Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 22

1909-03-05 · 17 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:22, Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

]

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 6 mars 1909 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om upphäfvande

af 7 kap. 1 och 2 §§ strafflagen.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två

särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner, den ena, n:o 156,

af herrar Hjalmar Br allting, A. J. Christiernson, Nils Persson, Herm.

Lindqvist, Värner Rydén, A. C. Lindblad, F. W. Thorsson, Viktor Larsson

och Bernh. Eriksson samt den andra, n:o 160, af herrar Karl Starbäck,

A. Thylander, Knut Kjellberg, Jakob Pettersson, K. G. Karlsson, Oskär

Berg, Fritliiof Söderberqh, Edvard Wavrinsky, Fr. Berglund, Bernt Wilson,

Fr. E. Ahlfvengren, J. G:son Crafoord, G. Kronlund, och A. Åkerman,

båda afseende upphäfvande af 1 och 2 §§ i 7 kap. strafflagen.

Uti den förstnämnda motionen anföres följande:

»Under det senast förflutna året ha strafflagens och tryckfrihetsförordningens

kvarstående bestämmelser om straff för s. k. religionsbrott åter

framdragits, efter att ha hvilat ganska stilla sedan åtalsperioden i slutet

på 1880-talet, då de ledande kretsarne trodde sig äfven i dessa lagparagrafer

finna ett godt och kraftigt vapen mot den börjande socialdemokratiska

arbetarrörelsen. Det initiativ, som togs af nuvarande justitieministern

genom ett åtal mot en tidningsskiss af ungefär likartad läggning

med Palmeers bekanta »Yttersta domen i Kråkvinkel» — hvilken mycket

riktigt på sin tid också åtalades för hädelse — ledde visserligen icke till

direkt påföljd, då juryn frikände, men synes ha uppmuntrat åklagaremyndigheterna

till liknande aktioner, hvilka redan i åtminstone två fall

ledt till fängelsedomar: i Kalmar för en utilistisk kritik af den s. k.

bibelguden, i Stockholm för ett angrepp på den af all modernare teologi

uppgiga, men i den obligatoriska skolundervisningen ännu kvarstående

dogmen om den s. k. obefläckade aflelsen. Och ännu flera hädelseåtal

äro under uppsegling.

Vid sådant förhållande kan man icke längre öfverlämna lagbestämmelserna

om »hädelse» och »gäckeri» att i stillhet föråldras tillsammans med

Bill. till Riksd. Prat. 1909. 7 Sami. 21 Höft. (N:o 22.) 1

Herr Brantings

m. fl.

motion.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

det i tryckfrihetsförordningen kvarstående stadgandet om straff för »förnekelse))

af statsreligionens läror — ett i huset behållet laglik, som emellertid

icke tittat sedan 1888. *När straff åter börja ådömas för användande

af rätten att fritt och utan förbehåll och omsvep uttala sin mening

i religiösa ting, så måste de lagrum, som möjliggöra dylikt, efter vår

mening så fort ske kan upphäfvas.

Den principiella motiveringen för ett sådant yrkande synes icke

behöfva göras vidlyftig, så utdebatterad som den frågan är sedan flera

årtionden. Men en liten historisk återblick kanske bidrager att klargöra

ämnet.

O

»Hädelse» är ett begrepp på afskrifning. I äldre tider, då klasser

och folk utkämpade sina strider på lif och död under motsatta religiösa

fälttecken, t. ex. prostestantism kontra katolicism, blef följaktligen blotta

affallet från den »rätta» tron ett förräderibrott, för hvilket t. ex. i Sverige

1686 års kyrkolag stadgade landsförvisning och arflöshet. Uttryckligen

proklamerades också vid denna tid i eu kunglig skrifvelse, att »ingen

frihet vore tillåten mot den kristliga tron och läran». Att eu särskild

utmanande form för affall då skulle straffas än strängare var från dessa

utgångspunkter begripligt, och 1734 års lag hade också sin hädelseparagraf

formulerad, som följer:

»Hvilken, som af uppsåt med ord eller skrifter lastar eller smädar

Gud, hans heliga ord och sakramenten, miste lifvet. Sker det obetänkt

och af hastighet, och ångrar han sig, böte hundrade daler och afbedje

sitt brott offentligen i församlingen.»

På juridikens språk omtolkades denna af samhällsutvecklingens dåvarande

ståndpunkt betingade uppfattning så, att hädelse var ett

majestätsbrott mot gudomen själf, alltså hemfallet under det strängaste

straffet. Denna hädelseparagraf hade också den förnämliga platsen som

inledning till hela missgärningsbalken.

Utvecklingen gick emellertid sin gång. Borgareklassen trängde fram

till ökad maktställning i öppen kamp mot kyrkan, som knutit sina intressen

till det gamla feodala samhället. Att häfda den enskildes rätt äfven till

tanke- och samvetsfrihet blef ett naturligt led i den uppåtstigande samhällsklassens

hela historiska uppgift, och upplysningstidehvarfvets män,

en Voltaire och andra, använde i denna kamp med allt eftertryck också

hånets och satirens skarpt bitande vapen både mot kyrkan och dess

läror. Den nya andan, religionsfrihetens och toleransens, i motsats till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

?>

de kyrkliga anspråken på underkastelse under den enda sanna tron,

speglas hos oss bland annat i regeringsformens ryktbara § 16 med

dess sats, att Konungen bör »ingens samvete tvinga eller tvinga låta,

utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion», dock ännu

med den tänjbara inskränkningen att »allmän förargelse)) icke åstadkommes.

