Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 15

1909-03-01 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:15, Lagutskottets Utlåtande N:o 15

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

1

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1909, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående Kungl. Majds högsta domstols tjänstgöring på

af delningar, till stadga angående måls handläggning i vissa

fall af Kungl. Maj ds hög sta domstols af delningar samfälldt,

till lag om Kungl. Maj ds regeringsrätt, till lag om tjänstgöringen

i Kungl. Majds lagråd, till lag om ändring i

förordningen angående äktenskapsskillnader den 27 april

1810 och till lag om ändring i förordningen den 3 april

1810, huruledes rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar

må sökas, samt hvad i afseende

på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Uti en den 12 januari 1909 dagtecknad proposition, n:o 11, hvilken

af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t under

åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag

till

1) lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar;
2)

stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts

högsta domstols afdelningar samfälldt;

Bih. till Riksd. Prat. 1909. 7 Sami. 14 Käft. (N:o 15).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

3) lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

4) lag om tjänstgöringen i Kungl. Majrts lagråd; i

5) lag om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader den

27 april 1810; och

6) lag om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes

rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas samt

hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Utskottet går nu att lämna en redogörelse för innehållet i ifrågavarande

lagförslag. Därvid har utskottet upptagit förslagen under särskilda

rubriker.

Förslaget till lag angående Kungl. Maj.ts högsta domstols tjänstgöring

på afdelningar.

Genom lag den 8 maj 1908 har bestämts, att högsta domstolen skall

utgöras af 21 justitieråd, intill dess ny lag angående domstolens tjänstgöring

på afdelningar träder i kraft. Att i det föreliggande lagförslaget antalet

justitieråd bestämts till 24 är föranledt närmast af upprättandet, jämlikt

det af Riksdagen antagna förslaget till ändring i 21 § regeringsformen,

af ett lagråd, hvari 3 justitieråd skola vara ledamöter. Beträffande lagförslaget

i fråga har statsrådet och chefen för justitiedepartementet till

det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet den 7 februari

1908 anfört följande (propositionen sid. 57, 58):

»Äfven under antagande, att de ifrågasatta åtgärderna för beredande

af lättnad i högsta domstolens arbete blefve genomförda, har inom högsta

domstolen beräknats, att antalet dömande justitieråd måste fortfarande utgöra

21, intill dess balansen nedbragts till normal storlek, och mot denna

beräkning har icke någon erinran inom domstolen framställts. Vid sådant

förhållande är en minskning af nämnda antal desto mindre möjlig,

därest, såsom jag föreslagit, endast vissa af berörda åtgärder för närvarande

vidtagas. Jag ser mig därför nödsakad föreslå, att högsta domstolen

skall utgöras af 23 ledamöter, af hvilka 2 afses för tjänstgöring i

lagrådet.

Skall justitierådens antal vara 23, erfordras ändring af § 17 regeringsformen,

enligt hvilken § största antalet utgör 21. Att därvid i §:en

intaga en ny maximibestämmelse synes knappast vara nödigt, då antalet

justitieråd fastställes genom särskild, af Konungen och Riksdagen gemensamt

stiftad lag.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Högsta domstolens ledamöter synas i allmänhet anse, att, därest laggranskningen

uppdrages åt ett lagråd, den årliga ledighet, som hvar och en

af domstolens ledamöter för närvarande åtnjuter, kan inskränkas med två

veckor. Den arbetstid, som härigenom vinnes, måste dock till en del

tagas i anspråk för tillgodoseende af det behof af ökade arbetskrafter,

som föranlcdes däraf, att genom laggranskningens afskiljande från högsta

domstolen antalet ärenden, hvilka kunna handläggas af endast fem ledamöter,

väsentligt minskas och således under åtskilliga veckor, som nu

äro afsedda för tjänstgöring å femmansafdelning, tjänstgöringen måste

bestridas af sju justitieråd. I betraktande af dessa omständigheter torde

1 fråga om antalet veckor för högsta domstolens tjänstgöring på särskilda

afdelningar lämpligen kunna föreskrifvas, att under den del af året, som

ej upptages af öfliga jul- och påskferier, tjänstgöring skall äga rum 8

veckor på en afdelning, 17 veckor på tre afdelningar och den återstående

tiden på två afdelningar. Sammanlagda antalet sessionsveckor skulle enligt

en sådan bestämmelse blifva 103, hvarvid beräknats, att femmansafdelning

skulle tjänstgöra tillhopa 14 veckor.

Det kan sättas i fråga, huruvida den anordning af högsta domstolens

tjänstgöring, som jag nu föreslagit, bör stadgas såsom allenast

provisorisk, med föreskrift, att efter viss tids förlopp justitierådens antal

och därmed äfven antalet sessionsveckor skall minskas, eller om de nya

stadgandena skola gifvas utan inskränkning med afseende å tiden för

deras tillämpning. Då emellertid för närvarande ej torde ens tillnärmelsevis

.kunna bestämmas någon tidpunkt, vid hvilken balansens afarbetande

kan antagas hafva så fortskridit, att inskränkning kan ske i

justitierådens antal, synes det senare vara att föredraga. Om och när

sådant låter sig göra, kunna ju förändrade stadganden utan längre tidsutdräkt

bringas till stånd.

Slutligen vill jag ej underlåta uttala, att verklig och varaktig bot

för den öfverklagade långsamheten i rättsskipningen uti högsta instansen

ej lämpligen kan vinnas på annan väg än den, hvilken, såsom jag förut

antydt, ej lärer kunna för närvarande beträdas, eller genom inskränkningar

i fullföljdsrätten eller anordningar, som medföra liknande verkan.»

I enlighet med en inom högsta domstolen gjord erinran har förslagets

2 § ansetts böra lända till efterrättelse först vid början af kalenderåret

efter det den föreslagna lagen i öfrigt trädt i kraft. Detta med hänsyn

hufvudsakligen till den olägenhet, som ansetts vara förenad med rubbningar

under löpande kalenderår i den inom högsta domstolen fastställda

indelningen till tjänstgöring.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Förslaget till stadga angående måls handläggning i vissa fall af

Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfälldt.

Beträffande ifrågavarande förslag har föredragande departementschefen

anfört följande (propositionen sid. 58—59 samt 175—176):

»I fråga om högsta domstolen har jag slutligen att yttra mig angående

den af åtskilliga justitieråd ifrågasatta ändring i bestämmelserna

om måls handläggning i plenum. Redan vid tillkomsten af den första i

ämnet utfärdade stadgan, af år 1876, gjordes den mening gällande, att

föremålet för högsta domstolens samfällda afgörande borde vara allenast

den fråga, som föranledt hänskjutande af ett mål till plenum, och att således

målet i öfrigt borde afgöras af den afdelning, där det förekommit.

Stadgan blef emellertid ej affattad i enlighet härmed, och detta har medfört

de inom högsta domstolen påpekade olägenheter. Därest ifrågavarande

stadgande så afmattas, att ej ovillkorligen hela målet skall hänskjutas till

plenum, utan öfverlämnande af endast viss fråga medgifves, lärer häraf,

såvidt jag kan finna, ej vara att befara någon menlig verkan. Tvärtom

har man att räkna, ej blott med den tidsvinst, som säkerligen i de flesta

fall skall uppstå, utan äfven därmed, att föreskriften om måls hänskjutande

till plenum måhända blifver, till nytta för rättsskipningens

enhet, oftare tillämpad än under nuvarande förhållanden, då i tveksamt

fall nödvändigheten af ett vidlyftigt måls förnyade föredragning i hela

dess vidd kan tänkas inverka på afgörandet af frågan, om plenibehandling

skall äga rum eller ej. På sålunda anförda skäl får jag tillstyrka

den föreslagna förändringen. Att den afdelning, som beslutat plenum

angående viss fråga, skall vid domens meddelande vara skyldig iakttaga

hvad om denna fråga blifvit i plenum bestämdt, torde ej vara nödigt att

uttryckligen föreskrifva.

Utom nu berörda ändring i föreskrifterna om plenimålen torde några

ytterligare böra däri företagas såsom en följd af andra, af mig föreslagna

lagändringar. Sålunda lärer stadgandet, att alla justitieråden skola, där

laga hinder icke möter, deltaga i plenum, höra begränsas så, att det ej

gäller de justitieråd, hvilka göra tjänst i lagrådet. Och hvad angår föreskriften,

att vissa mål, som fordra skyndsamt afgörande, ej skola öfverlämnas

till plenum, där sådant mål förekommer under tiden från och med

den 1 juni till och med den 15 september, torde berörda tidrymd kunna

inskränkas till månaderna juni, juli och augusti. Vid affattandet af nämnda

föreskrift synes nämligen hafva varit förutsatt, att alla tre afdelningarnas

samlande till plenum efter sommarferierna ej skulle kunna ske före oktober

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 5

månads ingång, men sådant lärer för framtiden låta sig göra redan i

midten af september.»

»Det har framhållits, att den tidsbesparing, som stode att vinna därigenom

att ett och annat vidlyftigare mål icke såsom nu blefve i sin helhet

handlagdt af domstolens afdelningar samfälldt, kunde blifva ganska

ringa i förhållande till den tidsförlust, som den nya anordningen komme

att i andra afseenden medföra. Plenum komme att hållas vida oftare än

hittills varit fallet. Det mången gång svårlösta spörsmålet, huruvida ett

mål i hela dess vidd eller endast viss fråga däri borde hänskjuta^ till

plenum, skulle säkerligen ofta föranleda tidsödande öfverläggning på afdelningen.

När blott viss fråga i ett mål förelåge till pröfning af domstolens

afdelningar samfälldt, skulle tvifvelsutan de ledamöter, hvilka förut ej

deltagit i målets behandling, i regel anse sig nödsakade påfordra att målet

i hela dess vidd föredroges, och för målets slutliga afgörande af de ledamöter,

hvilka såsom afdelning hänskjutit frågan till plenum, måste nästan

städse rubbning inträda i högsta domstolens indelning till tjänstgöring på

ett sätt, som i icke oväsentlig mån vore bi liderligt för arbetets jämna och

oafbrutna gång.

Ur annan synpunkt har ock inom högsta domstolen blifvit anmärkt,

att hänskjutande till plenum — af hela målet eller viss fråga däri — fördröjde

målets slutliga afgörande, och att det vore mot grunderna för en

riktig processordning stridande, att ett mål afgjordes delvis af domstolens

ledamöter samfälldt och delvis af endast vissa ledamöter. Verkliga olägenheter

till men för part vore icke uteslutna, i fall den enhetliga pröfningen

af mål kastades å sido.

