Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 40

1909-03-19 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:40, Lagutskottets Utlåtande N:o 40

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

1

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 30 mars 1909, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af'' väckt motion om tillägg till § 300

sjölagen m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft nedanintagna

inom Andra Kammaren af herr C. G. Lindley väckta, till utskottet

hänvisade motion, n:o 19, uti hvilken instämt herrar E. A.

Leksell, G. A. Rundgren, Knut A. Tengdahl, J. Hasselquist, A. J. Christiernson,

E. C. Kropp, Sven Linders, Joll. Aberg, N. A:son Berg, A. C. Lindblad,

K. A. Borg, Sven Persson, Hj Rissén, C. E. Svensson, V. Larsson,

Gustaf Strömberg, Ernst Söderberg, O. H. Waldén, J. Th. Johansson,

Hj. Branting, Emil Kristensson, Aug. Nilsson, A. Thylander. Herm. Lindqvist

och Ernst Blomberg.

Motionen är af följande lydelse:

»Gång efter annan har från skilda håll påpekats den för vårt land

så skadliga emigrationen af svenskt sjöfolk, och däribland har den

svenska beskickningen i Frankrike nyligen bragt saken på tal genom

en till utrikesdepartementet insänd promemoria, hvari meddelas om

verkställd undersökning för utrönandet af orsakerna till denna emigration

samt göres hemställan om snara och hämmande åtgärders vidtagande.

De i denna rapport angifna orsakerna äro: usel legering, dålig

kost, dröjsmålet med pensionsfrågans lösning, lång arbetstid och låga

löner. De fyra första af de där uppräknade missförhållandena ligga

tydligen innanför Riksdagens möjlighet till ett snabbt afhjälpande genom

en för ändamålet direkt afpassad lagstiftning. Svårare är det beträffande

lönerna, ty där torde nog stora svårigheter, under nuvarande förhållanEih.

till Riksd. Prof. 1909. 7 Samt. 39 Häft. (N:o 40.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

den, yppa sig för ett direkt ingripande. Mycket kan likväl göras i

detta hänseende, ty frågan sammanhänger verkligen, som af efterföljande

torde ses, med behöfliga ändringar i gällande sjölag. Arbetslönerna i

vårt land ha under de senaste 50 åren undergått högst betydande förändringar.

I all synnerhet visa de senaste 15 åren en mycket afsevärd

stegring af lönerna, på samma gång visserligen också alla lefnadskostnader

ökats. En vidtagen granskning af mönstringsrullorna å härvarande

sjömanshus visar emellertid att sjöfolkets lönestegringar ingalunda

hållit jämna steg med de förbättrade villkor som kommit öfriga

arbetaregrupper till del, hvarför det torde vara nödvändigt att i någon

mån belysa de faktorer, som därvid. ha spelat hufvudrollen.

Genomsnittshyran för matroser och eldare var för 50 år sedan

ungefär 30 kronor pr månad. Så småningom höjdes dock hyrorna så.

att man redan 1865 kunde anteckna 40 kronor som de allmänt förekommande

hyresstaterna för dessa två kategorier. Sedermera sjönko lönerna

något, men höjdes igen så, att de år 1875 varierade mellan 40 och 50

kronor pr månad. Året därpå stego lönerna än ytterligare och betalades

därvid eu månadslön af ända upp till 65 kronor pr månad. Härefter

sjönko hyrorna återigen ned till cirka 40 å 45 kronor och kvarhöllo

sig sedermera i det närmaste oförändrade tills att de i början af 1900- talet höjde sig till cirka 50 kronor pr månad. Sedermera har det

lyckats sjöfolkets organisation att dels genom underhandlingar och dels

genom påtryckning få lönerna höjda till 55 kronor pr månad.

Dessvärre saknas i vårt land någon tillförlitlig officiell statistik

öfver arbetarnes löner inom olika fack, som skulle möjliggöra en exakt

jämförelse med sjöfolkets ekonomiska ställning under motsvarande tidsperiod.

Bland de få uppgifter å gångna tiders arbetarelöner, hvilka

finnas tillgängliga, torde de, som samlats och bearbetats af Stockholms

stads byggnadskontor, vara bland de mest värdefulla och tillförlitligaste.

Af denna statistik framgår, att högsta lönerna för i stadens tjänst

anställda grofarbetare voro år 1860 12 öre och under år 1862—1865

14 öre pr timme. Timlönerna sjönko sedermera 1869 till 10 öre pr

timme, men stego redan året därpå samt fortsatte att stiga tills lönerna

1884 hade gått upp till 22 öre pr timme.

Härefter inträdde en period af nedgående och fluktuerande timlönspriser,

och först år 1895 hade lönerna ånyo stigit till 22 öre pr

timme.

Den största stegringen i arbetsklassens arbetarelöner är dock att

anteckna i samband med den moderna arbetarerörelsens tillkomst, sedan

den blifvit en synnerligt aktuellt påverkande faktor efter 1895. År

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40. 3

1896 genomdref organisationen 10 timmars arbetsdag, och 1897 voro

timlönerna 24 öre; 1898 27 öre; 1899 28 öre; år 1903 höjdes timpenningen

till 30 öre och år 1905 till 36 öre samt år 1907 till 42 öre

pr timme.

Samma progressiva lönestegringar ha för öfrigt gjort sig gällande

inom alla fack. På 50—60 talet lära hamnarbetarnes löner för dåvarande

12 timmars arbetsdag ha uppgått till cirka 2 kronor pr dag. År 1873

betalades en daglön af kronor 2: 50; år 1887 3 kronor; år 1895 kronor

3: 50; år 1896 genomförde fackföreningen en timpenning af 40 öre pr

timme; år 1899 höjdes timpenningen till 50 öre; år 1907 55 öre och

år 1909 60 öre pr timme. Det torde så bemärkas att detta fack såväl

som många andra har fått infördt ett förmånligt ackordsarbetssystem,

hvadan den verkliga dagsförtjänsten torde böra ställas betydligt högre

och ofta ända upp till 50 procent öfver denna fastställda minimitimpenning.

