Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om dels rätt till expropriation af vattenfall, dels och stadgande om koncession för förvärf och utnyttjande af vattenfall, m. m. Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra särskilda inom Andra Kammaren väckta, till lagutskottet hänvisade motioner, n:ris 130, 2, 16 och 112, i hvad densamma angår vattenfall.

1909-04-23 · 34 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:50, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om dels rätt till expropriation af vattenfall, dels och stadgande om koncession för förvärf och utnyttjande af vattenfall, m. m. Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra särskilda inom Andra Kammaren väckta, till lagutskottet hänvisade motioner, n:ris 130, 2, 16 och 112, i hvad densamma angår vattenfall.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50,

1

N:o 50.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1909 kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om dels rätt till expropriation

af vattenfall, dels och stadgande om koncession

för förvärf och utnyttjande af vattenfall, m. m.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra särskilda

inom Andra Kammaren väckta, till lagutskottet hänvisade motioner,

n:ris 130, 2, 16 och 112, i hvad densamma angår vattenfall.

Uti motionen n:o 130 hafva herrar Karl Staaff, Th. af Callerholm,

Carl Carlson Bonde, K. G. Karlsson, Joh. Ström, S. H. Kvarnzelius, L.

Gast. Broomé, Ad. Wiklund, Ernst Beckman, B. Persson i Tällberg, Johan

Ericsson, Fridtjuv Berg, Jakob Pettersson, Axel Schotte, J. Bromée, G.

Jansson, Karl Starbäck och E. A. Nilson hemställt:

att Kiksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och under hvilka villkor staten och

eventuellt äfven kommuner må erhålla rätt till expropriation af vattenfall.

Uti motionen n:o 2 har herr E. Åkerlund hemställt:

att Kiksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och fortast möjligt förelägga Kiksdagen förslag

Bill. till Biksd. Prat. 1909. 7 Sami. 49 Höft. (N:o 50.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

till lagstiftning, hvarigenom ägare eller innehafvare af kraftstationer för

leverans af elektrisk energi eller annan kraft mot afgift, för Indika tillstånd

meddelas att öfverbygga kongsådra, eller för hvilkas anläggningar

af dylikt slag kraftledningar behöfva sträckas öfver annans mark, åläggas

att icke debitera eller uppbära afgifter för kraftleveranser annorlunda än

i enlighet med för sådana afgifter af Konungen för vissa år åt gången

fastställda taxor samt att ställa sig till efterrättelse de bestämmelser, som

må blifva utfärdade för kraftstationernas skötande på ett för allmänheten

betryggande sätt.

Uti motionen n:o 16 har herr friherre Erik Palmstierna, med instämmande,

i hvad angår motionens syfte, af herrar Frithiof Söderbergh, Gast.

Sandström, Värner Rydén, Axel Schotte, Carl Lindhagen och A. Åkerman,

hemställt:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj.t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville låta utreda, i hvad mån koncessionssystemet bör tillämpas vid

utbyggande af vattenfall samt anläggande af kraftstationer och kraftnät

för distribution af elektrisk energi.

Uti motionen n:o 112 i dess nu förevarande del hafva herrar Carl

Lindhagen, Nils Persson, Ernst Blomberg, Bernh. Eriksson, A. Thylander,

Gustaf Strömberg, Herm. Lindqvist, Sven Linders, Värner Rydén, Hjalmar

Branting, F. TV. Thorsson, O. H. Waldén, Knut Tengdahl, V. A:son Berg,

L. J. Carlsson, J. Hasselquist, Victor Larsson, G. A. Rundgren, Ernst

Söderberg, Johan Forssell, C. G. Lindley, J. Th. Johansson, J. A. Wallin,

Joh. Åberg, E. C. Kropp, Emil Kristensson, Aug. Nilsson, C. E. Svensson,

E. A. Leksell, Sven Persson, K. A. Borg, A. C. Lindblad, E. Palmstierna,

N. Edv. Lindberg, Hj. Rissén och A. J. Christiernson hemställt:

att Riksdagen ville:

A) hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad mån och under

hvilka villkor genom lag bör stadgas koncession för förvärf och utnyttjande

af vattenfall, samt framläggande snarast möjligt af det lagförslag, hvartill

detta öfvervägande kan föranleda;

B) i afvaktan på nämnda lagstiftning för sin del antaga provisoriskt

l:o) en lag om att Konungens tillstånd i vissa fall erfordras i an
gifna

afseende;

2:o) särskildt ett tillägg till förordningen om jordägares rätt öfver

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

vattnet å hans grund i syfte ätt koncession för öfverbyggande af kungsådra

beviljas endast för viss tid i sänder.

