Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående dödsstraffets afskaffande.

1909-02-22 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:11, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående dödsstraffets afskaffande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 23 februari 1909, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående dödsstraffets afskaffande.

Uti en inom Andra Kammaren väckt till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 153, hafva herrar Emil Kristensson, Viktor Larsson, Hj. Branting,

A. C. Lindblad, Carl Lindhagen, J. Hasselquist, Sven Persson, J. A.

Wallin, A. Thylander, Charles Bindley, O. H. Waldén, Johan Jönsson i

Befvinge, Värner Rydén, Knut A. Tengdahl, Carl L. Olausson, L. J.

Carlsson, Sven Linders, C. Wallentin, Ernst Söderberg, Bernh. Eriksson,

Janne Tynell, C. E. Svensson, J. Th. Johansson, Fr. E. Ählfvengren,

Herm. Lindqvist, Johan Forssell, Oskar Berg, N. Edv. Lindberg, G. A.

Rundgren, J. E. Cervin, Ernst Blomberg, Aug. Nilsson, Karl Otto, K. A.

Borg, Hj. Rissén, E. Palmstierna, E. A. Leksell, F. W. Thorsson, Rob.

Karlsson, Gustaf Strömberg, A. J. Christiernson, J. G:son Crafoord, N.

A:son Berg, Nils Persson, Th. Furst, E. C. Kropp, Joll. Åberg och Knut

Kjellberg, med hvilka, i hvad motionens syfte angår, herr Hjalmar Wijk

instämt, anfört följande:

»Ehuru det kunde vara önskvärdt att få till stånd en allmän revision

af strafflagen, så får detta behjärtansvärda mål icke utesluta, att i afBih.

till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 10 Häft. (N:o 11.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

vaktan härpå sträfvandena inriktas på att redan nn genomföra partiella

ändringar i de stycken, där straffet bjärt afsticker mot tidens rättsmedvetande.

Härvidlag framträder dödsstraffets afskaffande som ett af de

främsta spörsmålen. Frågan om detta straffs afskaffande är också säkerligen

ett sådant spörsmål, som man ej kan göra sig af med på annat sätt

än genom dess slutgiltiga lösning’, yttrades ock i en reservation till 1908

års lagutskotts betänkande med anledning af herr Byströms motion i

ämnet. De många öfriga motioner, som efter den nya strafflagens införande

väckts i denna fråga, torde äfven påvisa en allmännare önskan om

detta straffs utplånande ur vår straffrätt.

Dessa motioner ha ju icke ledt till för motionärerna önskadt resultat,

om än dödsstraffets användning allt mer inskränkts och försvararna af

detta straff måst retirera från den ena positionen till den andra för att

slutligen stanna vid den förskansningen, att detta straff ''fortfarande är

i vårt land behöflig!, såsom ett sista medel att upprätthålla rättens och

statens auktoritet’. Men på sista tiden har på ledande plats i stora tidningar

detta straffs användning varmt rekommenderats och anmaning riktats

till vederbörande myndigheter att icke falla undan för den farliga

och falska humanitet, som vill afskaffa ifrågavarande medel för att upprätthålla

rättens och statens auktoritet’, och det är ju tänkbart, att växlande

opinionsstämningar icke äro helt utan inverkan på, huruvida eu

dödsdömd brottsling blir benådad eller ej. Åtminstone förefaller det troligt,

att det endast var ''under intryck af den afrättsstämning, hvilken

uppstod omedelbart efter Hordlunds dåd, som statsmakten oöfverlagd! afvek

från förut tillämpade principer och trodde sig böra kräfva en förvildad

tjuguårig ynglings och en tilläfventyrs mindre tillräknelig epilektikers blod'',

för att än en gång citera ett inlägg i 1908 års debatt om dödsstraffet.

Därför blir det fortfarande eu bjudande plikt för motståndarne till detta

barbariska straff att göra sig påminta.