Denna nya grundsats blef dock tills vidare väsentligen en tom skylt,

då under den nu följande reaktionsperioden de gamla lagbuden mot

religionsbrott både kvarstodo och tillämpades. Så åtalades t. ex. Geijer

år 1821 för förnekelse af treenighetsdogmen — hvilket han lifligt bestred

och reducerade till en ordstrid, en reträtt som ledde till hans frikännande —

och 1841 Lars Johan Hierta för att han utgifvit en öfversättning af Strauss’

»Jesu lif». Den gamla tolkningen af hädelse som majestätsbrott mot Gud

själf kunde dock i den nya miljön icke längre uppehållas. I dess ställe

kom en teori, som räknade ut, att hädelsen var straffbar som ett brott

mot samhället, då därigenom vördnaden för religionen undergräfdes. I

konsekvens härmed infördes i 1864 års strafflag följande nya hädelseparagraf

(kap. 7 § 1):

»Hvar, som hädar Gud eller lastar eller gäckar Guds heliga ord eller

sakramenten, dömes till straffarbete i högst två år. Sker det af obetänksamhet

eller lättsinnighet vare straffet fängelse i högst sex månader

eller böter.»

Straffsänkningen från lifsstraff till högst två års straffarbete är ju

betydlig, och någon motsvarighet till den gamla förnekelseparagrafen med

dess hot om landsförvisning upptogs icke alls. Icke desto mindre visade

sig snart, att den allmänna meningen fann äfven den nya hädelseparagrafen

otidsenligt sträng och vägrade att betrakta ett drastiskt eller gäckande

uttryck hos en motståndare till statskyrkans läror som ett brott mot samhället,

hvilket måste sonas med straffarbete. När August Strindberg 1884

åtalades för hädelse på grund af några indignerade ord mot den ortodoxa

nattvardsläran, gjorde sig denna stämning starkt gällande och inverkade

notoriskt på, att juryns utslag blef frikännande. Också fann sig regeringen

1887 föranlåten att föreslå en ny betydlig straffsänkning, hvarigenom

paragraferna i fråga fingo följande, ännu gällande lydelse:

Kap. 7 § 1. Hvar, som genom att häda Gud eller genom att lasta

eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse,

straffas med fängelse i högst ett år eller böter.

§ 2. Gör man gäckeri af gudstjänsten, så att allmän förargelse

däraf kommer, straffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna ytterligare afskrifning, som helt utrensade straffarbetet för ett

brott, som intill 1864 års lag varit belagdt med dödsstraff, motiverades

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

af dåvarande justitieministern v. Steyern uttryckligen med hans intresse

för att få till stånd »tidsenliga och därför användbara straff för religionsbrott»

— ett tydligt erkännande af hur utvecklingen i åskådning fortgått

sedan 1684. Juridiken stod också nu, genom prof. Rudin, till tjänst med

ännu en ny teori: hädelsen är straffbar, därför att den »sårar den religiösa

känslan». Samhället har nu helt försvunnit som angripen part och kvar

står blott en förutsatt kränkning af ett förutsatt flertal samhällsmedlemmars

känslor. Det oliktänkande mindretalets känslor få naturligtvis reda sig

utan sådant skydd.

Vid frågans behandling i riksdagen visade sig emellertid den dåtida

vänstern fullkomligt genomskåda att mildringen vidtagits väsentligen för

att få lagen mera effektiv, och den utsikten lockade alldeles icke. Den

frireligiöse dr. E. Nyström sade rent ut att han hellre såg straffen för

hädelse så stränga, att de ej kunde tillämpas och uttryckte sin principiella

ställning så, att »den religion, som är medveten om att den är sann,

behöfver intet stöd af hotelser och böter, fängelse eller straffarbete». Äfven

hr Waldenström uttalade på den tiden starka betänkligheter mot

borgerliga straff i religiösa ting och fann det »i tusen fall svårt att säga»

hvar skillnaden går mellan gäckeri och satirisk kritik. Luther, påminde

han, har »hånat och smädat» andras tro som ingen annan, och alldeles

som professor Wicksell i dessa dagar frågade hr Waldenström hvad som menades

med »Guds heliga ord»; afsåg skyddet också t. ex. Bileams åsna?

År gäckeriet af den art att det väcker afsky, så har det icke gjort åhöraren

någon skada, fann han sig också böra erinra. Richard Gustafson å

sin sida framhöll hur »löjets gissel träffar hårdt» och manade till omsorg

om yttrandefriheten.

Hos de frireligiöse lefde vid denna tid ännu i friskt minne de

religionsförföljelse!- och trakasserier, för hvilka de från början varit utsatta:

dylika hågkomster höllo sinnet för klar religionsfrihet vaket. Bland det

fria ordets män hade dessa frågor nyligen ingående diskuterats. Publicistklubben

hade den 21 maj 1886 mot 3 röster uttalat som sin mening att

samtliga straffbestämmelser för s. k. religionsbrott borde helt och hållet

utgå. Nionde svenska publicistmötet i Stockholm i juli 1886 ställde sig

på samma ståndpunkt; bland mötets 185 deltagare anmälde sig blott 17

reservanter. Vänstersidans afböjande hållning i riksdagen 1887 till det

Steyernska förslaget var således uttryck för en redan då allmän mening i

för dessa frågor intresserade kretsar. I trots häraf dref högern förslaget

igenom, men den mängd åtal, hvartill den mildrade paragrafen omedelbart

användes, visade bäst att det funnits fog för vänsterns farhågor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Sedan dess har yttrandefrihetens grundsats upptagits af ännu mycket

vidare lager af vårt svenska folk; den är en hufvudpunkt i all modern

demokratis program. Straff för uttalanden af individuella meningar i

religiösa ting, likgiltigt sedan om de formuleras mer eller mindre agressivt

mot andras meningar, är i verkligheten en kvarlefva från ett förgånget tidsskede,

då — för att tala med Viktor Rydberg — den »sublima läran om

kyrkans och bekännelsens enhet» var den härskande och någon individens

rätt i andliga ting öfver hufvud icke existerade. De argumenter, med

hvilka det kvarstående restprivilegiet för statskyrkans åskådning af extra

lagskydd mot närgånget anfallande granskning nu för tiden plägar motiveras,

uthärda i sina växlande och vikande former ingen allvarlig pröfning.

