Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5
1909-04-16 · 56 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 55 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1909:5, Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
1
N:o 5.
Ank. till Eiksd. kansli den 20 april 1909, kl. 4 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
af de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet hafva, på därom hos vederbörande gjord
framställning, blifvit öfverlämnade de under tiden från och med den 15
januari 1908 till och med den 14 januari 1909 i statsrådet förda protokoll,
nämligen öfver
justitiedepartementsårenden från och med den 18 januari 1908 till
och med den 14 januari 1909;
justitieärenden från och med den 18 januari till och med den 31
december 1908;
utrikesdepartementsår enden från och med den 18 januari 1908 till
och med den 12 januari 1909;
landtförsvarsärenden från och med den 18 januari 1908 till och
med den 14 januari 1909;
sjöförsvarsårenden från och med den 18 januari 1908 till och med
den 12 januari 1909;
civilårenden från och med den 18 januari 1908 till och med den
14 januari 1909;
finansärenden från och med den 18 januari 1908 till och med den
14 januari 1909;
ecklesiastikärenden från och med den 18 januari 1908 till och med
den 12 januari 1909; samt
Bill. till Eiksd. Prof. 1909. 3 Samt. 3 Höft. (N:o 5.)
1
2
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
jordbruksärenden från och med den 18 januari 1908 till och med
den 12 januari 1909.
På därom framställd begäran har därjämte till utskottet öfverlämnats
styrkt utdrag af punkterna 3—5 i protokollet öfver ministeriella
ärenden för den 17 juni 1908 angående besättande af ministerposterna
i Kristiania, Köpenhamn samt Bryssel och Haag.
Vid den granskning af ofvan omförmälda protokoll, som i öfverensstämmelse
med grundlagens föreskrift blifvit af utskottet företagen och
nu fullbordad,
har anledning icke förekommit att mot någon
ledamot af statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;
hvaremot utskottet
funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att
böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen
anmälas, nämligen:
l:o).
(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 19 juni 1908, n:o 9.)
För att kunna antagas till reservofficersaspirant vid flottan erfordras
enligt § 2 i kungl. kungörelsen angående antagning, utbildning
och pensionering af reservbefäl för flottan den 27 juni 1902 att vara
svensk undersåte; att äga god frejd; att icke hafva uppnått eller före
utgången af det år, hvarunder anställning sökes, uppnå 26 års ålder;
att hafva vitsord om godt uppförande; att vid någon af rikets navigationsskolor
hafva aflagt sjökaptensexamen; samt att vara godkänd vid
läkarbesiktning, förrättad enligt de föreskrifter, Indika gälla för undersökning
af dem, som söka fast anställning vid armén eller flottan.
Uti särskilda, till Kungl. Maj:t ställda, af stationsbefälhafvaren vid
flottans station i Stockholm den 27 maj 1908 öfverlämnade ansökningar
anhöllo l:a klass sjömännen vid 6:e matroskompaniet n:o 32 Carl Samuel
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5. 3
Tull och n:o 53 Arnold Halfdan Ericsson i underdånighet om afsked
från sin anställning vid flottans sjöinanskår från och med den 1 oktober
1908 för att kunna blifva antagna till reservofficersaspiranter vid flottan.
Såsom skäl härför anförde sökandena, att de på egen bekostnad
samt genom studier, verkställda å fritider, utan att hafva genomgått''
någon af flottans underbefälsskolor, vid Stockholms navigationsskola
afiagt styrmansexamen år 1907, ångfartygsbefälhafvare- samt
sjökaptensexamen år 1908 samt att de genom sistnämnda examen, jämlikt
nådiga kungörelsen den 27 juni 1902, vore berättigade att söka anställning
såsom reservofficersaspiranter vid flottan.
Vid de underdåniga ansökningarna funnos fogade styrkta afskrifter
af sökandenas betyg öfver aflagd sjökaptensexamen. Enligt hvad dessa
utvisade hade Toll *uti de i nämnda examen ingående nio ämnen erhållit
följande betyg1), nämligen: i räknelära 7, i geometri 7, i trigonometri
8, i navigation 8, i astronomi 7, i mekanik 8, i skeppsbyggeri 7, i
ångmaskinlära 9 och i författningar 7 eller i medeltal betyget 8, med
anledning hvaraf han ansetts hafva ådagalagt med beröm godkända
kunskaper. Ericsson åter hade uti samtliga läroämnen erhållit betyget
10 med undantag för ämnet författningar, hvaruti han tilldelats betyget
9; och hade lian, som i medeltal erhållit betyget 10, på grund
häraf ansetts hafva ådagalagt berömliga kunskaper.
Enligt hvad chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid
'' flottans station i Stockholm i skrifvelse!’ till stationsbefälhafvaren meddelat,
vore sökandena, som karlskrifvits från skeppsgossekåren den 30
* september 1904, skyldiga kvarstå i tjänsten till den 30 september 1910.
Båda vore ostraffade och deras senaste tjänstbarhetsbetyg vore 9.
Till följd af nådig remiss afgaf chefen för marinstaben den 3 juni
1908 underdånigt utlåtande öfver ansökningarna och anförde därvid följande.
Jämlikt § 35 mom. a af reglementet för marinen del Ivore sökandena
skyldiga att kvarstå i sjömanskåren sex år, räknadt från och med
den 1 oktober 1904. På grund af de många vakanserna inom denna
kår, särskild! inom l:a sjömansklassen och matrosafdelningen, skulle det
knappast kunna anses lämpligt tillstyrka ansökningarna, då man vid
ett eventuellt bifall afsade sig den tjänst sökandena under ytterligare
tvenne år skulle kunna bestrida, synnerligast som deras tjänstbarhets
-
i) Siffran 5, 6 eller 7 betecknar godkänd kunskap.
8 eller 9 „ med beröm godkänd „
” 10 „ berömlig „
4
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
betyg gåfve vid handen, att de besutte stor duglighet. Detta oaktadt
ansåge sig chefen för marinstaben böra af följande skäl tillstyrka ansökningarna.
Rekryteringen af flottans reservofticerare hade alltsedan 1887 fortgått
i stort sedt efter en och samma plan, och hade de flesta sedan dess
utbildade reservofticerare kommit från handelsflottan och åtnjutit militär
utbildning endast under det år reservofficersaspirantkursen pågått
samt under den därpå följande repetitionsöfningen. Många röster hade
emellertid under den tidsperiod reservofficersutbildningen sålunda bedrifvits
höjts att omlägga densamma, enär erfarenheten gifvit vid handen,
att den militära utbildning, som sålunda erhållits, varit väl knapphändig,
och att en sålunda utbildad reservofficer icke hunnit förvärfva tillräcklig
praktisk erfarenhet för det värf, hvartill han vid mobilisering afsåges.
Förslag hade sålunda framkommit, att såsom villkor för antagning till
reservofficersaspirant borde uppställas fullgjord fredstjänstgöring såsom
värnpliktig. Enär sökandena, efter att först hafva genomgått utbildningvid
skeppsgossekåren, sedermera inom sjömanskåren utbildats till l:a
klass sjömän, därunder de ådagalagt framstående duglighet och ett utmärkt
godt uppförande, syntes de besitta den praktiska kunskap inom
det sjömilitära yrket, hvilken man sträfvade efter att kunna gifva dem,
som skulle utbildas till reservbefäl, och alltså kunde de förväntas
blifva särskild! lämpliga för dylik tjänst. Denna uppfattning syntes
chefen för marinstaben än mer styrkas af det förhållandet, att sökandena,
utan att deras tjänst vid flottan däraf blifvit lidande, under sin
tjänstetid genom studier förvärfva! sig sådana kunskaper, att de kunnat
aflägga styrmans- och sjökaptensexamen med utmärkt goda vitsord.
Detta förhållande tydde på tillvaron hos dem af en mer än vanlig energi
i förening med en allvarlig sträfvan att komma framåt, egenskaper väl
förtjänta af uppmuntran. Om deras underdåniga ansökningar skulle
blifva afslagna, komme de med all sannolikhet att lämna flottan, då
deras obligatoriska tjänstetid tilländagått 1910, ty näppeligen skulle de
önska genomgå flottans underbefälsskola, sedan de inhämtat de kunskaper,
som erfordrades för afläggande af sjökaptensexamen, ej heller
syntes det sannolikt, att de då på nytt sökte vinna anställning som reservofficersaspiranter,
utan syntes de komma att ägna sig åt annan verksamhet.
Bifölles åter deras ansökningar, och de sålunda komme att
ingå först som reservofficersaspiranter och sedan som reservofticerare
i flottan, komme vapnet att under längre tid kunna i händelse af behof
påräkna deras tjänst, än om de 1910 toge afsked och öfverfördes till
värnpliktiga af klass A.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
I betraktande af do tendenser, som allt mera gjorde sig gällande,
att någon möjlighet borde finnas för mannen i ledet att genom duglighet
och arbete kunna nå officersgraden, syntes chefen för marinstaben
härvidlag en i detta hänseende god väg stå öppen, hvilket äfven
syntes böra beaktas vid frågans afgörande. Som emellertid det skulle
kunna befaras, att misstämning inom underofficerskåren skulle uppstå,
om personal, subordinerande under underofficerarna, skulle inom en snar
framtid taga befäl öfver dessa sina nuvarande förmän, hade chefen för
marinstaben under hand sökt inhämta upplysningar rörande denna
principfråga hos några Stockholms station tillhörande underofficerare,
hvilka chefen hade skäl förmoda kunna uttala den allmänna åsikten
inom underofficerskåren; och hade dessa utan någon reservation förklarat,
att omskrifna befordringsmöjlighet för i tjänst varande personal
skulle hälsas med tillfredsställelse. Att föreliggande fall ofta skulle
kunna upprepas, syntes af många skäl icke vara sannolikt.
På grund af hvad sålunda anförts tillstyrkte chefen för marinstaben,
att stationsbefälhafvaren i Stockholm bemyndigades bevilja
sökandena afsked från sjömanskåren från och med den 1 oktober 1908
under förutsättning att de blefve antagna till reservofficersaspiranter,
Ansökningarna föredrogos den 19 juni 1908 inför tillförordnad
regering, bestående af dåvarande ministern för utrikes ärendena excellensen
Tv olle, statsråden Hederstierna och Swartz samt statsrådet och
chefen för sjöförsvarsdepartementet grefve Ehrensvärd; och fann kungl.
regeringen godt lämna förevarande ansökningar utan bifall.
Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut har utskottet funnit synnerligen
anmärkningsvärdt. Såvidt handlingarna i ärendet utvisa hafva
endast två skäl mot de gjorda ansökningarnas beviljande förelegat,
nämligen dels de många vakanserna inom lista sjömansklassen och.dels
en befarad misstämning inom under officerskåren. Intetdera af dessa
båda skäl synes emellertid utskottet vara af beskaffenhet att hafva bort
föranleda afslag å sökandenas framställningar.
Att vakanserna inom 6jömanskåren under de senare åren varit
och ännu alltjämt äro synnerligen talrika utgör visserligen ett missförhållande,
för hvars undanröjande åtgärder i den ena eller andra riktningen
måste vidtagas. Men att i ett fall sådant som det förevarande
låta denna synpunkt blifva bestämmande kan utskottet icke finna vara
med flottans verkliga intresse förenligt. Såsom chefen för marinstaben
framhållit, utgör det inom flottan ett önskemål, att de blifvande reserv
-
6
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
9-
officerarna måtte erhålla eu grundligare militär utbildning än som för
närvarande kommer dem till del. Vid sådant förhållande och då sökandena,
hvilka enligt samstämmiga vitsord ådagalagt synnerligen goda kunskaper
och framstående duglighet i tjänsten samt ett utmärkt godt uppförande,
kunde förväntas blifva särskild! lämpliga såsom reservofficerare, både
uppenbarligen flottans intresse bäst blifvit tillgodosedt, därest ansökningarna
bifallits, och detta så mycket mera som man därigenom skulle
kunnat, i händelse af behof, påräkna sökandenas tjänst under längre tid
än om de nödgades kvarstå i sina nuvarande, om än i och för sig viktiga,
så dock underordnade befattningar. Härtill kommer vidare den af chefen
för marinstaben framhållna synpunkten, att staten bör bereda mannen
i ledet möjlighet att äfven under fredstid genom arbete och duglighet
nå fram till officersgraden. Förefintligheten af en sådan möjlighet måste
nämligen icke blott verka eggande och uppmuntrande på de mera
energiska och framåtsträfvande bland manskapet utan äfven göra krigstjänsten
mera begärlig för de unga män, som hafva håg och fallenhet
för det militära yrket. Denna synpunkt finner utskottet så viktig, att
den i förevarande fall otvifvelaktigt bort tillmätas en afgörande betydelse,
öfverhufvud torde bland de mångahanda faktorer, hvilka erfordras för
att ett litet folk skall kunna hafva utsikt att i en eventuell krigisk
konflikt värna sin sj beständighet, en af de allra viktigaste vara, att
den personliga kraften och dugligheten inom krigsmakten tillvaratages,
sättes å sin rätta plats och får sin behöriga lön, hvar den än månde finnas.
Hvad den befarade misstämningen inom underofficerskåren angår,
så torde, efter hvad chefen för marinstaben i ärendet upplyst, detta skäl
mot de gjorda ansökningarnas beviljande icke kunna vidhållas. En
sådan misstämning synes dessutom hafva så mycket mindre fog för sig,
som ju såväl officers- som reservofficersaspiranter under viss tid subordinera''
under personer, öfver hvilka de sedermera utöfva befäl, utan att däraf
försports någon vare sig misstämning eller olägenhet. Snarare skulle
kunna antagas, att ett bifall till sökandenas framställning framkallat
misstämning inom officerskåren. Men äfven om så skulle hafva varit
fallet, är det dock af största vikt, att dylika eller därmed likartade och
för försvarsväsendet främmande synpunkter icke få göra sig gällande
vare sig vid reservofficerskårens rekrytering eller eljest.
På grund af hvad sålunda anförts, har utskottet funnit sig böra
mot statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet, såsom närmast
ansvarig för ifrågavarande beslut, göra anmälan hos Riksdagen enligt
§ 107 regeringsformen.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
7
2:o).
(Protokoll öfver sjöforsvarsärenden den 20 november 1908, n:o 3.)
Å Rindön i Värmdö socken af Stockholms län tinnes en från V*
mantal Rindö n:o 1 afsöndrad lägenhet, benämnd Magdelund n:o 1.
Ifrågavarande lägenhet, som har en areal af 148 ar 5 kvadratmeter,
är belägen midt uti det område å östra Rindön, som äges af kronaD,
och omedelbart intill det för kustartilleriet uppförda kasernetablissement.
Å lägenheten finnas uppförda åtskilliga byggnader, nämligen en större
villa med tvättstuga, magasin, vedbodar in. in., arrendatorsbostad jämte
nödiga uthus samt ett boningshus, hvari ett kafé linnés inrymdt. Samtliga
dessa byggnader tillhöra lägenhetens ägare. Af området hafva på
längre eller kortare tid upplåtits åtskilliga tomter, hvarå uppförts, bland
annat, en fotografiateljé, eu biografteater samt två handelsbodar. Lägenheten
blef under år 1908 åsatt ett taxeringsvärde af 75,000 kronor.
Uti underdånig skrifvelse den 29 november 1904 framhöll marinförvaltningen
det oafvisliga behofvet af att ifrågavarande lägenhet måtte
för kronans räkning förvärfvas, enär å densamma i annat fall utan tvifvel
komme att uppföras ännu flera byggnader och olämpliga lokaler än som
redan då funnes där, samt genom dessas uthyrande allehanda olägenheter
för garnisonen gifvetvis komme att uppstå. Med anledning häraf
och då med ägaren, hvilken ingifvit för sälj ningsanbud å 75,000 kronor,
antaglig öfverenskommelse om köp icke kunnat träffas, hemställde
marinförvaltningen, att nämnda område måtte få för kronans räkningexproprieras.
Då emellertid något beslut i frågan icke blifvit af Kungl. Maj:t
fattadt, ingick marinförvaltningen den 7 november 1908 ånyo med underdånig
framställning i ämnet, därvid marinförvaltningen meddelade, att,
då det fortfarande vore af vikt för kronan att blifva ägare till ofvannämnda,
af kronans mark på alla håll omslutna område, hade på föranstaltande
af marinförvaltningens fortifikationsafdelning med ägaren till
berörda område genom kaptenen vid kustartilleriet A. Wibom öppnats
underhandlingar, Indika haft till resultat upprättandet af ett köpekontrakt,
som vore för säljaren bindande till den 31 mars 1909. I betraktande af
å ena sidan den värdestegring, som ifrågavarande område sedan år 1904
måste anses hafva undergått, och å den andra det i kontraktet föreskrifna
afsevärdt lägre priset, 65,000 kronor mot 75,000 kronor år 1904,
8
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
finge ett fullt antagligt anbud anses nu hafva blifvit afgifvet. Då vidare
erfarenheten ådagalagt, att ännu svårare missförhållanden än tidigare
befarats på grund däraf, att ifrågakomna område befunne sig under
enskild äganderätt, i själfva verket vore för handen, syntes allt tala för
områdets förvärfvande för kronans räkning. På grund af hvad sålunda
blifvit anfördt hemställde marinförvaltningen, att kronan måtte, med
öfvertagande af det upprättade köpekontraktet, för sin räkning förvärfva
ifrågavarande lägenhet, samt att därför erforderliga medel, 65,000 kronor
för själfva inköpet samt högst 1,000 kronor för bestridande af de med
köpets verkställande förenade öfriga kostnader, måtte få utgå af femte
hufvudtitelns allmänna besparingar, som därtill lämnade tillgång.