Då denna fråga, om dödsstraffets afskaffande, i alla länder grundligt

diskuterats, och då äfven denna kammares protokoll vittna om grundliga

debatter i ämnet, så är ett uppräknande af alla de talande skälen för

detta straffs totala olämplighet och onödiga grymhet öfverflödigt. I samma

män som kriminalpsykologien fördjupats och vunnit utbredning har mänskligheten

ställt för sig den frågan: hvarför samhället straffar. Och statsmakterna

ha i och med införande af villkorlig dom erkänt, att förbrytarens

upprättande och återförvärfvande åt samhället är det mål,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o I t.

3

hvartill man i främsta rummet syftar med straffet. Men dödsstraffet

kan väl näppeligen gagna hvarken i det ena eller andra af dessa

hänseenden.

Ej heller torde tillräckliga bevis presterats för detta straffs nödvändighet

för att skydda samhället mot de farligaste förbrytarne. Om vi

kunna lefva trygga och lugna, fast vi veta, att inom dårhusen många för

den allmänna säkerheten farliga sinnessjuka finnas förvarade, så kunna vi det

säkerligen äfven, då vi veta, att några sam hällsfarliga förbrytare vistas inom

fängelsets ännu fastare murar. Hafva dessutom flera andra länder kunnat

upprätthålla rättens och statens auktoritet utan att verkställa dödsdomar

och till och med utan att ha några paragrafer med stadgande af dödsstraff

i strafflagarna, sä torde det ock kunna äga rum i Sverige, där de

senaste årtiondenas rättsstatistik gifver vid handen, att de gröfsta brotten

alltjämt äro i aftagande’, enligt 1908 års lagutskotts betänkande n:r 34.

Man bör ej heller kunna förskansa sig bakom den satsen, att det är

så sällan några dödsstraff verkställas i Sverige, att det spelar mycket liten

roll, om vår strafflag stadgar dödsstraff eller ej.

Sedan förut har påpekats, huru benådningsrätten kan röna inflytande

af i landet förefintliga stämningar. I Frankrike företogos för några veckor

sedan på grund af sådan stämning, som för öfrigt uppjagats af sensationspressen,

af rättningar, hvilkas ohyggliga detaljer i bloddrypande skildringar

fyllde den europeiska pressen, lämnande betydande bidrag till det förråande

af människosinnen, som dödsstraffet i alla tider verkat. Betecknande för

huru opinionsvindarna å detta område växla är ock, att den allmänna

meningen i Frankrike nu några veckor efter de senaste afrättningarna

synes med afsky och fasa vända sig mot detta barbari. Liknande kastvindar

i folkopinionen torde man äfven i varf land vid olika tillfällen

senast 1900 — ha bevittnat. Men frågan om medmänniskors lif offerdöd

bör ej vara öfverlämnad åt tillfälligt rådande stämningar.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi, att Riksdagen

ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande frågan om

dödsstraffets borttagande ur allmänna strafflagen samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda.»

I det utlåtande, som af 1908 års lagutskott afgafs i anledning af

en då väckt motion med enahanda yrkande, som i den nu förevarande

motionen framställts, anförde utskottet följande;

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

»Till de yttringar af det mänskliga samfundslifvet, som framträdt

mycket olika under olika former ock grader af utveckling, kör äfven

samkällenas ock folkens sätt att värna sig ock sina medlemmar mot förbrytelser.

Stigande upplysning ock högre kultur kafva äfven på detta

område utöfvat sina verkningar, och kar sålunda i våra dagar inträdt en

viss likformighet i de civiliserade folkens uppfattning härutinnan. Ännu

fortgår dock striden mellan olika åskådningar angående de olika straffarternas

ändamålsenlighet och lämplighet. Detta gäller kanske i särskild

grad dödsstraffet, som i trots af de häftiga angrepp, hvarför det varit utsatt,

likväl kvarstår i de flesta moderna staters lagstiftningar.