Hvarför skall t. ex. den religiösa känslan ensam ha rätt till lagens skydd,

men icke andra känslor, som dock kunna vara för den, som fylles däraf,

lika varma och djupa som religionen för den religiöse? Bör icke fosterlandskänslan,

det internationella freds- och broderskapsidealet och mycket

annat då också ha samma kraf på att af strafflagen skyddas för gäckande

och sårande kritik? Men i verkligheten blir hvarje likställighet i känsloskydd,

t. o. m. endast mellan olika religionsmeningar inbördes, praktiskt

outförbart; resultatet blir alltid, hur man vänder det, att majoritetens

meningar, de som sålunda stå starkast och minst skulle behöfva extra skydd,

bli de enda som få det, medan brutala och sårande utgjutelser mot minoriteternas

åskådning och känslor ofta väcka gillande som berömvärd nitälskan

i stället för att komma ifråga till bestraffning. De som såras af

ett anfall måste också besinna, att just den varmt öfvertygade motståndaren

lättast blir intolerant och hugger in utan att skona känslor, som han

anser hvila på falsk grund. Det är lärorikt, att den man, Voltaire, som

kanske gjort en större insats än något annan mot religionsförföljelser och

för toleransens sak, förde ett språk mot kyrkan och kristendomen, som

ofelbart skulle ha bragd i våra dagar åtskilliga af hans stridsskrifter i

denna stora, frigörande gärning under den ännu gällande svenska lagens

gäckeri- och hädelseparagrafer. Härom året utgafs hans »Candide» men

gick väl skyddad af sin författares stora namn — åtalet mot Tolstoys ord

var då ännu icke påtänkt — och dessutom vände sig boken icke särskilt

till en arbetarepublik, hvilket under 80-talets åtal tycktes anses som en

försvårande omständighet.

Liksom fritänkare af olika skiftningar måste i yttrandefrihetens namn

protestera emot hvarje inskränkning från lagens sida i debattens frihet i

religiösa ting, så måste just de uppriktigast kristet religiösa, hvilka af

Jesus af Nazareth format en idealbild af själfuppoffrande människokärlek,

pinsamt beröras af att till hans kärleksläras större ära den världsliga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

makten skall inskrida med strafflagens hot. De måste ha svårt att tänka

sig Kristus med välbehag seende åtal för smädande angrepp mot den

kristna religionen; sådant kan anstå en maktlysten kyrka, men passar

som knytnäfven i ögat till hvad de anse ha varit Kristi kristendom.

I själfva verket finns härvidlag efter vår mening ingen annan hållbar

ståndpunkt än att ge samma rätt åt kolportören att opåtaldt sända

fritänkarne till den brinnande svafvelsjön och åt den utilistiska agitatorn

att måla »bibelguden» på väggen och piska honom, samma rätt åt eu

professor att formulera som han finner bäst, hvarför han finner legenden

om den öfvernaturliga afleden ej blott osann, utan upprörande för vår

tids moralbegrepp, och åt präster och församlingar i Småland att »bedja

sin Gud beskydda ’det mörkaste Smålands’ s. k. efterblifvenhet

äfvensom att de breda småländska folklagren måtte få vara förskonade

från landsplågan af helgerånare och moderna stigmän» (resolution från

Södra Unnaryds kyrko- och kommunalstämma 1906, riktad mot »prof,

Öhrvalls hädiska föredrag vid feriekursen i Växiö, lektor Petrinis anfall

mot kristendomsundervisningen samt den beryktade ''Gula faran’», som

det med direkt utpekning hette i en resolution från Hakarps kyrka).

Sedan frågan om fullständig eller kringskuren yttrandefrihet i religiösa

ting i vårt land diskuterades på 1880-talet, synas försvararna af

hädelseparagraferna — hvilka, i parentes sagdt, i länder som Frankrike

och Belgien länge sedan afförts ur lagarna — ha väsentligen retirerat

äfven från Rydinska linjen om straff för »sårande af känslor» för att i

stället framhäfva argumentet: staten bör straffa hädelsen i dess egenskap

af samhällsskadlig råhet. Sedan den 23 dennes är man emellertid

i tillfälle att gentemot denna teori, som ger statens straffväsende en

uppgift, som totalt öfverstiger dess krafter och som med verkligt gagn

endast kan utföras af en allt mera upplyst och sjelfständigt dömande

allmän mening, åberopa äfven ett uttalande från den nuvarande justitieministern,

då han yttrade i remissdebatten: »Jag delar i stort sedt den

uppfattning, som från allra liberalaste håll uttalas i dessa frågor och

som innerst torde ligga till grund för de protester och förkastelsedomar,

som nu för tiden uttalas öfver mig, den nämligen att förvildningen och

råheten i pressen icke kan stäf jas genom lagparagrafer och straffdomar.»

Blott af »svenska folkets i grund och botten sunda ande» väntade han

för sin personliga del ett bättre sakernas tillstånd än nu.

Efter ett sådant principiellt uttalande från det hållet torde det befinnas

rätt öfverflödigt att ingå i närmare kritik af det hela tiden ytterst

oklara ropandet från ett par mellanmän på straff i lagen för visad

»råhet» i det offentliga meningsutbytet om detta slags ämnen. Visst

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.2. 7

är, att man bär skäl att se upp med dem som — för att tala med författaren

Henning v. Melsted i en broschyr »Hädelse» — »under sken

af att vilja vårda god ton och s. k. hyfsning söka slå ned på alla

misshagliga uttalanden, livilka anses kunna äfventyra det beståendes

grundvalar och undergräfva fördomarna. Säkert är, att kan en sanning

uttryckas träffande i en brutal form, inte äro vi så fina, att vi

inte kunna stå ut att höra den.»

Det kan väl synas öfverflödigt att särskilt framhålla, men bör

dock till undvikande af mer eller mindre afsiktliga misstydningar ej

lämnas onämndt, att detta vårt yrkande på borttagande af otidsenliga

lagbestämmelser icke innebär från vår sida något som hälst gillande af

verklig råhet vare sig i religiösa debatter eller på andra områden.