Att den tilltänkta nya anordningen måhända komme att höja antalet

af de fall, då plenum påkallas, antydde jag redan vid remissen af

förslaget, men trodde mig däri kunna se ett af dess företräden framför

gällande rätt. Försåvidt det måste medgifvas, att ett måls slutliga afgörande

alltid i någon mån fördröjes genom plenibehandling och att, när

blott viss fråga i målet varit hänskjuten till plenum, af målets vidare

handläggning stundom torde vållas rubbning i den fastställda indelningen

till tjänstgöring, synes mig detta vara olägenheter, som väl

uppvägas af ökad enhet och säkerhet i rättsskipningen. Och de betänkligheter

i öfrigt, hvilka inom högsta domstolen yppats mot förslaget, kan jag ej

heller finna välgrundade. Det torde vara berättigadt antaga, att yrkande om

plenibehandling af allenast viss fråga i ett mål icke skall framställas i

annan händelse, än då fördelarna däraf äro påtagliga. Tvånget för närvarande

att, därest man ej vill helt och hållet afstå från vinsten af ett

samfälldt afgörande, till handläggning i plenum hänskjuta målet i hela

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

dess vidd har onekligen i derå fall visat sig olämpligt. Att för sådana

fall bereda möjlighet till ett mindre tyngande förfaringssätt är den föreslagna

nya anordningens hufvudsakliga syfte. Den större frihet, som

härigenom skulle lämnas högsta domstolen, lärer vara att bedöma ur den

synpunkt att såsom år 187o yttrades af dåvarande justitiestatsminister!!

vid föredragning af en liknande fråga — för rikets'' högsta domstol den

minsta möjliga reglementering är den bästa.

På nu angifna grunder har jag ansett de inom högsta domstolen

mot det remitterade förslaget gjorda erinringar icke böra föranleda ändring

däri.»

Förslaget till lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

_ Enligt det af Riksdagen antagna förslaget till ny lydelse af 17 §

regeringsformen skall Konungens rätt att pröfva och afgöra besvär, som

jämlikt författningar hos Konungen fullföljas i statsdepartementen i den

omfattning, som bestämmes i särskild lag, uppdragas åt minst 7 regeringsråd.

I öfverensstämmelse härmed har första stycket af lagförslagets första

paragraf erhållit sin affattning.

Med afseende å den i paragrafens andra stycke förekommande bestämmelsen

om regeringsrättens arbetstid har departementschefen till statsrådsprotokollet

aniört följande (propositionen sid. (52):

Ferier, _ »Om, på sätt jag antagit, lösdrifvaremålen och målen om återkallelse

af villkorligt medgifven frihet icke förläggas till regeringsrätten, torde dess

arbete kunna afbrytas för två månader af sommaren. Väl kan det ej anses

uteslutet, att ett mål af brådskande art krafvel’ behandling under ferierna,

exempelvis. ett mål om riksdagsmannaval, när urtima riksdag är inkallad.

Och regeringsåätten bör naturligtvis då sammanträda. Men dylika fall

torde vara så sällsynta, att de knappast spela någon roll vid bedömandet

af huru regeringsrättens arbete må kunna ordnas.»

Beträffande lagförslagets 2 § har departementschefen anfört följande

(propositionen sid. 17—21, 29—30, 46—47):

Gränsen »Det är klart, att icke alla administrativa besvärsmål äro ägnade att

”rt^ens^ch ''1 s*n öfverflyttas från regeringen till regeringsrätten. I de förslag

regerings- om bildandet af en sådan domstol, hvilka under årens lopp framkommit,

r^iöri\et ^ar s;^lin^a alltjämt förutsatts, att själfva personvalet i befordrings9

frågor skall tillhöra Kungl. Maj:t i statsrådet. Och äfven i åtskilliga

öfriga mål synes ett allmänt intresse hafva den öfvervägande betydelse,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlutande N:o 15.

7

att deras afgörande bör vara regeringsmakten förbehållet, eller, från en Behörighetsannan

synpunkt sodt, den enskildes intresse vara så svagt, att det ökad

skydd för verkliga rättigheter, hvilkct man genom besvärsinålens upp- bettinkanSet

dragande åt en administrativ högsta domstol söker vinna, icke där har

någon uppgift att fylla. Hvar och huru gränsen är att draga mellan

regeringens och regeringsrättens kompetens, är emellertid en synnerligen

svårlöst fråga.

Det underdåniga betänkandet »— om inrättande af en administrativ

högsta domstol eller regeringsrätt, afgifvet den 25 maj 1907 af landshöfdingen

in. in. Hj. L. Hammarskjöld — »bygger i detta afseende på den

princip, att frågor om rättstillämpning böra anförtros åt regeringsrätten,

medan frågor om blott lämpligheten eller ändamålsenligheten af beslut eller

åtgärd afgöras af regeringen. Det uppvisas, hvilka svårigheter möta vid

en följdriktig tillämpning af denna princip. Ofta förekomma frågor om

rättstillämpning i intim förening med andra frågor, exempelvis i befordringsmål,

där iakttagandet af laga former alltid kan blifva föremål för

rättslig pröfning; ofta är det tvifvelaktigt, om de föreliggande frågorna

hafva karaktären af rättstillämpningsfrågor; ej sällan innefattas i samma

mål mera fristående frågor af tämligen olika natur, till exempel, i vägdelningsmål,

frågorna om och huru en väg bör indelas till allmänt underhåll.

Dessa svårigheter lösas — enligt betänkandet — på det sätt, att hvarje

administrativt besvärsmål, utan undantag, hänvisas till regeringsrätten,

som likväl äger pröfva det allenast ur rättsliga synpunkter enligt regler

nära öfverensstämmande med dem, hvilka i kommunalförfattningarna äro

gifna i fråga om den enskildes rätt till besvär. Stundom kan en sådan

pröfning vara tillfyllest för målets afgörande, antingen därför att allenast

rättstillämpningsfrågor äro föremål för besvären eller emedan en preliminär

dylik fråga löses på sådant sätt, att vidare pröfning uteslutes. Regeringsrätten

har då att slutligen döma i målet. Men om däri förekommer

fråga, hvars afgörande beror på bedömande af besluts eller åtgärds lämplighet

och ändamålsenlighet, skall regeringsrätten öfverlämna dylik fråga

till föredragning i statsrådet. I sådant fall blir alltså samma mål, ehuru

visserligen ur olika synpunkter, pröfvadt af både regeringsrätten och regeringen.

Den föreslagna lagen om regeringsrätten angifver vissa grupper

af mål, som kunna anses typiska för de båda möjliga förfaringssätten: att

regeringsrätten ensam afgör målet eller hänskjuter det, i större eller

mindre del, till Kungl. Maj:t i statsrådet.

Onekligen synes den sålunda föreslagna ''kvalitativa’ bestämningen

af regeringsrättens kompetens erbjuda åtskilliga beaktansvärda fördelar.

Lagstiftaren befrias frän den vanskliga uppgiften att, genom all
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

manna bestämmelser eller en detaljerad uppräkning, afgöra hvilka mål

skola pröfvas af regeringsrätten, hvilka i statsrådet, och den underordnade

myndigheten eller parten behöfver likväl ej stanna i ovisshet om

sättet för talans fullföljd. Åt lagtexten kan gifvas en koncis affattning.

Det stränga genomförandet af en bestämd princip kan ej heller undgå att

verka tilltalande.

Vid den behandling, som inom justitiedepartementet ägnats nu

föreliggande fråga och hvari de enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31

maj 1907 tillkallade sakkunnige tagit del, har emellertid den sålunda

föreslagna anordningen väckt betänkligheter. Den dubbla föredragningen i

O O O O O

samma mål kan lätt innebära en misshushållning med tid och arbetskraft

och synes redan af sådan orsak mindre tillrådlig. Allvarligare synes mig

dock vara, att själfva pröfningen af den i målet förda klagan ofta lärer

blifva lidande på, att den icke i allo verkställes af samma myndighet. Man

äfventyrar, att det samlade helhetsintryck af alla omständigheterna i ett

mål, hvilket lämnar så god vägledning för bedömande af målets skilda

delar, icke kommer till sin fulla rätt. Tvånget för den profvande myndigheten

att i sitt afgörande begränsa sig till vissa delar af målet, till

vissa grunder för besvären, kan sålunda försätta den i sämre ställning än

den myndighet, hvars beslut öfverklagas. Och vidare torde man för ingen

del hafva kommit ifrån de svårigheter i fråga om gränsbestämningen

mellan regeringens och regeringsrättens kompetens, hvilka man genom

den nu ifrågavarande ordningen velat undvika eller lösa; de äro blott

flyttade från lagstiftningens område in på lagtillämpningens. Den föreslagna

norm, efter hvilken regeringsrätten skulle hafva att själf utstaka

gränserna för sin behörighet, synes nämligen ej vara sådan, att den därvid

lämnar erforderlig ledning. Väsentligen hämtad från kommunallagarna,

där den afser att till skydd för kommunernas autonomi inskränka

myndigheternas granskning till formella frågor, måste den blifva

otydlig eller missvisande, då den får till uppgift att reglera jämväl en

materiell pröfningsrätt. Det kan befaras — helst i betraktande af det

ofta mindre rediga och klara sätt, hvarpå besvärsskrifterna äro affattade —,

att de rent formella frågorna, hvilka delar af besvären borde falla under

regeringsrättens pröfning och huru, vid öfverlämnande af ett mål till föredragning

i statsrådet, resultatet af denna pröfning borde angifvas, komme

att inom regeringsrätten föranleda täta diskussioner. Tid och skarpsinne

blefve sålunda offrade på frågor, hvilka för själfva målet saknade

betydelse, och en benägenhet för formalism kunde lätt vinna insteg. Den

tanken ligger äfven nära, att en alltför snäf begränsning af regeringsrättens

kompetens blefve till skada för den auktoritet, som bör tillkomma

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

en myndighet med uppgift att döma i Konungens namn. Eu domstol,

hvilken i ett flertal fall blott hade att utföra den enkla granskningen, huruvida

målet år desert eller icke, kunde svårligen i den allmänna meningen

anses likvärdig med regeringen eller vår nuvarande högsta domstol.

Jag bör tillägga, att det icke synes möjligt finna en regel, hvilken,

med uppgift att begränsa regeringsrättens kompetens ur samma synpunkter

som den i förslaget upptagna, bättre än denna fyller sitt ändamål.

De olägenheter, Indika sålunda synts mig vara förknippade med det Departesätt

hvarpå gränserna för regeringsrättens verksamhetsområde blifvit i förslag

förslaget utstakade, torde äga den betydelse, att man bör tillgripa den i behörigandra

utväg, som i betänkandet anvisas: en i lagen verkställd, fullt uttöm- l(enu,neramande

fördelning af besvärsmålen i sådana, som i sin. helhet afgöras af tionsmetod).

regeringsrätten, och andra, Indika behandlas i lamt administrativ väg.

