Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till utvidgning af öfverexekutors befogenhet att lämna handräckning mot tredskande innehafvare af nyttjanderätt till fastighet.

1909-02-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:5, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till utvidgning af öfverexekutors befogenhet att lämna handräckning mot tredskande innehafvare af nyttjanderätt till fastighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 16 febr. 1909, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t

med begäran om framläggande af förslag till utvidgning

af öfverexekutors befogenhet att lämna handräckning mot

tredskande innehafvare af nyttjanderätt till fastighet.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 6, har herr Aug. Wijkander anfört följande.

»Jämlikt § 158 i utsökningslagen, sådant nämnda lagrum lyder

enligt lagen den 14 juni 1907, äger öfverexekutor att, under angifna

förutsättningar, då legorätten upphört eller förverkats, förordna om

arrendators eller hyresmans vräkande.

På det sätt nämnda lagrum numera formulerats, torde tvifvel ej

föreligga, att detsamma endast är tillämpligt på s. k. onerösa aftal om

arrende eller hyra, d. v. s. sådana, där för nyttjanderätten lämnas ersättning

i penningar, andra nyttigheter eller tjänsteprestationer. Men

jämväl före lagändringen den 14 juni 1907, då inledningsorden till paragrafen

»Vägrar hyresman eller brukare af annan jord» utbyttes mot

»Vägrar arrendator eller hyresgäst», har den juridiska doktrinen och rättspraxis

ansett öfverexekutors befogenhet att på grund af sagda lagrum

meddela handräckning icke omfatta s. k. benefika aftal, och likaledes

har samma befogenhet ansetts på det sätt begränsad, att densamma

endast sträcker sig till sådana fall, där arrende eller hyra i egentlig bemärkelse

föreligga.

Bih. Ull Riksd. Prot. 1909. 7 Samt. 5 Höft. (N:o 5.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Emellertid torde i det praktiska lifvet förekomma icke få tillfällen,

då denna begränsning måste anses mindre väl motsvara det kraf på

snabb rättshjälp, som enligt nutida uppfattning bör tillkomma ägaren

till en ostridig rätt.

Det inträffar nämligen icke sällan, att nyttjanderätt till jord eller

lägenhet eller del däraf upplåtes dels utan ersättning, dels ock på sådant

sätt, att upplåtelsen icke är att hänföra till arrende eller hyra.

En fastighetsägare kan exempelvis utan ersättning tillåta någon att på

fastighetsägarens mark uppföra en stuga eller, med eller utan ersättning,

medgifva en person att för en industriell inrättning begagna sig

af taket på fastighetsägarens hus eller viss del af hans gårdstomt.

Särskildt förekomma tidt och ofta upplåtelser af städernas jord för uppförande

af skyddsskjul för arbetare, droskkuskar m. fl,, eller för uppsättande

af stativ för elektriska eller andra ledningar.

Om nu fastighetsägaren, efter det sådan upplåtelse skett, önskar

att åter komma i besittning af den mark eller den del af hans fastighet,

som upplåtelsen afser, kan han, äfven om hans rätt därtill är fullt

ostridig, icke påkalla öfverexekutors handräckning mot tredskande

innehafvare af upplåtelsen. Utsökningslagens § 158 är därå icke tilllämplig

och, då i anförda fall någon själftägt från motpartens sida ej

kan anses föreligga, torde ej heller § 157 i samma lag kunna med

framgång åberopas.

Det återstår då för fastighetsägaren endast att efter stämning

till domstol yrka åläggande för innehafvaren af upplåtelsen att afträda

besittningsrätten. Äfven om en dylik rättegång hos underdomstolen

förlöper någorlunda raskt, blir det dock möjligt för innehafvaren af

besittningsrätten att genom sakens dragande under öfverdomstolarnes

pröfning under lång tid, oftast flere år, förhindra fastighetsägaren i

utöfningen af hans ostridiga rätt. I ett flertal fall torde nämligen en

verkställighet af underdomstol dom, hvari ändring sökts, mot pant

eller borgen, enligt § 43 i utsökningslagen, icke kunna erhållas, enär

därigenom ändringssökandet blifver onyttigt.

