Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25
1909-05-13 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1909:25, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25
Dokumentets text
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25.
1
N:o 25.
Ank. till Riksd. kansli den 14 maj 1909, kl. 5 e. m.
Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande (n:o 13) med
anledning af Andra Kammarens fattade beslut om ändring
af lasarettsstadgans bestämmelser rörande tillsättandet af
underläkare vid lasarett.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 205, hafva herr
L. J• Jansson i Djursätra m. fl. hemställt, att Riksdagen måtte besluta
att i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i nu gällande
lasarettsstadga, att lasarettsdirektion, som så önskar, måtte erhålla rätt
att med legitimerad läkare träffa aftal om underläkartjänstens bestridande
under en tid ej öfverstigande fem och ej understigande tre år, med uppsägningsrätt
å ömse sidor och med rätt för direktionen att för den
sålunda antagna läkaren utfärda förordnande. _
Till stöd för denna motion hafva motionärerna anfört följande:
»Enligt gällande förordning om landsting tillkommer det denna
myndighet, bland annat, att besluta om hälso- och sjukvården inom länet.
Denna uppgift ha ock som bekant landstingen i allmänhet under de
senaste årtiondena omfattat med stigande intresse, som tagit sig uttryck
i uppförande af storartade och tidsenliga lasarettsbyggnader i förening
med sträfvande att jämväl i öfrigt åstadkomma den bästa möjliga sjukvård
— allt bärande vittne om den uppfattningen, att endast det bästa
är godt nog åt de sjuke.
Som exempel på sådan offervillighet må äfven ifrån vårt håll anföras,
att inom det län, vi tillhöra, nämligen Skaraborgs, nybyggts icke
mindre än tre större lasarett med ett rätt betydligt antal sjuksängar i
hvartdera.
Bill. till Riksd, Prot. 1909. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 25 Käft. (N:o 25).
Motio
närernas
motivering.
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25.
Då landstingen sålunda underkastat sig så betydliga kostnader
för dessa sina sjukvårdsanstalters såväl anläggning som årliga underhåll,
har detta gifvetvis skett under förhoppning, att de sjuke och lidande,
såvidt ske kunde, därstädes måtte finna bot eller lindring.
Om denna lasarettsväsendets betydelsefulla uppgift likväl skall
kunna förverkligas på ett tillfredsställande sätt, kräfves härför, såvidt
vi förstå, icke blott tidsenliga lokaler och erforderlig materiel samt en
insiktsfull och för sjukvården intresserad administration, utan ock framstående
och för behofvet tillräckliga läkarekrafter.
I allmänhet synas lasarettsläkarebefattningarna blifvit besatta med
framstående och i sitt kall skicklige män, och där denne ensam kunnat
utöfva hela läkarevården inom lasaretten, torde ock alla rimliga anspråk
på sådan vård blifvit uppfyllda.
Vid de större lasaretten, där anstaltens läkare är i behof af underläkare,
har det visat sig synnerligt svårt att kunna få denna angelägenhet
på ett någorlunda tillfredsställande sätt ordnad. Anledningen
härtill synes tidtals bero därpå, att tillgången på unga läkare torde
vara mindre, dels därpå att de skickligare söka andra, mera inkomstgifvande
befattningar och dels därpå, att ordningen för ansökan till befattningen
och tillvägagångsättet vid utnämningen torde befinnas olämpliga.
Hvad den senast anmärkta olägenheten vidkommer, tillåta vi oss
att till belysning däraf påminna om några bestämmelser i lasarettsstadgan
angående tillsättande af underläkare. Därom heter det bland
annat, att sedan ansökningar till lasax-ettsdirektionen inkommit och lasarettsläkaren
däi''Öfver afgifvit sitt yttrande, skall direktionen å förslag
uppföra tre bland de sökande, därest så många sig anmält, med förord
för någon af de sökande;
att, sedan samtliga handlingar insändts till medicinalstyrelsen,
styrelsen för någon af de sökande utfärdar förordnande för viss tid,
dock icke öfver tre år; och
att det åligger underläkaren att vid sjukvården tillhandagå vederböi’ande
lasarettsläkare samt att närmast under honom ombesörja och
hafva tillsyn öfver de sjukes behandling, så ock att vid tillfälligt förfall
för lasarettsläkaren uppehålla dennes tjänst.
