Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 49

1909-04-23 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:49, Lagutskottets Utlåtande N:o 49

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

1

N:o 49.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1909, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående utvidgning af expropriationsförfarandet.

Lagutskottet har till förberedande behandling förebaft nedanintagna

inom Andra Kammaren af herr Värner Rydén väckta, till utskottet hänvisade

motion, n:o 109, uti hvilken instämt herrar A. C. Lindblad, Herm.

Lindqvist, K. A. Borg, Ernst Blomberg, N. A:son Berg, Ernst Söderberg,

O. H:son Waldén, G. A. Rundgren, C. E. Svensson, E. A. Leksell, Charles

Bindley, Emil Kristensson, E. C. Kropp, Gustaf Strömberg, J. A. Wallin,

Viktor Larsson, Carl Lindhagen, Bernh. Eriksson, L. J. Carlsson, Sven

Persson, Sven Linders, J. Th. Johansson, H. Knut Tengdahl, Hj. Rissén,

Johan Forssell, Joh. Åberg, F. W. Thorsson, A. J. Christiernson, J. Hasselquist,

Hj. Branting, N. Edv. Lindberg och Nils Persson.

Motionen är af följande lydelse:

»Vid 1907 års riksdag väckte jag tillsamman med 14 ledamöter af

Andra Kammaren en motion med förslag till sådan ändring af § 1 i

kungl. förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof, hvarigenom expropriationsför far ande utsträcktes att gälla äfven i de

fall, då vid sågverks-, bruks- eller annan fabriksanläggning, grufva, fiskeläge

eller lastageplats eller annan ort å landet, där sammanträngd befolkning

bor, eller å bolag eller enskild man tillhörig jordegendom, hvars sammanhängande

ägoareal uppgår till eller öfverstiger 500 hektar, förening

för ekonomisk verksamhet med minst 25 i orten boende medlemmar beBih.

till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 48 Höft. (N:o 49.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

höfvel- jord eller lägenhet för uppförande af samlingslokaler för socialt,

politiskt eller religiöst bruk eller för folkbildnings- eller nykterhetsverksamhet

eller lokaler för bedrifvande af kooperativ handelsrörelse.

Ur motiveringen till denna motion tillåter jag mig anföra:

’Yår tid torde mera än någon föregående vara en brytningarnas tid.

Det jäser och sjuder i världen. Krafterna brottas med hvarandra. Hela

samtiden ter sig för mången som en allas strid mot alla. Men den, som

vill och förmår aflyssna tidsföreteelserna deras röst, skall genom stridslarmet

höra en stämma, som med stigande styrka samlar klasser och folk

omkring en bärande tanke i tiden: solidaritetens tanke. Hela den stora

sociala frågan är ytterst en fråga om solidaritet, om samverkan af alla,

genom alla och för alla.

Detta solidaritetens bud bjuder fåväldet falla. Alla måste göras delaktiga

af sin andel i makt, rätt och plikt. I denna belysning böra sträfvandena

för politisk och kommunal rösträttvisa ses. I denna belysning

tår ock det stora arbetet på höjande af samhällets mest tillbakasätta klasser

sin nödiga bakgrund.

Intet parti i Sverige ställer sig, åtminstone teoretiskt, afvisande gentemot

de fattiga klassernas kraf på medborgarrätt. Ingen borde heller

ställa sig likgiltig inför det kraftiga arbete för utvecklande af ansvars- och

pliktkänsla inför de nya och höga uppgifterna, som till största delen bäras

upp af de arbetande klasserna själfva. Samhället lämnar visserligen folkbildning

åt alla sina barn. Men en mängd vidriga förhållanden göra denna

på många håll synnerligen bristfällig. Skall något bestående resultat af

folkbildningsarbetet bland barnen vinnas, så bör detta följas af ett bildningsarbete

bland de vuxna. Och detta bildningsarbete måste framför allt

bäras upp af ett lefvande intresse bland dem, som i första rummet skola

göras delaktiga af detsamma.

