Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af kommunallagstiftningen. Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft nedanintagna inom Andra Kammaren af herr Knut A. Tengdahl väckta motion, n:o 158, hvari herrar Sven Persson, Ernst Söderberg, Hj. Bissén, K. A. Borg, J. A. Wallin, Joll. Åberg, J. Hasselquist och Charles Bindley instämt.

1909-03-19 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:35, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af kommunallagstiftningen. Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft nedanintagna inom Andra Kammaren af herr Knut A. Tengdahl väckta motion, n:o 158, hvari herrar Sven Persson, Ernst Söderberg, Hj. Bissén, K. A. Borg, J. A. Wallin, Joll. Åberg, J. Hasselquist och Charles Bindley instämt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

1

N:o 35.

Ank. till Riksd. kansli den 23 mars 1909, kl. 1,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t

angående revision af kommunallagstiftningen.

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft nedanintagna

inom Andra Kammaren af herr Knut A. Tengdahl väckta motion,

n:o 158, hvari herrar Sven Persson, Ernst Söderberg, Hj. Bissén, K. A. Borg,

J. A. Wallin, Joll. Åberg, J. Hasselquist och Charles Bindley instämt.

I motionen har anförts följande:

»Äfven frånsedt bestämmelserna om rösträtten lida de nuvarande

kommunalförfattningarna af högst väsentliga brister, som naturligtvis

sticka alldeles särskildt bjärt i ögonen under den 100-gradiga skalans

regim. Man skulle kunna säga som allmänt omdöme, att öfver det hela

hvilar en anda af familjaritet, af patriarkalism, som man icke ansett

lämplig då det gällt statens styrelse. Och dock äro kommunerna ingenting

annat än staten, d. v. s. statens smådelar. Hvad statens styrelseform

har godt att bjuda, synes därför intet skäl finnas att icke tillämpa

äfven på styrelsen af statens smådelar.

I åtskilliga delar taga i stället de nuvarande kommunallagarna

ett visst afstånd från hvad för statens styrelse ansetts lämpligt — i

andra delar stadga de raka motsatsen, i andra slutligen äro de oklara

om hvad som egentligen menas.

Redan en flyktig granskning vill gifva vid handen, att de nuvarande

kommunallagarnas brister äro mångahanda. Jag vill vidröra

endast några af dem, hvarvid det fallit sig helt naturligt för mig att med

förkärlek välja mina exempel från Stockholm, hvars kommunala representation

jag tillhör, i mindre grad från andra städer och minst från

Bih. till RiJcsd. Prot. 1909. 7 Samt. 34 Höft. (N:o 35.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

rena landsbygden. Vissa hufvuddrag i lagstiftningen äro ju emellertid

gemensamma för alla kategorier af kommuner:

Kommunen är ej ’offentlig’. Kommunala handlingars offentlighet.

Redan § 1 af förordningen om kommunalstyrelse på landet ger

till känna, att det kommunala är icke något offentligt — kommunernas

medlemmar skola enligt förordningen vårda sina gemensamma angelägenheter,

»såvidt icke det tillkommer offentlig ämbetsmyndighet att

dem handhafva». Eu sådan distinktion som statsligl offentliga och kommunalt

offentliga angelägenheter torde icke godkännas af juristiskt

tränadt tänkande. Detta är också i stil med hela arrangemangen af vår

kommunala organisation som en de förmögnas privatangelägenhet i det

längsta. I öfverensstämmelse härmed är också det så att säga officiellt

kommunalbyråkratiska betraktelsesättet af kommunal-offentliga handlingar

såsom icke-offentliga. Från Gäfle föreligger prejudikat på att

till och med en stadsfullmäktig, som icke råkar vara medlem af eller

revisor för drätselkammaren, förvägrats ta del af handlingar, som han

hehöft för sitt stadsfullmäktigskap, därför att — de icke ansågos offentliga.

I Stockholm har försök att komma till klarhet om i hur hög grad

kommunaloffentliga handlingar böra erkännas som offentliga, strandat.

Med anledning af klagomål från anbudsgifvare, att de förvägrats efter

pröfningen se sina konkurrenters anbud, har Stockholms stads drätselnämnds

andra afdelning nyligen beslutat — mot revisorernas åsikt —

att anbudshandlingar icke skola vara offentliga, under det däremot samma

nämnds första afdelning synes länge tagit det som en afgjord sak, att

sådana handlingar äro offentliga. Denna fråga sammanhänger med

frågan om

Saknaden af bestämmelser om kommunernas upphandlings- och entrepenadväsen.

Någon sorts skyldighet att annonsera leveranser (eventuellt sådana

öfver ett visst, lägre belopp) föreligger icke. I en kommunalrevision,

där jag varit med några år här i Stockholm, har man gång

efter annan måst anmärka på att stora leveranser till nybyggnader

endast utbjudits under hand till några få så kallade kända firmor —

något som i ett statens verk väl ej varit tänkbart. Dessa förhållanden

sammanhänga återigen med en gängse vantolkning af hvad som menas med

Verkställighet och förvaltning.