Men just lagens ingripande mot ordets frihet, ja blotta tillvaron af

sådana stadganden som dessa förhindrar mången gång ett klart och

kraftigt uttryck af den opinion, som eljest skulle kunna inskrida hälsosamt

fostrande och tuktande mot oärlighet, illvilja, skenhelighet eller

intolerans i den offentliga diskussionen, liksom mot smakens försimpling

genom ett rått och pöbelmässigt språk, från hvilka motsatta håll

sedan dylika oarter månde framträda. Religionsbrottsparagrafernas

kvarstående endast fördröjer uppkomsten af en sådan sundt reglerande

opinion. Likaså bör kanske påpekas, att det befogade skyddet för

gudstjänst, hvars störande ju faller under fridsbrotten i strafflagens

kap. 11, på intet sätt beröres af här förordade yrkanden. Dessa afse

endast att i de religiösa meningsbrytningarna staten ändtligen må våga

förlita sig på sanningens och den bättre upplysningens egen segrande

kraft, våga afstå från att söka med klumpiga händer censurera och

hota med straff den ena parten af stridande, och i stället öfverlämnar

åt sina medborgare att själfva pröfva allt som bjudes och behålla en

hvar det efter hans förutsättningar bäst passande och tjänliga.

Det är alltså vår öfvertygelse, att tiden nu bör vara inne att helt

utplåna ur vår svenska lagstiftning de föråldrade, men icke längre

oskadliga stadgandena om s. k. religionsbrott. Själffallet böra då också

tryckfrihetsförordningens § 3 mom. 1—3 försvinna. Men då dessa äro

af grundlags natur och proceduren således i alla händelser tar sin tid,

synes det för ögonblicket nog att hemställa om ett principiellt afgörande

steg, som sedan, när det tagits, fullföljes, och att nu föreslå, att Riksdagen

måtte för sin del besluta att strafflagens kap. 7 §§ 1 och 2 om

straff för s. k. religionsbrott, måtte upphäfvas.»

Den af herr StarbäcJc in. fl. väckta motionen har följande lydelse:

»Enligt äldre tiders åskådning ansågos religionsbrotten vara riktade

direkt mot högsta väsendet själft såsom målsägande och förekommo i

Herr Starbäcks

m. fl.

motion.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N;o 22.

lagarna under benämningen crimina lassse majestät^ divinse. Då lagstiftningen

utgick från denna synpunkt, är det gifvet, att straffet, som

betraktades såsom en nödvändig satisfaktion för blidkande af högsta

väsendet och för afvändande af dess vrede och hämnd, var utomordentligt

strängt. Alltifrån katolska tiden stadgades också lifsstraff för gudsförsmädelse.

I en författning från Gustaf II Adolfs tid finna vi ett

typiskt uttryck för denna åskådning; det heter nämligen där: »Hvilken

som försmädar Herrans namn, drucken eller nykter, och blifver därtill

förvunnen med tu vittnen, han skall döden do, utan all nåd. Gör någon

gäckeri och Apespel’ af gudstjänsten, bespottar Guds ord och de högvärdiga

heliga sakramenten och blifver därmed beslagen, han skall —.--

dömas till svärdet och executeras utan nåd». Under 1600-talet upprepades''

dessa eller likartade bestämmelser i flera författningar och bragtes

de ock i tillämpning i praktiken. Ännu på 1700-talet (år 1706) blef en

person för gudsförsmädelse, bestående däri, att han fällt vanvördig^

yttranden om altarets sakrament, dömd till det straff, att sedan högra

handen afhuggits samt tungan med en krok utdragits och afskurits,

han skulle mista hufvudet och å håle brännas.

I 1734 års missgärningsbalk är uppsåtlig hädelse ännu belagd med

dödsstraff. Efter 1734 torde dock sådant straff i praktiken aldrig hafva

tillämpats för detta brott. Huru djupt rotad den uppfattningen, att

hädelse utgjorde ett så svårt brott, att det borde sonas med lifvets förlust,

ännu vid 1700-talets slut var hos den stora allmänheten, framgår

däraf, att Gustaf III, som genomdref afskaffande af dödsstraffet för ett

flertal brott, icke föreslog något sådant i fråga om hädelsebrottet. I

andra länder sökte man under denna upplysningsfilosofiens tid komma

ifrån dödsstraffet för hädelse, utan att dock därigenom stöta massans

fördomar för hufvudet, genom att förklara hädelse såsom ett uttryck

för sinnesförvirring. Så stadgas i en strafflag från denna tid (Österrikiska

strafflagen af 1787), att hädare icke skulle undergå något straff

utan inspärras på dårhus.

I Sverige var dödsstraffet för hädelsebrott enligt lagen gällande ända

till år 1865, då vår nuvarande strafflag trädde i kraft. Redan år 1832

hade föreslagits afskaffande af denna barbariska straffbestämmelse, ehuru

utan framgång. Redan då framhölls, att den gamla, här ofvan angifna

uppfattningen af brottets karaktär öfverallt öfvergifvits och att grunden

för handlingens bestraffande icke läge i det omoraliska däri, hvilket ej

borde vara föremål för statens strafflagstiftning, utan i den kränkning

eller det sårande af den religiösa känslan, som hädelsen väckte hos andra.