Vid marinförvaltningens underdåniga skrifvelse funnos fogade dels
» en skrifvelse från kaptenen Wiboin, hvaraf inhämtas, att lägenheten
ifråga lämnar en årlig hyresinkomst af 5,980 kronor, dels ett den
12 oktober 1908 mellan lägenhetens ägare G. A. Lundgren och bemälde
Wibom upprättadt köpekontrakt, utvisande, bland annat, att af den
öfverenskomna köpeskillingen, 65,000 kronor, skulle erläggas 100 kronor
såsom handpenning vid kontraktets upprättande samt återstoden senast
den 31 mars 1909, å hvilken dag lägenheten skulle, därest köpet fullföljdes,
tillträdas, äfvensom att köpekontraktet skulle, såvida köpeskillingen
icke erlades i enlighet med kontraktets föreskrifter, vara upphäfdt, därvid
säljaren dock finge behålla erlagd handpenning såsom enda ersättning.
Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 20 november 1908 af
chefen för sjöförsvarsdepartementet statsrådet grefve Ehrensvärd, som
därvid tillstyrkte nådigt bifall till hvad marinförvaltningen hemställt;
och blef denna departementschefens hemställan, i hvilken statsrådets
öfriga ledamöter förenade sig, af Kungl. Maj:t bifallen.
Utan att ingå på något bedömande af frågan, huruvida tillräckliga
skäl förelegat för berörda lägenhets förvärfvande för kronans räkning
eller huruvida det för densamma erlagda belopp kan anses vara för
högt tilltaget, har utskottet funnit Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut
anmärkningsvärdt ur den synpunkten, att de för ändamålet erforderliga
medlen, i strid mot gällande bestämmelser, anvisats att utgå från femte
hufvudtitelns allmänna besparingar. I Rikets Ständers skrifvelse den
12 maj 1841 angående grunderna i afseende å dispositionen af besparingarna
å hufvudtitlarna, Indika grunder uti Riksdagens årliga skrifvelser
till Kungl. Maj:t med öfverlämnande af ny riksstat förklaras fortfarande
skola blifva gällande, förutsättes nämligen, att de besparingar, livilka intill
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
9
nästa riksdag kunna å någon eller några af hufvudtitlarna uppkomma,
af Kungl. Maj:t användas till sådana, vid den af Rikets Ständer verkställda
statsreglering ej påräknade utgifter, Indika under tiden mellan
riksdagarne kunna finnas för rikets styrelse af oundvikligt behof påkallade.
Något sådant oundvikligt behof har emellertid i förevarande
fall uppenbarligen icke förelegat, då Kungl. Maj:t, enligt livad det
upprättade köpekontraktet oförtydbart gifver vid handen, kunnat vänta
med att fatta beslut i ärendet ända till den 31 mars 1909 eller två och
en half månad efter det Riksdagen sammanträda Oaktadt frågan således
utan någon som helst olägenhet kunnat och otvifvelaktigt också bort i
vederbörlig ordning föreläggas Riksdagen till pröfning, har föredragande
departementschefen dock funnit sig böra påskynda densammas afgörande
före Riksdagens sammanträde samt tillråda Kungl. Magt att för ändamålet
använda medel, Indika icke fä tagas i anspråk för bestridande af sådana
statsbehof, hvarom här är fråga. Att besparingarna understundom tillitats
äfven under pågående Riksdag utan att anmärkning därom skett, kan väl
vara möjligt, men i sådant fall torde utgifterna hafva varit af annan
beskaffenhet, såsom betalning för fullgjordt arbete och dylikt. I hvarje
fall böra frågor om markinköp, hvilka, på sätt bär varit händelsen, uppenbart
kunna underställas Riksdagen, också blifva Riksdagen underställda.
På grund af hvad sålunda anförts och då föredragande departementschefen,
enligt utskottets åsikt, genom sitt i förevarande ärende
afgifna rådslag tillstyrkt Kungl. Maj:t att vidtaga en åtgärd, som i sig
innebär ett öfverskridande af den Kungl. Maj:t öfver besparingarna tillerkända
dispositionsrätt — ett förfaringssätt, som kan medföra betänkliga
konsekvenser med hänsyn till Riksdagens bestämmanderätt i statsregieringsfrågor
— har utskottet funnit detta ärende A''ara af den beskaffenhet,
att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen
göras mot föredragande departementschefen.
3:o).
(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 27 november 1908, n:o 61.)
Uti § 115 af Kungl. Maj:ts förnyade nådiga statuter för universiteten
i Uppsala och Lund den 10 januari 1876 stadgades följande:
»Det akademiska läseåret räknas från den 1 september och indelas
i tvenne läseterminer: den ena, eller höstterminen, från och med nämnde
dag till den 15 december; den andra, eller vårterminen, från och med
den 15 januari till den 1 juni. Den öfriga tiden af året äro ferier. Tre
Bill. till Biksd. Prof. 1909. 3 Sami. 3 Höft. 2
10
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
dagar före och tre dagar efter påsk- och pingstdagen må ock föreläsningarna
inställas. Fritagne från offentliga föreläsningar äro dessutom de fjorton
första och de fjorton sista dagarne af hvardera läseterminen. Dessa dagar
må till examina och andra akademiska göromål uteslutande användas.»
I sammanhang med utfärdande af ändrade bestämmelser angående
filosofie kandidat- och licentiatexamina vid rikets universitet förordnades
genom kungl. kungörelse den 17 april 1891, bland annat, att de båda
sista punkterna af ofvannämnda paragraf i statuterna skulle erhålla
följande ändrade lydelse:
»De fjorton första och de fjorton sista dagarna af hvardera läseterminen
skola företrädesvis användas till examina, och må den offentliga
undervisningen under denna tid inställas, i den mån sådant befinnes
erforderligt för att bereda examinatorerna nödig tid till examinas förrättande,
eller då annan giltig anledning förefinnes.»
Genom nådigt bref den 19 maj 1899 uppdrog Kungl. Maj:t åt eu
kommitté att efter verkställd utredning afgifva underdånigt betänkande
och förslag till förändrade bestämmelser i fråga om tillsättandet af
lärarbefattningar vid rikets universitet och karolinska institutet samt i
afseende å docentinstitutionen, med rätt för kommittén att i sammanhang
därmed föreslå de ändringar i öfrigt i gällande föreskrifter, hvilka
af kommitténs omförmälda förslag kundo föranledas.
Till fullgörande af det sålunda erhållna uppdrag afgaf nämnda
kommitté den 20 juli 1901 underdåniga förslag och betänkanden angående
universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutet,
innefattande, bland annat, jämväl förslag till nya universitetsstatuter.
Uti detta förslag intogs såsom § 125 ofvannämnda § 115 enligt dess
lydelse i kungl. kungörelsen den 17 april 1891 utan annan ändring än
att höstterminen angafs skola omfatta tiden från och med den 1 september
till och med den 15 december.
Genom nådig remiss den 25 oktober 1901 anbefalldes kanslern
för rikets universitet att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt
utlåtande öfver de af kommittén afgifna förslag och betänkanden.
Efter att hafva inhämtat yttranden i ärendet från de större akademiska
konsistorierna i Uppsala och Lund, hvilka däri hört vederbörande fakulteter
och sektioner äfvensom vederbörande dräiselnämnder, afgaf universitetetskanslern
den 30 maj 1904 underdånigt utlåtande i ämnet.
Uti såväl kanslerns utlåtande som öfriga myndigheters yttranden
framkommo inga andra förslag till ändringar uti ofvannämnda § 125 i
förslaget till universitetsstatuter än att större akademiska konsistoriet i
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5. 11
Lund hemställde, att vid paragrafens slutredigering ordet »föreläsningarna»
i första styckets sista punkt måtte utbytas mot orden »deri offentliga
undervisningen» samt att de olika examensperiodernas tidslängd måtto
närmare preciseras, hvilka båda redaktionsändringar af kanslern förordades.
Frågan rörande professorernas föreläsningsskyldighet under
examensperioderna har uti samtliga ifrågavarande yttranden icke blifvit
berörd i annan mån än att en minoritet inom större akademiska konsistoriet
i Lund, under framhållande af de olägenheter, som vore förbundna
med hållandet af offentliga föreläsningar, kurser och öfningar
under nämnda perioder, påyrkat en återgång till de uti 1876 ars universitetsstatuter
härutinnan meddelade bestämmelser.
Sedan statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet jämlikt
nådigt medgifvande tillkallat professorerna J. A. Hammar, E. Kallenberg
och F. Lennmalm samt e. o. professorn K. F. Johansson för att
inom departementet såsom sakkunnige biträda vid beredande till underdånig
föredragning åt de frågor rörande universiteten och karolinskamediko-kirurgiska
institutet, som utgjort föremål för den af Kungl.
Maj:t den 19 maj 1899 tillsatta kommittés förslag, eller därmed sammanhängande
frågor, öfverlämnade dessa med skrifvelse den 15 oktober
1907 till chefen för ecklesiastikdepartementet utredningar och förslag i
ämnet, däribland jämväl förslag till statuter för universiteten i Uppsala
och Lund. Enligt sistnämnda förslag skulle andra stycket af § 110,
hvilken paragraf motsvarade § 125 i universitetskommitténs förslag,
erhålla följande lydelse:
»Kanslern må på förslag al vederbörande fakultet eller sektion
medgifva, att undervisningen inställes under de fjorton första och de
fjorton sista dagarna eller annan däremot svarande del af låstermin,
då sådant pröfvas erforderligt med hänsyn till examination, eller annan
giltig anledning därtill förefinnes.»
Uti en vid statutförslaget fogad promemoria hafva sakkunnige meddelat,
att det nya innehållet uti förevarande stycke sammanhängde med
de nya bestämmelserna om examination, som gifvits i examensstadgarna.
Vid underdånig anmälan den 18 oktober 1907 af sakkunniges
förslag fann Kungl. Maj:t godt anbefalla kanslern för rikets universitet
att, efter vederbörandes hörande, så snart ske kunde, inkomma med
underdånigt utlåtande ej mindre öfver de sakkunniges förslag angående
dels upphäfvande af skillnaden mellan ordinarie och extra ordinarie
professorer vid universiteten och karolinska institutet äfvensom lönereglering
för samtliga professorer vid dessa högskolor, dels ock ändrade
bestämmelser i fråga om hufvudgrunderna för universitetens styrelse
12 Konstitutionsutskottets Memorial N;o 5.
och förvaltning, i den mån de sammanhängde med nyssnämnda frågor, än
äfven öfver de af de sakkunnige i promemoria angående lönereglering för
vissa lärare och tjänstemän vid omförmälda högskolor framställda förslag.
Till åtlydnad . häraf inkom universitetskanslern den 20 december
1907 med underdånigt utlåtande samt öfverlämnade därvid tillika yttranden
i ärendet från samtliga fakulteter och sektioner samt drätselnämnden
och det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Uppsala,
från samtliga fakulteter och det större akademiska konsistoriet vid universitetet
i Lund samt från karolinska institutets lärarkollegium.
Hvarken uti kanslerns utlåtande eller uti öfriga myndigheters
yttranden återfinnes något rörande § 110 af sakkunniges förslag till
universitetsstatuter.
Universitetskommitténs förslag till universitetsstatuter, sakkunniges
utredningar och förslag i ämnet äfvensom öfriga i ärendet gjorda framställningar
föredrogos inför Kungl. Maj:t den 27 november 1908 af
chefen för ecklesiastikdepartementet statsrådet Hammarskjöld, som därvid
hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes låta utfärda nådiga statuter för
universiteten i Uppsala och Lund af den lydelse bilaga till statsrådsprotokollet
utvisar; och blef denna hemställan, i hvilken statsrådets
öfriga ledamöter förenade sig, af Kungl. Maj:t bifallen.
Uti de nya statuterna hafva §§ 102 och 104 mom. 1, livilka motsvara
§ 115 i de gamla statuterna, erhållit följande lydelse:
§ 102-
Det akademiska läsåret räknas från och med den 1 september
och indelas i två lästerminer: den ena, eller höstterminen från och med
nämnda dag till och med den 15 december; den andra, eller vårterminen
från och med den 15 januari till den 1 juni. Den öfriga delen afåret
är ferier. Tre dagar före och tre dagar efter påsk- och pingstdagen må
ock undervisningen inställas.
§ 104.
1. Professor vare skyldig att utan särskild ersättning hålla
offentlig föreläsning i sin vetenskap en timme fyra dagar i veckan, där
ej kanslern på förslag af vederbörande fakultet bestämmer, att föreläsningarna
skola pa annat sätt fördelas, eller att i stället för föreläsningar
skall träda annan däremot svarande undervisning. Kanslern äger dock
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
13
att för professor, hvars arbetsbörda i följd af honom åliggande examination
är större än den, som i allmänhet livilar å professor vid universitetet,
för viss tid, ej öfverstigande en månad hvarje lästermin, medgifva
inskränkning i ofvannämnda undervisningsskyldigliet intill två
timmars föreläsningar i veckan eller motsvarande annan undervisning.
Såsom af den ofvan lämnade redogörelsen framgår, har Kungl.
Maj:t, utan att något som helst förslag därom under ärendets föregående
behandling framkommit, uti § 104 af de nya universitetsstatuterna
infört en bestämmelse, hvarigenom den professor vid universitet
åliggande föreläsnings- eller undervisningsskyldighet blifvit i högst
väsentlig grad utsträckt. Medan förut gällande statuter stadgade, att den
offentliga undervisningen finge under de fjorton första och de fjorton
sista dagarna af hvardera lästerminen inställas, i den mån sådant funnes
erforderligt för att bereda examinatorerna nödig tid till examens förrättande,
eller då annan giltig anledning förefunnes — ett stadgande,
som i praxis ledde därtill, att föreläsningarna i regel inställdes under
nämnda tider — har uti de nya statuterna föreskrifvits, att föreläsningarna
skola i vederbörlig ordning pågå under hela lästerminen, dock
med rätt för kanslern att i visst fäll under högst eu månad hvarje
lästermin medgifva inskränkning i den professor åliggande undervisningsskyldighet
intill två timmars föreläsningar i veckan eller motsvarande
annan undervisning.
Att en dylik utsträckning af föreläsningsskyldigheten på det närmaste
berör icke blott professorernas utan jämväl universitetens intresse, ligger
i öppen dag. För de flesta professorerna innebär densamma en ökning
af föreläsningsskyldigheten med icke mindre än omkring 33 procent,
en ökning i deras arbetsbörda, hvilken kommer att blifva så mycket
mera betungande, som den inträffar å tider, då de hafva att taga befattning
med en mångfald kräfvande göromål af skiftande natur. För
universiteten åter måste en dylik anordning jämväl vara af betydelse
såväl med hänsyn till undervisningens rationella och planmässiga bedrifvande
under examensperioderna som ock med afseende å de konsekvenser
densamma skulle kunna medföra för det vetenskapliga arbetet
vid universiteten. Från universitetsprofessorernas sida har nämligen
framhållits, att en i afsevärd mån utsträckt föreläsningsskyldighet skulle
menligt inverka på föreläsningarnas vetenskapliga halt, hvarigenom universitetens
ställning såsom anstalter för vetenskaplig forskning skulle
komma att äfventyras.
14
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
Ehuru utskottet för sin del icke anser sig böra göra något uttalande
rörande den sakliga innebörden af Kungl. Maj:ts förevarande
beslut, har utskottet dock funnit detta ärende anmärkningsvar dt ur den
synpunkten, att detsamma icke blifvit af föredragande departementschefen
med nödig omsorg beredt.
Uti § 10 regeringsformen stadgas, att ärendena skola, innan de
hos Konungen i statsrådet föredragas, genom nödiga upplysningars inhämtande
från vederbörande ämbetsverk af den föredragande beredas.
Ehuru ifrågavarande grundlagsbestämmelse icke får anses innefatta ett
ovillkorligt stadgande därom, att vederbörande myndigheter alltid skola
höras öfver hvarje fråga, som kommer under Kungl. Maj:ts pröfning,
utan fastmera måste tolkas så, att yttranden skola inhämtas i den mån
sakens beskaffenhet gör sådant erforderligt, torde det dock vara uppenbart,
att frågan rörande utsträckning af professorernas föreläsningsskyldighet
just varit af den vikt och betydelse, att såväl universitetskanslern
som vederbörande akademiska myndigheter bort lämnas tillfälle att däröfver
yttra sig. Såsom ofvan nämnts, har detta emellertid icke skett.
Att ärendet i denna del icke blifvit med nödig omsorg beredt, bestyrkes
äfven däraf, att Kungl. Maj:t, med anledning af gjorda framställningar
från universitetsprofessorernas sida, på hemställan af föredragande departementschefen,
den 9 januari 1909 icke blott förordnat om utredning
i frågan utan jämväl föreskrifvit, att den enligt § 115, andra stycket,
af de upphäfda statuterna af den 10 januari 1876 beviljade rätt att
under de fjorton första dagarna af lästermin inställa den påbjudna
offentliga undervisningen, i den mån sådant befunnes erforderligt för att
bereda examinatorerna nödig tid till examinas förrättande eller då annan
giltig anledning förefunnes, skulle, utan hinder af nu gällande bestämmelser,
vara vederbörande medgifven för motsvarande tid af vårterminen 1909.
Då frågan rörande utsträckning af professorernas föreläsningseller
undervisningsskyklighet sålunda blifvit inför Kungl. Maj:t föredragen
utan att vare sig kanslern för rikets universitet eller vederbörande
akademiska myndigheter erhållit tillbörligt tillfälle att därom
yttra sig, och alltså bestämmelsen i § 10 regeringsformen angående
regeringsärendens beredning icke blifvit iakttagen, har utskottet funnit
sig höra mot föredragande departementschefen göra anmälan enligt § 107
regerin gs form en.
