Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående beredande af tillfälle för värnpliktige, som af samvetsbetänkligheter anse sig förhindrade deltaga i militär tjänstgöring, att i stället utföra annat arbete för statens räkning.

1909-03-26 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:38, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående beredande af tillfälle för värnpliktige, som af samvetsbetänkligheter anse sig förhindrade deltaga i militär tjänstgöring, att i stället utföra annat arbete för statens räkning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

1

Nso 38.

Ank. till Riksd. kansli den 26 mars 1909, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående beredande af tillfälle för värnpliktige,

som af samvetsbetänkligheter anse sig förhindrade deltaga

i militär tjänstgöring, att i stället utföra annat

arbete för statens räkning.

Uti en inom Andra Kammaren af herr J. Byström väckt, till lagutskottet

hänvisad motion, n:o 180, i hvars yrkande herrar Karl Otto,

Edvard Wavrinsky, Oskar Berg, N. A:son Berg och J. P. Igel instämt,

anföres följande:

»År 1898 väcktes i vår Riksdag, såvidt jag vet, den första motion,

som yrkade på befrielse från krigstjänst för sådana, som af sin religiösa

öfvertygelse ansågo sig förhindrade att låta öfva sig i vapnens bruk.

De personer, som ansågo sig för sitt samvetes skull ej kunna exercera,

tillhörde eller tillhöra i flesta fall ett kristligt samfund, som i början kan

sägas vara en utbrytning från baptistsamfundet i Sverige. Den person,

som härvid kom att spela en betydande roll, var predikanten Helge Åkesson,

hvilken af sina bekanta plägade kallas Helge, och efter honom kallades

det samfund, han kan sägas hafva bildat, ''helgeaner’. Nu mer benämna

de sig ''fribaptister’. I en del frågor hafva de samma uppfattning

som kväkarne eller vännernas samfund. Särskildt gäller detta läran om

de kristnas förhållande till krigstjänsten.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 37 Raft. (N:o 38).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

I den ofvan nämnda motionen relaterades flera exempel på huru

samvetsömma ynglingar blifvit behandlade, dömda och kastade i fängelse,

och huru för dem oftast enda utvägen varit, för att undgå upprepade domar

och fängelsestraff, att emigrera till ett land, där man haft mera respekt

för den religiösa öfvertygelsen, än hvad fallet många gånger varit i Sverige.

Frågan var emellertid ny för Riksdagen, och lagutskottet, till hvilket

ärendet hänvisades, kunde ej finna någon utväg till lösning af densamma.

Det yrkade därför enhälligt afslag på motionens framställning. Men då

frågan kom inför kamrarne, hade herr S. A. Hedin ett så lifligt anförande,

att det öfvertygade Andra Kammaren om att man borde besluta att sända

en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om närmare utredning. Ur

herr Hedins vackra och varmhjärtade tal, som alltfort är behöfligt för att

belysa denna fråga, må anföras:

’Ku är det visserligen så, att jag för min del icke kan förstå, att

samvetsbetänkligheter skola möta mot lagens bud: Du skall öfvas i vapnens

bruk till försvar för dina närmaste, för allt som är dig kärt och dyrbart,

för ditt land. Jag kan icke förstå det. Men hvad rätt har väl jag att

sätta mitt omdöme öfver andras, att förklara, att mitt samvete är ett upplyst

samvete och de andras ett vilsefördt samvete — hvad rätt har jag

därtill? Det spörsmålet kan väl träda fram för något hvar af oss, om vi

erinra oss, att den fråga, som motionären har bragt å bane, är en mycket

gammal fråga, att den kristna kyrkans historia har från hennes äldsta

dagar antecknat namnen på martyrer, scm lidit döden för sin vägran att

bära vapen. Om vi erinra oss, att längre fram i mänsklighetens historia,

i nyare tider, ett religiöst samfund, hvars vackra roll i mänsklighetens,

om jag så får säga, religiöst-moraliska utvecklingshistoria icke är okänd

för någon, Vännernas samfund, eller, för att begagna ett namn, som en

gång var, men numera icke är ett öknamn, ''Kväkarnes’ samfund — att

de hyste samma åsikt som de martyrer från andra och tredje seklet efter

Kristus, om hvilka jag nyss talade -—• när vi tänka på dem, så hafva vi

anledning allesammans att ställa till oss det spörsmålet: Hafva vi rätt att

sätta vårt kalla förståndsresonemang mot dessas varma, lefvande känsla och

tro? Nej, vi hafva det icke. Eller skall jag säga, att lag, hvilken den

än må vara, står så högt, är så oantastlig, att det icke sker dem, som

trotsa den, annat än rätt, när de för detta sitt trots dömas till det straff,

lagen bestämmer?

Nej, säger jag. Icke står jag här för att predika olydnad mot lagen,

men jag kan icke underlåta att påminna därom, att det ofta har inträffat,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 3

att i samtiden eu minoritet och i framtiden ett flertal, för att icke säga

eftervärlden, enhälligt har prisat och berömt dem, som i trots mot lagen,

för sitt trots mot lagen dömts till straff1 och lidande för sin tro, och om

hvilka vi nu erkänna: Dessa hafva befordrat mänsklighetens framsteg.

Om det är så, som en prästman i Stockholm för någon tid sedan uttryckte

sig, att vi numera alla här i landet, ''från konungasonen till och

med torpardottern’, få fritt bekänna vår öfvertygelse i religiösa ting, hvem,

hvilka hafva vi mest att tacka för de vunna framstegen, om icke dem,

som, för icke länge sedan här i landet, med visshet om hvad öde de

gingo till mötes, bekände sin tro, afföllo från den rena evangeliska läran

och dömdes till landsförvisning, eller dem, som, därför att de på en söndag,

tillsammans med ett antal oskylda, läst ''Fader vår’ och några kapitel

ur bibeln, dömdes till böter, förvandlade järnte böterna för sabbatsbrott till

fängelse vid vatten och bröd. De ha i större mån än de, som skrifvit

och talat för samvetsfriheten, här i landet varit samvetsfrihetens föregångsmän

och banbrytare. Därför få vi icke säga om hvar och en, som trotsar

lagen för samvetsfrihetens skull: Han är en lagbrytare, han är sitt straff

värd.’