Härmed är man inne på den uppfattning af hädelsen, som före
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

•)

Lagutskottets Utlåtande N:o 22,

trädes i 1864 års strafflag1. Man har ansett, att staten liar ett bestämdt

intresse af att upprätthålla den religiösa tron och att därför hvarje afsättlig

kränkning af statens officiella religion bör, såsom innefattande

en kränkning af dess medborgares religiösa öfvertygelse, beläggas med

straff. Enligt ursprungliga lydelsen af sistnämnda strafflag bestraffades

hädelse med straffarbete, högst i 2 År. Endast i fall åt obetänksamhet

eller lättsinne kunde fängelse eller böter följa därå. Under de närmast

därefter följande decennierna ändrade sig emellertid uppfattningen af

brottet dithän, att domstolarna tyckas hafva dragit sig för lagrummets

tillämpande d. v. s. att ådöma straffarbete för hädelse. För att få till

stånd en mera effektiv lag, som icke stod i strid med allmänna rättsmedvetandet,

genomfördes vid 1887 års riksdag strafflindring för ifrågavarande

brott, i det straffarbetet borttogs och ett års fängelse stadgades

såsom maximum. I sammanhang därmed bortföll den särskilda straffskalan

för de fall, att brottet begåtts af obetänksamhet eller lättsinne,

hvaremot infördes stadgande därom, att åstadkommande af allmän förargelse

skulle vara en nödvändig förutsättning för straffs ådömande.

Afsikten med denna historiska redogörelse har varit att visa, huruledes

uppfattningen och bestraffandet åt religionsbrott under tidernas

lopp undergått genomgripande förändringar och brotten totalt ändrat

karaktär. Att öfverhufvud taget stadga straff för hädelse torde emellertid

endast vara en reminiscens af svunna tiders barbariska åskådning. Vi

se ju, huru straffen från ett ovillkorligt stadgande om lifvets förlust

alltmera mildrats i enlighet med rättsmedvetandets utveckling. Tiden

torde emellertid nu vara mogen för »brottets» borteliminerande ur strafflagen.

Få lagrum i vår strafflag torde vara så antikverade och så utdömda

af den upplysta allmänna meningen i landet som just bestämmelserna

om »hädelsebrottet».

I utlandets strafflagar af nyare datum finnas icke heller likartade

bestämmelser. Såsom af de moderna auktoriteterna å straffrättens område

framhålles, har man helt och hållet lämnat å sido handlingens

egenskap att innebära en kränkning af andras religiösa känslor och

gjort gällande, att straff bör drabba blott sådana handlingar, som innebära

kränkning eif statsmedborgarnes religiösa frihet. Denna princip är

i den moderna straffrätten allmänt erkänd såsom riktig, i ör öfrigt

framträder denna synpunkt fullt bestämdt redan i den franska strafilagen

af år 1810, Code pénal. En sådan begränsning af religionsbrottet

är strängt genomförd i Italiens nya strafflag af år 1889, och detta är

desto mera anmärkningsvärd^ som Italiens katolska befolkning till

största delen väl torde fanatiskt hålla fast vid kyrkans alla läror och

Bill. till Biksd. Prot. 1909. 7 Sami 21 H<ift. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

ceremonier. I denna lag upptages icke hädelse mot Gud bland religionsbrotten,

utan endast handlingar, som innebära ett störande eller

hindrande af den religiösa friheten. Hvarken i Norges nya strafflag

eller i det schweiziska strafflagsförslaget, som båda äro bland de nyaste

i Europa och äfven i vårt land pläga framhållas såsom mönster för

straffrättslig lagstiftning, förekommer hädelse mot Gud eller gäckeri

med Guds ord och sakramenten såsom en straffbar handling, såvida

man icke därigenom kränker andras religiösa trosfrihet.

Af straffrättsliga auktoriteter har den framstående kriminalisten

professor Jaakko Forsman i Helsingfors förklarat sig hylla den moderna

uppfattningen i frågan och uppträdt emot de nu gällande bestämmelsernas

bibehållande. Af våra svenska straffrättsteoretici har ingen, oss

veterligen, i tryck yttrat sig i ämnet.

Vid behandlingen af 1887 års lagförslag i ämnet åberopade lagutskottet

ett anförande i högsta domstolen, hvilket hänförde sig till det

då väckta förslaget att i lagen införa ett särskildt tillägg om gäckeri

med trosläran. Detta anförande var af följande lydelse:

»Först och främst är jag öfvertygad, att för hvarje gång lagbudet

tillämpades, kyrkan skulle blifva den mest lidande. Den usle smädaren,

den lättsinnige gycklaren skulle af alla åt otron hemfallna, af många

den fria forskningens vänner, med ett ord af ett stort antal elementer

i samhället, hvilka icke kunna alldeles lämnas ur räkningen, blifva

ansedd som en martyr, ehuru han enligt statens lag endast vore en

brottsling. Den dogm, med hvilken han gäckats, skulle blifva föremål

för en liflig och allmän, oftast ytlig diskussion i dagliga tidningar och

samkväm, en kritik, som, därest smädaren ej blifvit af den världsliga

makten straffad, icke hade blifvit så liflig, ja kanske i många fall helt

och hållet uteblifvit. Det skulle i de flesta fall vara att befara, att

denna diskussion, förd med större beräkning och varsamhet, än den

smädaren eller gycklaren användt, komme att innefatta uttalanden,

ostraffbara inför den borgerliga lagen, men hvilka hos de på dogmen

troende åstadkomme allvarligare, djupare och långvarigare förargelse än

själfva smädelsen eller gycklet, som endast för stunden förorsakat smärta

och afsky. Ett större affall från den ifrågasatta dogmen kunde häraf

blifva en följd, än om smädaren öfverlämnats åt föraktet, i stället för

att dragas inför värdslig domstol. Troslärans auktoritet snarare försvagas

än förstärkes genom användande af världsliga straffmedel.

Det ifrågasatta brottet är till sin karaktär mycket sväfvande. Gäckeriets

föremål är trosläran. Trosläran är människans uppfattning af

Gud och religionen samt därmed sammanhängande ting och förhållanden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag lits kottets Utlåtande N:o 22.

Mon huru olika är icke människors och religionssamfunds uppfattning!

