt och möjligt, att en väsentlig procent
af officersbeställningarne fylldes af till befäl uppflyttadt underbefäl, så är
detta en vida mera svårlöst fråga samt tillika af långt allvarligare och
mera genomgripande innebörd.
Vid afgörandet af denna fråga får gifvetvis endast tagas hänsyn till
hvad som länder vårt försvar och vårt fädernesland till största gagn. Om
det ena eller andra tillvägagångssättet är för officerskårens eller för underofficerskårens
medlemmar mer eller mindre fördelaktigt får icke inverka
på frågans afgörande.
De skäl, som skulle kunna anföras för en reform i motionens syfte
äro, att vår underofficerskår i följd af bättre befordringsmöjligheter
skulle rekryteras med mera dugande krafter som skulle stå till buds,
därest dessa befordringsmöjligheter funnes, och att alltså därigenom, äfvensom
genom den täflan om officersbefordran, som mellan underofficerarne
skulle uppstå, vårt lands underofficerskårs duglighetsnivå skulle hållas
högre än eljest.
Äro nu dessa skäl tillräckliga för att uppväga de onekligen betänkliga
olägenheter, som måste komma att uppstå därest ifrågavarande reform
skall genomföras?
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24. 3
Utskottet vill till en början emellertid redan nu såsom sin bestämda
uppfattning uttala, att såsom ett oeftergifligt villkor för eu eventuell reform
i denna fråga måste sättas, att officerskårens allmänna bildningsnivå och
yrkeskompetens icke får sänkas, då därigenom en obotlig skada skulle
tillskyndas vårt försvarsväsen och vårt land. Höga fordringar måste
också ställas på de män, som fått sig anförtrodt det ansvarsfulla och kräfvande
kallet att handleda vår numera under förhållandevis afsevärd tid
samlade värnpliktiga ungdoms uppfostran.
Sedan utskottet angifvit detta villkor såsom den grund, förutan hvilken
utskottet skulle anse den ifrågasatta reformen absolut förkastlig, vill utskottet
framhålla en och annan synpunkt, som möjligen skulle kunna
bidraga till frågans belysande.
De redan nu befintliga bestämmelser, som inom armén lämna en väg
öppen för underofficern att under vissa villkor ernå befordran till officer
på stat, anses af underofficerarne med rätta hafva föga praktisk betydelse.
Frånsedt att dessa bestämmelser ytterst sällan tillämpats, torde den till
officer enligt dessa bestämmelser befordrade fanjunkaren vid befordringstillfället
hafva uppnått en så hög lefnadsålder och genom den minskade
aflöningen komma i den pekuniära ställning, att befordringen blir för
honom ofördelaktig.
Förenämnda för underofficern i fredstid gällande'' bestämmelser för
befordran till officer — frånsedt dem som understundom äga rum vid
afskedstagandet — upptaga såsom kompetens beträffande tjänstetiden minst
6 år såsom underofficer, däraf minst 2 år såsom fanjunkare.
Enligt 1 907 års underofficersrulla ställa sig åldersförhållandena i medeltal
vid underofficersbefordringen såsom af nedanstående tabell framgår:
Med
Till sergeant
eltal
Till fanjunkare
Infanteriet ........................
26 år
41 år
Kavalleriet ........................
26 »
39 »
Artilleriet ........................
28 »
39 >
Fortifikationen ..................
25 »
38 »
Trängen ...........................
27 »
38 »
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24.
Då alltså fanjunkarebefordran i medeltal vinnes vid 39 års lefnadsålder,
är det tämligen tydligt, att befordran till lägsta officersgraden för
en man som nått 40 års ålder ej kan innebära något lockande redan i
och för sig. Härtill kommer den ekonomiska sidan af saken.
Fanjunkarnes inkomst af lön och dagaflöning öfverstiger med omkring
300 kronor underlöjtnants motsvarande löneförmåner. Befordran till officer
skulle således till en början försätta underofficern inför en ej oväsentligt
sämre ekonomisk ställning, än den han såsom underofficer innehaft och
först en därefter — efter minst två år — följande befordran till löjtnant
af 2. klass skulle tillföra honom enahanda förmåner han såsom fanjunkare
en gång innehaft.
