Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande ökade möjligheter för underofficerare inom håren och marinen att vinna officer sbefordran.

1909-05-13 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1909:24, Skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande ökade möjligheter för underofficerare inom håren och marinen att vinna officer sbefordran.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24.

1

N:o 24.

Ank. till Rikstl. kansli den 14 maj 1909, kl. 5 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12, med

anledning af Andra Kammarens beslut om skrifvelse till

Kungl. Maj:t rörande ökade möjligheter för underofficerare

inom håren och marinen att vinna officer sbefordran.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 141, kar herr

Palme hemställt: att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade hemställa,

att Konungen ville taga i öfvervägande, huruvida icke ökade möjligheter

för officersbefordran skulle kunna beredas för underofficerare inom

här och flotta.

Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott, till hvilket motionen blifvit

hänvisad, hemställde:

att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen i skrifvelse

till Konungen behagade anhålla, att Konungen ville taga i öfvervägande,

huruvida icke ökade möjligheter för officersbefordran skulle kunna

beredas för underofficerare inom hären och marinen.

Denna hemställan blef af Andra Kammaren bifallen, hvarefter detta

beslut delgifvits Första Kammaren, som nu remitterat ärendet till förberedande

behandling af sitt andra tillfälliga utskott.

Angående motionärens motivering och Andra Kammarens utskotts

utredning hänvisas till Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande

n:o 24.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 24 Höft. (N:o 24.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24.

Andra Kammarens utskott lämnar först en »till väsentlig del på meddelanden

från generalstaben grundad redogörelse» för de möjligheter, som

i andra länder finnas för underofficeren i här och flotta att vinna officersbefordran,

och lämnar äfven en kortfattad framställning af den utredning,

som i vårt land hittills gjorts angående denna sak.

Därefter uppdelar Andra Kammarens utskott frågan i tre spörsmål,

mål, dels huruvida det inom vår krigsmakt kan finnas poster, som nu besättas

med personer af officers grad, men å hvilka tjänstgöringen lika väl kunde

bestridas af befordrad underofficer, dels huruvida det vore önskvärdt och

möjligt, att en väsentlig procent af officersbeställningarne fylldes af till

befäl uppflyttadt underbefäl, dels ock huruvida underofficer efter afgång

ur tjänst på aktiv stat skall kunna befordras till officer på reservstat.

Utskottet anser det då icke osannolikt, att af en eventuell utredning skulle

kunna framgå, att det inom vår krigsmakt finnes tjänstgöring af sådan beskaffenhet,

att det första och det tredje spörsmålet skulle kunna besvaras

jakande. Härvid är dock att märka, att ifrågasatt befordran till officer

på reservstat först efter införande af förtidspensionering skulle för underofficeren

få någon aktuell betydelse.

Hvad åter angår det andra spörsmålet, som är frågans egentliga kärnpunkt:

huruvida det vore önskvärdt och möjligt, att en väsentlig procent

af officersbeställningarne fylldes af till befäl uppflyttadt underbefäl, så är

detta en vida mera svårlöst fråga samt tillika af långt allvarligare och

mera genomgripande innebörd.

Vid afgörandet af denna fråga får gifvetvis endast tagas hänsyn till

hvad som länder vårt försvar och vårt fädernesland till största gagn. Om

det ena eller andra tillvägagångssättet är för officerskårens eller för underofficerskårens

medlemmar mer eller mindre fördelaktigt får icke inverka

på frågans afgörande.

De skäl, som skulle kunna anföras för en reform i motionens syfte

äro, att vår underofficerskår i följd af bättre befordringsmöjligheter

skulle rekryteras med mera dugande krafter som skulle stå till buds,

därest dessa befordringsmöjligheter funnes, och att alltså därigenom, äfvensom

genom den täflan om officersbefordran, som mellan underofficerarne

skulle uppstå, vårt lands underofficerskårs duglighetsnivå skulle hållas

högre än eljest.