År det lämpligt, att en protestant straffas af den borgerliga lagen för

ett opassande yttrande rörande en katolsk dogm, mot hvilken reformationens

fader från predikstolen utslungat den heliga vredens ord? Äfven

själfva den ifrågavarande gärningen innebär i sig något sväfvande. Hvad

den ene benämner hån och smädelse, betraktas åter af den andre allenast

såsom ett opassande, ja kanske oskyldigt skämt. Mången torde vilja

antaga att med gäckeri rörande heliga ting afses ett med hån och smädelse

förenadt skämt. Af lagberedningens motiver framgår, att af lagberedningen

åsyftas äfven clet lättsinniga gycklet. I 1734 års lag

skildes på smädelse, såsom mera straffbar, äfven då den skedde af obetänksamhet,

och gäckeri, såsom mindre straffbart. I tider af uppjagad

fanatism kan lagen, till följd af sin sväfvande beskaffenhet, komma att

missbrukas.

Sedan här i Sverige år 1860 afskaffats det världsliga straffet för

affall från statskyrkan och år 1864 antagits en strafflag, vid hvars författande

trosläran icke ansetts vara i behof af det skydd mot angrepp,

som den borgerliga kriminallagstiftningen kan erbjuda, skulle det innebära

ett tillbakagående att nu stadga borgerligt straff för sådana angrepp.

»

Detta yttrande torde äga full tillämplighet äfven å lagens nuvarande

affattning, ty med stadgande af straff för hädelse af Gud och för

gäckeri med Guds ord och sakramenten afses just, såsom 1887 års lagutskott

också påpekar, att skydda kyrkans troslära, hvadan det föreslagna

tillägget var fullständigt öfverflödigt, såsom redan i sak gällande.

Enbart af denna anledning afstyrktes det af lagutskottet och blef ej

heller antaget af Riksdagen.

En mycket viktig synpunkt vid profvande af föreliggande fråga är

den, att ifrågavarande lagrum, 7 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, lämna

straffskydd allenast åt svenska statskyrkans troslära och gudstjänst. Alla

frikyrkliga samfunds troslära (till den del den icke sammanfaller med statskyrkans)

och gudstjänst äro prisgifna åt hädelsen och gäckeriet, då

straff därför ej är stadgadt. Detta är nu i strid mot alla andra länders

lagstiftning, där man ännu kvarstår på den äldre ståndpunkten och har

straff för hädelsebrott; i dessa länder afser nämligen straffbestämmelserna

såväl statskyrkans som öfriga till offentlig religionsutöfning berättigade

trossamfunds troslära och gudstjänst. Man har emellertid

icke någon enda gång från frikyrkligt håll hört anspråk framställas på

straffskyddets iitsträckande till jämväl deras trosbekännelse, och detta

torde väl bäst visa, att äfven statskyrkan bör kunna skydda sig utan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

straffhot för angrepp på dess dogmer. Illa skulle det väl vara beställdt

med vår statskyrka, om den för sitt fortbestånd skulle anse det nödvändigt

att till skydd för sina dogmer vara omgärdad med en mur af straffbestämmelser

för dem, som dristade med hädelsens och gäckeriets vapen

anfalla dess trossatser. Fängelsestraff torde i vår tid icke längre vara

det rätta vapnet i en sådan strid på det andliga området. Man må

komma ihåg, att de personer, som gjort sig skyldiga till hädelse, ofta

varit ideellt anlagda människor, som handlat i det renaste uppsåt och

af fullaste öfvertygelse. Trossatser böra försvaras med andliga vapen;

att hota med världsliga straff kan icke, huru man än vänder saken,

betraktas annat än såsom en reminiscens af svunna dagars af vidskepelse

och fanatism födda kättareförföljelser mot olika tänkande. Att

det sunda rättsmedvetandet och den allmänna opinionen i stort sedt

numera hylla denna uppfattning torde vara ovedersägligt. För staten

kan det för öfrigt endast medföra skada att hafva en lag som strider

mot allmänna rättsuppfattningen i landet och som domstolarna kanske

en vacker dag anse så föråldrad, att de börja draga sig för att tillämpa

densamma. Vi hörde ju häromdagen chefen för justitiedepartementet

uttala, att sådant förekommer. Redan vid 1887 års riksdag gjorde dåvarande

chefen för detta departement vid behandlingen af hädelsebrottet

ett uttalande i sådan riktning. Han yttrade: »Staten är bättre betjänt

med lagar, som motsvara rättskänslans fordringar och därför utan''tvekan

kunna tillämpas, än med lagar, som äro så stränga, att både åklagare

och domare nästan tvingas att uppsöka utvägar att undgå deras

tillämpning.»

Nu kan man invända att, äfven om man hyllar den mera moderna

uppfattning af »brottets» karaktär, som här ofvan antydts, eller att

kränkningar af andras religiösa frihet böra bestraffas, så kunna ju lagrummen

icke utan vidare upphäfvas utan måste ersättas med andra af

angifvet innehåll. I detta afseende hafva vi emellertid redan bestämmelser

i 11 kap. strafflagen, där det i 2 och 3 §§ stadgas straff för

störande af eller åstadkommande af förargelse vid gudstjänst och sammankomst

för gemensam andaktsöfning. Härmed är ju, på sätt som

vederbör, straffskydd lämnadt för utöfvandet af religionen och detta afser

icke blott statskyrkan utan ock andra af staten erkända trossamfund.

Äfven i nyare strafflagar förekomma bestämmelser om offentligt förhånande

af andras tro eller trosbekännelse, men konsekvensen af den

nu rådande straffrättsliga åskådningen torde endast kräfva straff för

kränkning af offentlig religionsutöfning; det är väl just därigenom som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet* Utlåtande N:o 22. 13

den religiösa friheten kränkes. Några bestämmelser utötvor hvad 11

kap. i detta afseende innehåller äro sålunda obehöfliga.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi härmed hemställa att

Riksdagen måtte för sin del besluta att 7 kap. §§ 1 och 2 strafflagen

skola upphäfvas.»