Enligt den rådande familjära uppfattningen i kommunala frågor

tillkommer det icke stadsfullmäktige eller kommunalstämma att befatta

sig med att ge några rättesnören åt de förvaltande och verkställande —

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 3

allting skall ju gå på förtroende. Förslag om att stadsfullmäktige eller

kommunalstämma skulle göra principuttalanden t. ex. i frågor, hur leveranser

eller entreprenader skola utbjudas, skulle helt enkelt på de flesta

håll — föreställer jag mig — mötas med hänvisning till § 6.i förordningen

om kommunalstyrelse på landet, samma § i förordningen om

kommunalstyrelse i stad utom Stockholm och § 5 i förordningen för

Stockholm. Samtidigt skulle säkerligen framkomma en mängd tal om

bristande förtroende för dem, som enligt nämda paragrafer skola sköta

''verkställighet och förvaltning’, hvarmed hvarken stadsfullmäktige äga

att ''samfäldt och omedelbart’ befatta sig, ej heller kommunalstämman

har att göra, då ''verkställighet och förvaltning tillkomma eu kommunalnämnd

--.’ Formuleringen af de anförda paragraferna — låt vara

oklar — beröfvar emellertid visst icke enligt min mening i och för sig

stämma eller stadsfullmäktige rätt att dra upp grundlinjer för underordnades

''verkställighet och förvaltning’, men det är naturligtvis en

mycket bekväm tolkning af eu viss oklarhet att frånsåga sig själf en

solklar rätt och låta de underordnade husera hur de vilja. Ett mycket

talande exempel på vantolkningen af begreppet verkställighet och förvaltning

lämnade behandlingen af öfveringenjör Andrees motion år 1892

i Stockholms stadsfullmäktige om normal-arbetsdag af 10, i vissa fall

8 timmar, för olika grupper af kommunala arbetare. Alla hörda nämnder

och dylika förklarade icke blott

l:o) att saken var omöjlig, utan äfven

2:o) att stadsfullmäktige icke hade med densamma att skaffa

’det var verkställighet och förvaltning’. Naturligtvis, hjälpte det icke,

att motionären med värme förfäktade, att detta visst icke var verkställighet

och förvaltning — verkställigheten läge begripligtvis i att tillse,

att en beslutad arbetstid ej öfverskredes —, utan det var eu mycket

viktig principfråga, som vore väl värd stadsfullmäktiges uppmärksamhet.

Stadsfullmäktige beslöto emellertid att — ingenting besluta.

Reformen genomfördes i det väsentliga ett par år senare åt samma

nämnder, som förklarat den omöjlig. Men den officiellt giltiga vantolkningen

af § 5 i kommunalförordningen för Stockholm var räddad.

Ett annat exempel på denna vantolkning var behandlingen af renhållningsstrejken

i Stockholm för några år sedan. Stadsfullmäktiges

ordförande ingrep visserligen pa ett antal stadsfullmäktiges begäran

under hand, men någon befogenhet för stadsfullmäktige en corps att ingripa

ansågs ej förefinnas. Och när man slutligen kom till en öfveienskommelse

med arbetarne, ansågs, enligt en framstående ledamot af drätselnämndens

andra afdelning, detta icke vara något, som

stadsfullmäktige, hvadan det tryckta aftalet först efter påstötningar ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

delades med det öfriga kommunaltrycket! Det kan synas småaktigt att

anmärka på sadant, men man kan icke annat, då man i förfarandet i

fråga ser en yttring af en tankegång, som leder till en vantolkning och

sist resulterar i ett ohållbart system för behandling af viktiga frågor.

Detta system — praktiseradt i alla kommuner — är emellertid något

ensidigt. Tjänstemäns löner och pensioner må gärna ta upp stadsfullmäktiges

och stämmors tid hur mycket som helst, ty det är icke ''verkställighet

och förvaltning’, men arbetarnes löner höra under nämnderna.

Ty att bestämma dem — det är »verkställighet och förvaltning))!

Som man finner en distinktion, som inte har det ringaste reella fog för

sig, endast godtycke och vantolkning!

Den rådande vantolkningen af § 5 i Stockholms-förordningen,

respektive § 6 i de bägge andra kommunalförordningarna, är betänklig icke

minst ur den synpunkten, att de, som officiellt styra kommunerna —

stämma och stadsfullmäktige realiter äro afskurna från allt inflytande

på en mängd saker, som de i allmänhetens ögon i alla fall äro ansvariga

för. Det vill säga att maktutöfningen i viktiga frågor är flyttad ett

streck längre från befolkningen än denna sannolikt själf har reda på.

Detta medansvar för det man icke handlägger må nu vara obehagligt,

särskildt för stadsfullmäktige, som äro valda till sina funktioner —

stämmornas publik växlar ju. Värst är dock, att hela rader af de allra

intressantaste principiella spörsmål — särskildt i fråga om kommunerna

såsom arbetsgivare — förfuskas, smusslas bort, i det de obehörigen

stoppas in under ''verkställighets- och förvaltnings’-kategorien, som är

— man kan säga absolut — undandragen offentligheten.