Äro nu dessa skäl tillräckliga för att uppväga de onekligen betänkliga

olägenheter, som måste komma att uppstå därest ifrågavarande reform

skall genomföras?

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24. 3

Utskottet vill till en början emellertid redan nu såsom sin bestämda

uppfattning uttala, att såsom ett oeftergifligt villkor för eu eventuell reform

i denna fråga måste sättas, att officerskårens allmänna bildningsnivå och

yrkeskompetens icke får sänkas, då därigenom en obotlig skada skulle

tillskyndas vårt försvarsväsen och vårt land. Höga fordringar måste

också ställas på de män, som fått sig anförtrodt det ansvarsfulla och kräfvande

kallet att handleda vår numera under förhållandevis afsevärd tid

samlade värnpliktiga ungdoms uppfostran.

Sedan utskottet angifvit detta villkor såsom den grund, förutan hvilken

utskottet skulle anse den ifrågasatta reformen absolut förkastlig, vill utskottet

framhålla en och annan synpunkt, som möjligen skulle kunna

bidraga till frågans belysande.

De redan nu befintliga bestämmelser, som inom armén lämna en väg

öppen för underofficern att under vissa villkor ernå befordran till officer

på stat, anses af underofficerarne med rätta hafva föga praktisk betydelse.

Frånsedt att dessa bestämmelser ytterst sällan tillämpats, torde den till

officer enligt dessa bestämmelser befordrade fanjunkaren vid befordringstillfället

hafva uppnått en så hög lefnadsålder och genom den minskade

aflöningen komma i den pekuniära ställning, att befordringen blir för

honom ofördelaktig.

Förenämnda för underofficern i fredstid gällande'' bestämmelser för

befordran till officer — frånsedt dem som understundom äga rum vid

afskedstagandet — upptaga såsom kompetens beträffande tjänstetiden minst

6 år såsom underofficer, däraf minst 2 år såsom fanjunkare.

Enligt 1 907 års underofficersrulla ställa sig åldersförhållandena i medeltal

vid underofficersbefordringen såsom af nedanstående tabell framgår:

Med

Till sergeant

eltal

Till fanjunkare

Infanteriet ........................

26 år

41 år

Kavalleriet ........................

26 »

39 »

Artilleriet ........................

28 »

39 >

Fortifikationen ..................

25 »

38 »

Trängen ...........................

27 »

38 »

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24.

Då alltså fanjunkarebefordran i medeltal vinnes vid 39 års lefnadsålder,

är det tämligen tydligt, att befordran till lägsta officersgraden för

en man som nått 40 års ålder ej kan innebära något lockande redan i

och för sig. Härtill kommer den ekonomiska sidan af saken.

Fanjunkarnes inkomst af lön och dagaflöning öfverstiger med omkring

300 kronor underlöjtnants motsvarande löneförmåner. Befordran till officer

skulle således till en början försätta underofficern inför en ej oväsentligt

sämre ekonomisk ställning, än den han såsom underofficer innehaft och

först en därefter — efter minst två år — följande befordran till löjtnant

af 2. klass skulle tillföra honom enahanda förmåner han såsom fanjunkare

en gång innehaft.

Det är alltså tydligt, att denna befordringsmöjlighet icke kan vara

till någon verklig fördel för underofficerskåren, och ett vidsträcktare tilllämpande

af de i detta hänseende nu gällande bestämmelser synes ingalunda

vara lämpligt.

Återstår att tillse huru förhållandena skulle gestalta sig efter en ändring,

afseende förkortning af tjänstetiden såsom underofficer, innan befordran

till officer skulle få äga rum.