Till stöd för förstnämnda af herr Staafl'' in. fl. i motionen n:o

gjorda hemställan har anförts följande: motion.

»Vid 1908 års riksdag väcktes en motion, däri yrkades, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj: t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t efter nödig utredning framlägga förslag för Riksdagen till sådan

ändring i gällande expropriationslagstiftning, att staten och, därest utredningen

därtill gifver anledning, jämväl kommuner må under de villkor,

som kunna anses erforderliga, erhålla rätt till expropriation af vattenfall.

Motionens motivering var af följande lydelse:

''Riksdagen anhöll sistlidna år i skrifvelse till Kungl. Maj:t om framläggande

af förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser i fråga om grunderna

och sättet för bestämmande af lösen vid jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof.

Emellertid vill det synas, som om expropriationslagstiftningen jämväl

i annat afseende än det, som i denna skrifvelse berördes, tarfvade någon

ändring.

Sålunda synes själfva rätten att expropriera så vidt angår staten och

måhända äfven kommunerna i visst hänseende böra utvidgas. Expropriationsrättens

omfång är i t § af kungl. förordningen angående jords eller

lägenhets afstående för allmänt behof sålunda bestämd: Där Konungen

pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som enskild man, menighet eller

inrättning tillhörer, begagnas skall, antingen till rikets försvar, till allmän

väg, bro, hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning

eller sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning,

till allmän byggnad eller till dylikt allmänt behof, vare ägare

pliktig att afstå hvad för ändamålet fordras; njute dock den, som härigenom

skada lider, ersättning därför.

Denna bestämmelse är efter vår mening för snäft tilltagen. Sedan

genom senare tiders uppfinningar å elektroteknikens område vårt å vattenfall

ganska rika land erhållit möjlighet att i stor skala förse kommuner,

industri och handtverk med elektrisk kraft, spörjer man sig med stigande

bekymmer, huruvida så som det för närvarande är ställdt med vattenfallen

landets invånare och produktion verkligen skola kunna få den nytta af

ifrågavarande betydande vattenrikedom, som vederborde.

Förhållandet är ju nämligen, att allenast en mindre del af vatten
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

fallen — enligt gjorda beräkningar cirka''12 ä 14 procent af landets hela

vattenfallskraft befinner sig i statens ägo, medan återstoden, d. y. s.

den vida öfvervägande delen, är underlagd privat äganderätt. Den frågan

framställer sig då, huruvida det är sannolikt, att denna väldiga i privat

ägo befintliga kraft också kommer att användas på det för invånarne och

produktionen mest förmånliga sätt och särskild!, huruvida man kan påräkna,

att den kommer att tillhandahållas till skäligt pris.

I detta afseende måste man tyvärr hysa stora farhågor. Om vattenfallskraften,

förmedlad genom de elektriska ledningarna, kunde sägas vara

underkastad fri konkurrens, är det gifvet, att priset skulle röna hälsosam

inverkan däraf. Men det förhåller sig tydligen icke så. Då kraften icke

lämpligen och utan stora kostnader kan öfverföras annat än till viss utsträckning,

blifver förhållandet i stort sedt, att hvarje vattenfallsägare

önsam så att säga ekonomiskt behärskar ett visst kringliggande område,

där icke konkurrensen utan det faktiska monopolet kommer att råda.

Trots detta skulle det icke vara alldeles uteslutet, att konsumenterna

kunde erhålla kraft för skäligt pris, om man finge förutsätta, att vattenfallen

fått stanna i de ursprungliga ägarnes händer. Men en monopolartad

förvärfskälla drager med magnetisk styrka till sig spekulationen, och det

är väl bekant, att spekulationen i vattenfall i vissa trakter af vårt land

tagit stark fart. Får detta fortgå i afsevärd tid, torde all förhoppning

vara ute, att vattenkraften, när den utnyttjas, skall betinga rimliga pris.