Att de här anförda missförhållandena kunna för fastighetsägaren

medföra ekonomisk förlust är gifvet och framgår tydligt af ett i Göteborg

nyligen inträffadt fall.

Staden hade genom särskilda beslut af stadsfullmäktige och Göteborgs

hamnstyrelse dels meddelat ett därvarande bolag koncession intill

den 1 juli 1908 å elektrisk anläggning med därtill hörande rätt att för

ledningars framdragande begagna sig af inom staden tillhörande fastigheter,

dels tillåtit bolaget att för intagande af vatten till en bolagets

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

3

driftanläggning tills vidare hafva ett ledningsrör utmynnande i en af

stadens hamnkanaler, hvilken senare tillåtelse af staden sedermera återkallats,

med anmaning för bolaget att senast den 1 augusti 1908 hafva

borttagit röret. I förlitande på sin rätt att, efter det tiderna för upplåtelserna

utlupit, åter inträda i af bolaget oinskränkt besittning af sin

egendom, hade staden gått i författning om uppförande af ett kommunalt

elektricitetsverk, för hvars ekonomiska utnyttjande förutsatts, bland annat,

att nämnda bolag skulle hafva upphört med sin verksamhet. Emellertid

vägrade bolaget att å utsatta tider borttaga såväl de å stadens fastigheter

uppsatta ledningsstolpar och stativ som äfven förenämnda ledningsrör.

En hos öfverexekutor i Göteborg af staden gjord ansökan

om handräckning för ledningsrörets bortskaffande afslogs under motivering,

att »i målet ej är för handen något af de fall, då enligt utsökningslagen

öfverexekutor är behörig att förordna om handräckning».

Med anledning af detta beslut fullföljde staden icke gjord ansökan om

handräckning för ledningsstödens undanrödjande.

Det tillkommer icke motionären att här uttala något omdöme,

huruvida bolaget möjligen ägt någon på andra än här anförda omständigheter

grundad juridisk rätt att efter koncessionstiden fortfara med

sin verksamhet eller huruvida staden på grund af särskilda för Göteborg

gällande ordningsföreskrifter varit berättigad att utan anlitande

af exekutiv myndighet befria sig från bolagets intrång. Det, som här

bör betonas, är, att, äfven om det antages, att staden haft eu absolut

ostridig rätt, öfverexekutors beslut blifvit detsamma. Bortsedt från

förenämnda möjlighet att på grund af de särskilda ordningsföreskrifterna

själf ombesörja undanskaffandet af bolagets ledningsanordningar, skulle

staden, därest icke, såsom sedermera skedde, öfverenskommelse i godo

kunnat träffas, endast haft den utväg att med bolaget öppna en mångårig

rättegång, under hvilkens pågående staden säkerligen genom bolagets

konkurrerande verksamhet tillfogats högst betydande ekonomisk

förlust.

Af det sålunda anförda synes mig framgå såsom en uppenbar

brist i vår lagstiftning, att, då nyttjanderätt till fastighet blifvit upplåten

utan ersättning, eller då sådan rätt afser annat nyttjande, än som kan

betecknas med arrende eller hyra i egentlig mening, samt denna rätt

ostridigt upphört att vara gällande, fastighetsägare icke kan påkalla

öfverexekutors ämbetsåtgärd för att återinsättas i sin rätt.

Denna brist torde enligt mitt förmenande böra kunna afhjälpas

genom en utvidgning af öfverexekutors befogenhet sålunda, att denne,

jämväl i andra fall än de i §§ 157 och 158 i utsökningslagen omför
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

Utskottets

yttrande.

mälda, då fastighetsägarens rätt att komma i oinskränkt besittning af

sin fastighet synes öfverexekutor uppenbar, må kunna därtill lämna

handräckning mot tredskande innehafvare af nyttjanderätt till fastigheten.

Jag tillåter mig därför föreslå, att Riksdagen måtte besluta att

till Kungl. Maj:t aflåta skrifvelse med hemställan, att Kungl. Maj:t

ville låta utarbeta och Riksdagen förelägga förslag till ändring eller

tillägg till utsökningslagen i ofvan angifna syfte».