Med den nuvarande andan inom kommunalförvaltningarna står det

i god öfverensstämmelse att belamra stämmors och stadsfullmäktiges

dagordningar med en mängd de förskräckligaste struntsaker, under det att

sådant, som framför allt annat borde ägnas största offentliga uppmärksamhet,

i stor utsträckning är därifrån uteslutet. Däribland äro just frågor om

bland annat kommunernas jordpolitik, särskildt på inköpsfrågors tidigare

stadium. En den svåraste försyndelse, en kommun gör mot framtiden, är

med all säkerhet detta att icke köpa, medan mark kan fås för relativt

hyggligt pris för att sedan kanske nödgas betala det flerdubbla. Enligt

gängse tolkning af verkställighets- och förvaltningsparagrafen är

det verkställighet och förvaltning att undertrycka ett köpeanbud så, att

det aldrig kommer fram till stadsfullmäktige eller stämma, likaväl som

det är verkställighet och förvaltning att föreslå desamma att köpa. Det

är möjligt, att juristerna, som i allmänhet tala ett annat språk än vanliga

människor, i ett beslut att icke förorda hos sina öfverordnade att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 5

göra et,t köp kunna lägga in något af verkställighet och förvaltning,

fast andra kunna ha svårt att begripa det. Det är också möjligt, att

stadsfullmäktige och stämmor böra ha det förtroendet för en nämnd, att

den får undertrycka föreslagna köp utan att underrätta öfverordnade

därom. Men då bör det finnas tydlig lag därpå.

Nyligen föreslog undertecknad i Stockholms stadsfullmäktige, att

nämnder skulle gå fram till stadsfullmäktige äfven med beslut om ickeköp,

men så tvärsäker ansåg sig den regerande majoriteten på riktigheten

af sin tolkning af § 5 — att icke-köp äfven är verkställighet

och förvaltning — och att man ej bör rubba på förtroendet till nämnderna,

så att motionen blef ihjälslagen utan att ens ha varit remitterad

till de nämnder, saken närmast gälde.

Principen om gratisarbete af kommunalmännen.

Denna princip, äfven där den ej har tydligt stöd i författningarna,

har blifvit till en trosartikel för allt rättroget konservativt folk.

Så länge kommunerna äro hart när på nåd och onåd utlämnade

åt ett förmöget fåtal, går principen naturligtvis också att upprätthålla— de,

som inte ''disponera sin tid’ utan att samtidigt förlora nödvändig inkomst,

få helt enkelt i stort sedt uppge hvarje tanke på att få vara

med på ett hörn. Och om någon fattig ändå kommer med, skall han

mycket snart finna, hvilken klyfta finnes mellan hans förmåga att sätta

sig in i ärendena och tid att vara med på sammanträden och deras, som

''disponera sin tid’ och bland annat därför också disponera öfver

makten i kommunerna!

Om kommunerna i längden må väl af att eventuellt de mindre

förmågorna med den myckna lediga tiden styra i alla detaljer, medan

många goda hufvuden, som inte ha tid (utan att förlora pengar) stå

utanför — det blir en annan sak.

Principen om icke-betalning för kommunalt arbete har icke kunnat

upprätthållas i all sin glans. Ledamotskap i byggnadsnämnd t. ex. betalas

nämligen, åtminstone i Stockholm, utan att veterligen platserna skötts

sämre eller besatts med lycksökare därför att de varit betalda. Så

betalas ock för en del uppdrag, som icke i sig äro helt kommunala,

men så att säga ha ett sken af att vara det, därigenom, att kommunala

myndigheter ge bort dem. Så är förhållandet med revisors- och ledamotskap

i Göteborgs-system och i styrelser för järnvägar med kommunal

räntegaranti och dylikt.

Hittills har principen om kommunalt gratisarbete i full utsträckning

tillämpats äfven på kommittéarbete. På senaste tiden har dock

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

visat sig i Stockholm, att man ingen vart kommer med en oaflönad

kommitté i en mer än vanligt svår fråga, t. ex. om omläggning af hela

kommunalförvaltningen. Oaktadt förlängdt moratorium flere gånger,

har man mycket svårt att få någonting ur händerna på en nu sittande

kommitté i den frågan. Men att föreslå att lämna saken åt eu aflönad

kommitté — det gitter man inte. Den vägen har man dock delvis

måst slå in på i eu annan fråga — för en omfattande lönereglering

bland stadens tjänstemän har tillsatts en kommitté med rätt att inom

sig utse ett aflönadt arbetsutskott. Det fanns dock de, som hyste sina

dubier, huruvida ett sådant beslut var i öfverensstämmelse med hela

andan i vår kommunallagstiftning.

Det förefaller mig nu, att vid en eventuell revision af denna lagstiftning

det minsta man kunde begära till brytande af gratisarbetesprincipen

vore rätt för kommunerna att själfva afgöra, huruvida kommunala

uppdrag skola ersättas, för större kommuner eventuellt skyldighet

att betala för dylika uppdrag, respektive för vissa uppdrag med drygare

arbetsbörda.

Formen för tjänstetillsättningar.

Som bekant ske tjänstetillsättningar hos staten under medgifvande

af klagorätt — frånsedt jämförelsevis få fall. I kommunerna är

det tvärtom. Alla möjliga sidoinflytelser kunna ostördt få göra sig gällande

utan att egentligen kunna på något sätt påtalas. Det är alltför

stora intressen — många gånger mycket större än en hel del statsliga

— som stå på spel, för att slik rättslöshet skall längre tolereras.