Ivungl. Maj:t hänsköt sedermera frågan till värnpliktskommitténs teepröfvande,

hvilken kommitté visserligen gjorde det medgifvandet, att den

fann det ''synnerligen önskvärdt, om ändring kunde åstadkommas i det

förhållandet, att värnpliktig vid upprepad, af samvetsbetänkligheter föranledd

vägran att deltaga i vapenöfning måste dömas till frihetsstraff på

längre tid’, men kommittén kunde icke finna någon utväg till lindring i

de straff, som tilldömdes ifrågavarande värnpliktige.

Vid 1901 års riksdag väcktes frågan på tal ånyo genom motion i

Andra Kammaren. I denna motion anföres ett flertal personer, hvilka på

grund af samvetsbetänkligheter vägrat deltaga i krigstjänst och därför

ådömts och undergått kortare eller längre frihetsstraff af ända till mer än

två års straffarbete. Motionären hemställde, ’att riksdagen behagade för

sin del besluta, att § 2 i värnpliktslagen af den 5 juni 1885 med senare

gjorda ändringar måtte erhålla följande ändrade lydelse.

Från värnpliktens fullgörande frikallas:

b) den, som af samvetsskäl ej kan förmås att låta sig vapenöfvas;

dock är sådan värnpliktig skyldig att i den ordning, Konungen äger närmare

bestämma, under tid motsvarande minst den stadgade öfningstiden

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

för kronans räkning uträtta annat arbete, som för den värnpliktige kan

anses lämpligt.’

Särskilda utskottet n:o 1, som hade motionen till behandling, fann

visserligen, att ''de förhållanden, som motionären berört, onekligen ej sällan

äro af synnerligen ömmande beskaffenhet’, men utskottet fann sig likväl

icke kunna tillstyrka bifall till det gjorda yrkandet, utan ansåg sig böra

hemställa, ’att Eiksdagen måtte, med erkännande af ifrågavarande motions

behj ärtans värda syfte, uttala sig för önskvärdheten däraf, att genom särskildt

af Kung! Maj: t meddeladt stadgande vederbörande truppbefälhafvare bemyndigas

att, i den mån omständigheterna kunde därtill föranleda, meddela

värnpliktige, som funnes hysa samvetsbetänkligheter mot vapentjänst, befrielse

från sådan tjänst och i stället använda dem till annan lämplig tjänstgöring

vid truppen’. Utskottets hemställan bifölls i Första Kammaren

med 86 ja mot 50 nej och i Andra Kammaren med 124 ja mot 70 nej,

som tillföllo ett under diskussionen framställdt förslag.

I enlighet med Eiksdagens beslut utfärdade sedermera Kungl. Maj:t

ett cirkulär, hvari vederbörande regementschefer bemyndigades att befria

ifrågavarande värnpliktige från den egentliga vapentjänsten och i stället

använda dem til] annat arbete vid truppen.

Bland andra, som mycket gladdes öfver det, som sålunda gjorts, var

dåvarande statsrådet och chefen för landtförsvaret, herr Crusebjörn. Ty för

honom liksom för en stor mängd officerare inom armén var det och är det

smärtsamt att se dessa samvetsömma beväringsynglingar blifva straffade.

För många samvetsömma beväringsynglingar vardt detta cirkulär till

stort gagn. En humanare och något mera förståelig behandling kommo

dem till del.

Emellertid blef ej frågan fullständigt löst. Det finnes nämligen årligen,

om ej så många, så dock några värnpliktige, som vägra deltaga i allt slags

militärtjänstgöring och som skäl därför anföra, att sådan tjänstgöring är

stridande emot deras religiösa uppfattning, hvilka ynglingar för sådan vägran

ådömas längre eller kortare fängelsestraff.

Som exempel härpå må först anföras ur en motion, som väcktes 1907

af herr J. Lindgren i Islingby, hvilken själf tillhör fribaptisterna:

''På den mötesplats, hvilken jag bor närmast, har år 1905 en yngling

ådömts en månads fängelsestraff; samma yngling dömdes andra gången 1906

till fyra månaders fängelse, hvilket straff han äfven aftjänat. En annan

yngling dömdes å samma plats förra året för enahanda vägran till två

månaders fängelse. Hela antalet inom riket, som af anförda skäl vägrar

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 5

deltaga i militärtjänstgöring, kan icke säkert nppgifvas, men torde sannolikt

icke öfverstiga ett tiotal årligen.’

Geodeten vid rikets allmänna kartverk, herr H. Melander, som kanske

mer än de flesta andra känt deltagande med de samvetsömme beväringsynglingar,

som dömts till straff, har samlat följande förteckning på dem,

som ådömts straff för vägran att öfva sig i vapnens bruk, sedan det ofvannämnda

kungl. cirkuläret utkom:

’En yngling, Matteus Andersson från Björksta i Västmanland, dömdes

inför krigsrätt å Salbohed den 6 juni 1902 till 1 månad och 6 dagars

fängelse.

En annan yngling, Adrian Johansson från Ilabo i \ ästergötland,

dömdes likaledes efter densamma skrifvelsens utfärdande till 2 månaders

straffarbete.

Beväringsmannen Nils Bengtson från Bönnarp i Ottarp dömdes å

Ljungbyhed till 2 månaders fängelse.

Predikanten A. Hansson från Orsa blef likaledes fängslad. Han hämtades

af fjärdingsmannen och bortfördes tillsammans med en för mordgärning

misstänkt person. Den ene stod risken att blifva straffad som mördare,

och den andre skulle för åttonde gången bestraffas för att han ej ville

låta sig vapenöfvas.

Tur Eriksson från Orsa slapp undan med 4 dygns vaktarrest.

Detsamma gjorde Johan Johansson från Malung.

Och en äldre krigstjänstvägrare, Hellström, fick 6 dygns vaktarrest.

På liknande sätt dömdes de samvetsömme jämväl år 1903.

En yngling, Mårten Olsson å Ljungbyhed, fick vaktarrest i 5 dagar,

sedan han först hade blifvit ställd under läkareobservation i och för utrönandet

af, om han till äfventyrs verkligen kunde vara klok.

Victor Olsson i Stockholm fick likaledes 8 dagars arrest.

På samma sätt dömdes de samvetsömme år 1904.

Af 13 eller 14 krigstjänstvägrare blef vo då ej mindre än 10 gudfruktiga

ynglingar dömda till fängelse i ända till 2 och 3 månaders tid.