Och hvad detta betyder i fråga om vår befolknings trefnad samt hela vår

produktion och därmed våra möjligheter såsom industriidkande folk, behöfver

ej sägas.

Under sådana förhållanden se vi ingen annan utväg än att expropriationslagstiftningen

undergår en sådan ändring, att vattenfall kunna, där

det för den allmänna hushållningen finnes nyttigt, exproprieras. Huruvida

några alldeles särskilda villkor för denna form af expropriation höra

uppsättas, tilltro vi oss icke att afgöra, utan torde den frågan lämpligen

upptagas vid den utredning, hvarom vi ärna anhålla.

Man kan spörja, huruvida ej en liknande nödvändighet visat sig i de

många länder i Europa, där vattenfall förekomma. Det är då att märka,

att i dessa länder i allmänhet helt andra rättsregler i förevarande afseende

råda än hos oss. Vattenfallen äro där till stor del lagda under det allmänna.

Visserligen anses det allmänna ej alltid hafva på lämpligt och

allmännyttigt sätt begagnat sig af denna fördel utan alltför släpphändt upplåtit

vattenfall till den enskilda spekulationen. En liflig rörelse pågår

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

därför i åtskilliga länder för rättelse härutinnan. Men hufvudsaken är

likväl, att det allmänna har hand öfver en stor del af landets vattenkraft.

I ett land åter, där vattenfallen i allmänhet utgöra enskild egendom, synes

det första som måste göras vara att bereda möjlighet för det allmänna

att till större utsträckning och för rimligt pris förvärfva vattenfall.

I denna framställning hafva vi visserligen i främsta rummet haft vår

tanke riktad på staten. Dock torde det af lättbegripliga skäl jämväl böra

komma under öfvervägande, huruvida och under hvilka villkor kommuner

böra erhålla möjlighet till expropriation af vattenfall.’

I anledning af denna motion och annan motion med liknande syfte

hemställde lagutskottet, att Biksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och under hvilka

villkor staten och eventuellt äfven kommuner kunde erhålla rätt till expropriation

af vattenfall.

Hvad utskottet sålunda hemställt bifölls af Andra Kammaren utan

votering men afslogs af Första Kammaren med 70 röster mot 43, hvilka

afgåfvos för bifall.»

Herr Åkerlund bär motiverat sin i motionen n:o 2 gjorda hemställan motion

på följande sätt:

»Ehuru man icke med fog lär kunna beskylla ägarne till de kraftstationer

för vattendrift, hvilka hittills kommit till stånd i vårt land, att ,

hafva sökt obehörigt uppskörta den allmänhet, som af dem ställt sig i

beroende, har likväl det geschäft, som bedrifves äfven med landets vattenfall,

mångenstädes väckt rättmätig harm, eftersom man hållit före, det

sådana nationalrikedomar borde komma landets näringar till godo, snikna

mellanhänder förutan. Men hvad som i än högre grad uppväckt bekymmer

för den svenska vattenkraftens bevarande åt våra näringar och våra

hem till möjligast billiga pris är en ingalunda oberättigad fruktan, att

äfven denna landets tillgång skall komma i händerna på det moderna

trustväldet, i hvilket fall med visshet kan förutses, att, om frihet därför

råder, landets befolkning skall få sitta illa emellan för sina ständigt ökade

behof af elektrisk energi till drifkraft, värme och ljus.

Att åtgärder till förekommande af ett sådant tillstånd äro väl behöfliga,

torde vara ostridigt. Dock kan jag alldeles icke sluta mig till dem, hvilka

åt staten och jämväl åt kommuner vilja inrymma allmän rätt att förvärfva

vattenkraft genom expropriation; ty ett sådant steg skulle förvisso blifva

ödesdigert och i hög grad hinderligt för vattenkraftens tillgodogörande.

r

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

Att expropriationsrätt till vattenfall i någon män inrymdes åt staten, då

t. ex. värdefulla sådana endast i spekulationssyften få ligga ''för fäfot’

under längre tider, må vara riktigt; men hvarför kommuner, af Indika

åtskilliga uppträdt som fullödiga jobbare, skulle tillerkännas undantagsförmåner

i detta afseende, mäktar jag ej fatta; ty om allmänheten utsättes

för ockrande konsortier eller för ockrande kommuner, synes mig komma

på ett ut.