Kommunalförordningarna tala om klagorätt i vissa fall öfver kommunalmyndigheters

beslut, när dessa kränka någons enskilda rätt. Men

den heligaste af all enskild rätt — rätten att få vei''ka i samhällets

tjänst såsom den rätta kraften på den rätta platsen — öfverträdelse

af den enskilda rätten kan icke komma i betraktande såsom klagogrund!
Bara

detta är ett oändligt rikt kapitel ur det kommunala vanstyrets

historia. Hur rättskänslan hos de tillsättande aftrubbas af medvetandet,

att det egentligen gör detsamma, hur de tillsätta — ingen kan i alla

fall med någon utsikt till framgång opponera sig — är lätt att

tänka sig.

En annan sida af saken är frågan om rätten att öfverlåta tillsättandet

af tjänstemän åt myndigheter af 2:a, 3:e, 4:e ordningen

— alltjämt utan klagorätt. Här i Stockholm t. ex. tillsättas tjänstemän

vid fattigvårdsinrättningar af större storlek hvar för sig än flere lands
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 7

ortsstäder icke af befolkningen, icke af stadsfullmäktige, icke af en af

stadsfullmäktige tillsatt nämnd, utan af en understyrelse, under denna

nämnd. Detta är fallet vid inrättningar med respektive 1,400 och

2,200 platser. . ......

En minoritet inom en tillsättande myndighet kan tillsätta viktiga

tjänster. Så t. ex. ha i Stockholms hälsovårdsnämnd nyligen 3 medlemmar

af 7 tillsatt en kamrerartjänst.

Nu vill jag inte alls plädera för att kommunala tjänsters tillsättande

exempelvis skulle underställas statslig myndighet. Den klagorätt

eller annan reell kontroll, jag önskar, kan mycket väl anordnas inom

den kommunala ramen.

I detta sammanhang förtjänar påpekas såsom ett exempel på

ojämnheten i kommunal organisation och praxis, att landsortsstäders

stadsfullmäktige i rätt stor utsträckning själfva tillsätta tjänstemän, under

det i Stockholm med dess efterblifvenhet på många områden stadsfullmäktige

tillsätta summa 1 tjänsteman. Och dock äro väl de kommunala

tjänsterna i hufvudstaden i anseende till sin samhälleliga betydelse

minst likställda med landsortens!

Oreviderade styrelser.

I allmänhet anses det nödvändigt, att nämnder och styrelser och

andra offentliga myndigheter ha revisorer. Den nuvarande kommunallagstiftningen

hindrar emellertid icke tillsättande af oreviderade nämnder

och styrelser, ofta genom val från andra nämnder. Så t. ex., fungerade

under förvecklingarna nyligen i Malmö en välfärdskommission, som

tillsatts utan stadsfullmäktigbeslut af förutvarande nämnder och veterligen

ej hade några revisorer. Likaså ha nyligen Göteborgs stadsfullmäktige

beslutat tillsätta en så kallad aflöningsnämnd, som utan tydlig

laglig rätt skall väljas af de andra nämnderna och enligt särskilt beslut

(efter votering) icke skall ha några revisorer. Här i Stockholm ha vi

flere nämnder, för Indika drätselnämndens första afdelning är kassaförläggare

och som icke revideras vare sig af egna eller drätselnämndens

revisorer i vidare mån än att deras penninguttag stå i något så när

öfverensstämmelse med budgeten. Deras verksamhet, savidt den får

uttryck i protokollen, granskar däremot ingen. Sådana nämnder äro:

byggnadsnämnden, mantalsnämnden, handels- och sjöfartsnämnden. Till

denna kategori kan ock räknas styrelsen för Stockholms statistiska

kontor, hvilken också utses från andra nämnder och saknar revisorei\

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Rätten att vara stadsfullmäktig eller ledamot af kommunalnämnd.

De nu gällande bestämmelserna syfta tydligt till att utestänga

kommunernas tjänstemän. Huruvida detta i och för sig är en rättvis

princip, kan mycket starkt ifrågasättas. I alla händelser synes den inkräkta

på medborgarnes rätt att välja den lämpligaste. Det har

sagts mig, att i grannländer, där tjänstemän tillåtas vara stadsfullmäktige,

praktiseras sådant föga, men man anser det riktigt, att rätten

finnes.

Emellertid — på grund af juristernas rätt allmänna oförmåga att

skrifva hjälplig svenska är man sedan ett 40-tal år i kommunerna

rätt rådvill, hvad som menas med förbudet att välja tjänstemän till

stadsfullmäktige eller motsvarande. I förordningen för landsbygden

meddelas förbud att insätta i kommunalnämnd, utom vissa uppräknade,

i allmänhet tjänstemän och betjäning, som äro inför kommunalmyndighet

''redovisning skyldige’. Men i förordningarna för städer utom

Stockholm äfvensom Stockholms-förordningen gäller förbudet personer

redo skyldige’. I det förra uttrycket kan man med god vilja få fram

någon mening, men det senare trotsar hvarje försök. Också har man

starkt undrat,. om förbudet gällde personer, som handha kommunens

pengar, eller tjänstemän i allmänhet. I olika städer ha olika tolkningar

gjort sig gällande. I Stockholm tar man helt afstånd från att till stadsfullmäktige

välja rent kommunala tjänstemän, det vill säga sådana, som

äro tillsatta af en enbart från borgerligt-kommunalt håll vald nämnd eller

styrelse. Men dessutom har man ansett sig förhindrad välja t. ex.

