Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5

1909-04-16 · 56 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 55 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1909:5, Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Eiksd. kansli den 20 april 1909, kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning

af de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hafva, på därom hos vederbörande gjord

framställning, blifvit öfverlämnade de under tiden från och med den 15

januari 1908 till och med den 14 januari 1909 i statsrådet förda protokoll,

nämligen öfver

justitiedepartementsårenden från och med den 18 januari 1908 till

och med den 14 januari 1909;

justitieärenden från och med den 18 januari till och med den 31

december 1908;

utrikesdepartementsår enden från och med den 18 januari 1908 till

och med den 12 januari 1909;

landtförsvarsärenden från och med den 18 januari 1908 till och

med den 14 januari 1909;

sjöförsvarsårenden från och med den 18 januari 1908 till och med

den 12 januari 1909;

civilårenden från och med den 18 januari 1908 till och med den

14 januari 1909;

finansärenden från och med den 18 januari 1908 till och med den

14 januari 1909;

ecklesiastikärenden från och med den 18 januari 1908 till och med

den 12 januari 1909; samt

Bill. till Eiksd. Prof. 1909. 3 Samt. 3 Höft. (N:o 5.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

jordbruksärenden från och med den 18 januari 1908 till och med

den 12 januari 1909.

På därom framställd begäran har därjämte till utskottet öfverlämnats

styrkt utdrag af punkterna 3—5 i protokollet öfver ministeriella

ärenden för den 17 juni 1908 angående besättande af ministerposterna

i Kristiania, Köpenhamn samt Bryssel och Haag.

Vid den granskning af ofvan omförmälda protokoll, som i öfverensstämmelse

med grundlagens föreskrift blifvit af utskottet företagen och

nu fullbordad,

har anledning icke förekommit att mot någon

ledamot af statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

hvaremot utskottet

funnit följande ärenden vara af beskaffenhet att

böra, jämlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen

anmälas, nämligen:

l:o).

(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 19 juni 1908, n:o 9.)

För att kunna antagas till reservofficersaspirant vid flottan erfordras

enligt § 2 i kungl. kungörelsen angående antagning, utbildning

och pensionering af reservbefäl för flottan den 27 juni 1902 att vara

svensk undersåte; att äga god frejd; att icke hafva uppnått eller före

utgången af det år, hvarunder anställning sökes, uppnå 26 års ålder;

att hafva vitsord om godt uppförande; att vid någon af rikets navigationsskolor

hafva aflagt sjökaptensexamen; samt att vara godkänd vid

läkarbesiktning, förrättad enligt de föreskrifter, Indika gälla för undersökning

af dem, som söka fast anställning vid armén eller flottan.

Uti särskilda, till Kungl. Maj:t ställda, af stationsbefälhafvaren vid

flottans station i Stockholm den 27 maj 1908 öfverlämnade ansökningar

anhöllo l:a klass sjömännen vid 6:e matroskompaniet n:o 32 Carl Samuel

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5. 3

Tull och n:o 53 Arnold Halfdan Ericsson i underdånighet om afsked

från sin anställning vid flottans sjöinanskår från och med den 1 oktober

1908 för att kunna blifva antagna till reservofficersaspiranter vid flottan.

Såsom skäl härför anförde sökandena, att de på egen bekostnad

samt genom studier, verkställda å fritider, utan att hafva genomgått''

någon af flottans underbefälsskolor, vid Stockholms navigationsskola

afiagt styrmansexamen år 1907, ångfartygsbefälhafvare- samt

sjökaptensexamen år 1908 samt att de genom sistnämnda examen, jämlikt

nådiga kungörelsen den 27 juni 1902, vore berättigade att söka anställning

såsom reservofficersaspiranter vid flottan.

Vid de underdåniga ansökningarna funnos fogade styrkta afskrifter

af sökandenas betyg öfver aflagd sjökaptensexamen. Enligt hvad dessa

utvisade hade Toll *uti de i nämnda examen ingående nio ämnen erhållit

följande betyg1), nämligen: i räknelära 7, i geometri 7, i trigonometri

8, i navigation 8, i astronomi 7, i mekanik 8, i skeppsbyggeri 7, i

ångmaskinlära 9 och i författningar 7 eller i medeltal betyget 8, med

anledning hvaraf han ansetts hafva ådagalagt med beröm godkända

kunskaper. Ericsson åter hade uti samtliga läroämnen erhållit betyget

10 med undantag för ämnet författningar, hvaruti han tilldelats betyget

9; och hade lian, som i medeltal erhållit betyget 10, på grund

häraf ansetts hafva ådagalagt berömliga kunskaper.

Enligt hvad chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid

'' flottans station i Stockholm i skrifvelse!’ till stationsbefälhafvaren meddelat,

vore sökandena, som karlskrifvits från skeppsgossekåren den 30

* september 1904, skyldiga kvarstå i tjänsten till den 30 september 1910.

Båda vore ostraffade och deras senaste tjänstbarhetsbetyg vore 9.

Till följd af nådig remiss afgaf chefen för marinstaben den 3 juni

1908 underdånigt utlåtande öfver ansökningarna och anförde därvid följande.

Jämlikt § 35 mom. a af reglementet för marinen del Ivore sökandena

skyldiga att kvarstå i sjömanskåren sex år, räknadt från och med

den 1 oktober 1904. På grund af de många vakanserna inom denna

kår, särskild! inom l:a sjömansklassen och matrosafdelningen, skulle det

knappast kunna anses lämpligt tillstyrka ansökningarna, då man vid

ett eventuellt bifall afsade sig den tjänst sökandena under ytterligare

tvenne år skulle kunna bestrida, synnerligast som deras tjänstbarhets
-

i) Siffran 5, 6 eller 7 betecknar godkänd kunskap.

8 eller 9 „ med beröm godkänd „

” 10 „ berömlig „

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

betyg gåfve vid handen, att de besutte stor duglighet. Detta oaktadt

ansåge sig chefen för marinstaben böra af följande skäl tillstyrka ansökningarna.

Rekryteringen af flottans reservofticerare hade alltsedan 1887 fortgått

i stort sedt efter en och samma plan, och hade de flesta sedan dess

utbildade reservofticerare kommit från handelsflottan och åtnjutit militär

utbildning endast under det år reservofficersaspirantkursen pågått

samt under den därpå följande repetitionsöfningen. Många röster hade

emellertid under den tidsperiod reservofficersutbildningen sålunda bedrifvits

höjts att omlägga densamma, enär erfarenheten gifvit vid handen,

att den militära utbildning, som sålunda erhållits, varit väl knapphändig,

och att en sålunda utbildad reservofficer icke hunnit förvärfva tillräcklig

praktisk erfarenhet för det värf, hvartill han vid mobilisering afsåges.

Förslag hade sålunda framkommit, att såsom villkor för antagning till

reservofficersaspirant borde uppställas fullgjord fredstjänstgöring såsom

värnpliktig. Enär sökandena, efter att först hafva genomgått utbildningvid

skeppsgossekåren, sedermera inom sjömanskåren utbildats till l:a

klass sjömän, därunder de ådagalagt framstående duglighet och ett utmärkt

godt uppförande, syntes de besitta den praktiska kunskap inom

det sjömilitära yrket, hvilken man sträfvade efter att kunna gifva dem,

som skulle utbildas till reservbefäl, och alltså kunde de förväntas

blifva särskild! lämpliga för dylik tjänst. Denna uppfattning syntes

chefen för marinstaben än mer styrkas af det förhållandet, att sökandena,

utan att deras tjänst vid flottan däraf blifvit lidande, under sin

tjänstetid genom studier förvärfva! sig sådana kunskaper, att de kunnat

aflägga styrmans- och sjökaptensexamen med utmärkt goda vitsord.

Detta förhållande tydde på tillvaron hos dem af en mer än vanlig energi

i förening med en allvarlig sträfvan att komma framåt, egenskaper väl

förtjänta af uppmuntran. Om deras underdåniga ansökningar skulle

blifva afslagna, komme de med all sannolikhet att lämna flottan, då

deras obligatoriska tjänstetid tilländagått 1910, ty näppeligen skulle de

önska genomgå flottans underbefälsskola, sedan de inhämtat de kunskaper,

som erfordrades för afläggande af sjökaptensexamen, ej heller

syntes det sannolikt, att de då på nytt sökte vinna anställning som reservofficersaspiranter,

utan syntes de komma att ägna sig åt annan verksamhet.

Bifölles åter deras ansökningar, och de sålunda komme att

ingå först som reservofficersaspiranter och sedan som reservofticerare

i flottan, komme vapnet att under längre tid kunna i händelse af behof

påräkna deras tjänst, än om de 1910 toge afsked och öfverfördes till

värnpliktiga af klass A.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

I betraktande af do tendenser, som allt mera gjorde sig gällande,

att någon möjlighet borde finnas för mannen i ledet att genom duglighet

och arbete kunna nå officersgraden, syntes chefen för marinstaben

härvidlag en i detta hänseende god väg stå öppen, hvilket äfven

syntes böra beaktas vid frågans afgörande. Som emellertid det skulle

kunna befaras, att misstämning inom underofficerskåren skulle uppstå,

om personal, subordinerande under underofficerarna, skulle inom en snar

framtid taga befäl öfver dessa sina nuvarande förmän, hade chefen för

marinstaben under hand sökt inhämta upplysningar rörande denna

principfråga hos några Stockholms station tillhörande underofficerare,

hvilka chefen hade skäl förmoda kunna uttala den allmänna åsikten

inom underofficerskåren; och hade dessa utan någon reservation förklarat,

att omskrifna befordringsmöjlighet för i tjänst varande personal

skulle hälsas med tillfredsställelse. Att föreliggande fall ofta skulle

kunna upprepas, syntes af många skäl icke vara sannolikt.

På grund af hvad sålunda anförts tillstyrkte chefen för marinstaben,

att stationsbefälhafvaren i Stockholm bemyndigades bevilja

sökandena afsked från sjömanskåren från och med den 1 oktober 1908

under förutsättning att de blefve antagna till reservofficersaspiranter,

Ansökningarna föredrogos den 19 juni 1908 inför tillförordnad

regering, bestående af dåvarande ministern för utrikes ärendena excellensen

Tv olle, statsråden Hederstierna och Swartz samt statsrådet och

chefen för sjöförsvarsdepartementet grefve Ehrensvärd; och fann kungl.

regeringen godt lämna förevarande ansökningar utan bifall.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut har utskottet funnit synnerligen

anmärkningsvärdt. Såvidt handlingarna i ärendet utvisa hafva

endast två skäl mot de gjorda ansökningarnas beviljande förelegat,

nämligen dels de många vakanserna inom lista sjömansklassen och.dels

en befarad misstämning inom under officerskåren. Intetdera af dessa

båda skäl synes emellertid utskottet vara af beskaffenhet att hafva bort

föranleda afslag å sökandenas framställningar.

Att vakanserna inom 6jömanskåren under de senare åren varit

och ännu alltjämt äro synnerligen talrika utgör visserligen ett missförhållande,

för hvars undanröjande åtgärder i den ena eller andra riktningen

måste vidtagas. Men att i ett fall sådant som det förevarande

låta denna synpunkt blifva bestämmande kan utskottet icke finna vara

med flottans verkliga intresse förenligt. Såsom chefen för marinstaben

framhållit, utgör det inom flottan ett önskemål, att de blifvande reserv
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

9-

officerarna måtte erhålla eu grundligare militär utbildning än som för

närvarande kommer dem till del. Vid sådant förhållande och då sökandena,

hvilka enligt samstämmiga vitsord ådagalagt synnerligen goda kunskaper

och framstående duglighet i tjänsten samt ett utmärkt godt uppförande,

kunde förväntas blifva särskild! lämpliga såsom reservofficerare, både

uppenbarligen flottans intresse bäst blifvit tillgodosedt, därest ansökningarna

bifallits, och detta så mycket mera som man därigenom skulle

kunnat, i händelse af behof, påräkna sökandenas tjänst under längre tid

än om de nödgades kvarstå i sina nuvarande, om än i och för sig viktiga,

så dock underordnade befattningar. Härtill kommer vidare den af chefen

för marinstaben framhållna synpunkten, att staten bör bereda mannen

i ledet möjlighet att äfven under fredstid genom arbete och duglighet

nå fram till officersgraden. Förefintligheten af en sådan möjlighet måste

nämligen icke blott verka eggande och uppmuntrande på de mera

energiska och framåtsträfvande bland manskapet utan äfven göra krigstjänsten

mera begärlig för de unga män, som hafva håg och fallenhet

för det militära yrket. Denna synpunkt finner utskottet så viktig, att

den i förevarande fall otvifvelaktigt bort tillmätas en afgörande betydelse,

öfverhufvud torde bland de mångahanda faktorer, hvilka erfordras för

att ett litet folk skall kunna hafva utsikt att i en eventuell krigisk

konflikt värna sin sj beständighet, en af de allra viktigaste vara, att

den personliga kraften och dugligheten inom krigsmakten tillvaratages,

sättes å sin rätta plats och får sin behöriga lön, hvar den än månde finnas.

Hvad den befarade misstämningen inom underofficerskåren angår,

så torde, efter hvad chefen för marinstaben i ärendet upplyst, detta skäl

mot de gjorda ansökningarnas beviljande icke kunna vidhållas. En

sådan misstämning synes dessutom hafva så mycket mindre fog för sig,

som ju såväl officers- som reservofficersaspiranter under viss tid subordinera''

under personer, öfver hvilka de sedermera utöfva befäl, utan att däraf

försports någon vare sig misstämning eller olägenhet. Snarare skulle

kunna antagas, att ett bifall till sökandenas framställning framkallat

misstämning inom officerskåren. Men äfven om så skulle hafva varit

fallet, är det dock af största vikt, att dylika eller därmed likartade och

för försvarsväsendet främmande synpunkter icke få göra sig gällande

vare sig vid reservofficerskårens rekrytering eller eljest.

På grund af hvad sålunda anförts, har utskottet funnit sig böra

mot statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet, såsom närmast

ansvarig för ifrågavarande beslut, göra anmälan hos Riksdagen enligt

§ 107 regeringsformen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

7

2:o).

(Protokoll öfver sjöforsvarsärenden den 20 november 1908, n:o 3.)

Å Rindön i Värmdö socken af Stockholms län tinnes en från V*

mantal Rindö n:o 1 afsöndrad lägenhet, benämnd Magdelund n:o 1.

Ifrågavarande lägenhet, som har en areal af 148 ar 5 kvadratmeter,

är belägen midt uti det område å östra Rindön, som äges af kronaD,

och omedelbart intill det för kustartilleriet uppförda kasernetablissement.

Å lägenheten finnas uppförda åtskilliga byggnader, nämligen en större

villa med tvättstuga, magasin, vedbodar in. in., arrendatorsbostad jämte

nödiga uthus samt ett boningshus, hvari ett kafé linnés inrymdt. Samtliga

dessa byggnader tillhöra lägenhetens ägare. Af området hafva på

längre eller kortare tid upplåtits åtskilliga tomter, hvarå uppförts, bland

annat, en fotografiateljé, eu biografteater samt två handelsbodar. Lägenheten

blef under år 1908 åsatt ett taxeringsvärde af 75,000 kronor.

Uti underdånig skrifvelse den 29 november 1904 framhöll marinförvaltningen

det oafvisliga behofvet af att ifrågavarande lägenhet måtte

för kronans räkning förvärfvas, enär å densamma i annat fall utan tvifvel

komme att uppföras ännu flera byggnader och olämpliga lokaler än som

redan då funnes där, samt genom dessas uthyrande allehanda olägenheter

för garnisonen gifvetvis komme att uppstå. Med anledning häraf

och då med ägaren, hvilken ingifvit för sälj ningsanbud å 75,000 kronor,

antaglig öfverenskommelse om köp icke kunnat träffas, hemställde

marinförvaltningen, att nämnda område måtte få för kronans räkningexproprieras.

Då emellertid något beslut i frågan icke blifvit af Kungl. Maj:t

fattadt, ingick marinförvaltningen den 7 november 1908 ånyo med underdånig

framställning i ämnet, därvid marinförvaltningen meddelade, att,

då det fortfarande vore af vikt för kronan att blifva ägare till ofvannämnda,

af kronans mark på alla håll omslutna område, hade på föranstaltande

af marinförvaltningens fortifikationsafdelning med ägaren till

berörda område genom kaptenen vid kustartilleriet A. Wibom öppnats

underhandlingar, Indika haft till resultat upprättandet af ett köpekontrakt,

som vore för säljaren bindande till den 31 mars 1909. I betraktande af

å ena sidan den värdestegring, som ifrågavarande område sedan år 1904

måste anses hafva undergått, och å den andra det i kontraktet föreskrifna

afsevärdt lägre priset, 65,000 kronor mot 75,000 kronor år 1904,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

finge ett fullt antagligt anbud anses nu hafva blifvit afgifvet. Då vidare

erfarenheten ådagalagt, att ännu svårare missförhållanden än tidigare

befarats på grund däraf, att ifrågakomna område befunne sig under

enskild äganderätt, i själfva verket vore för handen, syntes allt tala för

områdets förvärfvande för kronans räkning. På grund af hvad sålunda

blifvit anfördt hemställde marinförvaltningen, att kronan måtte, med

öfvertagande af det upprättade köpekontraktet, för sin räkning förvärfva

ifrågavarande lägenhet, samt att därför erforderliga medel, 65,000 kronor

för själfva inköpet samt högst 1,000 kronor för bestridande af de med

köpets verkställande förenade öfriga kostnader, måtte få utgå af femte

hufvudtitelns allmänna besparingar, som därtill lämnade tillgång.