År 1905 dömdes äfvenledes flera, af hvilka en fick ända till 4 V2

månaders straffarbete, och år 1906 hafva likaledes flera ynglingar blifvit

ganska hårdt bestraffade, hvaribland särskildt en ung fotograf i Kilafors,

af hvars arbete en fattig moder och syskon varit beroende.

Senare ha religiösa krigstjänstvägrare blifvit dömda, såsom en A.

Fredriksson från Dingtuna, Västmanland, samt en David Björkman, likaledes

från Västmanland.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

En P. Söderlund ifrån Alfta blef också dömd 1908. Eedan för

flera år sedan blef han fängslad för sin krigstjänstvägran. Under de

närmast följande åren synes man ha låtit honom vara. Men 1908 blef

han plötsligt gripen och omedelbart affärd ända upp till Luleå, utan att

man ens beredde honom tillfälle att delgifva sina anhöriga, hvad som hade

händt honom, och utan att, efter hvad det säges, han hade fått inställningsorder

sig tillställda. I Luleå dömdes han så till 6 månaders fängelse

— ej för samvetsbetänkligheter, hvilket han fortfarande hade, utan för

rymning, såsom man kallade det.

Uti en skrifvelse till Konungen sökte en i Stockholm boende person

sommaren 1908 utverka nåd åt bemälde Söderlind, hvilken är känd som

en from och aktningsvärd person. Skrifvelsen hade till följd förfrågningar

vid fängelset, om S. verkligen önskade blifva benådad, hvarpå fängelsedirektören

uppsatte åt S. en personlig nådeansökan. Men denna blef

af slagen.’

Såsom exempel på det sinnelag, som utmärker ifrågavarande beväringsmän,

tillåter jag mig att ur ett par bref anföra något. Båda brefven äro

skrifna till predikanten A. Hansson, förut omnämnd. Det första är dateradt

Yäxjö länsfängelse den 20 december 1906:

Haf hjärtligt tack för ditt för mig kärkomna bref af den 25/n. Då

tillfälle gifves, vill jag härmed söka att besvara det och äfven nämna om

mina förhållanden och erfarenheter. Herren har enligt sitt löfte varit mig

nära, så att jag fått äga tröst, frid och hopp så godt som oafbrutet hela

tiden jag varit här. Tiden har hittills gått jämförelsevis fort. Jag bar

fått syssla med skomakeri nästan hela tiden, sedan jag kom hit. Får

äfven mottaga besök, mottaga mat och köpa mat, så mycket jag vill.

Bröderna Lanner, Sjögren och F. Pettersson voro hos mig den 9 d:s.

Bröderna här i staden ha varit hos mig en gång förut. Dessutom

får jag dagligen mig tillsändt kaffe m. m. från vännerna här. För några

dagar sedan fick jag matvaror mig tillsända ända från Tingsryd, som ligger

omkring fyra mil härifrån. I nöden visar det sig icke allenast, hvilka som

äro Jesu minsta bröder, utan också hvilka som känna igen dem. Hvilken

stor lön har icke detta med sig att få tjäna Kristus enligt hans undervisning

i Matt. 25: 31—46, men hvilken förlust att draga sig undan!

Jag har ock fått bref från flera bröder.

Herren vare lof och tack för allt!

Någon af de sista dagarna i nov. var här i fängelset inspektion af

en s. k. byråchef från Stockholm.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

Han hade iifven något samtal med mig och ansåg, att jag borde göra

krigstjänst. Som stöd för läran om själfförsvar anförde han lärjungen

Petrus, då han med sitt svärd högg af öfversteprästens tjänares öra. Jag

anförde då Jesu ord till Petrus: »Stick ditt svärd tillbaka i dess rum; ty

alla de, som taga till svärd, skola förgås med svärd». Ja, det besannas

nog på sin bestämda tid äfven detta; de ohörsamma människorna dödas af

det svärd, som går ut från Jesu mun, Upp. 19: 21. Ack, måtte därför

människorna besinna, hvad som tillhör deras frid, och älska Gud och hvarandra,

såsom Kristus lär. Detta bådade ju änglarna för herdarna i Betlehem,

då de för dem förkunnade Kristi födelse.

Mina tankar ha mer än vanligt väckts till att bedja för konungen

och all öfverhet, sedan jag kom hit.

Fängelsepersonalen här är vänlig och human. Här råder för öfrigt

ordning, punktlighet, renhet och snygghet. Detta allt äro ju goda ting,

som nog uträtta mera på fångarnas förbättring än under förra tider, då

fängelserna, enligt beskrifning, voro helt annorlunda. Då jag jämför de

förhållanden, som jag nu befinner mig uti här, med den pressning jag utstod

i sept. månad på Kronobergshed, är det som för den, som varit ute

för en svår resa på hafvet men slutligen kommer in uti en lugn hamn.

Gud vare högtlofvad, att icke frestelsernas vredgade böljor fingo uppsluka

mig! Han, Kristus, som fordom döptes i lidandets eld, var med och är

med och kommer att vara med ända hem till hvilans sköna land. O,

härliga tid, när jubelåret ingår! Sällt det folk, som förstår evangelii jubelklang.

De få dagligen vandra i Guds ansiktes ljus och fröjdas i och

genom honom.

Om jag lefver till den 12 jan., är jag fri från denna plats.

Mattias Rydén.’

Det andra brefvet är skrifvet i år. Sedan brefskrifvaren tackat för

förböner, bref, icke mindre än 182 stycken, etc., säger han:

''Glädjens med mig och prisen Herren, som genom sin stora nåd har

uppehållit mig och bevarat mig från vansinne, död och undergång.

Som jag knappast äger någon rätt att tala något ord till medfångar,

kunde jag ej hålla mig utan en dag skref sången: Öppet står Jesu förbarmande

hjärta etc., och vid ett tillfälle lade in i en cell jämte något af

mitt öfverblifna bröd till en af fångarna, som led så förfärligt, att håret

på någon vecka höll på att falla från hans hufvud. Detta blef emellertid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

uppmärksammadt af vakten och rapporteradt. Följden häraf blef, att jag

ej såsom förut fick komma ut på handräckning, utan fick vara innestängd

i cellen. Jag kände mig dock fri i anden samt lycklig öfver att jag aktades

värdig lida något för vittnesbördet om Jesu förbarmande kärlek.