Lämpligast sker sådan fördelning, på sätt i betänkandet finnes angifvet,

genom en uppräkning, enumeration, af de mål, som äro att hänföra till

den ena af grupperna. Alla icke uppräknade mål falla inom den andra.

Gifvet är att, vid en tillämpning af enumerationsinetoden, principen

om regeringsrättens befogenhet att pröfva alla frågor om rättstillämpning,

men ej heller andra, icke kan strängt genomföras. Till en början är

det klart, att i de mål, hvilka förbehållas regeringen, frågorna om målets

behöriga fullföljd och om den underordnade myndighetens formella kompetens

äro af rättslig natur, likasom att verkliga incidenspunkter af sådan

art kunna där förekomma. I regeln lärer dock pröfningen af dylika

frågor vara af den enkla beskaffenhet, att den väl kan försiggå vid målets

afgörande hos Kungl. Maj:t i statsrådet och att något men för skötseln af

viktigare regeringsärenden ej kan däraf vållas. Skulle i något fall afgörandet

synas tvifvelaktigt, står det alltid regeringen öppet att infordra

utlåtande från regeringsrätten. Vidare och om en verklig lättnad skall

vinnas i statsrådets arbetsbörda, lärer det vara af nöden, att till regeringsrätten

öfverfiyttas mål, hvilka kunna synas i öfvervägande grad falla inom

området för administrationens fria pröfning. Såsom exempel på dylika

mål nämner jag mål angående vägdelning, däri frågor om vägs egenskap

af allmän väg, om medgifvande till annan vägbredd än den såsom regel

föreskrifna, om färjas storlek och beskaffenhet med flera dylika spörsmål

af mången kunna anses sakna rättstillämpnings karaktär. Att åt regeringsrätten

anförtro äfven frågor, med afseende å hvilka de administrativa

myndigheterna hafva en mera obunden pröfningsrätt, synes dock icke i och

för sig kunna väcka betänklighet. Äfven de allmänna domstolarna hafva

ofta att träffa sitt afgörande efter skälighets- eller lämplighetsgrunder,

exempelvis i vattenaflednings- och uppdämningsmål, i mål om skadestånds

Bih. till Likså. Prot. 1909. 7 Sami. 14 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Olika sätt

för enumerationens

verkställande.

belopp, och så vidare. Det kan ej antagas, att regeringsrätten skall, där

ett diskretionärt bedömande bör äga ruin, anlägga en främmande synpunkt,

att den skall sakna sinne för den själfständighet, det initiativ,

som bör utmärka administrationen. Men väl måste det anses önskligt, att

man icke undanhåller regeringsrätten hvarje fråga, där ett friare utrymme

är lämnadt åt omdömet, och sålunda gifver anledning till, att hos dess

medlemmar stadgas ett ensidigt juridiskt betraktelsesätt.

Om det sålunda icke kan eller bör ifrågakomma att åt regeringsrätten

uppdraga allenast rättstillämpningsfrågor och hos regeringen kvarhålla

alla frågor, som kunna anses bero på bedömande af besluts eller åtgärds

lämplighet, måste dock utskiftningen af mål mellan regeringen och regeringsrätten

verkställas med ständig hänsyn till, att mål af hufvudsakligen

rättslig ckaraktär böra komma under den administrativa domstolens pröfning.

A andra sidan böra uppenbarligen de mål bedömas af regeringen,

i hvilka afgörandet har den vikt för det allmänna, att deras öfverflyttning,

tvärt emot syftet med reformen, kunde sägas innebära ett försvagande åt

regeringsmakten. Men jämte dessa två ledande grundsatser äro äfven andra

omständigheter förtjänta af beaktande och göra sig med växlande styrka

gällande i fråga om olika slag af mål.

Huru öfverflyttningen skall i detalj genomföras, måste naturligen

kunna i en mängd fall vara föremål för olika meningar. 1 särskilda

tabeller, hvilka torde få bifogas protokollet (bilaga A), har jag låtit verkställa

en uppdelning af de åren 1899—1906 hos Kungl. Maj:t i statsrådet

afgjorda besvärsmål i två grupper, efter som målen sjmts mig vara

af beskaffenhet att böra pröfvas af regeringsrätten eller af Kungl. Maj:t i

statsrådet. Tabellerna äro upprättade med ledning af dels den statistik för

åren 1899—1903, hvilken är bearbetad i det underdåniga betänkandet,

dels en efter samma grunder gjord ytterligare statistik, omfattande åren

1904—1906.»

»I det förslag till stadga för regeringsrätten, hvilket år 1856 framlades

af Kungl. Maj:t för Rikets Ständer, var, i öfverensstämmelse med det

då hvilande grundlagsförslaget i ämnet, regeringsrättens kompetens förutsatt

såsom regel, och de undantagsfall, som borde komma under regeringens

bedömande, voro i blott fem punkter angifna. Min i anslutning till tabellerna

lämnade redogörelse torde ock väcka den föreställning, att genom

en dylik enumeration tyngande vidlyftighet skulle bäst kunna undvikas,

öfverskådlighet och reda vinnas. De mål, hvilka fortfarande böra hemfalla

under regeringens pröfning, kunde synas ägnade att sammanföras

under några få allmänna rubriker; regeringsrättens behörighet omfattar

däremot en mångfald olikartade mål, såsom redan framgår af den i det

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

underdåniga betänkandet gjorda uppräkningen, hvilken dock ingalunda

gör anspråk på fullständighet.

Vid närmare öfvervägande torde det dock finnas vara rådligast och

tryggast att låta enumerationen afse de till regeringsrätten hänförliga

målen. Att med den otvetydighet och klarhet, soin ett lagbud bör äga,

affatta de allmänna regler, hvilka jag angifvit såsom normgifvande för

regeringens kompetens, lärer nämligen icke vara möjligt. Väljer man åter

att uppräkna de grupper af mål, som böra pröfvas af regeringsrätten,

möta väl äfven på denna väg stora svårigheter, men de flesta af dessa

grupper äro dock redan nu definierade i de för förvaltningsmyndigheter

gällande instruktioner med flera författningar, hvilka sålunda erbjuda god

fedning. Vidare måste man räkna med möjligheten, att vid enumerationens

verkställande förbisetts något eller några af alla de olika slag utaf administrativa

besvärsmål, hvartill mängden af gällande lagar och författningar

kan gifva upphof, liksom ej heller får förglömmas, att lagstiftningen alltjämt

"skall skapa nya fall. Anser man önskligt, att dessa förbisedda eller

nya fall komma under bedömande af Kungl. Maj:t i statsrådet, bör enumerationen

gälla de mål, som upptagas af regeringsrätten, och tvärtom. Att

ur denna synpunkt ett uppräknande af de till regeringsrätten hänförliga

målen är att föredraga, kan ej vara tvifvelaktigt. Med den vidsträckta

rätt till talans fullföljd, som i vårt land är medgifven, kunna nämligen

hos Kungl. Maj:t anföras besvär i de mest olikartade ämnen, hvilka snarare

bort genom ansökan omedelbart bringas under Kungl. Maj:ts pröfning och

som hos en administrativ domstol icke kunna erhålla annat än en blott

formell behandling. Det kan sålunda befaras, att en regel, som läte hvarje

i lagen ej särskildt omnämndt mål bedömas af regeringsrätten, understundom

kunde leda därhän, att regeringsrätten komme att behandla mål, hvilka

enligt sakens natur bort, såsom hittills, afgöras af regeringen. Och en

befogenhet för regeringsrätten att i dylika, i lagen ej uppräknade fall

hänskjuta målet till afgörande hos Kungl. Maj:t i statsrådet synes icke

kunna medgifvas, därest man ej vill uppgifva fördelarna af fasta behörighetsgränser.

Om däremot lagens tystnad kommer att till regeringen föra

något mål, som på grund af sin beskaffenhet är ägnadt att bedömas af den

administrativa domstolen, erbjuder regeringens otvifvelaktiga rätt att infordra

domstolens utlåtande ett godt medel att minska den oegentlighet,

hvartill kompetensreglerna sålunda gifvit anledning. I sådan händelse blifva

utsikterna för en god pröfning åtminstone ej ringare än enligt nuvarande

ordning.

Enligt min mening bör alltså lagen om regeringsrätten innefatta en

uppräkning af de mål, som falla inom området för regeringsrättens be*

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Ytterligare hörighet. För att såvidt möjligt göra den vidlyftiga uppräkningen öfvermtionen!

"siktlig, torde målen böra sammanföras i vissa hufvudgrupper. Att härvid

följa ärendenas fördelning enligt gällande dcpartementalstadga synes dock ej

lämpligt. Grupperingen lärer böra verkställas efter målens inre samhörighet.»

»Det skall nu icke förnekas, att enumerationen såsom normgifvande

för regeringsrättens kompetens är i vissa afseenden underlägsen den kvalitativa

gränsbestämningen. Medan sålunda, enligt den i det underdåniga

betänkandet föreslagna ordning, regeringsrätten inom mången kategori af

mål kunnat allt efter målens växlande beskaffenhet bestämma sättet för

besvärens slutliga pröfning, måste vid enuinerationsmetodens tillämpning

en sådan smidighet i förfarandet umbäras. Det kan vidare ej förebyggas,

att samma fråga uppkommer till afgörande än hos Kungl. Maj:t i statsrådet

och än hos den administrativa domstolen. Jag har ock redan i annat

sammanhang påpekat, hurusom enumerationen lätteligen kan vara eller, med

lagstiftningsarbetets fortgång, blifva ofullständig.

Hvad sålunda kan anmärkas mot enumerationsmetoden synes mig

dock vara af jämförelsevis liten betydelse. Har vid bestämmandet af

regeringens och regeringsrättens inbördes kompetens hänsyn tagits till

alla de besvärsmål, hvilka under de senaste åtta åren pröfvats af Kungl.

Maj:t i statsrådet, lärer något praktiskt viktigt fall ej kunna vara förbigånget.

Ej heller skall det möta svårighet att, om ett verkligt behof

däraf visat sig, ändra eller fullständiga den i lagen gjorda uppräkningen.

I flertalet af de fall, då regeringen kan hafva att bedöma en eljest till

regeringsrättens pröfning hörande fråga, skall enligt lagens bestämmelse

ett utlåtande i frågan föreligga från regeringsrätten. Dennas förut af mig

antydda befogenhet att underställa ett besvärsmål regeringens pröfning

skall säkerligen ock, liksom den rätt Kungl. Maj:t i statsrådet äger att infordra

den administrativa domstolens utlåtande, i sin mån bidraga till,

att olägenheterna af enumerationen göras mindre kännbara.