Ingen torde heller med rätta bestrida, att ett sådant intresse i hög

grad förefinnes bland dem, som nu kämpa för politisk rättfärdighet. Hvar

kan i hela historien ett motstycke uppvisas till våra dagars arbetare- eller

nykterhetsrörelse? Med hvilken begärlighet och vetgirighet samlas icke i

våra dagar arbetareskarorna kring föreläsarnes talarestolar! Till och med

gamla män skynda efter en tröttande dagsgärning mången gång direkt till

skolbänken, där de på aftonens ledighet söka utfylla bristerna i ett kunskapsförråd,

som samhället i barnaåren tillmätte alltför snäft. Arbetarebiblioteken

växa i arbetareorganisationernas spår. Och det är betecknande,

att landets största folkbibliotek skapats af arbetareorganisationerna. Hvilken

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

politisk ståndpunkt man än i (ifrigt intager, skall man ha svårt att utan

en tanke af erkiinnande och glädje se detta stora arbete med små medel

passera revy.

Och huru har icke nykterhetsrörelsen gjort sina jättelika landvinningar

bland vårt folk? Dess väg har gått ständigt framåt. Den möttes först

af oförståelsen. Den segrade öfver denna. Så kom hånet, detta kampmedel,

som tager vid, där argumenten tryta. Och nu, då nykterhetsarmén

trots allt snart räknar sin halfva miljon, nu är snart äfven hånet tyst.

Nu börja äfven de samhällsklasser, om hvilka man till stor del måste säga,

att nykterhetsrörelsen snarare bröt bygd i trots af än genom deras bemödanden,

att omfatta denna rörelse med intresse.

Den dag skall ock tvifvelsutan komma, då äfven arbetarerörelsens

belackare skola finna, att de fäktat mot utvecklingen själf. Bondeklassen

har likaväl som arbetareklassen varit och är delvis ännu en orättvist tillbakasatt

folkklass. Men sitt politiska genombrott har bondeklassen uppleft.

När för en mansålder sedan denna klass genomförde sin politiska emancipation,

hördes från de privilegierade klassernas sida alla de varnande

röster, som nu höjas mot arbetarnes befrielsekamp. De onda spådomarna

voro då som nu både många och högljudda. Dock kom intet Bagnarrök

för vårt land. Bondeklassen hade framför allt genom sitt deltagande i

socknarnas själfstyrelse skapat sig eu fond af praktisk förfarenhet i allmänna

värf, som snart förskaffade den en ledande ställning i landets angelägenheter.

På samma sätt har arbetareklassen sin grundläggande skola

för det offentliga lifvet i arbetet inom fackföreningarna. När en gång

arbetarne fått sin rättmätiga del i landets styrelse, skola för visso alla

onda spådomar komma på skam, och arbetarerörelsens uppfostrande karaktär

skall då komma att tillerkännas sin behöriga andel i detta för land och

folk lyckliga resultat.

Vi fastslå sålunda, att de sträfvanden för de tillbakasätta klassernas

höjande, som yttra sig i arbetarerörelsen samt i folkbildnings- och nykterhetsverksamhet,

äro allmännyttiga sträfvanden, som böra erhålla statsmakternas

understöd.

Att detta motarbetas af vissa rent antisociala makter, som sätta fåtalets

öfverflöd och godtyckliga framfart öfver de mångas och landets välfärd, är

en erfarenhet, som det dagliga lifvet så ofta bestyrkt, att därför knappast

bevis behöfva anföras. Visserligen har såväl folkbildnings- som nykterhetsverksamheten

trots allt motstånd tillkämpat sig statsmakternas understöd,

äfven om härutinnan mycket återstår, innan samhället kan stå inför

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

känslan af kel pliktuppfyllelse. Arbetarerörelsen däremot synes ännu ka

åtskilliga positioner att eröfra, innan den kan glädja sig öfver samma förståelse

från samhällets sida.

Vi fasthålla emellertid, att dessa sträfvanden äro af allmännyttig art.

