Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 9 kap. 8 § strafflagen m. m.

1909-03-05 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:21, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 9 kap. 8 § strafflagen m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

1

N:o 21.

Ank. till Riked. kansli den 5 mars 1909, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 9 kap.

8 § strafflagen m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n.o 157, hafva herrar Hjalmar Branting, Herm. Lindqvist, Värner

Rydén, A. C. Lindblad, F. W. Thorsson, Viktor Larsson, Bernh. Eriksson,

Nils Persson och A. J. Cliristiernson anfört följande:

»Ett af de domstolsutslag, som på senare tider drabbat det fria ordet,

har på nytt riktat uppmärksamheten på en strafflagsparagraf, hvars tillvaro

hitintills ej haft någon större räckvidd i det praktiska lifvet. Enligt

9 kap. 8 § strafflagen skall nämligen den, som talar eller skrifver smädligen

emot Rikets Ständer eller deras afdelningar eller utskott, dömas till

fängelse eller böter från och med femtio till och med ettusen riksdaler.

Med stöd af denna straffbestämmelse ha för ej så länge sedan böter ålagts

och har af rådsturåtten i Ronneby nyligen ådömts ett fängelsestraff af två

månader.

Inför vanlig rättslig uppfattning är det, såvidt kan dömas af tidningsreferaten,

visserligen svårt att förstå, huru detta lagrum, med den

grannlaga och försiktiga tolkning det gifvetvis kräfver, skulle skäligen

kunna vara tillämpligt i förevarande fall. Men den omständigheten, att

en sådan tolkning dock kunnat ske, är i och för sig en uppfordande anledning

till att taga under öfvervägande lagrummets lämplighet.

Enligt gällande svensk straffrätt eller rättare sagdt rättsuppfattning —

ty någon uttrycklig lag därom finnes icke — kan straff för ärekränkning

ifrågakomma endast när ärekränkningen kan anses riktad mot en viss

person eller individ. En kollektiv personlighet är abstrakt taget icke

Bill. till Likså. Prot. 1909. 7 Sami. 20 Häft. (N:o 21). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

skyddad af strafflagen mot ärekränkning. Det ifrågavarande lagrummet

utgör således ett undantag från hvad som eljest anses såsom lag i landet,

och redan detta är eu anledning att draga dess berättigande i visst

tvifvelsmål.

Förmodligen grundar sig stadgandet på den uppfattningen, att Riksdagens

framskjutna plats i samhällsarbetet kräfver ett särskildt skydd mot

allt vanvördigt tal. Häremot kan dock å andra sidan invändas, att den

högt uppsatte och med maktmedel försedde behöfver taga mycket mindre

vid sig hvad folk säger än en ensam person, hvars existens mången gång

lätt kan skadas genom förtalet. Riksdagen i all synnerhet bör för egen

del godt kunna bevara sin myndighet och värdighet utan dylika skyddsåtgärder.

Från allmänhetens sida åter ställer det sig särdeles otryggt,

ifall eu straffbestämmelse sådan som denna skall vinna tillämpning, då

ju Riksdagens verksamhet måste vara ägnad att framkalla eu mängd olika

stämningar och blandade känslor, som ofta obetvingligt gifva sig luft på

olika sätt.

Säkerligen är det därför riktigast, att denna straffbestämmelse, hvars

tillämpning endast är ägnad att väcka allmän förargelse, alldeles utgår

ur lagen.

Skulle emellertid några afsevärda betänkligheter häremot möta, bör det

dock ej kunna förnekas, att Riksdagens värdighet och anseende ingalunda

äro betjänade med, att de olika åklagarne i landet hvar efter sin uppfattning

söka bedöma, om och i hvad mån Riksdagens ära blifvit trädd för nära.

Ifrågavarande förbrytelse är nämligen underkastad allmänt åtal. Men

äfven därutinnan föreligger här ett undantagsstadgande. Vanlig ärekränkning

får nämligen åtalas endast af målsägande eller på dennes angifvelse.

Äfven smädelse emot Konungen eller annan person af konungahuset, hvarför

9 kap. strafflagen jämväl stadgar särskildt straff, får ej åtalas af allmän

åklagare utan att Konungen därtill lof gifver. En konsekvens däraf, hvilken,

som sagdt, äfven har sakligt fog för sig, är, att enahanda åtal emot Rikets

Ständer eller deras afdelningar eller utskott ej må ske af allmän åklagare

utan att Rikets Ständer därtill lof gifva.