Till sist må påpekas, att en tillämpning af enumerationsmetoden icke

behöfver förringa den trygghet i afseende på sättet för fullföljd, som,

efter hvad jag förut sagt, skänkes enskilda klagande och underordnade myndigheter

genom den i det underdåniga betänkandet förordade anordningen.

Hvilken af de ifrågavarande metoderna än användes för bestämmandet

af regeringens och regeringsrättens kompetens, kunna besvären i hvarje

mål ställas till Konungen och ingifvas i vederbörande statsdepartement.

Det är först sättet för besvärens handläggning, som röner inverkan af,

huru behörighetsfrågan blifvit löst.»

Angående de närmare skäl, som för enumerationen varit bestämmande,

får utskottet hänvisa till propositionen (sid. 21—43).

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 13

Beträffande instansordningen för vissa mål och de därmed samman- Mål angåenhängande

frågorna om behandlingen af mål angående afl bni n gs fö r 111 å ner, def"f^Jj.a''

skiftesmål in. in. anför departementschefen (propositionen sid. 177—179): skiftesmål

»Enligt 4 mom. af det remitterade förslagets 2 § skall regeringsråd m- mten

hafva att upptaga och afgöra mål om aflöningsförmåner m. fl. likartade

mål. När detta förslag af mig föredrogs inför Eders Kungl. Magt,

framhöll jag, att de allmänna domstolarna hittills ansett sig oförhindrade

pröfva talan om lön eller pension, äfven om denna redan blifvit af Kungl.

Maj:t i statsrådet ogillad, men att, därest mål af ifrågavarande slag öfverflyttades

från regeringen till regeringsrätten, tillika borde ineddelas sådana

stadganden, att dylika mål icke vidare komme att upptagas af de allmänna

domstolarna. Jag yttrade ock, att en särskild instansordning torde böra

inrättas för pröfning af anspråk på lön eller pension, i allt fall försåvidt

anspråket vore riktadt mot statskassan, och antydde, efter hvilka grunder

ett lagförslag i ämnet kunde tänkas uppgjordt.

T anslutning till hvad jag sålunda vid remissen af förslaget anfört,

hafva högsta domstolens flesta ledamöter erinrat, att öfverflyttning af omförmäldarrnål

från regeringen till regeringsrätten icke lämpligen bör komma

till stånd under annan förutsättning, än att de ej vidare få upptagas

af de allmänna domstolarna. Samma ledamöter hafva därvid jämväl påpekat,

att en dylik inskränkning i domstolarnas behörighet syntes icke

utan fara för rättssäkerheten kunna ske, med mindre det tillsåges, att den

administrativa instansordningen beträffande mål af ifrågavarande art vore

inrättad på ett med hänsyn till målens utredning fullt betryggande sätt.

Allenast under förutsättning att detta villkor uppfylldes, funne dessa

ledamöter sig kunna tillstyrka bifall till förslaget i förevarande del.

Eders Kungl. Maj:t har den 9 i denna månad meddelat beslut om

verkställande af utredning för upprättande af förslag rörande den tilltänkta

särskilda instansordningen. Uppenbart är dock, att denna fråga

icke kan vara löst redan vid den tidpunkt, då regeringsrättens verksamhet

torde begynna. Emellertid synes mig detta ej utgöra hinder mot att

regeringsrätten omedelbart kommer att öfvertaga regeringens befattning

med ifrågavarande mål. Så länge, efter målens öfverflyttning från regeringen

till regeringsrätten, den nuvarande administrativa processen bibehålies

i öfrigt oförändrad, måste det visserligen stå vederbörande öppet

att, oafsedt regeringsrättens pröfning, få tvisten dragen under allmän

domstol. Men detta interimistiska förhållande innebär, enligt min uppfattning,

en mindre olägenhet än som skulle ligga däri, att regeringen

fortfarande blefve betungad med afgörandet af dessa ingalunda fåtaliga

eller i allmänhet enkla mål. De öfvergångsbestämmelser, hvilka — såsom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

högsta domstolens majoritet äfven påvisat — torde erfordras med afseende

å målens behandling, synas mig alltså böra gälla icke regeringens och regeringsrättens

inbördes behörighet utan de allmänna domstolarnas kompetens

och lära förty böra meddelas först i sammanhang med fastställandet

af den förändrade administrativa processordningen.

Vid det tillfälle, då Eders Kungl. Maj:t, täcktes besluta, att högsta

domstolens yttrande skulle inhämtas öfver ifrågavarande lagförslag, anmärkte

jag, hurusom förslagets slutliga lydelse, såvidt anginge vissa delar

af enumerationen, icke kunde bestämmas, förrän den tilltänkta omorganisationen

af kammarrätten och kammarkollegium blifvit genomförd. Beslut

om reglering af löneförhållandena m. m. vid dessa ämbetsverk hafva nu

blifvit fattade af 1908 års Riksdag. För kammarrätten har ock ny instruktion

gifvits den 31 nästlidne december, under hvilken dag äfven utfärdats

kungörelser angående vissa därmed sammanhängande ämnen.

Det är sålunda numera fastslaget, att klagan ej må föras öfver

kammarrättens beslut i mantalsskrifningsfrågor. I följd häraf böra mål

om mantalsskrifning, upptagna i 2 § 15 mom. af det remitterade förslaget,

icke omnämnas i enumerationen. Men i öfrigt föranleder omorganisationen

af de ifrågavarande ämbetsverken icke någon ändring i uppräkningen

af de mål, som höra till regeringsrättens upptagande och afgörande.

Kammarkollegium skall ej, såsom löneregleringskominittén föreslagit, blifva

sista instans i dit fullföljda besvärsmål, och kammarrättens beslut i debiterings-

och beskattningsmål skola fortfarande få dragas under Kungl.

Maj:ts pröfning.

I detta sammanhang må äfven nämnas, att kammarkollegium enligt

den nya organisätionen icke skall vara mellaninstans i de s. k. kommunikationsmålen,

hvilka alltså i likhet med vissa andra, till antalet dock

mindre betydande mål komma att från de lokala myndigheterna fullföljas

omedelbart till Kungl. Maj:t för att afgöras i regeringsrätten. Det var

väsentligen med hänsyn till en sådan förenklad instansordning och det

däraf föranledda ökade arbetet hos den högsta instansen, som jag, på sätt

Eders Kungl. Maj:t behagade erinra sig, vid den föregående behandlingen

af frågan om regeringsrättens verksamhet icke ansåg mig kunna tillstyrka

att, innan någon erfarenhet ännu vunnits om storleken af regeringsrättens

arbetsprodukt, öfverflytta skiftesmålen från högsta domstolen till regeringsrätten.

Önskvärdheten af dessa måls öfverflyttning till regeringsrätten

har sedermera framhållits af Riksdagens konstitutionsutskott i dess förenämnda

utlåtande. Jag har dock ej kunnat öfvergifva den mening, att

en sådan åtgärd icke bör under den närmaste tiden vidtagas; och det må

tillåtas mig att ånyo erinra jämväl därom, att frågan om dessa måls be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 1!j.

dömande i sista instans icke kan slutligen pröfvas annat än i sammanhang

med den allmänna revision af skiftesstadgan, som för närvarande är under

arbete. Vid granskningen af nu förevarande lagförslag har ej heller

skiftesmålens upptagande i enumerationen förordats af någon bland högsta

domstolens ledamöter.»

Med afseende å bestämmelserna i 3 och 4 §§ uti ifrågavarande lagförslag

yttrar departementschefen (propositionen sid. 31 — 32, 43—46):

»Jag har förut nämnt, att jag, lika med det underdåniga betänkandets Mål angåförfattare,

anser besvärsmål rörande sökt fastställelse å menighets beslut höra

pröfvas af Kung!. Maj:t i statsrådet. 1 betänkandet äro de kommunala mål, m. m.

hvilka i motsats härtill böra komma under regeringsrättens bedömande, rubricerade

såsom angående ''den lagliga giltigheten’ af meddeladt beslut.

Ett sådant uttryckssätt kan vara berättigad^ när man, såsom i betänkandet,

endast åsyftar kommuns eller landstings beslut, hvilka få öfverklagas allenast

på vissa i författningarna angifna grunder. Men då regeringsrättens

kompetens skall utsträckas till andra inenighetsbeslut, beträffande hvilka

besvärsrätten ej är sålunda begränsad, t. ex. beslut af vägstämma, kunde

det med skäl anses tvifvelaktigt, hvad som borde förstås med beslutets

lagliga giltighet. Det synes ej heller möjligt att genom en annan formulering

direkt angifva, hvilka mål rörande inenighetsbeslut böra, i motsats

till målen om sökt fastställelse därå, tillhöra regeringsrättens afgörande.

Man torde därför böra välja den utväg att i enumerationen helt allmänt

upptaga mål angående ifrågavarande beslut och i en tilläggsbestämmelse

göra undantag för det fall, att besvären röra sökt fastställelse. Då emellertid

fastställelse ofta måste vägras af skäl, som utgör giltig anledning till

besvär och således regelmässigt pröfvas af regeringsrätten, t. ex. att beslutet

strider med allmän lag eller författning eller annorledes öfverskrider

deras befogenhet, som fattat det, synes för upprätthållandet af rättstillämpningens

enhet nödigt föreskrifva, att regeringsrätten skall afgifva utlåtande

i målet. För det fall, som någon enstaka gång inträffar, att i samma mål

är fråga både om besvär öfver beslutet och om — hos underordnad myndighet

sökt — fastställelse därå, torde äfven böra gälla, att regeringsrätten

skall med eget utlåtande öfverlämna målet i dess helhet till Kungl Maj:t

i statsrådet.

Det framhålles i det underdåniga betänkandet, att kommunala besvärsmål

rörande skolväsendets ordnande intaga en särställning på grund

af den tillsynsrätt, som domkapitlet äger. Med begagnande af denna rätt

företager domkapitlet ej sällan en pröfning, som går utöfver eller på sidan

af de hos domkapitlet anförda besvär. Lämpligen torde dessa mål be
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Ytterligart

kompetens
regler.

Besvär

jämte ansökan.

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

handlas på samma sätt som de, i hvilka fråga är om sökt fastställelse å

menighets beslut.»

»Jag har redan nämnt, hurusom det beträffande några i enumerationen

upptagna mål synes nödigt föreskrifva, att regeringsrätten under viss förutsättning

skall med eget utlåtande öfverlämna målet till afgörande hos Kungl. Maj:t

i statsrådet. Och ytterligare föreskrifter af liknande art torde erfordras.