Häraf torde sålunda framgå, att lasarettsläkaren och direktionen,
som i första hand äro intresserade af att få underläkaretjänsten väl besatt,
likväl därvid ha alltför obetydligt inflytande, men ha däremot
ovillkorlig skyldighet att mottaga den, som medicinalstyrelsen förordnar,
äfven om denne är ytterst olämplig för befattningen, och att sedan behålla
honom i tre år, därest han ej förr finner sig vilja afgå från tjänsten.
Förslå Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25. 3
Vidare är utnämningen förenad med synnerligt långt dröjsmål,
enär sökande kan klaga såväl öfver förslaget som öfver utnämningen,
hvartill kommer att ingen tid är föreskrifven, inom hvilken efter förslagets
upprättande medicinalstyrelsen är skyldig att verkställa utnämningen.
Till och med om endast en sökande har anmält sig och denne
blott befinnes inneha godkänd examen, men för öfrigt är för tjänsten
nästan oandvändbar, har medicinalstyrelsen att förordna och lasarettsdirektionen
att mottaga honom.
Inträffar någon gång, att lasaretten lyckas erhålla någon synnerligt
skicklig och för tjänsten duktig läkare, stannar denne i regeln endast
en kortare tid eller intill dess han erbjudes en mera aflönad befattning,
måhända med utsikt att där få stanna för framtiden, eller bosätter han
sig som praktiserande läkare.
Mot nu anmärkta missförhållanden torde kunna göras den erinran,
att om lönen för befattningen liöjes, skulle mera kompetenta och antagligen
flera sökande anmäla sig. Men äfven om denna erinran har skäl
för sig, torde det framför allt böra beaktas, att så länge lasarettsdirektionen
som landstingets representant ej har någon annan medbestämmande
rätt vid underläkarens tillsättning än ett i flesta fall
betydelselöst förord, kan ej rimligtvis begäras, att landstingets utgifter
skola höjas endast för att i många fall förbättra löneförmånerna för
till och med sådana underläkare, som direktionen helst önskade slippa
mottaga.
Det bästa sättet för frågans lyckliga lösning föreställa vi oss
därför skulle vara, att lasarettsdirektion, som så önskade, erhåller rätt
att med eller utan ansökan träffa aftal med underläkaren, om såväl
löneförmånerna som tjänstetiden, hvilken sistnämnda såvidt möjligt borde
utsträckas till fem eller åtminstone till tre år, med tre månaders uppsägningsrätt
å ömse sidor. Vid behandling af fråga rörande tillsättande
af underläkare borde ock föreskrifvas, att lasarettsläkaren därvid må
hafva samma befogenhet vid fattande af beslut som annan ledamot i
direktionen.
Denna ändring skulle ju hvarken medföra någon rubbning i nu
gällande kompetensvillkor eller innebära fara för att underläkaretjänsten
kunde komma att anförtros åt olämpliga personer.
I Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 26 yttras:
Den föreliggande motionens syfte är att genom vissa ändringar
i den nu gällande lasarettsstadgan af den 18 oktober 1901 söka undanröja
ett af de hinder, som enligt motionärernas mening stå i vägen
Andra
Kammarens
utskotts
yttrande.
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25.
för erhållande af kvalificerade underläkare vid länslasaretten, nämligen
de föreskrifna formerna för tillsättningen af underläkartjänster, hvilka
dels föranleda synnerligen långt dröjsmål, dels lämna vederbörande
lasarettsdirektion alltför obetydligt inflytande genom ett »i flesta fall
betydelselöst förord».