Såsom motionären framhållit har utsökningslagens 158 §, sådan

den lyder enligt lag den 14 juni 1907, afseende därå, att nyttjanderätt

till fastighet upplåtits genom arrende- eller hyresaftal i egentlig mening.

I dessa fall stadgas befogenhet för öfverexekutor att, därest skyldighet

inträdt för arrendator!! eller hyresgästen att afflytta och han ej visar

sannolika skäl för sin rätt att kvarsitta eller öfverexekutor finner uppenbart,

att legorätten förverkats, förordna om legotagarens vräkande. I

samband med bestämmelserna i denna § torde, såsom ock i motionen

skett, böra ställas det uti 157 § i samma lag gifna stadgandet om befogenhet

för öfverexekutor att, om någon egenmäktigt pantat något till

sig eller skilt annan från det han innehar eller eljest själf tagit sig rätt,

genast återställa besittningen eller annat förhållande, som rubbats. Sistnämnda

lagrums tillämplighetsområde har i rättspraxis blifvit ganska

vidsträckt, så att detsamma kommit till användning äfven i fall, där

först en mera grundlig analys af lagrummets innehåll kunnat därtill

berättiga. Åtskilliga af de fall, för hviika motionären föreslår utvidgning

af öfverexekutors befogenhet att lämna handräckning, lära alltså täckas

af redan gällande lagstiftning. I den mån så icke är fallet, torde ett

närmare skärskådande af förhållandena göra tjfflligt, att den begränsning,

gällande utsökningslag gifvit åt det handräckningsförfarande, hvarom

här är fråga, har bindande skäl för sig.

Förhållandet mellan fastighetsägare å ena samt sådana nyttjanderätts-

eller andra rättsinnehafvare, som i motionen afses, å andra sidan,

ter sig i vissa hänseenden annorlunda än det mellan fastighetsägare

och arrendator eller hyresgäst. I fråga om arrende- eller hyresförhållande

gälla nämligen vissa genom uttrycklig lagstiftning fastslagna

eller mellan parterna öfverenskomna bestämmelser angående arrendeeller

hyrestidens utgång eller nyttjanderättens förverkande, och arrendatorn

eller hyresgästen måste redan från början anses hafva jämförelsevis

klar insikt om tiden, då hans nyttjanderätt upphör, eller om de omständigheter

under hviika förverkande af hans rätt följer. Huruvida en

vägran från hans sida att afflytta är obefogad, bör därför vara järn
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 5

förelsevis lätt att konstatera genom ett sådant summariskt förfarande,

som exekutivprocessen innebär. I många af motionären afsedda fall

åter bär innehafvaren af nyttjanderätten fått densamma åt sig upplåten

på villkor, hvilkas rättsliga karakter och betydelse oftast måste anses

vara mera ovissa och fordra ett mera ingående bedömande. Att i

dylika fall medgifva ägaren rätt till handräckning och sålunda göra

undantag från den allmänna regeln, att exekution måste föregås af en

af domstol verkstäld pröfning af anspråkets berättigande, kan utskottet

så mycket mindre finna tillrådligt, som lagstiftaren icke ens i fråga

om lös egendom gifvit ett så lätt tillträde till handräckningsförfarandet.

Därtill kommer, att utskottet icke är i stånd att öfverblicka de prakti-- ska verkningarna af en lagförändring i den af motionären angifna

riktning.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Särskildt yttrande af herr Lindhagen:

I fråga om.motiveringen är jag så tillvida skiljaktig, att jag däri

önskat hafva tydligt uttalat, att den ifrågasatta lagstiftningen kan under

nuvarande förhållanden blifva särdeles äfventyrlig för det betydande

antal småbrukare och arbetare, som i vårt land på ovissa villkor innehafva

bruknings- eller bostadsrätt på annans mark. Innan dessa samhällsmedlemmars

besittningsrätt blifvit genom lagstiftning tryggad, bör

det enligt min uppfattning så mycket mindre kunna ifrågakomma att

inlåta sig på de af motionären förordade lagstiftningsåtgärderna.

Bill. Ull Likså. Prof. 1909. 7 Sami. 5 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.