När nämligen ett mål af viss beskaffenhet genom enumerationen

hänföres till regeringsrättens bedömande, blifver därmed intet uttryckligen

sagdt om regeringsrättens kompetens för den händelse, att i ett dylikt

mål till pröfning förekommer jämväl annat ämne än det, som i lagen upptagits

för målets karakterisering. Väl torde det vara uppenbart, att regeringsrätten

är behörig handlägga äfven ett mål af sådan mera omfattande

natur, därest det icke i något afseende faller utom ramen för de i enumerationen

angifna frågor, utan blott utgör en kombination af flera, hvart

för sig till regeringsrätten hänförliga mål. Men det låter tänka sig, att

ett mål angår ämnen, af hvilka något men ej alla uppräknas i lagen.

Och säkerligen skulle regeringsrätten, om ej annat uttryckligen stadgades,

icke hafva något att skaffa med ett dylikt mål.

Att regeringsrätten sålunda blefve helt och hållet ställd utanför besvärens

pröfning, skulle dock tydligen ej vara lämpligt. Här torde böra

gälla samma regel, som jag ansett mig kunna förorda i fråga om vissa

kommunala mål, att nämligen regeringsrätten skall afgifva utlåtande i

målet och därefter hänskjuta det till regeringens bedömande.

Svaret är härmed gifvet på den af mig förut berörda frågan om

förfarandet i det fall, att besvär rörande tillsättning af folkskoleläraretjänst

innefatta klagan öfver både skolrådets förslag och själfva valet å kyrkostämman.

Det må framhållas, hurusom nyssnämnda regel icke kan medföra

sådana olägenheter, som jag trott vara förknippade med den i det underdåniga

betänkandet föreslagna anordning. Sålunda bör genom enumerationen

vara förebyggd hvarje tvekan om, när ett hänskjutande till Kungl.

Maj:t i statsrådet skall äga rum. Och målets skilda delar komma att

underkastas en enhetlig pröfning. För öfrigt är att märka, att regeringsrätten

gifvetvis är oförhindrad förordna om klyfning af ett besvärsmål,

däri skilda frågor blifvit utan inre sammanhang hopförda. Säkerligen

skall ifrågavarande regel blott i enstaka undantagsfall behöfva tillämpas.

Att med besvär förenas ansökan om meddelande af dispens eller om

vidtagande af annan åtgärd, hvilken skulle på Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet

ankomma, torde, på sätt ock är iakttaget i den lag om regeringsrätten,

som föreslås i det underdåniga betänkandet, icke böra föranleda,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

17

att jämväl besvären afgöras af regeringen. Den pröfning, som en sådan

ansökan påkallar, är till sin natur fullt skild från pröfningen af besvären

och griper ej in på området för denna.

Annat kunde förhållandet synas vara med det i samma lagförslag

lika behandlade fall, att ett mål såväl genom besvär som genom underställning

inkommit till Kungl. Maj:t. Underställningen bringar under

Kungl. Maj:ts bedömande alla omständigheterna i ett mål, äfven de formellt

rättsliga, exempelvis frågan om det underställda beslutets lagliga

tillkomst. Huruvida besvär anförts eller icke, är, efter underställningens

begrepp, likgiltigt för frågan om vidden och arten af pröfningen i målet.

Sålunda har Kungl. Maj:t i flera fall, där underdånig ansökning gjorts om

fastställelse å kommuns beslut, afslagit ansökningen på grunder, som

kunnat i besvär åberopas, t. ex. därför att de beslutande öfverskridit sin

befogenhet eller att ärendet icke blifvit i laga ordning handlagdt. I 1856

års förut af mig omnämnda förslag till stadga för regeringsrätten fanns

ock föreskrifvet, att besvär angående beslut, Indika efter författningarna

borde underställas Kungl. Maj:ts pröfning, voro undantagna från regeringsrättens

pröfning och afgörande. En dylik regel skulle emellertid medföra,

att besvär af fullt enahanda slag blefve pröfvade än af regeringen, än af

regeringsrätten och synes därför ej tillrådlig. Äfven i nu ifrågavarande

afseende torde alltså lagförslaget böra följas, m. a, o., regeringsrättens behörighet

att pröfva besvär bör ej lida intrång af att ett besvärsmål jämväl

underställningsvis inkommit till Kungl. Maj:t.

Möjligen kunde det ifrågasättas, att i underställningsmål, som är af

beskaffenhet, att besvär i målet skulle tillhöra regeringsrättens pröfning,

dennas utlåtande ovillkorligen borde inhämtas, ehvad besvär anförts eller

ej. Men en föreskrift därom skulle leda utöfver gränserna för hvad eljest

lagstadgats såsom regeringsrättens uppgift — att handlägga besvärsmål.

Det lärer, såsom ock i det underdåniga betänkandet afses, få ankomma på

Kungl. Maj:t i statsrådet, huruvida regeringsrättens utlåtande bör i underställningsmål

infordras.

Däremot anser jag — och kan jämväl härutinnan stödja mig på

betänkandet —, att, då en ansökan om dispens eller dylikt är förknippad

med besvär, som regeringsrätten pröfvat, regeringsrätten bör hafva afgifvit

sitt utlåtande öfver ansökningen, när denna föredrages i statsrådet. Tydligt

är, att sådan föredragning ej erfordras, om redan pröfningen af besvären

ledt till det resultat, hvithet med ansökningen åsyftas.

Utan särskild bestämmelse i lagen torde det vara klart, att Kungl. Maj:ts

beslut bör expedieras under ett, när i anledning af ansökan eller underställning

ett afgörande hos regeringen följer på regeringsrättens pröfning af besvären.

Bill. till Likså. Prot. 1909. 7 Sami. 14 Häft. 3

Besvär i

underställningsmål.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

I förslaget af år 1856 förekom ett stadgande, som de i det underdåniga

betänkandet förordade kompetensregler skulle göra mindre behöflig!,

men som synes mig väl värdt att till sitt väsentliga innehåll återupptagas,

då man vill gifva sådana regler enligt enumerationsmetoden. Jämlikt berörda

förslag ägde regeringsrätten i visst fall underställa ett ärende Kungl. Maj:ts

pröfning i statsrådet, om än någon ansökan ej blifvit i ärendet gjord. Sådan

rätt förefanns, om — efter hvad regeringsrätten vid ärendets handläggning

funnit — enskild person eller menighet koinme att, genom tillämpning af

hvad lag och författningar i ämnet bjöde, tillskyndas sådan tunga, att till

lättnad däri skäligen borde medgifvas antingen något undantag från gällande

stadganden, såvidt sådant vore förenligt med andras lagliga rätt,

eller något bidrag af allmänna medel. En dylik befogenhet för regeringsrätten

synes vara en naturlig motsvarighet till Kungl. Maj:ts i statsrådet

rätt att infordra den administrativa domstolens utlåtande och torde vid en

tillämpning af enumerationsmetoden ej kunna utan olägenhet undvaras.»

Förslage till lag om tjänstgöringen af Kungl. Maj:ts lagråd.

Beträffande ifrågavarande lagförslag har departementschefen anfört

följande (propositionen sid. 52—53):

»Beträffande frågan, huru de ordinarie ledamöterna i lagrådet skola

utses, torde det ur flera synpunkter finnas mest lämpligt, att valet uppdrages

åt de domstolar, bland hvilkas ledamöter valet skall ske, så att högsta domstolen

utser de två justitieråden och regeringsrätten det regeringsråd, som

skall tjänstgöra i lagrådet. Förordnande för extra ordinarie ledamot att

deltaga i granskning af visst lagförslag torde böra meddelas af Kungl.

Maj:t; och lärer man böra för extra ordinarie ledamot uppställa samma

kompetensvillkor, som för justitieråd stadgas i § 17 regeringsformen.

Mot förslaget, att tjänstgöringstiden för ordinarie ledamot af lagrådet

sk^ll i regel vara två år, har ej någon anmärknin g framställts. Då

det emellertid kan tänkas, att granskning af ett omfattande laidörslaof

pågår vid öfvergången från en tjänstgöringsperiod till en annan, lärer

det blifva nödigt föreskrifva, att, därest lagrådet under en tvåårsperiod

börjat handlägga ett ärende, men, då perioden slutar, ej hunnit fullborda

arbetet därå, de afgående ledamöterna skola fortfarande bestrida tjänstgöringen

under ärendets vidare behandling.

Skulle justitieråd eller regeringsråd afgå från sitt ämbete, medan

han är ledamot i lagrådet, bör, till förekommande att periodindelningen

förryckes, den, som i den afgångnes ställe insättes i lagrådet, erhålla för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

ordnande allenast for den återstående delen af tjänstgöringsperioden. Om

förfall för ordinarie ledamot i lagrådet nödvändiggör, att vikarie utses,

bör denne naturligtvis tjänstgöra blott under förfallstiden.

Såsom ett flertal justitieråd påpekat, är det angeläget, såväl att de

justitieråd, hvilka blifva''ledamöter i lagrådet, dessförinnan deltagit i lagskipningen

inom högsta domstolen under icke alltför kort tid som ock att

tjänstgöringen i lagrådet icke, genom upprepad indelning till sådan tjänstgöring

för samma ledamot, erhåller karaktär af en fast befattning, skild

från justitierådsämbetet. De föreskrifter, hvilka i sådant syfte föreslagits,

torde äfven vara lämpliga, nämligen att justitieråd först efter två års

tjänstgöring i högsta domstolen må inträda i lagrådet samt att den, som

under en tvåårsperiod tjänstgjort i lagrådet, ej må ånyo utses till dylik

tjänstgöring förr än fyra år efter periodens slut. Sistnämnda stadgande

torde dock med hänsyn till de fall, då någon under blott en del af en

period gjort tjänst i lagrådet, böra modifieras sålunda, att minst ett

års tjänstgöring i lagrådet under en period medför, att vederbörande ej

får utses till sådan tjänstgöring, förrän fyra år från periodens

utgång förflutit. Enahanda föreskrift torde böra meddelas beträffande det

i lagrådet tjänstgörande regeringsrådet, allenast med den af det mindre

antalet regeringsråd betingade skillnad, att återinträde i lagrådet kan

äga rum redan efter två års förlopp.

Äfven den inom högsta domstolen föreslagna befrielse från tjänstgöring

i lagrådet för justitieråd, som uppnått en lefnadsålder af sextio år

eller en tjänsteålder i högsta domstolen af femton år, finner jag väl motiverad;

och torde jämväl irmehaf af regeringsrådsämbete under femton år

eller ledamotskap i högsta domstolen och regeringsrätten under tillhopa så

lång tid höra fritaga justitieråd från tjänstgöring i lagrådet.