De åsyftade ändringarna, hvilka afse stadgans § 32 (se bilagan), borde
enligt motionärernas mening gå i den riktningen, att lasarettsdirektionerna
själfva skulle kunna träffa aftal med legitimerad läkare om
underläkartjänsts bestridande under högst fem lägst tre år med ömsesidig
uppsägningsrätt, hvarvid förordnandet för den antagne läkaren
skulle utfärdas af direktionen, med andra ord dessa tjänsters tillsättande
skulle helt och hållet undandragas medicinalstyrelsens inflytande.
Hvad detta innebär är lätt att inse. Underläkartjänsterna vid
länslasaretten äro att anse såsom utbildningsplatser för blifvande lasarettsläkare,
och om äfven de större länslasaretten ställa helt andra kraf på
sina chefläkares utbildning, än som kan tillgodoses genom tjänstgöring
såsom underläkare vid icke-kliniska sjukhus, så rekryteras dock de
mindre länslasarettens och sjukstugornas läkare hufvudsakligen ur denna
grupp af underordnade tjänsteläkare, och redan ett års tjänstgöring
såsom underläkare ger åtminstone formell kompetens till lasarettsläkartjänst
(stadgan § 21 mom. 1.) Häraf lärer väl framgå betydelsen af
att rikets högsta myndighet för den offentliga sjukvården har medbestämmanderätt
vid underläkarnas anställande. Att vederbörande lasarettsdirektions
förord skulle vara »i flesta fall betydelselöst» motsäges af
det faktum, att medicinalstyrelsen endast i ytterst sällsynta undantagsfall
frångått dylikt förord.
Bland tjänsteläkarna i riket gå sträfvandena alltmer ut därpå,
att medicinalstyrelsen skall vara den Händighet, från hvilken de erhålla
sina fullmakter och utan hvilkens hörande de icke kunna skiljas
från sina befattningar i kommuns eller institutions tjänst, ett önskemål,
som angående extra provinsialläkarne framhållits af kungliga kommitténs
för provinsialläkardistriktens omreglering m. m. i dess betänkande af
den 17 juli 1907.
»Till och med om endast en sökande har anmält sig och denne
blott befinnes ha godkänd examen, men för öfrigt är för tjänsten nästan
oanvändbar, har medicinalstyrelsen att förordna och lasarettsdirektionen
att mottaga honom», säga motionärerna. Så är emellertid icke förhållandet.
Väl är hvarje legitimerad läkare formellt kompetent att erhålla
underläkartjänst vid länslasarett, och på grund af det obetydliga
antal sökande till vissa af ifrågavarande befattningar torde väl styrelsen
Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25. 5
stundom nödgas förordna föga kvalificerade sökande, men dock icke
under alla förhållanden. Helt nyligen inträffade följande: till underläkartjänsten
vid ett länslasarett både anmält sig en enda sökande,
legitimerad läkare; med öfverlämnande af ansökningshandlingarna hemställde
direktionen hos medicinalstyrelsen om förordnande för denne,
men styrelsen, som kände mer om den sökande, än hvad några som
helst ansökningshandlingar kunna visa, vägrade på anförda skäl att
utfärda det begärda förordnandet (medicinalstyrelsens protokoll 22 mars
1909 § 39). Å andra sidan kunna fall tänkas förekomma, där lasarettsdirektion
har noggrannare kännedom om den sökande än medicinalstyrelsen.
Då motionärerna påstå, att direktion har »ovillkorlig skyldighet»
att behålla underläkare under den tid, för hvilken han af medicinalstyrelsen
förordnats, »äfven om denne är ytterst olämplig för befattningen»,
så hafva de förbisett lasarettsstadgans § 26 (se bilagan),_ som
enligt § 32 mom. 4 äfven gäller underläkares försättande ur tjänstgöring.
