Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande No 28

1909-03-08 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:28, Lagutskottets Utlåtande No 28

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande No 28.

1

N:o 28.

Ank. till Riksd. kansli den 15 mars 1909, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af lagen

angående stadsplan och tomtindelning den 31 augusti

1907.

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft nedanintagna

inom Andra Kammaren af herr friherre Erik Palmstiema

väckta motion, n:o 17, uti hvarso syfte herrar Bernh. Eriksson, Ernst

Beckman, J. A. Wallin, Joll. Åberg, Johan Widén, Herm. Carlson,

S. H. Kvarnzélius, Carl Carlson Bonde, Johan Jönsson, E. C. Kropp,

Jöns Poisson, E. A. Leksell, E. F. Hellberg, L. Gust. Broomé och

C. E. Svensson instämt.

I motionen anföres följande:

»De uppväxande stadssamhällena i bygderna borde särskildt vara

föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Hos dessa municipalsamhällen

och köpingar erbjuder sig tillfälle att i kommunalt hänseende

åstadkomma gynsammast möjliga förhållanden med ledning af erfarenhet

från den äldre stadsbildningen. Så utvecklingskraftiga, som dessa

samhällen äro, bli de omständigheter, under hvilka de fortlefva, af

utomordentlig betydelse för stora delar af landets befolkning.

Det ser emellertid ut, som om lagstiftningen ej alltid med tillBih.

till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 27 Häft. (N:o 28). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N-.o 28.

r äcklig omsorg tagit hänsyn till småsamhällenas särskilda behof.

Allvarliga hinder ha i flera afseenden kommit i vägen för deras

normala utveckling. I synnerhet innehålla väg- och stadsplanelagarna

bestämmelser, som försvåra fyllandet af de uppgifter,

som åligga de mindre stadssamhällenas kommunalförvaltning.

Nionde paragrafen i stadsplanelagen lyder: »Allmän väg, som

enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, tillfaller staden utan

ersättning.» Detta stadgande gäller endast sådana »allmänna vägar»,

som enligt gällande bestämmelser äro förklarade vara allmänna.

Däremot berör det icke den enskilda tillhöriga mark, som upplåtits för

allmänt begagnande till gata eller allmän plats.

Nu bildas ett stort antal samhällen i närheten af industriella

arbetsplatser eller större städer såsom förstadssamhällen. Ofta ligga

de på mark, som tillhör bruket, villastadsbolaget eller godsägaren.

I den mån samhället och dess förvaltningsuppgifter växa, blir gatufrågan

ett brännande spörsmål. Den ursprunglige markägaren har

ej samma intresse af gatornas underhåll, sedan tomtmarken blifvit

såld till det uppspirande samhällets fastighetsägare. Däremot blir

det ett lifsvillkor för dessa och samhällets öfriga invånare att få

gatorna i fullt trafikabelt skick, hvarför man slutligen önskar få

gatuväsendet helt öfverlåtet på kommunen.

Enligt paragraf 36 i stadsplanelagen kommer densamma att i

regel tillämpas för köpingar och alla orter med större sammanträngd

befolkning. Stadsplan för samhällets bebyggande måste därför uppgöras

och af Kung!. Maj:t fastställas. För dess genomförande är samhället

skyldig vidtaga erforderliga åtgärder. Härigenom ha småsamhällena

fått sig genom lag stadgadt åliggandet att ordna gatuväsendet.

Då uppstår frågan, hur gatumarken må kunna förvärfvas utan

att samhällets ekonomi blir hårdt betungad, när det samtidigt skall

bestrida de nya utgifterna för gatuunderhållet. Tillhör marken tomtägaren

eller utgör »allmän väg», är frågan lättlöst. I senare fallet

öfvergår gatumarken omedelbart utan ersättning i samhällets ägo,

och i förra fallet skall mark till 18 meters gata afstås enligt §§ 31

och 33 i stadsplanelagen. Annorlunda ställer sig saken däremot,

om den ursprungliga jordägaren uppgjort plan för bebyggandet och

sålt tomtmarken, men i sin ägo behållit all den mark, som bildar

gator och allmänna platser, hvilka upplåtits för allmänt begagnande.