I)äraf följer, att samhället åtminstone bör trygga de första betingelserna

för dessa rörelsers utveckling och växt. Detta sker i första rummet genom

att undanröja de främsta hindren för att dessa rörelser kunna skaffa sig

fast mark å en plats.’ — •—■ —

Erfarenheten på åtskilliga platser, där en och samma ägare förfogar

öfver jordområden omkring en tätt befolkad ort, bevisar oemotståndligt

nödvändigheten af att hindra en jordägare från att omintetgöra allt kulturellt

arbete på en plats därigenom, att han helt enkelt vägrar att upplåta

jord för uppförande af samlingslokaler. Denna kamp mot de obesuttnas

förenings- och yttranderätt tager sig ej alltid så sensationellt hänsynslösa

former som i ett i motionen närmare relateradt fall. Den kan söka omvägar.

Såväl den frireligiösa som nykterhetsrörelsen ha under sin genombrottstid

haft att kämpa med stora svårigheter i detta hänseende, äfven

om de i afsevärd grad med den stigande förståelsen öfvervunnit dem.

Ännu lär emellertid bland annat i någon sydlig smålandssocken förekomma,

att äfven dessa rörelser vägras tillträde, emedan man hindrar anskaffandet

af lokaler. Och föreläsnings verksamheten har äfven stundom på samma

sätt förhindrats.

Men största svårigheterna resas upp mot arbetarnes fackliga organisationsarbete.

Medlen härför äro många. En mängd bolag, som t. ex.

upplåtit ofri tomt åt byggnad för nykterhetsverksamhet, bruka tillfoga

bestämmelsen, att lokalerna ej få användas vid arbetaresammankomster.

Brytes häremot, blir uppsägning följden. A andra ställen, där t. ex. en

liten jordägare bor i ett bolags närhet, brukar denne ofta vara så beroende

af sin mäktige granne, att han icke vågar göra mot dennes vilja, och här

strandar t. ex. anskaffandet af en samlingslokal på denna omständighet.

Sätten äro som sågat många, och den mänskliga uppfinningsförmågan

är rik.

När såsom här ett allmänt intresse kolliderar med ett enskildt, bär

samhället emellertid att häfda flertalets intressen. Detta har i fall, som

äro likartade med de nu af handlade, skett genom lagstiftningen. Hela vår

så kallade expropriationslag är ett sådant djupt grepp i det enskilda jordmonopolet,

som fått träda tillbaka för de allmänna behofven. Vägen att

skapa de primära betingelserna för ett kulturellt arbetes bestånd, sär
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 49. 5

skildt å landsbygden, behöfver blott uttagas ett par steg för att leda till

detta mål.

Huru detta skulle kunna ske, tillät jag mig i 1907 års motion i

korthet antyda.

Expropriationslagen — kungl. förordningen angående jord eller lägenhets

afstående för allmänt behof af den 14 april 1866 — uppräknar bland

sådana allmänna behof bland annat allmän byggnad’. Med god vilja

skulle väl äfven t, ex. nykterhets- eller föreläsningsbyggnader eller så kallade

folkets hus kunna inrangeras under den bestämmelse i expropriationslagen,

som talar om ''dylikt behof’ Men lagstiftningen har icke på detta

område hunnit följa med utvecklingen. Hen här omhandlade stora kulturrörelsen

har väsentligen och i vissa delar helt och hållit växt upp efter

1866, och lagstiftningen är därför ej anpassad efter de nya behofven. Det

bör emellertid vara tydligt, att lagstiftningen här måste bringas att motsvara

den nuvarande generationens behof. Lagen bör medgifva expropriationsrätt

för omskrifna ändamål.