Att underläkartjänsterna vid våra länslasarett, trots de i förhållande
till kompetensfordringarna ofta ganska goda löneförmånerna icke äro
eftersökta, beror på flera omständigheter. De bäst aflönade af dessa
platser äro icke de mest eftersökta, helt enkelt därför att de sökande
själfva betrakta dem såsom utbildningsplatser, i hvilket afseende de
olika lasaretten erbjuda högst varierande förmåner, beroende på den
öfverordnade läkarens uppfattning härvidlag. Vidare sammanhänger
detta också med frågan om rätten till tjänstårsberäkniug, som i fråga
om underläkare är begränsad till trenne år (kungl. instruktionen för
läkare den 31 oktober 1890 § 57 mom. 4 enligt kungl. kungörelsen
13 mars 1903), en föreskrift, som just afser att genom tätare ombyte
af dessa tjänsters innehafvare bereda yngre läkare rikare tillfällen att
förvärfva sjukhusutbildning. Endast i undantagsfall kommer alltså den,
som fullgjort trenne års tjänstgöring såsom underläkare, att fortsätta
i dylik egenskap, en omständighet, som särskilt bör tagas i betraktande
vid sträfvan att erhålla högre kvalificerade underläkare vid länslasaretten.
Att ombyten ske betydligt oftare, än som afses med ifrågavarande
föreskrift, är naturligtvis sammanhängande såväl med utbildningsmöjligheterna
vid det ena eller andra lasarettet som ock med förhållandet
mellan antalet tjänster och antalet läkare i vårt land öfver hufvud taget.
Motionärerna framhålla underläkarlönernas höjande såsom en utväg,
men tillägga, att därigenom ställningen skulle förbättras »till och
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25.
med för sådana underläkare, som direktionen helst önskade slippa mottaga».
Naturligtvis kan en direktion ej föreskrifva andra än lasarettsstadgans
kompetensvillkor, men intet hindrar, att — såsom äfven skett
— högre lön utlofvas för högre kvalificerad innehafvare.
För närvarande är ett af särskilda sakkunnige utarbetadt förslag
om obligatorisk assistenttjänstgöring å sjukhus såsom villkor för behörighet
till ett flertal läkarbefattningar beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning. Denna frågas lösning kommer med all sannolikhet att i hög
grad inverka på länslasarettens underläkarfråga.
Hvad tidsutdräkten vid tillsättandet beträffar, gälla ju samma bestämmelser
som i fråga om andra med tjänstårsrätt förenade läkarbefattningar.
En ansökningstid af trettio dagar motsvai-ar ett vedertaget
bruk, att den i fråga åtminstone om vissa läkartjänster lämpligen skulle
kunna något förkortas, vill utskottet icke bestrida. Hvad direktionernas
handläggning af dylika ärenden beträffar, så ligger det ju helt och
hållet i deras hand att snabbt expediera sådana, och i afseende på den
tid medicinalstyrelsen brukar använda för ifrågavarande ärenden torde
icke någon berättigad anmärkning kunna göras. Hvad beträffar den tid,
som åtgår, för att förordnandet skall vinna laga kraft, så återfinnes föreskriften
därom i en kungl. förordning af den 16 december 1866 och icke i
lasarettsstadgan, hvaremot denna föreskrifver, att »underläkare är skyldig
tillträda sin tjänst senast en månad efter det förordnandet vunnit laga
kraft», en föreskrift, som sällan torde spela någon roll i praktiken, då
lasarettsläkarna i regeln tillträda sina befattningar snarast möjligt och
oftast innan förordnandet, som i regeln omfattar tiden från och med
beslutsdagen, vunnit laga kraft.
Af anförda skäl finner utskottet det nuvarande tillsättningssättet
lämpligare än det af motionärerna föreslagna. Till dess frågan om
obligatorisk sjukhustjänstgöring för flertalet tjänsteläkare blir afgjord,
bör enligt utskottets mening ingen annan ändring i nu gällande föreskrifter
ske, än att medicinalstyrelsen måtte erhålla rätt att på framställning
af lasarettsdirektion, som icke finner någon sökande lämplig,
medgifva förnyadt ledigförklarande af underläkartjänst.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer Andra Kammarens
utskott, att Andra Kammaren för sin del i anledning af förevarande
motion n:o 205 ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om sådan ändring i nu gällande lasarettsstadga, att medicinalstyrelsen
erhåller rätt att på framställning af lasarettsdirektion, oaktadt formellt
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25. 7
kompetent sökande anmält sig, medgifva förnyadt ledigförklavande
af underläkartjänst.