Vid marinförvaltningens underdåniga skrifvelse funnos fogade dels

» en skrifvelse från kaptenen Wiboin, hvaraf inhämtas, att lägenheten

ifråga lämnar en årlig hyresinkomst af 5,980 kronor, dels ett den

12 oktober 1908 mellan lägenhetens ägare G. A. Lundgren och bemälde

Wibom upprättadt köpekontrakt, utvisande, bland annat, att af den

öfverenskomna köpeskillingen, 65,000 kronor, skulle erläggas 100 kronor

såsom handpenning vid kontraktets upprättande samt återstoden senast

den 31 mars 1909, å hvilken dag lägenheten skulle, därest köpet fullföljdes,

tillträdas, äfvensom att köpekontraktet skulle, såvida köpeskillingen

icke erlades i enlighet med kontraktets föreskrifter, vara upphäfdt, därvid

säljaren dock finge behålla erlagd handpenning såsom enda ersättning.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 20 november 1908 af

chefen för sjöförsvarsdepartementet statsrådet grefve Ehrensvärd, som

därvid tillstyrkte nådigt bifall till hvad marinförvaltningen hemställt;

och blef denna departementschefens hemställan, i hvilken statsrådets

öfriga ledamöter förenade sig, af Kungl. Maj:t bifallen.

Utan att ingå på något bedömande af frågan, huruvida tillräckliga

skäl förelegat för berörda lägenhets förvärfvande för kronans räkning

eller huruvida det för densamma erlagda belopp kan anses vara för

högt tilltaget, har utskottet funnit Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut

anmärkningsvärdt ur den synpunkten, att de för ändamålet erforderliga

medlen, i strid mot gällande bestämmelser, anvisats att utgå från femte

hufvudtitelns allmänna besparingar. I Rikets Ständers skrifvelse den

12 maj 1841 angående grunderna i afseende å dispositionen af besparingarna

å hufvudtitlarna, Indika grunder uti Riksdagens årliga skrifvelser

till Kungl. Maj:t med öfverlämnande af ny riksstat förklaras fortfarande

skola blifva gällande, förutsättes nämligen, att de besparingar, livilka intill

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

9

nästa riksdag kunna å någon eller några af hufvudtitlarna uppkomma,

af Kungl. Maj:t användas till sådana, vid den af Rikets Ständer verkställda

statsreglering ej påräknade utgifter, Indika under tiden mellan

riksdagarne kunna finnas för rikets styrelse af oundvikligt behof påkallade.

Något sådant oundvikligt behof har emellertid i förevarande

fall uppenbarligen icke förelegat, då Kungl. Maj:t, enligt livad det

upprättade köpekontraktet oförtydbart gifver vid handen, kunnat vänta

med att fatta beslut i ärendet ända till den 31 mars 1909 eller två och

en half månad efter det Riksdagen sammanträda Oaktadt frågan således

utan någon som helst olägenhet kunnat och otvifvelaktigt också bort i

vederbörlig ordning föreläggas Riksdagen till pröfning, har föredragande

departementschefen dock funnit sig böra påskynda densammas afgörande

före Riksdagens sammanträde samt tillråda Kungl. Magt att för ändamålet

använda medel, Indika icke fä tagas i anspråk för bestridande af sådana

statsbehof, hvarom här är fråga. Att besparingarna understundom tillitats

äfven under pågående Riksdag utan att anmärkning därom skett, kan väl

vara möjligt, men i sådant fall torde utgifterna hafva varit af annan

beskaffenhet, såsom betalning för fullgjordt arbete och dylikt. I hvarje

fall böra frågor om markinköp, hvilka, på sätt bär varit händelsen, uppenbart

kunna underställas Riksdagen, också blifva Riksdagen underställda.

På grund af hvad sålunda anförts och då föredragande departementschefen,

enligt utskottets åsikt, genom sitt i förevarande ärende

afgifna rådslag tillstyrkt Kungl. Maj:t att vidtaga en åtgärd, som i sig

innebär ett öfverskridande af den Kungl. Maj:t öfver besparingarna tillerkända

dispositionsrätt — ett förfaringssätt, som kan medföra betänkliga

konsekvenser med hänsyn till Riksdagens bestämmanderätt i statsregieringsfrågor

— har utskottet funnit detta ärende A''ara af den beskaffenhet,

att anmälan bör, jämlikt § 107 regeringsformen, hos Riksdagen

göras mot föredragande departementschefen.

3:o).

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 27 november 1908, n:o 61.)

Uti § 115 af Kungl. Maj:ts förnyade nådiga statuter för universiteten

i Uppsala och Lund den 10 januari 1876 stadgades följande:

»Det akademiska läseåret räknas från den 1 september och indelas

i tvenne läseterminer: den ena, eller höstterminen, från och med nämnde

dag till den 15 december; den andra, eller vårterminen, från och med

den 15 januari till den 1 juni. Den öfriga tiden af året äro ferier. Tre

Bill. till Biksd. Prof. 1909. 3 Sami. 3 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

dagar före och tre dagar efter påsk- och pingstdagen må ock föreläsningarna

inställas. Fritagne från offentliga föreläsningar äro dessutom de fjorton

första och de fjorton sista dagarne af hvardera läseterminen. Dessa dagar

må till examina och andra akademiska göromål uteslutande användas.»

I sammanhang med utfärdande af ändrade bestämmelser angående

filosofie kandidat- och licentiatexamina vid rikets universitet förordnades

genom kungl. kungörelse den 17 april 1891, bland annat, att de båda

sista punkterna af ofvannämnda paragraf i statuterna skulle erhålla

följande ändrade lydelse:

»De fjorton första och de fjorton sista dagarna af hvardera läseterminen

skola företrädesvis användas till examina, och må den offentliga

undervisningen under denna tid inställas, i den mån sådant befinnes

erforderligt för att bereda examinatorerna nödig tid till examinas förrättande,

eller då annan giltig anledning förefinnes.»

Genom nådigt bref den 19 maj 1899 uppdrog Kungl. Maj:t åt eu

kommitté att efter verkställd utredning afgifva underdånigt betänkande

och förslag till förändrade bestämmelser i fråga om tillsättandet af

lärarbefattningar vid rikets universitet och karolinska institutet samt i

afseende å docentinstitutionen, med rätt för kommittén att i sammanhang

därmed föreslå de ändringar i öfrigt i gällande föreskrifter, hvilka

af kommitténs omförmälda förslag kundo föranledas.

Till fullgörande af det sålunda erhållna uppdrag afgaf nämnda

kommitté den 20 juli 1901 underdåniga förslag och betänkanden angående

universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutet,

innefattande, bland annat, jämväl förslag till nya universitetsstatuter.

Uti detta förslag intogs såsom § 125 ofvannämnda § 115 enligt dess

lydelse i kungl. kungörelsen den 17 april 1891 utan annan ändring än

att höstterminen angafs skola omfatta tiden från och med den 1 september

till och med den 15 december.

Genom nådig remiss den 25 oktober 1901 anbefalldes kanslern

för rikets universitet att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt

utlåtande öfver de af kommittén afgifna förslag och betänkanden.

Efter att hafva inhämtat yttranden i ärendet från de större akademiska

konsistorierna i Uppsala och Lund, hvilka däri hört vederbörande fakulteter

och sektioner äfvensom vederbörande dräiselnämnder, afgaf universitetetskanslern

den 30 maj 1904 underdånigt utlåtande i ämnet.

Uti såväl kanslerns utlåtande som öfriga myndigheters yttranden

framkommo inga andra förslag till ändringar uti ofvannämnda § 125 i

förslaget till universitetsstatuter än att större akademiska konsistoriet i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5. 11

Lund hemställde, att vid paragrafens slutredigering ordet »föreläsningarna»

i första styckets sista punkt måtte utbytas mot orden »deri offentliga

undervisningen» samt att de olika examensperiodernas tidslängd måtto

närmare preciseras, hvilka båda redaktionsändringar af kanslern förordades.

Frågan rörande professorernas föreläsningsskyldighet under

examensperioderna har uti samtliga ifrågavarande yttranden icke blifvit

berörd i annan mån än att en minoritet inom större akademiska konsistoriet

i Lund, under framhållande af de olägenheter, som vore förbundna

med hållandet af offentliga föreläsningar, kurser och öfningar

under nämnda perioder, påyrkat en återgång till de uti 1876 ars universitetsstatuter

härutinnan meddelade bestämmelser.

Sedan statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet jämlikt

nådigt medgifvande tillkallat professorerna J. A. Hammar, E. Kallenberg

och F. Lennmalm samt e. o. professorn K. F. Johansson för att

inom departementet såsom sakkunnige biträda vid beredande till underdånig

föredragning åt de frågor rörande universiteten och karolinskamediko-kirurgiska

institutet, som utgjort föremål för den af Kungl.

Maj:t den 19 maj 1899 tillsatta kommittés förslag, eller därmed sammanhängande

frågor, öfverlämnade dessa med skrifvelse den 15 oktober

1907 till chefen för ecklesiastikdepartementet utredningar och förslag i

ämnet, däribland jämväl förslag till statuter för universiteten i Uppsala

och Lund. Enligt sistnämnda förslag skulle andra stycket af § 110,

hvilken paragraf motsvarade § 125 i universitetskommitténs förslag,

erhålla följande lydelse:

»Kanslern må på förslag al vederbörande fakultet eller sektion

medgifva, att undervisningen inställes under de fjorton första och de

fjorton sista dagarna eller annan däremot svarande del af låstermin,

då sådant pröfvas erforderligt med hänsyn till examination, eller annan

giltig anledning därtill förefinnes.»

Uti en vid statutförslaget fogad promemoria hafva sakkunnige meddelat,

att det nya innehållet uti förevarande stycke sammanhängde med

de nya bestämmelserna om examination, som gifvits i examensstadgarna.

Vid underdånig anmälan den 18 oktober 1907 af sakkunniges

förslag fann Kungl. Maj:t godt anbefalla kanslern för rikets universitet

att, efter vederbörandes hörande, så snart ske kunde, inkomma med

underdånigt utlåtande ej mindre öfver de sakkunniges förslag angående

dels upphäfvande af skillnaden mellan ordinarie och extra ordinarie

professorer vid universiteten och karolinska institutet äfvensom lönereglering

för samtliga professorer vid dessa högskolor, dels ock ändrade

bestämmelser i fråga om hufvudgrunderna för universitetens styrelse

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Konstitutionsutskottets Memorial N;o 5.

och förvaltning, i den mån de sammanhängde med nyssnämnda frågor, än

äfven öfver de af de sakkunnige i promemoria angående lönereglering för

vissa lärare och tjänstemän vid omförmälda högskolor framställda förslag.

Till åtlydnad . häraf inkom universitetskanslern den 20 december

1907 med underdånigt utlåtande samt öfverlämnade därvid tillika yttranden

i ärendet från samtliga fakulteter och sektioner samt drätselnämnden

och det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Uppsala,

från samtliga fakulteter och det större akademiska konsistoriet vid universitetet

i Lund samt från karolinska institutets lärarkollegium.

Hvarken uti kanslerns utlåtande eller uti öfriga myndigheters

yttranden återfinnes något rörande § 110 af sakkunniges förslag till

universitetsstatuter.

Universitetskommitténs förslag till universitetsstatuter, sakkunniges

utredningar och förslag i ämnet äfvensom öfriga i ärendet gjorda framställningar

föredrogos inför Kungl. Maj:t den 27 november 1908 af

chefen för ecklesiastikdepartementet statsrådet Hammarskjöld, som därvid

hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes låta utfärda nådiga statuter för

universiteten i Uppsala och Lund af den lydelse bilaga till statsrådsprotokollet

utvisar; och blef denna hemställan, i hvilken statsrådets

öfriga ledamöter förenade sig, af Kungl. Maj:t bifallen.

Uti de nya statuterna hafva §§ 102 och 104 mom. 1, livilka motsvara

§ 115 i de gamla statuterna, erhållit följande lydelse:

§ 102-

Det akademiska läsåret räknas från och med den 1 september

och indelas i två lästerminer: den ena, eller höstterminen från och med

nämnda dag till och med den 15 december; den andra, eller vårterminen

från och med den 15 januari till den 1 juni. Den öfriga delen afåret

är ferier. Tre dagar före och tre dagar efter påsk- och pingstdagen må

ock undervisningen inställas.

§ 104.

1. Professor vare skyldig att utan särskild ersättning hålla

offentlig föreläsning i sin vetenskap en timme fyra dagar i veckan, där

ej kanslern på förslag af vederbörande fakultet bestämmer, att föreläsningarna

skola pa annat sätt fördelas, eller att i stället för föreläsningar

skall träda annan däremot svarande undervisning. Kanslern äger dock

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

13

att för professor, hvars arbetsbörda i följd af honom åliggande examination

är större än den, som i allmänhet livilar å professor vid universitetet,

för viss tid, ej öfverstigande en månad hvarje lästermin, medgifva

inskränkning i ofvannämnda undervisningsskyldigliet intill två

timmars föreläsningar i veckan eller motsvarande annan undervisning.

Såsom af den ofvan lämnade redogörelsen framgår, har Kungl.

Maj:t, utan att något som helst förslag därom under ärendets föregående

behandling framkommit, uti § 104 af de nya universitetsstatuterna

infört en bestämmelse, hvarigenom den professor vid universitet

åliggande föreläsnings- eller undervisningsskyldighet blifvit i högst

väsentlig grad utsträckt. Medan förut gällande statuter stadgade, att den

offentliga undervisningen finge under de fjorton första och de fjorton

sista dagarna af hvardera lästerminen inställas, i den mån sådant funnes

erforderligt för att bereda examinatorerna nödig tid till examens förrättande,

eller då annan giltig anledning förefunnes — ett stadgande,

som i praxis ledde därtill, att föreläsningarna i regel inställdes under

nämnda tider — har uti de nya statuterna föreskrifvits, att föreläsningarna

skola i vederbörlig ordning pågå under hela lästerminen, dock

med rätt för kanslern att i visst fäll under högst eu månad hvarje

lästermin medgifva inskränkning i den professor åliggande undervisningsskyldighet

intill två timmars föreläsningar i veckan eller motsvarande

annan undervisning.

Att en dylik utsträckning af föreläsningsskyldigheten på det närmaste

berör icke blott professorernas utan jämväl universitetens intresse, ligger

i öppen dag. För de flesta professorerna innebär densamma en ökning

af föreläsningsskyldigheten med icke mindre än omkring 33 procent,

en ökning i deras arbetsbörda, hvilken kommer att blifva så mycket

mera betungande, som den inträffar å tider, då de hafva att taga befattning

med en mångfald kräfvande göromål af skiftande natur. För

universiteten åter måste en dylik anordning jämväl vara af betydelse

såväl med hänsyn till undervisningens rationella och planmässiga bedrifvande

under examensperioderna som ock med afseende å de konsekvenser

densamma skulle kunna medföra för det vetenskapliga arbetet

vid universiteten. Från universitetsprofessorernas sida har nämligen

framhållits, att en i afsevärd mån utsträckt föreläsningsskyldighet skulle

menligt inverka på föreläsningarnas vetenskapliga halt, hvarigenom universitetens

ställning såsom anstalter för vetenskaplig forskning skulle

komma att äfventyras.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

Ehuru utskottet för sin del icke anser sig böra göra något uttalande

rörande den sakliga innebörden af Kungl. Maj:ts förevarande

beslut, har utskottet dock funnit detta ärende anmärkningsvar dt ur den

synpunkten, att detsamma icke blifvit af föredragande departementschefen

med nödig omsorg beredt.

Uti § 10 regeringsformen stadgas, att ärendena skola, innan de

hos Konungen i statsrådet föredragas, genom nödiga upplysningars inhämtande

från vederbörande ämbetsverk af den föredragande beredas.

Ehuru ifrågavarande grundlagsbestämmelse icke får anses innefatta ett

ovillkorligt stadgande därom, att vederbörande myndigheter alltid skola

höras öfver hvarje fråga, som kommer under Kungl. Maj:ts pröfning,

utan fastmera måste tolkas så, att yttranden skola inhämtas i den mån

sakens beskaffenhet gör sådant erforderligt, torde det dock vara uppenbart,

att frågan rörande utsträckning af professorernas föreläsningsskyldighet

just varit af den vikt och betydelse, att såväl universitetskanslern

som vederbörande akademiska myndigheter bort lämnas tillfälle att däröfver

yttra sig. Såsom ofvan nämnts, har detta emellertid icke skett.

Att ärendet i denna del icke blifvit med nödig omsorg beredt, bestyrkes

äfven däraf, att Kungl. Maj:t, med anledning af gjorda framställningar

från universitetsprofessorernas sida, på hemställan af föredragande departementschefen,

den 9 januari 1909 icke blott förordnat om utredning

i frågan utan jämväl föreskrifvit, att den enligt § 115, andra stycket,

af de upphäfda statuterna af den 10 januari 1876 beviljade rätt att

under de fjorton första dagarna af lästermin inställa den påbjudna

offentliga undervisningen, i den mån sådant befunnes erforderligt för att

bereda examinatorerna nödig tid till examinas förrättande eller då annan

giltig anledning förefunnes, skulle, utan hinder af nu gällande bestämmelser,

vara vederbörande medgifven för motsvarande tid af vårterminen 1909.

Då frågan rörande utsträckning af professorernas föreläsningseller

undervisningsskyklighet sålunda blifvit inför Kungl. Maj:t föredragen

utan att vare sig kanslern för rikets universitet eller vederbörande

akademiska myndigheter erhållit tillbörligt tillfälle att därom

yttra sig, och alltså bestämmelsen i § 10 regeringsformen angående

regeringsärendens beredning icke blifvit iakttagen, har utskottet funnit

sig höra mot föredragande departementschefen göra anmälan enligt § 107

regerin gs form en.