Men efter någon dag började ett lidande till kroppen, trobgen mest

förorsakadt af längtan, nedsatta krafter m. m., så att jag fruktade mycket

för utgången och kände mig nästan däran att bli vansinnig. Men se,

Lejonet af Juda bar segrat, och genom detsamma är segern gifven. Detta

fick äfven jag erfara. Lofvadt vare Herrens namn!

Om en månad, en morgon i dagbräckningen, när jag stod vid fönstret

och betraktade sången: Sion klagar med stor smärta etc., och den ena tåren

efter den andra droppade ned på den härda stenplattan, öppnades dörren,

och jag blef tillsagd att återgå till min förlorade befattning såsom städare.

Emedan detta är förenadt med mycket arbete samt ansvar, bar tiden sedan

gått jämförelsevis fortare än under vistelsen endast i cellen. Och genom

en br. inspektörs många besök och tjänster för mitt välbefinnande bar jag

fått känna mig mycket tröstad. Herren löne honom jämte alla vänner

när och fjärran för alla kärleksbevisningar mot mig!

Jag bar känt det mycket dyrbart att få fira minnet af vår frälsares

födelse och hans stora förnedring för oss ringa och ovärdiga. Må vi,

älskade vänner, högt uppskatta honom och i ringhet och ödmjukhet troget

följa och tjäna honom, vännen framför alla andra vänner utkorad bland

många tusenden.

Sänden härmed min hjärtligaste hälsning till alla i Herren älskade

vänner!

Eder i riket och bedröfvelsen delaktige br.

P. Söderlind.''

Det förefaller nästan egendomligt, att man här i landet kan bevilja

frihet från krigstjänst åt de tusentals ynglingar, som begära tillstånd att

få utvandra till Amerika, men om det är fråga om några få samvetsömma

beväringsynglingar, som begära frihet från vapenöfning, då kan det ej gå

för sig. Flere af dessa hafva ju ock farit till Amerika.

Emellertid kan det nu tyckas vara inskränkt af dessa ynglingar att

inte kunna för sitt samvetes skull uträtta arbeten vid exercisen, men

de resonera så, att den som lagar mat åt truppen är delaktig med

truppen, och den som laddar bössan är delaktig med den, som skjuter med

densamma.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

Hvad åter beträffar den uppfattningen, att Jesu lära skulle vara emot

krigsväsendet, må sägas, att de ifrågavarande ynglingarna eller det ofvannämnda

samfundet ej äro alldeles ensamma om den meningen. Såsom

exempel härpå må till en början anföras några ord af lektor P. Waldenström,

som man just icke har anledning befara, att han är någon antimilitarist.

Han yttrade vid ett tillfälle, då denna fråga diskuterades i

Andra Kammaren, bland annat följande:

''Jag har velat säga, att man icke får för svårigheters skull affärda

eu fråga, som i alla fall icke låter affärda sig, utan oemotståndligt fordrar

sin lösning. Man kan dock icke genom lag reglera människors öfvertygelse.

Het finnes och kommer säkerligen alltid att finnas personer,

som läsa den heliga skrift på sådant sätt, att de däri icke kunna se

annat än att hon, som de från barndomen lärt att betrakta såsom Guds

ord, förbjuder dem att bära vapen. Och man måste taga hänsyn till

dessa personer och deras af öfvertygelse föranledda samvetsbetänkligheter.

Att det går för sig att i vårt land införa ändring i bestående förhållanden

i detta afseende, kan så mycket mindre falla mig in att betvifla, som jag

vet, att man, såsom redan anförts, till och med i Ryssland måst gifva vika

för samvetsbetänkligheter hos mennoniterna. Kväkarna både i England

och Amerika äro befriade från värnplikt.’

Och i sina Förklarande anmärkningar öfver Nya Testamentet säger

herr Waldenström bland annat öfver Luk. 3: 14: ''Huruvida en kristen

kan göra krigstjänst, är för öfrigt en fråga, som Nya Testamentet icke

afgör.’

Att man kan komma till den öfvertygelsen, att deltagande i krigstjänsten

är orätt, framgår äfven af hvad professor Nathan Söderblom säger

i sin skrift: ''Jesu bergspredikan och vår tid.’ Det heter: ''Mot vedergällningsrätten

uppställer Jesus här den skarpaste motsats. Såsom vi hafva

sett i de andra antiteserna, gälla Jesu ord äfven denna gång utan hvarje

inskränkning. ''Stå icke emot den som är ond’, vill säga: allt yttre våld,

äfven det, som sker med öfverhetens hjälp (Meyer), är uteslutet för Jesu

lärjungar. I stället för själfförsvar med våldets medel träder den lidande

kärleken, som väcker blygsel och vinner segrar genom sin öfvermänskliga

storhet.’

I den första kristna tiden var det ej få, som hyste stora betänkligheter

mot krigstjänsten. Att så var fallet, framgår af bland annat yttranden

af professor Yiktor Rydberg i hans .''Kulturhistoriska föreläsningar

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 7 Sami. 37 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

och af professor Adolf Harnach i hans ''Militia Christi’. Och läser man

hvad professor O. E. Lindberg säger i ''Framtidens kristendom’, så synes

det, som om vi skulle gå en tid till mötes, då den, som mest förverkligar

det kristna idealet, skulle vara mycket obenägen att gå med i krigstjänsten.

Med det jag nu framdragit afser jag icke att ingå på frågan, om den

kristne är förbjuden att deltaga i kriget eller ej, utan jag har blott velat

framhålla, att, om några nu för tiden känna sig af sitt samvetes öfvertygelse

hindrade att fullgöra krigstjänsten, dessa haft före sig sådana, som

uppfattat saken på samma sätt. Och att straffa år efter år samvetsömma

beväringsynglingar är någonting motbjudande och upprörande. Det känna

också många af dem, som skola vaka öfver dylika fångar. Som exempel

härpå må anföras följande, som fängelsepredikanten vid Östersunds länsfängelse,

regementspastor P. Öberg, i sin till fångvårdsstyrelsen ingifna

ämbetsberättelse för år 1905 yttrat:

''Bland årets fångar har en varit föremål för mitt särskilda deltagande

och intresse. Det var en yngling, som nu för andra gången aftjänade

honom ådömdt straff för vägran att fullgöra sin vapenöfning såsom värnpliktig

— hans vägran var förestafvad af religiösa skrupler. Jag inser

visserligen svårigheten uti att stifta och tillämpa några undantagslagar för

sådana personer, men bittert var att se denne ynglings ödmjuka lidande

för sin tros skull.’