Denna hemställan blef af Andra Kammaren bifallen, hvarför beslutet
delgifvits Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt andra
tillfälliga utskott.
Utskottet hemställer under åberopande af de af Andra Kammarens
utskott anförda skälen,
att Första Kammaren ville biträda Andra Kammarens
i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 13 maj 1909.
På utskottets vägnar:
A. WACHTMEISTER.
Bilaga.
Ur Kungl. Maj:ts nådiga lasarettsstadga den 18 oktober 1901.
§ 26.
Mom. 1. Förekommer anledning till anmärkning om lasarettsläkare för felaktighet
eller försummelse i tjänsten, må direktionen, om så pröfvas nödigt, därom
göra anmälan hos medicinalstyrelsen.
Mom. 2. Är läkarens felaktighet eller försummelse af den beskaffenhet, att det
för sjukvårdens behöriga uppehållande varder nödigt, att läkaren försättes ur tjänstgöring,
äger medicinalstyrelsen därom besluta samt föranstalta, att tjänsten mot skälig
aflöning, som det åligger läkaren bestrida, varder gSnom vikarie uppehållen. I sammanhang
därmed skall medicinalstyrelsen föranstalta jämväl om läkarens ställande under
åtal eller ock, därest sådant anses lämpligare, hos Kungl. Maj:t göra anmälan om förhållandet.
§ 32.
Ålom. 1. Anses underläkaretjänst böra vid lasarett inrättas, äger direktionen
att, med uppgift å de för tjänsten anslagna löneförmåner, därom hos Kungl. Maj:t
göra framställning, som skall till medicinalstyrelsen insändas och af styrelsen med eget
utlåtande till Kungl. Maj:t öfverlämnas.
Utskottets
yttrande.
8
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 25.
Mom. 2. För behörighet till underläkaretjänst fordras att vara legitimerad läkare.
Mom. 3. Skall underläkaretjänst tillsättas, har direktionen att genom kungörelse,
som bör i allmänna tidningarna tre gånger införas, tillkännagifva, att till medicinalstyrelsen
ställd ansökning till befattningen skall före klockan tolf å trettionde dagen
efter den, då kungörelsen första gången varit offentliggjord, till direktionen ingifvas;
börande i kungörelsen särskildt angifvas löneförmånerna.
Öfver inkomna ansökningar skall vederbörande lasarettsläkare afgifva sitt yttrande,
hvarefter direktionen å förslag uppför tre bland de sökande, därest så många sig anmält,
med förord för någon af de sökande.
Samtliga handlingar insändas därefter till medicinalstyrelsen, som för någon af
de sökande utfärdar förordnande för viss tid, dock icke öfver tre år.
Underläkare är skyldig tillträda sin tjänst senast en månad, efter det förordnandet
vunnit laga kraft.
Mom. 4. Beträffande felaktighet och försummelse i tjänsten af underläkare
gäller i tillämpliga delar hvad i § 26 stadgas om lasarettsläkare.
Mom. 5. Underläkare bör vara boende inom lasarettet; honom åligger att vid
sjukvården tillhandagå vederbörande lasarettsläkare samt att närmast under honom ombesörja
och hafva, tillsyn öfver de sjukes behandling, och äger han därför att åtnjuta
lydnad och hörsamhet af lasarettets betjäning i allt hvad tjänsten rörer.
Vid tillfälligt förfall för lasarettsläkaren har underläkaren att uppehålla dennes tjänst.
Anses utöfver dessa bestämmelser särskild instruktion för underläkare behöflig,
äger direktionen att efter lasarettsläkarens hörande uppgöra förslag till sådan instruktion
och underställa densamma medicinalstyrelsens pröfning och fastställelse.
Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1S09.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.