Stockholm den 16 april 1909.

På utskottets vägnar:

KARL STAAFF.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

15

Reservationer:

I) vid punkten l:o af utskottets memorial:

af herrar Östberg, Sjöholm, Bellinder, von Menteer och Hallin, hvilka

anaett den i punkten l:o här ofvan omförmälda regeringsåtgärd icke

vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos

Riksdagen göra anmälan enligt § 107''regeringsformen;

af herrar Scive, Clason och Ljungberg, hvilka anfört:

»I likhet med utskottets flertal finna vi oss icke kunna gilla den

uppfattning, som inom regeringen synes hafva gjort sig gällande vid

afgörandet af ifrågakomna dispensärende; men då, enligt vår mening,

sådant förhållande icke föreligger, som skäligen må föranleda anmälan

enligt § 107 regeringsformen, hafva vi icke kunnat biträda utskottets beslut.»

II) vid punkten 2:o af utskottets memorial:

af herrar Blomberg, Säve och Östberg, som ansett den i punkten 2:o

omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda

utskottet att därom hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107

regeringsformen;

af herr B er ger, som anfört:

»Vid tillämpningen af föreskrifterna i den af utskottet åberopade

skrifvelsen den 12 maj 1841 har utbildat sig den praxis, att besparingarna

å riksstatens hufvudtitlar allmänneligen användas äfven till utgifter,

med hvilka utan olägenhet skulle kunna anstå, tills frågorna hunnit

underställas Riksdagens pröfning. Kungl. Maj:t disponerar sålunda hvarje

år i en mängd fall besparingarna till dylika, ej brådskande utgifter och

detta såväl å tid, då Riksdagen ej är samlad, som under pågående riksdag.

Denna praxis lärer icke vara för Riksdagen obekant, och kan

densamma med skäl sägas vara stadgad.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

Då Kungl. Maj:t följaktligen, i stöd af berörda praxis, varit oförhindrad

att utan Riksdagens hörande använda förefintliga besparingar

för det ifrågavarande inköpet af lägenheten Magdelund n:r 1, har jag

ansett denna regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att utskottet

därom bort hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

af herrar Behm, Sjöholm, Clason, Björck, von Beijer och Ewerlöf.,

Indika instämt med herr Berger;

III) vid punkten 3:o af utskottets memorial:

af herrar Behm, Nyström, Säve, Östberg, Sjöholm, Uppström, von

Mentor, Hallin och Eiverlöf'', som ansett den i punkten 3:o omförmälda

regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet

att därom hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen;
IV)

af herr Staajf, som ansett, att utskottets memorial bort hafva

följande lydelse:

»Till konstitutionsutskottet — — (lika med utskottets yttrande sid.

1—2)— — § 106 regeringsformen.

Däremot har utskottet vid protokollsgranskningen fäst sig vid ett

antal ärenden, i Indika statsrådens förhållande synts utskottet ådagalägga

brister, hvilka icke få lämnas oanmärkta. Och har utskottet för

öfversiktlighetens skull under vissa hufvudrubriker sammanfört de ärenden,

hvilka röjt fel af sinsemellan enahanda eller liknande beskaffenhet.

Till en början vill utskottet sålunda framhålla, hurusom vid

regeringsärendenas behandling framträdt

A) bristande hänsyn till Riksdagens g rundlag senliga makt och myndighet

beträffande statens finanser.

Såsom bevis för detta omdömes giltighet vill utskottet anföra

följande ärenden.

l:o).

(Protokoll öfver landtförsvarsärenden den 11 december 1908, n:o 49.)

Efter gemensam beredning inom landt- och sjöförsvarsdepartementen

yttrade departementschefen statsrådet Malm:

»Sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 28 sistlidne

februari bemyndigat mig att tillkalla sakkunniga personer för verkställande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

17

af utredning, i hvad mån kontroll af eller samarbete med civila personer

lämpligen borde äga rum inom det militära området, omfattningen af

dylik kontroll eller samarbete samt organisationen däraf, hafva de

jämlikt berörda bemyndigande tillkallade sakkunniga numera till mig

öfverlämnat betänkande och förslag i ämnet. Däruti hafva de föreslagit

tillsättande af en kommission af 7 personer med uppdrag att enligt de

grunder, som angåfves i betänkandet, undersöka vissa rikets försvarsväsende

rörande förhållanden, hvarjämte do afgifvit särskildt förslag till

instruktion för kommissionen.))

På anförda grunder anslöt sig föredraganden till de sakkunnigas

förslag om tillsättande af en kommission för angifna ändamål. Efter

ytterligare utveckling af sin mening hemställde föredraganden, det

Kungl. Maj:t täcktes för ifrågavarande ändamål tillsätta en kommission

af 7 personer äfvensom till ordförande och ledamöter i densamma utse

vissa personer.

Slutligen hemställde föredraganden, bland annat, att kommissionen,

för hvilken instruktion af den lydelse bilaga till protokollet utvisade

torde få utfärdas, genast skulle träda i verksamhet; att kommissionens

arbete skulle fortgå under högst fem år från dagen för tillsättningen; att

såsom godtgörelse för fullgörandet af uppdraget i fråga skulle utgå

dels årsarfvoden af femtusen kronor till ordföranden och tretusen kronor

till eu hvar af ledamöterna, dels under tjänstgöring i samlad kommission

eller dess afdelning dagarfvode å fem kronor till den, som vore bosatt

å den ort, där tjänstgöringen ägde rum eller till följd af annat allmänt

uppdrag uppehölle sig därstädes, men eljest å tio kronor, dels ock

under förekommande resor reseersättning och dagtraktamente enligt

tredje klassen i resereglemente^ samt att till kommissionens sekreterare

eller den, som i hans ställe åtföljde kommissionen under kommande

resor, fintre utgå ersättning enligt nyssnämnda klass i resereglemente^

Slutligen hemställde föredraganden, det Kungl. Maj:t täcktes uppdraga

åt arméförvaltningen att, i enlighet med föreskrifterna uti omförmälda

instruktion, för bestridande af vissa utgifter till kommissionen

utlämna lämpligt förskott, äfvensom föreskrifva, att de för gäldande af

dessa utgifter erforderliga medel af arméförvaltningen skulle förskjutas

och framdeles lins Kungl. Maj:t anmälas till ersättande.

Häruti instämde statsrådets öfriga ledamöter; och biföll Kungl.

Maj:t hvad statsrådet sålunda hemställt.

För bedömande af ifrågavarande åtgärd må erinras om följande.

Enligt gällande grundlag har Kungl. Maj:t icke någon rätt att disponera

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 3 Sami. 3 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

öfver allmänna medel utom de af Riksdagen gifna anslag. Emellertid

har det i ett stort antal fall förekommit, att Kungl. Maj:t anbefallt

utbetalningar utom anslagen och sedermera hos Riksdagen anmält dessa

utbetalningar, till hvilka Riksdagen då — således i efterhand — beviljat

medel. Detta förfarande har numera utbildat sig till en praxis,

som får anses genom upprepade godtaganden af Riksdagen medgifven,

till dess att någon annan anordning möjligen kan blifva träffad.

Men gifvetvis måste man noga tillse, att icke denna praxis får

utvidgas ända därhän, att den allvarligt hotar Riksdagens rätt att pröfva

anslags behöflighet och lämplighet.

Bland de olika ändamål, för hvilka utanordning utom befintliga

anslag ägt rum, torde kategorien kommittéutredningar intaga främsta

rummet. Det har ansetts själfklart, att en regering borde äga rätt

att låta anställa de utredningar i allmänviktiga ärenden, som den

kunde finna erforderliga. Och vid sådant förhållande har man ju kunnat

betrakta det såsom i viss mån likgiltigt, huruvida för sådana ändamål

ett förslagsanslag å hvarje departement beviljas, eller om medel få

förskottsvis utbetalas och anmälas till ersättande.

Det är emellertid påtagligt, att Riksdagens tysta medgifvande i

detta fall stått i samband med vetskapen om de regler, efter hvilka

ersättning för utredningar plägat utgå. Dessa regler hafva veterligen varit

följande. Arfvode åt ledamöter i kommitté har utgått med dagarfvode

för tid, under hvilken kommittén varit samlad till arbete. Dagarfvodet

har beräknats till 5 kronor för ledamot, bosatt å orten för sammanträdena,

och 10 kronor åt annan ledamot. I vissa undantagsfall har

Kungl. Maj:t på särskild ansökan tilldelat kommittéledamot, som visat,

att han i förhållande till sin ekonomiska ställning gör en oproportionerligt

stor förlust, i händelse han blott erhölle vanligt arfvode, en särskild

ersättning.

Däremot har, såvidt utskottet erfarit, Kungl. Maj:t aldrig förr

tilltrott sig att kunna utan Riksdagens hörande anvisa efter år utgående

aflöning.

I förevarande fall har nu Kungl. Maj:t — i strid mot all häfd —

bestämt, att kommissionens ordförande skulle erhålla årslön af 5,000

kronor samt dess ledamöter 3,000 kronor hvar. Dessutom skola de

samtliga erhålla dagarfvode efter eljest vanliga grunder. Under förutsättning

att kommittén arbetar t. ex. nio månader om året skall således

ordförandens ersättning utgå med sammanlagdt minst 6,350 och högst

7.700 kronor om året samt annan ledamots med minst 4,350 och högst

5.700 kronor om året.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

19

Det är tydligt, att en sådan inrättning som ifrågavarande kommission

mera liar karaktären af ett temporärt ämbetsverk än af eu

kommitté af hittills brukligt slag. Utskottet vill nu icke bestrida, att

skäl talat för att i fråga om denna kommission beräkna ersättningen

(som möjligen efter nu rådande förhållanden i allmänhet är väl knapp)

efter en högre tariff. Men utskottet anser, att en sådan åtgärd — synnerligast

då fråga blef om så betydande efter år utgående lönebelopp —

var af beskaffenhet att böra underställas Riksdagens pröfning. Utskottet

vill ock erinra om att det hittills icke satts i fråga, att Kungl. Maj:t

skall kunna utan Riksdagens hörande inrätta t. ex. en lagberedning —

den med kommissionen mest jämförbara statsinrättning.

Skulle Riksdagen låta oanmärkt passera den eua utvidgningen efter

den andra af Kungl. Maj:ts utanordningar å s. k. förskottstitel, komme

Riksdagens finansmakt — som ju dock är en af folkrepresentationens allra

hufvudsakligaste rättigheter — i fara att genom dess egen underlåtenhet

allt mer och mer kringskäras.

(Protokoll öfver civilärenden den 19 juni 1908, n:o 39, och den

4 december 1908, n:o 45.)

Enligt hvad protokollet öfver civilärenden den 19 juni 1908 utvisar,

har Kungl. Maj:t tillerkänt amanuensen i finansdepartementet,

juris utriusquo kandidaten Fredrik Lambert-Meuller, hvilken undor

förra hälften af år 1908, enligt uppdrag, tillhandagått med åtskilliga

utredningar, ersättning härför med 900 kronor att af statskontoret till

honom utanordnas från sjätte hufvudtitelns allmänna besparingar.

Beslutet fattades af tillförordnad regering, bestående af dåvarande

ministern för utrikes ärendena excellensen Trolle samt statsråden Hederstierna,

Sivartz och grefve Ehrensvärd, af hvilka statsrådet Swartz var

tillförordnad chef för civildepartementet.

Vidare har Kungl. Maj:t, enligt hvad protokollet öfver civilärenden

den 4 december 1908 utvisar, på tillstyrkan af föredragande departementschefen

statsrådet grefve Hamilton, tillerkänt amanuensen LambertMeuller

enahanda belopp från sjätte hufvudtitelns allmänna besparingar

såsom ersättning för tillhandagåendet med åtskilliga utredningar under

senare hälften af år 1908.

Då några handlingar, hvaraf upplysning kunde erhållas om beskaffenheten

och omfattningen af ofvannämnda, af Lambert-Meuller

verkställda utredningar, enligt hvad utskottet inhämtat, icke funnos,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

samt det dessutom väckte utskottets uppmärksamhet, att det till honom

utanordnade arfvodet kommit att utgå med alldeles enahanda belopp för

tiden januari—juni och för tiden juli—december, anhöll utskottet hos

statsrådet Hederstierna, hvilken af Kungl. Maj:t förordnats att under

innevarande års Riksdag utöfva den befattning med riksdagsärenden,

som jämlikt § 46 i riksdagsordningen tillkommer en ledamot af statsrådet,

att upplysning i berörda hänseende måtte snarast möjligt utskottet

tillhandahållas.

Med anledning häraf har utskottet med skrifvelse den 17 mars

1909 från statsrådet Hederstierna emottagit en till honom af statsrådet

och chefen för civildepartementet öfverlämnad skrifvelse i ämnet af

följande lydelse:

»Till herr statsrådet C. F. W. Hederstierna.

Med anledning af konstitutionsutskottets till mig öfverlämnade

skrifvelse af den 13 dennes har jag äran meddela följande:

Genom nådigt bref den 7 maj 1880 ställde Kungl. Maj:t, enär

något anslag icke funnes uppfördt å stat för erforderligt skrifbiträde

åt Hans Excellens Statsministern, till dennes förfogande för berörda

ändamål ett belopp af 4,000 kronor af allmänna besparingarna å sjätte

hufvudtiteln.

Alltsedan dess har med, såvidt kunnat utrönas, endast kortare

uppehåll den anordning varit träffad, att en tjänsteman inom Kungl.

Maj:ts kansli haft uppdrag att lämna statsministern erforderligt sekreterarebiträde.

Då statsministern icke tillika är chef för något departement,

står för dylikt ändamål behöflig arbetskraft icke utan sådan särskild

anordning till statsministerns förfogande.

Ersättning till dem, som sålunda tjänstgjort såsom sekreterare hos

statsministrarna, har, på enahanda sätt som i de två af konstitutionsutskottet

anmärkta fallen, för hvarje gång af Kungl. Maj:t utanordnats

från sjätte hufvudtitelns anslag till extra utgifter eller från samma

hufvudtitels allmänna besparingar.

Amanuensen Lambert-Meuller har för närvarande uppdraget att

på ofvan omförmäldt sätt tillhandagå den nuvarande statsministern.

Jämte det han i denna befattning har att förrätta åtskilliga expeditionsgöromål

och besörja en del af den korrespondens, som å tjänstens

vägnar förekommer hos statsministern, anlitas han för utarbetande af

promemorior och verkställande af undersökningar och utredningar an
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial Ko 5.

21

gående ärenden, som förekomma till handläggning hos statsministern

och inom statsrådsberedningen.

Hvad angår beskaffenheten och omfattningen af de utredningar,

för hvilka i de anmärkta fallen under år 1908 amanuensen LambertMeuller

tillerkänts ersättning, kan med hänsyn till det honom meddelade

uppdragets ofvan angifva allmänna beskaffenhet en uttömmande redogörelse

svårligen åstadkommas. Några exempel kunna dock nämnas.

Efter att under år 1907 ha biträdt vid de underhandlingar, som resulterade

i aftalet mellan staten samt Luossavaara-Kirunavaara m. fl. aktiebolag,

och med utarbetande af proposition i anledning häraf, hvarför

särskild ersättning utgått, har amanuensen Lambert-Meuller under år

1908 haft att handlägga åtskilligt af hvad som ägde samband med

ordnandet af denna affär äfvensom biträdt vid de omfattande undersökningar

och utredningar, som föregingo statsinköpet af Svappavara

m. fl. malmfält. Den till Riksdagen afgifna propositionen angående

nämnda statsinköp utarbetades äfven af amanuensen Lambert-Meuller,

hvilken sedermera under året haft att utreda och handlägga åtskilliga

frågor, som berörde sagda köp.

Vidare har han biträdt vid utarbetandet af svar å interpellationer,

som framställts till statsministern, samt tagit motsvarande befattning

med andra frågor, som förelegat till behandling inom Riksdagen.

Bland ytterligare ärenden, som amanuensen Lambert-Meuller haft

att i följd af sitt ifrågavarande uppdrag ägna arbete åt, torde böra

nämnas: den franska handelstraktaten och därmed sammanhängande

förhållanden, utländsk trustlagstiftning, vissa skattefrågor, Grisebådafrågan,

åtskilliga finansiella beräkningar in. m.

Én i detalj gående fullständig uppgift å de utredningar in. in.,

som de ifrågavarande ersättningsbeloppen afse, lärer, såsom nämndt,

knappast kunna åstadkommas, men beskaffenheten och omfattningen af

det arbete, som ålegat amanuensen Lambert-Meuller torde genom hvad

jag nu anfört vara tydliggjorda. Stockholm den 17 mars 1909.

Hugo Hamilton.»

Beträffande ifrågavarande ärende vill utskottet till en början

konstatera, hurusom det af statsrådet grefve Hamiltons skrifvelse tydligen

framgår, att det varit såsom sekreterare hos statsministern, som

amanuensen Lambert-Meuller uppburit det honom halfårsvis tillerkända

arfvode, samt att hans biträde'' vid »vissa utredningar» uppenbarligen

varit en i detta hufvuduppdrag ingående detalj. Utskottet kan vid

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

säd ant förhållande icke underlåta att framhålla, att protokollet i antydda

hänseende är i hög grad oegentligt.

Hvad angår själfva saken, finner utskottet visserligen, att det kan

hafva mycket skäl för sig att anställa en sekreterare till biträde åt

statsministern, synnerligast då denne, såsom nu är fallet, icke tillika är

departementschef. Men utskottet kan icke gilla den utväg, som regeringen

för tillgodoseende af detta behof funnit sig böra anlita.