Stockholm den 16 april 1909.
På utskottets vägnar:
KARL STAAFF.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
15
Reservationer:
I) vid punkten l:o af utskottets memorial:
af herrar Östberg, Sjöholm, Bellinder, von Menteer och Hallin, hvilka
anaett den i punkten l:o här ofvan omförmälda regeringsåtgärd icke
vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos
Riksdagen göra anmälan enligt § 107''regeringsformen;
af herrar Scive, Clason och Ljungberg, hvilka anfört:
»I likhet med utskottets flertal finna vi oss icke kunna gilla den
uppfattning, som inom regeringen synes hafva gjort sig gällande vid
afgörandet af ifrågakomna dispensärende; men då, enligt vår mening,
sådant förhållande icke föreligger, som skäligen må föranleda anmälan
enligt § 107 regeringsformen, hafva vi icke kunnat biträda utskottets beslut.»
II) vid punkten 2:o af utskottets memorial:
af herrar Blomberg, Säve och Östberg, som ansett den i punkten 2:o
omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda
utskottet att därom hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107
regeringsformen;
af herr B er ger, som anfört:
»Vid tillämpningen af föreskrifterna i den af utskottet åberopade
skrifvelsen den 12 maj 1841 har utbildat sig den praxis, att besparingarna
å riksstatens hufvudtitlar allmänneligen användas äfven till utgifter,
med hvilka utan olägenhet skulle kunna anstå, tills frågorna hunnit
underställas Riksdagens pröfning. Kungl. Maj:t disponerar sålunda hvarje
år i en mängd fall besparingarna till dylika, ej brådskande utgifter och
detta såväl å tid, då Riksdagen ej är samlad, som under pågående riksdag.
Denna praxis lärer icke vara för Riksdagen obekant, och kan
densamma med skäl sägas vara stadgad.
16
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
Då Kungl. Maj:t följaktligen, i stöd af berörda praxis, varit oförhindrad
att utan Riksdagens hörande använda förefintliga besparingar
för det ifrågavarande inköpet af lägenheten Magdelund n:r 1, har jag
ansett denna regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att utskottet
därom bort hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.
af herrar Behm, Sjöholm, Clason, Björck, von Beijer och Ewerlöf.,
Indika instämt med herr Berger;
III) vid punkten 3:o af utskottets memorial:
af herrar Behm, Nyström, Säve, Östberg, Sjöholm, Uppström, von
Mentor, Hallin och Eiverlöf'', som ansett den i punkten 3:o omförmälda
regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet
att därom hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen;
IV)
af herr Staajf, som ansett, att utskottets memorial bort hafva
följande lydelse:
»Till konstitutionsutskottet — — (lika med utskottets yttrande sid.
1—2)— — § 106 regeringsformen.
Däremot har utskottet vid protokollsgranskningen fäst sig vid ett
antal ärenden, i Indika statsrådens förhållande synts utskottet ådagalägga
brister, hvilka icke få lämnas oanmärkta. Och har utskottet för
öfversiktlighetens skull under vissa hufvudrubriker sammanfört de ärenden,
hvilka röjt fel af sinsemellan enahanda eller liknande beskaffenhet.
Till en början vill utskottet sålunda framhålla, hurusom vid
regeringsärendenas behandling framträdt
A) bristande hänsyn till Riksdagens g rundlag senliga makt och myndighet
beträffande statens finanser.
Såsom bevis för detta omdömes giltighet vill utskottet anföra
följande ärenden.
l:o).
(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 11 december 1908, n:o 49.)
Efter gemensam beredning inom landt- och sjöförsvarsdepartementen
yttrade departementschefen statsrådet Malm:
»Sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 28 sistlidne
februari bemyndigat mig att tillkalla sakkunniga personer för verkställande
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
17
af utredning, i hvad mån kontroll af eller samarbete med civila personer
lämpligen borde äga rum inom det militära området, omfattningen af
dylik kontroll eller samarbete samt organisationen däraf, hafva de
jämlikt berörda bemyndigande tillkallade sakkunniga numera till mig
öfverlämnat betänkande och förslag i ämnet. Däruti hafva de föreslagit
tillsättande af en kommission af 7 personer med uppdrag att enligt de
grunder, som angåfves i betänkandet, undersöka vissa rikets försvarsväsende
rörande förhållanden, hvarjämte do afgifvit särskildt förslag till
instruktion för kommissionen.))
På anförda grunder anslöt sig föredraganden till de sakkunnigas
förslag om tillsättande af en kommission för angifna ändamål. Efter
ytterligare utveckling af sin mening hemställde föredraganden, det
Kungl. Maj:t täcktes för ifrågavarande ändamål tillsätta en kommission
af 7 personer äfvensom till ordförande och ledamöter i densamma utse
vissa personer.
Slutligen hemställde föredraganden, bland annat, att kommissionen,
för hvilken instruktion af den lydelse bilaga till protokollet utvisade
torde få utfärdas, genast skulle träda i verksamhet; att kommissionens
arbete skulle fortgå under högst fem år från dagen för tillsättningen; att
såsom godtgörelse för fullgörandet af uppdraget i fråga skulle utgå
dels årsarfvoden af femtusen kronor till ordföranden och tretusen kronor
till eu hvar af ledamöterna, dels under tjänstgöring i samlad kommission
eller dess afdelning dagarfvode å fem kronor till den, som vore bosatt
å den ort, där tjänstgöringen ägde rum eller till följd af annat allmänt
uppdrag uppehölle sig därstädes, men eljest å tio kronor, dels ock
under förekommande resor reseersättning och dagtraktamente enligt
tredje klassen i resereglemente^ samt att till kommissionens sekreterare
eller den, som i hans ställe åtföljde kommissionen under kommande
resor, fintre utgå ersättning enligt nyssnämnda klass i resereglemente^
Slutligen hemställde föredraganden, det Kungl. Maj:t täcktes uppdraga
åt arméförvaltningen att, i enlighet med föreskrifterna uti omförmälda
instruktion, för bestridande af vissa utgifter till kommissionen
utlämna lämpligt förskott, äfvensom föreskrifva, att de för gäldande af
dessa utgifter erforderliga medel af arméförvaltningen skulle förskjutas
och framdeles lins Kungl. Maj:t anmälas till ersättande.
Häruti instämde statsrådets öfriga ledamöter; och biföll Kungl.
Maj:t hvad statsrådet sålunda hemställt.
För bedömande af ifrågavarande åtgärd må erinras om följande.
Enligt gällande grundlag har Kungl. Maj:t icke någon rätt att disponera
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 3 Sami. 3 Höft. 3
18
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
öfver allmänna medel utom de af Riksdagen gifna anslag. Emellertid
har det i ett stort antal fall förekommit, att Kungl. Maj:t anbefallt
utbetalningar utom anslagen och sedermera hos Riksdagen anmält dessa
utbetalningar, till hvilka Riksdagen då — således i efterhand — beviljat
medel. Detta förfarande har numera utbildat sig till en praxis,
som får anses genom upprepade godtaganden af Riksdagen medgifven,
till dess att någon annan anordning möjligen kan blifva träffad.
Men gifvetvis måste man noga tillse, att icke denna praxis får
utvidgas ända därhän, att den allvarligt hotar Riksdagens rätt att pröfva
anslags behöflighet och lämplighet.
Bland de olika ändamål, för hvilka utanordning utom befintliga
anslag ägt rum, torde kategorien kommittéutredningar intaga främsta
rummet. Det har ansetts själfklart, att en regering borde äga rätt
att låta anställa de utredningar i allmänviktiga ärenden, som den
kunde finna erforderliga. Och vid sådant förhållande har man ju kunnat
betrakta det såsom i viss mån likgiltigt, huruvida för sådana ändamål
ett förslagsanslag å hvarje departement beviljas, eller om medel få
förskottsvis utbetalas och anmälas till ersättande.
Det är emellertid påtagligt, att Riksdagens tysta medgifvande i
detta fall stått i samband med vetskapen om de regler, efter hvilka
ersättning för utredningar plägat utgå. Dessa regler hafva veterligen varit
följande. Arfvode åt ledamöter i kommitté har utgått med dagarfvode
för tid, under hvilken kommittén varit samlad till arbete. Dagarfvodet
har beräknats till 5 kronor för ledamot, bosatt å orten för sammanträdena,
och 10 kronor åt annan ledamot. I vissa undantagsfall har
Kungl. Maj:t på särskild ansökan tilldelat kommittéledamot, som visat,
att han i förhållande till sin ekonomiska ställning gör en oproportionerligt
stor förlust, i händelse han blott erhölle vanligt arfvode, en särskild
ersättning.
Däremot har, såvidt utskottet erfarit, Kungl. Maj:t aldrig förr
tilltrott sig att kunna utan Riksdagens hörande anvisa efter år utgående
aflöning.
I förevarande fall har nu Kungl. Maj:t — i strid mot all häfd —
bestämt, att kommissionens ordförande skulle erhålla årslön af 5,000
kronor samt dess ledamöter 3,000 kronor hvar. Dessutom skola de
samtliga erhålla dagarfvode efter eljest vanliga grunder. Under förutsättning
att kommittén arbetar t. ex. nio månader om året skall således
ordförandens ersättning utgå med sammanlagdt minst 6,350 och högst
7.700 kronor om året samt annan ledamots med minst 4,350 och högst
5.700 kronor om året.
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
19
Det är tydligt, att en sådan inrättning som ifrågavarande kommission
mera liar karaktären af ett temporärt ämbetsverk än af eu
kommitté af hittills brukligt slag. Utskottet vill nu icke bestrida, att
skäl talat för att i fråga om denna kommission beräkna ersättningen
(som möjligen efter nu rådande förhållanden i allmänhet är väl knapp)
efter en högre tariff. Men utskottet anser, att en sådan åtgärd — synnerligast
då fråga blef om så betydande efter år utgående lönebelopp —
var af beskaffenhet att böra underställas Riksdagens pröfning. Utskottet
vill ock erinra om att det hittills icke satts i fråga, att Kungl. Maj:t
skall kunna utan Riksdagens hörande inrätta t. ex. en lagberedning —
den med kommissionen mest jämförbara statsinrättning.
Skulle Riksdagen låta oanmärkt passera den eua utvidgningen efter
den andra af Kungl. Maj:ts utanordningar å s. k. förskottstitel, komme
Riksdagens finansmakt — som ju dock är en af folkrepresentationens allra
hufvudsakligaste rättigheter — i fara att genom dess egen underlåtenhet
allt mer och mer kringskäras.
(Protokoll öfver civilärenden den 19 juni 1908, n:o 39, och den
4 december 1908, n:o 45.)
Enligt hvad protokollet öfver civilärenden den 19 juni 1908 utvisar,
har Kungl. Maj:t tillerkänt amanuensen i finansdepartementet,
juris utriusquo kandidaten Fredrik Lambert-Meuller, hvilken undor
förra hälften af år 1908, enligt uppdrag, tillhandagått med åtskilliga
utredningar, ersättning härför med 900 kronor att af statskontoret till
honom utanordnas från sjätte hufvudtitelns allmänna besparingar.
Beslutet fattades af tillförordnad regering, bestående af dåvarande
ministern för utrikes ärendena excellensen Trolle samt statsråden Hederstierna,
Sivartz och grefve Ehrensvärd, af hvilka statsrådet Swartz var
tillförordnad chef för civildepartementet.
Vidare har Kungl. Maj:t, enligt hvad protokollet öfver civilärenden
den 4 december 1908 utvisar, på tillstyrkan af föredragande departementschefen
statsrådet grefve Hamilton, tillerkänt amanuensen LambertMeuller
enahanda belopp från sjätte hufvudtitelns allmänna besparingar
såsom ersättning för tillhandagåendet med åtskilliga utredningar under
senare hälften af år 1908.
Då några handlingar, hvaraf upplysning kunde erhållas om beskaffenheten
och omfattningen af ofvannämnda, af Lambert-Meuller
verkställda utredningar, enligt hvad utskottet inhämtat, icke funnos,
20
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
samt det dessutom väckte utskottets uppmärksamhet, att det till honom
utanordnade arfvodet kommit att utgå med alldeles enahanda belopp för
tiden januari—juni och för tiden juli—december, anhöll utskottet hos
statsrådet Hederstierna, hvilken af Kungl. Maj:t förordnats att under
innevarande års Riksdag utöfva den befattning med riksdagsärenden,
som jämlikt § 46 i riksdagsordningen tillkommer en ledamot af statsrådet,
att upplysning i berörda hänseende måtte snarast möjligt utskottet
tillhandahållas.
Med anledning häraf har utskottet med skrifvelse den 17 mars
1909 från statsrådet Hederstierna emottagit en till honom af statsrådet
och chefen för civildepartementet öfverlämnad skrifvelse i ämnet af
följande lydelse:
»Till herr statsrådet C. F. W. Hederstierna.
Med anledning af konstitutionsutskottets till mig öfverlämnade
skrifvelse af den 13 dennes har jag äran meddela följande:
Genom nådigt bref den 7 maj 1880 ställde Kungl. Maj:t, enär
något anslag icke funnes uppfördt å stat för erforderligt skrifbiträde
åt Hans Excellens Statsministern, till dennes förfogande för berörda
ändamål ett belopp af 4,000 kronor af allmänna besparingarna å sjätte
hufvudtiteln.
Alltsedan dess har med, såvidt kunnat utrönas, endast kortare
uppehåll den anordning varit träffad, att en tjänsteman inom Kungl.
Maj:ts kansli haft uppdrag att lämna statsministern erforderligt sekreterarebiträde.
Då statsministern icke tillika är chef för något departement,
står för dylikt ändamål behöflig arbetskraft icke utan sådan särskild
anordning till statsministerns förfogande.
Ersättning till dem, som sålunda tjänstgjort såsom sekreterare hos
statsministrarna, har, på enahanda sätt som i de två af konstitutionsutskottet
anmärkta fallen, för hvarje gång af Kungl. Maj:t utanordnats
från sjätte hufvudtitelns anslag till extra utgifter eller från samma
hufvudtitels allmänna besparingar.
Amanuensen Lambert-Meuller har för närvarande uppdraget att
på ofvan omförmäldt sätt tillhandagå den nuvarande statsministern.
Jämte det han i denna befattning har att förrätta åtskilliga expeditionsgöromål
och besörja en del af den korrespondens, som å tjänstens
vägnar förekommer hos statsministern, anlitas han för utarbetande af
promemorior och verkställande af undersökningar och utredningar an
-
Konstitutionsutskottets Memorial Ko 5.
21
gående ärenden, som förekomma till handläggning hos statsministern
och inom statsrådsberedningen.
Hvad angår beskaffenheten och omfattningen af de utredningar,
för hvilka i de anmärkta fallen under år 1908 amanuensen LambertMeuller
tillerkänts ersättning, kan med hänsyn till det honom meddelade
uppdragets ofvan angifva allmänna beskaffenhet en uttömmande redogörelse
svårligen åstadkommas. Några exempel kunna dock nämnas.
Efter att under år 1907 ha biträdt vid de underhandlingar, som resulterade
i aftalet mellan staten samt Luossavaara-Kirunavaara m. fl. aktiebolag,
och med utarbetande af proposition i anledning häraf, hvarför
särskild ersättning utgått, har amanuensen Lambert-Meuller under år
1908 haft att handlägga åtskilligt af hvad som ägde samband med
ordnandet af denna affär äfvensom biträdt vid de omfattande undersökningar
och utredningar, som föregingo statsinköpet af Svappavara
m. fl. malmfält. Den till Riksdagen afgifna propositionen angående
nämnda statsinköp utarbetades äfven af amanuensen Lambert-Meuller,
hvilken sedermera under året haft att utreda och handlägga åtskilliga
frågor, som berörde sagda köp.
Vidare har han biträdt vid utarbetandet af svar å interpellationer,
som framställts till statsministern, samt tagit motsvarande befattning
med andra frågor, som förelegat till behandling inom Riksdagen.
Bland ytterligare ärenden, som amanuensen Lambert-Meuller haft
att i följd af sitt ifrågavarande uppdrag ägna arbete åt, torde böra
nämnas: den franska handelstraktaten och därmed sammanhängande
förhållanden, utländsk trustlagstiftning, vissa skattefrågor, Grisebådafrågan,
åtskilliga finansiella beräkningar in. m.
Én i detalj gående fullständig uppgift å de utredningar in. in.,
som de ifrågavarande ersättningsbeloppen afse, lärer, såsom nämndt,
knappast kunna åstadkommas, men beskaffenheten och omfattningen af
det arbete, som ålegat amanuensen Lambert-Meuller torde genom hvad
jag nu anfört vara tydliggjorda. Stockholm den 17 mars 1909.
Hugo Hamilton.»
Beträffande ifrågavarande ärende vill utskottet till en början
konstatera, hurusom det af statsrådet grefve Hamiltons skrifvelse tydligen
framgår, att det varit såsom sekreterare hos statsministern, som
amanuensen Lambert-Meuller uppburit det honom halfårsvis tillerkända
arfvode, samt att hans biträde'' vid »vissa utredningar» uppenbarligen
varit en i detta hufvuduppdrag ingående detalj. Utskottet kan vid
22
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
säd ant förhållande icke underlåta att framhålla, att protokollet i antydda
hänseende är i hög grad oegentligt.
Hvad angår själfva saken, finner utskottet visserligen, att det kan
hafva mycket skäl för sig att anställa en sekreterare till biträde åt
statsministern, synnerligast då denne, såsom nu är fallet, icke tillika är
departementschef. Men utskottet kan icke gilla den utväg, som regeringen
för tillgodoseende af detta behof funnit sig böra anlita.