Det torde för öfrigt vara ganska likgiltigt, hvilka som äga landets

vattenfall, blott de såvidt möjligt äro i svenska händer och utan onödig

tidsutdräkt komma till nyttig användning, samt landets befolkning erhåller

visshet om att ej blifva oskäligt betungad för erforderlig elektrisk energi

från större kraftstationer. Lyckligtvis lär staten, utan att behöfva använda

ofvan antydda kraftåtgärder, äga medel i sin hand att hålla osund spekulation

i landets vattenkrafter i tygeln genom att besluta, det rätt att öfverbygga

kungsådra eller framdraga kraftledningar öfver annans mark ej

meddelas, med mindre ivungl. Maj:t därvid förbehålles rätt att pröfva och

för vissa år i sänder fastställa de pris, mot hvilka ägare af kraftstationer

må äga tillhandahålla allmänheten vare sig elektrisk eller annan drifkraft.

Lika litet som den synnerligen välbetänkta åtgärden att förbehålla

regeringen rätt att utöfva kontroll öfver de enskilda järnvägarnas drift och

taxor i någon mån förmått hämma järn vägsbyggandet i landet, lika litet

skall en human och rättvis kontroll öfver användandet af större, i enskild

ägo varande vattenfall verka hämmande på deras bebyggande och tillgodogörande.

Skulle därför i tid effektiv kontroll komma till stånd däröfver, att de

kraftstationer i landet, hvilka tillhandahölle elektrisk energi eller annan

drifkraft åt allmänheten mot afgift, sköttes på ett för denna allmänhet

betryggande sätt, samt däröfver, att afgifterna för såld kraft bestämdes med

hänsyn till vattenfallens och kraftstationernas verkliga värden, kostnaderna

för deras drift och underhåll samt de kapital, som i dem verkligen behöft

nedläggas, och med fästadt afseende jämväl vid den risk, verkens ägare

äro underkastade, vågar jag tro, det den tvifvelsutan berättigade oro för

vår vattenkrafts framtid, som alltmera kommer till synes, blefve obefogad

samt att någon expropriationsrätt för staten ej behöfdes ifrågasättas, utom

i undantagsfall, och för kommuner alls icke skulle hafva något som helst

fog för sig, utan att den privata verksamheten på detta område ostörd

kunde fortgå till båtnad för land och folk.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

7

Till stöd för ofvannämnda hemställan af herr friherre Palmstierna i Herr friherre.

»Vattenkraftsindustrien har under de sista åren visat en glädjande

utveckling. Det ena företaget efter det andra kommer till stånd i skilda

landsdelar. Nya kraftstationer utbyggas, kraftledningar och mellan samverkande

stationer framdragna kraftnät utbreda sig på stora afstånd, redan

behärskande hela landskap. De privata kraftförsäljningsbolagen ha börjat

förena sina linjer, och liksom man kan förutspå bildandet af ett statskraftnät

mellan Karsefors, Trollhättan, Motala ström och Älfkarleby, ligger

den möjligheten icke aflägsen, att ett enda privat kraftnät kommer att

sträcka sig öfver stora delar af landet. Som en naturlig följd af teknisk

samverkan mellan kraftnäten uppstår behofvet af ekonomisk sammanslutning

mellan kraftföretagen.

Statsmakterna ha bidragit till denna utveckling. Särskildt genom

lagen af 27 juni 1902 om expropriationsrätt för framdragning af elektriska

ledningar vid företag, som äro »af större betydelse för det allmänna»,

har kraftproduktionens afsättningsmöjlighet i hög grad vidgats. För ett

fullt ekonomiskt tillgodogörande af den värdefulla vattenkraften återstå

likväl ännu flera betydelsefulla förändringar i gällande lagstiftning. Det

förmäles äfven, att den så kallade vattenrättskommittén, genom förslag

om expropriationsrätt åt kraftindustrien till mark för kraftkanaler, dammfästen

och byggnader samt rätt att tvångsvis inlösa delar i vattnet jämte

bestämmelser angående deltagande i regleringsföretag m. m., skall visa

den väg, som statsmakterna böra använda för att ytterligare främja vattenfallens

rationella utnyttjande.

Hittills har uppmärksamheten emellertid nästan uteslutande ägnats

denna tekniskt-ekonomiska sida af vattenkraftsproblemet. Den socialekonomiska

har däremot icke tillräckligt beaktats.