Dels är det öfver hufvud oriktigt, att Kungl. Maj:t utan Riksdagens

hörande på egen hand tillskapar en befattning, som förses med

års- eller halfårsaflöning. Riksdagens rätt att pröfva statsbehofven

blifver härigenom på obehörigt sätt åsidosatt och, om detta får ske i

det ena eller andra särskilda fallet, lärer det icke vara möjligt att sätta

någon viss och klar gräns härför.

Dels har Kungl. Magt i detta fall bestämt, att aflöningen skall

utgå af sjätte hufvudtitelns allmänna besparingar, oaktadt Riksdagen, i

enlighet med Kungl. Maj:ts eget därom framställda äskande, allenast

medgifvit, att besparingar å hufvu dtitlarna få användas i enlighet med

de i rikets ständers skrifvelse den 12 maj 1841 angifna grunder. I

dessa grunder ingår, bland annat, uttryckligt förbehåll, att utgifterna å

besparingarna alltid måste vara tillfälliga och icke af permanent egenskap

samt att besparingarna i intet fall må komma i fråga att begagnas

till bestridande af årliga löner och arfvoden, hvilka böra rätta sig efter

den statsreglering, som af Riksens ständer blifvit godkänd och måste

betraktas såsom gällande, intill dess densamma i vederbörlig ordning

lörändras. Af den härofvan återgifna skrifvelsen synes emellertid otvetydigt

framgå, att utgifterna ifråga alldeles icke varit tillfälliga, utan

år från år upprepats, samt att de haft karaktären af en årslön.

3:o)

(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 20 november 1908, n:o 3.)

Å Rindön — — (lika med utskottets yttrande sid. 7—9) — —

— — underställda.

Vidare har utskottet icke kunnat undgå att lägga märke till

Kungl. Maj:ts

B) åsidosättande af Biksdagens bestämdt uttalade åsikter och önskningar.

Med afseende härpå må anföras följande ärenden:

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N.o 5.

23

1:°)

(Protokoll öfver civilärenden den 20 mars 1908, n:ris 48—52.)

Genom nådigt bref den 8 september 1882 bemyndigades styrelsen

för statens järnvägstrafik att i vissa särskildt uppräknade fall, till den

utsträckning styrelsen fann lämplig, utfärda biljetter till fria resor å

statens järnvägar, hvarjämto bestämdes att, därest fråga förekomme om

beviljandet af fria resor å statsbanorna i andra än omförmälda fall,

det skulle tillkomma chefen för civildepartementet att efter hemställan

från trafikstyrelsen därom besluta.

Med stöd af detta bemyndigande utfärdade nämnda styrelse den

31 december 1884 ett fribiljettsreglemente för de svenska statsbanorna.

Uti sin till 1903 års riksdag afgifna berättelse angående verkställd

granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning under år 1901 uttalade Riksdagens år 1902

församlade revisorer önskvärdheten däraf, att bestämmelserna rörande

fribiljetter å statens järnvägar underkastades en genomgående omarbetning

i syfte att beviljandet af fria resor å järnvägarne i möjligaste

mån inskränktes.

Med anledning af denna revisorernas framställning aflät Riksdagen

den Ib maj 1903 till Kungl. Maj:t en skrifvelse i ämnet, däruti Riksdagen,

under framhållande af att Riksdagen i likhet med revisorerna

ansåge, att en inskränkning i beviljandet af fribiljett för resor å statens

järnvägar borde, i den mån så ske kunde, åvägabringas, samt att af

sådan anledning eu omarbetning af gällande bestämmelser angående

fribiljetter borde verkställas, anhöll, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,

huruvida icke i samband härmed de uti nådiga brefvet den

8 september 1882 fastställda grunder för utfärdande af fribiljetter för

resor å statens järnvägar borde underkastas en omarbetning i det syfte

Riksdagen sålunda angifvit.

Medan ifrågavarande ärende ännu var på Kungl. Maj:ts pröfning

beroende, inkommo ärkebiskopen J. A. Ekman och biskopen G. Billing

med en underdånig skrifvelse den 4 mars 1908, däruti de, jämlikt ett

vid enskildt möte mellan rikets biskopar den 30 och 31 oktober 1907

enhälligt fattadt beslut, i underdånighet anhöllo, att hvarje biskop måtte

få resa fritt å statens järnvägar inom sitt stifts område, äfvensom att

samma förmån måtte beviljas ärkebiskopen för tjänsteresor till utlandet,

hvilka företoges å statens järnvägar mellan Stockholm och fäderneslandets

gräns.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

Till stöd för sin underdåniga framställning anförde sökandena

hufvudsakligen följande. Förmånen af fria resor skulle visserligen hafva

mycket olika ekonomiskt värde för de särskilda biskoparna, minst för

biskopen i Lunds stift, störst för biskoparna i norrlandsstiften. Men

denna olikhet skulle blott verka i riktning af en utjämning af biskoparnas

ställning i ekonomiskt hänseende. Enligt gällande lag och författningar

ålåge det biskoparna att förrätta visitationer i stiftens kyrkoförsamlingar

och att såsom eforer besöka allmänna läroverken. I många

fall medförde fullgörandet af dessa plikter afsevärda kostnader, och

billighet syntes böra tillråda, att någon lindring i dessa måtte beredas

biskoparna, så mycket hellre som dessas aflöningsförmåner, bestämda

för omkring fyrtio år sedan, numera i allmänhet vore så knappt tillmätta,

att det endast med svårighet läte sig göra att med dem bestrida

nödiga lefnadskostnader och i någon mån motsvara de anspråk, som

från olika håll ställdes på biskoparna. Utan värde syntes det ej heller

vara, att fullgörandet af biskoparnas inspektionsuppdrag underlättades,

så att detta åtminstone icke förhindrades eller försvårades af ekonomiska

hänsyn. I berörda hänseende kunde biskoparnas ställning på goda

grunder jämföras med landshöfdingarnas, Indika redan erhållit förmånen

af fria resor å statens järnvägar inom sina respektive län. Då de

svenska församlingarna i London, Paris och Berlin lydde under domkapitlet

i Uppsala och då ärkebiskopen vore ordförande i svenska kyrkans

missionsstyrelse och borde öfvervaka de med statsmedel eller af nämnda

styrelse aflönade sjömansprästernas verksamhet, så förekomme för honom

anledningar att gorå tjänsteresor till utlandet; och det vore utan tvifvel

billigt, att ärkebiskopen för dessa erhölle fria resor å statens järnvägar

till fäderneslandets gräns.

Till följd af nådig remiss afgaf järnvägsstyrelsen den 10 mars

1908 underdånigt utlåtande öfver biskoparnas ifrågavarande framställning

samt anförde därvid, att det visserligen kunde finnas något fog

för densamma, då någon resekostnads- och traktamentsersättning icke

utginge till biskoparna vid fullgörandet af dem åliggande skyldighet

att förrätta visitationer i stiftens kyrkoförsamlingar och att såsom eforer

besöka allmänna läroverken. Men då dessa förrättningar emellertid

måste anses främmande för statens järnvägars verksamhet, syntes ingen

anledning föreligga att påkalla statens järnvägars medverkan till beredande

af ersättning för desamma. Därest ersättning i förevarande

fall ansåges böra utgå, syntes det vara mera i sin ordning, att detta

skedde genom vidtagande af sådan åtgärd, hvarigenom biskoparna

erhölle rese- och traktamentsersättning vid tjänsteresor af förevarande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5-

25

alag. Ett bifall till biskoparnas framställning skulle dessutom utan

tvifvel leda därtill, att anspråk på enahanda förmån komme att framställas

af åtskilliga andra statens funktionärer, som med samma fogkunde

anse sig därtill lika berättigade som biskoparna. På grund af

hvad sålunda anförts, ansåge sig järnvägsstyrelsen böra afstyrka nådigt

bifall till sökandenas hemställan i såväl ena som andra afseende!.

Biskoparnas ifrågavarande ansökan föredrogs inför Ivungl. Magt

den 20 mars 1908 i sammanhang med såväl Riksdagens ofvannämnda

skrifvelse den 16 maj 1903 som åtskilliga andra i ämnet gjorda framställningar;

och hemställde därvid föredragande departementschefen

statsrådet grefve IIamilton, att Kuugl. Maj:t måtte, med upphäfvande

af i ämnet förut meddelade bestämmelser, med anledning af Riksdagens

skrifvelse och de i ärendet gjorda framställningar, bemyndiga järnvägsstyrelsen

att enligt följande grunder utfärda biljetter till fria resor å

statens järnvägar:

2:o) stående fribiljett, gällande å samtliga statens järnvägar under

viss tid af året eller å särskild linje af samma järnvägar under

hela året;

c) för landshöfding i län, biskop i stift samt länsman i distrikt,

hvarinom statsbana framgår, för resor å de inom länet, respektive stiftet

eller distriktet, befintliga statsbanelinjer äfvensom i förekommande fall

å sådana statsbanelinjer, som, ehuru belägna utom länet, stiftet eller

distriktet, likväl förmedla järnvägsförbindelsen mellan olika delar däraf,

dock under förutsättning att sådan järnvägsförbindelse icke förefinnes

på annat sätt.

Hans excellens herr ministern för utrikesärendena Trolle samt

statsråden Hederstierna, Roos och Swartz tillstyrkte, beträffande den af

ärkebiskopen Ekman och biskopen Billing gjorda framställning, att

Kungl. Maj:t måtte afslå framställningen i dess helhet.

Statsrådets öfriga ledamöter, hans excellens herr statsministern

Lindman samt statsråden Albert Petersson, Hammarskjöld, grefve Ehrensvärd

och Malm instämde med föredragande departementschefen; och

behagade Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad statsrådets flesta

ledamöter sålunda hemställt.

Bih. till Riksd. Vrot. 1909. 3 Sami 3 Häft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

Genom nu refererade beslut har Kungl. Maj:t onekligen på ett

synnerligen påfallande sätt åsidosatt den af Riksdagen i saken uttalade

och till Kungl. Maj:t framförda åsikt. Riksdagen hade ju framställt

önskan om begränsning af fribiljettssystemet. Kungl. Maj:t åter har

funnit lämpligt att utsträcka dess tillämpning till att gälla en kår af

ämbetsmän, som,'' åtminstone i sin helhet, ingalunda kan anses vara i

något större behof däraf. Och detta har skett emot bestämdt afstyrkande

af den enda i ärendet hörda myndighet, nämligen järnvägsstyrelsen,

hvilken därvid, bland annat, erinrat, att bifall till biskoparnes framställning

utan tvifvel skulle leda därhän, att anspråk på enahanda förmån

komme att framställas af åtskilliga andra statens funktionärer, som med

samma fog kunde anse sig lika berättigade därtill som biskoparne.

Påfallande är också, att icke mindre än fyra af statsrådets vid

åtgörande! närvarande tio ledamöter ansett sig böra afstyrka bifall till

biskoparnes framställning i dess helhet.

(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 31 december 1908, n:o 6.)

Enligt livad ofvannämnda protokoll utvisar, har Kungl. Maj:t i

nåder utnämnt och förordnat kommendörkaptenen af l:a graden i kungl.

flottan m. in. Henry Fredrik Lindberg att vara marinöfverintendent och

chef för marinintendenturkåren äfvensom medgifvit, att Lindberg må

tillsvidare kvarstå i flottans reserv.

Beslutet fattades på hemställan af chefen för sjöförsvarsdepartementet

statsrådet grefve Ehrensvärd, med hvilken statsrådets öfriga

ledamöter förenade sig.

Utskottet har funnit detta utnämningsärende ägnadt att väcka

dess synnerliga uppmärksamhet, särskildt af den anledningen, att Riksdagen

så otvetydigt tillkännagifvit en mening alldeles motsatt den, som

framträder hos statsrådets ledamöter.

Vid 1908 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition (n:r 170)

angående omorganisation af marinförvaltningen m. m. I utlåtande

(n:r 176) öfver denna proposition yttrar statsutskottet, efter återgifvande

af handlingarna i ärendet, att det i propositionen framlagda förslaget

till omorganisation af marinförvaltningen i hufvudsak öfverensstämde

med hvad de i statsrådsprotokollet omförmälda särskildt tillkallade sak
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

27

kunniga ») uttalat samt att utskottet icke haft något väsentligt att mot

förslaget erinra. Endast i några afseenden hade utskottet funnit hvad

departementschefen anfört böra föranleda till särskildt yttrande från

utskottets sida. Bland de punkter utskottet sålunda funnit föranleda

särskildt yttrande återfinnes den om chefskapet för intendentsafdelningen

och uttalar utskottet sig härom sålunda:

»I sitt utlåtande anföra de sakkunniga i fråga om organisationen

af intendentsafdelningen, att de antoge, att, därest handhafvandet inom

marinförvaltningen af ärendena rörande intendenturväsendet så ordnades,

som af dem föreslagits, chefskapet för nämnda afdelning komme att

uppdragas åt en genom utbildning och föregående verksamhet med intendenturgör

om ålen såväl i land som ombord å fartyg fullt förtrogen

person, hvilken således kunde vara väl skickad att bära ansvaret för

denna viktiga förvaltningsgren.

Då det med hänsyn till den tillämnade omläggningen af intendenturpersonalens

verksamhet synes vara af största vikt, att ledningen

anförtros åt en för ändamålet fullt lämplig person, har utskottet velat

tillkännagifva sin anslutning till den af de sakkunniga sålunda uttalade

åsikten.»

Detta uttalande gjorde sedermera Riksdagen till sitt i sin skrifvelse

(n:r 5) till Kungl. Maj:t angående regleringen af utgifterna under

riksstatens femte hufvudtitel.

Genom ifrågavarande utnämning har Kungl. Maj:t helt och

hållet lämnat ur räkningen Riksdagens så bestämdt uttalade, i en anslagsskrifvelse

ingående åsikt.

Den till marinöfvermtendent utnämnde lär nämligen väl vara

en duglig officer, men alldeles sakna den utbildning och förtrogenhet

med intendenturgöromålen såväl i land som ombord a fartyg, som de

sakkunniga och med dem statsutskottet och Riksdagen ansågo sa nödvändiga

för befattningen i fråga.

Att åter personer icke saknats, som ägt sådana förutsättningar,

lär vara obestridligt.

Ytterligare har utskottet bemärkt

C) en inkonsekvent uppfattning af kommuners rättigheter eller rent

■af ingrepp i den kommunala själ/styrelsen.

Omdömets befogenhet framgår af följande ärenden.

J) De sakkunniga utgjordes af: ledamöterna af Riksdagens Första Kammare generalmajoren

Johan Gustaf Björlin och f. d. distriktschefen grefve Carl Taube samt ledamöterna

af Riksdagens Andra Kammare hemmansägaren Carl Persson i Stallerhult och

vice häradshöfdingen Jacob Larsson.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

l:o)

(Protokoll öfver civilärenden den 21 augusti 1908, n:r 4.)

Inom Hedesunda kommun i Gäfleborgs län finnes en nykterhetsförening,

benämnd Hedesunda nykterhetsförbund. Ifrågavarande förbund

utgör eu sammanslutning af elfva särskilda nykterhetsföreningar med

tillhopa omkring 700 medlemmar från socknens alla delar. Förbundet

har varit i verksamhet under flera år och har vid upprepade tillfällen

erhållit anslag af kommunen.

A kommunalstämma den 28 december 1907 beslöto Hedesunda

socknemän med 4,652 röster af 52 röstande mot 1,584 röster af 8

röstande att af kommunens medel tilldela förenämnda nykterhetsförbund

ett anslag af 100 kronor för bedrifvande af nvkterhetsverksamhet inom

kommunen.

Öfver detta beslut anförde hemmansägaren A. Andersson m. fl.

besvär hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län under

yrkande att, enär Hedesunda nykterhetsförbund vore en enskild förening,

hvars verksamhet icke på något sätt stode under kommunens kontroll

eller kunde anses såsom en kommunens gemensamma angelägenhet, den

kommunalstämman ägde vårda, ofvannämnda beslut, som syntes hvila

på orättvis grund och i sin tillämpning, då icke alla kommunens medlemmar

vore villiga att understödja förbundets verksamhet, kränkte

enskildes rätt, måtte upphäfvas.

Öfver besvären hördes Hedesunda sockens vid kommunalstämma

röstberättigade icke-klagande medlemmar och anförde dessa uti en genom

utsedda ombud afgifven förklaring, att, då enligt 1 § af förordningen

om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 hvarje sockens medlemmar

ägde att vårda sina gemensamma ordningsangelägenheter och

knappast någon verksamhet i syfte att förekomma brott och oordningar

inom ett samhälle kunde i vikt och betydelse mäta sig med nykterhetsverksamheten,

det finge anses gifvet, att frågan om understöd till sådan

verksamhet inom en kommun hörde till de angelägenheter, hvarom

kommunen lagligen ägde besluta. \rid sådant förhållande och då öfverklagade

beslutet hvarken hvilade på orättvis grund eller kränkte klagandenas

enskilda rätt, hemställde de icke-klagande, att besvären måtte af

Kungl. Maj:ts befallningshafvande ogillas.

Uti afgifna påminnelser bestredo klagandena, att den af ifrågavarande

nykterhetsförbund bedrifna verksamhet kunde betecknas såsom

en för medlemmarna af Hedesunda kommun gemensam ordningsange
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

29

lägenhet. Kommunalstämman hade hvarken talan eller beslutanderätt

inom förbundet och utöfvade icke heller någon kontroll öfver detsamma.

Förbundet arbetade dessutom icke uteslutande för nykterhetens befrämjande,

utan afsåge eu betydande del af dess verksamhet endast att bereda

medlemmarna och andra personer nöje och förströelse.

