Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 27

1909-03-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:27, Lagutskottets Utlåtande N:o 27

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

1

tf:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1909, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t

angående förpliktelse för arbetsgifvare, som antager utlänning

i arbete, att ersätta dåraf möjligen uppkommande kostnader

för fattigvård m. m
-

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft nedanintagna

inom Andra Kammaren af herr N. Edv. Lindberg väckta motion,

n:o 107, uti hvilken herrar Värner Rydén, Sven Linders och F. W. Thorsson

instämt.

Motionen är af följande lydelse:

»Hänvisande till en del af motiveringen i en annan denna dag

väckt motion n:o 106 och under erinran därom, att det vid upprepade

tillfällen händt, att hit af svenska arbetsgifvare införskrifna utländska

arbetare måst på allmän bekostnad hemsändas, hemställer jag härmed

vördsamt,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

och därpå grundadt förslag till lag, hvarigenom arbetsgifvare i

Sverige, som genom kontrakt eller annan öfverenskommelse antager utländing

i arbete, förpliktas att ersätta alla kostnader för stat eller kommun,

som kunna uppstå, därest sådan arbetare faller allmänna fattigvården

till last eller genom det allmännas försorg måste hemsändas

till sitt land igen.»

Herr Lindbergs ofvan åberopade motion n:o 106 är så lydande:

»Vid 1908 års riksdag antogs på framställning af Kungl. Maj:t

en förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 26 Häft. (N:o 27). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

rättigheter’, i hvilken stadgas bevillningsafgifter för utländingar, som

gifva offentliga föreställningar i landet. Förordningen tillkom efter

upprepade framställningar från svenska musici, hvilka funno sin existens

hotad af de kringresande utländska musikantsällskapen, som voro i

stånd att utbjuda sina ofta underhaltiga prestationer till billigare pris,

än hvad $ svenska musici kunde göra. Riksdagen hade ock funnit, såsom

det heter i riksdagsskrifvelsen af den 22 april 1903, ’att den utländske

artisten vore för närvarande här i landet väsentligen gynnsammare

ställd än den inhemske, hvadan det vore angeläget, att lagstiftningen

snarast möjligt måtte undanröja detta missförhållande’.

Fjorårets riksdagsbeslut, som ålade kringresande musikanter med

flere särskilda bevillningsafgifter, fattades ock af Riksdagens båda

kamrar utan att veterligt någon enda invändning gjordes mot behofvet

och lämpligheten af ifrågavarande lagstiftning. Om dennas riktighet

syntes såväl Kungl. Maj:t som de olika partierna i Riksdagens båda

kamrar vara ense.

Denna ^lagstiftning kräfver emellertid sina konsekvenser. Detta

synes ock ha föresväfvat herr finansministern, då han i motiveringen

till, fjorårets proposition yttrade: ’Den allmänna synpunkten, att utländingar

må i beskattningshänseende åtminstone likställas med landets

egna invånare, synes mig emellertid konsekvent höra föranleda därtill, att

alla utländingar, som luir uppträda, underkastas beskattning''. Visserligen

förelåg då ej frågan om att utvidga denna beskattning att gälla andra

än artister, musikanter, karusellägare in. fl. Men alla de skäl, som

anfördes till förmån för den i fjor beslutade beskattningen af utländingar,

som gifva offentliga föreställningar, gälla, såsom här skall

visas, i samma grad den utländska arbetskraften öfverhufvud, så snart

den uppträder konkurrerande å svenska arbetsmarknaden. Sammanfattar

man de skäl, som anförts för beskattningen af utländingar, äro

de hufvudsakligen följande tvenne:

1. Utländingar na böra icke vara gynnsammare ställda i konkurrensen

än svenska näring sutöfv are. Det påvisades vid fjorårets riksdag, att utländingarna,

som vanligen uppehålla sig i landet en kortare tid, slippa

ifrån skatter till stat och kommun, medan svenska medborgare få vidkännas

sådana. Denna frihet från beskattning gåfve utländingen en

gynsammare ställning i konkurrensen. Precis samma skäl gälla den

utländske arbetarens ställning i förhållande till den svenske.

2. Stat och kommun behöfva skatteinkomster äfven af utländingar. Det

framhölls såväl af Riksdagen i skrifvelse den 22 april 1903 som ock

af herr finansministern i motiveringen till fjorårets ofvan omförmälda

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

proposition och i bevillningsutskottets betänkande öfver densamma, att

det vore en ingalunda oviktig finansiell angelägenhet, att utländingar

beskattades. Detsamma gäller ock om beskattning af utländska arbetare.

Någon exakt utredning öfver antalet i Sverige tillfälligtvis arbetande

utländingar föreligger icke. Men af uppgifter i pressen kan lätt inhämtas,

att de utgöra ett betydande antal. Under sommarmånaderna,

då den stora importen af polska och galiziska arbetare pågår, torde de

kunna anslås till flera tusen. Denna numera årligen återkommande invasion

af utländska arbetare tillför hvarken stat eller kommun några

som helst skatteinkomster, men väl hör man ofta berättas, hurusom utländska

arbetare på det allmännas bekostnad liemforslas till sitt land

igen. För somliga kommuner är det ej småsummor det här är fråga om.