Det torde då icke med fog kunna bestridas, att icke två års tjänst

som underofficer — efter hvilken tids förlopp först fullmakt å beställningen

lämnas — är den minsta tid, som bör ifrågasättas hafva föregått möjlig

befordran till officer. Emellertid är det gifvet, att till ernående af den

kunskapsnivå, utskottet ansett vara ett oundgängligt villkor för vinnande

af officersbefordran, aspiranten — äfven om under åren före befordran till

underofficer grundläggande studier energiskt bedrifvits — behöfver minst 3

år att inhämta erforderligt kunskapsmått såväl hvad allmänbildning

(mogenhetsexamen, däri dock ett och annat ämne möjligen kan tänkas

uteslutet), som hvad den militära utbildningen (krigsskolekurs) beträffar.

Detta under förutsättning af hög begåfning, energiskt arbete och mycket

utsträckt ledighet från tjänsten. I allra gynnsammaste fall skulle således

under här gjord förutsättning minst 3 år förflyta mellan utnämningen till

underofficer och eventuell officersbefordran. Åf tabellen framgår, att befordran

till underofficer i medeltal sker vid 26 års lefnadsålder, och

således skulle såsom gynnsammaste medeltal officersbefordran kunna äga

rum vid 29 års ålder. För de från krigsskolan utexaminerade officersvolontärerna

inträder befordran till officer i regeln vid 21:a ä 22:a

lefnadsåren.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första Kammarens Tilljälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24.

Det Ur sålunda tydligt, att de från underofficerare befordrade skulle

på grund af sin höga lefnadsålder komma i en ofördelaktigare ställning.

Denna höjning af genomsnittsåldern måste äfven verka i hög grad ofördelaktigt

på officerskårens fältduglighet. Så skola t. ex. kompani och skvadroncliefsbefattningarna

icke uppnås af den befordrade underofficeren förrän

vid 46—50 års lefnadsålder, hvilket står i skarp motsats mot de önskemål

som från sakkunnigt håll uttalas med afseende å den stora vikten

af ökad rörlighet hos detta befäl.

Utskottet vill här framhålla såsom sin uppfattning, hvilken uppfattning

åtminstone till en del delas af Andra Kammarens utskott, att vid de

vapenslag, marinen, artilleriet och fortifikationen, där samtliga officerare

bruka kommenderas till högskoleutbildning, denna för nämnda vapenslag

nödiga höjning af kompetensvillkoren, för hvilkas fullgörande från underofficer

befordrade officerare i regel torde sakna all utsikt, måste anses

utgöra ett hinder för den ifrågasatta reformens utsträckande till nämnda

vapenslag.

Därtill komma, hvad flottan beträffar, att enligt det yttrande af chefen

för flottans stab, som anföres i Andra Kammarens utskotts betänkande,

underofficerarna för tjänstens behöriga skötande måste utbildas till fackmän,

en hvar med sin strängt begränsade detalj, hvilket förhållande

för dem i hög grad måste minska möjligheten att vinna den mångsidiga

utbildning, som utgör ett oeftergifligt villkor för att på ett tillfredsställande

sätt kunna motsvara de kraf, som ställas på den nutida sjöofficern.

Blir det nu nödvändigt att reformen icke får tillämpas vid de nämnda

specialvapnen så komma dessa med all sannolikhet att få en föga lämplig

särställning — liknande de forna rangregementenas — grundad på officerskårens

rekrytering.

En synnerligen svårlöst och ömtålig fråga blefve bestämmandet af

tjänsterangen vid samtidigt inträde i regementet (och i samband därmed

tilldelandet af lön) för de från underofficersbeställning befordrade i förhållande

till de från krigsskola utexaminerade officersvolontärerna.

Någon fullt rättvis grund härför torde vara ytterst svår att finna.

Å ena sidan synes den höga lefnadsåldern och den längre tjänstgöringen

gifva skäl för de från underofficerare befordrades placering i tjensterang

före officersvolontären. Å andra sidan åter torde ej kunna förnekas, att

man härigenom träder för nära de berättigade krafven hos dem, hvilka

från början riktat sitt val af lefnadsbana på officersyrket och under
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24.

kastat sig därmed förbundna uppoffringar. Det får nämligen icke förbises

att underofficern erhållit hela sin militära utbildning fullt kostnadsfritt,

under det att den utexaminerade officersvolontären fått vidkännas för den

mindre bemedlade ganska kännbara omkostnader för att nå sitt mål.