För att taga ännu eu jämförelse bland de yrkesskickliga grupperna,

så ha målarne uppgifvit att deras timpenning i Stockholm år

1880 var cirka 25 öre. Nu gällande timpenning uppgår till 70 öre

och nästa år, enligt allaredan träffadt aftal, 75 öre per timme.

Vid granskande jämförelse af sjöfolkets lönestegringar och dem

som konnnit arbetarne i land till godo, frapperas man af disproportionen

mellan dessa olika yrkesgrupper. Vid närmare undersökning

finner man äfven, att dessa förhållanden ingalunda låta förklara

sig med tillhjälp af sådana skäl som tillgång och efterfrågan eller

frånvaron af all sammanslutning bland arbetarne. Tvärtom har man

just inom sjömansfacket nödgats upprepade gånger konstatera en verklig

sjömansbrist, och i fråga om organisation daterar sig sjöfolkets

sammanslutning tillbaka till 1895. Orsaken till att sjöfolket icke i likhet

med andra arbetaregrupper har kunnat förbättra sina villkor torde

i stället liufvudsakligast få tillskrifvas sjölagen, som hindrar sjöfolkets

rörelsefrihet och binder honom till fartyget genom legohjonsartade

kontraktsförbindelser.

Genom undertecknandet af det mönstringskontrakt, som staten

förelägger den i sjötjänst inträdande, har han samtidigt mycket väsentligt

afstått från sina rättigheter som en fri människa. Han är enligt

sjölagen bunden till fartyget. Fartyget kan byta befälhafvare eller

ägare huru ofta som helst, sjöfolket är då såldt tillsammans med fartyget;

så länge som nationaliteten icke förändras, så kan endast allvarsam

sjukdom, erbjudandet att själf blifva befäl eller redares och

befålhafvares goda medgifvande lösa dem från fartyget.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Hvarför skall just sjöfolket behöfva kvarstå i ett dylikt man kan

väl säga träldomsförhållande, då alla andra grupper af arbetare sedan

långa tider tillbaka ha medgifvits helt annan slags frihet? Det synes

i högsta grad barockt att i 20:de århundradet ha sådana lagar kvar,

att man med deras tillhjälp kan tvinga en person utan att han begått

något brott, för hvilket han skall straffas, till verkligt tvångsarbete.

Sjölagen står här i uppenbar strid med den personliga frihetens grundsats,

som likväl är officiellt fastslagen såsom rådande i vårt land och

alltjämt åberopas då arbetarne nödgas i gemensamt intresse göra vissa

förbehåll till densamma. De i sjölagen fastställda straffen för olofligt

afvikande måste därför upphäfvas och sjöfolket ställas i sina aftal på

samma civilrättsliga ståndpunkt som öfriga i samhällets eller industriens

tjänst anställda arbetare.

Några gedignare skäl för dylika bestämmelsers bibehållande torde

blifva svårt att framleta. Det enda som kan sägas är att sjöfolket

härigenom skulle få möjlighet att strandsätta ett fartyg genom att förhindra

dess afgång, men detta är ju en risk som lika väl teoretiskt

finnes vid alla industriella företag och kommunikationsmedel, utan att

man därför stadgat sådana bestämmelser som för sjöfolket.

Åtskilliga länder ha allaredan genomfört dessa reformer, fastän

icke i den utsträckning som man skulle ha önskat — i det att sjöfolkets

ofria ställning bibehålies under resan till och från främmande

länder, med åtföljande straff vid rymningsbrott. I eget land är sjömannen

däremot fri och kan utan risk för häktning och straff gå hvart

han behagar. Går han från sin anställning i strid mot förut träffadt

kontrakt, så riskerar han den för honom innestående lönen; det

anses nog.

Det vore kanske för mycket begärdt att man i vårt land skulle

gå längre i fråga om reformer än hvad som allaredan vunnit stadga

i andra länder, men så pass mycket hänsyn till sjöfolkets obestridliga

kraf till jämställighet med samhällets öfriga medborgare ha de likväl

rätt att kräfva.

Riksdagen har i skrifvelse till Ivungl. Maj:t begärt en utredning

angående emigrationsorsakerna, och under förliden riksdagsperiod beslöt

Riksdagen att anslå 10,000 kronor till nationalföreningen mot emigrationen

som bidrag till dess verksamhet. Under behandlingen af den

senare frågan framfördes från alla talare, i såväl Första som Andra

Kammaren, att alla praktiska åtgärder till förhindrandet af denna

skadliga åderlåtning kunde påräkna kamrarnes stöd. Då denna begärda

reform just afser att förhindra denna skadliga emigration genom att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40. 5

gifva sjöfolket samma möjligheter som öfriga arbetaregrupper att

genom egna krafter sträfva till förbättring af deras ekonomiska villkor,

så hoppas jag att denna motion må kunna påräkna ett samfälldt understöd

i såväl Första som Andra Kammaren.

Med stöd af hvad här ofvan har anförts hemställes,

att Riksdagen måtte besluta följande tillägg till sjölagens § 300:

’Hvad som i §§ 107, 297, 298, 299 och 300 är stadgadt äger

icke sin tillämpning, då fartyget befinner sig i säkerhet i inhämsk

hamn’,

eller, om detta anses icke kunna tillstyrkas utan granskning af

äfven andra hithörande bestämmelser:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt

utarbetande af förslag till sådana ändringar i gällande sjölag,

som kunna anses nödvändiga, för att åt sjöfolket bereda den större

frihet beträffande lösande af arbetsaftal, dem i andra länders mera

tidsenliga sjölagar redan medgivfits.»

Det aftal, hvarigenom sjöman förliyres att tjänstgöra å fartyg,

har i ,de flesta länders lagstiftning ansetts, utöfver hvad eljest i allmänhet

är fallet, kräfva särskilda rättsliga garantier för sitt uppfyllande.