Exempel på dylikt eller likartadt förhållande erbjuda många

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Ko 28. 3

samhällen. Bland dem må nämnas: Oxelösund, Bjuf, Boden, Hagalund,

Lilla Alby, Norrköpings norra förstad, Stocksund, Åtvidaberg,

Djupviken, Saltsjöbaden, Nordmalings kyrkostad, Nya Hufvudsta, Flen,

Solhem, Borgs villastad o. a. Då samhället gör framställning om att

få öfvertaga gatumarken, händer det, att ägaren begär en ersättning,

som det ekonomiskt svaga samhället ej anser sig kunna betala, eller

också att sådana villkor för markens öfverlämnande uppställas, som

anses hinderliga för samhällets fria utveckling. Flera exempel härpå

kunna anföras.

I Norrköpings norra förstad tillhör 1,950 kvm. gatumark en godsägare.

Marken behöfs för samhället. Man antar att priset för densamma

blir högst 1 kr. pr kvm. I Djupviken tillhör marken Löfö

delägare. Den behöfs för samhället, och lösen anses gå till 5- å

600 kr., som samhället ej anser sig ha råd att betala. Gatumarken

i Nordmalings kyrkorån tillhör Nordmalings kommun, hvilken klöfver

så högt pris för densamma, att municipalsamhällets invånare

ännu icke haft råd att friköpa sina tomter, än mindre samhällets

gatumark.

I Nya Hufvudsta är gatumarkens areal 535,246 kv.-fot, hvaraf

7,385 kv.-fot tillhöra tomtägare i samhället. Det öfriga äges af den

ursprunglige jordägaren, som upplåtit detsamma för allmänt bruk,

sedan det 1899 undanskiftats för allmänt behof. Tomtpriset varierar

mellan 10 öre och 1,25 pr kv.-fot. Som frågan om municipalsamhällets

inkorporering med Stockholm är under behandling, har

godsägaren förklarat sig vilja vänta med gatumarkens afstående, tills

inkorporeringen är verkställd, då Stockholms stad förväntas komma

att göra framställning om gatornas förvärfvande.

I Flen tillhör eu del gatumark Stenhammars kronodomän, och

lösen beräknas till c:a 14,650 kr.

I Bodens municipalsamhälle råder ett förhållande, som synnerligen

väl belyser föreliggande fråga. Enligt kontrakt den 6 april

1899 försåldes tomtmarken, utgörande del af hemmanet Boden n:o 2.

Dessutom uppläts all den mark inom nämnda område, som i plan

för Bodens bebyggande vore eller blefve föreslagen eller kunde

komma att upptagas till gator, park och annan öppen plats, till

köparna med nyttjanderätt. Denna rättighet intecknades. Sedan

sålde den jordägare, som utlämnat gatumarken med nyttjanderätt,

den del af densamma, som enligt stadsplanen befann sig emellan

ofvan angifna tomter, däribland 33,538,1 kv.-fot af den för Kungs
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N-.o 28.

gatan i Boden enligt stadsplanen erforderliga marken. Sedan haren

ny person 9 sept. 1903 återigen förvärfvat berörda område med

rätt att tillträda detsamma genast.

Genom bref af 31 dec. 1903 berättigade Kung! Maj:t municipalsamhället

att expropriera marken för Kungsgatan, om godvillig

öfverenskommelse ej kunde träffas. Samhället träffade emellertid i

stället den 29 dec. 1904 aftal med nyttjanderättsinnehafvarne om

öfverlåtelse af deras rätt på samhället.

Nu stämde gatumarkens ägare municipalsamhället, som hade

nyttjanderätt, och, stödjande sig på Kungl. Maj:ts tillstånd för samhället

att expropriera marken, begärde ägaren antingen ersättning

med kronor 33,538:10 jämte 6 % ränta * eller tillsättande af en

expropriationsnämnd eller också, om dessa yrkanden ej af rätten

biföllos, att all makadam, stensättning och matjord, som municipalsamhäliet

anbragt för gatans ordnande, skulle borttagas antingen af

samhället själft eller af markägaren på dess bekostnad. Häradsrätten

afslog markägarens talan. Hofrätten ändrade däremot häradsrättens

utslag och biföll i hufvudsak markägarens yrkande, tilläggande,

att lösen ej finge sättas högre, än denne fordrat. Municipalsamhället

klagade hos Kungl. Maj:t, som likväl med en mindre

ändring faststälde hofrättens beslut.

