Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 10

1909-02-22 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:10, Lagutskottets Utlåtande N:o 10

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

1

ar: o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 23 febr. 1909 kl. 10 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad

lydelse af 2 § 1 mom. i förordningen angående

skogsvårdsafgifter den 24 juli 1903.

Lagutskottet har till gemensam behandling förehaft två till utskottet

öfverläinnade likalydande motioner, väckta, den ena under n:o 13 i Första

Kammaren af herrar Herman Behm, P. M. Carlberg, Alexander Hamilton,

Theodor Odelberg, Henning Wachtmeister, Gast. Lagerbring, August Bellinder,

Fr. Ridderbjelke, C. J. Beck-Friis, Edv. Bohnstedt, Eric Hallin och Gunnar

Ekelund samt den andra under n:o 33 i Andra Kammaren af herrar

Ivan Svensson, A. P. Gustafsson, Folke Andersson, A. Magnusson, Oscar

N. Olsson, L. P. Mallmin, Carl Gustafsson, C. Wallentin, Carl L. Olausson,

J. G. Forsberg, 0. G. Erikson och Hans von Horn, båda motionerna

afseende ändring af 2 § 1 mom. i förordningen angående skogsvårdsafgifter

den 24 juli 1903.

Motionerna äro af följande lydelse:

»Då 1903 års Riksdag antog lagen om skogsvårdsafgifter, erhöll § 2

af nämnda lag följande lydelse:

''De genom dessa afgifter inflytande medel fördelas mellan landstingsområdena

efter den virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna

blifvit inom de skilda områdena afverkad.’

I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:o 47 till samma Riksdag hade

denna paragraf följande lydelse:

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 9 Häft. (N:o 10.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

''De genom dessa afgifter inflytande medel fördelas årligen af Kungl.

Maj:t mellan de särskilda län, från hvilka afgifterna influtit.’

I det statsrådsprotokoll, som åtföljer nämnda kungl. proposition yttrar

föredragande departementschefen bland annat:

’I öfrigt anslutande mig till hvad domänstyrelsen sålunda anfört, finner

jag ej, att tillräckligt talande skäl framdragits, för att frångå det af

styrelsen år 1895 framställda förslaget därom, att skogsvårdsafgifterna

skulle ingå till en allmän skogvårdsfond, ur hvilken Kungl. Maj:t skulle

äga att i mån af tillgång anvisa medel för den enskilda skogsvårdens

främjande inom de skilda länen, såsom för närvarande är förhållandet med

anslaget för skogsodlingens befrämjande. — — — —

Eu fördelning mellan länen af inflytande skogsvårdsafgifter efter den

virkesmängd, som för tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de

skilda länen afverkad, skulle, såsom äfven domänstyrelsen framhållit, utfalla

mycket ojämnt med hänsyn till det behof af bidrag för skogsvårdsändamål,

som inom länen förefinnes. Äfven om detta missförhållande skulle i viss

mån afhjälpas genom den af styrelsen föreslagna ökning af och jämkning

i fördelningen af de bidrag, staten koinme att till den enskilda skogsvårdens

främjande lämna, synes det mig dock från synpunkten af tillgodoseendet

af skogshushållningen för landet i dess helhet icke vara lämpligt

att såsom en oeftergiflig grundsats fastslå, att de skogsvårdsafgifter, som

erlagts för virke, afverkadt å en ort, ovillkorligen skulle komma samma

orts skogshushållning till godo.’

Den fruktan för ojämnhet i fördelningen med hänsyn till förefintliga

behofvet, som departementschefen här uttalat, har erfarenheten under de

år, hvarunder lagen tillämpats, visat vara fullt befogad.

Vissa skogrikare län med nu pågående skogsafverkning för export

erhålla årligen belopp, som öfverstiga 100,000 kronor, under det att andra

län, hvars skogsprodukter förbrukas inom landet eller där afverkningen

pågått under mer eller mindre långt tillbaka liggande tider, erhålla ett

eller annat tusental kronor. En väsentligt olika stor skogsareal kan ju

förklara en del af denna stora skillnad. Men då man finner, att vissa län

erhålla pr ytenhet enskild skogsmark mer än 50 gånger så stor andel af

skogsvårdsafgifterna som andra län, måste man erkänna, att en beklaglig

ojämnhet vid fördelningen af dessa afgifter äger rum. Ty man kan väl

knappast påstå, att ett distrikt med afverkade skogar behöfver använda

mindre belopp pr ytenhet skogsmark, för att beså, plantera, utdika skogs
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10. 3

marken och i (ifrigt ordna skogsvården, än ett annat distrikt, där afverkningen

pågår.

Och lika litet torde man kunna påstå, att de län, där skogstillgångarna

i hufvudsak användas för den talrikare befolkningens egen förbrukning,

äro mindre i behof af skogsvårdsmedel än de län, som använda sina skogstillgångar

för export.