Säkerheten för fartyget samt de förhållanden, af enartad beskaffenhet,

som därmed äga samband, hafva nämligen ansetts fordra sådana

särskilda garantier. Enligt skandinavisk rätt äro sålunda såsom eljest

i allmänhet särskilda former stadgade, hvilka i sammanhang med detta

aftals ingående böra iakttagas. Så skall en hvar af besättningen, sedan

han blifvit förhyrd, af befälhafvare förses med motbok, hvari införes

uppgift å den resa eller den tid, för hvilken sjömannen blifvit förhyrd,

hans blifvande befattning ombord samt den hyra, som betingats. Vidare

skola enligt förordningen angående sättet och ordningen för sjöfolks

på- och afmönstring samt utfärdandet af sjömansrulla den 4 juni 1868

de förbindelser och villkor, under hvilka besättning å fartyg af befälhafvaren

i kraft af sjölagen antages, bekräftas åt sjömanshusdirektionen

i stapelstad och af magistraten i annan stad genom påmönstring och

utfärdande af sjömansrulla, när fartyg är bestämdt till utrikes ort och

när vid inrikes sjöfart befälhafvare eller besättning sådant önskar. Är

besättning å svenskt fartyg i vederbörlig ordning påmönstrad, skall

äfven, när hyresaftal upphör eller sjöman dessförinnan lagligen afskedas

eller uppsäger sin tjänst, afmönstring ske inför vederbörande myndighet

in- eller utrikes. Syftet med sistnämnda förrättning är bland annat att

få utrönt, huruvida en hvar af besättningen tillgodonjutit den öfverens
-

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

komna afiöningen tiller hyran äfvensom i öfrig-t honom, genom lag, författningar

eller särskilda aftal tillförsäkrade förmåner.

Förhyrd sjöman skall, där ej hyresaftalet annorlunda bestämmer,

kvarstanna i tjänst, till dess fartyget ankommit till förhyrningsorten

eller, om han förhyrts i Sverige, till annan svensk hamn, där resan

slutar. Är han förhyrd för viss tid, skall han, i händelse denna utlöper

under resa, åtfölja fartyget till närmaste lossnings- eller lastningsort,

År han förhyrd för viss resa och ändras denna, innan fartyget

afgått från förhyrningsorten, äger han där erhålla entledigande; sker

förändringen under resan, skall han åtfölja fartyget till resans slut,

såvida icke, till följd af förändringen, fartyget kommer att gå till utländsk

hamn i stället för inländsk eller till hamn utom Europa i stället

för europeisk hamn, i hvilka fall sjömannen äger rätt att erhålla entledigande

i första hamn, som efter förändringen anlöpes. Utan afseende

å hvad i hyresaftalet kan vara bestämdt angående tjänstetidens längd

ägei sjöman rätt att å första ort, som för lastning’ eller lossning anlöpes,

erhålla entledigande, när han varit i tjänst två eller i vissa fall

tre år. Sjöman, som på grund af bestämmelser i hyresaftalet eller

eljest äger rätt att erhålla entledigande, är dock pliktig att, där.befälhafvaren

det äskar, lämna nödigt biträde vid lossning af last och barlast

samt vid fartygets förtöjning, afläggning och uppläggning.

Rätt att håfva hyresaftalet inträder för sjöman bland annat, om

han visar, att lian får fartyg att föra, och han utan ökad utgift för

redaren sätter annan duglig karl i sitt ställe, om anställning som förste

styrman eller ansvarsmaskinist erbjudes sjöman, som är förhyrd i

ringare ställning, om krig utbryter, som medför fara för uppbringning.

om han förhållits försvarlig kost, om befälliafvaren mot honom öfvat

grof misshandel eller underlåtit att gifva honom skydd mot sådan, om

fartyget icke är i sjövärdigt skick och befälliafvaren underlåter att

vidtaga erforderlig åtgärd för dess försättande i sådant skick, samt om

fartyget upphör att vara svenskt. Då sjöman sålunda afgår från

tjänsten, är han berättigad till hyra för den tid, han tjänstgjort, samt

i allmänhet för viss tid därutöfver.

Uppfyller sjöman utan giltig anledning icke aftalet, inträder för

honom särskilda påföljder, hvarom stadgas i siölagens 75, 107 297—

300 §§.

Motionären hemställer nu antingen, att Riksdagen måtte besluta

sådant tillägg till § 300 i sjölagen, att denna och nyssnämnda paragrafer

med undantag af § 75 förklaras icke skola äga tillämpning, då fartyget

befinner sig i säkerhet i inhemsk hamn, eller att Riksdagen måtte i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

7

skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla om skyndsamt utarbetande af förslag

till sådana ändringar i gällande sjölag, som kunna anses nödvändiga

för att åt sjöfolket bereda den större frihet till lösande af arbetsaftal,

som ,i andra länders mera tidsenliga sjölagar redan medgifvits. beträffande

förhållandena i andra länder framhåller motionären, att åtskilliga

länder redan genomfört de af honom påyrkade reformer. »I eget

land är där» — heter det i motionen — »sjömannen fri och kan utan

risk för häktning och straff gå hvart han behagar. Går han från sin

anställning i strid mot förut träffadt kontrakt, så riskerar han den

för honom innestående lönen; det anses nog.»

Med anledning af hvad motionären sålunda anfört, har utskottet

ansett sig böra här nedan till jämförelse återgifva de bestämmelser,

som å hithörande område gälla dels i svensk rätt och dels i vissa

utländska lagar.

De af motionären närmast åsyftade stadganden i svenska sjölagen

äro följande:

107 §. Förekommer anledning att rymning tillämnas, må befälliafvaren,

så länge faran för rymning fortvara!'', hålla besättningens

tillhörigheter under särskildt förvar. Beträdes sjöman med försök till

rymning eller gripes förrymd sjöman, äge befälhafvare!! hålla honom i

fängslig! förvar, ombord eller i land, till dess fartyget afseglar.

297 §. Underlåter sjöman att inställa sig i tjänst i vederbörlig

tid, straffes med böter, högst femtio kronor. Tager sjöman hyra å

fartyg för tid, under hvilken han på grund af äldre hyresaftal är

pliktig att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra

kronor.

