Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vidmakthållande af utsikterna för åstadkommande af nya, såvidt ske kan öfverensstämmande civillagar för de nordiska länderna.

1909-03-08 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:23, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vidmakthållande af utsikterna för åstadkommande af nya, såvidt ske kan öfverensstämmande civillagar för de nordiska länderna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1909, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående vidmakthållande af utsikterna för åstadkommande

af nya, såvidt ske kan öfverensstämmande

civillagar för de nordiska länderna.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, N:o 3, har herr Carl Lindhagen anfört följande:

»Vid 1900 års Riksdag väcktes inom Andra Kammaren en motion

om åstadkommandet af nya, så vidt ske kan öfverensstämmande civillagar

för de tre skandinaviska länderna. Denna motion var af följande

lydelse:

’I den borgerliga eller civila rättens historia hos skilda folk

framträda merendels såsom skiljemärken rättsnormernas med vissa

mellantider företagna sammanfattning i en lagbok. Dessa civilrättsliga

kodifikationer utgöra nödvändiga led i utvecklingen. Deras ändamål är

nämligen att dels, sedan lagstiftningen alltmer upplöst sig i splittradt

detaljarbete, åter i rättssäkerhetens intresse öfversiktligt och tydligt

fastslå, hvad som skall anses såsom lag, och dels i rättsutvecklingens

intresse gifva hemort åt de ur nya förhållanden framgångna rättstankar,

för hvilka den gamla lagen står främmande.

En dylik kodifikation af civilrätten utgjorde giftermåls-, ärfda-,

jorda-, byggninga- och handelsbalkarne i Sveriges rikes lag af år 1734.

Denna lag gäller ännu, men redan i början af förra århundradet ansågs

behof af en ny lag föreligga. Sedan nämligen vid Riksdagen 1809—

1810 ständerna på initiativ af lagutskottet begärt tillsättande af en

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Samt. 22 Höft. (N:o 23.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

kommitté att arbeta på lagars och författningars redaktion och förenkling-,

beslöt Kungl. Maj:t, att den lagkommitté, som i anledning häraf

tillsattes, skulle arbeta bland annat på eu ny allmän civillag. Denna

kommitté uppgjorde ett slutligen år 1826 i omarbetadt skick publiceradt

förslag till allmän civillag, innefattande nya giftermåls-, ärfda-, jorda-,

bvggninga- och handelsbalk. Förslaget öfverlämnades sedan vid

1834 års Riksdag till ständerna, men frågan uppsköts för vidare utredning,

hvarefter förslaget i anledning af ständernas år 1841 gjorda

framställning ytterligare granskades af en lagberedning, som år 1847

afgaf nytt förslag till giftermåls-, ärfda-, jorda- och byggningabalkar.

Men icke heller detta senare förslag blef föremål för Riksdagens omedelbara

pröfning. I stället liar man hitintills fortsatt att genom partiella

förbättringar söka af hjälpa de obestridliga bristerna i den civilrättsliga

lagstiftningen.

I Norge gäller fortfarande Kong Christian V:s Norske Lov af år

1687. I början af förra århundradet ansågs eu ny kodifikation så behöflig,

att till och med i norska grundlagen af 1814 intogs en särskild

föreskrift därom, att en 113'' allmän civil lagbok skulle föranstaltas att

utgifvas på första eller, om detta ej vore möjligt, på andra ordinarie

storting. En för ändamålet tillsatt lagkommitté upptog arbetet men

kom ej till något resultat. Grundlagens förordnande väntar därför ännu

på sin uppfyllelse.

Danmarks ännu gällande lagbok är Kong Christian V:s Danske

Lov af år 1683. Redan i medlet af 1700-talet s3''sslades under en lång

följd af år med att åstadkomma en ny mera tidsenlig och omfattande

lagkodex. Detta arbete ledde dock endast till mindre 1 »etydande förarbeten

och har sedan ej återupptagits, ehuru behofvet af en kodifikation

blifvit alltmer trängande.

De skandinaviska länderna intaga sålunda för närvarande alldeles

enahanda ställning i afseende å beskaffenheten af deras civilrättsliga

lagstiftning. Denna består nämligen i alla tre länderna af dels en

mycket gammal lagbok, hvilkens ännu bestående rester till stor del äro

föråldrade samt hindra rättsskipningen beträda tidsenliga banor; dels eu

mängd efteråt utfärdade specialförfattningar, Indika, äfven dessa delvis

föråldrade, tillkommit utan enhetligt sammanhang sins emellan och med

det hela och utan att arbetet adlats af någon betydelsefull uppgifts inflytelse,

dels en omtvistad och kasuistisk oskrifven lag, nödtorfteligen

skapad af teori och praxis i syfte att söka fylla luckorna och tillgodose

nya rättskraf, hvilket i månget fall måste ske genom förtolkning eller

uppenbart åsidosättande af gällande lagbud. Det bör sålunda ej finnas

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

mer iin en mening om, att både i Sverige, Norge och Danmark tiden

nn är öfvermogen för en ny eivilrättslig kodilikation, hvilken synnerligen

påkallas både i rättssäkerhetens och rättsutvecklingens intresse.