Det lärer nog ej kunna ifrågasättas, vare sig att underofficern själf

skall vilja underkasta sig kostnaderna för den utbildning, som förutsättcs

för officersbefordran, eller att staten skall vilja föra fram officersvolontären

till officersbefordran utan någon som helst ekonomisk insats från hans

egen sida.

Befordran af underofficerare på det sätt motionären afser skulle alltså

i sig innebära en ej ringa orättvisa mot dem, Indika valt officersvolontärsvägen

för officersbeställningens vinnande.

I detta sammanhang torde en annan synpunkt böra beaktas.

Officersaspiranten, som går den nu föreskrift^ vägen, måste mången

gång vara beredd att kortare eller längre tid efter officersutnämningen

existera såsom lönlös underlöjtnant. Det synes knappast troligt, att en

på officersanställning aspirerande underofficer skulle vilja underkasta sig

denna eventualitet, i all synnerhet om den befordrade underofficern är gift

och har familj att försörja, hvilket på grund af lefnadsåldern ej sällan kan

inträffa.

Den sannolika följden blefve att vid perioder af goda utsikter för

hastigt vinnande af officerslön tilloppet af därhän sträfvande underofficerare

blefve synnerligen stort, för att vid andra tillfällen åter måhända alldeles

upphöra. Härmed skulle säkerligen sammanhänga en alltför stor ojämnhet

i fråga om det årliga tilloppet af officersaspiranter. Man kan med temligen

stor säkerhet förutse att en mera omfattande befordran af underofficerare

till officerare skulle hafva till följd en minskning i tilloppet af

det stora antal ynglingar, som nu vinna anställning som officersvolontärer.

I och med detta blefve tillfällena till urval af de lämpligaste till

krigsskolekursen ringa och de dit beordrades allmänna duglighetsnivå sänkt

till men för vårt försvasväsende. Det antal ynglingar, hvilka årligen vinna

anställning såsom officersvolontärer och undergå rekryt- och underbefälsutbildning

samt därefter förklaras lämpliga till kommendering till krigsskolan,

är nämligen ej obetydligt större än det antal som dit beordras, och som

sålunda anses erforderligt för officerskårens fulltalighållande.

Förhållandet mellan antalet från officersvolontärskolorna »lämplig» förklarade

och till krigsskolan beordrade under de tre senaste åren framgår

af följande tabell:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24.

7

År

»Lämplig» för- klarade

Beordrade till

krigsskolan

»Lämplig» för- klarade ej be- ordrade

% af lämplig

förklarade ej

beordrade

1906

175

127

48

27,5

1907

164

130

34

20,7

1908

127

100

27

21,4

Häraf framgår att för närvarande med hänsyn till säkerställandet af

officerskårens rekrytering icke synes föreligga något behof af ändrade bestämmelser

och vill utskottet i detta sammanhang framhålla, att i flera

utländska arméer anledningen till underofficerares befordran till officerare

varit den, att det visat sig omöjligt att på annat sätt fylla officersbeställningarne.

Det synes äfven böra beaktas, att till följd af de år 1902 genomförda

bestämmelserna om sättet för officersvolontärs antagande hvarje välfrejdad

svensk yngling, som arbetat sig fram till mogenhetsexamen, har

genom eget arbete och egen begåfning och ingenting annat vägen öppen

till officersyrket. Följden häraf har otvifvelaktigt blifvit, att arméns

officerare numera i ganska stor utsträckning rekryteras just från de

samhällsklasser, hvilkas söner vid valet af den militära lefnadsbanan förut

sett sig hänvisade till underofficerskallet.