298 §. Rymmer sjöman ur tjänsten, straffes med fängelse i högst

tre månader. Rymma flera af besättningen i förening eller efter föregående

aftal, dömes till fängelse i högst sex månader. Rymmer hela

besättningen eller största delen däraf, eller sker rymning under sådana

omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd af rymningen

utsattes för fara, må till fängelse i högst ett år eller till straffarbete

på lika tid dömas. Vänder rymmare frivilligt tillbaka, innan

fartyget afgått från den ort, där rymningen skedde, eller äro omständigheterna

eljest synnerligen mildrande, då må till böter dömas.

299 §. Hvar, som förleder sjöman att rymma eller med råd eller

dåd främjar rymningen, straffes med böter eller med fängelse i högst

tre månader.

300 §. Underlåter sjöman, som inmönstrats å fartyg, att inställa

sig ombord före fartygets afgång från den ort, där resan börjar, eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

bäfver sjöman borta från skeppsbord mer än tjugufyra timmar utan

lof eller utöfver erhållet lof, straffes såsom rymmare, där ej af omständigheterna

pröfvas, att han icke haft för afsikt att afvika ur tjänsten.

Förutom dessa stadganden bör emellertid, som nämnts, i detta

sammanhang märkas sjölagens 75 §, som innehåller, att om sjöman,

som blifvit påmönstrad, eller som skriftligen förbundit sig till inställelse

å viss dag eller bevisligen erhållit del af skriftlig kallelse att å viss

dag iakttaga inställelse, underlåter att i rätt tid infinna sig ombord,

eller om sjöman går därifrån utan befälhafvarens tillstånd, eller om

sjöman som efter erhållet tillstånd gått i land, icke kommer tillbaka

i rätt tid, äger befälhafvare!! rätt att till hans inställande i tjänsten

anlita vederbörande polismyndighet. De kostnader, som uppstå för

sjömannens inställande i tjänst, må afdragas å hans hyra.

Norska strafflagen af den 22 maj-1902 stadgar i hithörande del

följande:

301 §. Den, som retsstridig unddrager sig fra åt tiltrsede tjeneste

ombord paa skib, straffes med bödel'' eller med fängsel indtil 4 maaneder.

Paa samme maade straffes den, som indgaar aftale om tjeneste

ombord paa skib, naar aftalen brydes paa grund af heldre förpliktelse,

hvorpaa der er lagt skjul.

Offentlig förtöjning finder alene stecl efter fomtermedes b eg]’tering.

302 §. Den, som, i hensikt åt unddrage sig fra videre tjeneste

ombord paa skib, retsstridig forlader skibet eller undlader åt vende

tilbage til samme, straffes for Tömning med böder eller med fsengsel

indtil 8 maaneder.

Voldes ved römningen fare for skibet eller for menneskeliv, kan

ftengsel indtil 3 aar anvendes.

Udenfor det i 2:det led omhandlede tilftelde finder offentlig paatale

alene sted efter forntermedes begjtering.

303 §. Paa samme maade som i §§ 301 og 302 bestemt straffes

den, der retsstridig bevirker eller medvirker til, åt en anden undlader

åt tiltrtede tjeneste ombord paa skib, eller til, åt han i hensikt åt

fratrsede saadan tjeneste forlader skibet eller undlader åt vende tilbage

til samme.

Gjör nogen sig sedvansmsessig eller i vindesygt öiemed skyldig i

forbrydelsen, anvendes fängsel indtil 5 aar.

Dessa bestämmelser, som upphäft norska sjölagens af den 20 juli

1893 motsvarande straffbestämmelser, innebära en skärpning i förhållande

till de sistnämnda.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40. 9

Danska sjölagen af den 1 april 1892 innehåller bestämmelser,

som fullt motsvara de svenska, dock att straffet i det i första punkten

af svenska sjölagens 297 § afsedda fall i danska lagen är bestämdt

till böter från 5 och ända till 200 kronor.

Norska och danska sjölagarnas 75 och 107 §§ äro lika lydande

med samma paragrafer i svenska sjölagen.

I Tyskland gällande »Seemansordnuny» af den 2 juni 1902 stadgas

bland annat:

§ 33. Sjöman, som efter påmönstringeu utan giltig orsak undandrager

sig att tillträda eller kvarblifva i tjänsten, kan på befälhafvarens

anhållan, af Seemanns-Aint eller, där sådant icke finnes, af ortens

polismyndighet tvingas att uppfylla sina förpliktelser.

De häraf förorsakade kostnader skall sjömannen själf ersätta.

§ 93. Sjöman, som, sedan hyresaftal blifvit upprättadt, håller

sig dold för att undandraga sig tillträdandet af tjänsten, straffes med

böter intill 60 mark.

Om sjöman, för att undandraga sig tjänstens fortsättande, afviker

eller håller sig dold, straffes med böter intill 300 mark eller med fängelse

i högst 3 månader.

Sjöman, som rymmer med hyran eller håller sig undan i afsikt

att undandraga sig den åtagna tjänsten, straffes med fängelse i högst

ett år.

Äro omständigheterna förmildrande, straffes med böter intill 300

mark.

Engelska »Merchant Shipping AcU af 1894 innehåller i hithörande

delar hufvudsakligen följande:

§ 222. (1) Om i de Förenade konungarikena sjöman gör sig

skvldig till rymning eller olofligt undanhållande eller eljest aflägsnar

sig utan tillstånd från sitt fartyg, äger befälhafvare, styrman, ägare,

redare eller lastemottagare rätt att återföra honom ombord, med eller

utan hjälp af de lokala polismyndigheterna, och äro dessa senare skyldiga

att på begäran lämna dylik hjälp.

§ 222. (2) Sjöman kan dock påyrka, att därförinnan blifva ställd

inför domstol, som är behörig att handlägga mål af ifrågavarande slag.

§ 223 innehåller ungefär enahanda bestämmelser med afseende

å rymning eller undanhållande i utländsk hamn.

§ 224. (1) Har sjöman blifvit inställd inför domstol på grund

af rymning eller olofligt undanhållande, äger domstolen förklara, att

han skall föras ombord å sitt fartyg eller för sådant ändamål öfver.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 39 Häft, 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

lämnas till fartygets befäl eller ägare, äfvensom förplikta honom ersätta

alla af förseelsen härflytande nödiga kostnader —■ — —.