Ensamt i nämnda faktum, dödsstraffets fortfarande bestånd i flertalet

länders strafflagar, torde föreligga ett bevis för eu ganska utbredd insikt,

att detta straff fyller eu plats i den bestående rättsordningen.

Den förda striden angående dödsstraffets fortbestånd har haft olika

skeden. Man har i senare tid börjat alltmer erkänna, att om dödsstraffet

är nödvändigt för rättsordningens uppehållande, är därmed också dess rättmätighet

bevisad.

Gentemot den förnämsta invändningen mot dödsstraffet, att staten

icke skulle äga någon makt öfver människans sinnliga tillvaro, hvilken

icke vore henne gifven af eller genom staten, bär sålunda framhållits,

att staten borde äga all den rätt i förhållande till sina medlemmar, som

statsändamålet fordrade, samt att då detta ostridigt påkallade offer af

människolif för statens värnande mot'' yttre fiender, borde så kunna vara

förhållandet äfven för afvärjande af angrepp mot den inre rättsordningen.

Hvad statsändamålet i hvarje fall fordrar måste naturligtvis ställas i

strängt beroende af bestående förhållanden. Likasom hvarje annan straffart

bör vara uttryck för ett folks och ett lands behof af olika medel att

bekämpa orätten och värna mot förbrytelser, måste detta i särskild grad

gälla de strängaste straffen och dödsstraffet. Föreligger ej ett sådant behof,

kan ej heller, synes det utskottet, ett så starkt ingrepp mot den enskilde

brottslige, som tagandet af hans lif innebär, från rättsordningens

synpunkt försvaras.

Dödsstraffets särställning såsom straff är i ögonen fallande. Intet

straff kan kraftigare mana till respekt och eftertanke. Samtidigt som

dödsstraffet säkert undanröjer ett återfall i brott, innebär det sålunda

också ett starkt afhållande moment för begående af lagöfverträdelser.

Såsom ett sista medel att uppehålla rättens och statens auktoritet är

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:<> 11.

dödsstraffet enligt utskottets förmenande fortfarande i vårt land behöflig!.

Såsom sådant torde äfven dess befintlighet i vår rätt uppbäras af ett allmänt

medvetande, som understundom äfven kan påkalla dess tillämpande.

I ett och annat fåll torde dödsstraffet också kunna få karaktären af ett

utöfvande af en samhällets nödvärnsrätt mot fortsatta farliga förbrytelser,

något hvarpå exempel i vårt land äfven i senare tid förekommit.

Beträffande den af motionären äfven framhållna omständigheten, att

dödsstraffet saknar den för öfriga straffarter väsentliga egenskapen att

utgöra ett medel till den brottsliges, uppfostrande och upprättande, kan

utskottet emot de nu anförda skälen för dödsstraffets bibehållande icke

finna denna omständighet af afgörande betydelse. Äfven om man utgår

från att med afseende å de brottsliga viljor, på hvilka utskottet här syftar,

någon uppfostran, som kan återbörda den brottslige åt samhället,

verkligen är möjlig, torde likväl statens plikt i sådant afseende icke

gå längre, än som är förenligt med statens straffande verksamhet

öfver hufvud och med det för statsändamålet eu gång nödvändigbefunna

straffet.

Hvad slutligen beträffar eu äfven i modern tid icke utan fog framställd

invändning mot dödsstraffet, nämligen att, om detsamma drabbar

eu oskyldig, all upprättelse är omöjlig, kan denna invändning för vårt

lands vidkommande icke tillmätas någon betydelse, detta beroende på de

särskilda garantier, som den svenska rätten uppställer vid fråga om dödsstraffets

tillämpande. I detta afseende må erinras, att dödsstraffet hos oss,

i motsats mot hvad som är förhållandet i främmande strafflagar, aldrig

stadgas absolut, utan alltid alternativt med annat straff. Dom, hvarigenom

underrätt dömt till döden, skall underställas hofrätt och hofrätts dom

Kung!. Maj:t i högsta domstolen. Uppstår tvifvel om den tilltalades sinnesbeskaffenhet,

har domstolen att inhämta sakkunnigs utlåtande därom,

något som, på sätt utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande hemställt,

vid fråga om dödsstraff synts utskottet alltid böra äga rum, äfven

om särskild anledning därtill icke yppats i målet. Hos oss gällande bevisregler

innebära därjämte en garanti mot den oskyldiges fällande, som

utlandets juryväsen i regel icke erbjuder. Slutligen har Konungen rätt

att i statsrådet på ansökan göra nåd.