Denna senare konsekvens drager också den nya norska strafflagen.

Denna lag stadgar nämligen enligt 130 § straff, visserligen icke för ärekränkningar

i allmänhet, men för osanna beskyllningar mot offentlig

myndighet. Åtal får ej ske utan efter angifvelse, och därom stadgas bland

annat följande: Er fort) ry delsen före vet mod stortinget, nogen af dets afdelinger,

komitéer eller tjenestemsend Under paatale alene sted efter begj

aning af stortinget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

a

Af dessa skal torde man sålunda kunna med synnerligt fog förorda

åtminstone ett tillägg af enahanda innehåll till !) kap. 8 § strafflagen.

Möjligen kunde någon mot ett sådant tillägg vilja invända, att då

Eiksdagen ej är samlad hela året, skulle eu angifvelse till åtal mången

gång kunna afgifvas först lång tid efter det brottet blifvit begånget.

Denna invändning synes oss dock sakna afsevärd betydelse. Anses den

emellertid äga någon vikt, kan den förmenta olägenheten lätt afhjälpas

genom att angifvelserätten mellan riksdagarne öfverlämnas åt fullmäktige

i riksbanken och riksgäldskontoret, hvilka i andra frågor då företräda

Eiksdagen.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes, att Riksdagen ville för

sin del besluta erforderlig lagändring i syfte, att i 9 kap. 8 § strafflagen

stadgade ansvar för smädelse i tal eller skrift mot Eiksdagen, dess afdelningar

eller utskott alldeles bortfaller, eller, om detta ej kan bifallas, åtminstone

ej får ifrågakomma annat än efter Riksdagens angifvelse till åtal.

Skulle hvad sålunda föreslagits anses behöfva i något afseende medföra

enahanda lagändring beträffande den i ofvannämnda lagrum jämväl

omförmälda straffbestämmelse för smädelse mot riksstyrelsen, så vilja vi

härmed äfven därom hafva framställt yrkande. Den närmare formuleringen

af förslaget torde af lagutskottet föreslås.»

Enligt gällande svensk rätt kan straff för smädelse af ett privaträttsligt

rättssubjekt endast ifrågakomma, när detta är en fysisk person. Har

åter smädelse begåtts mot ett offentligrättsligt rättssubjekt, ställer sig saken

olika i olika fall. Straff har sålunda stadgats för rättskränkning af ifrågavarande

beskaffenhet icke blott mot Konungen, medlem af det regerande

konungahuset, som inom riket åtnjuter kunglig eller furstlig värdighet,

främmande stats regent, medan han här i riket vistas, m. fl., utan äfven

mot den särskilda riksstyrelse, som i de fall grundlagen stadgar i Konungens

ställe för regeringen, samt mot Eiksdagen, dess afdelningar och utskott.

Att särskildt statsmaktens utöfvare i denna deras egenskap tillerkänts

staffrättsligt skydd icke blott mot våld utan äfven mot smädelse,

har uppenbarligen berott på, att ett starkt offentligt intresse ansetts fordra

ett särskildt sådant skydd. Denna omständighet, att det i främsta

rummet är ett offentligt och icke ett privat intresse, som kränkes, är också

granden till att nu ifrågavarande brott, där ej skäl af privaträttslig art

eller hänsyn till främmande makter ställa sig hindrande i vägen, utan

vidare höra under allmänt åtal.

Då motionärerna nu yrkat, att det straffskydd, som i förevarande af
-

Ut skottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

seende tillerkänts Riksdagen, dess afdelningar ock utskott måtte borttagas,

och till stöd därför anfört, att detta skydd vore obehöfligt och till och med

ägnadt att väcka allmän förargelse, har utskottet för sin del icke kunnat

dela denna uppfattning. Enligt utskottets mening kan det nämligen icke

vara med en god samhällsordning öfverensstämmande, att smädliga yttranden

i tal eller skrift mot Riksdagen få opåtaldt äga rum. Smädelsen,

särskildt när den ofta upprepas, är i våra dagar ett vapen mot representationens

grundlagsenliga ställning, som i kraft ofta öfverträffar våldet.