förste stadsläkaren, som är tillsatt af en blandad myndighet. Däremot

väljer man i Stockholm.till stadsfullmäktige folkskollärare, som tillsättas af

en hälft kyrklig myndighet och delvis aflönas af statsmedel, samt borgmästare

och rådmän, som visserligen aflönas af kommunen, men ha kunglig

fullmakt. I landsortsstäderna väljer man icke så få af rent kommunala

myndigheter tillsatta tjänstemän till stadsfullmäktige — jag har antecknat

brandchef och föreståndare för arbetsförmedling (till denna sin

syssla vald af stadsfullmäktige själfva). På en hel del ställen — åtminstone

har jag antecknat fem städer — väljer man stadsläkaren till

stadsfullmäktig.

Folkskollärares befogenhet att sitta i Stockholms stadsfullmäktige

har nyligen i besvärsväg afgjorts af Kungl. Maj:t. Men om han

kan vara stadsfullmäktig, är det svårt att inse, hvarför han inte kan

sitta i kommunalnämnd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Icke-kommunala myndigheters inflytande i kommunen.

Om det kyrkliga inflytandet öfver folkskolan förut kan ha haft

något berättigande, måste sådant numera anses icke längre förefinnas.

Särskilt i flere storstäder ha stadsfullmäktige öfvertagit, hela folkskolebudgeten.

Och torde de få anses mer kompetenta än de små kyrkliga

skolrådskotterierna att tillsätta folkskolest.yrelsen — för närvarande tillsättes

i Stockholm till exempel folkskolestyrelsen till 13/27 af stadsfullmäktige,

13/27 af skolråden, V27 af konsistorium. (Enligt eu reform, som

ännu ej hunnit tillämpas, skall sättet för tillsättningen något förändras,

samtidigt hela medlemsantalet nedbringas till 21, men det kyrkliga inflytandet,

inclusive konsistorii, skall bibehållas).

« Kyrkoherdes på landet själfskrifna rätt att deltaga i kommunalnämnds

såväl förhandlingar som beslut äfvensom kyrkoherdes i stad

själfskrifvenhet såsom medlem af fångvårdsstyrelse och skolråd torde

äfven höra till det, som bör afskaflas. Åtminstone i församlingsfattigvården

i Stockholm spela kyrkoherdarne i flere församlingar, hvilkas

fångvårdsstyrelse!- jag reviderat, alls ingen roll.

Magistratens i Stockholm rätt att välja medlemmar i några kommunala

institutioner är gifvet en reminiscens från den tid, då äfven

Stockholm hade en magistratsstyrelse såsom fortfarande landsortsstäderna.

Magistraten tillsätter nu 2 medlemmar i byggnadsnämnden, som visserligen

har till behandling en del rättsfrågor, men öfvervägande är en

teknisk-hygienisk institution. Om jurister anses böra sitta där, kunde

ju lämpligen föreskrift utfärdas om skyldighet för stadsfullmäktige att

invälja juridiskt bildade medlemmar.

Egendomligt nog saknas bestämmelser om val af hygieniskt bildade

läkare i byggnadsnämnd — sådana vore vida mera af beliofvet påkallade

än jurister.

Magistratens rätt att tillsätta medlem i hälsovårdsnämnd förefaller

åtminstone i Stockholm omotiverad. Om juridisk sakkunskap anses erforderlig,

kan den garanteras på annat sätt. Polismästares själfskrifvenhet

som medlem i hälsovårdsnämnd synes knappast heller motiverad,

i synnerhet som hälsovårdsnämnd därförutan äger besluta åtal och förordna

åklagare. Läkareelementet däremot kan måhända synas väl svagt

tillgodosedt genom allenast bestämmelsen om stadsläkares själfskrifvenhet.

För såväl bj^ggnadsnämnd som hälsovårdsnämnd kan antecknas som

en egendomlighet bestämmelsen om 4 års tjänstgöringstid, det vill säga

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 7 Samt. 34 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

dubbelt så lång som för de flesta andra kommunala nämnder, åtminstone

i Stockholm.

Konungens befallningshafvandes — i Stockholm öfverståthållarens

eller öfverståthållareämbetets — inflytande på kommunala ting torde behöfva

grundligt revideras. Särskilt ha vi stockholmare svårt att förstå, hvarför

öfverståthållaren, äfven sedan han upphört att vara stadsfullmäktiges

själfskrifne ordförande, skall ha rätt att där närvara och att till och

med taga ordet framför stadsfullmäktige. Men icke blott det — han

har äfven rätt att deltaga i vårt beredningsutskotts och för öfrigt äfven

andra kommunala myndigheters sammanträden. I en kommunal nämnd

(mantalsnämnden) är han fortfarande själfskrifven ordförande. Detta allt

i motsats till de andra landshöfdingarne i sina respektive residensstäder.