För öfrigt är ju skogsvårdsafgiften ingen kommunalskatt, afsedd att

tillgodose de särskilda orternas intressen, utan en af Konung och Riksdag

beslutad särskild beskattning, hvilken väl i likhet med andra af staten

upptagna skatter bör komma landet i sin helhet till godo i mån af i vederbörlig

ordning utredda behof. Det lärer väl ej häller kunna förnekas, att

skogsvårdsmedel, använda på södra och mellersta Sveriges mera fruktbara

skogsmarker, lämna landet i sin helhet större vinst än om de användas å

skogsmarkerna i landets nordligare delar, till följd hvaraf de äfven torde

böra i första rummet komma de förra till godo. Därtill kommer, att

skogsvårdsmedlen i mellersta och södra delarna af landet hufvudsakligen,

om ej uteslutande användas till nytta för skogsmarker af mindre utsträckning,

hvilka ej, tillfölje af ägarnes bristande förmåga eller vilja, på annat

sätt än genom skogsvårdsstyrelsernas medverkan kunna bringas i skogbärande

skick.

Den enligt vår mening oriktiga fördelningen af skogsvårdsafgifterna

föranledde redan vid förra riksdagen ett resultatlöst försök att fä fördelningsgrunden

ändrad.

Då vi nu i annan form upptaga frågan, göra vi det af den anledning

att vi anse en snar ändring behöflig. Dels måste i de vanlottade länen

mycket stå efter, som borde göras ju förr desto hellre, och dels kan ett

dröjsmål med omläggningen orsaka svårigheter för de län, som nu erhålla

alltför stora andelar af skogsvårdsafgifterna, ifall de definitivt ordna sig med

beräkning, att det nu rådande öfverflödet skall fortfara.

Slutligen vilja vi som stöd för den framställning, vi komma att göra,

åberopa det beslut i ärendet, som fattades vid det allmänna möte med skogsvårdsstyrelserna

inom riket, som afhölls i Stockholm i sistlidna december månad.

I anledning af vid mötet väckt förslag om att uttala sig för att

skogsvårdsafgifterna skulle ingå till en fond, ur hvilken Kungl. Maj:t skulle

äga att i mån af tillgång efter förefintliga behof anvisa medel, beslutade

mötet att uttala sig för, att 80 procent af de influtna skogsvårdsafgifterna

skulle fördelas så, som hittills ägt rum och 20 procent fördelas på samma

sätt som anslaget för skogsvårdens befrämjande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Ehuru vi hafva den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts förslag af 1903

innebär den Tätta lösningen och att således samtliga skogsvårdsafgifter

borde ingå till en allmän skogsvårdsfond, hvilken skulle fördelas af Kungl.

Maj:t i förhållande till det i vederbörlig ordning styrkta behofvet inom

hvarje landstingsområde, så vilja vi dock för närvarande begränsa oss till

att påyrka den förändring i sättet för fördelning af skogsvårdsafgifterna,

som godkändes vid det här ofvan omnämnda skogsvårdsstyrelsemötet.

På grund af hvad vi här anfört, tillåta vi oss vördsamt föreslå Riksdagen,

att för sin del besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts nådiga förordning

angående skogsvårdsafgifter af den 24 juli 1903, att första momentet af

§ 2 erhåller följande lydelse:

’I)e genom dessa afgifter inflytande medel skola användas sålunda,

att V6 fördelas mellan landstingsområdena efter den virkesmängd, som för

tillverkning af de utförda varorna blifvit inom de skilda områdena afverkad,

och Ve af Kungl. Maj:t fördelas mellan de olika landstingsområdena efter

pröfning af förefintliga behof’.»

Utskottets ytt- Såsom motionärerna erinra skulle enligt det vid 1903 års riksdag

framlagda kungl. förslaget till gällande förordning angående skogsvårdsafgifter

dessa afgifter ingå till eu allmän skogsvårdsfond, ur hvilken

Kungl. Maj:t skulle, på sätt som sker i fråga om anslaget till skogsodlingens

befrämjande, äga anvisa medel. Häremot anmärkte det särskilda

utskott, som vid nämnda års riksdag behandlade förslaget, bland annat,

att utskottet i likhet med den skogskommitté, å hvars betänkande förslaget

var grundadt, funne bäst öfverensstämmande med rättvisans fordringar, att

skogsvårdsafgifter, som erlagts för virke, afverkadt inom en viss ort, komme

samma orts skogshushållning till godo. Man torde dessutom, framhöll

vidare utskottet, vara berättigad antaga, att de landstingsområden, dit

afgifterna sparsammast inflöte, på annat sätt kunde beredas nödiga tillgångar

för tillgodoseendet af sina behof i det förevarande afseendet. I

öfverensstämmelse med det särskilda utskottets hemställan affattades det

stadgande i gällande lag, hvarom här är fråga.