Rörande de ordinarie ledamöternas i lagrådet åligganden synes, ej

annan föreskrift vara erforderlig, än att de alla skola deltaga i samtliga

ärenden, som ankomma på lagrådets handläggning, hvarjämte det torde böra

bestämmas, att justitieråd eller regeringsråd, fastän han börjat tjänstgöra

i lagrådet, dock är skyldig att i högsta domstolen eller regeringsrätten

deltaga i den slutliga ‘behandlingen af ärenden, hvilkas handläggning i

hans närvaro påbörjats.

Särskilda föreskrifter i fråga om ordnandet af lagrådets arbete torde

ej behöfva meddelas. Det lärer vara uppenbart, att lagrådet äger bestämma

om tiderna för sessioner och hemarbete med mera dylikt, men ock att,

när flera lagförslag samtidigt föreligga till granskning, lagrådet bör tillmötesgå

regeringens önskningar i afseende å turen för ärendenas behandling.

°Jag förutsätter alltså, att ett mera omfattande och långvarigt gransk
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

ningsarbete kan blifva tillfälligtvis skjutet åt sidan med hänsyn till angelägenheten

af ett annat ärendes skyndsamma handläggning.

Den ledighet, som enhvar af lagrådets ledamöter skall äga att

hvarje år åtnjuta, torde med hänsyn till arbetets ansträngande beskaffenhet

höra bestämmas till inalles tre månader.

Af nu förordade stadganden angående lagrådet lärer endast det hufvudsakligaste

böra erhålla grundlags natur. I regeringsformen torde sålunda

principerna för lagrådets sammansättning inrymmas och dess uppgift

angifvas, medan i fråga om de närmare bestämmelserna rörande

tjänstgöringen hänvisas till särskild lag, stiftad enligt § 87 regeringsformen.»

Förslagen till lag om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnaden

den 27 april 1810 samt om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes

rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas, samt hvad i

afseende på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Dessa lagändringar afse, den förra upphäfvande af föreskriften om

högsta domstolens hörande öfver ansökning om Konungens tillåtelse till

skillnad i äktenskap och den senare öfverflyttande af ärenden rörande rättelse

eller förklaring af fideikommissförfattningar från högsta domstolen till

Kungl. Maj:t i statsrådet efter regeringsrättens hörande. Beträffande dessa

lagförslag har departementschefen anfört följande (propositionen sid.

55—56):

»Anser jag mig sålunda icke böra tillstyrka någon väsentlig förändring

i fråga om högsta domstolens befattning med nådemålen, är förhållandet

ett annat beträffande öfriga ansökningsärenden, i hvilka högsta domstolens

hörande i särskilda författningar är föreskrifvet, nämligen ansökningar

om äktenskapsskillnad, som jämlikt nådiga förordningen den 27 april

1810 beviljas af Kungl. Maj:t i statsrådet, ansökningar af personer, som

genom otrohet vållat äktenskapsskillnad, om tillstånd jämlikt 13 kap.

12 § giftermålsbalken att ingå nytt äktenskap, ansökningar om lof

att före lagstadgad ålder träda i äktenskap (1 kap. 6 § giftermålsbalken)

samt frågor om andra dispenser eller tillåtelser, hvilka efter allmänna

lagen eller dithörande författningar bero på Kungl. Maj:ts afgörande

i statsrådet. Samtliga dessa ärenden äro i allmänhet af synnerligen

enkel natur och, inom de särskilda grupperna, mycket likartade.

Det torde därför icke kunna bestridas, att de ovillkorliga föreskrifterna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

om högsta domstolens hörande i dessa fall kunna utan olägenhet upphäfvas.

Skulle afgörandet af något enstaka ärende erbjuda vanskligheter af

en eller annan art, står det ju Kungl. Maj:t fortfarande öppet att i sådant

ärende inhämta högsta domstolens yttrande till ledning för frågans bedömande.

Jag kan sålunda ej finna hinder möta att bereda högsta domstolen

den, visserligen ej betydande, lindring i dess åligganden, som afskaffandet

af domstolens i lag föreskrifna befattning med nu omhandlade

ansökningsärenden skulle medföra. I sådant syfte torde förenämnda 1810

års förordning böra ändras så, att stadgandet om högsta domstolens hörande

i där afsedda ansökningsärenden upphäfves och föreskrift meddelas, att ansökningar

i sådana ärenden skola ingifvas till justitiedepartementet i stället

för till justitierevisionsexpeditionen. Vidare lärer § 2 af instruktionen för

nedre justitierevisionen den 16 december 1901 böra erhålla den ändrade

lydelse, att revisionssekreterarnas befattning med ansökningsärenden, som

afgöras i statsrådet, begränsas till att gälla nådemålen.

Ett slag af ansökningsärenden, hvari högsta domstolen ej blott afgifver

utlåtanden, utan meddelar beslut, utgöres af sådana ansökningar rörande

egendom af fideikommissnatur, som, enligt nådiga förordningen,

huruledes rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må

sökas in. m., den 3 april 1810, skola behandlas i likhet med ansökningar

om lagförklaring. Af flera ledamöter i högsta domstolen har erinrats, att

dessa ärenden borde afskiljas från högsta domstolen, och äfven jag finner

en sådan åtgärd önsklig. Mål af detta slag tillhöra ej domstolens egentliga

verksamhetsområde och äro, om de än icke förekomma i större antal,

dock ej sällan ganska tidsödande. Inom högsta domstolen hafva yppats

olika meningar om, hvar handläggning af fideikommissmålen borde äga

rum, efter det högsta domstolen därifrån befriats. Af några ledamöter har sålunda

uttalats, att afgörandet af ifrågavarande ärenden borde förläggas till

Kungl. Maj:t i statsrådet, medan en ledamot ansett, att högsta domstolens

befattning därmed borde öfverflyttas till regeringsrätten. Det torde af

hvad jag yttrat om regeringens och regeringsrättens behörighet i besvärsmål

framgå, att jag vill ansluta mig till den förra meningen. Redan den

omständighet, att fideikommissmålen anhängiggöras genom ansökan, gör mig

obenägen att öfverföra dem till regeringsrätten; och afgörandet i dessa

mål har onekligen i hög grad karaktären af dispens. Med afseende å de

rättsliga synpunkter, hvilka kunna vara att beakta, torde det likväl vara

lämpligt, att regeringsrätten afgifver utlåtande i målen. Jag föreslår därför

sådan ändring af förordningen den 3 april 1810, att ansökningar af berörda

art komma att, efter regeringsrättens hörande, på chefens för

justitiedepartementet föredragning pröfvas af Kungl. Maj:t i statsrådet.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Utskottets yttrande.

De hufvudsynpunkter, som varit bestämmande vid affattandet af

ifrågavarande lagförslag, hafva i det föregående angifvits. Hvad först angår

förslaget till lag om Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på

afdelningar, synes det utskottet med hänsyn till det allt fortfarande stora

antalet balanserade mål inom högsta domstolen nödvändigt att bibehålla

antalet dömande justitieråd vid 21. Vid de lättnader i högsta domstolens

arbetsbörda, som de föreliggande lagförslagen ostridigt innebära, vill dock

utskottet knyta den förhoppningen, att ett nedbringande af denna balans

skall kunna ske inom en ej alltför aflägsen framtid.

Hvad angår förslaget till lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, har,

såsom nämnts, i förslagets 1 § bestämts, att regeringsrättens arbete skall

fortgå minst fyrtio veckor om året, och att med iakttagande häraf de i

regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna äga sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Föredragande departementschefen har visserligen med

afseende å regeringsrättens ferier erinrat, att regeringsrättens arbete syntes

kunna afbrytas under två månader af sommaren samt att, om under

ferierna mål af brådskande beskaffenhet kräfde behandling:, regeringsrätten

naturligtvis borde sammanträda. I betraktande särskilt af denna

omständighet — att regeringsrättens arbete ansetts vara af beskaffenhet

att någon tid af året kunna ligga nere — hafva också bestämmelserna gifvits

om antalet ledamöter i regeringsrätten, om regeringsrättens beslutförhet

m. m. Utskottet har dock med hänsyn till aflattningen af nyssnämnda

stadgande i lagförslagets 1 § ansett sig icke böra underlåta att

1 detta sammanhang framhålla den stora vikten däraf, att regeringsrättens

arbete så ordnas, att menliga afbrott i dess verksamhet såvidt möjligt

icke förekomma.

I likhet med hvad som framhölls af konstitutionsutskottet vid 1908

års riksdag i dess utlåtande öfver de grundlagsändringsförslag, hvarå föreliggande

förslag äro byggda, finner äfven lagutskottet sig icke hafva något

att erinra mot den enumerationsprincip, hvilken kommit till användning

vid bestämmande af regeringsrättens verksamhetsområde. Den i förslagets

2 § verkställda enumerationen afser, såsom §:s ingress angifver, ej att bestämma,

i hvilka fall besvär få från underordnade myndigheter fullföljas

hos Kungl. Maj:t, utan endast att uppdela dem, som enligt författningarna

kunna sålunda fullföljas, mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 23

Härvid har, såsom statsrådet och chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet

anmärkt, måst räknas med den möjligheten, att något

eller några slags mål förbisetts, äfvensom med det förhållande, att blifvande

lagstiftning alltjämt kan komma att skapa nya fall, där fullföljd kan komma

att äga rum. Med hänsyn bland annat härtill har enumerationen hänförts

till regeringsrätten och ej till statsrådet, för hvithet, såsom departementschefen

framhållit, åtminstone den möjligheten alltid står öppen att, innan

ett mål, som dit inkommit, afgöres, infordra regeringsrättens yttrande.

Det torde i allt fall ligga i sakens natur, att kompetenskonflikter mellan

statsrådet och regeringsrätten skola lätt lösa sig. I den mån erfarenhet

vinnes, kunna ju också jämkningar i stadgandena härutinnan ske. Hvad

särskildt angår det af nästlidet års riksdags konstitutionsutskott uttalade

önskemålet, att för lindring af högsta domstolens arbetsbörda högsta domstolens

befattning med skiftesmålen borde flyttas till regeringsrätten, har

utskottet icke något att, erinra mot att resultatet af skifteskommitténs

arbeten afvaktas, innan något afgörande i denna fråga äger rum.