I första hand göres då frågan, å hvilka platser en sådan expropriationsrätt

är af behofvet påkallad. Som en regel torde kunna gälla, att

det endast förefinnes å landet och där å orter med sammanträngd befolkning,

såsom stationssamhällen, sågverks-, bruks- eller andra fabriksanläggningar,

grufvor, fiskelägen, lastageplatser o. s. v. A sådana platser kan

ofta svårigheten att på frivillighetens väg anskaffa en byggnadstomt för

ifrågavarande ändamål vara oöfvervinnelig. Men än tydligare framträder

behofvet af expropriationsrätt å orter, där jorden omkring ett befolkningscentrum

äges af ett bolag eller en enskild godsägare. Där kan, såsom

exemplen från många platser ådagalägga, hvarje tillstymmelse till ordnadt

föreningslif och till offentligt bildnings- och tankeutbyte förhindras på grund

af bristen på samlingslokaler. 5\är man till och med hindrar folket att

samlas på en kolbotten inne i skogen, när man rifver ett gammalt obebodt

husruckel, där några människor i all tysthet brukat samlas för tankeutbyte,

när man slutligen gör äfven den frid, som hvilar öfver kronans landsväg,

illusorisk, då är det en trängande plikt, att samhället skyndar sina

medlemmar till hjälp. I bolagens och de stora jorddrottarnas landamären

måste lagstiftningen i främsta rummet rycka fram till undsättning. Lagstiftningen

behöfver här blott uppställa en garanti, som gör, att expropriationsrätten

träffar endast de stora jordegendomarna. Och en sådan garanti

skulle lämpligen kunna sättas vid en minimigräns af 500 hektar.

I andra rummet kommer frågan, åt hvem denna expropriationsrätt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

borde tillerkännas. Med nu gällande lagstiftning torde denna icke kunna

tillkomma annan än inregistrerad förening för ekonomisk verksamhet. Och

som garanti för att ett allmännare intresse är förbundet med expropriationskrafvet

torde kunna uppställas, att denna skall äga minst 25 i orten

boende medlemmar. Å plats, där samlingslokaler för allmänt behof saknas,

bör skapandet af en sådan förening vara en jämförelsevis lätt öfvervunnen

svårighet.

Därnäst bör preciseras, hvilka ändamål som kunna anses af så allmän

art, att de böra tillförsäkras lagstiftningens stöd. Dit höra i främsta rummet

de förut omskrifna allmänna kultursträfvanden, som bäras uppe af

arbetare-, folkbildnings- och nykterhetsrörelserna. Till dessa böra läggas

ett par andra. De religiösa rörelserna ha visserligen till stor del öfvervunnit

de största svårigheterna i nu omhandlade afseenden, men de böra

det oaktadt ej bortglömmas i en lagstiftning i frågan. Därjämte är uppenbarligen

intresset för samhällets angelägenheter i stark växt hos vårt folk.

De politiska strömningarna lämna snart ingen medborgare oberörd, och med

det väckta intresset följer snart behofvet af meningsutbyte, offentliga diskussioner

och därmed samlingslokaler.

Slutligen torde frågan vara, om icke lagstiftningen nu borde tillgodose

ännu en annan angelägenhet af stort allmänt intresse. Det är en känd

sak, att å vissa platser, där t. ex. en jordägare besitter stora landvidder,

en mängd svårigheter uppstå för ortens befolkning att anskaffa sig lifsförnödenheter

till rimliga priser. I en motion, som inom Andra Kammaren

väcktes år 1896 af Adolf Hedin angående trucksystemet, drogs en af

dessa metoder att uppskörta den fattiga befolkningen i dagen. Denna

motions behandling visar, huru bolagsväldet har makt att göra sig hördt.

Åtskilliga ledamöter inom båda kamrarna vittnade, att intet sådant uppskörtningssystem

florerade. Det var då, som inom Andra Kammaren åtskilliga

representanter från Norrland — däribland två ännu inom denna

kammare verksamma, aktade ledamöter —- genom exempel af egen erfarenhet

framlade så otvetydiga bevis för det utplundringssystem, som vissa

bolagstjänstemän upprättat, att kammaren mot lagutskottets afstyrkande

med 108 röster mot 93 biföll motionen.

o

A andra ställen praktiseras ett annat system. Där ett bolag äger

jord många kilometer utanför befolkningscentrum å detsamma, händer det

att bolaget själft uppsätter handelsrörelse samtidigt som det hindrar all

konkurrens å platsen. Det kan bestämma nära nog hvilka priser som helst

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 49. 7

å förnödenheter — befolkningen är praktiskt taget på nåd och onåd i

dess våld.