Den stora svårigheten kan ju nu vara att veta, huru man skall kunna

ordna förhållandena med hänsyn till dessa samvetsömma. På sin årskonferens

1906 gjorde fribaptistsamfundet följande framställning, som ju går

ut på att staten skall låta krigstjänst vägrar na uträtta för statens räkning

annat arbete:

''Efter öfverläggning angående frågan om hvad som kan göras för de

af samfundets värnpliktiga söner, som på grund af sin religiösa tro och

öfvertygelse vägra att deltaga i krigstjänstgöring enades mötet, som var

representeradt af de flesta af samfundets lokalförsamlingar i riket af mellan

200 ä 300 medlemmar, om följande uttalande:

''Då det visat sig, att flere af samfundets värnpliktige söner trots det,

att de i en följd af år ådömts kortare och längre fängelsestraff för sin

vägran att deltaga i militärtjänstgöring, ändå icke låta sig bevekas därtill,

torde därmed vara ådagalagdt, att grundade skäl förefinnas för deras

vägran.

Då vi dessutom äro öfvertygade, att denna vägran icke dikterats af

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutslcottets Utlåtande N:o 38.

trots mot öfverheten — hvilken vi, enligt skriftens lära, anse böra äras,

äfvensom att enhvar bör fullgöra skyldigheterna mot stat och samhälle,

— utan af rent religiösa motiv, våga vi anse, att fängelsestraff icke borde

tillämpas på ifrågavarande värnpliktige, då sådana straff icke gagna hvarken

dem eller staten.

På grund häraf anhåller samfundet i underdånig vördnad, att statsmakterna

behagade vidtaga åtgärder, att sådan värnpliktig, som anser sig

af religiösa skäl förhindrad att deltaga i vapenöfning eller annan tjänstgöring

vid truppen, må i stället beredas möjlighet att för statens räkning

utföra annat arbete, skildt från all militärtjänstgöring, eller på annat

lämpligt sätt fullgöra de skyldigheter, som staten, i stället för värnplikt,

ålägger honom.’

Huru villiga dessa samvetsömma personer äro att underkasta sig hvad

som helst eljest, blott de slippa öfva sig i vapnens bruk, framgår äfven

af följande yttrande i den motion, som herr Lindgren i Islingby frambar

1907:

''Som jag för min del, åtminstone för närvarande, icke kan finna

någon annan möjlighet till lösning af frågan, än att dessa värnpliktige

beredas tillfälle att, i stället för militärtjänstgöring, få utföra annat arbete

för statens räkning, kommer jag gifvetvis att hemställa därom, men kan

Riksdagen finna en bättre lösning af frågan, så har jag ingenting däremot.

Man skulle möjligen kunna tänka sig, att genom begränsning af straffet

så till vida, att t. ex. den som vägrat och därför ådömts och undergått

straff 3 ä 4 gånger, om med dessa straff också skulle följa, att den sålunda

dömde, så att säga, förklarades ovärdig att vidare till krigstjänst nyttjas,

ett sådant förfarande skulle vara en slags hjälp och lindring, men vid

tanken på hur en dylik lagstiftning skulle taga sig ut, jämförd med andra

länders, där i detta afseende ett friare förhållande förefinnes, kan jag icke

förorda en sådan åtgärd. Och detta äfven af det förhållandet, att, huru

man än betraktar dessa värnpliktige, vare sig man anser, att deras religiositet

är öfverdrifven, själstillståndet abnormt eller annat fel föreligger, så lära

väl upprepade fängelsestraff ändå icke kunna vara lämpligaste åtgärden att

försätta dem i normalt skick. Och då de själfva samt deras närmaste

anförvanter med undersåtlig vördnad anhålla — rent af bedja — att statsmakterna

måtte vidtaga sådana åtgärder, att de, i stället för militärtjänstgöring,

finge på annat sätt fullgöra sina skyldigheter till staten, vågar jag

förmoda, att en sådan framställning icke lämnas obeaktad.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

När denna fråga senast förevar i Riksdagen, fann lagutskottet den

''synnerligen behjärtansvärd’. Lagutskottet, som tillstyrkte bifall till

motionen, yttrade bland annat:

''Utskottet är af den meningen, att en sådan på uppriktiga samvetsbetänkligheter

af religiös art kvilande uppfattning vid värnpliktens utkräfvande

bör af staten respekteras, där sådant utan åsidosättande af

statens intressen kan ske, hvilket jämväl, såsom motionären framhåller, är

fallet i flere främmande länder. Att ett dylikt åskådningssätt ej heller är

främmande för svensk rätt, framgår däraf, att gällande lag hos oss öppnar

möjlighet för person af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga ed,

att på annat tillfredsställande sätt bekräfta riktigheten af en vid domstol

afgifven utsaga.

När staten, såsom nu är fallet, genom höga straff söker reagera mot

ifrågavarande värnpliktiges af religiösa motiv förestafvade insubordinationsbrott,

torde det vara uppenbart, att straffet alldeles förfelar sitt ändamål.

De, som däraf drabbas, anse sig lida för en rättfärdig sak, och på kamraterna

vid truppen verkar tvifvelsutan de tredskandes ådagalagda motvilja mot

militärtjänsten och därpå följande stränga bestraffning demoraliserande. Ur

försvarets och särskildt disciplinens synpunkt torde därför deras fullständiga

aflägsnande från lägerplatserna endast vara att förorda, så mycket mera

som ifrågavarande värnpliktiges årliga antal är så ringa, att deras uteslutande

från de med militärtjänsten förenade göromål, hvartill de nu hänvisas,

icke i någon mån kan sägas minska försvarskrafterna.’

I ett särskildt uttalande, vidfogadt lagutskottets utlåtande, säger herr

C. Lindhagen bland annat:

''Det enda rätta är väl, att ett dylikt så att säga andligt förhinder

bör föranleda hel befrielse från värnplikten likaväl som full kroppslig oförmåga

därtill.’