§ 224. (2) Har inom de Förenade konungarikena sjöman minst 48

timmar, innan han skolat infinna sig å fartyget, gifvit dess befälhafvare

eller ägare tillkänna sin afsikt att icke inställa sig, kan han icke, på

sätt i föregående moment sägs, dömas skyldig att föras ombord.

§ 221. Begår lagligen påmönstrad sjöman någon af följande förbrytelser,

straffas han på sätt som följer:

a) Öfvergifver han sitt fartyg, har han gjort sig saker till rymning

och helt eller delvis förverkat de effekter, som han lämnat ombord,

äfvensom den hyra, han intjänat, och dessutom, om rymningen sker

utomlands, hyra, som han kan intjäna å annat fartyg, å hvilket han

anställes, till dess han nästa gång återvänder till de Förenade konungarikena.

Det åligger honom vidare att, därest i hans ställe annan

tagits i tjänst mot högre hyra än den, som skolat enligt aftal utgå

till honom, ersätta fartygets befälhafvare eller ägare skillnaden. Därjämte

skall han, utom när förseelsen sker i de Förenade konungarikena,

straffas med fängelse med eller utan tvångsarbete under högst 12

veckor.

b) Försummar eller nekar han utan giltig orsak att inställa sig

på sitt fartyg eller att gå till sjös med detsamma, eller håller han sig

olofligen undan inom de 24 närmaste timmarna före fartygets afseglande

från hamn antingen vid början eller under fortsättningen af en

resa, eller är han eljest utan giltigt skäl frånvarande från fartyget

eller försummar sin tjänst, har han, därest ej förbrytelsen är att hänföra

till rymning eller såsom sådan af befälhafvaren beifras, gjort sig

saker till ansvar för olofligt undanhållande. Han har då af sin hyra

förverkat ett belopp, icke öfverstigande lönen för 2 dagar, samt därutöfver

för hvarje 24 timmars frånvaro antingen en summa, icke öfverstigande

lönen för 6 dagar, eller också alla nödiga kostnader för förhyrande

af annan i hans ställe. Därjämte skall han, när förseelsen

skett utom de Förenade konungarikena, straffas med fängelse med

eller utan tvångsarbete under högst tio veckor.

§ 236. (1). Öfvertalar eller söker någon öfvertala sjöman till

underlåtenhet eller vägran att inställa sig på sitt fartyg eller att gå

till sjös med detsamma eller att rymma från detsamma eller annorledes

undandraga, sig sin plikt, så är denne för hvarje sådan förbrytelse,

med afseende på hvarje sjöman, hemfallen till böter, icke öfverstigande

10 £ sterling.

§ 236 (2). Den som härbergerar eller undandöljer en sjöman, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

afsiktligt försummat eller nekat gä ombord eller till sjös med sitt

fartyg, eller rymt från detsamma, skall, därest lian haft vetskap därom

eller anledning antaga, att så varit förhållandet, straffas med böter,

icke öfverstigande 20 £ sterling för hvarje härbergerad eller undandold

sjöman.

Till förestående bestämmelser har genom Merchant Shipping Ad

1906 lagts följande stadgande!!.

§ 65. (1). Om sjöman, som blifvit lagligen påmönstrad och er
hållit

förskottsanvisning å hyran, efter att hafva begagnat sig af anvisningen,

afsiktligt uraktlåter att inställa sig på sitt fartyg eller

rymmer därifrån, innan anvisningen förfaller till betalning, skall han

straffas med böter, icke öfverstigande fem pund eller fängelse i högst

21 dagar.

§ 65. (2) Yisas det, att en lagligen påmönstrad sjöman afsiktligt eller

af grof vårdslöshet uraktlåtit att inställa sig på sitt fartyg, skall myndighet

meddela handelskammaren kännedom därom. Denna kan då

bestämma, att sjömannens betyg skola innehållas under så lång tid,

som anses lämpligt. Under den tid, detta äger rum, må vederbörande

myndighet eller annan, som har dessa handlingar om hand, vägra att

utfärda afskrifter af dem eller utdrag angående några hans tjänst eller

uppförande rörande omständigheter.

Af nu omförmälda bestämmelser torde framgå, att, beträffande de

länder, som väl i det förevarande afseendet kunna anses stå förhållandena

i vårt land närmast, motionärens påstående ej är riktigt. I den

engelska sjölagen äro visserligen påföljderna för aftalsbrott från besättningens

sida, hvilka inträffa inom England, mildare än hos oss. Böter,

och i vissa fall fängelsestraff, kunna dock därå följa, och rätt finnes,

om ock med ofvan angifven inskränkning, att med våld inställa eller låta

inställa sjöman i tjänst, hvarjämte den ofvan omförmälda, i andra

stycket af 65 § i Merchant Shipping Act 1906 angifna påföljden för

sjöman, som i strid mot ingånget aftal olofligt håller sig undan, synes

utskottet för honom synnerligen kännbar. I Norge hafva genom

omförmälda bestämmelser i 1902 års strafflag straffen för ifrågavarande

brott skärpts i stället för minskats, och i Tyskland äro straffen

strängare än hos oss. Detsamma är, såvidt utskottet kunnat inhämta,

förhållandet äfven i Holland, under det att den amerikanska lagstiftningen

i detta ämne står den engelska nära.