Och då vår regeringsform i sin § 110 bestraffar såsom förräderi ett försök

till våldförande af Riksdagen, dess kamrar eller utskott, vore det föga

lämpligt att borttaga hvarje skydd för representationen mot smädaren.

Gentemot motionärernas alternativa yrkande om åtminstone sådan

lagändring, att ifrågavarande brott ej finge åtalas annat än efter angifvelse

af Riksdagen, vill utskottet, utöfver hvad ofvan nämnts, framhålla de

praktiska olägenheter, som hos oss skulle vara förenade med en dylik

anordning. Särskildt skulle det enligt utskottets uppfattning vara synnerligen

olämpligt att för frågan, om åtal på grund af smädelse af den ena

kammaren borde ske eller ej, medkammarens beslut skulle vara afgörande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

5

Reservationer:

Herr Zetterstrand har anfört:

Motionärernas yrkande, att det i 9 kap. 8 § strafflagen stadgade

ansvar för smädelse mot Riksdagen, dess afdelningar eller utskott skall

bortfalla, kan jag ej biträda. Ej heller anser jag lämpligt att åt Riksdagen

förbehålla rätten att bestämma om dylika åtals anställande. Då

det emellertid är af vikt, att åtal af ifrågavarande brott ej äga rum i

oträngdt mål eller utan ett föregående behörigt öfvervägande, samt den

nuvarande anordningen att åt de olika åklagarna i landet öfverlämna den

synnerligen grannlaga pröfningen, huruvida i speciella fall åtal bör ifrågakomma,

icke synes mig tillfredsställande, anser jag förändrade bestämmelser

uti ifrågavarande hänseende böra meddelas i syfte att åtalsrätten

måtte öfverlämnas åt någon central myndighet, hvilken med skäl kan anses

äga därför lämpliga förutsättningar, exempelvis Riksdagens justitieombudsman

eller tryckfrihetskommitterade.

Vid en förestående omarbetning af allmänna strafflagen, om ej förr,

synes denna fråga böra tagas under öfvervägande.

I anledning häraf får jag hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag

till ändrade lagbestämmelser angående rätten till

åtal för smädelse mot Rikdagen, dess afdelningar eller

utskott, måtte utarbetas och för Riksdagen framläggas.

Herr Lindhagen, med hvilken herrar Pettersson och grefve Hamilton

i hufvudsak instämt, bar anfört:

På de skäl, som anförts i motionen, finner jag ifrågavarande straffbestämmelse

helst böra utgå ur lagen. Åtal i detta fall kommer alltid att

mer eller mindre rikta sig mot yttringar af politiskt missnöje, bvilket

allra minst kan vara tillrådligt eller gagneligt. Regeringen, kyrkomötet,

ämbetsverk, styrelser och öfverhufvud hvarje kollektiv personlighet är abstrakt

taget icke skyddad af strafflagen mot ärekränkning.

Bih. till Riksd. Prat. 1909. 7 Sami. 20 Höft.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Emellertid kan det, såom motionärerna ock framhållit, ifrågasättas att,

med bibehållande af straffbestämmelsen, låta åtal bero på angifvelse i en

eller annan form, som kan befinnas lämplig. Tilläfventyrs torde ett öfvervägande

samtidigt böra äga rum, huruvida enahanda lagängring bör ske

jämväl i fråga om smädelse mot riksstyrelsen. Yid sådant förhållande

och då ett arbete på en revision af strafflagen lärer vara omedelbart förestående,

torde frågan lämpligast i första hand öfverlämnas till Kung!.

Maj:ts öfvervägande.

Jag hemställer alltså:

att Eiksdagen i anledning af förevarande motion

ville hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande,

huruvida och på hvad sätt en ändring i 9 kap. 8 §

strafflagen kan komma till stånd i syfte att straff för

smädelse mot Eiksdagen, dess afdelningar eller utskott

bortfaller eller åtminstone ej må ifrågakomma annat

än efter angifvelse, samt framläggande för Eiksdagen

af det förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda.

Herrar Widén, Jansson och Er sson hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm 1909. O. L. Syanbscks Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.