Det finns i Skåne kommuner, där samtidigt hundratals utländska arbetare

ha sysselsättning. Därest nu alla eller en stor del af dessa undandraga

sig alla skatter till kommunen, lämnas en sådan kommun i ett vida

ogynnsammare läge, än om svenska arbetare, som blilvit skattskyldiga

till densamma, där sysselsatts i arbete och bosatt sig.

Med detta tror jag mig ha visat, att äfven de finansiella skälen i

lika hög grad gälla de utländska arbetarne som de utländska musikanterna.

Det är icke min afsikt att här i någon mån ingå på de humana,

sociala och moraliska sidorna af den massimport af utländska arbetare,

som här de senare åren uppstått. De frågorna höra hemma i ett annat

sammanhang. Och kommitterade för dryftande af frågan om eu invandringslag

ha här en lika svår som grannlaga uppgift att lösa. Jag har

blott velat fästa Riksdagens uppmärksamhet på några ofrånkomliga

konsekvenser af fjorårets ofvan omförmälda beslut.

Jag skall ej heller tillåta mig att ens antydningsvis angifva några

vägar för lösandet af denna fråga, ehuru de synas ligga nära nogetter

fjorårets riksdagsbeslut. Den skattetekniska sidan af saken måste helt

naturligt bli föremål för Kungl. Maj:ts utredning och pröfning. Likaledes

måste afvägandet af lämpliga skattesatser bli föremål för en grundligare

utredning än den, en enskild motionär kan prestera. Man torde

dock böra fasthålla vid herr finansministerns uppfattning från i fjor, att

utländingarna i beskattningsbördor böra ''åtminstone likställas med landets

egna invånare’.

På grund af det ofvan anförda, hemställer jag vördsamt,

det Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla

om framläggande af förslag till särskilda bevillningsafgifter för

utländingar, som i Sverige åtaga sig eller utföra arbete utan att där

vara uppförda till beskattning.5

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Utskottets

yttrande.

Enligt 4 § af gällande fattigvårdsförordning skall husbonde ansvara

för försörjning af tjänstehjon, statfolk samt fabriks-, handtverks-,

bruks- eller gipsarbetare äfvensom för deras hustrur och hemmavarande

minderåriga barn, under den tid arbetsaftalet gäller, så att de ej falla

fattigvården till last. Dessa bestämmelser kompletteras af legostadgans

och näringsfrihetsförordningens föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare

att vid arbetsaftal, hvarå dessa författningar äro tillämpliga,

svara för sjukvård och under viss förutsättning äfven för ålderdomsvård

åt tjänstetagare. Härutöfver finnes — bortsedt dels från stadgandena

i fattigvårdslörordningens 34 § angående skyldighet för dem som å landet

i . större utsträckning drifva rörelse af viss omfattning m. fl. att under

vissa . förutsättningar lämna tillskott till fattigvården, dels ock från arbetsgivares

skyldighet enligt lagen angående ersättning för skada i

anledning af olycksfall i arbete den 4 juni 1901 — icke i allmän lag

någon skyldighet ålagd arbetsgivare att ansvara för fattigvård åt hos

honom anställd arbetare eller därför vidkännas kostnad, arbetaren må

vara svensk undersåte eller utlänning.

Motionären yrkar nu, att dylik skyldighet måtte åläggas arbetsgivare,

som genom aftal hos sig anställt utlänning i arbete, samt att

skyldigheten måtte omfatta äfven kostnaden för det allmänna för sådan

persons hemsändning till sin hemort.

_ Beträffande den af motionären sålunda väckta frågan, vill utskottet

till en början framhålla, att i de fall, där arbetsgivare för längre

eller kortare tid eller för tillfälligt behof i större omfattning införskrifver

utländsk arbetskraft, lärer annat knappast ifrågakomma, än att arbetsgivaren

kontraktsenligt förpliktas att ansvara för kostnaden för

arbetarnas återtransporterande till hemlandet. Att i sådana fall arbetare

falla allmänna, fattigvården här i landet till last, torde ej gärna

förekomma. Den ifrågavarande lagstiftningen skulle därför blifva

verksam hufvudsakligen med afseende å de fall, då här i landet redan

varande utländska arbetare erhålla arbetsanställning. För dessa fall kan

emellertid med skäl ifrågasättas, om ej en sådan lagstiftning skulle få

alltför ingripande verkningar. Det är ett, kändt sakförhållande, att

många af vårt lands näringar ej kunna undvara den utländska arbetskraften.