Under sådana förhållanden tränger sig emellertid mäktigt fram

angelägenheten åt att detta lagarbete sker etter samråd i ändamål att

åstadkomma en gemensam nordisk lagbok eller rättare sagdt nya till

innehåll och form, så vidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för

de skandinaviska länderna. Det är klart, att i många stycken, såsom

vissa delar af jordabalken, full öfverensstämmelse ej kan vinnas. Men

i det stora hela lämpar sig civilrätten väl för ett gemensamt lagstiftningsarbete,

då hvarken ländernas administrativa egendomligheter eller

stridiga sociala åskådningar här spela samma roll som t. ex. i processrätten

och straffrätten.

Tanken på lika lagstiftning för de nordiska länderna är för ölrigt

icke ny och möjligheterna för dess åstadkommande icke heller opröfvade.

Särskild t bör i detta afseende erinras om 1876 års Riksdags, i

anledning af en motion inom Andra Kammaren, gjorda anhållan, att

Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för utarbetandet så skyndsamt

som möjligt af en fullständig handelslag för Sverige, utan att viss

annan angifven lagstiftning därigenom tillbakasattes, äfvensom ägna

omsorg däråt, att, såvidt ske kunde, därigenom åstadkommes öfverensstämmelse

med motsvarande norsk och dansk lagstiftning. Lagutskottet

hade afstyrkt motionen, men numera torde tillfredsställelsen

vara enhällig öfver att Riksdagen behjärtade frågans vikt och betydelse.

Ty Riksdagens ifrågavarande hemställan har redan ledt till antagande

i '' alla tre länderna af åtskilliga öfverensstämmande lagar inom viktiga

delar af den speciella handelsrättens område, nämligen växellag, lagar

om varumärken samt om handelsregister, firma och prokura, sjölag och

checklag.

Bestämmande för 1876 års riksdagsskrifvelse var, bland annat,

äfven det anförda skälet, att genom ett uppskof skulle tillfälle till

åstadkommande af likformighet inom vissa grenar åt den speciella handelsrätten

gå förloradt. Enahanda fara uppstår nu genom ett undanskjutande

af frågan om vinnande åt enhet i den allmänna privaträttens

bestämmelser, däri inbegripet dithörande delar åt handelsrätten. Tv

i sådant fall kan man i stället med visshet förutse, att under den

närmaste tiden i de olika länderna företagas kodifieringar af civillagen

eller åtminstone antagas nya författningar i alla afsevärdare delar åt

densamma. Det är därför af största vikt att med framsynthet och

energi begagna sig af en läglig tidpunkt, som kanske aldrig återkommer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Huruledes hos andra sins emellan närbesläktade folk enhetstanken

mäktat öfvervinna långt större svårigheter i lagstiftningsväg, därpå

lämnar också den nya tyska civillagen af den 18 juni 1896 ett exempel,

som manar till efterföljd. Genom denna lag, som trädde i kraft den

1 januari 1900, erhåller nämligen tyska riket en gemensam borgerlig

rätt, i stället för den mångskiftande, delvis på vidt skilda principer

byggda lagstiftning, som förut gällt i de särskilda staterna. Ifrågavarande

tyska kodifikation, med dess storartade på jämförelsevis kort

tid åstadkomna förarbeten, bör dessutom gifva värdefulla uppslag samt

»ifver hufvud taget väsentligen underlätta arbetet för en nordisk lagbok,

ehuruväl å andra sidan lagen till form och innehåll i många afseenden

gifvetvis kommer att äfven lända mera till varning än efterföljd.

Om sålunda de yttre betingelserna för en sträfvan att bringa

öfverensstämmelse i de skandinaviska folkens civilrättsliga lagstiftning

för närvarande äro mycket gynnsamma, så framstår äfven innebörden

åt ett sådant arbete såsom icke mindre betydelsefullt.

Först och främst föreligga de bästa utsikter, att den i alla tre

länderna sedan länge på dagordningen stående frågan om nya civillagar

skall, upptagen i sådan form, kunna i hvarje land bringas till utförande

inom en så pass kort tid, att ej redan förarbetena hinna föråldras och

den enhetliga ledningen kommer att saknas. Uppgiftens större betydelse

och inflytandet af en mångsidigare representerad erfarenhet och sakkunskap

skola visa sig ägnade lösa en uppgift, som hvarje land för sig

hitintills ej mäktat. Erfarenheten från lagstiftningen inom den speciella

handelsrätten gifva också vid handen, att ett samarbete leder till fruktbarare

resultat. De ledande hufvudsynpunkterna komma därigenom i

förgrunden och oväsentliga betänkligheter om detalj spörsmål tvingas

underordna sig själfva sakens intresse.

Det behöfver vidare knappast erinras om, hvilken viktig insats

en gemensam civillag skulle göra i det gamla, nu af tidsförhållandena

uppträde sträfvandet att närma de nordiska folken på de kulturella

områdena och därigenom bereda dem ett rikare lif i ett större fädernesland.