Då ärendet diskuterades i kamrarne, hade i Första Kammaren herrar

C. Nyström, S. Wieselgron, Raoul Hamilton och von Mentzer anföranden

till förmån för saken. Emellertid lyckades förslaget icke vinna Första

Kammarens bifall. Det afslogs utan votering. Men månne Första Kammaren

icke nu skulle kunna gå med på saken? För min del hoppas jag,

att så må ske.

I Andra Kammaren åter talade herrar Zetterstrand, Jansson i Edsbäcken,

Eriksson i Elgered, Staaff, Branting med flera för motionen och

utskottets utlåtande, som vid voteringen erhöll 91 röster mot 49, som afgåfvos

för afslag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 38. 1**

Det yrkande, som jag nu gör, Ur detsamma som det lagutskottet tillstyrkte

år 1907, och hvilket bifölls af Andra Kammaren.

Med stöd af hvad som sålunda anförts vågar jag hemställa, att Kiksdagen

ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och på hvilket sätt sådana

värnpliktige, som på grund af religiös öfvertygelse finna sig af samvetsbetänkligheter

förhindrade att deltaga i vapenöfning eller annan militär

tjänstgöring, må i stället få utföra annat arbete för statens räkning.»

Huru ifrågavarande ämne redan förut vid olika tillfällen varit föremål

för Riksdagens behandling, har i motionen närmare påvisats. År 1901

beslöt Riksdagen att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

ville taga i öfvervägande, huruvida icke vederbörande regementschefer

kunde berättigas att efter noggrann pröfning, i den mån omständigheterna

därtill föranledde, meddela värnpliktiga, som funnes hysa samvetsbetänkligheter

mot vapentjänst, befrielse från sådan tjänst och i stället använda

dem till annan lämplig tjänstgöring vid truppen. I anledning af denna

Riksdagens skrifvelse utfärdade Kungl. Maj:t den 21 februari 1902 ett

cirkulär, enligt hvilket vederbörande truppförbandschefer bemyndigades att,

därest de, efter inhämtande af erforderliga upplysningar, vid noggrann

pröfning af omständigheterna i hvarje särskilt fall finna öfvertygande skäl

föreligga till antagande, att värnpliktig, som vägrar att fullgöra \ apentjänst,

därtill föranledes af allvarliga samvetsbetänkligheter mot sådan

tjänst, förordna, att dylik värnpliktig skall användas till annan lämplig

tjänstgöring vid truppförbandet. Af innehållet i berörda cirkulär framgåi,

hurusom med detsamma afsetts att tillgodose deras önskningar, hvilka af

verklig religiös öfvertvgelse anse sig förhindrade att fullgöra dem åliggande

värnplikt. I enlighet med cirkulärets föreskrifter hafva ock däri afsedda

värnpliktiga befriats från vapentjänst och i stället användts till förekommande

handräckningsgöromål, sjukvård och annat dylikt. Nu ifrågasättes

emellertid ett utvidgande af'' det sålunda lämnade medgifvandet därhän, att

värnpliktiga skulle kunna befrias från all slags militärtjänstgöring och i

stället få utföra annat arbete för statens räkning; och åberopas såsom skäl

härför, att åtskilliga värnpliktiga anse militärtjänstgöring öfver hufvud vara

stridande mot deras religiösa öfvertygelse. Den mening, som sålunda vill

göra sig gällande, har dock utskottet för sin del icke ansett sig kunna biträda.

Utskottet kan icke finna, att en värnpliktig med något som helst

fog kan åberopa sin religiösa öfvertygelse såsom afgörande skäl för vägran

Utskottets

yttrande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

att, till fromma för vårt lands försvar, deltaga i sådan tjänstgöring, som

endast är afsedd att möjliggöra och underlätta arbetet för de stridande.

Samvetsfrihet får, äfven på det religiösa området, icke gifvas den innebörd,

att den enskilde skulle äga obegränsad rätt att uti sitt görande och låtande

allenast följa det egna, understundom förvillade samvetets bud. Eu sådan

frihet skulle lätt komma i strid med förutsättningarne för statens eget

bestånd och måste följaktligen vika för statens egen själfbevarelserätt. —

Och för öfrigt, hvar skulle väl gränsen sättas för en ytterligare undfallenhet

för dessa samvetsömma? Skulle de icke framdeles kunna med samma skäl

fordra att äfven varda fritagna från skyldigheten att med sina penningar,

genom skatter, bidraga till ett försvarsväsen, som enligt deras uppfattning

är fördömligt. Skulle de icke till och med i krig kunna med lika fog

åberopa sina samvetsbetänkligheter såsom skäl för vägran att fullgöra de

för arméns eller flottans räkning gjorda rekvisitioner?

Genom ofvannämnda i cirkuläret af den 21 februari 1902 gifna bestämmelser

synes utskottet staten hafva gått så långt i eftergift för

de mera samvetsömmas öfvertygelse och åsikter, som den rimligen kan gå

utan att åsidosätta sina viktigaste intressen och äfventyra sin egen säkerhet.

Intet land bär hittills gått längre; de ojämförligt flesta, däribland

alla stormakterna, hafva icke vågat visa ens en dylik eftergifvenhet.

Endast i Norge synes man vara benägen att söka eu lösning af frågan i

den riktning, motionären anvisat.

Yäl kan det till förmån för denna motion sägas, att de, som af

samvetsskäl vägra att deltaga i vapenöfningar eller annan militär tjänstgöring,

för närvarande äro jämförelsevis få. Men det finnes icke någon

säkerhet, att förhållandet i nämnda hänseende framgent skulle blifva oförändradt.