Utskottet har alltså icke kunnat finna, att den utländska lagstiftningen

i det ämne, hvarom är fråga, ger motionären det stöd, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

lian förmenar. Då motionären hänvisar till den olika ställning'', andra

arbetare och särskildt arbetarna inom andra kommunikationsgrenar i

det förevarande afseendet intaga i förhållande till sjöfolket, förbiser

motionären enligt utskottets mening de väsentligen olika förhållanden,

som i fråga om sjöfolket äro rådande, och hvilka vida utöfver det nu

förevarande området betingat särskilda rättsregler. Enligt utskottets

uppfattning kan det icke låta sig göra, att i den utsträckning, motinären

synes begära, låta det bero på den goda viljan hos den, som

ingått ett aftal om tjänst å ett fartyg, om han skall infria aftalet

eller icke. Äfventyret för sjöfarten, handeln och industrien af den

osäkerhet, som däraf skulle följa, skulle uppenbarligen blifva alltför

stort. Skulle den, som närmast är ansvarig för fartyget och dess last,

icke äga medel att göra sin vilja gällande med afseende å uppfyllandet

af ett ingånget sådant aftal, som här afses, skulle allvarliga olägenheter

kunna uppkomma. Då motionären sätter sjöfolkets löner och

ekonomiska ställning i allmänhet i samband med de af honom åsyftade

straffbestämmelserna och synes förmena, att särskildt dessa bestämmelser

skulle verka deprimerande på sjöfolkets ekonomiska ställning, vill

utskottet framhålla, att i så fall sjömännen i åtminstone de flesta andra

länder skulle vara i samma afseende lika vanlottade som de svenska.

Och skulle, såsom ibland påståtts, nu åsyftade straffbestämmelser åstadkomma,

att svenska sjömän tämligen ofta gå i utländsk tjänst, särskildt

i engelsk och amerikansk, skulle ett tillopp till tjänstgöring i sådan

tjänst äga rum icke blott af svenska sjömän, utan äfven af andra nationers

sjöfolk och särskildt våra grannländers. Utskottet håller för

sin del före, att de omständigheter, som i angifna afseenden spela in

och äro afgörande, äro väsentligen andra än de, motionären här åsyftar.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet* Utlåtande N:o 40.

13

Reservation.

Herr Lindhagen, med hvilken lierr Pettersson från Södertälje i

hufvudsak instämt, har anfört följande:

»Motionären har ånyo bragd under Riksdagens pröfning den viktiga

frågan att bereda sjöfolket större trefnad i tjänsten genom lättandet af

de stränga band, som enligt författningar och praxis binda dess rörelsefrihet.

Bet är också klart, att med de ändrade tidsförhållandena och

de större kraf på personlig frihet, hvarpå alla göra anspråk, sjöfolket

icke vidare kan känna sig tillfredsställdt med det nuvarande från äldre

tider nedärfda tillståndet.

Sålunda är först och främst arbetsaftalet för sjöfolket mycket

betungande. Det faktiska förhållandet är nämligen, att med stöd _af

författningarne och häfdvunnen praxis sjömannens anställning merendels

omfattar en afsevärdt lång tid. Särskildt vanligt lär vara, att anställning

äger rum för ett år. Därför har visserligen redan i gällande sjölag

fastslagits vissa fall, då sjöman äger rätt att blifva entledigad från

sin anställning äfven före aftalstidens utgång. Dessa medgifvanclen taga

dock liten hänsyn till hans personliga önskningar i allmänhet. Under

en anställning kunna vunna erfarenheter om fartygets beskaffenhet och

det behandlingssätt, som där bestås, uppkommen sjuklighet och mångahanda

personliga förhållanden utgöra särdeles berättigade skäl för sjömannen

att få lämna tjänsten. Att vid aftalets ingående betinga sig

dylika rättigheter eller en kortare anställningstid, förstår hvar och en

icke vara görligt för den enskilde arbetssökanden gent emot de häfdvunna

af redarne begagnade aftalsformulären.

Därtill kommer, att lagen pålägger sjömannen till skillnad från

andra arbetssökande straff för brytande af arbetsaftalet. Äfven om

detta med hänsyn till de särskilda förhållanden, hvarunder sjöfarten

bedrifves, anses ännu oundgängligt, synes det å andra sidan uppenbart,

- att dessa straff med nutidens betraktelsesätt måste framstå såsom onödigt

stränga och i vissa fall kanske alldeles opåkallade.

Utskottet åberopar nu mot motionärens framställning till en början,

att den utländska lagstiftningen icke ger motionären det stöd, som han

förmenar. Häremot måste erinras, att den utländska lagstiftning, som

ej ännu följt med sin tid, naturligtvis drabbas af samma anmärkningar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

och således ej förtjänar det minsta att åberopas emot den nu gjorda

framställningen. Motionären åter syftar närmast på de engelska och

amerikanska sjölagstiftningarna. Utskottet vitsordade förra året, att

dessa i förevarande afseenden voro mycket mildare än den svenska,

En blick på den af utskottet återgifna engelska lagstiftningen, dess § 224

mom. 2 ej att förglömma, ådagalägger riktigheten af detta omdöme.

Den amerikanska lagstiftningen, som är ännu humanare mot sjömännen,

har utskottet åter ansett sig ej alls böra återgifva. Jag tillåter mig

därför att komplettera utskottets redogörelse för den utländska lagstiftningen

med ett utdrag ur den amerikanska sjölagen och bifogar

därtill en i utskottet föredragen framställning af motionären, utvisande

att den amerikanska lagstiftningens nuvarande ståndpunkt tillkommit

på sjöfolkets eget kraftiga initiativ.

En human och tidsenlig behandling af sjöfolket skulle vidare,

såvidt jag förstår utskottet rätt, storligen äfventyra sjöfarten, handeln

och industrien. Man må verkligen beklaga dessa näringar och misströsta

om deras utvecklingsmöjligheter, om så skulle vara förhållandet.

För vanlig uppfattning ställer det sig så, att sjöfartsnäringen är till

äfven för att bereda sjöfolket skälig utkomst och trefnad, och att den

sjöfartsnäring måste byggas på vacklande grund, som ej anser sig ha

råd att göra de djupa leden inom näringen någorlunda nöjda med sin

ställning. Det har för öfrigt uppgifvits, att i den inhemska sjöfarten

anställes i de flesta fall sjöfolket utan all påmönstring, hvilket icke

synes ledt till de af utskottet befarade vådorna.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställes,

att Riksdagen, med anledning af förevarande

motion, ville hos Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte taga under öfvervägande, huruvida och i hvad

män sjölagen kunde underkastas nödig omarbetning i

syfte att till förmån för sjöfolket dels bereda utvidgad

rätt att lösa arbetsaftal och dels mildra straffpåföljderna

för brytande af dylika aftal.»

Herr grefve Hamiltoti har begärt få här antecknadt, att han icke

deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

15

c

Bil. till reservationen.