Genom utslag den 28 mars 1908 utlät sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att, enär understödjande af Hedesunda nykterhetsförbunds

verksamhet genom penningebidrag icke utgjorde eu sådan kommunens

gemensamma ordnings- eller hushållnings angelägenhet, som tillhörde

kommunalstämmas handläggning, samt Hedesunda sockens kommunalstämma

följaktligen genom öfverklagade beslutet öfverskridit sin befogenhet,

pröfvade Kungl. Maj:ts befallningshafvande skäligt upphäfva

beslutet.

Öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ifrågavarande utslaganförde

kommunalstämmans ordförande Erik Norman m. fl. besvär hos

Kungl. Magt under yrkande, att Kungl. Maj:t måtte, med undanröjande

af berörda utslag, stadfästa kommunalstämmans i ärendet fattade beslut;

och åberopade klagandena till stöd härför i hufvudsak enahanda skäl,

som af kommunens icke-klagande medlemmar anförts uti deras till

Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifna förklaring, därvid särskildt

framhållande, att nykterhetsförbundets verksamhet bedrifvits fullt öppet,

så att densamma kunnat af allmänheten kontrolleras, äfvensom att redogörelse

för influtna medels användning lämnats, där så erfordrats. Därest

kommunalstämman skulle genom ifrågavarande anslags beviljande anses

hafva öfverskridit sin befogenhet, måste, enligt klagandenas uppfattning,

en dylik mening uppenbarligen grunda sig på en för långt drifven

bokstafstolkning. En stor del såväl lands- som stadskommuner hade

beviljat anslag för samma ändamål, och ofta hade kommunla anslaglämnats

i eu hel del fall, hvilka betraktats såsom kommunala angelägenheter,

ehuru lagar och författningar lika litet talade därom som om

verksamheten för nykterhet och sedlighet.

Öfver besvären hördes kommunens icke-klagande medlemmar, hvilka

förklarade sig instämma med klagandena, äfvensom Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Gäfleborgs län, som såsom yttrande åberopade de skäl,

hvarpå öfverklagade utslaget grundats.

Besvären toredrogos den 21 augusti 1908 inför tillförordnad regering

bestående af statsråden Albert Petersson, Hammarskjöld och grefve

Ehrcnsvård samt dåvarande statsrådet i?oos, hvilken vid tiden för beslutets

fattande var tillförordnad chef för civildepartementet; och fann kungl.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

regeringen icke skäl att göra ändring i Ivungl. Maj:ts befäl in i ngsii afvandes

öfverklagade utslag.

(Protokoll öfver civilärenden den 15 maj 1908, n:o 5.)

Sedan stadsfullmäktige i Oskarshamn vid sammanträde den 6 augusti

1907 beslutit att understödja Oskarshamns teateraktiebolag genom teckning

af aktier i bolaget till belopp af 2,500 kronor, samt besvär häröfver

anförts hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län, blef

detta beslut af Kungl. Maj:ts bemälde befallningshafvande genom utslag

den 31 december 1907 undanröjdt, enär detsamma icke afsåge någon

sådan Oskarshamns stads gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhet,

hvarmed stadsfullmäktige ägt att taga befattning.

Öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes berörda utslag anförde

stadsfullmäktige besvär hos Kungl. Maj:t under yrkande att, då den

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande uttalade uppfattning skulle leda

därhän, att stadsfullmäktiges beslutanderätt komme att i betydlig mån

inskränkas, i det att alla beslut i kulturella frågor, såsom anslag till

föreläsnings- och nykterhetsverksamheten samt till idrottens och skytterörelsens

befrämjande, komme att stå utom stadsfullmäktiges beslutanderätt,

Kungl. Maj:t måtte, med upphäfvande af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

öfverklagade utslag, fastställa stadsfullmäktiges ifrågavarande

beslut.

Besvären föredrogos inför Kungl. Maj:t den 15 maj 1908 af

chefen för civildepartementet statsrådet grefve Hamilton, som därvid

hemställde att, enär stadsfullmäktige genom ifrågavarande beslut icke

kunde anses hafva öfverskridit sin befogenhet, Kungl. Maj:t måtte, med

upphäfvande af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes öfverklagade utslag,

ogilla den mot stadsfullmäktiges beslut förda talan. Denna hemställan,

i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade sig, blef af Kungl. Maj:t

bifallen.

(Protokoll öfver civilärenden den 17 juli 1908, n:o 6.)

Vid sammanträde den 17 oktober 1907 beslöto stadsfullmäktige i

Eskilstuna att afsätta ett belopp af 56,500 kronor att efter stadsfullmäktiges

vidare pröfning användas för teckning af aktier i ett eventuellt

bolag för uppförande af teaterbyggnad i staden.

Öfver berörda beslut anfördes besvär hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Södermanlands län under yrkande om beslutets upp
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

31

häfvande pa, bland annat, den grund, att uppförandet af eu teater icke

vore en åtgärd till stadens gemensamma gagn eller ett särskildt dess

behof af den art, att, enligt § 5 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 mars 18(52, kommunens medlemmar kunde därför

underkastas beskattning.

Genom utslag den 24 januari 1908 utlät sig Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

och som den för närvarande till teater använda byggnaden

i Eskilstuna vore i hög grad otidsenlig och för ändamålet olämplig

samt uppförandet af eu ny teaterbyggnad i nämnda stad följaktligen

och med hänsyn till stadens högst betydliga tillväxt måste anses icke

blott lända till stadens gemensamma gagn utan till och med vara ett

stadens särskilda behof, för hvars fyllande, i den mån omständigheterna

pröfvades påkalla det, kommunens medlemmar kunde underkastas beskattning

i full öfverensstämmelse med 5 § i kungl. förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 mars 1862, alltså och då klaganden icke

visat, att beslutet eljest stode i strid med allmän lag eller författning

eller annorledes öfverskrede deras befogenhet, som detsamma fattat,

samt hvad i besvären i öfrigt anförts icke kunde anses visa, att öfverklagade

beslutet kränkte klagandens enskilda rätt eller eljest hvilade

på orättvis grund, eller att beslutet icke i laga ordning tillkommit, pröfvade

Kungl. Maj:ts befallningshafvande lagligt ogilla de anförda besvären.

Besvären fullföljdes hos Kungl. Maj:t och föredrogos den 17 juli

1908 inför tillförordnad regering, bestående af hans excellens herr statsministern

Lindman, dåvarande ministern för utrikes ärendena Trolle

samt statsråden Hederstierna och grefve Hamilton; och fann kungl.

regeringen icke skäl att i Kungl. Maj:ts befallningshafvandes öfverklagade

utslag göra annan ändring än att stadsfullmäktiges beslut undanröjdes,

såvidt det afsåge viss del af det afsätta beloppet, hvaröfver

stadsfullmäktige ej ägt förfoga.

Vid jämförelse mellan å ena sidan Kungl. Maj:ts beslut den 15 maj

1908 och den 17 juli 1908 och å andra sidan beslutet den 21 augusti samma

år belinnes således, att Kungl. Maj:t genom de båda förra besluten ansett

understödjande af teaterverksamhet vara att hänföra till en kommuns

gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter, men genom det sista

ansett understödjande af nykterhetsverksamhet icke kunna hänföras till

sådana angelägenheter.

Med hänsyn till svårbestämbarheten af begreppet gemensamma

ordnings- och hushållsangelägenheter finner utskottet väl, att tvifvel kan

råda såväl i det ena som det andra hänseendet. Man kan ställa sig på

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5

don ståndpunkten, att båda ändamålen äro att hänföra till sådana gemensamma

angelägenheter. Man kan måhända också med en sträng tolkning

anse, att intetdera är af sådan beskaffenhet. Och det skulle slutligen

vara möjligt, att anse understöd åt nykterhetsverksamheten, men

icke understöd åt teaterverksamheten tillhöra de kommunala angelägenheterna.

Däremot synes det icke möjligt, att däri inrymma understöd

åt teaterverksamhet, men utesluta understöd åt nykterhetsverksamhet.

Utskottet finner nämligen riktigt hvad de icke-klagande medlemmarne

i Hedesunda socken anfört därom, att knappast någon verksamhet

i syfte att förekomma brott och oordningar inom ett samhälle kunde

i vikt och betydelse mäta sig med nykterhetsverksamheten. Och utskottet

finner uppmuntran åt en sådan verksamhet åtminstone medelbart

väl vara att betrakta såsom en gemensam ordningsangelägenhet.

Däremot synas de synpunkter, som kunna göras gällande till förmån för

åsikten, att .teaterverksamheten vore en gemensam hushållningsangelägenhet,

icke vara lika påtagliga.

Utskottet, som visserligen bemärkt, att den närmast ansvarige i fråga

om det sist afgjorda målet, statsrådet Koos, icke var densamme som i

fråga om de båda förra ärendena, har emellertid, med förmälan att

statsrådet Roos närvarit vid fattandet af Kungl. Maj:ts ofvannämnda

beslut den 15 maj 1908, fxmnit sig böra ur principiell synpunkt framhålla

det motsägande och vacklande i dessa afgöranden.

2:o)

(Protokoll öfver civilärenden den 8 maj 1908, n:o 6).

Sedan Stockholms stadsfullmäktige antagit ett efter omfattande

förberedelser utarbetadt förslag till instruktion för Stockholms stads

hamnstyrelse, underställde fullmäktige jämlikt gällande bestämmelser

detta förslag Kungl. Majts pröfning.

Förslaget afsåg inrättande af en helt ny institution, nämligen eu

särskild hamnstyrelse, hvars uppgift skulle vara att sörja för hamnens

och därtill hörande inrättningars hållande i tidsenligt skick samt handhafva

i samband därmed stående förvaltningsärenden.

Förslaget innefattade tillika bestämmelse, att tillsynen öfver den

allmänna ordningen i hamnen skulle utöfvas af en hamnkapten samt

att denne skulle tillsättas och entledigas af en valnämnd, bestående

af öfverståthållaren såsom ordförande, polismästaren, hamnstyrelsens fem

ledamöter samt lika många af och bland stadsfullmäktige särskildt för

hvarje gång, nämnden skulle sammanträda, utsedde ledamöter. Sättet

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

33

för hamnkaptenens tillsättande skulle således likna sättet för förste

stadsläkarens tillsättande. Äfven denne är såsom hamnkaptenen delvis

polisman och han tillsättes af en valnämnd, där öfverståthållaren är

ordförande, och som i öfrigt består af och bland stadsfullmäktige för

hvar gång: utsedda ledamöter samt hälsovårdsnämndens ledamöter. Hamnkaptenen

aflönas helt och hållet åt kommunen.

Uti den underdåniga skrifvelse, hvarmed öfverståthållarämbetet

till K magi. Maj:t öfverlämnade ifrågavarande förslag, förklarade sig

ämbetet icke hafva något att mot detsamma erinra utom beträffande

sättet för hamnkaptenens tillsättande. För närvarande tillsattes och

entledigades denne af öfverståthållarämbetet efter drätselnämndens samt

handels- och sjöfartsnämndens hörande. Då hamnkaptenen, bland annat,

hade att tillse hamnpolisen och den allmänna ordningen inom hamnen

och således utöfvade en offentlig funktion under öfverståthållaren samt

icke affönades af stadens medel i egentlig mening utan af hamnafgifterna,

ansåge öfverståthållarämbetet giltiga skäl finnas att bibehålla

statsmyndighetens inflytande på hamnkaptenens tillsättande, vare sig så

att befattningen tillsattes af Kungl. Maj:t, hvilket öfverståthållarämbetet

under nuvarande förhållanden skulle anse mest lämpligt, eller liksom

nu af öfverståthållarämbetet. 1 hvilketdera fallet syntes dock

hamnstyrelsen böra äga att afgifva yttrande öfver sökandena.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 8 maj 1908 af chefen

för civildepartementet statsrådet grefve Hamilton, som därvid hemställde,

att Kungl. Maj:t måtte fastställa instruktionsförslaget med undantag —

utom vissa obetydliga detaljer — af bestämmelsen om hamnkaptenens

tillsättning. Beträffande denna sak hemställde föredraganden, att uti

instruktionen måtte stadgas, att hamnkaptenen skulle tillsättas och entledigas

af öfverståthållaren efter hamnstyrelsens hörande. Denna hemställan,

i hvilken statsrådets öfriga närvarande ledamöter förenade sig,

blef af Kungl. Maj:t bifallen.

Detta beslut utgår från en tolkning af Förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm den 23 maj 1862, som utskottet finner både

oriktig och betänklig.

5 § i nämnda Förordning lyder: »Kommunens beslutanderätt utöfvas

genom därtill bland stadens röstberättigade män valde deputerade,

som benämnas stadsfullmäktige och äro till antalet ett hundra. Ej må

stadsfullmäktige med verkställighetsåtgärder af något slag eller med

förvaltning af penningar eller andra tillgångar för kommunens räkning

samfäldt och omedelbart sig befatta.

Bill. till Biksd. Prat. 1909. 3 Sami. 3 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

Verkställighet och förvaltning tillkomma de särskilda nämnder,

afdelningar eller personer, som stadsfullmäktige för sådant ändamål

utse, och hvilka hvar inom sitt område äro för omförmälda göromål

ansvariga.»

36 § lyder: »De i 5 § omförmälda nämnder äro drätselnämnden

och fattigvårdsnämnden. I upprättade instruktioner, som på förslag af

stadsfullmäktige af Kungl. Maj:t fastställas, bestämmes för hvarje nämnd

antalet ledamöter och suppleanter. För nämnd, som delas på afdelningar,

skall i instruktionen bestämmas antalet afdelningar, ärendenas fördelning

dem emellan, antalet ledamöter och suppleanter i de särskilda

afdelningarna samt de fall, då hela nämnden eller några dess afdelningar

kunna sammanträda för att gemensamt öfverlägga och besluta,

Finner stadsfullmäktige lämpligt, att särskild nämnd tillsättes för

ärenden af viss art, hafva fullmäktige att upprätta förslag därtill och

underställa detsamma Kungl. Maj:ts pröfning. — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — — — — —--.»

I nu förevarande fall hafva stadsfullmäktige funnit lämpligt, att

särskild nämnd skulle tillsättas för hamnärenden, upprättat förslag

därtill och underställt detsamma Kungl. Majds pröfning.

Den fråga, som framställer sig är nu: Har Kungl. Maj:t genom

att fastställa förslaget delvis och delvis underkänna det förfarit lagenligt

d. v. s. hållit sig inom de rätta gränserna för sin befogenhet?

Eller har Kungl. Maj:t i slika ärenden allenast makt och myndighet

att antingen helt och hållet fastställa eller helt och hållet afslå, hvad

stadsfullmäktige föreslagit?

Utskottet håller före, att denna fråga måste besvaras så, att Kung!.

Maj:t endast har den senare befogenheten, att Kungl. Maj:t således

äger att fastställa eller afslå, men däremot icke att på eget bevåg ändra

förslag, hvarom här är fråga.

Utskottet stöder denna sin åsikt framför allt därpå, att en annan

tolkning skulle föra till uppenbara orimligheter. Med antagande afen

annan tolkning skulle ju nämligen följa, att ett förslag från stadsfullmäktiges

sida, som underställdes Kungl. Maj:t, i själfva verket endast

vore att betrakta såsom ett uppslag, hvilket satte Kungl. Maj:t i tillfälle

att besluta hvad Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt. Kommunen

skulle m. a. o. uti ifrågavarande hänseende vara helt och hållet underkastad

Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt blott med den inskränkningen,

att denna makt icke kunde utöfvas, förr än kommunen

själf genom underställande af ett förslag visat sig otillfredsställd med

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial K:o 5.

35

det bestående förhållandet. Under sådana omständigheter kunde stadsfullmäktige

komma att rinna det ganska äfventvrligt att inlåta sig på

några förvaltningsreformer. Ställda i valet emellan att antingen låta

eu bestående ordning1 fortfara eller ock riskera att få någon ny alldeles

opåräknad ordning, hvilken aldrig varit föremål för stadsfullmäktiges

pröfning, kunde de finna försiktigheten kräfva, att hellre låta det

dåliga gamla förblifva än öppna dörren för något nytt, som måhända

kunde blifva vida sämre. Konsekvenserna af den uppfattning, som ligger

till grund för Kungl. Maj:ts beslut, äro således af den art, att de borde

omöjliggöra själfva uppfattningen.

Ett ytterligare stöd för sin åsikt finner utskottet i 30 § samma

förordning, däri det heter: »För att vinna gällande kraft skola stadsfullmäktiges

beslut underställas Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och

fastställelse, då de angå:

a) n ii ii

b) it ii ii

c) 11 7 ii ~ ii

d) förändring i de af Kungl. Maj-: t för förvaltningsnämnderna

fastställda instruktioner;

e) ii ii ii^

Här framträder nämligen om möjligt än skarpare orimligheten af

den bestridda tolkningen. Tv skulle densamma äfven tillämpas på eu

separatförändring i en fastställd instruktion, skulle ju detta kunna medföra

att, om stadsfullmäktige t. ex. funnit antalet ledamöter i en nämnd

för litet och därför föreslagit en ökning däraf från låt oss säga 5 till

7, så skulle Kungl. Maj:t i detta förslag äga laglig anledning att i

stället nedsätta antalet från 5 till 3!

Med den af utskottet sålunda häfdade uppfattning är naturligtvis

i själfva verket hvarje ändring i ett underställdt förslag, den må vara

än så ringa, strängt taget, icke förenlig. Emellertid lär praxis ofta

hafva varit att, då vid beredningen af ärendet inom departementet

några smärre ändringar finnas önskliga, vederbörande inom stadsfullmäktige

tillspörjes och, i händelse intet däremot är att erinra, ändringarna

utan vidare införas i den lydelse, Kungl. Maj:t sedan fastställer.

Tillvägagåendet, ehuru ej fullt formenligt, är ju praktiskt och kutymen

talar snarast för att den af utskottet företrädda uppfattningen hittills

vunnit gillande äfven från regeringshåll.