Fastmer håller utskottet före, att om det ifrågasatta utbytet af

militärtjänstgöring mot civilt arbete blefve genom lag medgifvet, samvetsömheten

skulle komma att sprida sig i allt vidsträcktare kretsar. Utsikten

att slippa ifrån den militära tjänstgöringen skulle otvifvelaktigt — då ju

friheten från dylik tjänstgöring såsom konsekvens skulle medföra frihet

från att i krig offra sitt lif för fosterlandet — hos den mindre modiga,

låt vara omedvetet, medföra en benägenhet att omfatta den åskådning, som

anser dylik tjänst stridande mot Guds ord. Mången skulle kanske ej ens sky

att hyckla samvetsbetänkligheter blott för att komma i åtnjutande af ifrågavarande

förmån. Än vidare. Gifver staten de religiöst samvetsömma en

sådan undantagsställning som den nu föreslagna, synes staten få svårt att

neka samma förmån jämväl åt dem, som af andra än religiösa motiv åbe
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

ropa sin öfvertygelse såsom grund för värnpliktsvägran. Gränsen mellan

det religiösa samvetet och det sociala samvetet är nämligen utan tvifvel

flytande. De garantier mot missbruk, som skulle ligga däri, att de värnpliktiga

i stället skulle för statens räkning utföra sådant annat arbete, som

motionären ifrågasatt, kunna enligt utskottets förmenande ingalunda anses

tillräckligt betryggande. Hvad dylikt civilt arbete för öfrigt angår, kan

utskottet icke underlåta att erinra om de knappast öfvervinneliga svårigheter,

som skulle möta för staten att under alla omständigheter anordna

allmänna arbeten af sådan beskaffenhet, att värnpliktige, oafsedt föregående

olika uppfostran och verksamhet, skulle kunna i desamma med fördel

användas.

För öfrigt — skulle någon likställighet upprätthållas mellan sådana värnpliktiga,

som göra militärtjänst, och sådana, som därifrån befriats på grund

af samvetsbetänkligheter, måste tydligen de senare, under hela den tid,

Sverige vore inveckladt i krig, fullgöra civilt arbete för statens räkning.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation.

Herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, Pettersson från Södertälje, Er sson,

Jansson, grefve Hamilton och Forsberg hafva ansett, att utskottet bort

hemställa om bifall till ifrågavarande motion.

Till stöd härför hafva herrar Zetterstrand, Widén, Pettersson från

Södertälje, Ersson, Jansson, grefve Hamilton och Forsberg åberopat motiveringen

i lagutskottets vid 1907 års riksdag afgifna utlåtande med ena
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

hända hemställan som motionärens. Denna motivering hade följande

lydelse:

»Såsom motionären framhåller, har redan förut ifrågavarande grannlaga

ämne varit föremål för Eiksdagens behandling åren 1898 och 1901,

och vid båda dessa tillfällen hafva framlagda förslag mottagits med mycken

sympati. Uppå Eiksdagens anhållan har ock Kungl. Maj:t i cirkulär af

den 21 februari 1902 bemyndigat vederbörande truppförbandschefer att,

därest efter inhämtande af erforderliga upplysningar de vid noggrann pröfning

af omständigheterna i hvarje särskildt fall finna öfvertygande skäl

föreligga till antagande, att värnpliktig, som vägrar att fullgöra vapentjänst,

därtill föranledes af allvarliga samvetsbetänkligheter mot sådan tjänst, förordna,

att dylik värnpliktig skall användas till annan lämplig tjänstgöring

vid truppförbandet. I enlighet med dessa föreskrifter hafva där afsedda

värnpliktiga befriats från vapentjänsten och i stället användts vid förefallande

handräckningsgöromål och dylikt vid lägerplatserna. Såsom emellertid

af motionen synes och inom utskottet vitsordats samt för öfrigt torde

vara allmänt bekant, hafva hos visse värnpliktiga på religiös grund hvilande

samvetsbetänkligheter rest sig mot utförandet af hvarje med militär tjänstgöring

på ett eller annat sätt förbunden sysselsättning och således äfven

mot den, hvartill de enligt bestämmelserna i ofvannämnda cirkulär hänvisats.

I flere fall hafva dessa betänkligheter varit af den afgörande art,

att vederbörande värnpliktiga antingen föredragit — stundom upprepade

gånger — de stränga straff, hvarmed krigslagarna belägga insubordinationsbrott,

eller ock emigrerat.

Att detta häntyder på en öfvertygelse af djupt grundad art, torde i

de flesta fall vara visst. Utskottet är ock af den meningen, att en sådan

på uppriktiga samvetsbetänkligheter af religiös art hvilande uppfattning

vid värnpliktens utkräfvande bör af staten respekteras, där sådant utan

åsidosättande af statens intressen kan ske, hvilket jämväl, såsom motionären

framhåller, är fallet i flere främmande länder. Att ett dylikt

åskådningssätt ej heller är främmande för svensk rätt, framgår däraf, att

gällande lag hos oss öppnar möjlighet för person af sådan lära, som ej

tillstädj er honom att aflägga ed, att på annat tillfredsställande sätt bekräfta

riktigheten af en vid domstol afgifven utsaga.

När staten, såsom nu är fallet, genom höga straff söker reagera mot

ifrågavarande värnpliktigas af religiösa motiv förestafvade insubordinationsbrott,

torde det vara uppenbart, att straffet alldeles förfelar sitt ändamål.

De, som däraf drabbas, anse sig lida för en rättfärdig sak, och på kamra
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 88.

terna vid truppen verkar tvifvelsutan de tredskandes ådagalagda motvilja

mot militärtjänsten ock därpå följande stränga bestraffning demoraliserande.

Ur försvarets och särskildt disciplinens synpunkt torde därför deras fullständiga

aflägsnande från lägerplatserna endast vara att förorda, så mycket

mera som ifrågavarande värnpliktigas årliga antal är så ringa, att deras

uteslutande från de med militärtjänsten förenade göromål, hvartill de nu

hänvisas, icke i någon mån kan sägas minska försvarskrafterna.

Om utskottet alltså på anförda skäl finner den föreliggande motionen

synnerligen behj ärtans värd och för sin del vill tillstyrka bifall till densamma,

anser dock utskottet, att en nödvändig förutsättning därför är, att

fullt betryggande garantier uppställas mot missbruk från sådana värnpliktigas

sida, som för att komma i åtnjutande af den ifrågavarande befrielsen

ej skulle sky att hyckla samvetsbetänkligheter.

Väl torde man i allmänhet vara berättigad antaga, att sådant endast

undantagsvis skulle inträffa, och att de, som af uppgifna samvetsbetänkligligheter

skulle göra anspråk på befrielse, i dessa sina uppgifter vore ärliga

och uppriktiga. Fordringen på ett tillfredsställande och objektivt ådagaläggande

af ärligheten i deras uppsåt skulle väl ock till en del kunna

tillgodoses genom intyg af församlingsföreståndare eller annan trovärdig

person. Men frånsedt svårigheten för vederbörande att i alla förekommande

fall kunna afgifva ett sådant intyg, innebär icke detta en i utskottets

tanke fullgod garanti mot missbruk af den ifrågasatta befrielsen.