Stockholms stadsfullmäktige ha också svårt att inse, hvarför de skola

ha vidsträcktare underställningsskyldighet än landsortsstäderna — både

hvad beträffar underställning hos Konungens befallningshafvande och

Kungl. Maj:t.

Eu egendomlig sida af icke-kommunala myndigheters makt öfver

det kommunala är exempelvis öfverståthållareämbetets i Stockholm oerhörda

makt att tillsätta tjänstemän, som aflönas med kommunens

pengar, men med hvilkas tillsättande, befordrande och afskedande ingen

kommunal myndighet har något att skaffa. Så är till exempel

fallet med polisen — en budget på öfver två miljoner —, uppbördsverket

m. m. Det är för öfrigt icke bara i Stockholm, som krafvet

blir allt starkare på borgerligt inflytande på just polisens tillsättande.

Höga tjänstemän, som helt eller delvis aflönas med Stockholms

kommuns pengar, utnämnas af Kungen utan ansökningsrätt, endast efter

»nämnande» af kandidater af öfverståthållaren.

Kungl. Maj:ts förbehållna makt att godkänna kommunala nämnders

i Stockholm instruktioner, under det motsvarande instruktioner i landsortsstad

godkännas af Konungens befallningshafvande, är också en

egendomlighet.

Magistratsstyrelse eller verklig kommunal regering?

Enligt hvad försports, skall Svenska stadsförbundet göra en vidlyftig

undersökning angående magistrats- och drätselkammarstyrelsen

i flertalet Sveriges städer, hvilken undersökning torde blifva till nytta

vid en eventuell revision af kommunalförfattningarna.

Så mycket torde emellertid äfven i denna kortfattade öfversikt

kunna sägas, att städerna väl icke i allmänhet hinna blifva så synnerligen

stora, förrän olägenheterna af en sammanblandning af rättsväsende

och kommunalförvaltning (eller åtminstone uppsikt därå) skola göra sig

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 35. 11

kännbara. Äfven för mycket duktigt folk i magistraterna torde det

inte gå bra i längden att nödgas hålla det ena ögat på stadsfullmäktige

och det andra på stadens brottslingar. Endast den ena uppgiften kan

kräfva sin man helt. .

Kommunerna, speciellt städerna och mest hufvudstaden, sakna ingalunda

styrelser, men väl styrelse. Och fråga torde vara, om det vid

en eventuell revision af kommunalförfattningarna icke vore skäl i att

pålägga kommuner öfver en viss storlek eller med öfver en viss budget

(eller efter annan indelningsgrund) ett hälsosamt tvång att skaffa sig

en verklig kommunal regering: ansvariga tjänstemän, valda af stadsfullmäktige

eller motsvarande och med rätt att där närvara och yttra

sig och göras ansvariga för hvar sina departement.

Kommunalrepresentationernas bristande skyldighet att taga emot

framställningar från medborgarne.

Frånsedt löpande ärenden, budget och hvad därtill hör, äro kommunalrepresentationerna

egentligen icke skyldiga att lägga hand vid

andra ärenden eller taga andra initiativ än dem, som råka intressera dem

själfva. Någon rätt att inlämna skrifter till stadsfullmäktige t. ex. existerar

inte. I en del landsortsstäder har visserligen utvecklat sig ett

slags praxis, utan tydligt stöd i kommunalförfattningarna, att personer

få inlämna skrifter'' intill vissa dagar före stadsfullmäktigemöte och få

dem där upplästa. Ibland händer då, att någon medlem upptar skriften

som egen motion.’ Äfven utan detta nekas i allmänhet dock ej behandling

inom de åsyftade städernas stadsfullmäktige. . Någon skyldighet

för en kommunalrepresentation att på detta sätt stå i rapport med allmänheten

synes dock ej förefinnas._

Värst är det i Stockholm. Ofverståthållareämbetet förmodas ha

någon sorts skyldighet att för vidare befordran taga emot skrifter till

stadsfullmäktige, men det beror alldeles på godtycke, om de tagas emot

eller icke. Stadsfullmäktiges expedition har heller ingen skyldighet i

detta hänseende. Typiskt är ett fall, som jag själf haft någon del i:

det var en arbetare, som under sitt 34 års arbete i stadens tjänst blifvit

skadad och nu hade ett litet understöd på 300 kronor. På grund af

nytillkomna omständigheter önskade han understödet höjdt, och jag hade

hjälpt honom författa en skrifvelse, som han inlämnade på stadsfullmäktiges

expedition. Den blef emellertid icke mottagen!

Kommunernas beskattningsrätt, inklusive lånerätt.

Denna fråga sammanhänger visserligen med hela den vidlyftiga

frågan om vårt skattesystem. Vid en revision af kommunallagstift
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

ningen vore det dock kanske möjligt att fristående dryfta, huruvida

icke kommunernas rätt att beskatta — naturligtvis under statsmyndigheters

kontroll — borde kunna väsentligt utvidgas.

Från konservativt hall har då och då framkastats tanken på att

efter utländskt mönster uppsätta ett maximum för rätt att pålägga kommunalskatt

na^ot, som enligt mitt förmenande väl knappast låter

sig göra utan att utfinna alltjämt nya inkomstkällor för kommunerna.

Från derå håll har kommunernas rätt att ta upp så kallade korta

lan ansetts missbrukas, hvarför ändrade bestämmelser därutinnan, har

det sagts, vore af nöden.