Att särskild^ rättsvetenskapen och rättsskipningen därigenom

skulle taga ett stort uppsving ligger i öppen dag. För framgången af

ett fortsatt gemensamt lagstiftningsarbete är dessutom öfverensstämmelse

i den allmänna privaträttens principer grundläggande. Vid förut åberopade

samarbeten inom vissa speciella rättsområden visade sig också

de största svårigheterna ligga '' i ländernas olika lagstiftning på angränsande

områden af den allmänna privaträtten.

Slutligen skall en nordisk lagbok gifva den skandinaviska rätts
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

uppfattningen tillbörligt inflytande och maktställning utåt. A ena sidan

kan den, genom att för alla tre länderna upptaga vissa allmännare

omfattade rättsgrundsatser, lämna viktiga bidrag till förverkligandet af

rättens un i venalitet. Men å andra sidan får den likaledes till uppgift

att upprätthålla de nordiska folkens rättstraditioner och bringa dem till

inflytande i den universella rättsbildningen. Gå nu de nordiska folken

skilda vägar med sin borgerliga lagstiftning, är det fara värdt, att de

alldeles förspilla det framstående arf, de åt gammalt fått att vårda i

förenämnda afseende.

Denna sista synpunkt framhölls särskild! i ett tal, som professor

Julius Lassen i Köpenhamn vid universitetets reformationsfest i slutet

af förra året höll om nödvändigheten af den danska privaträttens kodifikation.

Efter att hafva utvecklat, hurusom en ny ''dansk lag’ hörde

till de uppgifter, som det 20:de århundradet redan i sin början borde

söka lösa, tilläde han följande slutord: Jeg ser nok åt Opgaven egentlig

bor stilles Iwjere, og cd en nordisk Lovbog herde nedre Mantel. Eu for

alle skandinaviske Diger fädles, ved forenede danske, norske og svenske

Krtefter skabt Lovbog vilde sikrere og kraftigere give do ejendommelige

nordiske Retstanker Udtryk. En nordisk Lovbog vilde staa med eu

Autoritet, som den danske, norske og svenske hver for sig vilde savne,

og vilde i Förbindelse med en dertil knyttet, fädles skandinavisk Retsvidenskab

magte den skandinaviske Rets Mission i den almindelige

borgerlige Rets Udvikling, som Msegleren mellem den romanistisk-tyske

Ret og den engelsk-amerikanske Ret. Skulde denne Vej vase sig farbar,

ber den fölges.

På grund af hvad sålunda anförts och då jag djupt känner, hvilket

stort ansvar i förevarande afseende hvital’ på den nuvarande generationen

inför kommande tider, vågar jag vördsamt hemställa, att Riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes snarast

möjligt taga erforderliga initiativ till en samverkan i syfte att åstadkomma

nya, såvidt ske kan, öfverensstämmande civillagar för de tre

skandinaviska länderna.

I en dylik framställning ligger naturligtvis äfven inneslutet, att

de frågor om viktigare ändringar i civillagen, Indika tilläfventyrs för

närvarande äro på pröfning beroende, helst böra endast i den ordning

nu antydts vidare fullföljas.’

Lagutskottet ansåg goda skäl kunna anföras för önskvärdheten af

största möjliga öfverensstämmelse mellan de tre skandinaviska ländernas

civillagstiftning. Utskottet fann emellertid betänkligheter möta att på

en gång ifrågasätta en gemensamhetslagstiftning i hela den omfattning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

motionären tänkt sig och ansåg därför, att den ifrågasatta lagstiftningen

''för närvarande’ borde begränsas till den del af lagstiftningen, där de

nationella elementen utöfvat minsta inflytande på rättens gestaltning.

Redan hade inom den speciella handelsrätten åstadkommits öfverensstämmande

lagar i de tre länderna, och det innebure då en naturlig

fortsättning att öfvergå till de allmänna reglerna för samfärdseln och

varuutbytet. Det vore också angeläget, att åtgärder för samverkan på

detta område utan uppskof vidtoges, enär man eljest riskerade, att de

olika länderna hvar för sig- ginge i författning om dylik lagstiftnings

genomförande och, sedan detta skett, skulle naturligtvis svårigheterna att

vinna likhet mellan lagstiftningarna högst väsentligt ökas. På i hufvudsak

dessa skäl hemställde utskottet om en framställning till Kungl. Magt

att taga i öfvervägande, i hvad mån lagstiftningsarbetet på obligationsrättens

område lämpligen kunde för vinnande af öfverensstämmelse

emellan de skandinaviska länderna bedrifvas på grundvalen af samverkan

dem emellan samt vidtaga de åtgärder, hvartill förhållandena pröfvades

föranleda. Denna hemställan bifölls af Riksdagen.