Motionären har i detta afseende anvisat den säkraste vägen. Ålägges den,

som af ifrågavarande motiv ej anser sig kunna fullgöra värnplikten, att i

stället för statens räkning utföra annat verkligt arbete, lärer faran för

missbruk få anses helt vara aflägsnad. Sådant arbete af flerfaldig art

torde lätteligen erbjuda sig. Motionären har föreslagit arbete med torrläggningar

å domäner eller kronoparker samt väganläggningar, och vid

frågans föregående behandling har ifrågasatts arbete vid utdikning af

mossar, odlande af jord, järnvägsbyggnader, broarbeten, skogsskötsel, vissa

ångbåtsfarleders upprensning och dylikt. Emellertid anser sig utskottet

gifvetvis icke i tillfälle angifva, hvad som härvid skulle vara lämpligast

samt hur anvisadt arbete skulle närmare ordnas och utföras, utan torde en

af ICungl. Maj:t verkställd utredning härutinnan anvisa den bästa lösningen.»

»Herr Lindhagen har till stöd för ofvanberörda, af honom biträdda

hemställan anfört följande:

Bih. till Rilcsd. Prof. 1909. 7 Sami. 37 Häft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

»Till det af öfriga reservanter åberopade utlåtandet af 1907 års lagutskott

hade jag beträffande motiveringen afgifvit ett särskildt yttrande,

så lydande:

''Lika med utskottet finner jag det af motionären framhållna missförhållandet

böra föranleda åtgärder, ägnade att afhjälpa detsamma.

Däremot förstår jag icke utskottets yttrande om att öfvertygelser af

ifrågavarande slag böra af staten respekteras endast »där sådant utan åsidosättande

af statens intresse kan ske». Det är nämligen just ett statsintresse

af första ordningen att ej tvinga någons samvete. Att i dylika fall

ådöma medlemmar i samhället borgerliga straff innebär om något ett åsidosättande

af statsintressena. Och man får väl ej förutsätta såsom normalt,

att statens rättsordning är så dålig, att den rätteligen bör slå ihjäl ett

statsintresse med ett annat.

En undantagslös och bjudande sats måste det således vara, att värnpliktige

i de afsedda fallen skola befrias från värnplikten. Sedan må därtill

i mån af behof läggas garantier mot missbruk samt åt framtiden öfverlämnas

att fullkomna dessa garantier, för den händelse de visa sig ej vara

tillräckliga. Utskottet själft medgifver, att man kan vara berättigad antaga,

att hycklandet af samvetsbetänkligheter skall inträffa endast undantagsvis.

Med vissa garantier måste dessa undantagsfall bli ännu sällsyntare.

Skulle ändock någon gång en ovärdig komma undan sin värnplikt,

så är detta ett vida mindre ondt, än om samhället med berådt mod skapar

martyrer för verkliga religiösa öfvertygelser.

Beträffande härefter garantierna, så ställer jag mig mycket tveksam

gent emot den af utskottet förordade arbetsplikten.

För det första kan lätt inträffa, att dylik arbetsskyldighet ingalunda

undanröjer betänkligheterna hos många värnpliktige, då den i alla fall är

ett surrogat för just det, hvaremot deras öfvertygelse vänder sig. Motionen

är ju föranledd af den erfarenheten, att ifrågarande värnpliktige se mera

till saken än till formen och därför ofta finna civila arbeten vid mötesplatserna

lika oförenliga med deras öfvertygelse som värnpliktsöfningarne

själfva. Flyttas nu det civila arbetet för statens räkning något längre bort

och anordnas såsom något fristående för sig, så kan det väl hända, att en och

annan låter udda vara jämnt. Men de mest trosvissa lära säkerligen icke

låta genom några som hälst skenfagra förespeglingar locka sig bort från de

vägar, som de anse för de rätta.

I öfrigt är det svårt att tänka sig, hur dessa arbeten skola fömuftsenligt

anordnas. Säkerligen komma de alltid att kosta staten vida mer

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 38.

än de inbringa. Än värre är, att berörda arbeten, som ju ej skola verkligt

betalas och tydligen behöfva ske under bevakning, måste få en omisskännlig

likhet med tvångs- eller straffarbete och därför snart skola utdömas

både af värnpliktsfångarna och den allmänna meningen. I all synnerhet

göra sig dylika farhågor gällande, ifall arbetena skola bestå i sådana tunga

jordarbeten, som af motionären och utskottet förordats.

Det enda rätta är väl, att ett dylikt så att säga andligt förhinder

bör föranleda hel befrielse från värnplikten likaväl som full kroppslig

oförmåga därtill. Garantierna mot missbruk få sökas på andra och naturligare

vägar. Exempelvis må nämnas medlemskap i ett erkändt trossamfund,

hvars lära fördömer krigstjänst, eller intyg från trovärdiga personer

i den värnpliktiges hemort i förening med en högtidligen aflagd försäkran

af den värnpliktige på tro och heder. Lagen bör ock stämpla en falsk

uppgift eller försäkran, där den ledt till befrielse, såsom en otillåten och

straffbar handling. Med dylika utvägar bör det i hvarje händelse vara

nog, till dess erfarenheten visar, om det verkligen behöfs ännu flera garantier.

Jag har ansett, att det ofvan sagda bort ingå i motiveringen, ehuruväl

formuleringen af motionärens slutyrkande ej medgifver utskottet att gå

längre i sin hemställan än utskottet föreslagit.’

Denna mening får jag äfven i förevarande ärende vidhålla. Visserligen

kan det ju hända, att de uttalade farhågorna om möjligheten att

anordna de ifrågasatta arbetena skola visa sig öfverdrifna. Hvad som står

fast är, att, om den nu till buds stående utvägen innebär en halfmesyr, så är

motionärens förslag visserligen ett framsteg därifrån, men i alla fall endast

en trefj ärdedelsmesyr. Här vissa värnpliktige kunnat under vissa garantier

kasseras på grund af religiösa samvetsbetänkligheter, finns det ingen anledning

att ej likställa dem med värnpliktige, som kasserats för kroppsfel.

Endast på detta sätt vinnes trygghet för att alla kasserade samvetsömma

bli tillfredsställda och staten slipper ifrån omkostnader och bekymmer.»

Herrar Fahlén och Åkerlund hafva anhållit få här antecknadt, att de

icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.