I den mån kraftindustrien utvecklar sig — och det sker utomordentligt

fort — och statsmakterna konsekvent göra allt för att jämna dess

väg, kan det emellertid icke undvikas, att allvarliga socialekonomiska

olägenheter uppstå, såvida lämpliga åtgärder ej i tid vidtagas.

När statsmakterna på grund af den moderna teknikens kraf stå i

begrepp att lämna kraftindustrien en maktbefogenhet sådan, som förut

knappast tilldelats någon ekonomisk sammanslutning i Sverige, genom förlänande

af olika slags expropriationsrättigheter, så ha statsmakterna därigenom

själfva frammanat ett monopol, som kan bli till obotlig skada, om

det ej af staten säkert behärskas. Makten öfver ett lands krafttillgång

motionen n:o 16, har anförts:

Palmstierna8

motion.

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

är en af de starkaste, och staten bör ej utan vidare låta denna gå sig

ur händerna.

Hvilken ekonomisk maktställning, de stora kraftbolagen komma att

intaga, förstår man af den snabba utveckling, några af våra äldsta företag

äro stadda uti. Hemsjöbolaget behärskar t. ex. för närvarande tolf vattenfall

i storlek varierande mellan 1000—4000 hkr eller samtliga de mest

betydande vattenfallen i Helgeån, Mörrumsån och Eonnebyån. Det kraftnät,

som inom de närmaste två åren planerats, uppgår till cirka 200 km.

och sträcker sig från Karlskrona i öster till ett par mil väster om Kristianstad.

Planer finnas äfven på kraftleverans till Yäxsjö och Mellersta Blekinge

järnvägar. Tydligen är vattenkraften i sydöstra Sverige genom

några framstående mäns arbete underlagd ett enda stort monopolbolags

välde. Plera sådana exempel kunde anföras.

Faran af denna utveckling för hela den kraftkonsumerande industrien

inses lätt. I kraftbolagens intresse ligger att vinna det högsta pris på

varan, som marknaden erbjuder. Den kraftkonsumerande industrien vill

däremot ha lägsta möjliga kraftpris. Detta är äfven af nationalekonomiska

hänsyn önskvärd!, emedan därigenom nya företag framlockas, varuprisen

kunna sänkas och arbetslönerna höjas. Får kraft-monopolet fritt

utveckla sig, kommer dess kraftpris att stiga med kolpris och ånghästkraftspris.

För landets näringslif vore en sådan utveckling kanske skadligare,

än om privatjärnvägarne oberoende kunde höja sina godstariffer.

Sveriges ekonomiska framtid i den internationella striden beror i hög grad

af den möjlighet att lämna ett billigt kraftpris, som det egna landet erbjuder,

och denna möjlighet kommer att förspillas, om statsmakterna ej

inskrida. Yår rättskänsla bjuder oss äfven öfvervaka, att dessa nationens

värdekällor, som vattenfallen äro, ej kringgärdas af några få, som utom

sin fullt berättigade företagarevinst för all framtid ämna utnyttja sitt

monopol till en beskattning af landets öfriga medborgare.

Genom den väntade vattenrättslagstiftningen kommer kraftindustrien

att besitta stora fördelar framför annan industri i landet. Detta ökar

lockelsen för det utländska kapitalet att vid penningplacering i Sverige

välja kraftföretagen, något som hittills skett endast i ringa utsträckning,

men för vårt ekonomiska oberoende blefve det synnerligen ofördelaktigt.

Ytterligare en omständighet tillkommer här, som gör utländsk kapitalplacering

i våra vattenfall begärlig, den nämligen, att de ännu kunna,

förvärfvas med fidl äganderätt, liksom förut i Korge, medan den i utlandet

eljest vanliga besittningsrätten till vattenfallen utgöres af en koncession

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

på viss tid. Möjligheten att kunna sätta in sina pengar uti företag, som

för all framtid äga en naturkraft, hvars värde förväntas oupphörligt stiga,

kan ej undgå att utöfva en stor dragningskraft på det utländska kapitalet.