Åtskilliga andra omständigheter tala äfven för ett utsträckande af

expropriationsrätten äfven till sådana ekonomiska föreningar, som måste

anskaffa sig lokaler för bedrifvande af så kallad kooperativ handelsrörelse.

En lagstiftning i den riktning, som här är i fråga, skadar intet annat

än själfviskt intresse och sådant, som framförallt vill se fria medborgare

prisgifna åt allsköns beroende och godtycke. Men den är ägnad att lämna

en värdefull handräckning åt alla de goda krafter inom nationen, som

sträfva att höja hela vårt folk till frihet, kunskap och oberoende. Och

såsom ett bidrag till det stora kulturarbetet i vårt land förtjänar denna

fråga Riksdagens stöd.

Lagutskottet afstyrkte vid 1907 års riksdag motionen i fråga. Men

en reservation, utmynnande i ett skrifvelseförslag till Kung!. Maj:t i

motionens syfte, afgafs af derå bland Andra Kammarens ledamöter i lagutskottet.

Öfver motionen uppstod i Andra Kammaren en längre debatt,

hvarunder ingen enda talare bestred, att motionen pekade på synnerligen

svåra missförhållanden. Ett af de anföranden, som af många då ansågs

mycket, vägande, och som följdes af talrika instämmanden, hölls af herr

Staäff, som bland annat yttrade: ''För min del tror jag, att man har svårt

att förneka, att motionärerna här ha påvisat ett missförhållande, som är

både stort och i högsta grad skadligt. Det är stort därför, att det är

något orimligt uti, att så viktiga och betydelsefulla ändamål och sträfvanden,

ingående i det nutida medborgerliga lifvet, som det bär är fråga om,

skulle kunna undertryckas eller åtminstone stäckas och hämmas genom en

rent fysisk brist, om jag så får uttrycka det, bristen på lokal. Det är i

hög grad skadligt därför, att ett sådant missförhållande uppenbarligen är

ägnadt att framkalla bitterhet hos dem, som på detta sätt bli tillbakasätta

eller hämmade, hvilken bitterhet i sin ordning framkallar andra känslor,

som äro högst ogagneliga för samhället.’ Herr Staaff framlade ett förslag

till en mindre ändring i reservationens formulering, hvarefter motionens

anhängare samlades omkring detta ändringsförslag, som i voteringen samlade

89 röster.

Under de två år, som gått sedan denna motion väcktes, ha förhållandena

veterligen icke förbättrats. Tvärtom synes behofvet af en lagstiftning,

att döma af de talrika mötesuttalanden och bref från platser, där man lider

af saknad af samlingslokaler, hvilka kommit mig tillhanda, allt kraftigare

framträda.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

För att om möjligt undanröja de principiella invändningar, som lagutskottet

1907 gjorde mot min dåvarande motion, upptager jag nu sakligt

oförändradt det yrkande i 1907 års debatt om denna sak, hvarom motionens

vänner då slutligen samlades, och hemställer alltså vördsamt, att Riksdagen

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t taga

i öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor expropriation genom

det allmännas försorg må kunna medgifvas i syfte att på landet anskaffa

oundgänglig tomtmark för uppförande af byggnader, afsedda för socialt,

politiskt eller religiöst bruk, för folkbildnings-, nykterhets- eller sådan

ekonomisk verksamhet, som omförmäles i 1 § af lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet, eller eljest för allmännyttig och

kulturell verksamhet, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill

detta öfvervägande kan föranleda.»