Dels är det öfver hufvud oriktigt, att Kungl. Maj:t utan Riksdagens
hörande på egen hand tillskapar en befattning, som förses med
års- eller halfårsaflöning. Riksdagens rätt att pröfva statsbehofven
blifver härigenom på obehörigt sätt åsidosatt och, om detta får ske i
det ena eller andra särskilda fallet, lärer det icke vara möjligt att sätta
någon viss och klar gräns härför.
Dels har Kungl. Magt i detta fall bestämt, att aflöningen skall
utgå af sjätte hufvudtitelns allmänna besparingar, oaktadt Riksdagen, i
enlighet med Kungl. Maj:ts eget därom framställda äskande, allenast
medgifvit, att besparingar å hufvu dtitlarna få användas i enlighet med
de i rikets ständers skrifvelse den 12 maj 1841 angifna grunder. I
dessa grunder ingår, bland annat, uttryckligt förbehåll, att utgifterna å
besparingarna alltid måste vara tillfälliga och icke af permanent egenskap
samt att besparingarna i intet fall må komma i fråga att begagnas
till bestridande af årliga löner och arfvoden, hvilka böra rätta sig efter
den statsreglering, som af Riksens ständer blifvit godkänd och måste
betraktas såsom gällande, intill dess densamma i vederbörlig ordning
lörändras. Af den härofvan återgifna skrifvelsen synes emellertid otvetydigt
framgå, att utgifterna ifråga alldeles icke varit tillfälliga, utan
år från år upprepats, samt att de haft karaktären af en årslön.
3:o)
(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 20 november 1908, n:o 3.)
Å Rindön — — (lika med utskottets yttrande sid. 7—9) — —
— — underställda.
Vidare har utskottet icke kunnat undgå att lägga märke till
Kungl. Maj:ts
B) åsidosättande af Biksdagens bestämdt uttalade åsikter och önskningar.
Med afseende härpå må anföras följande ärenden:
Konstitutionsutskottets Memorial N.o 5.
23
1:°)
(Protokoll öfver civilärenden den 20 mars 1908, n:ris 48—52.)
Genom nådigt bref den 8 september 1882 bemyndigades styrelsen
för statens järnvägstrafik att i vissa särskildt uppräknade fall, till den
utsträckning styrelsen fann lämplig, utfärda biljetter till fria resor å
statens järnvägar, hvarjämto bestämdes att, därest fråga förekomme om
beviljandet af fria resor å statsbanorna i andra än omförmälda fall,
det skulle tillkomma chefen för civildepartementet att efter hemställan
från trafikstyrelsen därom besluta.
Med stöd af detta bemyndigande utfärdade nämnda styrelse den
31 december 1884 ett fribiljettsreglemente för de svenska statsbanorna.
Uti sin till 1903 års riksdag afgifna berättelse angående verkställd
granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1901 uttalade Riksdagens år 1902
församlade revisorer önskvärdheten däraf, att bestämmelserna rörande
fribiljetter å statens järnvägar underkastades en genomgående omarbetning
i syfte att beviljandet af fria resor å järnvägarne i möjligaste
mån inskränktes.
Med anledning af denna revisorernas framställning aflät Riksdagen
den Ib maj 1903 till Kungl. Maj:t en skrifvelse i ämnet, däruti Riksdagen,
under framhållande af att Riksdagen i likhet med revisorerna
ansåge, att en inskränkning i beviljandet af fribiljett för resor å statens
järnvägar borde, i den mån så ske kunde, åvägabringas, samt att af
sådan anledning eu omarbetning af gällande bestämmelser angående
fribiljetter borde verkställas, anhöll, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida icke i samband härmed de uti nådiga brefvet den
8 september 1882 fastställda grunder för utfärdande af fribiljetter för
resor å statens järnvägar borde underkastas en omarbetning i det syfte
Riksdagen sålunda angifvit.
Medan ifrågavarande ärende ännu var på Kungl. Maj:ts pröfning
beroende, inkommo ärkebiskopen J. A. Ekman och biskopen G. Billing
med en underdånig skrifvelse den 4 mars 1908, däruti de, jämlikt ett
vid enskildt möte mellan rikets biskopar den 30 och 31 oktober 1907
enhälligt fattadt beslut, i underdånighet anhöllo, att hvarje biskop måtte
få resa fritt å statens järnvägar inom sitt stifts område, äfvensom att
samma förmån måtte beviljas ärkebiskopen för tjänsteresor till utlandet,
hvilka företoges å statens järnvägar mellan Stockholm och fäderneslandets
gräns.
24
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
Till stöd för sin underdåniga framställning anförde sökandena
hufvudsakligen följande. Förmånen af fria resor skulle visserligen hafva
mycket olika ekonomiskt värde för de särskilda biskoparna, minst för
biskopen i Lunds stift, störst för biskoparna i norrlandsstiften. Men
denna olikhet skulle blott verka i riktning af en utjämning af biskoparnas
ställning i ekonomiskt hänseende. Enligt gällande lag och författningar
ålåge det biskoparna att förrätta visitationer i stiftens kyrkoförsamlingar
och att såsom eforer besöka allmänna läroverken. I många
fall medförde fullgörandet af dessa plikter afsevärda kostnader, och
billighet syntes böra tillråda, att någon lindring i dessa måtte beredas
biskoparna, så mycket hellre som dessas aflöningsförmåner, bestämda
för omkring fyrtio år sedan, numera i allmänhet vore så knappt tillmätta,
att det endast med svårighet läte sig göra att med dem bestrida
nödiga lefnadskostnader och i någon mån motsvara de anspråk, som
från olika håll ställdes på biskoparna. Utan värde syntes det ej heller
vara, att fullgörandet af biskoparnas inspektionsuppdrag underlättades,
så att detta åtminstone icke förhindrades eller försvårades af ekonomiska
hänsyn. I berörda hänseende kunde biskoparnas ställning på goda
grunder jämföras med landshöfdingarnas, Indika redan erhållit förmånen
af fria resor å statens järnvägar inom sina respektive län. Då de
svenska församlingarna i London, Paris och Berlin lydde under domkapitlet
i Uppsala och då ärkebiskopen vore ordförande i svenska kyrkans
missionsstyrelse och borde öfvervaka de med statsmedel eller af nämnda
styrelse aflönade sjömansprästernas verksamhet, så förekomme för honom
anledningar att gorå tjänsteresor till utlandet; och det vore utan tvifvel
billigt, att ärkebiskopen för dessa erhölle fria resor å statens järnvägar
till fäderneslandets gräns.
Till följd af nådig remiss afgaf järnvägsstyrelsen den 10 mars
1908 underdånigt utlåtande öfver biskoparnas ifrågavarande framställning
samt anförde därvid, att det visserligen kunde finnas något fog
för densamma, då någon resekostnads- och traktamentsersättning icke
utginge till biskoparna vid fullgörandet af dem åliggande skyldighet
att förrätta visitationer i stiftens kyrkoförsamlingar och att såsom eforer
besöka allmänna läroverken. Men då dessa förrättningar emellertid
måste anses främmande för statens järnvägars verksamhet, syntes ingen
anledning föreligga att påkalla statens järnvägars medverkan till beredande
af ersättning för desamma. Därest ersättning i förevarande
fall ansåges böra utgå, syntes det vara mera i sin ordning, att detta
skedde genom vidtagande af sådan åtgärd, hvarigenom biskoparna
erhölle rese- och traktamentsersättning vid tjänsteresor af förevarande
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5-
25
alag. Ett bifall till biskoparnas framställning skulle dessutom utan
tvifvel leda därtill, att anspråk på enahanda förmån komme att framställas
af åtskilliga andra statens funktionärer, som med samma fogkunde
anse sig därtill lika berättigade som biskoparna. På grund af
hvad sålunda anförts, ansåge sig järnvägsstyrelsen böra afstyrka nådigt
bifall till sökandenas hemställan i såväl ena som andra afseende!.
Biskoparnas ifrågavarande ansökan föredrogs inför Ivungl. Magt
den 20 mars 1908 i sammanhang med såväl Riksdagens ofvannämnda
skrifvelse den 16 maj 1903 som åtskilliga andra i ämnet gjorda framställningar;
och hemställde därvid föredragande departementschefen
statsrådet grefve IIamilton, att Kuugl. Maj:t måtte, med upphäfvande
af i ämnet förut meddelade bestämmelser, med anledning af Riksdagens
skrifvelse och de i ärendet gjorda framställningar, bemyndiga järnvägsstyrelsen
att enligt följande grunder utfärda biljetter till fria resor å
statens järnvägar:
2:o) stående fribiljett, gällande å samtliga statens järnvägar under
viss tid af året eller å särskild linje af samma järnvägar under
hela året;
c) för landshöfding i län, biskop i stift samt länsman i distrikt,
hvarinom statsbana framgår, för resor å de inom länet, respektive stiftet
eller distriktet, befintliga statsbanelinjer äfvensom i förekommande fall
å sådana statsbanelinjer, som, ehuru belägna utom länet, stiftet eller
distriktet, likväl förmedla järnvägsförbindelsen mellan olika delar däraf,
dock under förutsättning att sådan järnvägsförbindelse icke förefinnes
på annat sätt.
Hans excellens herr ministern för utrikesärendena Trolle samt
statsråden Hederstierna, Roos och Swartz tillstyrkte, beträffande den af
ärkebiskopen Ekman och biskopen Billing gjorda framställning, att
Kungl. Maj:t måtte afslå framställningen i dess helhet.
Statsrådets öfriga ledamöter, hans excellens herr statsministern
Lindman samt statsråden Albert Petersson, Hammarskjöld, grefve Ehrensvärd
och Malm instämde med föredragande departementschefen; och
behagade Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad statsrådets flesta
ledamöter sålunda hemställt.
Bih. till Riksd. Vrot. 1909. 3 Sami 3 Häft.
4
26
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
Genom nu refererade beslut har Kungl. Maj:t onekligen på ett
synnerligen påfallande sätt åsidosatt den af Riksdagen i saken uttalade
och till Kungl. Maj:t framförda åsikt. Riksdagen hade ju framställt
önskan om begränsning af fribiljettssystemet. Kungl. Maj:t åter har
funnit lämpligt att utsträcka dess tillämpning till att gälla en kår af
ämbetsmän, som,'' åtminstone i sin helhet, ingalunda kan anses vara i
något större behof däraf. Och detta har skett emot bestämdt afstyrkande
af den enda i ärendet hörda myndighet, nämligen järnvägsstyrelsen,
hvilken därvid, bland annat, erinrat, att bifall till biskoparnes framställning
utan tvifvel skulle leda därhän, att anspråk på enahanda förmån
komme att framställas af åtskilliga andra statens funktionärer, som med
samma fog kunde anse sig lika berättigade därtill som biskoparne.
Påfallande är också, att icke mindre än fyra af statsrådets vid
åtgörande! närvarande tio ledamöter ansett sig böra afstyrka bifall till
biskoparnes framställning i dess helhet.
(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 31 december 1908, n:o 6.)
Enligt livad ofvannämnda protokoll utvisar, har Kungl. Maj:t i
nåder utnämnt och förordnat kommendörkaptenen af l:a graden i kungl.
flottan m. in. Henry Fredrik Lindberg att vara marinöfverintendent och
chef för marinintendenturkåren äfvensom medgifvit, att Lindberg må
tillsvidare kvarstå i flottans reserv.
Beslutet fattades på hemställan af chefen för sjöförsvarsdepartementet
statsrådet grefve Ehrensvärd, med hvilken statsrådets öfriga
ledamöter förenade sig.
Utskottet har funnit detta utnämningsärende ägnadt att väcka
dess synnerliga uppmärksamhet, särskildt af den anledningen, att Riksdagen
så otvetydigt tillkännagifvit en mening alldeles motsatt den, som
framträder hos statsrådets ledamöter.
Vid 1908 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition (n:r 170)
angående omorganisation af marinförvaltningen m. m. I utlåtande
(n:r 176) öfver denna proposition yttrar statsutskottet, efter återgifvande
af handlingarna i ärendet, att det i propositionen framlagda förslaget
till omorganisation af marinförvaltningen i hufvudsak öfverensstämde
med hvad de i statsrådsprotokollet omförmälda särskildt tillkallade sak
-
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
27
kunniga ») uttalat samt att utskottet icke haft något väsentligt att mot
förslaget erinra. Endast i några afseenden hade utskottet funnit hvad
departementschefen anfört böra föranleda till särskildt yttrande från
utskottets sida. Bland de punkter utskottet sålunda funnit föranleda
särskildt yttrande återfinnes den om chefskapet för intendentsafdelningen
och uttalar utskottet sig härom sålunda:
»I sitt utlåtande anföra de sakkunniga i fråga om organisationen
af intendentsafdelningen, att de antoge, att, därest handhafvandet inom
marinförvaltningen af ärendena rörande intendenturväsendet så ordnades,
som af dem föreslagits, chefskapet för nämnda afdelning komme att
uppdragas åt en genom utbildning och föregående verksamhet med intendenturgör
om ålen såväl i land som ombord å fartyg fullt förtrogen
person, hvilken således kunde vara väl skickad att bära ansvaret för
denna viktiga förvaltningsgren.
Då det med hänsyn till den tillämnade omläggningen af intendenturpersonalens
verksamhet synes vara af största vikt, att ledningen
anförtros åt en för ändamålet fullt lämplig person, har utskottet velat
tillkännagifva sin anslutning till den af de sakkunniga sålunda uttalade
åsikten.»
Detta uttalande gjorde sedermera Riksdagen till sitt i sin skrifvelse
(n:r 5) till Kungl. Maj:t angående regleringen af utgifterna under
riksstatens femte hufvudtitel.
Genom ifrågavarande utnämning har Kungl. Maj:t helt och
hållet lämnat ur räkningen Riksdagens så bestämdt uttalade, i en anslagsskrifvelse
ingående åsikt.
Den till marinöfvermtendent utnämnde lär nämligen väl vara
en duglig officer, men alldeles sakna den utbildning och förtrogenhet
med intendenturgöromålen såväl i land som ombord a fartyg, som de
sakkunniga och med dem statsutskottet och Riksdagen ansågo sa nödvändiga
för befattningen i fråga.
Att åter personer icke saknats, som ägt sådana förutsättningar,
lär vara obestridligt.
Ytterligare har utskottet bemärkt
C) en inkonsekvent uppfattning af kommuners rättigheter eller rent
■af ingrepp i den kommunala själ/styrelsen.
Omdömets befogenhet framgår af följande ärenden.
J) De sakkunniga utgjordes af: ledamöterna af Riksdagens Första Kammare generalmajoren
Johan Gustaf Björlin och f. d. distriktschefen grefve Carl Taube samt ledamöterna
af Riksdagens Andra Kammare hemmansägaren Carl Persson i Stallerhult och
vice häradshöfdingen Jacob Larsson.
28
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
l:o)
(Protokoll öfver civilärenden den 21 augusti 1908, n:r 4.)
Inom Hedesunda kommun i Gäfleborgs län finnes en nykterhetsförening,
benämnd Hedesunda nykterhetsförbund. Ifrågavarande förbund
utgör eu sammanslutning af elfva särskilda nykterhetsföreningar med
tillhopa omkring 700 medlemmar från socknens alla delar. Förbundet
har varit i verksamhet under flera år och har vid upprepade tillfällen
erhållit anslag af kommunen.
A kommunalstämma den 28 december 1907 beslöto Hedesunda
socknemän med 4,652 röster af 52 röstande mot 1,584 röster af 8
röstande att af kommunens medel tilldela förenämnda nykterhetsförbund
ett anslag af 100 kronor för bedrifvande af nvkterhetsverksamhet inom
kommunen.
Öfver detta beslut anförde hemmansägaren A. Andersson m. fl.
besvär hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län under
yrkande att, enär Hedesunda nykterhetsförbund vore en enskild förening,
hvars verksamhet icke på något sätt stode under kommunens kontroll
eller kunde anses såsom en kommunens gemensamma angelägenhet, den
kommunalstämman ägde vårda, ofvannämnda beslut, som syntes hvila
på orättvis grund och i sin tillämpning, då icke alla kommunens medlemmar
vore villiga att understödja förbundets verksamhet, kränkte
enskildes rätt, måtte upphäfvas.
Öfver besvären hördes Hedesunda sockens vid kommunalstämma
röstberättigade icke-klagande medlemmar och anförde dessa uti en genom
utsedda ombud afgifven förklaring, att, då enligt 1 § af förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 hvarje sockens medlemmar
ägde att vårda sina gemensamma ordningsangelägenheter och
knappast någon verksamhet i syfte att förekomma brott och oordningar
inom ett samhälle kunde i vikt och betydelse mäta sig med nykterhetsverksamheten,
det finge anses gifvet, att frågan om understöd till sådan
verksamhet inom en kommun hörde till de angelägenheter, hvarom
kommunen lagligen ägde besluta. \rid sådant förhållande och då öfverklagade
beslutet hvarken hvilade på orättvis grund eller kränkte klagandenas
enskilda rätt, hemställde de icke-klagande, att besvären måtte af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ogillas.
Uti afgifna påminnelser bestredo klagandena, att den af ifrågavarande
nykterhetsförbund bedrifna verksamhet kunde betecknas såsom
en för medlemmarna af Hedesunda kommun gemensam ordningsange
-
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
29
lägenhet. Kommunalstämman hade hvarken talan eller beslutanderätt
inom förbundet och utöfvade icke heller någon kontroll öfver detsamma.
Förbundet arbetade dessutom icke uteslutande för nykterhetens befrämjande,
utan afsåge eu betydande del af dess verksamhet endast att bereda
medlemmarna och andra personer nöje och förströelse.