Amerikanska sjöfolkets strid för frihet.

Denna strid, som utkämpades i pressen genom stora protestmöten och inom

det amerikanska parlamentet, både sin upprinnelse i några sjömäns vägran att låta

sig tvingas till arbete.

Fyra sjömän, John Bradley, Robert Robertsson, P. H. Olsson och Morris

Hansen, mönstrade ombord å den amerikanska barkentinen Arago i San Francisco i

maj 1895 för resa till Columbia River Oregon och därifrån till Valparaiso i Chile.

På resan norröfver till den förstnämnda platsen blefvo sjömännen missbelåtna med

fartyget. Vid ankomsten till Astoria lämnade de fartyget samt gingo i land, men

blefvo där arresterade samt under sexton dagar kvarhållna i häkte, hvarefter de

fördes ombord i bojor, då fartyget var färdigt att gå till sjöss. De nekade dock

fortfarande att utföra något som helst arbete.

Fartyget gick likväl till sjös med Yalparaiso som destinationsort, men maste på

grund af sjöfolkets fortsatta vägran att tjänstgöra anlöpa San Francisco, där de

ofvannämnda sjömännen ånyo blefvo häktade samt ställda under åtal. Innan domstolen

ännu haft tillfälle att upptaga frågan till pröfning, öfverklagades fängslandet

på grundvalen af den engelsk-amerikanska »Habeas-corpus lagen» (kroppslig frihet),

under påpekande af att dessa sjömän hade mot sin vilja blifvit placerade ombord å

fartyget, och att detta strede mot den amerikanska författningen, som förbjuder allt

tvångsarbete. Detta öfverklagande afslogs. Härpå följde ett nytt öfverklagande

inför högsta domstolen, som dock biträdde underrättens utslag. Sjöfolket blef

under tiden inspärradt i fängelse och kvarhölls där under 9 månaders tid, hvarefter

det lössläpptes med åliggande att inställa sig, då så kunde pafordras. Först

den 25 januari 1897 föll högsta domstolens utslag i denna ryktbara rättegång och

underströks därvid, att sjöfolket var ställdt utanför den konstitutionella otänkbarhet,

som gällde för öfriga medborgare i landet.

Hufvudkontentan af domstolens motivering var, att denna bestämmelse om

personlig frihet eller okränkbarhet i den amerikanska författningen var endast afsedd

att upphäfva det slafveritillstånd, hvari negrer och med denp likställda raser voro

hållna, men alls icke att utgöra några »nya grundsatser i fråga om vissa tjänsteåligganden,

som alltid hade behandlats som undantagsförhållanden för soldater,

sjömän och möjligen några andra». För att gifva stöd åt dessa undantagsförhållanden

åberopade domstolen de gamla sjölagarne af Rhodesia, reglerna af Oleron

samt Visby och Hansalagarne.

Då man betänker att de Rhodesiska lagarne äro sedan cirka år 900 före

Kristi födelse och Hansalagarne såsom de yngsta datera sig tillbaka till mörka

medeltiden, har man alla skäl att känna sig förvånad öfver långsöktheten af de ,

skäl, som måste användas till försvar för sjöfolkets kvarhållande i slafveri.

Endast en domare i högsta domstolen Justice Harlan hade en afvikande

mening, hvilken han uttryckte genom följande reservation:

»I fråga om häfden af de bestämmelser, som inskränka på sjöfolkets personliga

frihet, hänvisar domstolen till Rhodesiska lagame, hvilka anses hafva

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

föregått den kristna tideräkningen. Men dessa lagar, af hvad hushåll de än må

ha varit, voro likväl fastställda vid en tid, då ingen hänsyn togs till en man som

människa, när människors lif och mänsklig frihet vore betraktade såsom af litet

värde, och då lagstiftarne hufvudsakligen sökte tillfredsställa despotiska regenter.

i stället för att befordra folkets välfärd.»

»Om kongressen (lagstiftande församlingen af Amerikas förenade stater)

med sin makt att reglera förhållandena med utländska stater och för staterna

inom unionen inbördes, kan autorisera arresteringen af en sjöman, som är engagerad

att tjänstgöra på ett privat fartyg och med våld tvinga honom att återgå

till detta fartyg samt kvarstå där under den tidsperiod, för hvilken han blifvit

engagerad*— så kan__ likadana regler föreskrifvas de vid järnvägarne och ångfarkoster

anställda. Äfven om man erkänner detta — ett erkännande kan mycket

val göras för argumenteringens skull — att det kunde göras till en straffvärd handling,

bestraffad medels böter eller fängelse eller bäggedera, för sådana anställda

att lämna sin anställning, innan den utlöpningstid, för hvilken de blifvit anställda,

sa följer däraf icke, att de mot sin vilja och före dom och rannsakning skulle

kunna tvingas att fortsätta med sin tjänstgöring. Men dagens beslut leder logiskt

till en sådan slutsats, att kongressen har en sådan makt. Vidare ha de olika

staterna själfva en ganska stor lagstiftningsrätt, där denna icke strider mot unionens

lagar; hvarför skulle icke då staterna med stöd af de principer, som här äro fastslagna,

tvinga de vid järnvägarne anställda, de i privat tjänst eller i andra privata

företag att stanna hos deras arbetsgifvare under den tid för hvilken kontraktet är

ingånget, vid risk att annars blifva arresterade af polismyndigheterna samt tvingade

att återvända till sina respektive arbetsgifvare. Endast påpekandet af dessa konsekvenser

torde vara tillfyllest för att visa omfattningen af det beslut, som blifvit

fattadt här i dag.»

Från sjöfolkets sida gjordes ett försök att få målet ställdt under ny ompröfning,

men denna framställning afslogs.