Efter åtskilliga förhandlingar fram och tillbaka föranledde denna

framställning, att år 1901 tillsattes en svensk kommitté med uppdrag

att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning beträffande köp och byte

af lös egendom äfvensom de allmänna grundsatserna om afsilande af

aftal med rätt för kommittén att, när det för behörigt fullgörande af

detta uppdrag funnes erforderligt, till behandling upptaga jämväl andra

till obligationsrätten hörande ämnen. Denna kommitté sammanträdde

enligt tillika gifvet bemyndigande först med en dansk och sedan jämväl

med en norsk kommitté, båda tillsatta för enahanda ändamål. Dessa

tre kommittéer enade sig om, att i främsta rummet följande ämnen

skulle blifva föremål för gemensam behandling: 1) afslutande af

förmögenhetsrättsliga aftal i allmänhet, 2) köp af individuellt eller generiskt

bestämd lösegendom, 3) kommissionsaftal, 4) speditionsaftal, 5)

emission af värdepapper. Denna arbetsplan godkändes ock af de

respektive regeringarne.

Kommittéerna företogo först till behandling de under andra punkten

upptagna frågorna om rättsförhållandet emellan säljare och köpare samt

framlade år 1903 ett lagförslag om köp och byte, hvarom öfverensstämmelse

i det stora hela uppnåtts, om ock afvikelser i eu eller annan

punkt icke kunnat undgås. Samtidigt med att de tre kommittéerna

aflämnade berörda lagförslag anhöllo de hos sina regeringar, att kommitterades

återstående arbete inom obligationsrättens område måtte få

tills vidare hvila i afbidan därå, att nämnda förslag blifvit i de tre

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 2,''J. 7

länderna slutligen pröfvade. Denna hemställan bifölls af alla tre regeringarne.

Nu bär emellertid berörda lagförslag upphöjts till gällande lag, i

Sverige år 1905, i Danmark år 1900 och i Norge år 1907. Kommittéerna

äro således oförhindrade att när som helst återupptaga sitt arbete.

Någon anledning att vidare beröra denna fråga i Riksdagen synes således

knappast föreligga, då saken naturligtvis i sinom tid åter kommer i

gång genom vederbörande» egen tillskyndan. Det må dock vara lofligt

uttala den önskan, att detta måtte ske snart, då hvarje försinkande kan

hafva sina äfventyrligheter och äfven säkerligen skjuter undan annat,

som skall komma efteråt.

Såsom nämnts har tidigare inom den speciella handelsrätten åstadkommits

öfverensstämmande lagar mellan de tre skandinaviska länderna.

En särskild afdelning af denna rätt, nämligen bolagsrätten, som dock

kan sägas stå på gränsen mellan allmän och speciell privaträtt, har

emellertid ej varit föremål för samarbete. Märkligt nog tillkom 1895

års svenska lagstiftning om bolag och ekonomiska föreningar, såsom

det synes, utan ens någoif tanke på skandinavisk samverkan. Då

därför 1903 års Riksdag i anledning af åtskilliga väckta motioner begärde

en revision af lagen om aktiebolag, inrycktes i riksdagsskrifvelsen

på lagutskottets hemställan en erinran, att det borde tagas i öfvervägande,

om och i hvad män ett samarbete på nämnda område med

Norge och Danmark lämpligen kunde äga rum, helst i båda dessa länder

då före lågo nyligen utarbetade förslag till aktiebolagslag, Indika icke

blifvit slutligen behandlade och godkända.

I anledning af berörda riksdagsskrivelse tillsattes i januari 1905

en kommitté, som år 1908 aflämnade förslag till lag om aktiebolag äfvensom

till andra därmed sammanhängande författningar. I detta betänkande

beröres ej med något ord den af Riksdagen upptagna frågan

om skandinaviskt samarbete. Närmaste anledningen härtill torde vara

att söka i justitieministerns anförande till statsrådsprotokollet vid kommitténs

tillsättande. ''Helt visst'', yttrade statsrådet, ''skulle det vara

synnerligen önskvärd!, att detta lagstiftningsarbete kunnat äga rum under

samarbete med de tvenne andra skandinaviska länderna. Förhoppningarne

om sådan samverkan hafva emellertid denna gång ej kunnat

uppfyllas. Visserligen har på enskild väg från Danmark ingått meddelande

som gifver vid handen, att detta land gärna skulle se ett

skandinaviskt samarbete blifva upptaget i förevarande ämne, men från

Norge har jag likaledes på enskild väg inhämtat, att det näppeligen

skulle blifva möjligt för detta land att deltaga i sådant samarbete,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 23-

emedan detta skulle allt för mycket fördröja genomförandet af en norsk

aktiebolagslag, af hvilken behof'' redan länge starkt gjort sig gällande

och hvartill förarbetena fortskridit så långt, att det föreligger ett af

odelstinget godkändt lagförslag i ämnet. Det ifrågasatta lagstiftningsarbetet,

lärer alltså få upptagas ensamt för Sveriges del/

Anmärkningsvärd! är dock, att det obetingadt jakande svaret

från Danmark, som framfördes genom dess inrikesminister, ej begagnades

för att ifrågasätta påbörjandet af ett samarbete med Danmark.

Det är nämligen icke nödvändigt, att alla tre länderna samverka.

Alltid är det bättre, om två göra det än inga. I flera fall, och senast

när det gällde samverkan på obligationsrättens område, påbörjades

för öfrigt saken med, att delegerade från Sverige och Danmark lade råd,

hvarefter anslutning kom äfven från Norge.