Genom utslag den 28 mars 1908 utlät sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att, enär understödjande af Hedesunda nykterhetsförbunds
verksamhet genom penningebidrag icke utgjorde eu sådan kommunens
gemensamma ordnings- eller hushållnings angelägenhet, som tillhörde
kommunalstämmas handläggning, samt Hedesunda sockens kommunalstämma
följaktligen genom öfverklagade beslutet öfverskridit sin befogenhet,
pröfvade Kungl. Maj:ts befallningshafvande skäligt upphäfva
beslutet.
Öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ifrågavarande utslaganförde
kommunalstämmans ordförande Erik Norman m. fl. besvär hos
Kungl. Magt under yrkande, att Kungl. Maj:t måtte, med undanröjande
af berörda utslag, stadfästa kommunalstämmans i ärendet fattade beslut;
och åberopade klagandena till stöd härför i hufvudsak enahanda skäl,
som af kommunens icke-klagande medlemmar anförts uti deras till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifna förklaring, därvid särskildt
framhållande, att nykterhetsförbundets verksamhet bedrifvits fullt öppet,
så att densamma kunnat af allmänheten kontrolleras, äfvensom att redogörelse
för influtna medels användning lämnats, där så erfordrats. Därest
kommunalstämman skulle genom ifrågavarande anslags beviljande anses
hafva öfverskridit sin befogenhet, måste, enligt klagandenas uppfattning,
en dylik mening uppenbarligen grunda sig på en för långt drifven
bokstafstolkning. En stor del såväl lands- som stadskommuner hade
beviljat anslag för samma ändamål, och ofta hade kommunla anslaglämnats
i eu hel del fall, hvilka betraktats såsom kommunala angelägenheter,
ehuru lagar och författningar lika litet talade därom som om
verksamheten för nykterhet och sedlighet.
Öfver besvären hördes kommunens icke-klagande medlemmar, hvilka
förklarade sig instämma med klagandena, äfvensom Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gäfleborgs län, som såsom yttrande åberopade de skäl,
hvarpå öfverklagade utslaget grundats.
Besvären toredrogos den 21 augusti 1908 inför tillförordnad regering
bestående af statsråden Albert Petersson, Hammarskjöld och grefve
Ehrcnsvård samt dåvarande statsrådet i?oos, hvilken vid tiden för beslutets
fattande var tillförordnad chef för civildepartementet; och fann kungl.
30
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
regeringen icke skäl att göra ändring i Ivungl. Maj:ts befäl in i ngsii afvandes
öfverklagade utslag.
(Protokoll öfver civilärenden den 15 maj 1908, n:o 5.)
Sedan stadsfullmäktige i Oskarshamn vid sammanträde den 6 augusti
1907 beslutit att understödja Oskarshamns teateraktiebolag genom teckning
af aktier i bolaget till belopp af 2,500 kronor, samt besvär häröfver
anförts hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län, blef
detta beslut af Kungl. Maj:ts bemälde befallningshafvande genom utslag
den 31 december 1907 undanröjdt, enär detsamma icke afsåge någon
sådan Oskarshamns stads gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhet,
hvarmed stadsfullmäktige ägt att taga befattning.
Öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes berörda utslag anförde
stadsfullmäktige besvär hos Kungl. Maj:t under yrkande att, då den
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande uttalade uppfattning skulle leda
därhän, att stadsfullmäktiges beslutanderätt komme att i betydlig mån
inskränkas, i det att alla beslut i kulturella frågor, såsom anslag till
föreläsnings- och nykterhetsverksamheten samt till idrottens och skytterörelsens
befrämjande, komme att stå utom stadsfullmäktiges beslutanderätt,
Kungl. Maj:t måtte, med upphäfvande af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
öfverklagade utslag, fastställa stadsfullmäktiges ifrågavarande
beslut.
Besvären föredrogos inför Kungl. Maj:t den 15 maj 1908 af
chefen för civildepartementet statsrådet grefve Hamilton, som därvid
hemställde att, enär stadsfullmäktige genom ifrågavarande beslut icke
kunde anses hafva öfverskridit sin befogenhet, Kungl. Maj:t måtte, med
upphäfvande af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes öfverklagade utslag,
ogilla den mot stadsfullmäktiges beslut förda talan. Denna hemställan,
i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, blef af Kungl. Maj:t
bifallen.
(Protokoll öfver civilärenden den 17 juli 1908, n:o 6.)
Vid sammanträde den 17 oktober 1907 beslöto stadsfullmäktige i
Eskilstuna att afsätta ett belopp af 56,500 kronor att efter stadsfullmäktiges
vidare pröfning användas för teckning af aktier i ett eventuellt
bolag för uppförande af teaterbyggnad i staden.
Öfver berörda beslut anfördes besvär hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Södermanlands län under yrkande om beslutets upp
-
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
31
häfvande pa, bland annat, den grund, att uppförandet af eu teater icke
vore en åtgärd till stadens gemensamma gagn eller ett särskildt dess
behof af den art, att, enligt § 5 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 18(52, kommunens medlemmar kunde därför
underkastas beskattning.
Genom utslag den 24 januari 1908 utlät sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
och som den för närvarande till teater använda byggnaden
i Eskilstuna vore i hög grad otidsenlig och för ändamålet olämplig
samt uppförandet af eu ny teaterbyggnad i nämnda stad följaktligen
och med hänsyn till stadens högst betydliga tillväxt måste anses icke
blott lända till stadens gemensamma gagn utan till och med vara ett
stadens särskilda behof, för hvars fyllande, i den mån omständigheterna
pröfvades påkalla det, kommunens medlemmar kunde underkastas beskattning
i full öfverensstämmelse med 5 § i kungl. förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862, alltså och då klaganden icke
visat, att beslutet eljest stode i strid med allmän lag eller författning
eller annorledes öfverskrede deras befogenhet, som detsamma fattat,
samt hvad i besvären i öfrigt anförts icke kunde anses visa, att öfverklagade
beslutet kränkte klagandens enskilda rätt eller eljest hvilade
på orättvis grund, eller att beslutet icke i laga ordning tillkommit, pröfvade
Kungl. Maj:ts befallningshafvande lagligt ogilla de anförda besvären.
Besvären fullföljdes hos Kungl. Maj:t och föredrogos den 17 juli
1908 inför tillförordnad regering, bestående af hans excellens herr statsministern
Lindman, dåvarande ministern för utrikes ärendena Trolle
samt statsråden Hederstierna och grefve Hamilton; och fann kungl.
regeringen icke skäl att i Kungl. Maj:ts befallningshafvandes öfverklagade
utslag göra annan ändring än att stadsfullmäktiges beslut undanröjdes,
såvidt det afsåge viss del af det afsätta beloppet, hvaröfver
stadsfullmäktige ej ägt förfoga.
Vid jämförelse mellan å ena sidan Kungl. Maj:ts beslut den 15 maj
1908 och den 17 juli 1908 och å andra sidan beslutet den 21 augusti samma
år belinnes således, att Kungl. Maj:t genom de båda förra besluten ansett
understödjande af teaterverksamhet vara att hänföra till en kommuns
gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter, men genom det sista
ansett understödjande af nykterhetsverksamhet icke kunna hänföras till
sådana angelägenheter.
Med hänsyn till svårbestämbarheten af begreppet gemensamma
ordnings- och hushållsangelägenheter finner utskottet väl, att tvifvel kan
råda såväl i det ena som det andra hänseendet. Man kan ställa sig på
32
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5
don ståndpunkten, att båda ändamålen äro att hänföra till sådana gemensamma
angelägenheter. Man kan måhända också med en sträng tolkning
anse, att intetdera är af sådan beskaffenhet. Och det skulle slutligen
vara möjligt, att anse understöd åt nykterhetsverksamheten, men
icke understöd åt teaterverksamheten tillhöra de kommunala angelägenheterna.
Däremot synes det icke möjligt, att däri inrymma understöd
åt teaterverksamhet, men utesluta understöd åt nykterhetsverksamhet.
Utskottet finner nämligen riktigt hvad de icke-klagande medlemmarne
i Hedesunda socken anfört därom, att knappast någon verksamhet
i syfte att förekomma brott och oordningar inom ett samhälle kunde
i vikt och betydelse mäta sig med nykterhetsverksamheten. Och utskottet
finner uppmuntran åt en sådan verksamhet åtminstone medelbart
väl vara att betrakta såsom en gemensam ordningsangelägenhet.
Däremot synas de synpunkter, som kunna göras gällande till förmån för
åsikten, att .teaterverksamheten vore en gemensam hushållningsangelägenhet,
icke vara lika påtagliga.
Utskottet, som visserligen bemärkt, att den närmast ansvarige i fråga
om det sist afgjorda målet, statsrådet Koos, icke var densamme som i
fråga om de båda förra ärendena, har emellertid, med förmälan att
statsrådet Roos närvarit vid fattandet af Kungl. Maj:ts ofvannämnda
beslut den 15 maj 1908, fxmnit sig böra ur principiell synpunkt framhålla
det motsägande och vacklande i dessa afgöranden.
2:o)
(Protokoll öfver civilärenden den 8 maj 1908, n:o 6).
Sedan Stockholms stadsfullmäktige antagit ett efter omfattande
förberedelser utarbetadt förslag till instruktion för Stockholms stads
hamnstyrelse, underställde fullmäktige jämlikt gällande bestämmelser
detta förslag Kungl. Majts pröfning.
Förslaget afsåg inrättande af en helt ny institution, nämligen eu
särskild hamnstyrelse, hvars uppgift skulle vara att sörja för hamnens
och därtill hörande inrättningars hållande i tidsenligt skick samt handhafva
i samband därmed stående förvaltningsärenden.
Förslaget innefattade tillika bestämmelse, att tillsynen öfver den
allmänna ordningen i hamnen skulle utöfvas af en hamnkapten samt
att denne skulle tillsättas och entledigas af en valnämnd, bestående
af öfverståthållaren såsom ordförande, polismästaren, hamnstyrelsens fem
ledamöter samt lika många af och bland stadsfullmäktige särskildt för
hvarje gång, nämnden skulle sammanträda, utsedde ledamöter. Sättet
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
33
för hamnkaptenens tillsättande skulle således likna sättet för förste
stadsläkarens tillsättande. Äfven denne är såsom hamnkaptenen delvis
polisman och han tillsättes af en valnämnd, där öfverståthållaren är
ordförande, och som i öfrigt består af och bland stadsfullmäktige för
hvar gång: utsedda ledamöter samt hälsovårdsnämndens ledamöter. Hamnkaptenen
aflönas helt och hållet åt kommunen.
Uti den underdåniga skrifvelse, hvarmed öfverståthållarämbetet
till K magi. Maj:t öfverlämnade ifrågavarande förslag, förklarade sig
ämbetet icke hafva något att mot detsamma erinra utom beträffande
sättet för hamnkaptenens tillsättande. För närvarande tillsattes och
entledigades denne af öfverståthållarämbetet efter drätselnämndens samt
handels- och sjöfartsnämndens hörande. Då hamnkaptenen, bland annat,
hade att tillse hamnpolisen och den allmänna ordningen inom hamnen
och således utöfvade en offentlig funktion under öfverståthållaren samt
icke affönades af stadens medel i egentlig mening utan af hamnafgifterna,
ansåge öfverståthållarämbetet giltiga skäl finnas att bibehålla
statsmyndighetens inflytande på hamnkaptenens tillsättande, vare sig så
att befattningen tillsattes af Kungl. Maj:t, hvilket öfverståthållarämbetet
under nuvarande förhållanden skulle anse mest lämpligt, eller liksom
nu af öfverståthållarämbetet. 1 hvilketdera fallet syntes dock
hamnstyrelsen böra äga att afgifva yttrande öfver sökandena.
Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 8 maj 1908 af chefen
för civildepartementet statsrådet grefve Hamilton, som därvid hemställde,
att Kungl. Maj:t måtte fastställa instruktionsförslaget med undantag —
utom vissa obetydliga detaljer — af bestämmelsen om hamnkaptenens
tillsättning. Beträffande denna sak hemställde föredraganden, att uti
instruktionen måtte stadgas, att hamnkaptenen skulle tillsättas och entledigas
af öfverståthållaren efter hamnstyrelsens hörande. Denna hemställan,
i hvilken statsrådets öfriga närvarande ledamöter förenade sig,
blef af Kungl. Maj:t bifallen.
Detta beslut utgår från en tolkning af Förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862, som utskottet finner både
oriktig och betänklig.
5 § i nämnda Förordning lyder: »Kommunens beslutanderätt utöfvas
genom därtill bland stadens röstberättigade män valde deputerade,
som benämnas stadsfullmäktige och äro till antalet ett hundra. Ej må
stadsfullmäktige med verkställighetsåtgärder af något slag eller med
förvaltning af penningar eller andra tillgångar för kommunens räkning
samfäldt och omedelbart sig befatta.
Bill. till Biksd. Prat. 1909. 3 Sami. 3 Höft. 5
34
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
Verkställighet och förvaltning tillkomma de särskilda nämnder,
afdelningar eller personer, som stadsfullmäktige för sådant ändamål
utse, och hvilka hvar inom sitt område äro för omförmälda göromål
ansvariga.»
36 § lyder: »De i 5 § omförmälda nämnder äro drätselnämnden
och fattigvårdsnämnden. I upprättade instruktioner, som på förslag af
stadsfullmäktige af Kungl. Maj:t fastställas, bestämmes för hvarje nämnd
antalet ledamöter och suppleanter. För nämnd, som delas på afdelningar,
skall i instruktionen bestämmas antalet afdelningar, ärendenas fördelning
dem emellan, antalet ledamöter och suppleanter i de särskilda
afdelningarna samt de fall, då hela nämnden eller några dess afdelningar
kunna sammanträda för att gemensamt öfverlägga och besluta,
Finner stadsfullmäktige lämpligt, att särskild nämnd tillsättes för
ärenden af viss art, hafva fullmäktige att upprätta förslag därtill och
underställa detsamma Kungl. Maj:ts pröfning. — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — — —--.»
I nu förevarande fall hafva stadsfullmäktige funnit lämpligt, att
särskild nämnd skulle tillsättas för hamnärenden, upprättat förslag
därtill och underställt detsamma Kungl. Majds pröfning.
Den fråga, som framställer sig är nu: Har Kungl. Maj:t genom
att fastställa förslaget delvis och delvis underkänna det förfarit lagenligt
d. v. s. hållit sig inom de rätta gränserna för sin befogenhet?
Eller har Kungl. Maj:t i slika ärenden allenast makt och myndighet
att antingen helt och hållet fastställa eller helt och hållet afslå, hvad
stadsfullmäktige föreslagit?
Utskottet håller före, att denna fråga måste besvaras så, att Kung!.
Maj:t endast har den senare befogenheten, att Kungl. Maj:t således
äger att fastställa eller afslå, men däremot icke att på eget bevåg ändra
förslag, hvarom här är fråga.
Utskottet stöder denna sin åsikt framför allt därpå, att en annan
tolkning skulle föra till uppenbara orimligheter. Med antagande afen
annan tolkning skulle ju nämligen följa, att ett förslag från stadsfullmäktiges
sida, som underställdes Kungl. Maj:t, i själfva verket endast
vore att betrakta såsom ett uppslag, hvilket satte Kungl. Maj:t i tillfälle
att besluta hvad Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt. Kommunen
skulle m. a. o. uti ifrågavarande hänseende vara helt och hållet underkastad
Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt blott med den inskränkningen,
att denna makt icke kunde utöfvas, förr än kommunen
själf genom underställande af ett förslag visat sig otillfredsställd med
Konstitutionsutskottets Memorial K:o 5.
35
det bestående förhållandet. Under sådana omständigheter kunde stadsfullmäktige
komma att rinna det ganska äfventvrligt att inlåta sig på
några förvaltningsreformer. Ställda i valet emellan att antingen låta
eu bestående ordning1 fortfara eller ock riskera att få någon ny alldeles
opåräknad ordning, hvilken aldrig varit föremål för stadsfullmäktiges
pröfning, kunde de finna försiktigheten kräfva, att hellre låta det
dåliga gamla förblifva än öppna dörren för något nytt, som måhända
kunde blifva vida sämre. Konsekvenserna af den uppfattning, som ligger
till grund för Kungl. Maj:ts beslut, äro således af den art, att de borde
omöjliggöra själfva uppfattningen.
Ett ytterligare stöd för sin åsikt finner utskottet i 30 § samma
förordning, däri det heter: »För att vinna gällande kraft skola stadsfullmäktiges
beslut underställas Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och
fastställelse, då de angå:
a) n ii ii
b) it ii ii
c) 11 7 ii ~ ii
d) förändring i de af Kungl. Maj-: t för förvaltningsnämnderna
fastställda instruktioner;
e) ii ii ii^
Här framträder nämligen om möjligt än skarpare orimligheten af
den bestridda tolkningen. Tv skulle densamma äfven tillämpas på eu
separatförändring i en fastställd instruktion, skulle ju detta kunna medföra
att, om stadsfullmäktige t. ex. funnit antalet ledamöter i en nämnd
för litet och därför föreslagit en ökning däraf från låt oss säga 5 till
7, så skulle Kungl. Maj:t i detta förslag äga laglig anledning att i
stället nedsätta antalet från 5 till 3!
Med den af utskottet sålunda häfdade uppfattning är naturligtvis
i själfva verket hvarje ändring i ett underställdt förslag, den må vara
än så ringa, strängt taget, icke förenlig. Emellertid lär praxis ofta
hafva varit att, då vid beredningen af ärendet inom departementet
några smärre ändringar finnas önskliga, vederbörande inom stadsfullmäktige
tillspörjes och, i händelse intet däremot är att erinra, ändringarna
utan vidare införas i den lydelse, Kungl. Maj:t sedan fastställer.