Det torde äfven kunna ifrågasättas, huruvida icke en befordran i

vidsträcktare omfång från underofficerare till officerare skulle kunna verka

försämrande på vår nu så dugliga och plikttrogna underofficerskårs ställning,

då de dugligaste krafterna genom befordran skulle fråntagas kåren.

Ej heller är det osannolikt, att de i kåren kvarstående, som af en eller

annan anledning icke försökt eller icke lyckats fullgöra kompetensprofven

till officersbefordran, skulle komma att känna sig mindre tillfreds, än nu

är fallet, med den ställning, som deras befordrade kamrater lämnat.

Af den här ofvan gjorda utredningen kan utskottet icke annat än

finna, att öfvervägande skäl tala mot det af Andra Kammarens utskott

framställda andra spörsmålet : huruvida det vore önskvärd! och möjligt, att

en väsentlig procent af officersbeställningarne fylldes af till befäl uppflyttadt

underbefäl.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N-o 24.

Utskottet anser emellertid icke denna utredning tillräckligt uttömmande

och allsidig samt har tillika inhämtat, att chefen för landtförsvarsdepartementet

erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillsätta en kommitté med

uppdrag bland annat att dels verkställa utredning och afgifva förslag

rörande ändrade grunder för befordringsväsendet vid krigsmakten, dels

utreda, huruvida ändrade bestämmelser för underofficerares befordran till

officer äro önskvärda och af behofvet påkallade samt, därest detta befinnes

vara förhållandet, därtill afgifva förslag, dels ock utreda och afgifva förslag

till ändrade befordringsgrunder för underofficerskåren. Möjligheten är icke

utesluten, att af denna kommittés utredning kan framgå, att de af utskottet

i angifna hänseenden befarade olägenheter kunna undvikas eller förminskas,

och är under alla förhållanden en allsidig utredning önsklig i fråga om de

af Andra Kammarens utskott framställda två spörsmålen, dels huruvida det

inom vår krigsmakt kan finnas poster, som nu besättas med personer af

officersgrad, men å Indika tjänstgöringen lika väl kunde bestridas af befordrad

underofficer, dels huruvida underofficer efter afgång ur tjänst på

aktiv stat skall kunna befordras till officer på reservstat.

På grund af hvad sålunda anförts har utskottet funnit, att skäl ej

saknats för den utredning i ärendet, som Andra Kammaren beslutat; men .

som utredning redan pågår,

får utskottet hemställa,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra

Kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 13 maj 1909.

A utskottets vägnar:

A. WACHTMEISTER.

Reservation

af herr C. G. Hult, hvilken hemställer, att utskottets kläm må erhålla

följande lydelse:

Utskottet har med det sagda velat framhålla de många olägenheter

och betänkligheter, som skulle medfölja ett genomförande af officerskårens

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 24. 9

rekrytering från underofficerskadrerna, en rekrytering som i stort sedt

hvarken är nödvändig eller nyttig, hvarföre och då utskottet därjämte inhemtat,

att Kungl. Maj:t beslutat och chefen för landsförsvarsdepartementet

tillsatt en kommitté med uppdrag att dels verkställa utredning och

afgifva förslag rörande ändrade grunder för befordringsväsendet vid krigsmakten,

dels utreda huruvida ändrade bestämmelser för underofficerares

befordran till officer äro önskvärda och af befälet påkallade samt därest

detta finnes vara förhållandet, därtill afgifva förslag, dels utreda och afgifva

förslag till ändrade befordringsgrunder för underofficerskåren, samt

i sammanhang härmed ytterligare behofvet af särskilda befordingsbostämmelser

med hänsyn till Boden och andra mindre gynnsamt ställda förläggningsorter,

får utskottet hemställa

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra

Kammarens i ärendet fattade beslut.

Herr Benedicks har bedt få antecknadt, att han icke deltagit i detta

ärendes behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 24. Raft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.