Möjligen skulle man mot utskottet vilja göra gällande lydelsen

af vissa andra §§ i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Sålunda stadgar 31 §, att, med vissa uppräknade undantag, öfverståt
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

hållarämbetets stadfästelse erfordras för att gifva gällande kraft åt

stadsfullmäktiges beslut i alla de ämnen, där besluten icke skola underställas

Kungl. Maj:ts pröfning och fastställelse. Och i 32 § heter det:

»Beslut, som öfverståthållareämbetets pröfning underställas, skola antingen

oförändrade fastställas eller ogillas.» Man skulle kanske af frånvaron

af ett sådant stadgande i fråga om beslut, Indika underställas Kung!.

Maj:t, vilja söka stöd för uppfattningen, att meningen varit, att väl

öfverståthållarämbetet, men icke Kungl. Maj:t skulle vara bunden att

helt fastställa eller helt ogilla ett underställdt beslut.

Emellertid torde en sådan slutsats vara alldeles förhastad. Samma

olikhet i stadgandena om underställning hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och underställning hos Kungl. Maj:t förekomma i de jämväl

1862 utfärdade förordningarne om kommunalstyrelse på landet och om

kommunalstyrelse i stad, oaktadt Kungl. Maj:ts pröfning säkerligen

aldrig förutsatts kunna innebära annat än ren fastställelse eller rent

afslag.

Orsaken till olikheten mellan bestämmelserna i fråga torde sannolikt

helt enkelt kunna sökas däri, att kommunalförfattningarna, som

bekant, utfärdades af Kung]. Majd utan Riksdagens medverkan och att

det icke kom i fråga att i en sålunda utfärdad författning genom

uttryckliga ord begränsa Kungl. Maj ds rätt — äfven där den enligt

sakens natur måste vara begränsad. Formellt var den ju i fråga om

denna, såsom om annan ekonomisk lagstiftning, obegränsad till grundlagsförändringen

1865—66, som stadgade, att kommunallagarne skulle

stiftas af konung och riksdag gemensamt.

Slutligen skulle måhända en invändning mot det af utskottet

utvecklade åskådningssätt kunna sökas i den omständigheten, att hamnkaptenen

hittills tillsatts af öfverståthållarämbetet. Kungl. Maj ds beslut,

vill man kanske säga, innebär således blott ett bibehållande i fråga om

denna punkt af status quo. Någon reell förändring skulle Kungl. Maj.t

således ej hafva företagit.

Ett sådant resonemang är emellertid alldeles ohållbart. Just

genom att ställa frågan om sättet för hamnkaptenens tillsättande i

omedelbart sammanhang med bestämmelserna för den nya liamnstyrelsen

och göra den frågan till en integrerande del af instruktionen ådagalade

ju stadsfullmäktige, hvilken stor vikt de lade på en förändring i sättet

för utseende af hamnkapten. Hela den nya inrättningen går tydligen

ut på att Stockholms hamnförhållanden må blifva ordnade på ett fullt

modernt sätt. Härtill'' hör gifvetvis, att hamnkapten må utses efter

verkligt hamntekniska grunder. Och uppenbarligen hafva stadsfull
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N;ö 5.

37

mäktige axisett större säkerhet förefinnas för att så skall ske, i händelse

hamnkaptenen valdes på sätt föreslagits än i händelse lian ntsåges af

öfverståthållarämbetet. Uet är därför alls icke otänkbart, att därest

Kungl. Maj:t, i stället för att obehörigen ändra men ändock fastställa

instruktionen, afslagit framställningen, stadsfullmäktige sökt vinna sitt

syftemål på andra vägar i stället för att ånyo ingå med ett förslag,

där frågan om hamnkaptenens tillsättning uteslutits.

Utskottet kan sålunda ej finna annat sin att genom ifrågavarande

åtgärd ett obehörigt åsidosättande af kommunens själfbestämningsrätt

ägt rum.

Ån vidare har förekommit

D) bristande omsorg i vården om medborgares rättigheter eller befogade

intressen.

Utskottet vill styrka detta uttalandes riktighet genom anförande

af nedanstående fall.

l:o).

(Protokoll öfver civilärenden den 23 juli 1908, n:o 4, protokoll

öfver landtförsvarsärenden den 20 november 1908. n:o 37, samt protokoll

öfver sjöförsvarsärenden samma dag, n:o 4.)

Med skrifvelse den 8 maj 1908 öfverlämnade chefen för underofficers-

och sjömanskårerna i Karlskrona till stationsbefälhafvaren därstädes

kopia af ett till en eldare vid sjömanskåren adresseradt, från

Eslöf afsänd t brefkort, hvilket icke innehöll annat meddelande än att

å dess textsida funnes tryckta orden »Ned med Militarismen! Bort med

Klasslagarne!» Brefkortet hade ankommit till kasernexpeditionen och

därifrån returnerats till pansarbåten Oden, å hvilken adressaten var

tjänstgörande. I sammanhang härmed anförde chefen uti sin skrifvelse

följande:

Uti nådiga brefvet den 4 juni 1880 vore föreskrifvet, att postförsändelse,

å hvars yttersidor eller omslag eller, då fråga vore om

brefkort, å vare sig adress- eller textsidan förekomme yttrande eller

teckning, som uppenbarligen sårade tukt och sedlighet eller vore för

adressaten förnärmande, icke skulle till postbefordran emottagas, samt

att, om försändelse af omförmälda beskaffenhet till postanstalt, i breflåda

eller annorledes inkommit, försändelsen icke finge med post fortskaffas

eller adressaten liembjudas. Uti denna föreskrift läge ett erkännande

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets Memorial N;ö 5.

af principen, att postverkets hjälp Unge tagas i anspråk för att förekomma

vidare befordran af sådana meddelanden, som med hänsyn till

statens allmänna bästa icke borde spridas bland allmänheten. Af det

ekrifvelsen bifogade brefkortet framginge, att postförsändelser kunde

användas att bland militären sprida antimilitäriska upprop. Postverket

ägde icke rätt att neka postbefordran af dylika försändelser, för såvidt

de icke kunde anses förnärmande mot adressaten, och vid de tillfällen,

då, såsom fallet vore med i land inkasernerad eller ombord å fartyg

tjänstgörande personal, försändelserna från postverket öfverlämnades

till militär myndighet för att genom dess försorg tillställas adressaten,

torde den militära myndigheten icke författningsenligt kunna underlåta

att till adressaten utlämna försändelsen. Det olämpliga uti ett sådant

förhållande att militär myndighet skulle vara nödsakad att medverka

vid spridandet af försändelser, som afsåge an timid tärisk agitation, syntes

icke behöfva närmare utvecklas. För statens allmänna bästa svntes

det vara af lika stor vikt, att försändelser af denna art icke blefve

genom postverket befordrade och till adressaten utlämnade, som försändelser,

hvilka sårade tukt och sedlighet. På grund häraf hemställde

chefen för underofficers- och sjömanskårerna, att stationsbefälhafvaren

måtte taga under öfvervägande, huruvida icke åtgärder borde utverkas,

hvarigenom dels postverket ålades att behandla försändelse, å hvars

yttersidor eller omslag eller, då fråga vore om brefkort, å vare sig

adress- eller textsidan förekomme yttrande eller teckning, som innebure

antimilitaristiska upprop eller eljest afsåge antimilitaristisk agitation, på

samma sätt, som stadgades i nådiga brefvet den 4 juni 1886 angående

försändelse, som sårade tukt och sedlighet, dels militär befälhafvare,

hvilken för utdelning bland underlydande från postverket kunde hafva

mottagit försändelse af ofvan omförmälda slag äfvensom försändelse

under band, hvilken innehölle antimilitaristiska upprop eller eljest afsåge

antimilitaristisk agitation, bemyndigades att såsom obestälibara med

angifvande af skälet därtill återställa desamma till postverket.

Sedan ifrågavarande framställning af stationsbefälhafvaren den

8 maj 1908 öfverlämnats till chefen för sjöförsvarsdepartementet samt

af denne med skrifvelse den 11 maj 1908 till statsrådet och chefen för

civildepartementet för den åtgärd, statsrådet kunde finna lämplig,

anmodades generalpoststyrelsen att i ärendet afgifva utlåtande.

Uti sitt till åtlydnad häraf den 26 maj 1908 till statsrådet och

chefen för civildepartementet afgifna yttrande, anförde generalpoststyrelsen

till en början, att ofvannämnda föreskrift i nådiga brefvet

den 4 juni 1886 städse af styrelsen tolkats vidsträckt och att styrelsen,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

39

om till dess pröfning luinskjutits, huruvida brefkort med sådant innehåll

som det ifrågavarande linge postbefordras, måhända ansett sig kunna

vägra dylikt korts befordran. Att ett statens verk, fortsatte styrelsen,

icke borde — i den män försändelsers innehåll kunde skönjas — sprida

uppmaningar, som innebure ett undergräfvande af samhällsordningen

eller särskild! ett upphäfvande af det skydd för statens säkerhet, som

ett militärt försvar innebure, syntes vara uppenbart. Emellertid vore

det gifvetvis önskvärdt att erhålla ett bestämdt förbud i ämnet, och i

sådant fall syntes detta böra afse icke blott meddelanden å brefkort

eller å försändelsers yttersidor och omslag, utan äfven meddelanden i

öppna försändelser, s. k. korsband. Denna grundsats vore redan genom

nådiga brefvet till generalpoststyrelsen den 22 oktober 1875 tillämpad

beträffande vissa meddelanden rörande försäljning af lotter till penningars

eller annan lös eller fast egendoms bortlottande. Enär det likväl af

naturliga skäl icke vore för postverket möjligt att förbinda sig till

granskning af hvarje meddelande, som förekomme å postförsändelsers

yttre eller i korsband, torde, vid utfärdande af det nu ifrågasatta förbudet,

såsom villkor för dess tillämpning böra, på sätt hittills i likartade

fall ägt rum, stadgas, att postfunktionär förmärkte det meddelande,

hvarom fråga vore. Hvad åter beträffade den gjorda hemställan, att

militär befälhafvare, hvilken för utdelning bland underlydande mottagit

från postverket försändelse, hvars postbefordran icke skulle hafva tillåtits,

om därå eller däri anbragt meddelande förmärkts, skulle äga återställa

försändelsen till postverket, så erfordrades icke något särskilda åläggande

för postverket, för att verket skulle i dylikt fall återtaga eu redan

utlämnad försändelse. På grund af hvad sålunda anförts, hemställde

generalpoststyrelsen, att statsrådet måtte utverka nådig förklaring, att,

om postfunktionär förmärkte, att å brefkort eller i allmänhet å försändelsers

yttre eller ock i korsband förekomme meddelande, som innebure

försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet,

försändelsen icke finge med post befordras eller till adressat utlämnas.

Ärendet föredrogs inför Kung], Maj:t den 23 juli 1908 af chefen

för civildepartementet statsrådet grefve Éamilton, som därvid hemställde,

att Kungl. Maj:t måtte förordna, att, därest postfunktionär skulle förmärka,

att å brefkort eller i allmänhet å försändelses yttre eller ock i

korsband förekomme meddelande, som innebure försök att förleda till

ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, försändelsen icke finge med

post befordras eller till adressat utlämnas, utan borde anmälan om förhållandet

då göras hos generalpoststyrelsen, äfvensom att den, som icke

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets Memorial N.o 5.

åtnöjdes med utgärd, som af postfunktionär i berörda hänseenden vidtagits,

ägde att hos styrelsen därom göra anmälan.

Därjämte hemställde föredraganden, att Kungl. Maj:t måtte förordna

om sådant tillägg till § 27 af gällande nådiga instruktion för

generalpoststyrelsen att, då anmälan, hvarom ofvan sagts, gjordes hos

styrelsen, det skulle på styrelsens pröfning ankomma, huruvida försändelse

borde såsom obeställbar behandlas eller om densamma finge till

adressaten befordras.

Denna hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade

sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.

Slutligen förordnade Kungl. Maj:t på hemställan af statsrådet, att

ärendet i hvad det rörde ifrågasatta bestämmelser beträffande behandlingen

af försändelser af ifrågavarande slag, som militär befälhafvare

från postverket mottagit för utdelning bland underlydande, skulle öfverlämnas

till handläggning af landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen.

Cheferna för dessa båda departement, statsråden Malm och grefve

Ehrensvärd föredrogo ärendet i denna del inför Kungl. Magt den 20

november 1908, därvid de, hvar för sig, hemställde, att Kungl. Maj:t

måtte föreskrifva, att militär befälhafvare, hvilken förmärkte, att å brefkort

eller i allmänhet å försändelses yttre eller ock i korsband, som

från postanstalt mottagits för utdelning bland underlydande, förekomme

meddelande, som innebure försök att förleda till ohörsamhet mot lag

eller laga myndighet, skulle till den postanstalt, från hvilken försändelsen

utlämnats, återställa densamma jämte till generalpoststyrelsen

ställd anmälan om förhållandet.

Denna hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade

sig, blef af Kungl. Maj: t bifallen.

Rörande detta ärende vill utskottet till en början framhålla vikten

af att yttersta försiktighet varder iakttagen, då fråga är om att i ena

eller andra afseende! begränsa allmänhetens rätt att utan hinder eller

uppehåll få försändelser befordrade genom allmänna posten. Man måste

nämligen beakta, att postbefordringen anses såsom ett statsmonopol och

vid sådant förhållande går det tydligen icke an att utan strängaste

nödvändighet inskränka medborgarnes rätt att betjäna sig däraf.

Det lär emellertid vara ganska påtagligt, att nödig försiktighet i

nu förevarande fall icke blifvit iakttagen.

Själfva ursprunget till de i ärendet vidtagna åtgärder är ju, att

ett brefkort, innehållande ett antimilitaristiskt upprop, ankommit till en

af flottans manskap. Det torde icke kunna bestridas, att den fulla friheten

att medelst öppna postförsändelser agitera i försvarsfientligt syfte

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

41

bland manskapet kan missbrukas och att det därför kunde finnas skäl

att öfverväga, i hvad mån någonting kunde göras däremot.

Men de åtgärder, som vidtagits äro sådana, att å ena sidan detta

syfte icke utan en oriktig tolkning af den utfärdade föreskriften lärer

kunna vinnas och å andra sidan orimliga inskränkningar i postbefordringen

kunna uppstå.

Föreskriften innehåller nämligen, att därest postfunktionär skulle

förmärka, att å brefkort eller i allmänhet å försändelses yttre eller ock

i korsband förekomme meddelande, som innebure försök att förleda till

ohörsamhet mot lag eller laga myndighet, försändelsen icke finge med

post befordras eller till adressat utlämnas etc.

Här är således 1) icke fråga om antimilitaristisk agitation utan

om försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet,

2) icke fråga blott om krigsmanskap såsom adressater utan om hela

allmänheten samt 3) icke fråga blott om vanliga försändelser utan jämväl

om korsbandsförsändelser.

Genom den under 1) angifna bestämningen har nu egendomligt

nog just det, som skulle drabbas af föreskriften, undgått att drabbas

däraf — nämligen om densamma tolkas riktigt. Det brefkort, som

gifvit anledning till det hela, innehåller nämligen icke något försök att

förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Lika litet som

det innefattar ett sådant försök, om jag säger eller skrifver: ned med

tryckfriheten! ned med föreningsfriheten! ned med den obegränsade

yttranderätten! ned med den Bergska stafningsukasen!, lika litet innehålles

ett så beskaffadt försök i yttrandet: ned med militarismen! bort

med klasslagarne! Det låter ju nämligen tänka sig, att såväl »militarismen»

som »klasslagarne» kunna komma »ned» eller »bort» på fullt lagligt

sätt. Och uttrycket angifver i själfva verket ingenting om medlet, utan

innebär endast en liflig åtrå hos den, som yttrar sig eller skrifver, om

att det antydda resultatet måtte inträffa.

Skulle man anse lämpligt och nödvändigt att skydda det militära

manskapet mot skrivelser af dylikt innehåll, borde således helt andra

ordalag begagnas.

Om föreskriften således ej är tillräcklig för sitt närmaste ändamål

— att skydda det militära manskapet — synes den å andra sidan knappast

vara nödvändig beträffande allmänheten i det hela. Åtminstone

har detta alls icke ådagalagts och det synes då vara ganska betänkligt

att stadga möjlighet till hinder eller uppehåll i postbefordringen och

lägga afgörandet i postmyndigheternas händer. Ån mera betänklig

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 3 Sami. 3 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

blifver saken, om, såsom det lär få antagas, statsrådet vid sitt tillstyrkande

af nu ifrågavarande åtgärder just utgått från den tolkning, hvars

oriktighet utskottet nu påvisat, och således efter dess mening hvarje

uttalad önskan om att ett faktiskt, bestående, på ena eller båda statsmakternas

beslut beroende förhållande måtte afskaffas får anses innebära

ett försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet,

så snart en sådan önskan klädes i en form liknande den, som begagnats

å brefkortet ifråga. Skulle det således vara meningen, att all

postbefordringsrätt i fråga om sådana försändelser skall upphöra (i det

att de endast skulle kunna befordras, i händelse vederbörande postfunktionär

icke uppmärksammade meddelandets innehåll), då föreligger tydligen

en akt af det renaste godtycke. Särskild! skulle det ju kunna

leda till de största obehag och svårigheter för den enskilde medborgaren

i hans berättigade intressen, om brefkort, som i öfrigt innehölle

viktiga privata meddelanden, finge stoppas blott därför, att på dem

tillika förekomme ett eller annat utrop, som någon postfunktionär funne

hänförligt under förbudet.