Tillvägagåendet, ehuru ej fullt formenligt, är ju praktiskt och kutymen
talar snarast för att den af utskottet företrädda uppfattningen hittills
vunnit gillande äfven från regeringshåll.
Möjligen skulle man mot utskottet vilja göra gällande lydelsen
af vissa andra §§ i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.
Sålunda stadgar 31 §, att, med vissa uppräknade undantag, öfverståt
-
36
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
hållarämbetets stadfästelse erfordras för att gifva gällande kraft åt
stadsfullmäktiges beslut i alla de ämnen, där besluten icke skola underställas
Kungl. Maj:ts pröfning och fastställelse. Och i 32 § heter det:
»Beslut, som öfverståthållareämbetets pröfning underställas, skola antingen
oförändrade fastställas eller ogillas.» Man skulle kanske af frånvaron
af ett sådant stadgande i fråga om beslut, Indika underställas Kung!.
Maj:t, vilja söka stöd för uppfattningen, att meningen varit, att väl
öfverståthållarämbetet, men icke Kungl. Maj:t skulle vara bunden att
helt fastställa eller helt ogilla ett underställdt beslut.
Emellertid torde en sådan slutsats vara alldeles förhastad. Samma
olikhet i stadgandena om underställning hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och underställning hos Kungl. Maj:t förekomma i de jämväl
1862 utfärdade förordningarne om kommunalstyrelse på landet och om
kommunalstyrelse i stad, oaktadt Kungl. Maj:ts pröfning säkerligen
aldrig förutsatts kunna innebära annat än ren fastställelse eller rent
afslag.
Orsaken till olikheten mellan bestämmelserna i fråga torde sannolikt
helt enkelt kunna sökas däri, att kommunalförfattningarna, som
bekant, utfärdades af Kung]. Majd utan Riksdagens medverkan och att
det icke kom i fråga att i en sålunda utfärdad författning genom
uttryckliga ord begränsa Kungl. Maj ds rätt — äfven där den enligt
sakens natur måste vara begränsad. Formellt var den ju i fråga om
denna, såsom om annan ekonomisk lagstiftning, obegränsad till grundlagsförändringen
1865—66, som stadgade, att kommunallagarne skulle
stiftas af konung och riksdag gemensamt.
Slutligen skulle måhända en invändning mot det af utskottet
utvecklade åskådningssätt kunna sökas i den omständigheten, att hamnkaptenen
hittills tillsatts af öfverståthållarämbetet. Kungl. Maj ds beslut,
vill man kanske säga, innebär således blott ett bibehållande i fråga om
denna punkt af status quo. Någon reell förändring skulle Kungl. Maj.t
således ej hafva företagit.
Ett sådant resonemang är emellertid alldeles ohållbart. Just
genom att ställa frågan om sättet för hamnkaptenens tillsättande i
omedelbart sammanhang med bestämmelserna för den nya liamnstyrelsen
och göra den frågan till en integrerande del af instruktionen ådagalade
ju stadsfullmäktige, hvilken stor vikt de lade på en förändring i sättet
för utseende af hamnkapten. Hela den nya inrättningen går tydligen
ut på att Stockholms hamnförhållanden må blifva ordnade på ett fullt
modernt sätt. Härtill'' hör gifvetvis, att hamnkapten må utses efter
verkligt hamntekniska grunder. Och uppenbarligen hafva stadsfull
-
Konstitutionsutskottets Memorial N;ö 5.
37
mäktige axisett större säkerhet förefinnas för att så skall ske, i händelse
hamnkaptenen valdes på sätt föreslagits än i händelse lian ntsåges af
öfverståthållarämbetet. Uet är därför alls icke otänkbart, att därest
Kungl. Maj:t, i stället för att obehörigen ändra men ändock fastställa
instruktionen, afslagit framställningen, stadsfullmäktige sökt vinna sitt
syftemål på andra vägar i stället för att ånyo ingå med ett förslag,
där frågan om hamnkaptenens tillsättning uteslutits.
Utskottet kan sålunda ej finna annat sin att genom ifrågavarande
åtgärd ett obehörigt åsidosättande af kommunens själfbestämningsrätt
ägt rum.
Ån vidare har förekommit
D) bristande omsorg i vården om medborgares rättigheter eller befogade
intressen.
Utskottet vill styrka detta uttalandes riktighet genom anförande
af nedanstående fall.
l:o).
(Protokoll öfver civilärenden den 23 juli 1908, n:o 4, protokoll
öfver landtförsvarsärenden den 20 november 1908. n:o 37, samt protokoll
öfver sjöförsvarsärenden samma dag, n:o 4.)
Med skrifvelse den 8 maj 1908 öfverlämnade chefen för underofficers-
och sjömanskårerna i Karlskrona till stationsbefälhafvaren därstädes
kopia af ett till en eldare vid sjömanskåren adresseradt, från
Eslöf afsänd t brefkort, hvilket icke innehöll annat meddelande än att
å dess textsida funnes tryckta orden »Ned med Militarismen! Bort med
Klasslagarne!» Brefkortet hade ankommit till kasernexpeditionen och
därifrån returnerats till pansarbåten Oden, å hvilken adressaten var
tjänstgörande. I sammanhang härmed anförde chefen uti sin skrifvelse
följande:
Uti nådiga brefvet den 4 juni 1880 vore föreskrifvet, att postförsändelse,
å hvars yttersidor eller omslag eller, då fråga vore om
brefkort, å vare sig adress- eller textsidan förekomme yttrande eller
teckning, som uppenbarligen sårade tukt och sedlighet eller vore för
adressaten förnärmande, icke skulle till postbefordran emottagas, samt
att, om försändelse af omförmälda beskaffenhet till postanstalt, i breflåda
eller annorledes inkommit, försändelsen icke finge med post fortskaffas
eller adressaten liembjudas. Uti denna föreskrift läge ett erkännande
38
Konstitutionsutskottets Memorial N;ö 5.
af principen, att postverkets hjälp Unge tagas i anspråk för att förekomma
vidare befordran af sådana meddelanden, som med hänsyn till
statens allmänna bästa icke borde spridas bland allmänheten. Af det
ekrifvelsen bifogade brefkortet framginge, att postförsändelser kunde
användas att bland militären sprida antimilitäriska upprop. Postverket
ägde icke rätt att neka postbefordran af dylika försändelser, för såvidt
de icke kunde anses förnärmande mot adressaten, och vid de tillfällen,
då, såsom fallet vore med i land inkasernerad eller ombord å fartyg
tjänstgörande personal, försändelserna från postverket öfverlämnades
till militär myndighet för att genom dess försorg tillställas adressaten,
torde den militära myndigheten icke författningsenligt kunna underlåta
att till adressaten utlämna försändelsen. Det olämpliga uti ett sådant
förhållande att militär myndighet skulle vara nödsakad att medverka
vid spridandet af försändelser, som afsåge an timid tärisk agitation, syntes
icke behöfva närmare utvecklas. För statens allmänna bästa svntes
det vara af lika stor vikt, att försändelser af denna art icke blefve
genom postverket befordrade och till adressaten utlämnade, som försändelser,
hvilka sårade tukt och sedlighet. På grund häraf hemställde
chefen för underofficers- och sjömanskårerna, att stationsbefälhafvaren
måtte taga under öfvervägande, huruvida icke åtgärder borde utverkas,
hvarigenom dels postverket ålades att behandla försändelse, å hvars
yttersidor eller omslag eller, då fråga vore om brefkort, å vare sig
adress- eller textsidan förekomme yttrande eller teckning, som innebure
antimilitaristiska upprop eller eljest afsåge antimilitaristisk agitation, på
samma sätt, som stadgades i nådiga brefvet den 4 juni 1886 angående
försändelse, som sårade tukt och sedlighet, dels militär befälhafvare,
hvilken för utdelning bland underlydande från postverket kunde hafva
mottagit försändelse af ofvan omförmälda slag äfvensom försändelse
under band, hvilken innehölle antimilitaristiska upprop eller eljest afsåge
antimilitaristisk agitation, bemyndigades att såsom obestälibara med
angifvande af skälet därtill återställa desamma till postverket.
Sedan ifrågavarande framställning af stationsbefälhafvaren den
8 maj 1908 öfverlämnats till chefen för sjöförsvarsdepartementet samt
af denne med skrifvelse den 11 maj 1908 till statsrådet och chefen för
civildepartementet för den åtgärd, statsrådet kunde finna lämplig,
anmodades generalpoststyrelsen att i ärendet afgifva utlåtande.
Uti sitt till åtlydnad häraf den 26 maj 1908 till statsrådet och
chefen för civildepartementet afgifna yttrande, anförde generalpoststyrelsen
till en början, att ofvannämnda föreskrift i nådiga brefvet
den 4 juni 1886 städse af styrelsen tolkats vidsträckt och att styrelsen,
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
39
om till dess pröfning luinskjutits, huruvida brefkort med sådant innehåll
som det ifrågavarande linge postbefordras, måhända ansett sig kunna
vägra dylikt korts befordran. Att ett statens verk, fortsatte styrelsen,
icke borde — i den män försändelsers innehåll kunde skönjas — sprida
uppmaningar, som innebure ett undergräfvande af samhällsordningen
eller särskild! ett upphäfvande af det skydd för statens säkerhet, som
ett militärt försvar innebure, syntes vara uppenbart. Emellertid vore
det gifvetvis önskvärdt att erhålla ett bestämdt förbud i ämnet, och i
sådant fall syntes detta böra afse icke blott meddelanden å brefkort
eller å försändelsers yttersidor och omslag, utan äfven meddelanden i
öppna försändelser, s. k. korsband. Denna grundsats vore redan genom
nådiga brefvet till generalpoststyrelsen den 22 oktober 1875 tillämpad
beträffande vissa meddelanden rörande försäljning af lotter till penningars
eller annan lös eller fast egendoms bortlottande. Enär det likväl af
naturliga skäl icke vore för postverket möjligt att förbinda sig till
granskning af hvarje meddelande, som förekomme å postförsändelsers
yttre eller i korsband, torde, vid utfärdande af det nu ifrågasatta förbudet,
såsom villkor för dess tillämpning böra, på sätt hittills i likartade
fall ägt rum, stadgas, att postfunktionär förmärkte det meddelande,
hvarom fråga vore. Hvad åter beträffade den gjorda hemställan, att
militär befälhafvare, hvilken för utdelning bland underlydande mottagit
från postverket försändelse, hvars postbefordran icke skulle hafva tillåtits,
om därå eller däri anbragt meddelande förmärkts, skulle äga återställa
försändelsen till postverket, så erfordrades icke något särskilda åläggande
för postverket, för att verket skulle i dylikt fall återtaga eu redan
utlämnad försändelse. På grund af hvad sålunda anförts, hemställde
generalpoststyrelsen, att statsrådet måtte utverka nådig förklaring, att,
om postfunktionär förmärkte, att å brefkort eller i allmänhet å försändelsers
yttre eller ock i korsband förekomme meddelande, som innebure
försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet,
försändelsen icke finge med post befordras eller till adressat utlämnas.
Ärendet föredrogs inför Kung], Maj:t den 23 juli 1908 af chefen
för civildepartementet statsrådet grefve Éamilton, som därvid hemställde,
att Kungl. Maj:t måtte förordna, att, därest postfunktionär skulle förmärka,
att å brefkort eller i allmänhet å försändelses yttre eller ock i
korsband förekomme meddelande, som innebure försök att förleda till
ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, försändelsen icke finge med
post befordras eller till adressat utlämnas, utan borde anmälan om förhållandet
då göras hos generalpoststyrelsen, äfvensom att den, som icke
40
Konstitutionsutskottets Memorial N.o 5.
åtnöjdes med utgärd, som af postfunktionär i berörda hänseenden vidtagits,
ägde att hos styrelsen därom göra anmälan.
Därjämte hemställde föredraganden, att Kungl. Maj:t måtte förordna
om sådant tillägg till § 27 af gällande nådiga instruktion för
generalpoststyrelsen att, då anmälan, hvarom ofvan sagts, gjordes hos
styrelsen, det skulle på styrelsens pröfning ankomma, huruvida försändelse
borde såsom obeställbar behandlas eller om densamma finge till
adressaten befordras.
Denna hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade
sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.
Slutligen förordnade Kungl. Maj:t på hemställan af statsrådet, att
ärendet i hvad det rörde ifrågasatta bestämmelser beträffande behandlingen
af försändelser af ifrågavarande slag, som militär befälhafvare
från postverket mottagit för utdelning bland underlydande, skulle öfverlämnas
till handläggning af landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen.
Cheferna för dessa båda departement, statsråden Malm och grefve
Ehrensvärd föredrogo ärendet i denna del inför Kungl. Magt den 20
november 1908, därvid de, hvar för sig, hemställde, att Kungl. Maj:t
måtte föreskrifva, att militär befälhafvare, hvilken förmärkte, att å brefkort
eller i allmänhet å försändelses yttre eller ock i korsband, som
från postanstalt mottagits för utdelning bland underlydande, förekomme
meddelande, som innebure försök att förleda till ohörsamhet mot lag
eller laga myndighet, skulle till den postanstalt, från hvilken försändelsen
utlämnats, återställa densamma jämte till generalpoststyrelsen
ställd anmälan om förhållandet.
Denna hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade
sig, blef af Kungl. Maj: t bifallen.
Rörande detta ärende vill utskottet till en början framhålla vikten
af att yttersta försiktighet varder iakttagen, då fråga är om att i ena
eller andra afseende! begränsa allmänhetens rätt att utan hinder eller
uppehåll få försändelser befordrade genom allmänna posten. Man måste
nämligen beakta, att postbefordringen anses såsom ett statsmonopol och
vid sådant förhållande går det tydligen icke an att utan strängaste
nödvändighet inskränka medborgarnes rätt att betjäna sig däraf.
Det lär emellertid vara ganska påtagligt, att nödig försiktighet i
nu förevarande fall icke blifvit iakttagen.
Själfva ursprunget till de i ärendet vidtagna åtgärder är ju, att
ett brefkort, innehållande ett antimilitaristiskt upprop, ankommit till en
af flottans manskap. Det torde icke kunna bestridas, att den fulla friheten
att medelst öppna postförsändelser agitera i försvarsfientligt syfte
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
41
bland manskapet kan missbrukas och att det därför kunde finnas skäl
att öfverväga, i hvad mån någonting kunde göras däremot.
Men de åtgärder, som vidtagits äro sådana, att å ena sidan detta
syfte icke utan en oriktig tolkning af den utfärdade föreskriften lärer
kunna vinnas och å andra sidan orimliga inskränkningar i postbefordringen
kunna uppstå.
Föreskriften innehåller nämligen, att därest postfunktionär skulle
förmärka, att å brefkort eller i allmänhet å försändelses yttre eller ock
i korsband förekomme meddelande, som innebure försök att förleda till
ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, försändelsen icke finge med
post befordras eller till adressat utlämnas etc.
Här är således 1) icke fråga om antimilitaristisk agitation utan
om försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet,
2) icke fråga blott om krigsmanskap såsom adressater utan om hela
allmänheten samt 3) icke fråga blott om vanliga försändelser utan jämväl
om korsbandsförsändelser.
Genom den under 1) angifna bestämningen har nu egendomligt
nog just det, som skulle drabbas af föreskriften, undgått att drabbas
däraf — nämligen om densamma tolkas riktigt. Det brefkort, som
gifvit anledning till det hela, innehåller nämligen icke något försök att
förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Lika litet som
det innefattar ett sådant försök, om jag säger eller skrifver: ned med
tryckfriheten! ned med föreningsfriheten! ned med den obegränsade
yttranderätten! ned med den Bergska stafningsukasen!, lika litet innehålles
ett så beskaffadt försök i yttrandet: ned med militarismen! bort
med klasslagarne! Det låter ju nämligen tänka sig, att såväl »militarismen»
som »klasslagarne» kunna komma »ned» eller »bort» på fullt lagligt
sätt. Och uttrycket angifver i själfva verket ingenting om medlet, utan
innebär endast en liflig åtrå hos den, som yttrar sig eller skrifver, om
att det antydda resultatet måtte inträffa.
Skulle man anse lämpligt och nödvändigt att skydda det militära
manskapet mot skrivelser af dylikt innehåll, borde således helt andra
ordalag begagnas.
Om föreskriften således ej är tillräcklig för sitt närmaste ändamål
— att skydda det militära manskapet — synes den å andra sidan knappast
vara nödvändig beträffande allmänheten i det hela. Åtminstone
har detta alls icke ådagalagts och det synes då vara ganska betänkligt
att stadga möjlighet till hinder eller uppehåll i postbefordringen och
lägga afgörandet i postmyndigheternas händer. Ån mera betänklig
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 3 Sami. 3 Höft. 6
42
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
blifver saken, om, såsom det lär få antagas, statsrådet vid sitt tillstyrkande
af nu ifrågavarande åtgärder just utgått från den tolkning, hvars
oriktighet utskottet nu påvisat, och således efter dess mening hvarje
uttalad önskan om att ett faktiskt, bestående, på ena eller båda statsmakternas
beslut beroende förhållande måtte afskaffas får anses innebära
ett försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet,
så snart en sådan önskan klädes i en form liknande den, som begagnats
å brefkortet ifråga. Skulle det således vara meningen, att all
postbefordringsrätt i fråga om sådana försändelser skall upphöra (i det
att de endast skulle kunna befordras, i händelse vederbörande postfunktionär
icke uppmärksammade meddelandets innehåll), då föreligger tydligen
en akt af det renaste godtycke. Särskild! skulle det ju kunna
leda till de största obehag och svårigheter för den enskilde medborgaren
i hans berättigade intressen, om brefkort, som i öfrigt innehölle
viktiga privata meddelanden, finge stoppas blott därför, att på dem
tillika förekomme ett eller annat utrop, som någon postfunktionär funne
hänförligt under förbudet.