* *

$

Hvad jag här anfört är endast några exempel, som mest hänföra

sig till den egentliga kommunallagstiftningen. Men kommunernas lif

regleras äfven af en mängd andra lagar och förordningar, som visst

icke alltid befordra kommunernas väl och ve, äfven om detta säo-es

val a meningen. Jag tänker i det hänseendet bland annat på expropriationsförordningen

och hvad som eljest ligger till rättesnöre för kommunernas

åtgöranden för genomförande af sina stadsplaner. En vidunderlig

lagstiftning, som utlämnar både stat och kommun åt moderna

rofriddare!

Finnes nu hos Riksdag och regering en verkligen allvarlig önskan

att gorå något effektivt för kommunerna — det vill säga för staten

själf i dess smådelar — måste naturligtvis all otidsenlig lagstiftning,

som har inflytande på kommunerna, revideras — något som jag här

endast tillåter mig antyda.

$ $

❖

På grund af hvad jag här anfört, tar jag mig friheten hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t begära utarbetande

och framläggande för Riksdagen af förslag till revision af kommunallagstiftningen.

»

Motionären begär i den förevarande motionen en revision af vårt

lands kommunallagstiftning. Denna lagstiftning innehålles, som bekant,

förutom i vissa andra författningar, företrädesvis i förordningarna den

21 mars 1862 angående kommunalstyrelse på landet, angående kommunalstyrelse

i stad samt angående kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd,

den 23 maj 1862 angående kommunalstyrelse i Stockholm, den 20

november 1863 om kyrkostämma och kyrkoråd i Stockholm samt den

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 85. 13

5 maj 1882 angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg.

1 motiveringen till sin hemställan framhåller emellertid motionären behofvet

af en revision af all otidsenlig lagstiftning, som rör kommunerna,

därvid han äfven medtager åtskilligt, som ligger utom ramen åt de nyss

nämnda författningarna, såsom den nuvarande anordningen med afseende

å kommunala handlingars offentlighet, saknaden af bestämmelser

angående kommunernas upphandlings- och entreprenadväsende samt en

del bestämmelser, som röra hälsovårds-, byggnads- och polisväsendet.

Motionären angifver, att han valt sina exempel på bristfälligheten af

den lagstiftning, han berör, från Stockholm, i mindre grad från andra

städer och minst från landsbygden.

Då de nuvarande kommunalförfattningarna tillkommo, betecknade

de otvifvelaktigt ett efter sin tid stort framsteg. Det gällde då

att närmare utveckla och reglera den kommunala själfstyrelse, som i

vårt land har djupt rotfäste, med behörigt aktgifvande samtidigt

på kommunernas ställning såsom organer i ett större helt.

Likasom de härvid och eljest med mer eller mindre styrka framträdande

svårigheterna måste anses genom de nämnda författningarna hafva för

sin tid lösts ganska tillfredsställande, så hafva också enligt utskottets

mening samma författningar sedermera verkat i det hela välgörande.

Uppenbart är emellertid, att större eller mindre delar af dem under

årens lopp kräft förändringar. Sådana hafva ock vidtagits och äro .i

särskilda punkter helt visst ytterligare af behofvet påkallade. En viktig

lagändring på detta område — nya grunder för den kommunala rösträtten

— är ämnad att träda i kraft den 1 januari 1910. Andra frågor

af ingripande betydelse stå på dagordningen, såsom frågorna om förändrade

grunder i vissa afseenden för den kommunala beskattningen,

om jämnare fördelning af kommunala skattebördor, om reglering af

kommunernas låneförkållanden, om den kommunala representationens

beslutanderätt i folkskolefrågor, om främmande trosbekännares ställning

i fråga om kommunala rättigheter m. m. Alla dessa ämnen äro hvart

för sig tillräckligt ingripande och betydande för att böra särskildt för

sig lösas; att nu sammanföra dem skulle enligt utskottets mening vara

synnerligen olämpligt.

Motionären framhåller, att det nyligen bildade Svenska stadsförbundet,

som har till närmaste uppgift att tillvarataga städernas, köpingarnas

och municipalsamhällenas gemensamma intressen, ämnar företaga

en vidlyftig undersökning angående magistrats- och drätselkammarstyrelsen

i flertalet af landets städer. Det är att antaga, att denna

undersökning, som jämte utredning angående åtskilliga andra kommu
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

nala spörsmål enligt hvad utskottet inhämtat redan af förbundet påbörjats,

kommer att lämna betydelsefulla uppslag särskildt i flera af de

omtvistade och svårlösta spörsmål, som vid fråga om reformer på stadskommunalförvaltningens

område framställa sig. I hvarje fall torde

genom en sådan undersökning större klarhet vinnas om riktningen af

de linjer, hvilka blifvande reformer böra följa, en klarhet, som hittills

icke funnits och som ej heller motionären lyckats i någon mån åstadkomma.