Expropriationsrätten har i allmänhet i lagstiftningen ansetts vara en

rätt för undantagsfall, hvilken på grund af det stora ingrepp den medförde

i enskild rätt endast borde tillgripas för tillgodoseende af ett starkt offentligt

intresse. Med hänsyn till att genom expropriationen sålunda uppoffras

bestående förhållanden, har det, såsom det synes utskottet med all

rätt, äfven ansetts vara af synnerlig vikt, att denna rätt till sitt innehåll

så bestämmes, att enhet och konsekvens vinnes i dess tillämpning, och

anledning till tvekan, huruvida densamma i förekommande fall skall vara

tillåten, i möjligaste mån undanröjes. Uppenbarligen måste af samma

skäl den fordran uppställas, att det ändamål, expropriationen skall tjäna,

är fortvarande eller åtminstone kan förväntas bestå såsom ländande till

gagn för samhället för någon längre tid. Nu antydda synpunkter hafva

vunnit beaktande i den i vårt land gällande lagstiftningen, där hufvudstadgandena

angående expropriation meddelats i kungl. förordningen den

14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

I 1 § af denna förordning förutsättes, som bekant, att det behof, för

b vilket expropriation skall kunna ske, i särskildt angifvet afseende och i

eminent mening skall vara allmänt.

Uti en vid 1907 års riksdag afgifven motion med samma hufvudsyfte,

som den nu ifrågavarande, föreslogs, att 1 § i omförmälda förordning

måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»1 §. Där Konungen pröfvar ........................ ersättning därför.

Lag samma vare, där i stationssamhälle, vid sågverks-, bruks- eller

annan fabriksanläggning, grufva, fiskeläge eller lastageplats eller annan

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

ort å landet, där sammanträngd befolkning bor, eller å bolag eller enskild

man tillhörig jordegendom, hvars sammanhängande ägoareal uppgår till

eller öfverstiger 500 hektar, förening för ekonomisk verksamhet med

minst 25 i orten boende medlemmar behöfver jord eller lägenhet, som

ofvan sägs, för uppförande af samlingslokaler för socialt, politiskt eller

religiöst bruk eller för folkbildnings- eller nykterhetsverksamhet eller lokaler

för bedrifvande af sådan handelsrörelse, som omförmäles i 1 § af lagen

om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.

Ilar ägare af flygsandsfält etc. (nuvarande lydelsen).»

Den nu ifrågavarande motionen af viker — frånsedt att i densamma

endast begäres utredning -— från nyssnämnda motion dels så till vida, att,

medan enligt den förra motionen den ifrågasatta expropriationsrätten skulle

tillkomma förening för ekonomisk verksamhet, den förevarande motionen

afser expropriation »genom det allmännas försorg», dels ock därutinnan,

att i den föreliggande motionen föremålet för expropriation skall kunna

utgöra hvilken mark på landet som helst, oberoende af dess omfång i en

och samma ägares hand. Vidare afsåg den förra motionen förvärfvande

af mark för uppförande af lokaler för i motionen särskildt uppräknade,

ofvan angifna ändamål. Den nu ifrågavarande motionen går längre och

afser rätt till expropriation till tomtmark för uppförande af byggnader för

hufvudsakligen samma ändamål, som den nyssnämnda, men därjämte vidare

för hvilken allmännyttig och kulturell verksamhet som helst.

Med den uppfattning utskottet ofvan uttalat om expropriationsinstitutet

och förutsättningarna för dess användning torde det ligga i öppen dag,

att utskottet icke kan tillstyrka en så vidsträckt expropriationsrätt som

den sålunda föreslagna. Såsom allmännyttigt och kulturellt torde i själfva

verket kunna betecknas hart när hvarje ändamål, som det moderna samhället

skulle kunna anse vid en viss tidpunkt värdt att direkt eller indirekt

främja. Därunder skulle sålunda kunna inbegripas snart sagdt

hvarje såsom förnuftigt ansedt ändamål. Hvad särskildt angår yrkandet

på expropriationsrätt för tomtmark för hvarje verksamhet, som omförmäles

i 1 § af förutnämnda förordning om registrerade föreningar, det vill säga

hvarje verksamhet, som af en dylik förening lagligen kan bedrifvas, vill

utskottet framhålla, att en sådan expropriationsrätt skulle kunna obehörigen

utnyttjas i konkurrenssyfte och sålunda blifva synnerligen skadlig för

handelsidkare.