Såsom af motionärernas framställning inhämtas, har förhånande och

gäckande af Gud sedan gammalt i svensk lag varit belagdt med straff,

bestämdt efter olika tiders olika uppfattning. År 1887, då hithörande

bestämmelser senast undergingo förändring, stadgades såsom förutsättning

för att gärningar, som omförmälas i nu ifrågavarande 1 och 2

§§ i 7 kap. strafflagen, skulle anses brottsliga, att desamma åstadkommit

allmän förargelse, hvarjämte straffmaximum för brott, hvarom förmäles

i 1 §, hädelse af Gud samt lastande eller gäckande af Guds ord

och sakramenten, ncdsattes från straffarbete till fängelse i högst ett år.

Dessa ändringar afsågo att bringa ifrågavarande stadganden i öfverensstämmelse

med då rådande uppfattning och rättsmedvetande. Nya lagberedningen

framhöll med afseende å det af beredningen afgifna förslaget

i ämnet, att det kriminellt straffvärda beträffande ifrågavarande

brott läge ej så mycket i det förakt eller den vanvördnad, hvarom

gärningen bure vittne, som fast mer i den fara för ett förslappande af

den religiösa känslan inom samhället, som gärningen medförde, och den

förargelse, den hos andra väckte.

I sammanhang med ifrågavarande stadganden angående religionsbrott

böra ses bestämmelserna i 11 kap. 1, 2 och 3 §§ strafflagen, som

stadga straff för den, som stör statskyrkans eller främmande, till offentlig

religionsutofning berättigad församlings gudstjänst eller annan sammankomst

för gemensam andaktsöfning.

Motionärerna hemställa nu, att 1 och 2 §§ i 7 kap. strafflagen

måtte upphäfvas. Den religiösa friheten vore nämligen vederbörligen

skyddad genom förenämnda bestämmelser i 11 kap. strafflagen, där

straffskydd lämnas för utöfvande af religionen. Att förgripelser

mot religionen endast på så sätt borde skyddas — framhålles i den

ena af motionerna — vore en i den modärna utländska straffrätten

såsom riktig allmänt erkänd princip. I utländska strafflagar förekomme

det visserligen, att äfven offentligt förhånande af andras tro och

trosbekännelse vore belagdt med straff, men — anföres vidare i samma

motion — konsekvenserna af den rådande straffrättsliga åskådningen

torde endast kräfva straff för kränkning af offentlig religionsutöfning.

Utskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Utskottet, som för sin del icke kunnat biträda denna motionärernas

mening, att den religiösa friheten skulle vara tillfredsställande skyddad

blott genom sist afsedda straffbestämmelser i 11 kap. strafflagen, vill

till en början häremot framhålla, att, såvidt utskottet kunnat finna, ett

så inskränkt straffskydd för religionen och dess fria utöfvande, som

ensamt där lämnas, icke finnes i någon af de europeiska kulturländernas

strafflagar, icke ens i den af motionärerna åberopade franska code pénale,

där de i 260—264 §§ meddelade straffbestämmelser i anförda

hänseende äro mer omfattande än nyss nämnda svenska. Hvad särskildt

angår de af sistnämnda motionärer i det förevarande afseendet

såsom mönster framställda länderna, nämligen Italien, Schweiz och

Norge, lämnar deras lagstiftning icke motionärerna det stöd, som

de förmena. Af 141 § i italienska strafflagen inhämtas, att den,

som af fientlighet mot någon af staten tillåten religion kränker den,

som bekänner sig till densamma, straffas med fängelse intill ett år och

böter från 100 till 3,000 frans. Det af motionärerna åberopade schweiziska

strafflagförslaget straffar med böter intill 5,000 francs eller med fängelse

den, som i ond afsikt offentligen uppenbart förhånar eller gör föraktlig

andras religiösa tro, samt den, som stör gudstjänst eller förhindrar

dess hållande. I norska strafflagens 142 § förekommer följande bestämmelse:

»Den som offentlig driver spof med eller forhaaner nogen

trosbekjendelse, hvis udövelse her i riget er tillstedet, eller som medvirker

hertil, straffes med böder eller med hefte eller fängsel indtil 6

maaneder». Beträffande öfriga utländska strafflagars ställning i denna

fråga, förekomma straffbestämmelser för hädelse mot Gud bland annat

i Finland, Tyskland, Österrike, England, Portugal och Nordamerika.

Hån och gäckeri af religionen eller religionsbekännelsen är belagdt med

straff utom i Norge äfven i Danmark, Finland, Tyskland, Österrike m. fl.

länder.

Af gällande positiv rätt kan utskottet alltså icke sluta sig till någon

sådan allmän straffrättslig åskådning angående ifrågavarande brott som

den, hvarom motionärerna tala. I hvarje fall kan utskottet icke finna,

att motionärerna anfört något skäl, hvarför just i vårt land den religiösa

uppfattningen borde åtnjuta ett så inskränkt straffskydd, som det,

hvilket skulle kvarstå efter ett godtagande af den af motionärerna

föreslagna lagändringen. Gentemot hvad motionärerna anföra om den

svenska statskyrkans behof eller beroende af ett sådant straffskydd,

hvarom här är fråga, vill utskottet anföra, att det enligt utskottets uppfattning

här icke är fråga om uppehållande eller stödjande af en viss

kult eller troslära såsom sådan, utan hvad man velat genom straffet träffa

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet# Utlåtande N:n 22. 15

är det sårande af andras religiösa känsla och religiösa frid, som det råa

förlöjligandet och hätska förhånandet kan innebära. Då man i den ena

af motionerna gör gällande, att skyddet i fråga enligt gällande lag

endast i inskränkt mån skulle komma främmande trosbekännare till

godo, vill utskottet vidare häremot erinra, att dessa, när de kunna

komma i fråga att få rätt här i landet till offentlig religionsutöfning,

ju otvifvelaktigt skyddas af straffbestämmelsen om hädelse mot Gud.

Detta anmärktes äfven, då år 1887 fråga väcktes om införande i ifrågavarande

§§ om uttryckliga bestämmelser angående främmande trosbekännare.