Det torde böra anmärkas, att gatumarkens ägare ej innehar

några tomter i samhället, men däremot betydligt mera gatumark.

Med hänsyn tagen till, att marken redan förut på grund af särskildt

aftal varit upplåten till gata, anser sig samhället kunna få

lösen nedsatt till 20 å 25 öre pr kv.-fot. Beloppet skulle sålunda

i bästa fall kunna bli mellan 6—9,000 kronor endast för marken

till Kungsgatan.

I Lilla Alby har gatumarken — 810,000 kv.-fot — af jordägaren

öfverlämnats till municipalsamhället mot nyttjanderätt. För

genomförande af stadsplan begär samhället emellertid att få äganderätt

till marken och erbjöd jordägaren för detta ändamål eu köpeskilling

af ej mindre än 20,000 kronor. Denne förklarar sig likväl

icke vilja afstå sin äganderätt för lägre pris än 107,000 kronor.

Gatumarken bär flera gånger bytt ägare, men går fullständigt taxeringsfri.

Något gatuunderhåll bestrides ej af jordägaren.

Den 21 oktober 1904 fastställde Kungl. Maj it en öfverenskommelse

mellan Stockby aktiebolag och Stocksunds municipalsamhälle.

Angående vägarna träffades därvid följande bestämmelse:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 28. 5

»2:o att obehindrad och kostnadsfri trafikrätt medgåfves åt

samhället till alla i landtmäterihandlingarna nu för allmänt eller

gemensamt behof undantagna vågar inom villastadens område, äfvensom

rätt att däri nedlägga vatten-, aflopps-, kraft- och belysningsledningar,

samt att Stockby aktiebolag i öfrigt afstode från hvarje

annan rätt till nämnda vägar än den, som tillkomme bolaget såsom

ägare till delar af Stockby (hemmansdelar eller af söndringar).»

Denna nyttjanderätt är icke intecknad, men samhället sköter

hela gatuunderhållet, och vägarna ingå i en fastställd stadsplan.

Förhållandet är tydligen likartad! med det, som råder i Boden.

Som det för samhällena är nödvändigt att få äganderätt till

gatumarken, måste de under dessa förhållanden använda expropriationsförfarandet.

Visserligen har ett samhälle rätt att söka anstånd

med stadsplans genomförande för viss del af sitt område, men det

kan förväntas, att expropriationslösen blir större, ju längre man

dröjer. Då expropriation tillgripes i ett fall sådant som det ofvannämnda,

är § 20 i stadsplanelagen tillämplig. Denna lyder: »Har

ägare af mark, som afses i §§ 8 eller 11 enligt särskild! aftal upplåtit

marken till enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande,

skall vid ersättnings bestämmande hänsyn tagas till sådant förhållande.

» Med ledning af detta sväfvande och svårtolkade uttryck

skall en eventuellt tillsatt nämnd, hvars beslut ej kan öfverklagas,

bestämma expropriationslösen. Som denna bestämmes efter »hvad

jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i orten högst

gäller», kan man förutse, att lösen i föreliggande fall ej sättes högre

än gängse tomtpris och aldrig under markägarens inköpspris. Ofvan

angifna sifferuppgifter tala härför. Paragrafen 20 blir sålunda till

mindre lättnad för samhället, än man från början af sett.

Det kan emellertid ifrågasättas, om det är riktigt, att gatumark

af här nämndt slag skall, sedan stadsplan för området blifvit af

Kungl. Maj:t fastställd, behöfva af samhället exproprieras, då jordägaren

förut tagit vinst af tomtförsäljningen, som ej kunnat försiggå,

om gatumark ej på något sätt planerats. När samhället öfvertager

gatuunderhållet, och jordägaren därigenom slipper en betydlig utgift,

som eljest ålegat honom, borde detta få anses fullt motsvara eu

förräntning af markvärdet. Enligt min uppfattning borde således

den mark, som § 20 åsyftar, utan ersättning afstås till samhället.