Nu har också inträffat, att 1904—1905 års norska storting förkastade

det för tinget framlagda förslaget till en norsk aktiebolagslag,

och saken liar sedan dess ej kommit längre. Det danska förslaget åter

har aldrig blifvit framlagdt för riksförsamlingen, såsom det uppgifves

därför att bland affärskretsar funnits en opinion mot att på något ingående

sätt regelbinda bolagsverksamheten.

Säkerli gen äro dessa motigheter i grannländerna belysande för

den vunna erfarenheten att ett gemensamt skandinaviskt lagförslag

har lättare att slå igenom än separatförslag i de olika länderna. Såsom

saken nu ligger borde man ej, synes det mig, i Sverige gå till antagande

af det bär utarbetade förslaget utan att först en ny och beslutsam

hänvändelse gjorts om ett samarbete, äfven om svårigheterna att komma

till gemensamma resultat kanske äro något större nu, än om saken

upptagits i sammanhang med förarbetena till vår nu gällande aktiebolagslag.

Målsmännen för de särskilda lagförslagen skola kanske

också särskild! motsätta sig detta. Men deras arbete blir i alla fall

icke förgäfves, helst det naturligtvis äro just de, som böra i första

rummet sammanträda till öfverläggning. Det viktigaste är dock, att

normerna för det ekonomiska lifvet, bland hvilka bolagslagstiftningen

åtminstone för närvarande utgör ett led, blifva så vidt möjligt lika för

de skilda länderna samt få det förnuftigare innehåll och den större

auktoritet, som oftast framgår ur en dylik allsidigare och betydelsefullare

öfverläggning.

Naturligtvis behöfver en sådan samverkan ej utgöra hinder för

ett omedelbart afgörande af de svenska kommitterades fristående och

brådskande förslag till lag om förbud i vissa fall för aktiebolag att

förvärfva fast egendom eller idka grufdrift.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

9

Tanken på en skandinavisk civillagstiftning får emellertid ej stanna

vid obligationsrätten jämte de närstående lagstiftningsområden, som

sammanfattas under benämningen speciell handelsrätt. Framställningen

vid 1900 års riksdag syftade också till civillagen i dess helhet och

Riksdagen afvisade ej heller denna tanke, utan förmenade endast att

arbetet till en början borde inriktas på obligationsrätten.

Man måste därföre se till, att sakens vidare framfärd ej äfventyras

genom separata lagstiftningsarbeten i de särskilda länderna på

nya hiifvuddelar af civilrätten, hvilka i väsentliga delar böra kunna göras

öfverensstämmande. En sådan omedelbar fara i dröjsmål föreligger nu

däri, att i Sverige lagberedningens arbeten på jordabalken anses blifva

afslutade redan under loppet af innevarande år och att, enligt hvad försports,

beredningen skulle få i uppdrag att därefter öfvergå till giftermåls-

och eventuellt äfven ärfdabalken eller den så kallade familjerätten.

Lagberedningen tillkom år 1902, men planer på dess inrättande

förelågo tämligen afgjorda redan vid 1900 års riksdag. Det största

och farligaste motståndet mot skandinavisk civillagstiftning mötte då

från detta håll. Man trodde att ett skandinaviskt samarbete ej var

förenligt med inrättande af en svensk lagberedning, som föreslagits skola

inlåta sig, längre fram visserligen på rättegångsväsendet, men i första

hand på den borgerliga rätten. Därifrån leddes tankarna in i den

riktningen, att det vore bättre för framtiden, att hvarje land arbetade

för sig, äfven om därigenom verklig öfverensstämmelse i lagstiftningen

med visshet åsidosattes.

Emellertid slog saken igenom vid 1900 års riksdag på sätt som

då skedde. Men vid sakens vidare framförande kommo de olika uppfattningarna

fortfarande till tals med hvarandra. Synliga uttryck för dessa

meningsutbyten återfinnas i debatterna om saken i kamrarna sistnämnda

år samt vidare i debatten inom Andra Kammaren år 1902 vid remissen

af riksstaten, däri då första gången uppförts anslag till en lagberedning,

och år 1903 vid föredragning af frågan om fortsatt anslag till lagberedningen,

hvilken då blifvit konstituerad och fått sin instruktion.l)

Det var också närmast för att lagberedningen ej skulle från början

gå i vägen för det skandinaviska samarbetet, som beredningen erhöll

i uppdrag att först omarbeta jordabalken. Påfallande är nämligen,

att särskildt i vissa delar af denna balk full öfverensstämmelse svårligen

*) Första Kammarens prot. 7/5 1900 samt Andra Kammarens prot. 8/6 1900, 31,/1

1902 och 18/ä 1903.

Bih till Riksd. Prot. 1909. 7 Samt. 22 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

kunnat ernås. IVlen a andra sidan liade det varit val, om gemensamma

utgångspunkter vunnits i andra delar, där så säkerligen kunnat ske.

Önskligt synes i synnerhet varit, om jordfrågans sociala spörsmål, som

i mycket måste vara gemensamma för de tre länderna, genom ett samarbete

tvungits fram till större och enhetligt beaktande.