Men denna sak innefattar ännu en sida —- och en än mera betänklig
sådan. Kungl. Maj:t har i sitt förordnande upptagit äfven meddelande,
som förekommer i korsband. Följaktligen skulle, efter ordalydelsen
att döma, posten kunna vägra att befordra äfven böcker, tidningar
och annat tryck, för den händelse vederbörande postfunktionär
däri upptäckte något, som förmenades innebära försök till förledande
till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Hvartill detta skulle
kunna leda, är ej svårt att se. En indragningsmakt är ju i själfva
verket därigenom lagd i postverkets händer — och en indragningsmakt
af kolossal omfattning.
Utskottet kan således ej finna annat än att genom ifrågavarande
bestämmelse en vådlig osäkerhet blifvit införd i fråga om tryckta skrifters
spridning. Att en omedelbar tillämpning i sådan riktning till
äfventyra ej är att förvänta, kan icke betaga åtgärden dess farliga
•karaktär.
Frågar man sig, huru denna sak då rätteligen bort ordnas, tillhör
det visserligen icke utskottet att därom gifva någon i detalj gående utredning.
Men så mycket torde lämpligen kunna sägas, att då enda
anledningen till hela saken, på sätt förut anmärkts, varit en omsorg
om krigsmanskapet samt intet behof försports att ingripa mot försändelser,
adresserade till personer af den öfriga allmänheten, det
säkerligen varit lyckligast, om ärendet behandlats uteslutande ur den
synpunkt, som legat till grund för dess uppkomst. Om ärendet sålunda
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
43
begränsats till att gälla militära myndigheters befattning- med postförsändelser,
adresserade till manskapet, om omsorgsfulla och klara bestämmelser
därvid gifvits rörande beskaffenheten af de försändelser,
hvilka finge innehållas, om säkerhet för ett riktigt bedömande hade
åstadkommits t. ex. genom att vid den militära förmannens sida ställa
en kompetent civil person eller annorledes, så torde en sådan åtgärd
måhända kunnat vara berättigad och lämplig.
Sådan åtgärden nu blifvit, är den i hög grad obetänkt, inbjuder
till Övergrepp och innebär verkliga vådor.
2:o)
(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 28 februari 1908, n:o 36).
Med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning, anvisade
1907 års Riksdag på extra stat för år 1908 ett belopp af 10,000 kronor
till resestipendier åt föreståndarinnor och föreståndare samt lärarinnor
och lärare vid högre läroverk för kvinnlig ungdom och enskilda samskolor
äfvensom privata lärarinneseminarier, under de villkor och bestämmelser
Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva.
Genom nådig kungörelse den 4 oktober 1907 förordnade Kungl.
Maj:t, bland annat, att den, som ville komma i åtnjutande af understöd
från ifrågavarande medel till företagande af studieresa år 1908,
skulle före den 15 januari 1908 till öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk inkomma med till Kungl. Magt- ställd ansökning därom. Uti
denna, som skulle vara åtföljd af vederbörligt intyg rörande den sökandes
tjänstgöring äfvensom examensbetyg och öfriga handlingar, hvilka
sökanden ville åberopa till stöd för sin anhållan, borde uppgifvas dels
ändamålet med och planen för resan, dels ock den därför beräknade
tiden och det understödsbelopp, som åstundades.
För erhållande af reseunderstöd från ifrågavarande anslag anmälde
sig inom föreskrifven tid, bland andra, lärarinnan vid Norrköpings östra
elementarskola för flickor Helfrid von Feilitzen och lärarinnan vid Göteborgs
nya elementarläroverk för flickor Ida Svensson, den förra för att
i Tyskland studera språk, litteratur och språkundervisning, och den
senare för att i England, förnämligast London, idka geografiska och
historiska studier med ledning af där befintliga samlingar och genom
besök i högre flickskolor.
Enligt vid ansökningen fogade handlingar hade Helfrid von Feilitzen,
som vore född den 18 december 1868,
44
Konstitutionsutskottets Memorial N.o 5.
tjänstgjort vid en skola i Ashtead i England två terminer under
skolåret 1903, med undervisningsskyldighet i tyska språket;
med godkändt resultat under år 1905 i England genomgått en
kurs i engelsk litteratur under 19:de århundradet, baserad på fordringarna
för filosofie kandidatexamen;
sedan höstterminen 1905 varit anställd som lärarinna vid Norrköpings
östra elementarskola för flickor med undervisningsskyldighet i
tyska och engelska språken på mellanstadiet och högre stadiet, därvid
hon ådagalagt utmärkt skicklighet och berömvärdt nit; samt
idkat språkstudier ett år i Tyskland och tre år i England.
Ida Svensson åter, hvilken vore född den 14 maj 1877, hade,
enligt ansökningen bifogade handlingar,
genomgått Jönköpings högre skola för kvinnlig ungdom samt vid
afgångsexamen därifrån år 1895 erhållit vitsordet berömlig i sju ämnen,
med utmärkt beröm godkänd i åtta ämnen, med beröm godkänd i två
ämnen och icke utan beröm godkänd i ett ämne;
aflagt lärarinneexamen vid högre lärarinneseminariet den 31 maj
1899 med vitsordet berömlig i två läroämnen, med utmärkt beröm godkänd
i tre, med beröm godkänd i sex, icke utan beröm godkänd i fem
och godkänd i ett läroämne samt med utmärkt beröm godkänd för
undervisningsskicklighet;
från och med höstterminen 1899 såsom ordinarie lärarinna tjänstgjort
vid Göteborgs nya elementarläroverk för flickor med undervisningsskyldighet
i kristendom, svenska språket och litteraturen, historia, geografi
och statskunskap upp till det högsta skolstadiet samt i naturalhistoria
på mellanstadiet, under hvilken tjänstgöring hon ådagalagt berömlig
skicklighet, berömligt nit och en synnerligen god förmåga att upprätthålla
disciplinen; samt
under sommaren år 1906 idkat studier i Tyskland och Schweiz.
Enligt det af föreståndarinnan vid Göteborgs nya elementarläro- •
verk utfärdade tjänstgöringsbetyg vore Ida Svensson på grund af sina
framstående lärarinneegenskaper synnerligen väl kvalificerad att till gagn
för svensk skolundervisning tillgodogöra sig iakttagelser vid utländska
läroverk.
Med underdånig skrifvelse den 13 februari 1908 öfverlämnade
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk de inkomna ansökningarna
till Kung]. Maj:t. Med hänsyn ej mindre till omfattningen af det i
förevarande afseende af Riksdagen anslagna belopp och de af sökandena
åberopade och styrkta meriter än äfven därtill, att understödet i fråga
måtte komma läroanstalter i olika delar af landet tillgodo, hemställde
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
45
öfverstyrelsen om beviljande af reseunderstöd med vissa belopp åt femton
sökande, däribland jämväl åt förbemälda Ida Svensson. Helfrid von
Feilitzen däremot blef icke af öfverstyrelsen förordad till erhållande af
reseundestöd. Bland do af öfverstyrelsen förordade voro fyra anställda
vid skolor i Stockholm, två vid skolor i Göteborg samt de öfriga vid
skolor i olika städer och orter af landet.
Årendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 28 februari 1908 af
chefen för ecklesiastikdepartementet statsrådet Hammarskjöld, som därvid
tillstyrkte, att Kungl. Maj:t täcktes för år 1908 tilldela de af öfverstyrelsen"
förordade sökandena reseunderstöd med föreslagna belopp,
utom beträffande Ida Svensson, i hvilkens ställe föredraganden tillstyrkte,
att Kungl. Maj:t måtte tilldela Helfrid von Feilitzen ett belopp af 500
kronor för att i Tyskland studera språk, litteratur och språkundervisning.
Denna hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade
sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.
Då vid jämförelse mellan Fröken Helfrid von Feilitzens meriter å
ena och Fröken Ida Svenssons å andra sidan uppenbarligen framgår,
att den förras äro tämligen ringa, medan däremot den sistnämndas äro
mycket stora, finner utskottet det vara otvetydigt, att öfverstyrelsens
förslag uti ifrågavarande afseende varit välgrundad och rättvist samt
att en oförrätt blifvit begången, då Kungl. Maj:t med åsidosättande af
sagda förslag gifvit Fröken von Feilitzen företräde framför Fröken
Svensson.
3:o)
(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 19 juni 1908, n:o 9).
För att — — — — —-----(lika med utskottets
yttrande sid. 2—6)------eller eljest.
Slutligen har en synnerligen betänklig
E) brist på omsorg i beredningen af regeringsärende framträdt i följande
fall.
(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 27 november 1908, n:o 61).
Uti § 115 af Kungl. Maj:ts — —-----(lika med utskottets
yttrande sid. 9—14)---motsvarande tid af vårterminen 1909.
46
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
Förestående redogörelse torde ådagalägga, att de grunder, efter
hvilka regeringsärendena blifvit afgjorda, i många fall varit oriktiga
och skadliga. Med uttalande häraf och med åberopande af den belysning
utskottet härofvan gifvit åt de särskilda regeringsåtgärderna, får
utskottet härmed enligt 107 § regeringsformen hos Riksdagen anmäla
a) statsrådet Malm såsom föredragande
1) i ärende under D 1) härofvan (angående innehållande
af postförsändelser);
2) i ärendet under A 1) härofvan (angående aflöning
åt kommissionsledamöter);
b) statsrådet Swartz såsom närmast ansvarig i
ärende under A 2) härofvan (angående arfvode åt
amanuensen Lambert-Meuller);
c) statsrådet grefve Hamilton såsom föredragande
1) i ärende under A 2) härofvan (angående arfvode
åt amanuensen Lambert-Meuller);
2) i ärendet under B 1) härofvan (angående fribiljetter
å statens järnvägar);
3) i ärendet under C 2) härofvan (angående fastställelse
af instruktion för hamnstyrelse i Stockholm);
4) i ärende under D 1) härofvan (angående innehållande
af postförsändelser);
d) statsrådet grefve Ehrensvärd såsom närmast
ansvarig
1) i ärendet under D 3) härofvan (angående 1 kl.
sjömännen Tolls och Ericssons afskedsansökningar);
samt såsom föredragande
2) i ärendet under A 3) härofvan (angående inköp
af lägenheten Magdelund);
3) i ärende under D 1) härofvan (angående innehållande
af postförsändelser);
4) i ärendet under B 2) härofvan (angående utnämning
af marinöfverintendent);
e) statsrådet Hammarskjöld såsom föredragande
1) i ärendet under D 2) härofvan (angående resestipendier)
;
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
47
2) i ärendet under E) härofvan (angående universitetsstatuter);
f)
förutvarande statsrådet Boos såsom närmast ansvarig
i ärende under C 1) härofvan (angående kommuns
anslag till nykterhetens befrämjande)»;
af friherre Bonde, som instämt med herr StaafF;
af herr Ericsson i Vallsta, som instämt med herr Staaff utom i
anmärkningspunlcten D 1) (ang. innehållande af postförsändelser), rörande
hvilken han väl ansett, att det däri afsedda ärendes behandling icke
varit tillfredsställande, men dock icke funnit sig fullt öfvertygad, att
anmärkning enligt 107 § regeringsformen bort framställas;
af herr af Callerholm, som instämt med herr Staaff utom i
anmärkningspunkterna A 1) (ang. aflöning åt kommissionsledamöter),
C 2) (ang. fastställelse af instruktion för hamnstyrelse i Stockholm) och
D 1) (ang. innehållande af postförsändelser), rörande hvilka han väl ansett,
att de där omförmälda ärendenas behandling icke varit tillfredsställande,
men dock icke funnit sig fullt öfvertygad, att anmärkning enligt 107 §
regeringsformen bort framställas;
af herr Sundström, hvilken — under erinran att han ej närvarit
vid afgörandet af anmärkningspunlcten E (ang. universitetsstatuterna) —
i öfrigt instämt med herr Staaff utom i anmärkningspunkterna C 2) (ang.
fastställelse af instruktion för hamnstyrelse i Stockholm) och D 1) (ang.
innehållande af postförsändelser), rörande hvilka Jian väl ansett, att de
därr afsedda ärendenas behandling icke varit tillfredsställande, men dock
icke funnit sig öfvertygad, att anmärkning enligt 107 § regeringsformen
bort framställas;
af herr Broomé, som, under erinran att han icke varit närvarande
vid afgörandet af anmärkningspunkten A 2) (ang. arfvode åt amanuensen
Lambert-Meuller), i öfrigt instämt med herr Staaff;
af herr Beckman, som instämt med herr Staaff utom i anmärkningspunkten
B 2) (ang. utnämning af marinöfverintendent), beträffande hvilken
han väl ansett, att det däri afsedda ärendes behandling icke varit tillfredsställande,
men dock icke funnit sig fullt öfvertygad, att anmärkning
enligt 107 § regeringsformen bort framställas;
48
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
af herr Larsson, som, under erinran att han icke varit närvarande
vid afgörandet af anmärkningspunkten B 2) (ang. utnämning af marinöfverintendent),
i öfrigt instämt med herr Staaff, dock hvad punkten D 1)
(ang. innehållande af postförsändelser) anginge med vissa smärre skiljaktigheter
i fråga om motiveringen;
af herr Erikson i Öfre Odensvi, som närvarit vid afgörandet af
anmärkningspunkterna B 2) (ang. utnämning af marinöfverintendent) och
A 2) (ang. arfvode åt amanuensen Lambert-Meuller) samt instämt med
herr Staaff i fråga om dessa punkter;
af herr Nilsson i Malmö, som närvarit vid afgörandet af anmärkningspunkten
B 2) (ang. utnämning af marinöfverintendent) samt instämt
med herr Staaff i fråga om denna punkt;
af herr Gripenstedt, som närvarit vid afgörandet af anmärkningspunkten
C 1) (ang. kommuns anslag till nykterhetens befrämjande) samt
instämt med herr Staaff i fråga om denna punkt;
af herr Söderbergh, som varit närvarande vid afgörandet af anmärkningspunkten
B 1) (ang. fribiljetter å statens järnvägar) samt instämt
med herr Staaff i fråga om denna punkt;
af herr Berger, som ansett de af herr Staaff i hans reservation
under mom. A, punkterna l:o och 2:o omförmälda regeringsåtgärder
angående tillsättandet af en civilkommission samt angående utanordnandet
af arfvoden åt amanuensen Lambert-Meuller vara af beskaffenhet, att
anmälan enligt § 107 regeringsformen bort på de af herr Staaff under
dessa särskilda punkter anförda skäl hos Riksdagen göras mot vederbörande
;
af herr Ljungberg, som instämt med herr Berger, såvidt fråga vore
om tillsättandet af en civilkommisson;
af herr von Schéele, som ansett de af herr Staaff i hans reservation
under mom. A, punkten l:o och mom. C, punkten l:o omförmälda
regeringsåtgärder angående tillsättandet af en civilkommission samt angående
anslag af Hedesunda kommun åt nykterhetsverksamheten vara
af beskaffenhet, att anmälan enligt § 107 regeringsformen bort på de
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
49
af herr Staaff under dessa särskilda punkter anförda skid hos Riksdagen
göras mot vederbörande:
Y) af friherre Bonde, som anfört:
»På grund af en år 1894 utaf Riksdagen aflåten skrifvelse framlade
Kungl. Maj:t för 1906 års Riksdag en kungl. proposition med förslagtill
lag angående villkorlig frigifning, och blef detsamma i hufvudsakliga
delar af Riksdagen godkändt, hvarefter lagen den 22 juni samma år af
Kungl. Maj:t utfärdades. Härigenom infördes uti den svenska lagskipningen
ett rättsinstitut af stor betydelse, hvarom önskemål länge
blifvit framförda och hvilket redan förut kommit till användande uti
flera andra länder. Det kan emellertid ej förnekas, att det måste vara
af vikt, att denna lag alltifrån början blifver ej blott på ett klokt och
försiktigt utan äfven på ett fullt verksamt sätt tillämpad, för att det
med densamma afsedda ändamålet så vidt möjligt må kunna vinnas.
Man måste därvid noga ihågkomma, att en af de hufvudgrunder, på
hvilken principen om villkorlig frigifning hvilar, är, att man uti det
ådömda straffet ej allenast bör se en vedergällning för brott mot samhällets
lagar, titan äfven ett medel för den brottsliges återförande på
bättre vägar, i afsikt att därigenom för samhället möjliggöra att uti
honom efter strafftidens slut kunna återvinna en förbättrad och nyttig
medlem. Den period af strafftiden, som genom den villkorliga frigifningen
blifver efterskänkt, är därför just afsedd att genom den särskilda
tillsyn, som utom fängelset under densamma skall ägnas honom, bereda
den brottslige, om hvars förbättrade sinnesförfattning och goda föresatser,
man under den utståndna fängelsetiden ansett sig hafva erhållit fullgiltig
anledning att hysa förhoppningar, ett bättre tillfälle att börja ett nytt
Rf, än fallet skulle vara för den händelse han utan en sådan tillsyn efter
strafftidens slut helt och hållet lämnades åt sig själf att bekämpa de
svårigheter, som alltid måste möta en frigifven straffånge. Häraf följer,
att den villkorliga frigifningen till sin natur mindre är att betrakta
såsom en benådning än såsom en uti samhällets eget intresse vidtagen
åtgärd för att återvinna en god och nyttig medborgare.