Men denna sak innefattar ännu en sida —- och en än mera betänklig

sådan. Kungl. Maj:t har i sitt förordnande upptagit äfven meddelande,

som förekommer i korsband. Följaktligen skulle, efter ordalydelsen

att döma, posten kunna vägra att befordra äfven böcker, tidningar

och annat tryck, för den händelse vederbörande postfunktionär

däri upptäckte något, som förmenades innebära försök till förledande

till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Hvartill detta skulle

kunna leda, är ej svårt att se. En indragningsmakt är ju i själfva

verket därigenom lagd i postverkets händer — och en indragningsmakt

af kolossal omfattning.

Utskottet kan således ej finna annat än att genom ifrågavarande

bestämmelse en vådlig osäkerhet blifvit införd i fråga om tryckta skrifters

spridning. Att en omedelbar tillämpning i sådan riktning till

äfventyra ej är att förvänta, kan icke betaga åtgärden dess farliga

•karaktär.

Frågar man sig, huru denna sak då rätteligen bort ordnas, tillhör

det visserligen icke utskottet att därom gifva någon i detalj gående utredning.

Men så mycket torde lämpligen kunna sägas, att då enda

anledningen till hela saken, på sätt förut anmärkts, varit en omsorg

om krigsmanskapet samt intet behof försports att ingripa mot försändelser,

adresserade till personer af den öfriga allmänheten, det

säkerligen varit lyckligast, om ärendet behandlats uteslutande ur den

synpunkt, som legat till grund för dess uppkomst. Om ärendet sålunda

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

43

begränsats till att gälla militära myndigheters befattning- med postförsändelser,

adresserade till manskapet, om omsorgsfulla och klara bestämmelser

därvid gifvits rörande beskaffenheten af de försändelser,

hvilka finge innehållas, om säkerhet för ett riktigt bedömande hade

åstadkommits t. ex. genom att vid den militära förmannens sida ställa

en kompetent civil person eller annorledes, så torde en sådan åtgärd

måhända kunnat vara berättigad och lämplig.

Sådan åtgärden nu blifvit, är den i hög grad obetänkt, inbjuder

till Övergrepp och innebär verkliga vådor.

2:o)

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 28 februari 1908, n:o 36).

Med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning, anvisade

1907 års Riksdag på extra stat för år 1908 ett belopp af 10,000 kronor

till resestipendier åt föreståndarinnor och föreståndare samt lärarinnor

och lärare vid högre läroverk för kvinnlig ungdom och enskilda samskolor

äfvensom privata lärarinneseminarier, under de villkor och bestämmelser

Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva.

Genom nådig kungörelse den 4 oktober 1907 förordnade Kungl.

Maj:t, bland annat, att den, som ville komma i åtnjutande af understöd

från ifrågavarande medel till företagande af studieresa år 1908,

skulle före den 15 januari 1908 till öfverstyrelsen för rikets allmänna

läroverk inkomma med till Kungl. Magt- ställd ansökning därom. Uti

denna, som skulle vara åtföljd af vederbörligt intyg rörande den sökandes

tjänstgöring äfvensom examensbetyg och öfriga handlingar, hvilka

sökanden ville åberopa till stöd för sin anhållan, borde uppgifvas dels

ändamålet med och planen för resan, dels ock den därför beräknade

tiden och det understödsbelopp, som åstundades.

För erhållande af reseunderstöd från ifrågavarande anslag anmälde

sig inom föreskrifven tid, bland andra, lärarinnan vid Norrköpings östra

elementarskola för flickor Helfrid von Feilitzen och lärarinnan vid Göteborgs

nya elementarläroverk för flickor Ida Svensson, den förra för att

i Tyskland studera språk, litteratur och språkundervisning, och den

senare för att i England, förnämligast London, idka geografiska och

historiska studier med ledning af där befintliga samlingar och genom

besök i högre flickskolor.

Enligt vid ansökningen fogade handlingar hade Helfrid von Feilitzen,

som vore född den 18 december 1868,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets Memorial N.o 5.

tjänstgjort vid en skola i Ashtead i England två terminer under

skolåret 1903, med undervisningsskyldighet i tyska språket;

med godkändt resultat under år 1905 i England genomgått en

kurs i engelsk litteratur under 19:de århundradet, baserad på fordringarna

för filosofie kandidatexamen;

sedan höstterminen 1905 varit anställd som lärarinna vid Norrköpings

östra elementarskola för flickor med undervisningsskyldighet i

tyska och engelska språken på mellanstadiet och högre stadiet, därvid

hon ådagalagt utmärkt skicklighet och berömvärdt nit; samt

idkat språkstudier ett år i Tyskland och tre år i England.

Ida Svensson åter, hvilken vore född den 14 maj 1877, hade,

enligt ansökningen bifogade handlingar,

genomgått Jönköpings högre skola för kvinnlig ungdom samt vid

afgångsexamen därifrån år 1895 erhållit vitsordet berömlig i sju ämnen,

med utmärkt beröm godkänd i åtta ämnen, med beröm godkänd i två

ämnen och icke utan beröm godkänd i ett ämne;

aflagt lärarinneexamen vid högre lärarinneseminariet den 31 maj

1899 med vitsordet berömlig i två läroämnen, med utmärkt beröm godkänd

i tre, med beröm godkänd i sex, icke utan beröm godkänd i fem

och godkänd i ett läroämne samt med utmärkt beröm godkänd för

undervisningsskicklighet;

från och med höstterminen 1899 såsom ordinarie lärarinna tjänstgjort

vid Göteborgs nya elementarläroverk för flickor med undervisningsskyldighet

i kristendom, svenska språket och litteraturen, historia, geografi

och statskunskap upp till det högsta skolstadiet samt i naturalhistoria

på mellanstadiet, under hvilken tjänstgöring hon ådagalagt berömlig

skicklighet, berömligt nit och en synnerligen god förmåga att upprätthålla

disciplinen; samt

under sommaren år 1906 idkat studier i Tyskland och Schweiz.

Enligt det af föreståndarinnan vid Göteborgs nya elementarläro- •

verk utfärdade tjänstgöringsbetyg vore Ida Svensson på grund af sina

framstående lärarinneegenskaper synnerligen väl kvalificerad att till gagn

för svensk skolundervisning tillgodogöra sig iakttagelser vid utländska

läroverk.

Med underdånig skrifvelse den 13 februari 1908 öfverlämnade

öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk de inkomna ansökningarna

till Kung]. Maj:t. Med hänsyn ej mindre till omfattningen af det i

förevarande afseende af Riksdagen anslagna belopp och de af sökandena

åberopade och styrkta meriter än äfven därtill, att understödet i fråga

måtte komma läroanstalter i olika delar af landet tillgodo, hemställde

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

45

öfverstyrelsen om beviljande af reseunderstöd med vissa belopp åt femton

sökande, däribland jämväl åt förbemälda Ida Svensson. Helfrid von

Feilitzen däremot blef icke af öfverstyrelsen förordad till erhållande af

reseundestöd. Bland do af öfverstyrelsen förordade voro fyra anställda

vid skolor i Stockholm, två vid skolor i Göteborg samt de öfriga vid

skolor i olika städer och orter af landet.

Årendet föredrogs inför Kungl. Maj:t den 28 februari 1908 af

chefen för ecklesiastikdepartementet statsrådet Hammarskjöld, som därvid

tillstyrkte, att Kungl. Maj:t täcktes för år 1908 tilldela de af öfverstyrelsen"

förordade sökandena reseunderstöd med föreslagna belopp,

utom beträffande Ida Svensson, i hvilkens ställe föredraganden tillstyrkte,

att Kungl. Maj:t måtte tilldela Helfrid von Feilitzen ett belopp af 500

kronor för att i Tyskland studera språk, litteratur och språkundervisning.

Denna hemställan, i hvilken statsrådets öfriga ledamöter förenade

sig, blef af Kungl. Maj:t bifallen.

Då vid jämförelse mellan Fröken Helfrid von Feilitzens meriter å

ena och Fröken Ida Svenssons å andra sidan uppenbarligen framgår,

att den förras äro tämligen ringa, medan däremot den sistnämndas äro

mycket stora, finner utskottet det vara otvetydigt, att öfverstyrelsens

förslag uti ifrågavarande afseende varit välgrundad och rättvist samt

att en oförrätt blifvit begången, då Kungl. Maj:t med åsidosättande af

sagda förslag gifvit Fröken von Feilitzen företräde framför Fröken

Svensson.

3:o)

(Protokoll öfver sjöförsvarsärenden den 19 juni 1908, n:o 9).

För att — — — — —-----(lika med utskottets

yttrande sid. 2—6)------eller eljest.

Slutligen har en synnerligen betänklig

E) brist på omsorg i beredningen af regeringsärende framträdt i följande

fall.

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 27 november 1908, n:o 61).

Uti § 115 af Kungl. Maj:ts — —-----(lika med utskottets

yttrande sid. 9—14)---motsvarande tid af vårterminen 1909.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

Förestående redogörelse torde ådagalägga, att de grunder, efter

hvilka regeringsärendena blifvit afgjorda, i många fall varit oriktiga

och skadliga. Med uttalande häraf och med åberopande af den belysning

utskottet härofvan gifvit åt de särskilda regeringsåtgärderna, får

utskottet härmed enligt 107 § regeringsformen hos Riksdagen anmäla

a) statsrådet Malm såsom föredragande

1) i ärende under D 1) härofvan (angående innehållande

af postförsändelser);

2) i ärendet under A 1) härofvan (angående aflöning

åt kommissionsledamöter);

b) statsrådet Swartz såsom närmast ansvarig i

ärende under A 2) härofvan (angående arfvode åt

amanuensen Lambert-Meuller);

c) statsrådet grefve Hamilton såsom föredragande

1) i ärende under A 2) härofvan (angående arfvode

åt amanuensen Lambert-Meuller);

2) i ärendet under B 1) härofvan (angående fribiljetter

å statens järnvägar);

3) i ärendet under C 2) härofvan (angående fastställelse

af instruktion för hamnstyrelse i Stockholm);

4) i ärende under D 1) härofvan (angående innehållande

af postförsändelser);

d) statsrådet grefve Ehrensvärd såsom närmast

ansvarig

1) i ärendet under D 3) härofvan (angående 1 kl.

sjömännen Tolls och Ericssons afskedsansökningar);

samt såsom föredragande

2) i ärendet under A 3) härofvan (angående inköp

af lägenheten Magdelund);

3) i ärende under D 1) härofvan (angående innehållande

af postförsändelser);

4) i ärendet under B 2) härofvan (angående utnämning

af marinöfverintendent);

e) statsrådet Hammarskjöld såsom föredragande

1) i ärendet under D 2) härofvan (angående resestipendier)

;

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

47

2) i ärendet under E) härofvan (angående universitetsstatuter);
f)

förutvarande statsrådet Boos såsom närmast ansvarig

i ärende under C 1) härofvan (angående kommuns

anslag till nykterhetens befrämjande)»;

af friherre Bonde, som instämt med herr StaafF;

af herr Ericsson i Vallsta, som instämt med herr Staaff utom i

anmärkningspunlcten D 1) (ang. innehållande af postförsändelser), rörande

hvilken han väl ansett, att det däri afsedda ärendes behandling icke

varit tillfredsställande, men dock icke funnit sig fullt öfvertygad, att

anmärkning enligt 107 § regeringsformen bort framställas;

af herr af Callerholm, som instämt med herr Staaff utom i

anmärkningspunkterna A 1) (ang. aflöning åt kommissionsledamöter),

C 2) (ang. fastställelse af instruktion för hamnstyrelse i Stockholm) och

D 1) (ang. innehållande af postförsändelser), rörande hvilka han väl ansett,

att de där omförmälda ärendenas behandling icke varit tillfredsställande,

men dock icke funnit sig fullt öfvertygad, att anmärkning enligt 107 §

regeringsformen bort framställas;

af herr Sundström, hvilken — under erinran att han ej närvarit

vid afgörandet af anmärkningspunlcten E (ang. universitetsstatuterna) —

i öfrigt instämt med herr Staaff utom i anmärkningspunkterna C 2) (ang.

fastställelse af instruktion för hamnstyrelse i Stockholm) och D 1) (ang.

innehållande af postförsändelser), rörande hvilka Jian väl ansett, att de

därr afsedda ärendenas behandling icke varit tillfredsställande, men dock

icke funnit sig öfvertygad, att anmärkning enligt 107 § regeringsformen

bort framställas;

af herr Broomé, som, under erinran att han icke varit närvarande

vid afgörandet af anmärkningspunkten A 2) (ang. arfvode åt amanuensen

Lambert-Meuller), i öfrigt instämt med herr Staaff;

af herr Beckman, som instämt med herr Staaff utom i anmärkningspunkten

B 2) (ang. utnämning af marinöfverintendent), beträffande hvilken

han väl ansett, att det däri afsedda ärendes behandling icke varit tillfredsställande,

men dock icke funnit sig fullt öfvertygad, att anmärkning

enligt 107 § regeringsformen bort framställas;

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

af herr Larsson, som, under erinran att han icke varit närvarande

vid afgörandet af anmärkningspunkten B 2) (ang. utnämning af marinöfverintendent),

i öfrigt instämt med herr Staaff, dock hvad punkten D 1)

(ang. innehållande af postförsändelser) anginge med vissa smärre skiljaktigheter

i fråga om motiveringen;

af herr Erikson i Öfre Odensvi, som närvarit vid afgörandet af

anmärkningspunkterna B 2) (ang. utnämning af marinöfverintendent) och

A 2) (ang. arfvode åt amanuensen Lambert-Meuller) samt instämt med

herr Staaff i fråga om dessa punkter;

af herr Nilsson i Malmö, som närvarit vid afgörandet af anmärkningspunkten

B 2) (ang. utnämning af marinöfverintendent) samt instämt

med herr Staaff i fråga om denna punkt;

af herr Gripenstedt, som närvarit vid afgörandet af anmärkningspunkten

C 1) (ang. kommuns anslag till nykterhetens befrämjande) samt

instämt med herr Staaff i fråga om denna punkt;

af herr Söderbergh, som varit närvarande vid afgörandet af anmärkningspunkten

B 1) (ang. fribiljetter å statens järnvägar) samt instämt

med herr Staaff i fråga om denna punkt;

af herr Berger, som ansett de af herr Staaff i hans reservation

under mom. A, punkterna l:o och 2:o omförmälda regeringsåtgärder

angående tillsättandet af en civilkommission samt angående utanordnandet

af arfvoden åt amanuensen Lambert-Meuller vara af beskaffenhet, att

anmälan enligt § 107 regeringsformen bort på de af herr Staaff under

dessa särskilda punkter anförda skäl hos Riksdagen göras mot vederbörande

;

af herr Ljungberg, som instämt med herr Berger, såvidt fråga vore

om tillsättandet af en civilkommisson;

af herr von Schéele, som ansett de af herr Staaff i hans reservation

under mom. A, punkten l:o och mom. C, punkten l:o omförmälda

regeringsåtgärder angående tillsättandet af en civilkommission samt angående

anslag af Hedesunda kommun åt nykterhetsverksamheten vara

af beskaffenhet, att anmälan enligt § 107 regeringsformen bort på de

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

49

af herr Staaff under dessa särskilda punkter anförda skid hos Riksdagen

göras mot vederbörande:

Y) af friherre Bonde, som anfört:

»På grund af en år 1894 utaf Riksdagen aflåten skrifvelse framlade

Kungl. Maj:t för 1906 års Riksdag en kungl. proposition med förslagtill

lag angående villkorlig frigifning, och blef detsamma i hufvudsakliga

delar af Riksdagen godkändt, hvarefter lagen den 22 juni samma år af

Kungl. Maj:t utfärdades. Härigenom infördes uti den svenska lagskipningen

ett rättsinstitut af stor betydelse, hvarom önskemål länge

blifvit framförda och hvilket redan förut kommit till användande uti

flera andra länder. Det kan emellertid ej förnekas, att det måste vara

af vikt, att denna lag alltifrån början blifver ej blott på ett klokt och

försiktigt utan äfven på ett fullt verksamt sätt tillämpad, för att det

med densamma afsedda ändamålet så vidt möjligt må kunna vinnas.

Man måste därvid noga ihågkomma, att en af de hufvudgrunder, på

hvilken principen om villkorlig frigifning hvilar, är, att man uti det

ådömda straffet ej allenast bör se en vedergällning för brott mot samhällets

lagar, titan äfven ett medel för den brottsliges återförande på

bättre vägar, i afsikt att därigenom för samhället möjliggöra att uti

honom efter strafftidens slut kunna återvinna en förbättrad och nyttig

medlem. Den period af strafftiden, som genom den villkorliga frigifningen

blifver efterskänkt, är därför just afsedd att genom den särskilda

tillsyn, som utom fängelset under densamma skall ägnas honom, bereda

den brottslige, om hvars förbättrade sinnesförfattning och goda föresatser,

man under den utståndna fängelsetiden ansett sig hafva erhållit fullgiltig

anledning att hysa förhoppningar, ett bättre tillfälle att börja ett nytt

Rf, än fallet skulle vara för den händelse han utan en sådan tillsyn efter

strafftidens slut helt och hållet lämnades åt sig själf att bekämpa de

svårigheter, som alltid måste möta en frigifven straffånge. Häraf följer,

att den villkorliga frigifningen till sin natur mindre är att betrakta

såsom en benådning än såsom en uti samhällets eget intresse vidtagen

åtgärd för att återvinna en god och nyttig medborgare.