De senaste årtiondenas rättsstatistik för vårt land gifver vid handen,

att de gröfsta brotten alltjämt är o i aftagande. Under de senaste tio åren

har här i landet ådömdt dödsstraff endast i tre fall gått i verkställighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Det är sålunda anledning hoppas, att dödsstraffets användning hos oss

skall kunna alltmer inskränkas.»

På grund af hvad sålunda anfördes hemställde lagutskottet, att motionen

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Hvad 1908 års lagutskott sålunda anfört har utskottet ej funnit anledning

frångå.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

7

Reservation

af herrar Lindhagen, Ersson, Jansson i Edsbäcken, grefve Hamilton och

Pettersson från Södertelje, Indika ansett, att utskottet bort hemställa om

bifall till det i förevarande motion framställda yrkande.

Till stöd härför har herr Lindhagen, med hvilken herrar Ersson och

Jansson instämt, anfört följande:

«Frågan om dödsstraffets afskaffande är säkerligen ett sådant spörsmål,

som man ej kan göra sig af med på annat sätt än genom dess slutgiltiga

lösning. Det kommer städse tillbaka trots nedärfda straffrättsliga

föreställningars fortlefvande makt .och trots nya snart åter bortdöende

läror om nyttan såsom ensam lag äfven för samhällets makt öfver individernas

lif eller död såväl på detta som till och med på andra områden.

Dödsstraffet är nämligen, man må säga hvad man vill, äfven något annat

och mera än straff. Inför tagandet af en människas lif skall människoanden

alltid ställa sig på ett särskilt sätt tveksam och dröjande.

Motionärerna ha närmare utvecklat några af de grunder, som åberopas

för dödsstraffets upphäfvande. Ett ytterligare ingående på denna

utdebatterade sak kan här icke ifrågakomma. Såsom M. F. Nyström år

1901 yttrade i sin på klar och medryckande bevisföring byggda motion,

skulle anförandet af alla de skäl, som tala för dödsstraffets afskaffande,

vara desamma som att bemöta och vederlägga alla de invändningar, som

under den mer än hundraåriga striden om dödsstraffet förts i alla kulturstater.

Då denna strid knappast lämnat något spår efter sig i lagutskottets

förevarande betänkande, kan det emellertid vara skäl något när
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

mare framhålla, hurusom den däremot satt djupa märken i vår lagstiftning

och vår rättskipning.

År 1779 utgafs en författning om dödsstraffets afskaffande i vissa

fall och man fortgick sedan på den vägen genom flera författningar under

1830-, 1840- och 1850-talen. Verkan häraf var påfallande. På 1750-talet

afrättades i medeltal årligen 47 personer, på 1830-talet i medeltal 17 och

under 1840- och 50-talen i medeltal 7 personer årligen.

De sistnämnda författningarna tillkomma under förarbetena till 1864 års

strafflag. Under dessa förarbeten uttalade man redan tidigt äfven sina tvifvelsmål

om nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande på samma gång man

i allmänhet var på det klara med, »att detta straff ej kunde inför förnuftets

och rättvisans domstol försvaras». Men för den gången stannade

man vid att dels väsentligen begränsa antalet brott, för hvilka dödsstraff

kunde ifrågakomma, och dels i dessa fall utsätta det såsom allenast ett

alternativt straff jämte lifstids straffarbete. Härigenom ansågs emellertid,

såsom justitieministern yttrade under öfverläggningarna inom ridderskapet

och adeln, »att ett stort steg vore taget till dödsstraffets afskaffande».