Det är alltså tydligt, att denna befordringsmöjlighet icke kan vara
till någon verklig fördel för underofficerskåren, och ett vidsträcktare tilllämpande
af de i detta hänseende nu gällande bestämmelser synes ingalunda
vara lämpligt.
Återstår att tillse huru förhållandena skulle gestalta sig efter en ändring,
afseende förkortning af tjänstetiden såsom underofficer, innan befordran
till officer skulle få äga rum.
Det torde då icke med fog kunna bestridas, att icke två års tjänst
som underofficer — efter hvilken tids förlopp först fullmakt å beställningen
lämnas — är den minsta tid, som bör ifrågasättas hafva föregått möjlig
befordran till officer. Emellertid är det gifvet, att till ernående af den
kunskapsnivå, utskottet ansett vara ett oundgängligt villkor för vinnande
af officersbefordran, aspiranten — äfven om under åren före befordran till
underofficer grundläggande studier energiskt bedrifvits — behöfver minst 3
år att inhämta erforderligt kunskapsmått såväl hvad allmänbildning
(mogenhetsexamen, däri dock ett och annat ämne möjligen kan tänkas
uteslutet), som hvad den militära utbildningen (krigsskolekurs) beträffar.
Detta under förutsättning af hög begåfning, energiskt arbete och mycket
utsträckt ledighet från tjänsten. I allra gynnsammaste fall skulle således
under här gjord förutsättning minst 3 år förflyta mellan utnämningen till
underofficer och eventuell officersbefordran. Åf tabellen framgår, att befordran
till underofficer i medeltal sker vid 26 års lefnadsålder, och
således skulle såsom gynnsammaste medeltal officersbefordran kunna äga
rum vid 29 års ålder. För de från krigsskolan utexaminerade officersvolontärerna
inträder befordran till officer i regeln vid 21:a ä 22:a
lefnadsåren.
5
Första Kammarens Tilljälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24.
Det Ur sålunda tydligt, att de från underofficerare befordrade skulle
på grund af sin höga lefnadsålder komma i en ofördelaktigare ställning.
Denna höjning af genomsnittsåldern måste äfven verka i hög grad ofördelaktigt
på officerskårens fältduglighet. Så skola t. ex. kompani och skvadroncliefsbefattningarna
icke uppnås af den befordrade underofficeren förrän
vid 46—50 års lefnadsålder, hvilket står i skarp motsats mot de önskemål
som från sakkunnigt håll uttalas med afseende å den stora vikten
af ökad rörlighet hos detta befäl.
Utskottet vill här framhålla såsom sin uppfattning, hvilken uppfattning
åtminstone till en del delas af Andra Kammarens utskott, att vid de
vapenslag, marinen, artilleriet och fortifikationen, där samtliga officerare
bruka kommenderas till högskoleutbildning, denna för nämnda vapenslag
nödiga höjning af kompetensvillkoren, för hvilkas fullgörande från underofficer
befordrade officerare i regel torde sakna all utsikt, måste anses
utgöra ett hinder för den ifrågasatta reformens utsträckande till nämnda
vapenslag.
Därtill komma, hvad flottan beträffar, att enligt det yttrande af chefen
för flottans stab, som anföres i Andra Kammarens utskotts betänkande,
underofficerarna för tjänstens behöriga skötande måste utbildas till fackmän,
en hvar med sin strängt begränsade detalj, hvilket förhållande
för dem i hög grad måste minska möjligheten att vinna den mångsidiga
utbildning, som utgör ett oeftergifligt villkor för att på ett tillfredsställande
sätt kunna motsvara de kraf, som ställas på den nutida sjöofficern.
Blir det nu nödvändigt att reformen icke får tillämpas vid de nämnda
specialvapnen så komma dessa med all sannolikhet att få en föga lämplig
särställning — liknande de forna rangregementenas — grundad på officerskårens
rekrytering.
En synnerligen svårlöst och ömtålig fråga blefve bestämmandet af
tjänsterangen vid samtidigt inträde i regementet (och i samband därmed
tilldelandet af lön) för de från underofficersbeställning befordrade i förhållande
till de från krigsskola utexaminerade officersvolontärerna.