Beträffande sistnämnda lagförslags 4 § har utskottet fäst sig vid den

olikhet, som enligt förslaget skulle komma att äga rum i behandlingen af de

fall, där med besvär förenats ansökning om dispens, och sådana fall, där

regeringsrätten utan att dylik ansökning blifvit gjord vid handläggning

af besvärsmål finner, att från gällande stadganden skäligen borde medgifvas

något undantag. I förra fallet skall enligt förslaget regeringsrätten

pröfva besvären och därefter, innan föredragning af målet i statsrådet

sker, afgifva utlåtande däri. I senare fallet åter* skall regeringsrätten

med eget utlåtande öfverlämna målet i dess helhet till afgörande

af Konungen i statsrådet. I syfte att åstadkomma en enligt utskottets

mening erforderlig likformighet i behandlingen af dessa båda i reellt afseende

likartade fall har utskottet ansett sig böra föreslå en ändring i

sista stycket af ifrågavarande §.

I öfvergångsstadgandena till de ifrågavarande lagförslagen har utskottet

vidtagit en formell ändring, som numera är nödvändig.

I öfrigt har den granskning, utskottet företagit af förevarande lagförslag,

ej gifvit anledning till särskildt uttalande eller erinran.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, under förklarande att Kungl.

Maj:ts förevarande proposition n:o 11 icke kunnat af

Riksdagen i oförändradt skick bifallas, måtte för sin

del antaga följande:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar.

Med upphäfvande af lagen den 20 juni 1905 angående Kungl. Maj:ts

högsta domstols tjänstgöring på afdelningar förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras af tjugufyra justitieråd,

af hvilka tre, enligt hvad därom är särskildt stadgadt, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen arbetar på afdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §•

o

Åtta veckor hvarje år skall högsta domstolen arbeta på en afdelning,

sjutton veckor på tre afdelningar och under den öfriga tiden af året

utom öfliga jul- och påskferier på två afdelningar.

3 §.

Afdelningarna äro lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens

handläggning hörande ärenden, hvilkas fördelning endast beror af

den ordning, hvari de enligt gällande föreskrifter anmälas.

4 §•

Med iakttagande af hvad ofvan är föreskrifvet äga de i högsta domstolen

tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 25

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §•

Angående måls handläggning i vissa fall af högsta domstolens afdelningar

samfälldt är särskilt^ stadgadt.

Denna lag träder i kraft den

dag, då det hvilande förslaget till

ändrad lydelse af §8 17, 18, 19, 21,

22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102,

103, 104 och 106 regeringsformen, §§

11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen

samt 2 § 4:otryckfrihetsförordningen,

efter att hafva af Riksdagen antagits,

varder af Konungen gilladt.

Bestämmelsen i 2 § skall dock ej

vinna tillämpning förrän vid början

af det kalenderår, som infaller näst

efter sagda dag; skolande högsta

domstolen intill nämnda år arbeta å

afdelningar på sätt i lagen den 20

juni 1905 är stadgadt för det fall,

att justitierådens antal är tjuguett.

Denna lag träder i kraft den dag,

då det af Riksdagen antagna förslaget

till ändrad lydelse af §§ 17,

18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87,

99, 101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen,

§§ 11, 43, 54 och

69 riksdagsordningen samt 2 § 4:o

tryckfrihetsförordningen varder af

Konungen gilladt. Bestämmelsen i

2 § skall dock ej vinna tillämpning

förrän vid början af det kalenderår,

som infaller näst efter sagda dag;

skolande högsta domstolen intill

nämnda år arbeta å afdelningar på

sätt i lagen den 20 juni 1905 är

stadgadt för det fall, att justitierådens

antal är tjuguett.

Stadga

angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols

afdelningar samfälldt.

Med upphäfvande af stadgan den 20 juni 1905 angående måls handläggning

i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfälldt

förordnas som följer:

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 14 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Mom. 1.

Finner någon af högsta domstolens afdelningar, vid öfverläggning

till dom, å afdelningen rådande mening afvika från rättsgrundsats eller

lagtolkning, som förut varit af högsta domstolen antagen; då må afdelningen

förordna, att målet i hela dess vidd eller, där sådant pröfvas kunna

ske, allenast viss i målet uppkommen fråga skall af högsta domstolens

afdelningar samfälldt afgöras; och böra, där laga hinder icke möter, alla

justitieråden med undantag af dem, hvilka tjänstgöra i lagrådet, i sådant

afgörande deltaga.

Hafva i särskilda, för afdelningen kända domar mot hvarandi’a stridande

åsikter, i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, på olika

tider gjort sig inom högsta domstolen gällande, äge hvad ofvan föreskrifvet

är tillämpning endast i det fall att afdelningen finner den rådande

meningen afvika från den senast meddelade-domen.

Mom. 2.

Hvad i föregående moment stadgadt är afser ej mål, som från

krigsdomstol dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår

häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt

afgörande, där sådant mål förekommer under juni, juli eller augusti

månad.

Denna stadga träder i kraft den

dag, då det hvilande förslaget till

ändrad lydelse af §§ 17, 18, 19,21,

22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102,

103, 104 och 106 regeringsformen,

§§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen

samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen,

efter att hafva af Riksdagen

antagits, varder af Konungen

gilladt.

Denna stadga träder i kraft den

dag, då det af Riksdagen antagna

förslaget till ändrad lydelse af §§

17, 18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34.

87, 99, 101, 102, 103, 104 och 106

regeringsformen, §§ 11, 43, 54 och

69 riksdagsordningen samt 2 § 4:o

tryckfrihetsförordningen, varder af

Konungen gilladt.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15. 27

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall utgöras af sju regeringsråd, af

Indika en, enligt hvad därom är särskildt stadgadt, tjänstgör i lagrådet.

Med iakttagande att regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio

veckor om året äga de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna sig

emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

2 §■

Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i

statsdepartementen, skola, med de undantag hvarom i 3 § sägs, tillhöra

regeringsrättens upptagande och afgörande i följande mål:

l:o) mål om riksdagsmannaval, om afsägelse af riksdagsmannauppdrag;

mål om annat val till befattning eller uppdrag, om val för upprättande

af förslag därtill, om den valdes afsägelse;

2:o) mål om beslut af landsting, af kommun, annan menighet eller

deras representationer;

mål om nybyggnad, inredning eller reparation af allmän byggnad,

som af menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads

uppförande;

mål angående fattigvården;

3:o) mål om sammankallande af menighet eller dess representation;

4:o) mål om aflöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärknings-

och aktoratsarfvode, ersättning för viss förrättning eller visst

uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning och

dylikt, om resekostnads- och traktamentsersättning, om delaktighet i eller

afgifter till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter

eller överenskommelser;

mål om annan ersättning, såvidt den enligt gällande författningar

utgår af statsmedel och anspråket ej är framställdt mot riksförsäkringsanstalten

;

mål om sådant bidrag eller understöd af statsmedel, som statskontoret

eller Konungens befallningshafvande enligt gällande författningar må

bevilja eller skall på rekvisition utbetala;

5:o) mål om tullbehandling;

mål om taxering till skatt eller annan afgift;

mål om debitering eller indrifning af utskylder eller andra afgifter;

mål om skyldighet för medlem af kommun eller annan menighet att

till dess gemensamma utgifter lämna bidrag;

mål om restitution af utskylder, böter eller andra allmänna medel;

anmärknings- eller redogörelsemål, reskontreringsmål, mål om afkortning

eller afskrifning;

mål om förvaltning af eller redovisning för kyrkors, prästerskapets,

undervisningsverks eller fromma stiftelsers inkomster eller ägodelar;

mål om fördelning af brännvinsförsäljningsmedel eller skogsvårdsafgifter;
mål

om fördelning till återbetalning af lån utaf allmänna medel;

6:o) skattläggningsmål, öfriga mål om grundskatter eller därmed

jämförliga utskylder;

mål om markegångsprisen;

7:o) mål om fastställande af jordebok, om upptagande i eller uteslutande

ur jordebok af fastighet eller särskild anteckning, om ändring i

förhållande, hvarom uppgift finnes i jordebok införd;

de i denna § eljest ej nämnda mål om förmåner, rättigheter och

skyldigheter, hvilka åtfölja fastighet på grund af dess särskilda natur och

egenskap;

8:o) mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldigheter, öfriga

mål rörande indelnings- och roteringsverket;

mål om hemmans och lägenheters indelning till lotsning, om utbyten

af boningsplatser för lotsar eller af lotsningspliktiga hemman och lägenheter,

om dessas förmåner, friheter och skyldigheter;

mål om anläggning, indragning eller förändring af allmänna vägar,

af broar och färjor därå, om deras underhåll sommar- och vintertiden, om

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

(Kungl. Maj ds förslag.) (Utskottets förslag.)

vagdelning, om rätt att hafva byggnad utmed väg eller att därå hafva

grind, om tid för grinds öppenhållande;

mål rörande skjutsväsendet;

mål om allmän flottled och farled samt sättet och villkoren för

deras begagnande;

mål om strömrensningar och skyldighet att därtill bidraga;

mål om ordningen och sättet för begagnande af samfälld tångtäkt;

9:o) mål om tillvaro af eller företräde till stadgad åborätt eller

ständig besittningsrätt till hemman eller lägenhet, som tillhör kronan, menighet

eller allmän inrättning;

mål om anläggning af och frihetsår för nybyggen;

mål, huruvida jord tillhörig kyrkor i Lunds och Göteborgs stift skall

enligt gällande författningar under prästgård eller annat visst hemman

brukas, mål om beloppet af den afgift, som däraf bör till kyrkan erläggas;

mål om villkor för utarrendering af prästerskapet eller kyrkor anslagen

jord, som enligt hvad författningarna stadga skall under arrende

upplåtas;

mål om optionsrätt till arrende;

10:o) mål om rättighet till och villkoren för skatteköp af kronan,

menighet eller allmän inrättning tillhörig fastighet, som jämlikt författningarna

får till skatte försäljas, om fastställande af skatte köpeskilling;

mål om nybygges omföring till skatte och villkoren därvid;

ll:o) mål om afsöndring från fastighet under enskild äganderätt

eller stadgad åborätt;

mål om afgäld från afsöndrad lägenhet, om fördelning af mantal

eller utskylder mellan stamfastighet och afsöndrad lägenhet;

mål, huruvida fastighet är af beskaffenhet att den må förvärfvas af

bolag eller förening, mål om tillstånd till ägostyckning;

12:o) afvittringsmål;

13:o) mål om Konungens befallningshafvandes beslut rörande förordnande

till landtmäteriförrättning, till vägdelning, till syn rörande dikning,

vattenafledning eller flottning eller till annan dylik förrättning, om befallningshafvandens

åtgärder till befordrande af landtmäteriförrättningars fortgång

och behöriga verkställighet, om landtmätares afstängande från rätt till nya

förordnanden;

14:o) mål om inmutning eller utmålsläggning;

mål om meddelande af patent, om registrering af varumärken eller

af mönster och modeller;

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

t Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.)

mål om anteckning i aktiebolags-, försäkrings-, förenings-, handelseller

annat dylikt register, om anmälan om idkande af näringsyrke;

mål om registrering af fartyg, om förändring af fartygs namn, om

skeppsmätning;

15:o) mål om antagande af släktnamn;

mål om kyrkoskrifning, lysning till äktenskap, skillnad i trolofning,

utfärdande af skiljebref, anteckning i kyrkobok;

16:o) mål om meddelande i särskilda fall af tillstånd, förbud eller

föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter rörande den allmänna

hälsovården, härunder inbegripet fosterbarns vård, samt städernas eller

andra orters byggnads- och brandväsen;

17:o) mål om kyrkotukt, om uppfostran åt vanartade och i sedligt

afseende försummade barn, om skolpliktiga barns skiljande från föräldrar

eller målsmän;

mål om disciplinär bestraffning, om afstångande från tjänstgöring

under åtalstid;

mål om bötesansvar, om annat föreläggande vid vite än sådant, som

må gifvas enligt författningar om banker eller andra penninginrättningar,

om utdömande af vite enligt andra än nämnda författningar;

mål om häktads vård och behandling, om verkställande af straff;

18:o) handräckningsmål.