I det. sväfvande program för lagberedningen, som 1902 framlades,

äfvensom i den plan, som beredningen själf sedan uppgjorde för sitt

arbete, voro .emellertid det fortsatta skandinaviska samarbetets framtidsöden

höljda i dunkel. Vid 1902 års förenämnda remissdebatt fann sig

därför dåvarande justitieministern af de framförda farhågorna föranlåten

att inför kammaren försäkra, att han lifligt önskade, att det skandinaviska

lagstiftningsarbetet skulle få en mycket stor utsträckning, samt att detta

arbete icke komme att i någon man hindras af lagberedningens inrättande,

snarare tvärtom. Det gäller nu att både hoppas och arbeta

för att denna försäkran från institutionens egen upphofsman måtte gå

i uppfyllelse.

Rätteligen borde i framtiden all ny lagstiftning i hufvudfrågor,

somo föreligga hos alla tre länderna och ej beröra speciellt nationella

förhallanden, utarbetas efter samråd till gagn både för dessa länder

själf va och för den universella rättsbildningen. Men om detta ej ännu

kan ens ifrågasättas på grund af den sannolika omöjligheten att få alla

spridda sinnen enade om ett så riktigt mål, borde det dock ej få

ifrågakomma att släppa det redan inledda samarbetet på den borgerliga

lagstiftningens område. Hvilket nedslående och onyttigt skådespel

vore det icke, om dessa tre små folk nu skulle hvar för sig'' lägga sig

vinn om att åstadkomma skilda lagstiftningar exempelvis inom familjerätten

i stället för att samla sig om att skapa ett gemensamt lagverk

på detta område.

Det ifrågasattes vid något tillfälle i denna angelägenhets tidig''are

skede, att lagberedningen kunde blifva den svenska afdelningen i en

skandinavisk civillagskommission. I sådan händelse kunde man tänka

sig, att beredningen antingen helt ägnade sig åt denna uppgift eller ock

samtidigt lade hand äfven vid något annat, hvarmed beredningen kunde

sysselsätta sig, ifall de skandinaviska afdelningarnas samarbete måste

för någon tid ajourneras.

Eu annan utväg är, att beredningen härnäst får syssla med rättegångsväsendet

eller strafflagstiftningen samt att det skandinaviska civillagsarbetet

på familjerätten uppdrages åt särskilda kommitterade redan

nu eller ock hvilar till dess arbetet på obligationsrätten hunnit afslutas

för att sedan upptagas af dem, som sysslat med sistnämnda ämne.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

11

[ senaste lallet vore det ensidigt, att det vid l''.)03 års riksdag

framlagda formulerade lagförslaget till provisoriskt upphäfvande af

mannens målsmanskap med bibehållande tills vidare af begreppet gemensam

egendom måtte blifva lag i afvaktan på giftermålsbalkens fullständiga

omarbetning. Detta förslag föranledde äfven en riksdagsskrivelse och

dess antagande skulle på samma gång bli en skandinavisk lagstiftning,

enär svenska rätten därigenom i detta ämne finge samma innehåll, som

redan nu sedan någon tid gäller i Danmark och Norge. Ett fullständigare

ingående på detta särskilda ämne för sig är ej heller uteslutet.

Den aktuella frågan om utom äktenskapet födda barns och deras

mödrars rättsliga ställning ägnar sig särskild! att upptagas såsom ett

fristående spörsmål. Att i det ämnet, som rör så mångas väl, afvakta

tidpunkten, då en hel ny giftermålsbalk kan bli antagen, blefve säkerligen

ett för långt uppskof, hvartill kommer, att denna angelägenhets

ordnande helt visst kräfver åtgärder äfven på andra områden än det,

som faller under en blifvande giftermålsbalk i den allmänna lagen.

Äfven den af Riksdagen begärda revisionen af lagstiftningen om

äktenskapsskillnad kan därnäst företagas för sig, därest det anses oundgängligt,

att revisionen sker just nu, oafsedt att frågan redan legat

orörd i trettio år, sedan Riksdagen första gången skref i densamma.

En tredje utväg är, att lagberedningen får i uppdrag att särskildt

bereda de tre ofvan angifna ämnena, nämligen äkta makars inbördes

rättsförhållanden, utom äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga

ställning samt äktenskapsskillnad, i främsta rummet de två förstnämnda,

under aktgifvande tillika på angelägenheten att vidmakthålla

utsikterna för åstadkommandet af eu skandinavisk civillagstiftning. Detta

senare är nämligen hufvudsaken och icke att ett direkt samarbete för

arbetets fortsättning upptages just nu.

På grund af hvad sålunda anförts får jag hemställa,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t framhålla angelägenheten att

vidmakthålla utsikterna för åstadkommande af nya, såvidt ske kan öfverensstämmande

civillagar för de tre nordiska länderna samt i sådant afseende:

l:o) anhålla om öfvervägande, i hvad mån och på hvad sätt ett blifvande

lagstiftningsarbete på familjerättens område lämpligen må för vinnande

af öfverensstämmelse mellan nämnda länder kunna ordnas på

grundvalen af samverkan dem emellan;

2:o) ifrågasätta, huruvida åtgärder kunna vidtagas i syfte, att den

i alla tre länderna förberedda nya lagstiftningen om aktiebolag jämte

därmed sammanhängande ämnen må i större eller mindre mån blifva

öfverensstämmande.»