Någon fullt rättvis grund härför torde vara ytterst svår att finna.
Å ena sidan synes den höga lefnadsåldern och den längre tjänstgöringen
gifva skäl för de från underofficerare befordrades placering i tjensterang
före officersvolontären. Å andra sidan åter torde ej kunna förnekas, att
man härigenom träder för nära de berättigade krafven hos dem, hvilka
från början riktat sitt val af lefnadsbana på officersyrket och under
-
6
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24.
kastat sig därmed förbundna uppoffringar. Det får nämligen icke förbises
att underofficern erhållit hela sin militära utbildning fullt kostnadsfritt,
under det att den utexaminerade officersvolontären fått vidkännas för den
mindre bemedlade ganska kännbara omkostnader för att nå sitt mål.
Det lärer nog ej kunna ifrågasättas, vare sig att underofficern själf
skall vilja underkasta sig kostnaderna för den utbildning, som förutsättcs
för officersbefordran, eller att staten skall vilja föra fram officersvolontären
till officersbefordran utan någon som helst ekonomisk insats från hans
egen sida.
Befordran af underofficerare på det sätt motionären afser skulle alltså
i sig innebära en ej ringa orättvisa mot dem, Indika valt officersvolontärsvägen
för officersbeställningens vinnande.
I detta sammanhang torde en annan synpunkt böra beaktas.
Officersaspiranten, som går den nu föreskrift^ vägen, måste mången
gång vara beredd att kortare eller längre tid efter officersutnämningen
existera såsom lönlös underlöjtnant. Det synes knappast troligt, att en
på officersanställning aspirerande underofficer skulle vilja underkasta sig
denna eventualitet, i all synnerhet om den befordrade underofficern är gift
och har familj att försörja, hvilket på grund af lefnadsåldern ej sällan kan
inträffa.
Den sannolika följden blefve att vid perioder af goda utsikter för
hastigt vinnande af officerslön tilloppet af därhän sträfvande underofficerare
blefve synnerligen stort, för att vid andra tillfällen åter måhända alldeles
upphöra. Härmed skulle säkerligen sammanhänga en alltför stor ojämnhet
i fråga om det årliga tilloppet af officersaspiranter. Man kan med temligen
stor säkerhet förutse att en mera omfattande befordran af underofficerare
till officerare skulle hafva till följd en minskning i tilloppet af
det stora antal ynglingar, som nu vinna anställning som officersvolontärer.
I och med detta blefve tillfällena till urval af de lämpligaste till
krigsskolekursen ringa och de dit beordrades allmänna duglighetsnivå sänkt
till men för vårt försvasväsende. Det antal ynglingar, hvilka årligen vinna
anställning såsom officersvolontärer och undergå rekryt- och underbefälsutbildning
samt därefter förklaras lämpliga till kommendering till krigsskolan,
är nämligen ej obetydligt större än det antal som dit beordras, och som
sålunda anses erforderligt för officerskårens fulltalighållande.
Förhållandet mellan antalet från officersvolontärskolorna »lämplig» förklarade
och till krigsskolan beordrade under de tre senaste åren framgår
af följande tabell:
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24.
7
År
»Lämplig» för- klarade
Beordrade till
krigsskolan
»Lämplig» för- klarade ej be- ordrade
% af lämplig
förklarade ej
beordrade
1906
175
127
48
27,5
1907
164
130
34
20,7
1908
127
100
27
21,4
Häraf framgår att för närvarande med hänsyn till säkerställandet af
officerskårens rekrytering icke synes föreligga något behof af ändrade bestämmelser
och vill utskottet i detta sammanhang framhålla, att i flera
utländska arméer anledningen till underofficerares befordran till officerare
varit den, att det visat sig omöjligt att på annat sätt fylla officersbeställningarne.
Det synes äfven böra beaktas, att till följd af de år 1902 genomförda
bestämmelserna om sättet för officersvolontärs antagande hvarje välfrejdad
svensk yngling, som arbetat sig fram till mogenhetsexamen, har
genom eget arbete och egen begåfning och ingenting annat vägen öppen
till officersyrket. Följden häraf har otvifvelaktigt blifvit, att arméns
officerare numera i ganska stor utsträckning rekryteras just från de
samhällsklasser, hvilkas söner vid valet af den militära lefnadsbanan förut
sett sig hänvisade till underofficerskallet.