Sedan denna lag numera under tvenne års tid ägt gällande kraft,
måste det onekligen vara af stort intresse att tillse, huru densamma under
denna tid blifvit af Kungl. Maj:t tillämpad, och befinnes det vid
granskning af de fall, som blifvit underställda Kungl. Maj:ts pröfning,
att under år 1907 utaf 35 ingifna ansökningar 13 blifvit beviljade, men
Bih. till. Riksd. Prof. 1909. 3 Sami. 3 Häft. 7
50
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
att under år 1908 utaf 27 ansökningar endast 5 vunnit bifall. Det förefaller
alltså som om något strängare grundsatser skulle hafva vid
frågornas bedömande gjort sig gällande under det senare året än under
det föregående. Särskildt har jag funnit det beaktansvärdt, att dylika
ansökningar uti flera fall blifvit af Kungl. Maj:t afslagna, ehuru kung],
fångvårdsstyrelsen, efter vederbörande fängelsemyndigheters hörande
och lifliga tillstyrkan, ansett sig böra förorda desamma, hvarvid dessutom
är att bemärka, att kungl. fångvårdsstyrelsen med den allra
största noggrannhet synes hafva aktgifvit på alla de omständigheter,
hvilka enligt lagen böra på afgörandet inverka, samt för öfrigt onekligen
tyckes hafva iakttagit tillbörlig varsamhet. Ej heller lär det hafva
inträffat, att någon hittills villkorligt frigifven under den bestämda pröfvotiden
så uppfört sig, att han behöft återförpassas till fängelset för
straffets fullbordande. Med anledning häraf anser iag mig böra anföra
följande:
l:o) Enligt n:o 41 uti protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 18 januari 1908 har Kungl. Maj:t afslagit eu ansökning
om villkorlig frigifning, afgifven af O. Jeppsson, hvilken blifvit ådömd
straffarbete under 4 år och 6 månader för anstiftande af menedsbrott,
och hvars strafftid skulle utgå den 21 februari 1909. Om honom har
af vederbörande intygats, att han under sin strafftid uppfört sig synnerligen
väl samt att all anledning förefunnes att hysa förhoppning om
att han äfven efter frigifningen skulle komma att iakttaga ett godt
uppförande, liksom att han såsom ägare af fastighet hade tillfälle att
sig försörja. Dessutom har framhållits, att fara för sinnesrubbning kunde
förefinnas, därest han längre kvarhölles uti fängelset. Ansökningen
blef sedermera af den straffades hustru förnyad, men äfven denna gång,
enligt n:o 12 af protokollet öfver justitiedepartementsärenden den 11
september samma år, af Kungl. Maj:t afslagen i trots af lika lifliga
tillstyrkanden från såväl fångvårdsstyrelsen som samtliga vederbörande,
hvarvid särskildt fångvårdsstyrelsen anfört, att läkaren ansett: »att
Jeppsson otvifvelaktigt skulle erfara betydlig förbättring i sitt sinnestillstånd,
om han komme i åtnjutande af frihet i eget hem.»
2:o) Enligt n:o 42 af protokollet öfver justitiedepartemenisärenden
den 18 januari 1908 har Kungl. Maj:t afsiagit en ansökning om vilkorlig
frigifning, afgifven af H. 8. J. Andersson, hvilken blifvit ådömd
straffarbete under 4 år för bedrägeri mot borgenärer och mened, och
hvars strafftid skulle utgå den 4 september 1909. Om honom har af
samtliga vederbörande intygats, att han under strafftiden uppfört sig
utmärkt val, och ej gjort sig skyldig till någon bestraffning, samt att
Konstitutionsutskottets Memorial N:ö 5.
51
han hade löfte att efter frigifningen omhändertagas af känd person.
Ansökningen var af kungl. fångvårdsstyrelsen liksom af samtliga vederbörande,
som därom haft att sig yttra, tillstyrkt.
3:o) Enligt n:o 53 af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 24 april 1908 har Kungl. Maj:t, afslagit en ansökning om villkorlig
frigifning, afgifven af Lena Nilsdotter, hvilken blifvit dömd till lifstids
straffarbete för mord å dotters barn, men sedermera utaf Kungl. Maj:t
fått straffet af nåd förvandladt till straffarbete under 10 år, och hvars
strafftid skulle utgå den 15 november 1911. Om henne har af samtliga
vederbörande intygats, att hon under fängelsetiden uppfört sig
synnerligen väl samt att man måste hysa de allra bästa förhoppningar
om hennes välförhållande efter frigifningen. På grund däraf har också
ansökningen af de underordnade myndigheterna på det lifligaste blifvit
tillstyrkt, hvaremot kungl. fångvårdsstyrelsen, med hänsyn till det
ursprungligen ådömda lifstidsstraffarbetet och den af nåd nedsatta strafftiden,
i trots af -de goda vitsorden ansett sig förhindrad att kunna tillstyrka
densamma. Det förefaller mig emellertid som om föredraganden,
hvilken i enlighet med kungl. fångvårdsstyrelsens uttalande såsom skäl
för Kungl. Maj:ts afslag å ansökningen anfört, att, »enär Lena Nilsdotter
ådömts straffarbete på lifstid, lagen angående vilkorlig frigifning
den 12 juni 1908 förty icke är i förevarande fall tillämplig», härvid
gjort sig skyldig till en missuppfattning af lagens bestämmelser, då
det väl ej torde vara det ursprungligen ådömda straffet utan det straff,
som i verkligheten aftjänas, hvilket i sådant fall bort tagas i betraktande.
Den omständigheten, att lifstidsfångar ej kunna komma i åtnjutande
af villkorlig frigifning, torde väl nämligen vara beroende därpå,
att den särskilda tillsyn, som enligt lagen skall ägnas den frigifne
under en tid, motsvarande den återstående strafftiden, svårligen, såsom
uti sådant fall skulle vara nödigt, kan utsträckas till den frigifnes hela
återstående lif.
4:o) Enligt n:o 21 af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 22 maj 1908 hav Kungl. Maj:t afslagit en ansökning om vilkorlig
frigifning afgifven af E. B. Jönsson, hvilken blifvit ådömd straffarbete
under 4 år för mordbrand under synnerligen mildrande omständigheter
och hvars strafftid skulle utgå den 30 januari 1909. Om honom har
af samtliga vederbörande intygats, att han under fängelsetiden uppfört
sig synnerligen väl samt att hans moder förklarat sig vilja taga hand
om honom och gifva honom arbete. Kungl. fångvårdsstyrelsen har
tillstyrkt ansökningen särskilt med fästadt afseende, såsom af lagen
52
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
förutsattes, å omständigheterna vid brottets begående, hvilka, enligt hvad
af ransakningsprotokollet framgår, verkligen förefalla att hafva varit
särdeles förmildrande.
5:o) Enligt n:o 24 af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 11 december 1908 har Kungl. Maj:t afslagit eu ansökning om
villkorlig frigifning, afgifven af J. A. Björklund, hvilken blifvit ådömd
straffarbete under 4 år och 6 månader för bedrägeri mot borgenärer
och mened, och hvars strafftid skulle utgå den 17 juni 1909. Om
honom har af samtliga vederbörande blifvit intygadt, att han under
fängelsetiden uppfört sig mycket väl och att kontraktsprosten Hogner
i Nyköping åtagit sig ansvara för honom efter frigifningen. Ansökningen
har af såväl kungl. fångvårdsstyrelsen som af samtliga öfriga
vederbörande blifvit tillstyrkt.
Då samtliga här ofvan af mig anförda fallen synas mig hafva
varit af beskaffenhet, att vid deras afgörande lagen af den 22 juni
1908 om villkorlig frigifning bort hafva kommit i tillämpning, har jag
yrkat, att konstitutionsutskottet skulle jämlikt § 107 regeringsformen
för Riksdagen anmäla dessa ärenden.»
.af herrar Broomé och Larsson, som instämt i friherre Bondes ofvannämnda
reservation;
VI) af herr Nilsson i Malmö, som anfört:
(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 25 september, n:o 34.)
»Hösten 1907 beslöt Hälsingborgs skolråd att genom reglementsförändring
förvandla de i folkskolestadgan § 8 mom. 5 påbjudna sammanträdena
mellan skolrådet och lärarpersonalen från gemensamma eller
samfällda till ombudssammanträden. Detta beslut fattades på förslag
af därvarande folkskoleinspektör, hvilken motiverade sin framställning
med dessa ord: »Då en årligen upprepad erfarenhet gifver vid handen,
att vid det årliga lagstadgade gemensamma sammanträdet mellan skolrådet,
folkskoleinspektören och lärarpersonalen utaf vår stora och af
oss alla högt värderade lärarekår föga mer än en liten klick i regel
kommer till orda, och man inom denna därvid visar sig fullständigt
sakna känsla för de enklaste lagarna i fråga såväl om parlamentarisk
takt som om hyfsadt uppträdande och därigenom alltför tydligt dokumenterar
sig som omogen att med sina förmän förhandla i de här hittills
öfliga formerna för sådant sammanträde, anhåller jag, på det att
dessa möten må i någon mån blifva till gagn, hvilket under nuvarande
Konstitutionsutskottets Memorial N o 5.
53
förhållanden synes vanskligt, att skolrådet måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande
af reglementsförändring därhän, att i stället för dessa möten
må träda öfverläggningar med af lärarna utsedda ombud, såsom folkskolestadgan
i visst fall medgifver.»
Skolrådets beslut fastställdes af Lunds domkapitel den 15 januari
1908, men öfverklagades hos Konungen af en skolrådsledamot jämte
sex andra medlemmar af Hälsingborgs församling. Besvären föredrogos
den 25 september 1908 inför tillförordnad regering, bestående af hans
excellens herr statsministern Lindman samt statsråden Alfred Petersson,
Hederstierna och Hammarskjöld; och fann kungl. regeringen ej skäl
göra ändring i domkapitlets öfverklagade beslut.
I § 8 mom. 5 folkskolestadgan säges det emellertid uttryckligen,
att endast lärarnes stora antal eller skoldistriktets utsträckning kan
föranleda, att ombudsmöten anordnas. Ingen af dessa omständigheter
förekommer i Hälsingborg. Lärarkåren räknar ej mer än 117 medlemmar,
distriktets största utsträckning i norr och söder är 4,000 meter,
dess största bredd i väster och öster 2,700 meter (häri inberäknadt
äfven obebyggda områden), och afståndet mellan de skolor, som ligga
längst från hvarandra, är blott 2,000 meter.
Enligt hvad klagandena upplysa, påstods ej heller i skolrådet, att
någon af de i folkskolestadgan nämnda anledningarna till införande af
ombudsmöte skulle här föreligga. Förslagsställaren anförde helt andra
motiv för reglementsförändringen i fråga. Han framkom nämligen endast
med en råd beskyllningar mot medlemmar af folkskollärarkåren, hvilka
han betecknade som »omogna» att »förhandla med sina förmän». Endast
i det uttryckligen angifna syftet att aflägsna de för inspektören misshagliga
medlemmarna af lärarkåren fann skolrådet för godt att afskaffa
de i lag föreskrifna gemensamma sammanträdena. Något sådant kan
icke utgöra laga skäl för ändring af skolreglementet. Inspektörens besynnerliga
uppfattning,, att deltagare i de gemensamma mötena skulle
ha kränkt »de enklaste lagarna i fråga såväl om parlamentarisk takt
som om hyfsadt uppträdande», kan icke skänka något lagligt stöd för
den åtgärd, som skolrådet vidtagit och Kungl. Maj:t fastställt.
På grund af hvad jag sålunda anfört, har jag ansett, att anmälan
enligt § 107 regeringsformen bort hos Riksdagen göras mot statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet, såsom närmast ansvarig för
ifrågavarande beslut.»
af herr Broomé, som instämt i herr Nilssons ofvannämnda reservation;
-
54 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
VII) af herr Nilsson i Malmö, som anfört:
(Protokoll öfver civilärenden den 24 april 1908, n:o 52.)
»I en till kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen riktad skrifvelse
af den 18 april 1907 gjorde styrelsen för Orsa—Härjeådalens järnvägsaktiebolag
framställning om tillstånd att inträda i ett par privata arbetsgivareorganisationer,
nämligen »Svenska väg- och vattenbyggarnas
arbetsgifvarförbund» och »Svenska arbetsgivareföreningen». Bolagsstyrelsen
fann en anslutning till arbetsgivareorganisationen önskvärd
för att tillförsäkra sig organisationens hjälp vid uppgörandet af arbetsaftal.
Men på samma gång vågade styrelsen icke lämna ur räkningen,
att en sådan anslutning kunde vid uppstående konflikter med arbetare
(på helt annat håll) ådraga bolaget kännbara utgifter och därjämte ställa
bolaget inför nödvändigheten att för kortare eller längre tid afbryta
arbetet. Till sådana utgifters betäckande skulle styrelsen icke ha haft
andra medel att tillgå än statsunderstöd, som lämnats till banarbetets
fullbordande. Ett inställande af banarbetet på grund af påbud från
arbetsgivareföreningen skulle äfven försvårat eller utgjort hinder för
banarbetets fullföljande enligt den plan, som af kungl. väg- och vattenkyggnadsstyrelsen
därför fastställts och som bolaget hade att ställa sig
till efterrättelse. Bolagets styrelse vågade därför icke på eget beråd
inga i organisationen utan anhöll om samtycke därtill af den myndighet,
som hade att utöfva tillsyn öfver banarbetet och öfver användandet af
därtill anslagna statsmedel.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg sig emellertid böra underställa
ärendet Kungl. Maj:ts nådiga pröfning, men hemställde på samma
gång i underdånighet, att Kungl. Maj:t täcktes förklara Orsa—Härjeådalens
järnvägsaktiebolag oförhindradt att ingå i arbetsgivarorganisationerna
och att till de utgifter, som däraf kunde nödvändiggöras, använda
för bolaget tillgängliga statslånemedel.
Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret, till hvilka ärendet remitterats,
förklarat sig icke ha någon anledning att taga befattning med
bestämmandet i detalj af de särskilda utgifter, som för järnvägens
anläggning kunde påkallas, hemställde statsrådet och chefen för civildepartementet,
att Kungl. Maj:t måtte finna den gjorda framställningen
icke till någon Kungl. Maj:t vidare åtgärd föranleda, hvilket också blef
Kungl. Maj:ts beslut.
Härmed har alltså Kungl. Maj:t lämnat bolagsstyrelsen frihet att
i denna sak handla efter eget godtfinnande.
Det bör emellertid erinras, att detta bolag stod och står i ett
Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5. 55
alldeles särskild! förhållande till svenska staten. Staten har beviljat
Orsa—Ilärjeådalens järnvägsbolag tvenne lån å sammanlagdt 4 millioner
50 tusen kronor, det första lånet genom kungl. bref den 15 mars 1901 och
det andra efter formligt beslut af 1905 års Riksdag. Då Riksdagen
fattade detta beslut, skedde det af ren medkänsla för de fattiga kommunerna
däruppe och utan reell förhoppning om företagets möjlighet
att förränta, än mindre återbetala lånet; bolagets egna medel voro för
länge sedan förbrukade och banarbetet hade måst nedläggas. Den rnedgifna
lånesumman öfversteg också betydligt hälften af den beräknade
anläggningskostnaden, d. v. s. öfverskred den maximigräns, som eljest
iakttages vid dylika lån.
Under sådana omständigheter förvånar det icke, att bolagsstyrelsen
kände sig oviss om sin rätt att ingå i arbetsgivareorganisationen, d. v. s.
att engagera statens under exceptionella förhållanden och på särskildt
favorabla villkor beviljade penningar i en privatkapitalistisk sammanslutning,
som också utgör en mot landets arbetare riktad kamporganisation.
En anslutning till denna förpliktade bolaget att till Svenska arbetsgivareföreningen
aflämna garantiförbindelse för visst ansvarighetsbelopp
— minst 50 och högst 500 kr. per arbetare — efter hvilket bolaget
ville vinna delägarskap i föreningen, samt erlägga inträdesafgift med
2,5 procent och årsafgift med 5 procent af ansvarighetsbeloppet. Vidare
förpliktade sig bolaget såsom medlem af den ifrågavarande organisationen
att efter sitt ansvarighetsbelopp bidraga till ersättning åt annan
medlem vid arbetsinställelse hos denne och att deltaga i arbetsinställelse,
som föreningen till äfventyra kunde påbjuda. I alla dessa hänseenden
var det svenska folkets skattemedel, som här skulle komma till användning.
. Och en föga lämplig användning! Ty denna arbetsgivareorganisation
har nu under åtskilliga år fört en politik, som ej utan
skäl kan stämplas som samhällsvådlig. Genom sitt ideliga lockouthot
har den drifvit ett högt och farligt spel. Med sina generallockouter
har den drabbat både oskyldiga och skyldiga på ett fruktansvärd! sätt.
Och genom sin i praktiken omsatta teori, att allmän arbetsnedläggelse
må vidtagas äfven under gällande aftalstid, har den verkat i hög grad
demoraliserande på folkkaraktären.
Under dessa omständigheter och då järnvägsbolagets styrelse hängande
sig till statens myndigheter i denna sak, finner jag det beklagligt,
att Kungl. Maj:t icke upptog ärendet till reell behandling. I hvarje
fall synes mig ärendet så signifikativt och af så stor principiell betydelse,
att det af konstitutionsutskottet bort för Riksdagen anmälas.»
56 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.
Herrar Behm, Blomberg, Nyström, Fahlbeck, Uppström, Clason,
Jansson och Sundström hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit
i slutbehandlingen af de ärenden, hvilka blifvit af utskottet anmälda
under nedannämnda punkter af memorialet, nämligen:
punkten l:o:
herrar Behm, Blomberg, Nyström, Fahlbeck och Jansson;
punkten 2:o:
herrar Nyström, Fahlbeck, Uppström och Jansson;
punkten 3:o:
herrar Blomberg, Fahlbeck, Clason, Jansson och Sundström.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.