Denna åsikt omfattades äfven af de särskild! förordnade kommitterade

— herrar Joh. Östberg, A. Borgström och H. Yberg —

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

som 1904 framlade det betänkande med förslag till lag angående

stadsplan och. tomtindelning, som låg till grund för den nu gällande

lagen. De skref vo sid. 75: »Äfven om marken tillhör enskild, tillfogas

honom icke någon orätt genom ett sådant stadgande, som naturligen

icke afser ett mera tillfälligt upplåtande, utan ett stadigvarande

begagnande under längre tid. Den enskilde får ju begagna

marken på samma sätt som förut, och underhållsskyldigheten öfverflyttas

på samhället eller annan vederbörande. I de flesta fall torde

dessutom, där ej jordägaren redan förut vid tomtförsäljning tillgodoräknat

sig ersättning jämväl för vägmärken, fastställandet af stadsplan

bereda honom möjlighet att genom försäljning afl tomter erhålla

godtgörelse äfven för vägmärken.»

I öfverensstämmelse härmed föreslogo kommitterade i sin § 3

mom. 2: »Ingår till allmänt begagnande upplåten väg eller plats i

område, som sålunda skall afstås, må ersättning därför icke utgå.»

Detta förslag, som bland annat lifligt understöddes från Tidaholm

och Stocksund, bortföll emellertid, innan den kungl. propositionen

förelädes 1907 års Riksdag. Dels torde man ha ansett saken vara

af skäligen ringa betydelse — kommitterade kände bara ett enda

fall, som berördes af frågan — dels ansågs, att förslaget möjligen

kunde bli orättvist.

Att någon obillighet i själfva verket icke föreligger, framgår

bland annat däraf, att rationellt skötta bolag som »Hem på landet»

i Stockholm, när municipalsamhället (Solhem, Dufbo) är färdigt,

öfverlämnar gatumarken utan ersättning åt detsamma mot skyldighet

för samhället att öfvertaga gatuunderhållet. Samma förfarande

har ägt rum i Huskvarna, där Huskvarna vapenfabriks aktiebolag

ägde 560,42 ar gatumark, men skänkte densamma till köpingen, när

denna 1 januari 1907 trädde i utöfning af sina rättigheter. Ett

liknande tillvägagångssätt tillämnas i Åtvidaberg.

Mot påståendet, att jordägaren kunde förfaras någon orättvisa,

skulle kunna anföras ett uttalande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Östergötlands län 27 januari 1904, som visserligen ej berör

det nu åsyftade stadgandet, men utgör svar på eu skrifvelse från

Kungl. Maj:t, hvari infordras utlåtande angående behöfligheten af

stadsplanebestämmelser för områden, där lifligare byggnadsverksamhet

rådde. Det heter: »Häremot kan väl invändas, att ägaren till

det för byggande afsedda jordområdet genom att bekosta byggnadsplan

samt nödvändigheten att afstå mark till gator och öppna platser

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 28. 7

m. in. tillskyndas eu del utgifter, som utgöra ett intrång af hans

fria dispositionsrätt, men i regel torde lian i alla fall skörda vinst

på byggnadsföretagen, som oftast torde komma till stånd utan något

jordägarens förutseende, men fastmer genom någon slump, såsom

derå vägars sammanträffande, eu järnvägsstations anläggande eller

något dylikt. Är upplåtelsen af tomter åter föranledd af spekulation,

torde jordägaren nog också veta att taga betaldt för de med

platsens ordnande förenade organisationskostnader.»