Det blef därefter benådningsrätten förbehållet att söka uppfostra den

allmänna meningen till att en gång kunna taga detta steg fullt ut.

I öfverensstämmelse härmed hafva också under åren 1865—1899 af

109 dödsdömde endast 11 blifvit afrättade. Af särskild betydelse har

här varit, om afgifna nådeansökningar blifvit inom högsta domstolen tillstyrkta

eller icke. Af dessa elfva dödsdömde afrättades år 1866 Johan

Magnus Johansson Borg och Petter Hedin. Högsta domstolen hade afstyra

benådning med undantag af tre ledamöter, som tillstyrkte nåd.

Detta anmärkningsvärda förhållande, att Borg och Hedin afrättades, oaktadt

tre ledamöter i domstolen tillstyrkt nåd, berodde möjligen därpå, att

på den tiden de högre juristerna voro lifliga anhängare af dödsstraffets

afskaffande och därför åtminstone åtskilliga af dem alltid principielt reserverade

sig mot dess tillämpning. Sedan blir dock ställningen en annan.

Västa fall inträffade 1872, då Carl Otto Andersson afrättades; alla ledamöterna

af högsta domstolen afstyrkte nåd utom justitierådet Olivecrona.

År 1876 afrättades Gustaf Adolf Eriksson Hjert och Conrad Pettersson

lektor; endast justitierådet Olivecrona tillstyrkte nåd. Så var ock förhållandet

1879, då Anders Larsson afrättades. År 1882 afrättades Carl

Andersson Sköld och Johan Österman; alla ledamöter af högsta domstolen

afstyrkte nåd utom justitieråden Carleson och Olivecrona. År 1887 af
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

9

rättades Nils Petter Pettersson Ilagström; alla afstyrkte nåd utom justitierådet

Olivecrona. År 1890 afrättades Anna Månsdotter i Yngsjö; högsta

domstolen afstyrkte enhälligt nåd. År 1893 afrättades Per Johan Pettersson

från Mossbo; alla afstyrkte nåd utom justitierådet Carlson. Om man

nu bland de justitieråd, som från och med 1872 yttrat sig om ofvannämnda

afslagna nådansökningar, bortser från justitierådet Olivecrona, om

hvilken man vet, att han af princip alltid reserverade sig mot dödsstraffets

tillämpning, finner man, att högsta domstolen i alla dessa fall enhälligt

eller så godt som enhälligt afstyrkt nåd.