Slutligen vill utskottet framhålla, att utskottet lika med motionärerna

håller före, att den brutala råheten och det hänsynslösa gycklet

på det förevarande området lika som eljest främst böra bekämpas med

upplysningens och öfvertygelsens vapen. Framträder emellertid råheten

och hånet under för religiositeten och den religiösa känslan så sårande

former, att allmän förargelse däraf väckes, synes det utskottet, att

religionsfriheten blifvit kränkt, och att staten bör inskrida till skydd

för denna frihet.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer

af herrar Widén, Lindhagen, Pettersson från Södertälge, Forsberg,

Karlsson, och Åkerman, hvilka yrkat,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner, måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen

af förslag till sådan ändring af strafflagen, att de i 7 kap. 1 och

2 §§ förekommande bestämmelserna om religionsbrott måtte borttagas och

ersättas med straffbestämmelser för kränkande ingrepp mot annans

religiösa frihet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottet.<? Utlåtande N:o 22.

Till stöd härför liar anförts:

af herr Widén, med hvilken herrar Pettersson från Södertälje och

Forsberg instämt:

»Redan vid antagandet af nu gällande straffbestämmelser för religionsbrott

framhölls, äfven från verkligt religiöst intresseradt håll, att

desamma icke motsvara den ställning, statens straffande myndighet bör

intaga till det religiösa lifvet och den religiösa friheten. Det synes

mig också, vid erfarenhetens vittnesbörd, obestridligt, att det förhållandet,

att ifrågavarande slags gärningar karakteriseras och bestraffas såsom

religionsbrott — principiellt oriktigt, som det äfven synes mig vara —

med den däraf följande strafftillämpningen icke kan undgå att genom

reaktionen häremot i ganska stor omfattning framkalla verkningar på

den religiösa uppfattningen och det religiösa lifvet i samhället alldeles

motsatta dem, som varit afsedda; straffbestämmelserna blifva för detta

lif, i stort sedt, till skada i stället för gagn.

En ändring härutinnan synes mig alltså nödig.

Men då en straffvärd kränkning af andra samhällsmedlemmars

religiösa frihet kan äga rum äfven på annat sätt, än genom störande

ingrepp i deras gudstjänst, anser jag, att de ifrågavarande bestämmelserna

i strafflagen icke kunna utan vidare borttagas. Utan, i likhet

med hvad som är fallet inom en del främmande lagstiftningar, synas

mig desamma böra ersättas med bestämmelser, som, i anslutning till de

i strafflagens 11 kap. nu förekommande stadgandena om religionsfridsbrott,

bereda en persons religiösa frihet det skydd för mot densamma

riktad kränkning genom hån eller smädelse, som samhället måste anses

pliktigt att lämna.

1 sammanhang härmed och såsom en följd häraf synes straffmaximum

böra nedsättas.»

och af herr Lindhagen:

»Religionsbrottens historia är kanske mer än de flesta företeelser

en mätare af kulturutvecklingen under olika tidsåldrar.

I de tider, då den religiösa öfvertygelsen begabbades och förföljdes

på alla sätt, var denna öfvertygelse liksom efterlefnaden af dess

sedeläror stark och äkta hos dess anhängare. Ur martyrernas blod

växte fram nya skaror af trosvittnen och offervilliga kommunister.

När de härskande emellertid ej längre kunde stå emot denna mäktiga

rörelse, öfvergingo de, såsom alltid plägar ske, själfva till densamma.

Därmed blef religionen officiell och därmed började också oundvikligt dess

förfall under ledning från de högre regionerna i samhället. Den offentliga

religionen blef mer eller mindre en bekännelse med läpparne, ett

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

skal utan kärna, en täckmantel, under hvilken de härskande och besittande

låt vara omedvetet dolde sin obenägenhet för kärleksbudet,

sitt kryperi för värdslig makt och sin begärlighet framför allt till lejonparten

af det timliga goda. Statskristendomen har varit och är fortfarande

kristendomens död i anda och sanning.

En särskild skapelse af denna omhvälfning var religionsbrotten.

Statsmakten släppte ej sina gamla vanor, därför att den blifvit kristnad,

utan fortsatte sina förföljelser nu i religionens namn mot olika tänkande

ofta på det grymmaste sätt.

Stadgandena i 7 kap. 1 och 2 §§ strafflagen beteckna i vår lagstiftning

ingenting annat än de sista slocknande resterna af dessa medeltidens

kättarebål. Äfven under sin nuvarande troskyldiga utformningdölja

de intet annat praktiskt innehåll än möjligheter till ett uppflammande

af glöden för att brännmärka andra öfvertygelser, när de rikta

sig mot de officiella trosdogmerna. Lagbudet är säkerligen skickadt

blott till att reta till motsägelser, skapa martyrer i smått och vidmakthålla

hyckleri.

Men ett dylikt previlegieradt straffrättsligt skydd för vissa öfvertygelser

verkar skadligt äfven i en annan riktning. Det är ett psykologiskt

rön, att ett sådant privilegiums väktare — de må nu framträda å

tjänstens vägnar eller af egen kallelse — gripas af en oemotståndlig

benägenhet att häda, lasta och gäcka hänsynslöst alla andra öfvertygelser,

som ej upptagits i den byråkratiska gemenskapen och därför ej

heller omhägnats af strafflagen.

Borttagandet ur strafflagen af religionsbrottens sista kvarlefvor är

således enligt min vissa öfvertygelse ett steg på vägen mot humanitet

och milda seder i samhället. Att det helt sammanfaller med Kristi

egen lära borde icke behöfva framhållas.

Hvad däremot ännu behöfver kvarstå, är straffskyddet för friheten

och således äfven för den religiösa friheten. Man må dock vid strafflagens

omarbetning i detta syfte noga aktgifva på att arbetet ärligt

begränsas till just detta, så att ej i de nya bestämmelserna glömmer

sig kvar något af hvad som bör komma bort.

På dessa principiella och praktiska skäl har jag förenat mig med

öfriga reservanter i ofvan nämnda yrkande».

Herrar Jansson, Ersson och grefve Hamilton hafva begärt få här

antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom

utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 21 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.