Sedan det numera visat sig, att hela denna fråga under den

pågående samhällsbildningen fått betydligt större räckvidd, än man

från början tänkt, borde 190-1 års kommitterades förslag upptagas

till ompröfning. Om småsamhällena redan från början må kunna

vidtaga de kostsamma sanitära åtgärder, som en förbättring af hälsovårdsförhållandena

kräfver, är det äfven af vikt söka befria samhällena

från ekonomiska bördor, som de rätteligen ej skulle tyngas af.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt

hemställa, att Riksdagen för sin del ville besluta,

att nionde paragrafen i lagen angående stadsplan och tomtindelning

den 31 augusti 1907 må få följande ändrade lydelse:

Allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark,

tillfälle staden utan ersättning. Lag samma vare med mark, som

af ses i 8 eller 11 paragrafen och enligt särskildt aftal upplåtits till

enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande; samt

att tjugonde paragrafen må ur lagen utgå.»

Såsom motionären erinrar innehöll det kommittéförslag, hvarå

lagen angående stadsplan och tomtindelning hvilar, ett stadgande af

innehåll, att, om i gator, torg eller andra allmänna platser, som

upptagits i fastställd stadsplan, ingick till allmänt begagnande upplåten

väg eller plats, skulle ersättning därför till ägare icke utgå.

Samma skulle vara förhållandet, om dylik väg eller plats ingick

i fastställd plan för hufvudgator utom stadsplanen. I det kungl.

förslaget till ifrågavarande lag ersattes emellertid dessa stadgan den

af föreskrifterna i 9 och 20 §§ af lagen. Beträffande kommittéförslaget

i denna del anförde föredragande departementschefen till

det vid den kungl. propositionen fogade statsrådsprotokollet i ämnet

följande: »Enligt kommitterades förslag skulle ersättning icke utgå

för väg eller plats, som upplåtits till allmänt begagnande. I flera

af de afgifna utlåtandena hafva betänkligheter uttalats emot ett så

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

vidsträckt stadgande. Härsk il dt liar anmärkts, att därunder icke

borde inbegripas väg, som varit tillgänglig utan att rättighet därtill

funnits, ej heller väg, som upplåtits före lagens ikraftträdande, eller

för hvars upplåtande jordägaren ej varit i tillfälle förskaffa sig

ersättning genom försäljning af tomter eller på annat sätt. Dessa

betänkligheter torde äga sitt berättigande, och då härtill kommer,

att svårighet mången gång torde möta att rätt uppdraga gränserna

mellan ett tillfälligt begagnande och ett stadigvarande upplåtande,

har stadgandet ansetts böra omfatta allenast allmän väg, hvaremot

i 21 § »— sedermera 20 § — »införts föreskrift för expropriationsnämnd

att, där mark af ägaren upplåtits till enskild utfartsväg eller

allmänt begagnande, vid ersättningens bestämmande taga hänsyn

till sådant förhållande. Genom ett stadgande med så inskränkt

räckvidd, som därtill lämnar nämnden tillfälle att beakta omständigheterna

i hvarje särskildt fall, torde icke någon jordägares rätt

trädas för när».

Motionären påyrkar nu eu återgång till det ursprungliga förslaget

i denna del, dock att motionären vill utsträcka jordägares

skyldighet att utan ersättning afstå mark till att omfatta icke blott

väg, som genom särskildt aftal upplåtits till allmänt begagnande,

utan äfven väg, som genom dylikt aftal upplåtits till enskild utfartsväg.

Mot ifrågavarande förslag vill utskottet till en början erinra,

att detsamma lämnar obeaktade de svårigheter, som vid äganderättens

öfvergång skulle kunna uppstå med afseende å den upplåtna

markens afskiljande från stamhemmanet samt den däraf beroende

frågan om möjligheten af relaxering af till äfventyrs å densamma

hvilande inteckningar. Begreppet enskild utfartsväg har

därjämte icke synts utskottet för det ändamål, hvarom här är

fråga, tillräckligt bestämdt, hvarjämte i fråga om skyldigheten för

jordägare att afstå mark, som här af ses, sådan skyldighet väl ej,

såsom motionärens förslag skulle kunna gifva anledning antaga,

bör inträda, om den åsyftade upplåtelsen afsett endast viss tid.

Ett godtagande af motionärens förslag skulle vidare påkalla ändringar

jämväl i andra delar af ifrågavarande lag. Redan af nu

anförda skäl har utskottet icke kunnat förorda motionärens förslag.