Så kom år 1900, då af fyra dödsdömda icke mindre än tre afrättades,

nämligen Theodor Julius Sallroth, Lars Nilsson från Borup och Johan

Filip Nordlund. Den sistnämnde, hvilken å en ångbåt föröfvat fem mord

jämte åtskilliga mordförsök, sökte ej nåd. För Sallroth, som var tjugu år

gammal, tillstyrkte högsta domstolen enhälligt nåd med hänsyn till hans

ungdom. Lars Nilssons nådeansökan afstyrktes af fyra ledamöter i domstolen

men tillstyrktes af tre, bland hvilka en äfven frikänt honom från

dödsstraff. Dessa tre ledamöter åberopade, att enligt medicinska auktoriteters

utlåtande Nilsson måste antagas hafva lidit af nervsjukdom, antagligen

epilepsi, hvilken finge anses hafva utöfvat ett menligt inflytande

å hans sinnesbeskaffenhet. De Nordlundska morden inträffade natten till

den 17 maj, och den 25 maj afslogos Sallroths och Nilssons nådeansökningar,

hvarefter båda under sommarens lopp afrättades; dock måste afrättningen

af Nilsson upprepade gånger uppskjutas på grund af hans

sinnesbeskaffenhet. Den ofvan framhållna uppfattningen hos 1864 års

lagstiftare att dödsstraffet bör, om ock blott småningom afskaffas, bygger

ingalunda på den orimliga förutsättningen, att någon särdeles svår förbrytelse

ej vidare skall inträffa. Eu upplyst allmän mening får följaktligen

ej förlora sinnesnärvaron och släppa alla sina grundsatser därför att det

inträffar något enastående undantagsfall såsom Nordlunds ännu oförklarade

förbrytelse. Det ligger i öppen dag, att det var endast under intryck af

den afrättningsstämning, hvilken uppstod omedelbart efter Nordlunds dåd,

som statsmakten oöfverlagdt afvek från förut tillämpade principer och

trodde sig böra kräfva en förvildad tjuguårig ynglings och en tilläfventyrs

mindre tillräknelig epileptikers blod. M. F. Nyströms motion tjänade därför

på sin tid äfven såsom en hälsosam påminnelse om, att man borde slå

vakt om den rättsordning, vi ditintills tillkämpat oss.

Bih. till Bilcsd. Prot. 1909. 7 Sami. 10 Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 11.

Efter år 1900 har också utvecklingen återfallit i den normala gången.

Från och med år 1901 äro nämligen fällda inalles 6 dödsdomar men i

följd af skedd benådning har ingen af dessa gått i verkställighet, frånsedt

en, om hvilken afgörande ännu ej träifats.

Utskottet synes nu vilja såsom ett väsentligt skäl för dödsstraffets bibehållande

framhålla dess betydelse att kunna värna samhället mot grofva

brott. Klart är också, att, ifall obestridligen genom dödsstraffets tillämpande

förekommes en mängd svåra förbrytelser, hvilka i motsatt fall

skulle kommit till stånd, man kanske måste finna sig i bibehållandet af

en dylik barbarism. Vår egen ofvan omnämnda erfarenhet bestyrker dock

icke utskottets uppfattning. Redan det att i lagen behålla ett straff, som

väl skall utdömas, men sedan nästan aldrig tillämpas, är lindrigast sagdt

en oegentlighet. Men detta innebär därtill ett erkännande, att nämnda

straff icke beböfves för det antydda syftet.

Detta är också erfarenheten från de länder, där dödsstraffet sedan

länge varit afskaffadt, såsom Italien, Holland, Rumänien, Portugal samt

åtskilliga Schweiziska kantoner och Amerikanska stater, äfvensom från

stater, där dödsstraffet ehuru kvarstående i lagen lärer afskaffats i tillämpningen,

såsom Belgien, Danmark och Finland.

Den år 1902 antagna nya norska strafflagen upptager icke heller

dödsstraffet. I motiven till lagen, författade af den bekante rättslärde

riksadvokaten B. Getz, konstateras efter en saklig utredning, att det

kan betraktas »som en af alla sakkunniga allmänt erkänd sanning«, att

man efter de erfarenheter, som i olika länder gjorts på detta område,

icke beköfver frukta, att dödsstraffets afskaffande skall blifva till skada

för rättssäkerheten. Samma erfarenhet, säges det vidare, har man haft

äfven i Korge, där då på lång tid dödsstraffet ej tillämpats. Utredningen

afslutas med den förklaringen, att »en lag, som nu formligen utstryker

dödsstraffet, inför i verkligheten intet nytt utan sanktionerar allenast den

redan länge faktiskt bestående rättsordningen och bildar den naturliga

afslutningen på ett profvande, hvars gynnsamma utfall, såvidt man kan

döma af statistiska data, synes icke kunna bestridas«.

Det är i själfva verket ingenting annat, som skulle inträffa äfven

hos oss, ifall man biföll motionärens förslag och därmed afslutade det

»steg till dödsstraffets afskaffande*, som man sade sig hafva inslagit på

med antagande af vår nu gällande strafflag. Man kan säga, att det är

de små europeiska staterna som gått i spetsen för dödsstraffets definitiva

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets inlåtande N:o It.

11

afskaffande1. Genom ett bifall till motionen skalle den toga ärofulla undantagsställning,

som Sverige därutinnan ännu intager, omsider upphöra.

Herr Widén har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.