Enligt 1 § af gällande förordning angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof är expropriation medgifven bland annat för uppIiih.

till BiJcsd. Prot. 1909. 7 Samt. 48 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

förande af allmän byggnad. 1907 års Riksdag har i skrifvelse till Kungl.

Maj:t ifrågasatt, huruvida icke vid fiskelägen, stationssamhällen och andra

områden på landet, där en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå,

möjlighet borde beredas att på föranstaltande af det särskilda samhället,

kommunen eller staten förvärfva för befolkningens bosättning erforderlig

jord. I anslutning härtill har i skrifvelsen hemställts, att Kungl.

Maj:t efter verkställd utredning ville utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till åtgärder, särskildt med anlitande af expropriation, i syfte

att å sådana orter på ett mer tillfredsställande sätt än hittills ordna förhållandena

med afseende å redan befintlig eller för samhällets utveckling

erforderlig tomtmark. Det synes utskottet, som om härutinnan ett ytterligare

medel vore gifvet för ett samhälle att åtkomma tomtutrymme i fall

där sådant för de af motionären åsyftade ändamål kan vara å ena sidan

erforderligt och å andra sidan svårt att eljest erhålla.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 april 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herrar Lindhagen, grefve Hamilton, Pettersson från Södertälje och

Jansson i Edsbäcken, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion, ville i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 49. 11

huruvida, i hvad män och under hvilka villkor expropriation genom det

allmännas försorg må kunna medgifvas i syfte att på landet anskaffa

oundgänglig tomtmark för uppförande af byggnader, afsedda att tillgodose

de i motionen afsedda allmännyttiga, kulturella och ekonomiska ändamålen,

samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande

kan föranleda.

Till stöd härför har af herr Lindhagen anförts följande:

»I fråga om expropriationsrättens omfattning äro olika länders lagstiftningar

tämligen öfverensstämmande därutinnan, att den är tillåtlig för

tillgodoseende af ett viktigt allmänt intresse. De skilja sig däremot åtskilligt,

när det gäller att bestämma, hvilka allmänna intressen kunna

anses vara af den vikt, att de gifva berättigande åt expropriationsåtgärder.

Afgörandet blir här icke en principfråga, utan en lämplighetsfråga.

I allmänhet torde kunna sägas, att expropriationsrätten utsträckes, i den

mån nya behof af densamma uppstå eller redan förefintliga behof uppenbaras

för folkmedvetandet.

I vår tid börjar alltmer ingå i det allmänna medvetandet, att ett

allmänt intresse af den allra största vikt är att bereda befolkningen

jord för dess uppehälle, bosättning och andra liknande oundgängliga

behof. Däraf följer också, att, när dylika ändamål ej kunna tillgodoses

på annat sätt, fråga måste uppstå att i vissa fall tillita expropriation.

Detta åskådningssätt är icke heller främmande för vårt land, där behof

af ett ingripande på den angifna vägen mångenstädes i hög grad gör sig

gällande.

Beträffande stad, så har i nämnda hänseende gällande expropriationsförfattning

hitintills endast medgifvit expropriation af gata och torg i stad.

Den nyss af denna Riksdag antagna lagen om stadsplan innehåller åter,

bland annat, medgifvande att genom expropriation förvärfva i fastställd

stadsplan upptaget tomtområde, som finnes vara för stadens utveckling

oundgängligen erforderligt.

Vidkommande landet, så har i fråga om de nordligare delarne af

riket norrlandskommittén för beredandet af jordbrukslägenheter föreslagit

expropriation af -jord från bolags och enskilda skogsspekulanters hemman.