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande,

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Det lärer af ingen förnekas, att fördelar af olika slag och af

största betydelse äro förknippade med en rättsutveckling inom de

skandinaviska länderna, som, med bevarande af de säregenskaper, hvilka

kunna vara för den nordiska rättsbildningen i stort sedt egendomliga,

går i riktning mot eu allt större likformighet dem emellan. Skall en

sådan likformighet blifva af verkligt och bestående värde, erfordras

emellertid att den växer fram organiskt som eu följd af likartade förutsättningar,

gifna i folkens frändskap och de förhållanden, under hvilka

de utvecklats och lefva. En öfverensstämmelse, som utan sådant rotfäste

för sin tillkomst hade att tacka allenast lagstiftarens vilja att skapa

likformighet, är icke önskvärd och läte sig svårligen genomföras. Äfven

om detta är riktigt, följer likväl icke däraf, att en naturlig utveckling

till likformig lagstiftning icke skulle kunna befordras genom ett målmedvetet

därpå riktadt samarbete. Försiktighet därvid är dock af

nöden. Det lider nämligen intet tvifvel, att hvarje misslyckande på

ett visst område af rätten skulle uppskjuta eller äfventyra sådant samarbete,

som under förhandenvarande omständigheter på^ andra områden

kanske skulle hafva ledt till en lycklig utgång.

_ Då 1900 års lagutskott hade att afgifva yttrande öfver den samma

år af herr Lindhagen väcka motionen om åvägabringande af samverkan

i syfte att åstadkomma nya, såvidt ske kan, öfverenstämmande civillagar

för de tre skandinaviska länderna, anslöt sig utskottet såsom

motionären erinrat, till den meningen, att ett samarbete å civillagstiftningens

område för det dåvarande borde begränsas till obligationsrätten.

Till stöd för denna sin åsikt anförde utskottet bland annat följande:

))Det torde icke kunna förnekas, att goda skäl kunna anföras för önskvärdheten

ur flere olika synpunkter af största möjliga öfverensstämmelse

mellan de tre skandinaviska ländernas civillagstiftning. Att

emellertid på eu gång ifrågasätta en gemensamhetslagstiftning i hela

den omfattning, motionären tänkt sig, finner dock utskottet möta stora

och afgörande betänkligheter. Förutom det att fördelarne af en gemensamhetslagstiftning

svårligen kunna antagas hafva vunnit det allmänna

erkännande hos de nordiska tolken, att dessa nu skulle finnas benägna

att för vinnande af lika civillagar i någon afsevärd omfattning uppotfra

rättsregler, med hvilka de äro belåtna, eller uppgifva speciellt nationella

traditioner, hvilka slagit rot i rättsmedvetandet, framställer sig såsom påfallande,

att inför en så ny sak, tagen i den stora omfattning, som motionären

ytterst åsyftar, måste yppas mångahanda farhågor med anledning

af det alltid ganska ovissa i ett dylikt vidtgående lagstiftningsarbetes

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. IS

förutsättningar och resultat, hvilka farhågor Kolt visst skola hos mången

gifva sig uttryck i eu tvekan icke blott om sakens utförbarhet, utan

äfven om dess ändamålsenlighet. Utskottet anser därför, att den af motionären

ifrågasatta skandinaviska civallagstiftningen för närvarande bör begränsas

till den del af lagstiftningen, där de nationella elementen utöfvat

minsta inflytandet på rättens gestaltning och där följaktligen likhet bör

kunna åvägabringas, utan att särskilda nationella åskådningar i nämnvärd

mån trädas för nära.» — Den skrifvelse, som Riksdagen år 1900 i enlighet

med lagutskottets förslag albit till Kungl. Maj:t föranledde, på sätt i den

nu förevarande motionen närmare angifvits, att från svensk sida initiativ

togs till samarbete med de öfriga skandinaviska länderna, hvilket samarbete

redan ledt till antagande i samtliga länderna af väsentligen lika

lagar angående köp och byte af lös egendom. Da sålunda ett gynnsamt

resultat å detta viktiga område af obligationsrätten kunnat vinnas, synes

äfven enligt utskottets mening all anledning föreligga till förväntan, att

någon eller några af de andra ämnen inom samma område af rätten,

hvilka, på sätt Riksdagen uttalat, måste anses i främsta rummet ägnade

för samarbete, med det snaraste blifva föremål för gemensam behandling.

Utskottet anser sig härmed hafva uttryckt, att utskottet tillfullo

vidblifver den af 1900 års Riksdag uttalade önskan om samarbete mellan

länderna på detta område.

Motionären har emellertid nu, med återupptagande i hela dess vidd

af den tanke, 1900 års motion af såg att realisera, ifrågasatt, att Riksdagen

skulle hos Kungl. Maj:t framhålla angelägenheten att vidmakthålla

utsikterna för åstadkommande af nya, såvidt ske kan, öfverensstämmande

civillagar för de tre nordiska länderna, samt för sådant

ändamål anhålla om åtgärder för att samarbete mellan länderna kunde

ske på familjerättens och aktiebolagslagstiftningens område.