Då nu ifrågavarande motionärer nästlidet år hemställde om sådan

ändring i förevarande förordning, att här afsedda afgifter skulle fördelas

efter ytvidden inom hvarje landstingsområde af i enskild besittning

befintlig skogsmark, öfver hvilken skogsvårdsstyrelse skall hålla uppsikt,

anförde i anledning häraf samma års lagutskott bland annat följande:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

5

»Utskottet kan för sin del icke finna annat an att den gällande principen

för skogsvårdsafgifternas fördelning är billig och rättvis. Det måste

nämligen enligt utskottets mening vara riktigt, att de landsdelar, som

lämnat det exporterade virket och hviika alltså måste anses hafva fått

vidkännas afgifterna för detsamma, också få tillgodonjuta dem för sin

skogsvård. Och äfven om, såsom af motionärerna anmärkts, enligt denna

fördelningsmetod understundom kan inträffa, att afgiften faktiskt kommer

en annan ort till godo, än den, hvarifrån virket tagits, måste detta dock

anses såsom undantagsfall, hviika för fördelningens riktighet i stort sedt

sakna betydelse. Behofvet af inkomster för skogskulturändarnål måste också

anses blifva genom den gällande fördelningsmetoden i det stora hela på

ett rättvist sätt tillgodosedt. Visserligen torde jämväl inom åtskilliga af

de län, hvarifrån virkesexporten är mindre, skogsvårdsstyrelserna vara i

stort behof af medel för fyllande af sin uppgift med afseende å skogens

vård; men det måste väl ihågkommas, att detta i allmänhet i ännu mycket

högre grad är fallet inom de mest skogexporterande och särskilt de norrländska

länen med deras störa vidder af mossar, myrar och andra marker,

där i stor utsträckning särskilda åtgärder äro erforderliga för skogskulturens

befrämjande. Det ändamål, som motionärerna vilja tillgodose, nämligen

att bereda de län, hvarifrån afverkningen för export är mindre,

större penningtillgång för att värda om sina skogar och kalmarker, bör

kunna nås utan anlitande af en metod för skogsvårdsafgifternas fördelning,

hvilken enligt utskottets mening skulle innebära ett obehörigt gynnande

af dessa län på de mera skogexporterande länens bekostnad och som äfven

förbiser, att ej blott skogsarealens omfång utan äfven dess beskaffenhet är

afgörande för frågan om dess behof af åtgärder i skogskulturelit afseende.»

Hvad lagutskottet sålunda anförde, vill utskottet åberopa äfven gentemot

det nu föreliggande förslaget, hvilket, enligt hvad motionärerna antyda,

är ämnadt att utgöra ett steg — om ock endast ett mera betänksamt

sådant än motionärernas nyssberörda, nästlidet år framställda förslag

— i det syfte, att landstingsområden, som sälja sina skogsprodukter företrädesvis

inom landet eller äro meia skogfattiga, skola förses med skogsvårdsafgifter

från de egentligen trävaruexporterande landstingsområdena. Med

afseende å motionärernas förmenande, att på grund af jämförelsevis rikligt

inflytande skogsvårdsafgifter öfverflöd skulle råda å skogsvårdsmedel för

sistnämnda landstingsområden, vill utskottet ytterligare framhålla de norrländska

länens stora behof af medel för underhåll och utveckling af sin

skogskultur samt den stora vikten för landet i dess helhet, att hvad i

Bik. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 9 Häft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

sådant afseende erfordras icke underlåtes eller åsidosattes. Och om under

de första åren efter 1905, då skogsvårdsstyrelserna först trädt i verksamhet,

den årliga behållningen af influtna skogsvårdsafgifter inom dessa

landstingsområden synts särskilt stor, torde detta finna sin förklaringsgrund

däruti, att det ju måst kräfva någon tid för skogsvårdsstyrelserna,

som haft att disponera afgifterna, att ordna sin verksamhet och hvar

inom sitt område föranstalta om det efter förhållandena lämpligaste sättet

för skogskulturens främjande. Om vid ett räkenskapsårs slut en större

eller mindre behållning i kassan kan förefinnas, är för öfrigt beroende på

de olika tiderna för inkomsternas inflytande och deras användande vid

föreliggande behof.

Slutligen vill utskottet, såsom redan anmärktes af lagutskottet nästlidet

år, framhålla, hurusom de mera trävaruexporterande landstingsområdena

på grund af den större tillgången på inflytande skogsvårdsafgifter

taga i anspråk afsevärdt mindre del än öfriga landstingsområden af de

årliga statsanslagen för skogsodlingens befrämjande och för uppehållande

af skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, ökning eller jämkning i fördelningen

af dessa anslag eller förändring i de särskilda villkoren för åtnjutande af

bidrag från anslaget för skogsodlingens befrämjande till förmån för landstingsområden,

som icke drifva någon mera betydande trävaruexport, är

uppenbarligen en utväg för tillgodoseende af motionärernas syfte. I hvad

mån emellertid dylika eller andra åtgärder böra för sådant ändamål vidtagas,

därom tillkommer det icke utskottet att afgifva något yttrande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation

af herr grefve Hamilton.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.