Sedan denna lag numera under tvenne års tid ägt gällande kraft,

måste det onekligen vara af stort intresse att tillse, huru densamma under

denna tid blifvit af Kungl. Maj:t tillämpad, och befinnes det vid

granskning af de fall, som blifvit underställda Kungl. Maj:ts pröfning,

att under år 1907 utaf 35 ingifna ansökningar 13 blifvit beviljade, men

Bih. till. Riksd. Prof. 1909. 3 Sami. 3 Häft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

att under år 1908 utaf 27 ansökningar endast 5 vunnit bifall. Det förefaller

alltså som om något strängare grundsatser skulle hafva vid

frågornas bedömande gjort sig gällande under det senare året än under

det föregående. Särskildt har jag funnit det beaktansvärdt, att dylika

ansökningar uti flera fall blifvit af Kungl. Maj:t afslagna, ehuru kung],

fångvårdsstyrelsen, efter vederbörande fängelsemyndigheters hörande

och lifliga tillstyrkan, ansett sig böra förorda desamma, hvarvid dessutom

är att bemärka, att kungl. fångvårdsstyrelsen med den allra

största noggrannhet synes hafva aktgifvit på alla de omständigheter,

hvilka enligt lagen böra på afgörandet inverka, samt för öfrigt onekligen

tyckes hafva iakttagit tillbörlig varsamhet. Ej heller lär det hafva

inträffat, att någon hittills villkorligt frigifven under den bestämda pröfvotiden

så uppfört sig, att han behöft återförpassas till fängelset för

straffets fullbordande. Med anledning häraf anser iag mig böra anföra

följande:

l:o) Enligt n:o 41 uti protokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 18 januari 1908 har Kungl. Maj:t afslagit eu ansökning

om villkorlig frigifning, afgifven af O. Jeppsson, hvilken blifvit ådömd

straffarbete under 4 år och 6 månader för anstiftande af menedsbrott,

och hvars strafftid skulle utgå den 21 februari 1909. Om honom har

af vederbörande intygats, att han under sin strafftid uppfört sig synnerligen

väl samt att all anledning förefunnes att hysa förhoppning om

att han äfven efter frigifningen skulle komma att iakttaga ett godt

uppförande, liksom att han såsom ägare af fastighet hade tillfälle att

sig försörja. Dessutom har framhållits, att fara för sinnesrubbning kunde

förefinnas, därest han längre kvarhölles uti fängelset. Ansökningen

blef sedermera af den straffades hustru förnyad, men äfven denna gång,

enligt n:o 12 af protokollet öfver justitiedepartementsärenden den 11

september samma år, af Kungl. Maj:t afslagen i trots af lika lifliga

tillstyrkanden från såväl fångvårdsstyrelsen som samtliga vederbörande,

hvarvid särskildt fångvårdsstyrelsen anfört, att läkaren ansett: »att

Jeppsson otvifvelaktigt skulle erfara betydlig förbättring i sitt sinnestillstånd,

om han komme i åtnjutande af frihet i eget hem.»

2:o) Enligt n:o 42 af protokollet öfver justitiedepartemenisärenden

den 18 januari 1908 har Kungl. Maj:t afsiagit en ansökning om vilkorlig

frigifning, afgifven af H. 8. J. Andersson, hvilken blifvit ådömd

straffarbete under 4 år för bedrägeri mot borgenärer och mened, och

hvars strafftid skulle utgå den 4 september 1909. Om honom har af

samtliga vederbörande intygats, att han under strafftiden uppfört sig

utmärkt val, och ej gjort sig skyldig till någon bestraffning, samt att

s. 51 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:ö 5.

51

han hade löfte att efter frigifningen omhändertagas af känd person.

Ansökningen var af kungl. fångvårdsstyrelsen liksom af samtliga vederbörande,

som därom haft att sig yttra, tillstyrkt.

3:o) Enligt n:o 53 af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 24 april 1908 har Kungl. Maj:t, afslagit en ansökning om villkorlig

frigifning, afgifven af Lena Nilsdotter, hvilken blifvit dömd till lifstids

straffarbete för mord å dotters barn, men sedermera utaf Kungl. Maj:t

fått straffet af nåd förvandladt till straffarbete under 10 år, och hvars

strafftid skulle utgå den 15 november 1911. Om henne har af samtliga

vederbörande intygats, att hon under fängelsetiden uppfört sig

synnerligen väl samt att man måste hysa de allra bästa förhoppningar

om hennes välförhållande efter frigifningen. På grund däraf har också

ansökningen af de underordnade myndigheterna på det lifligaste blifvit

tillstyrkt, hvaremot kungl. fångvårdsstyrelsen, med hänsyn till det

ursprungligen ådömda lifstidsstraffarbetet och den af nåd nedsatta strafftiden,

i trots af -de goda vitsorden ansett sig förhindrad att kunna tillstyrka

densamma. Det förefaller mig emellertid som om föredraganden,

hvilken i enlighet med kungl. fångvårdsstyrelsens uttalande såsom skäl

för Kungl. Maj:ts afslag å ansökningen anfört, att, »enär Lena Nilsdotter

ådömts straffarbete på lifstid, lagen angående vilkorlig frigifning

den 12 juni 1908 förty icke är i förevarande fall tillämplig», härvid

gjort sig skyldig till en missuppfattning af lagens bestämmelser, då

det väl ej torde vara det ursprungligen ådömda straffet utan det straff,

som i verkligheten aftjänas, hvilket i sådant fall bort tagas i betraktande.

Den omständigheten, att lifstidsfångar ej kunna komma i åtnjutande

af villkorlig frigifning, torde väl nämligen vara beroende därpå,

att den särskilda tillsyn, som enligt lagen skall ägnas den frigifne

under en tid, motsvarande den återstående strafftiden, svårligen, såsom

uti sådant fall skulle vara nödigt, kan utsträckas till den frigifnes hela

återstående lif.

4:o) Enligt n:o 21 af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 22 maj 1908 hav Kungl. Maj:t afslagit en ansökning om vilkorlig

frigifning afgifven af E. B. Jönsson, hvilken blifvit ådömd straffarbete

under 4 år för mordbrand under synnerligen mildrande omständigheter

och hvars strafftid skulle utgå den 30 januari 1909. Om honom har

af samtliga vederbörande intygats, att han under fängelsetiden uppfört

sig synnerligen väl samt att hans moder förklarat sig vilja taga hand

om honom och gifva honom arbete. Kungl. fångvårdsstyrelsen har

tillstyrkt ansökningen särskilt med fästadt afseende, såsom af lagen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

förutsattes, å omständigheterna vid brottets begående, hvilka, enligt hvad

af ransakningsprotokollet framgår, verkligen förefalla att hafva varit

särdeles förmildrande.

5:o) Enligt n:o 24 af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 11 december 1908 har Kungl. Maj:t afslagit eu ansökning om

villkorlig frigifning, afgifven af J. A. Björklund, hvilken blifvit ådömd

straffarbete under 4 år och 6 månader för bedrägeri mot borgenärer

och mened, och hvars strafftid skulle utgå den 17 juni 1909. Om

honom har af samtliga vederbörande blifvit intygadt, att han under

fängelsetiden uppfört sig mycket väl och att kontraktsprosten Hogner

i Nyköping åtagit sig ansvara för honom efter frigifningen. Ansökningen

har af såväl kungl. fångvårdsstyrelsen som af samtliga öfriga

vederbörande blifvit tillstyrkt.

Då samtliga här ofvan af mig anförda fallen synas mig hafva

varit af beskaffenhet, att vid deras afgörande lagen af den 22 juni

1908 om villkorlig frigifning bort hafva kommit i tillämpning, har jag

yrkat, att konstitutionsutskottet skulle jämlikt § 107 regeringsformen

för Riksdagen anmäla dessa ärenden.»

.af herrar Broomé och Larsson, som instämt i friherre Bondes ofvannämnda

reservation;

VI) af herr Nilsson i Malmö, som anfört:

(Protokoll öfver ecklesiastikärenden den 25 september, n:o 34.)

»Hösten 1907 beslöt Hälsingborgs skolråd att genom reglementsförändring

förvandla de i folkskolestadgan § 8 mom. 5 påbjudna sammanträdena

mellan skolrådet och lärarpersonalen från gemensamma eller

samfällda till ombudssammanträden. Detta beslut fattades på förslag

af därvarande folkskoleinspektör, hvilken motiverade sin framställning

med dessa ord: »Då en årligen upprepad erfarenhet gifver vid handen,

att vid det årliga lagstadgade gemensamma sammanträdet mellan skolrådet,

folkskoleinspektören och lärarpersonalen utaf vår stora och af

oss alla högt värderade lärarekår föga mer än en liten klick i regel

kommer till orda, och man inom denna därvid visar sig fullständigt

sakna känsla för de enklaste lagarna i fråga såväl om parlamentarisk

takt som om hyfsadt uppträdande och därigenom alltför tydligt dokumenterar

sig som omogen att med sina förmän förhandla i de här hittills

öfliga formerna för sådant sammanträde, anhåller jag, på det att

dessa möten må i någon mån blifva till gagn, hvilket under nuvarande

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N o 5.

53

förhållanden synes vanskligt, att skolrådet måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande

af reglementsförändring därhän, att i stället för dessa möten

må träda öfverläggningar med af lärarna utsedda ombud, såsom folkskolestadgan

i visst fall medgifver.»

Skolrådets beslut fastställdes af Lunds domkapitel den 15 januari

1908, men öfverklagades hos Konungen af en skolrådsledamot jämte

sex andra medlemmar af Hälsingborgs församling. Besvären föredrogos

den 25 september 1908 inför tillförordnad regering, bestående af hans

excellens herr statsministern Lindman samt statsråden Alfred Petersson,

Hederstierna och Hammarskjöld; och fann kungl. regeringen ej skäl

göra ändring i domkapitlets öfverklagade beslut.

I § 8 mom. 5 folkskolestadgan säges det emellertid uttryckligen,

att endast lärarnes stora antal eller skoldistriktets utsträckning kan

föranleda, att ombudsmöten anordnas. Ingen af dessa omständigheter

förekommer i Hälsingborg. Lärarkåren räknar ej mer än 117 medlemmar,

distriktets största utsträckning i norr och söder är 4,000 meter,

dess största bredd i väster och öster 2,700 meter (häri inberäknadt

äfven obebyggda områden), och afståndet mellan de skolor, som ligga

längst från hvarandra, är blott 2,000 meter.

Enligt hvad klagandena upplysa, påstods ej heller i skolrådet, att

någon af de i folkskolestadgan nämnda anledningarna till införande af

ombudsmöte skulle här föreligga. Förslagsställaren anförde helt andra

motiv för reglementsförändringen i fråga. Han framkom nämligen endast

med en råd beskyllningar mot medlemmar af folkskollärarkåren, hvilka

han betecknade som »omogna» att »förhandla med sina förmän». Endast

i det uttryckligen angifna syftet att aflägsna de för inspektören misshagliga

medlemmarna af lärarkåren fann skolrådet för godt att afskaffa

de i lag föreskrifna gemensamma sammanträdena. Något sådant kan

icke utgöra laga skäl för ändring af skolreglementet. Inspektörens besynnerliga

uppfattning,, att deltagare i de gemensamma mötena skulle

ha kränkt »de enklaste lagarna i fråga såväl om parlamentarisk takt

som om hyfsadt uppträdande», kan icke skänka något lagligt stöd för

den åtgärd, som skolrådet vidtagit och Kungl. Maj:t fastställt.

På grund af hvad jag sålunda anfört, har jag ansett, att anmälan

enligt § 107 regeringsformen bort hos Riksdagen göras mot statsrådet

och chefen för ecklesiastikdepartementet, såsom närmast ansvarig för

ifrågavarande beslut.»

af herr Broomé, som instämt i herr Nilssons ofvannämnda reservation;
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

VII) af herr Nilsson i Malmö, som anfört:

(Protokoll öfver civilärenden den 24 april 1908, n:o 52.)

»I en till kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen riktad skrifvelse

af den 18 april 1907 gjorde styrelsen för Orsa—Härjeådalens järnvägsaktiebolag

framställning om tillstånd att inträda i ett par privata arbetsgivareorganisationer,

nämligen »Svenska väg- och vattenbyggarnas

arbetsgifvarförbund» och »Svenska arbetsgivareföreningen». Bolagsstyrelsen

fann en anslutning till arbetsgivareorganisationen önskvärd

för att tillförsäkra sig organisationens hjälp vid uppgörandet af arbetsaftal.

Men på samma gång vågade styrelsen icke lämna ur räkningen,

att en sådan anslutning kunde vid uppstående konflikter med arbetare

(på helt annat håll) ådraga bolaget kännbara utgifter och därjämte ställa

bolaget inför nödvändigheten att för kortare eller längre tid afbryta

arbetet. Till sådana utgifters betäckande skulle styrelsen icke ha haft

andra medel att tillgå än statsunderstöd, som lämnats till banarbetets

fullbordande. Ett inställande af banarbetet på grund af påbud från

arbetsgivareföreningen skulle äfven försvårat eller utgjort hinder för

banarbetets fullföljande enligt den plan, som af kungl. väg- och vattenkyggnadsstyrelsen

därför fastställts och som bolaget hade att ställa sig

till efterrättelse. Bolagets styrelse vågade därför icke på eget beråd

inga i organisationen utan anhöll om samtycke därtill af den myndighet,

som hade att utöfva tillsyn öfver banarbetet och öfver användandet af

därtill anslagna statsmedel.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg sig emellertid böra underställa

ärendet Kungl. Maj:ts nådiga pröfning, men hemställde på samma

gång i underdånighet, att Kungl. Maj:t täcktes förklara Orsa—Härjeådalens

järnvägsaktiebolag oförhindradt att ingå i arbetsgivarorganisationerna

och att till de utgifter, som däraf kunde nödvändiggöras, använda

för bolaget tillgängliga statslånemedel.

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret, till hvilka ärendet remitterats,

förklarat sig icke ha någon anledning att taga befattning med

bestämmandet i detalj af de särskilda utgifter, som för järnvägens

anläggning kunde påkallas, hemställde statsrådet och chefen för civildepartementet,

att Kungl. Maj:t måtte finna den gjorda framställningen

icke till någon Kungl. Maj:t vidare åtgärd föranleda, hvilket också blef

Kungl. Maj:ts beslut.

Härmed har alltså Kungl. Maj:t lämnat bolagsstyrelsen frihet att

i denna sak handla efter eget godtfinnande.

Det bör emellertid erinras, att detta bolag stod och står i ett

s. 55 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5. 55

alldeles särskild! förhållande till svenska staten. Staten har beviljat

Orsa—Ilärjeådalens järnvägsbolag tvenne lån å sammanlagdt 4 millioner

50 tusen kronor, det första lånet genom kungl. bref den 15 mars 1901 och

det andra efter formligt beslut af 1905 års Riksdag. Då Riksdagen

fattade detta beslut, skedde det af ren medkänsla för de fattiga kommunerna

däruppe och utan reell förhoppning om företagets möjlighet

att förränta, än mindre återbetala lånet; bolagets egna medel voro för

länge sedan förbrukade och banarbetet hade måst nedläggas. Den rnedgifna

lånesumman öfversteg också betydligt hälften af den beräknade

anläggningskostnaden, d. v. s. öfverskred den maximigräns, som eljest

iakttages vid dylika lån.

Under sådana omständigheter förvånar det icke, att bolagsstyrelsen

kände sig oviss om sin rätt att ingå i arbetsgivareorganisationen, d. v. s.

att engagera statens under exceptionella förhållanden och på särskildt

favorabla villkor beviljade penningar i en privatkapitalistisk sammanslutning,

som också utgör en mot landets arbetare riktad kamporganisation.

En anslutning till denna förpliktade bolaget att till Svenska arbetsgivareföreningen

aflämna garantiförbindelse för visst ansvarighetsbelopp

— minst 50 och högst 500 kr. per arbetare — efter hvilket bolaget

ville vinna delägarskap i föreningen, samt erlägga inträdesafgift med

2,5 procent och årsafgift med 5 procent af ansvarighetsbeloppet. Vidare

förpliktade sig bolaget såsom medlem af den ifrågavarande organisationen

att efter sitt ansvarighetsbelopp bidraga till ersättning åt annan

medlem vid arbetsinställelse hos denne och att deltaga i arbetsinställelse,

som föreningen till äfventyra kunde påbjuda. I alla dessa hänseenden

var det svenska folkets skattemedel, som här skulle komma till användning.

. Och en föga lämplig användning! Ty denna arbetsgivareorganisation

har nu under åtskilliga år fört en politik, som ej utan

skäl kan stämplas som samhällsvådlig. Genom sitt ideliga lockouthot

har den drifvit ett högt och farligt spel. Med sina generallockouter

har den drabbat både oskyldiga och skyldiga på ett fruktansvärd! sätt.

Och genom sin i praktiken omsatta teori, att allmän arbetsnedläggelse

må vidtagas äfven under gällande aftalstid, har den verkat i hög grad

demoraliserande på folkkaraktären.

Under dessa omständigheter och då järnvägsbolagets styrelse hängande

sig till statens myndigheter i denna sak, finner jag det beklagligt,

att Kungl. Maj:t icke upptog ärendet till reell behandling. I hvarje

fall synes mig ärendet så signifikativt och af så stor principiell betydelse,

att det af konstitutionsutskottet bort för Riksdagen anmälas.»

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Konstitutionsutskottets Memorial N:o 5.

Herrar Behm, Blomberg, Nyström, Fahlbeck, Uppström, Clason,

Jansson och Sundström hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit

i slutbehandlingen af de ärenden, hvilka blifvit af utskottet anmälda

under nedannämnda punkter af memorialet, nämligen:

punkten l:o:

herrar Behm, Blomberg, Nyström, Fahlbeck och Jansson;

punkten 2:o:

herrar Nyström, Fahlbeck, Uppström och Jansson;

punkten 3:o:

herrar Blomberg, Fahlbeck, Clason, Jansson och Sundström.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.