Hvad först angår familjerätten torde ingen annan del af rätten

sä omedelbart och så undantagslöst beröra hela folket i dess privata

lefnadsförhållanden som denna. Familjerätten har å ena sidan alla förutsättningar

att i sig upptaga och bibehålla för ett folk säregna föreställningar

och rättsbildningar, hvarjämte å andra sidan förändringar på

detta område, som icke föranledas af motsvarande förändringar i allmänna

tänkesättet, på ett alldeles särskildt sätt måste göra sig kännbara

och förhatliga. Naturligtvis har utskottet icke härmed velat förneka,

att äfven familjerätten till större eller mindre del i sig innesluter rättsbegrepp

af mera internationell natur, och så långt detta är fallet, lärer

af sakens egen beskaffenhet följa, att blifvande lagstiftning å familje
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

i ättens område inom de nordiska länderna älven utan särskilda åtgöranden

blir i många delar öfverensstämmande. Ett lagstiftningsarbete på detta

område inom ett åt dessa länder kan ej undgå att taga behöri^r hänsyn

till rätten och rättsbildningen inom de öfrig?! och därifrån ^notta^a

det inflytande, som omständigheterna medgifva, Det i mera eminent

mening säregna för hvart och ett af folken, som framvuxit ur dess särskilda

sociala förhållanden, lärer dock i allt fall ej kunna anpassas på

det andra landet. Hur behjärtansvärdt det af motionären här sökta

målet än må vara, kan därför utskottet för sin del icke antaga, att åtgärder

i den af honom föreslagna riktning skola på familjerättens område

kunna lända till önskadt resultat, Motionären liar till stöd för sitt yrkande i

denna del hänvisat till den omständigheten, att hos andra sins emellan

närbesläktade folk enhetstanken mäktat öfvervinna långt större svårigheter

i lagstiftningsväg, än här skulle föreligga, och i sådant afseende

särskildt åberopat Tysklands civillag af 1896. Oafsedt emellertid att i

Tyskland funnos gemensamma organ för lagstiftning och upprätthållande

af enhetlighet i lagtillämpningen, kan härvid anmärkas, att de särskildt

mångskiftande rättsförhållanden, som förut rådde i tyska riket, jämte

politiska skäl af tvingande styrka möjliggjorde ett uppoffrande af rådande

föreställningar och nedärfda traditioner, ett uppoffrande, som i de skandinaviska

länderna, under andra rättsliga och politiska förhållanden, icke

torde kunna förväntas.

Hvad slutligen angår bolagsrätt^! och därmed sammanhängande

ämnen finner utskottet, att det varit fördelaktigt, om samverkan för

åstadkommande af likformighet å detta område af förhållandena medgifvits.

Det gemensamma lagstiftningsarbete inom den speciella handelsrätten,

som på grundval af den af motionären omförmälda 1876 års

riksdagsskrivelse föranledt antagande i de skandinaviska länderna af

i det hela lika lydande växel-, check-, varumärkes-, firma- och sjölagar,

hade enligt utskottets förmenande lämpligen kunnat utsträckas till bolagsrätten.

Men att nu, sedan eu från svensk sida gjord framställning

om samarbete härvid eu gång hvad Norge angår afvisats, och lagstiftningsarbetet

i alla tre länderna kommit därhän, att färdiga förslag föreligga,

vidtaga åtgärder för åvägabringande af öfverensstämmelse mellan

det svenska förslaget af den 5 februari 1908 samt de danska och norska

af respektive 1901 och 1894, och sålunda för en obestämd framtid uppskjuta

realiserandet af denna för vårt land så viktiga lagstiftningsfråga,

bär utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka. Att vid utarbetandet af

det svenska förslaget de norska och danska tagits under ingående be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

dömande, framgår af aktiebolagskommitténs betänkande, till hvilket utskottet,

fhvad beträffar innehållet i samtliga dessa förslag, får hänvisa.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o) att det under 1) i ifrågavarande motion

gjorda yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda, och

2:o) att det under 2) i motionen gjorda yrkande

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGCtIER.

Reservationer

i fråga om punkt 1)

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Åkerman,

Åkerlund, grefve Hamilton, Forsberg och Persson i Borrby, hvilka

hemställt,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande,

huruvida eller i hvad mån vid ett eventuellt lagstiftningsarbete

på familjerättens område detta*arbete må, foxvinnande,

såvidt ske kan, af öfverensstämmelse mellan

de tre nordiska ländernas lagstiftning, kunna ordnas

på grundvalen af ett samarbete dem emellan; samt

i fråga om punkt 2)

af herrar Lindhagen, Pettersson från Södertälje och Åkerman, hvilka

hemställt,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

huruvida åtgärder kunna vidtagas i syfte, att den i

alla tre nordiska länderna förberedda nya lagstiftningen

om aktiebolag jämte därmed sammanhängande ämnen

må, såvidt ske kan, blifva öfverensstämmande.

Herrar Fahlén och Jansson hafva begärt få här antecknadt, att de

icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM, 1SAAC MAECUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.