Särskildt i landets nordligaste delar och i gränstrakterna gör

sig behofvet af utländsk arbetskraft ofta starkt gällande. Det är vidare

tydligt, att då tillgången och efterfrågan på arbete ofta är synnerligen

olika i olika länder, det är till båtnad för folken, att denna

olikhet, tack vare vår tids utvecklade internationella förbindelser, alltmer

utjämnas. Under sådana omständigheter synes det utskottet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 5

knappast välbetänkt att Ålägga arbetsgivare så vidsträckta skyldigheter,

som dem, hvarom här är fråga, och sålunda försätta den här i

landet arbetssökande utlänningen i den i förhållande till inländska arbetare

ogynnsamma ställning, som däraf skulle följa, och hvartill motsvarighet

saknas ifråga om svenska arbetare i våra grannländer.

Att den af motionären förordade lagstiftningen jämväl skulle kunna

komma att drabba arbetsgivare här i landet ej blott tämligen betungande,

utan framför allt synnerligen oberäkneligt, framgår af en närmare undersökning

angående möjligheten för återsändande till hemorten af en

utländsk undersåte, som här i landet blifvit föremål för fattigvård. I

detta hänseende äro särskilda konventioner afslutade med Norge och

Danmark om ömsesidigt omhändertagande, dock endast under vissa villkor,

af hvardera landets fattiga. I öfrigt ankommer det i regel på

pröfning för hvarje särskildt fall af det uppgifna hemlandets regering,

om detta land emottager personen i fråga till försörjning. Detta beror

naturligtvis hufvudsakligen på de i det landet gällande regler angående

förvärf och förlust af medborgarrätt, men understundom äfven på andra

särskilda omständigheter. Enligt utskottet tillhandakomna upplysningar

plägar i allmänhet i bortåt hälften af alla de fall, där hemsändning af

svenska regeringen påyrkas, hemsändning af olika skäl vägras åt det

land, hvarom är fråga. Den person, saken gäller, måste då behållas

här i landet. I dessa fall skulle alltså en sådan lagstiftning, som den

af motionären föreslagna, leda till, att vederbörande arbetsgivare, hos

hvilken utlänning varit anställd, måhända aldrig så kort tid, måste underhålla

honom, kanske under hela hans återstående lif. I andra fall åter

kunna underhandlingarna angående hemsändningen draga så långt ut

på tiden,att ensamt i afbidan på resultatet däraf afsevärda kostnader

kunna tillskyndas för den persons försörjning, hvarom är fråga.. Det

torde alltså ej låta sig göra att utan begränsning ålägga arbetsgivare

de förpliktelser motionären påyrkat. Att i det af honom åsyftade hänseendet

träffa för alla fall lämpliga bestämmelser, torde i hvarje händelse

stöta på ganska stora praktiska svårigheter.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Bill. till Likså. Prof. 1909. 7 Sami. 26 Häft.

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Reservation:

Herr Zetterstrand, med hvilken herrar Jansson, grefve Hamilton och

Lindhagen instämt, har anfört:

»Motionärens framställning synes oss värd beaktande. Låt vara

att hittills, såvidt kändt är, arbetsgivare, hvilka införskrifvit utländska

arbetare, i allmänhet bekostat deras fattigvård och hemsändande, så

lärer dock detta icke innebära någon garanti mot att dylika kostnader

kunna komma att framdeles vältras öfver på staten eller kommunerna.

Till förebyggande af en dylik eventualitet kräfvas nog vissa lagstiftningsåtgärder.

Härvid torde jämväl böra tagas i öfvervägande, huruvida

och i hvad mån det skall kunna åläggas äfven sådana arbetsgivare,

hvilka ej själfva införskrifvit eller låtit införskrifva utländska arbetare

men dock längre eller kortare tid haft dem i sitt arbete att gälda kostnader

af ifrågavarande slag.

Väl är det uppenbart, att ett lagstiftande i ämnet på ett med rättvisa

och billighet öfverensstämmande sätt skall stöta på svårigheter,

likasom ock att hänsyn måste tagas till internationella förhållanden!

Men då en praktisk lösning af frågan om arbetsgifvarnes ifrågasatta

ersättningsskyldighet till det allmänna väl borde kunna vinnas, samt

faran för konflikt med utländsk rättsåskådning synes mindre i förevarande

fall än beträffande den af Riksdagen begärda invandringslagen,

med hvilken denna fråga står i ett ganska nära sammanhang, få vi

hemställa,

att Riksdagen med föranledande af herr Lindbergs m. fl. ifrågavarande

motion måtte anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

i hvad mån arbetsgivare i Sverige, som genom kontrakt eller

annan öfverenskommelse antager utlänning i arbete, må kunna förpliktas

att ersätta de kostnader för stat eller kommun, som kunna uppstå, därest

sådan arbetare faller allmänna fattigvården till last eller genom det

allmännas försorg maste till sitt land hemsändas, samt för Riksdagen

framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Herr Pettersson från Södertälje har begärt få här antecknadt, att

han icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.