För öfrigt synes särskildt för de af honom uppgifna fallen en sådan

lagändring, som den föreslagna, ej blifva verksam, då den väl

ej borde gifva s tillämpning med afseende å upplåtelser, som skett

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande No 28.

9

före lagändringens ikraftträdande. I många fall förekom mas helt

visst sådana olägenheter, som de af motionären omtalade, genom

förtänksamhet från samhällenas eller deras invånares sida. Att i

öfrigt beträffande de af motionären omförmälda förhållanden bilda

sig något bestämdt omdöme, torde knappast låta sig göra, innan

erfarenheten angående verkningarna af ifrågavarande lag, som i

förevarande delar trädt i kraft först den 1 januari 1908, hunnit

något mera stadgas.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet

hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation:

o

Herr Widén, med hvilken herrar Zetterstrand, Åkerlund, Lindhagen,

Pettersson från Södertälje, Jansson, Ersson och grefve Ramilton

instämt, har anfört följande:

Det är otvifvelaktigt, att de samhällen, som i motionen afses,

äro i stort behof af all den lättnad i kostnaderna för deras organisation,

som kan beredas. Utom det att de inom de kommuner, till

hvilka de höra, äro skyldiga att skatta i likhet med kommunens

öfriga medlemmar, hafva därutöfver dess invånare, hvilka därtill i

regel äro att räkna till de jämförelsevis mindre bemedlade klasserna,

att ensamma draga alla utgifter, som påkallas för ordnandet af samhällenas

byggnads- och brandväsen, hälsovårdsförhållanden m. m.

Enligt gällande stadsplanelag är tomtägaren skyldig att ersätta

samhället värdet af gatumarken utmed tomten intill gatans midt.

Bih. till Bilcsd. Frat. 1909. 7 Sami. 27 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Men jordägaren, som sålt tomtmarken oftast, för att ej säga alltid,

med stor vinst, och i hvilkens intresse det måste ligga att få marken

indelad i tomter och gator, har i afseende å upplåtande af gatumark

ingen skyldighet, icke ens i afseende på den mark, som han redan

— kanske just för att få tomten afyttrad — upplåtit till väg, och

för hvilken han alltså afstått från att njuta direkt inkomst. Äfven

denna mark blifver samhället skyldigt att lösa -— om ej öfverenskommelse

kan träffas, medelst expropriation.

Detta synes vara en oberättigad hårdhet mot samhället och dess

invånare till förmån för jordägaren, hvaraf han icke ur någon synpunkt

bör vara i behof. Antingen bär han redan blifvit eller blifver

han i tillfälle att genom försäljning af tomter uttaga äfven det

värde och mera, som för honom kan ligga i den till väg upplåtna

marken.

Vid sådant förhållande synes stadsplanelagskommitténs af motionären

upptagna förslag äga, ur både billighets- och rättfärdighetshänsyn,

fullt fog. De invändningar i sak, som däremot på sin tid

framställdes af vederbörande departementschef vid stadsplanelagens

framläggande och nu af utskottet hufvudsakligen upprepas, synas

icke böra hafva vidare betydelse. Också har Svenska stadsförbundets

representantförsamling vid sammanträde den 9 mars detta år

uttalat sig för en lagändring i motionens syfte.

Då emellertid ett införande af det föreslagna stadgandet i den

nu gällande stadsplanelagen, på sätt utskottet anmärker, icke torde

låta sig göra utan att tillse, i hvad mån ändringar i andra delar

af lagen härigenom påkallas, samt lagbudets omfattning och formulering

äfven torde böra tagas i närmare öfvervägande, hvilket allt

lärer böra ankomma på Kungl. Maj:t att undersöka, hemställer jag,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes verkställa

utredning, i hvilken omfattning sådana samhällen,

som af ses i lagen angående stadsplan och tomtindelning

den 31 augusti 1907, må berättigas att

utan ersättning komma i besittning af gatumark,

som utgöres af enskild väg, som upplåtits till allmänt

begagnande eller såsom utfarts väg, samt för

Riksdagen framlägga förslag till ändring i nämnda

lag i berörda hänseende.

Stockholm, Oskar Eklunds boktryckeri, 11)09.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.