En grundlig utredning synes särskildt erforderlig för att finna

den väg, som bör beträdas vid en eventuell reform af den kommunala

förvaltningen för Stockholm, hvars alla detaljer synas utskottet tillräckligt

omfattande för att lämpligen kunna, såsom både i lagstiftningen

och eljest hittills skett, särskildt för sig behandlas. För Stockholm

arbetar en af stadsfullmäktige den 22 maj 1905 tillsatt kommitté,

bestående af 7 personer, åt hvilken uppdragits att utreda dels frågan

om de ändringar, som böra vidtagas i organisationen af samt arbetsfördelningen

emellan de stadsfullmäktige underlydande nämnder och

styrelser, som afses uti § 5 af ofvanberörda förordning om kommunalstyrelse

i Stockholm den 23 maj 1862, dels huruvida några

ytterligare nämnder eller afdelningar af nämnd kunna anses erforderliga,

och dels om någon ändring i öfrigt af det kommunala arbetssättet bör

ifrågakomma för beredande af ärendenas mera skyndsamma och eljest

ändamålsenliga behandling, samt att till stadsfullmäktige inkomma ined

de förslag, som på grund af den vunna utredningen kunna anses lämpliga.

Utskottet kan icke finna det vara skäl, att, såsom motionären påyrkar,

statsmakterna skulle föregripa den utredning, som sålunda dels

Stockholms stad och dels öfriga städer och stadsliknarxde samhällen i

landet själfva planerat och igångsatt.

Hvad angår kommunalförfattningarna för landet, anser utskottet,

att motionären icke uppvisat några dem särskildt vidlådande brister,

som borde föranleda till en revision af dem.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion.icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutslcottets Utlåtande N:o 35.

15

Reservation

af herr Lindhagen, som anfört:

»Motionären har i sin motivering endast föga belyst de kommunala

förhållandena på landet. Visserligen framhålles ett och annat, som i

lika mån för land och stad krafvel- uppmärksamhet, såsom frågan om

behörighet för kommunens tjänstemän att väljas till kommunala uppdrag.

Säkerligen gifves det också mycket, som kan vara att förbättra i den

kommunala lagstiftningen för landet. I det stora hela ställa sig dock

förhållandena där ganska olika mot i städerna. På grundvalen af den

nu väckta motionen torde således någon framställning i dess syfte,

såvidt rörer landsbygden, ej kunna tillstyrkas.

Beträffande åter städerna, med hvilka motionären också huivudsakligen

sysselsätter sig, lägges i motionen tyngdpunkten på behofvet

af en omorganisation af förvaltningen, ett bättre afvägande af gränserna

mellan beslutande och förvaltande myndigheters maktområden.

Här har motionären obestridligen siktat mot något, som har stol sta

aktualitet för närvarande.

Det är nämligen ett allmänt kändt förhållande, att med städernas

rastlösa utveckling på alla områden går det ej längre med den nuvarande

förvaltningen genom oaflönade frivillige. Enheten i det hela

och samverkan mellan de olika förvaltningsgrenarna äfventyr as alltmer

och de under nämnderna ställda tjänstemännens eget ansvar försvagas.

Däraf vållas också oekonomisk förvaltning och kommunal skuldsättning

öfver höfvan. , .

Detta gäller naturligtvis mest om de större staderna och i ali

synnerhet hufvudstaden. En undersökning af frågan bär dock omfatta

städerna i allmänhet, helst författningarne för dem måste byggas pa

enhetliga grunder.

Hvilket nytt system bör eftersträfvas, kan man endast genom en

utredning komma på det klara med. Mången förordar ett sådant system,

som tillämpas i Köpenhamn och tyska städer, där förvaltningen är helt

lagd i en eller flera aflönade borgmästares händer, och vid dessas sida

står en beslutande församling. Detta kan åter, tror mången, urarta till

skadlig byråkrati i många fall. Möjligen skall ett blandadt, system

visa sig vara för våra nuvarande förhallanden lämpligast.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 35.

Kommer en undersökning i denna motionens hjärtpunkt till stånd,

skall den med nödvändighet draga med sig ett öfvervägande äfven af

åtskilligt annat, som därmed star i samband och jämväl framhållits i

motionen. Att motionäien berört äfven andra frågor, som ej falla inom

lagutskottets befogenhetsomrade, behöfver väl ej, såsom utskottet säger,

anses . vara synnerligen olämpligt. Ett vidsynt betraktelsesätt le°der

oundvikligt till insikt om, att mångahanda spörsmål spela in och kräfva

ett samfält bedömande, om man vill skapa ett harmoniskt'' kommunalväsende.

Utskottet^ har också erinrat om, att denna sak är föremål för uppmärksamhet

på andra håll. Att äfven Riksdagen samtidigt ägnar den

viktiga frågan sin uppmärksamhet kan emellertid ej, såsom utskottet

förmenar, sägas vara att föregripa den utredning i ämnet, som kan förberedas

annorstädes.. Tvärtom bör därigenom frågan erhålla ökad

aktualitet, hvilket ej kan annat än befrämja dess tillfredsställande

lösning.

På grund häraf hemställes,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion

ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,

huruvida och i hvad mån organisationen af

städernas förvaltning behöfver undergå revision, samt

för Riksdagen framlägga förslag till de ändringar i

kommunalförfattningarna för städerna, hvartill detta

öfvervägande kan föranleda.»

Herr grefve Hamilton har begärt få här antecknadt, att han icke

deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1909,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.