Där fanns då ingenting annat att göra. än att starta den kraftigast möjliga

agitation för lagarnes omändring. Stora möten afhöllos på olika ställen i landet

med talare från olika samhällslager. Några af sjömansorganisationens representanter

utsagos för att resa till hufvudstaden under den tid, som kongressen var

samlad därstädes för att söka påverka lagstiftarne i syfte att genomföra de reformer,

som sjöfolkets organisation både uppställt, däribland fordran på medborgerlig frihet

i likhet med samhällets öfriga grupper. *

Redan i slutet af december månad 1898 kunde organisationens representanter

meddela, att de begärda lagändringarne hade blifvit antagna (se bil.), visserligen

icke i hela dess utsträckning, som fackorganisationen hade begärt, men likväl hade

antagits en Sa pass stor reform, att sjöfolket hade all anledning att känna sig tillfredsställdt.

Alla straff för lämnandet af amerikanskt fartyg i inhemsk hamn eller i Kanada.

Newfoundland, Mexiko och Västindien blefvo afskaffande. Den enda risken blir, att

sjöfolket i så fall riskerar innestående lön, och för rymning i utländsk hamn blefvo

straffen nedsatta till högst en månads fängelse. Dessutom fick sjöfolket samtidigt

en ny och utmärkt spisordning, som ställde de amerikanska fartygen i främsta

rummet hvad bespisningen angår, och dessutom gafs sjöfolket ytterligare skydd mot

brutal behandling m. in., hvilka reformer blifvit ytterligare förbättrade vid en några

år sedan företagen ny sjölagsrevision.

Charles IAndley.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

17

Bil. till reservationen.

Utdrag’ från den nya amerikanska sjölagen.

102. Straff för begångna förseelser.

Ordet hemtrade i denna sektion omfattar träde mellan hamnar i Amerikas

förenta stater samt Kanada, Newfoundland, Vestindien och Mexico. Ordet utrikes

trade omfattar trade mellan hamnar af Amerikas Förenta stater och utrikes

hamnar, med de undantag, som ofvan angifvits samt trade mellan Atlantiska och

Stilla hafskusternas hamnar inom Amerikas förenta stater. Da någon sjöman,

som blifvit lagligen engagerad eller till sjötjänst kontrakterad lärling, gör sig

skyldig till följande förseelser, skall han straffas som följer:

1. För rymning, då förseelsen begås i inrikes hamn eller utländsk hamn

i hemtrade, med förlust af alla kläder och effekter, som sjömannen har kvarkimnat

ombord å fartyget samt med förlust af möjligen innestående lön och andra tillgodohafvanden.

Om förseelsen begås i utländsk hamn i utrikes trade, med förlust

af alla kläder och effekter, som sjöman har kvarlämnat ombord^ samt med förlust

af möjligen innestående lön och andra tillgodohafvanden; äfvenså, enligt domstolens

godtfinnande, med fängelse icke öfverstigande en månad.

2. För uraktlåtenhet eller vägran att utan laga skäl inträda i tjänstgöring

eller gå till sjöss med hans fartyg eller för frånvaro utan tillstånd inom en tidrymd

af 24 timmar före afgångstiden, antingen vid resans början eller under dess

fortgång eller för frånvaro, utan tillstånd och utan tillräcklig anledning, från fartyget

eller tjänsten, där sådan icke innefattar rymning eller såsom sådan beifras

från befålhafvarens sida; om förseelsen har skett i hamn inom Amerikas förenta

stater eller i utländsk hamn i hemtraden, med förlust af lön, icke öfverstigande två

dagars aflöning, eller det belopp, som må hafva åtgått för en ställföreträdares

aflöning; eller om förseelsen har begåtts i utländsk hamn under utrikes trade,

med förlust af lön, ej öfverstigande två dagars aflöning, eller enligt domstols godtfinnande

med fängelse, ej öfverstigande en månad.

3. För lämnandet af fartyg, i hvilken trade det än är sysselsatt, i utländsk

eller inrikes hamn, utan tillstånd efter dess ankomst till destinationsorten och

innan fartyget är placeradt i säkerhet, med förlust af arfvode ej öfverstigande en

månads lön.

4. För uppsåtlig olydnad mot hvarje laglig befallning till sjös med att,

enligt befålhafvarens godtfinnande, blifva belagd med handbojor, tills sådan olydnad

upphör och vid ankomst till hamn i Amerikas förenta stater, med förlust

af lön, ej öfverstigande fyra dagars betalning, eller vid ankomst till utländsk

hamn, med förlust af lön, ej öfverstigande fyra dagar, eller enligt domstols godtfinnande

med fängelse, ej öfverstigande en månad.

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 7 Sami. 39 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

5. För fortsatt uppsåtlig olydnad mot lagliga befallningar eller fortsatt

uppsåtlig försummelse i tjänsten, med beläggning af handbojor enligt befälhafvare^

godtfinnande och kost af bröd och vatten, men med full kost hvar femte dag, tills

sådan olydnad upphör och vid ankomsten till hamn i Amerikas förenta

stater med förlust af lön för hvarje dygn af den tid, sådan olydnad eller försummelse

varar med antingen en summa, icke öfverstigande 12 dagars lön eller

tillräcklig för att betala kostnader, som verkligen ha blifvit gjorda för att anskaffa

ställföreträdare, eller vid ankomsten till utländsk hamn, tillika med ofvan angifna

böter genom fängelsestraff, ej öfverstigande tre månader enligt domstols godtfinnande.

6. För öfverfall på befälhafvare eller styrman, oberoende af trade, med

fängelse ej öfverstigande två år.

7. För uppsåtlig skadegörelse å fartyg eller förskingring eller uppsåtlig

skadegörelse å fartygets förråd eller last, oberoende af trade, genom förlust af

lön motsvarande den förlust, som genom sagda åtgärder uppstått, samt dessutom

enligt domstols godtfinnande genom fängelsestraff, ej öfverstigande 12 månader.

8. För smuggling, om hvilken han är öfverbevisa!! och genom hvilken

handling förlust eller skada är förorsakad befälhafvaren eller skeppsredaren, oberoende

af trade, skall han vara skyldig att ersätta sådan befälhafvare eller skeppsredare

det belopp, som är tillräckligt att betäcka den af befälhafvaren eller skeppsredaren

lidna förlusten, och hela eller del af innestående lön må innehållas till betalning

af eller till afräkning å denna skuld, och han skall straffas med fängelse, ej öfverstigande

12 månader.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.