Nyligen har förevarande Riksdag ock begärt förslag till åtgärder, särskildt

med anlitande af expropriation, i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen

och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning bor

eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande sätt än hittintills ordna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

förhållandena med afseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning

erforderlig tomtmark.

På landet kan äfven annorstädes, än där en sammanträngd befolkning

bor, stort behof af icke blott jordbrukslägenheter utan äfven tomtmark

förefinnas, utan att detta behof kan på frivillighetens väg tillgodoses.

Särskildt är detta ofta fallet i trakter, där jorden är monopoliserad i stora

jordägares händer.

För att utröna detta missförhållande såvidt angår Norrland och Dalarne,

hade norrl andskommittén bland sina framställda frågor till sakkunnige

inom de olika socknarne och till åtskilliga tjänstemän äfven upptagit

följande spörsmål: »Pläga bolagen vara obenägna eller i mindre grad än

öfriga jordägare villiga att, med tillmötesgående af lokal efterfrågan efter

mindre jordlägenheter och tomtplatser, från sina hemman afyttra därför

erforderlig mark». Svaren på denna fråga gaf en öfverväldigande visshet

om bolagens synnerliga obenägenhet i detta afseende i de allra flesta fall,

hvarom kommittén ock vann bekräftelse under sina resor. Det enda som

ifrågakom var afyttrande understundom af den gamla odlade inägojorden,

men i regeln utan någon skog. Kommittén, som ansåg sig af sitt uppdrag

begränsad till att syssla med jordbruket, föreslog som sagdt, på grund

af denna utredning och i öfverensstämmelse med gjorda framställningar,

lagstadgad rätt till expropriation genom statens försorg af jordbrukslägenheter

på trävaruindustriens hemman. I en reservation framhölls i motivering,

att expropriation äfven af tomtplatser, hvarom ock framställningar

ägt rum, vore en angelägenhet, som framdeles nog måste komma under

öfvervägande.

Motionärerna ha nu påyrkat, att på landet skulle, där annan utväg

saknades, få exproprieras tomtplatser för uppförande af samlingslokaler

för socialt, politiskt eller religiöst bruk eller för folkbildnings eller nykterhetsverksamhet.

Detta förslag kan i sitt hufvudsyfte ej sägas vara

annat än synnerligen påkalladt af de i motionen åberopade faktiska förhållandena,

hvilka ock, såvidt Norrland och Dalarne angår, erhålla en

bjärt belysning af norrlandskommitténs ofvannämnda utredning.

Det måste ock betecknas såsom mycket moderat, när krafvet, såsom i

motionen skett, begränsas till att skaffa samlingslokaler för de ur allmän

synpunkt så betydelsefulla folkliga sträfvandena att genom själfhjälp höja

vårt folks djupa leder ekonomiskt, socialt och kulturellt. Måste man alltmer

förlika sig med tanken att i vissa fall nödgas tillita expropriation för

anskaffandet åt landets befolkning af boplatser, så bör ännu mindre tvekan

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

kunna råda om att på detta sätt anskaffa hemort för denna befolknings

ofvannämnda samfällda sträfvanden. Motionärerna kunna i detta afseende

dessutom, såsom de äfven gjort, åberopa sig på, att redan gällande lagstiftning

medgifver expropriation för »allmän byggnad», hvilket begrepp,

sakligt bedömdt och tidsenligt utveckladt, bör helt naturligt kunna få omfatta

äfven hvad motionärerna föreslagit.

Det är, såvidt jag förstår, föga bevändt med att tala om höjandet af

folkets fosterlandskärlek och att orda så mycket om emigrationens olyckor,

därest man icke vill bereda folket de allra primäraste och närmast till

hands liggande möjligheter att känna sig fritt och arbeta för eget väl inom

det egna landets gränser.

Ett närmare öfvervägande af ärendet synes i hvarje fall vara erforderligt,

därvid äfven bör bestämmas gränserna för expropriationsrätten.»

samt af herrar Widén och Ersson.

Rik. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 48 Häft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.