3 §•

Därest i mål, hvarom under 2:o) af 2 § förmäles, klagan rörer

myndighets beslut i anledning af sökt fastställelse å landstings, menighets

eller dess representations beslut, eller mål, som i första eller andra stycket

af samma punkt sägs, angår skolväsendets ordnande, skall regeringsrätten,

med eget utlåtande, öfverlämna målet till afgörande af Konungen i

statsrådet.

Samma lag vare, där besvärsmål angår flera ämnen, af hvilka något,

men ej alla angifvits i 2 §.

4 §•

År med besvär förenad ansökning

om meddelande af dispens eller

om vidtagande af annan åtgärd, hvil
-

4 §•

År med besvär förenad ansökning

om meddelande af dispens eller

om vidtagande af annan åtgärd, hvil
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ken ar af beskaffenhet att ankomma

på beslut af Konungen i statsrådet,

eller har beslut, hvarom i besvären

är fråga, underställts Konungens pröfning,

vare det ej hinder för att regeringsrätten

pröfvar besvären.

Erfordras, efter det besvären blifvit

af regeringsrätten afgjorda, föredragning

inför Konungen i statsrådet

af ansökning, som nyss är nämnd,

afgifve regeringsrätten sitt utlåtande

däröfver.

Därest vid handläggning af besvärsmål

regeringsrätten skulle finna,

att från gällande stadganden skäligen

borde medgifvas något undantag,

hvarom ansökan ej blifvit i målet

gjord, må regeringsrätten, med

eget utlåtande, öfverlämna målet till

afgörande af Konungen i statsrådet.

ken är af beskaffenhet att ankomma

på beslut af Konungen i statsrådet,

eller har beslut, hvarom i besvären

är fråga, underställts Konungens pröfning,

vare det ej hinder för att regeringsrätten

pröfvar besvären.

Erfordras, efter det besvären blifvit

af regeringsrätten afgjorda, föredragning

inför Konungen i statsrådet

af ansökning, som nyss är nämnd,

afgifve regeringsrätten sitt utlåtande

däröfver.

Därest vid handläggning af besvärsmål

regeringsrätten skulle finna,

att från gällande stadganden skäligen

borde medgifvas något undantag,

hvarom ansökan ej blifvit i målet

gjord, må regeringsrätten, sedan

besvären blifvit afgjorda, underställa

målet Konungens pröfning i statsrådet.

5 §•

Föredragande i regeringsrätten vare, efter Konungens bestämmande,

ämbets- eller tjänsteman i det statsdepartement, hvartill det ärende, som

skall föredragas, enligt stadgad fördelning hörer.

Om anmälan till föredragning och om föredragningsturen förordnar

Konungen, efter regeringsrättens hörande.

Denna lag träder i kraft den dag,

då det hvilande förslaget till ändrad

lydelse af §§ 17, 18, 19, 21, 22, 23,

25, 26, 34, 87, 99, 101, 102, 103,

104 och 106 regeringsformen, §§ 11,

Denna lag träder i kraft den dag,

då det af Riksdagen antagna förslaget

till ändrad lydelse af §§ 17,

18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87,

99, 101, 102, 103, 104 och 106 re
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

(.Kung!. Maj:ts förslag.)

43, 54 och 69 riksdagsordningen

samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen,

efter att hafva af Riksdagen antagits,

varder af Konungen gilladt.

(Utskottets förslag.)

geringsformen, §§ 11, 43, 54 och 69

riksdagsordningen samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen

varder af Konungen

gilladt.

Lag

om tjänstgöringen i Kung!. Maj:ts lagråd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

De tre justitieråd och det regeringsråd, hvilka tillsammans utgöra

Kungl. Maj:ts lagråd, skola, med iakttagande af föreskrifterna i 2 — 5 §§,

utses, justitieråden af högsta domstolen och regeringsrådet af regeringsrätten.

Där laga hinder icke möter, böra alla justitieråden eller regeringsråden

i sådant ärende deltaga; dock vare justitieråd ej därtill pliktig, när

han är från tjänstgöringsskyldighet befriad.

2 §•

Tjänstgöringsperiod i lagrådet är två kalenderår. Har vid tjänstgöringsperiods

utgång behandlingen af något ärende påbörjats men ej

hunnit afslutas, skola de afgående ledamöterna bestrida tjänstgöringen i

lagrådet, till dess ärendet blifvit slutligen handlagdt.

3 §•

Afgår ledamot, som utsetts af högsta domstolen eller regeringsrätten,

från sitt justitieråds- eller regeringsrådsämbete, eller får han förfall,

tjänstgöre såsom ledamot i hans ställe den därtill utses. Den som tjänst
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

(Kungl. Majrfs förslag.) (Utskottets förslag.)

gjort under förfall för annan må, dår lagrådet finner låmpligt, efter förfallets

upphörande fortfara med tjänstgöringen till dess slutbehandling

skett af ärende, i hvars handläggning han därförut deltagit.

4 §•

Justitieråd må ej tjänstgöra i lagrådet förr än han minst två år

beklädt justitierådsämbete.

Sedan under en tjänstgöringsperiod justitieråd eller regeringsråd

minst ett år tjänstgjort i lagrådet, må justitieråd först fyra år och regeringsråd

först två år efter periodens slut ånyo där tjänstgöra.

5 §•

Har justitieråd uppnått sextio års ålder eller minst femton år innehaft

justitieråds- eller regeringsrådsämbete, må han ej utan sitt begifvande

utses att tjänstgöra i lagrådet.

6 §•

Ledamot, som utsetts af högsta domstolen eller regeringsrätten, skall

deltaga i handläggningen af alla i lagrådet förekommande ärenden.

Sedan justitieråd eller regeringsråd börjat tjänstgöra i lagrådet, skall

han utan hinder däraf deltaga i slutbehandling af mål eller ärende, hvarmed

han förut i högsta domstolen eller regeringsrätten tagit befattning.

Ledamot i lagrådet är berättigad att årligen åtnjuta tre månaders

ledighet å tid, som lagrådet bestämmer.

Denna lag träder i kraft den

dag, då det hvilande förslaget till

ändrad lydelse af §§ 17, 18, 19, 21,

22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102,

103, 104 och 106 regeringsformen,

§§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen

samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen,

efter att hafva af Riksdagen

antagits, varder af Konungen gilladt.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sa

Denna lag träder i kraft den dag,

då det af Riksdagen antagna förslaget

till ändrad lydelse af §§ 17,

18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87,

99, 101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen,

§§ 11, 43, 54 och

69 riksdagsordningen samt 2 § 4:o

tryckfrihetsförordningen varder af

Konungen gilladt.

!. 14 Håft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets utlåtande N:o 15.

(Kung!. Maj:ts förslag.)

Första tjänstgöringsperioden i

lagrådet skall utgå vid slutet af

kalenderåret näst efter det denna lag

trädt i kraft.

(Utskottets förslag.)

Första tjänstgöringsperioden i

lagrådet skall utgå vid slutet af

kalenderåret näst efter det denna lag

trädt i kraft.

Lag

om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader den 27 april 1810.

Härigenom förordnas, att den i förordningen angående äktenskapsskillnader

den 27 april 1810 meddelade föreskrift om högsta domstolens

hörande öfver ansökning om Konungens tillåtelse till skillnad i äktenskap

skall upphöra att gälla samt att i följd häraf sådan ansökning skall ingifvas

icke, såsom i sagda förordning är stadgadt, till justitierevisionsexpeditionen

utan till justitiedepartementet.

Denna lag träder i kraft den

dag, då det hvilnnde förslaget till

.ändrad lydelse af §§ 17, 18, 19,21,

22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102,

103, 104 och 106 regeringsformen,

§§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen

samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen,

efter att hafva af Riksdagen

antagits, varder af Konungen gilladt.

Denna lag träder i kraft den dag,

då det af Riksdagen antagna förslaget

till ändrad lydelse af §§ 17,

18, 19, 21, 22, 23, 25 26, 34, 87,

99, 101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen,

§§ 11, 43, 54 och

69 riksdagsordningen samt 2 § 4:o

tryckfrihetsförordningen varder af

Konungen gilladt.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande 15. 35

(Knngl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring

uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas samt hvad i afseende på fardag

af fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Med ändring af hvad förordningen den 3 april 1810, huruledes

rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas, samt

hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas,

innehåller häremot stridande, förordnas, att ansökningar, som afses i sagda

förordning, skola ingifvas till justitiedepartementet och, efter regeringsrättens

hörande, pröfvas af Konungen i statsrådet.

\

Denna lag träder i kraft den dag,

då det hvilande förslaget till ändrad

lydelse af §§ 17, 18, 19, 21, 22, 23,

25, 26, 34, 87, 99, 101, 102, 103, 104

och 106 regeringsformen, §§ 11, 43,

54 och 69 riksdagsordningen samt

2 § 4:o tryckfrihetsförordningen, efter

att hafva af Riksdagen antagits,

varder af Konungen gilladt.

Stockholm den 1 Mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Denna lag träder i kraft den dag,

då det af Riksdagen antagna förslaget

till ändrad lydelse af §§, 17,

18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87,

99, 101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen,

§§ 11, 43, 54 och 69

riksdagsordningen samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen

varder af Konungen

gilladt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.