Det torde äfven kunna ifrågasättas, huruvida icke en befordran i
vidsträcktare omfång från underofficerare till officerare skulle kunna verka
försämrande på vår nu så dugliga och plikttrogna underofficerskårs ställning,
då de dugligaste krafterna genom befordran skulle fråntagas kåren.
Ej heller är det osannolikt, att de i kåren kvarstående, som af en eller
annan anledning icke försökt eller icke lyckats fullgöra kompetensprofven
till officersbefordran, skulle komma att känna sig mindre tillfreds, än nu
är fallet, med den ställning, som deras befordrade kamrater lämnat.
Af den här ofvan gjorda utredningen kan utskottet icke annat än
finna, att öfvervägande skäl tala mot det af Andra Kammarens utskott
framställda andra spörsmålet : huruvida det vore önskvärd! och möjligt, att
en väsentlig procent af officersbeställningarne fylldes af till befäl uppflyttadt
underbefäl.
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N-o 24.
Utskottet anser emellertid icke denna utredning tillräckligt uttömmande
och allsidig samt har tillika inhämtat, att chefen för landtförsvarsdepartementet
erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillsätta en kommitté med
uppdrag bland annat att dels verkställa utredning och afgifva förslag
rörande ändrade grunder för befordringsväsendet vid krigsmakten, dels
utreda, huruvida ändrade bestämmelser för underofficerares befordran till
officer äro önskvärda och af behofvet påkallade samt, därest detta befinnes
vara förhållandet, därtill afgifva förslag, dels ock utreda och afgifva förslag
till ändrade befordringsgrunder för underofficerskåren. Möjligheten är icke
utesluten, att af denna kommittés utredning kan framgå, att de af utskottet
i angifna hänseenden befarade olägenheter kunna undvikas eller förminskas,
och är under alla förhållanden en allsidig utredning önsklig i fråga om de
af Andra Kammarens utskott framställda två spörsmålen, dels huruvida det
inom vår krigsmakt kan finnas poster, som nu besättas med personer af
officersgrad, men å Indika tjänstgöringen lika väl kunde bestridas af befordrad
underofficer, dels huruvida underofficer efter afgång ur tjänst på
aktiv stat skall kunna befordras till officer på reservstat.
På grund af hvad sålunda anförts har utskottet funnit, att skäl ej
saknats för den utredning i ärendet, som Andra Kammaren beslutat; men .
som utredning redan pågår,
får utskottet hemställa,
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 13 maj 1909.
A utskottets vägnar:
A. WACHTMEISTER.
Reservation
af herr C. G. Hult, hvilken hemställer, att utskottets kläm må erhålla
följande lydelse:
Utskottet har med det sagda velat framhålla de många olägenheter
och betänkligheter, som skulle medfölja ett genomförande af officerskårens
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24. 9
rekrytering från underofficerskadrerna, en rekrytering som i stort sedt
hvarken är nödvändig eller nyttig, hvarföre och då utskottet därjämte inhemtat,
att Kungl. Maj:t beslutat och chefen för landsförsvarsdepartementet
tillsatt en kommitté med uppdrag att dels verkställa utredning och
afgifva förslag rörande ändrade grunder för befordringsväsendet vid krigsmakten,
dels utreda huruvida ändrade bestämmelser för underofficerares
befordran till officer äro önskvärda och af befälet påkallade samt därest
detta finnes vara förhållandet, därtill afgifva förslag, dels utreda och afgifva
förslag till ändrade befordringsgrunder för underofficerskåren, samt
i sammanhang härmed ytterligare behofvet af särskilda befordingsbostämmelser
med hänsyn till Boden och andra mindre gynnsamt ställda förläggningsorter,
får utskottet hemställa
att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens i ärendet fattade beslut.
Herr Benedicks har bedt få antecknadt, att han icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.
Bill. till Riksd. Prot. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 24. Raft.
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.