Också framhåller ’dcr Kgl. ''VVasserbauinspektor'' E. Mattern i sitt bekanta

arbete ’die Ausnutzung der Wasserkräfte’, att ''Sverige och Norge, emedan

•deras resurser ej till fullo utnyttjas, erbjuda den utländska företagsamheten

ett stort fält.’ Norge har redan haft erfarenhet af utlandets spekulation.

Af anläggningar på mer än 3000 hkr voro i slutet af år 1906

ej mindre än 128,800 hkr af tillhopa 167,600 på utländska händer.

Sedan Norge börjat tillämpa koncessionering, särskild! mot utlänningar,

är det sannolikt, att Sverige kommer att bli mer utsatt för utländsk intrång

än förut.

För vårt land är det emellertid så mycket viktigare att afvärja en

möjlig invasion af utländskt kapital, som vi våga förutsätta att genom

energiskt arbete själfva kunna åstadkomma den för vattenfallens utbyggande

nödvändiga kapitalbildningen.

Frågan är då, på hvad sätt ett missbruk af det oundvikliga kraftmonopolet

och ett eventuellt beroende af det utländska kapitalet må kunna

förhindras. Detta spörsmål har lagstiftningsarbetet i utlandet varit i färd

med att lösa, sedan den nya krafttekniken hunnit visa sina verkningar.

Förhållandena äro olika i länder med social och icke-social vattenrätt, men

det ser ut, som om man allmänt skulle finna det vara nödvändigt begagna

ett fullt utveckladt koncessionssystena.

Uti stater med social vattenrätt, där man under nästan hela 90-talet

tillät upplåtelse af de ''publika'' vattnen utan afgift och på evärdlig tid,

begränsas nyttjanderätten numera på vissa år, mångenstädes förbehåller

staten sig inlösningsrätt till företaget efter viss tid och dess hemfallande

till staten med eller utan ersättning vid koncessionstidens slut. Reglering

af kraftprisen är äfven vanlig, liksom bestämmelser om maximivinst och

kraftleverans för visst pris till stat och kommun stundom förekomma.

I ett land med så utprägladt individuellt vattenrättssystem som Norge

har man redan provisoriskt tillgripit koncessionering för in- och utlänningar

genom stortingets beslut 19 juli 1907. Den nuvarande regeringen

har äfven förklarat sig ämna framkomma med förslag om koncessionssystemets

införande.

Som erfarenheten i utlandet, trots vissa afvikelser, likväl synes peka

åt samma håll, borde det tas i öfvervägande, om ej koncessionssystemet

hör användas äfven i Sverige vid utbyggande af vattenfall för kraftdistriLih.

till Likså. Prot. 1909. 7 Sami. 49 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

bution. Detta är så mycket angelägnare, som det uti den internationella

täflingen på det ekonomiska området ej är af minsta betydelse, att vår

rättsliga utrustning står på jämnhöjd med utlandets.

Statens närmaste intresse är ett öfvervakande, att kraftprisen ej uppdrifvas

till skada för landets näringsliv En sådan prisreglering torde ej

kunna ske annat än i samband med kraftanläggningarnes koncessionering

och vid denna som ett villkor fästad inlösningsrätt för staten efter viss

tid. Utan denna inlösningsrätt blefve staten maktlös i förhållande till

kraftbolagen och saknade påtryckningsmedel för att få sin vilja igenom.

Yår generation befinner sig i likartadt förhållande till kraftindustrien,

som den föregående till järn vägsbyggandet. Då tog staten initiativ, och

framsynte mån förstodo, hvad samhällets väl den gången kräfde. Visserligen

har man senare haft skäl att ångra, att staten ej byggde i större

utsträckning, än hvad som skett, men i jämförelse med förhållandena i

andra länder kunna vi vara tacksamma för det, som blef gjordt. Vid

behandlingen af de privata järnvägsbolagen har staten, som bekant, uti

resolutionerna angående järn vägskoncessioner tillämpat samma princip, som

här föreslås för kraftindustrien. Tarifferna regleras därigenom, att ''afgifterna

för transporter å banan skola utgå enligt taxa, som Ivungl. Maj:t,

efter pröfning af därtill utaf koncessionsinnehafvaren afgifvet förslag, vill

i nåder fastställa, och hvilken taxa i allmänhet bör å vissa tider, som

Kungl. Maj:t bestämmer, lämpas efter sig då företeende omständigheter’.

Härtill kommer, att ''Svenska statsverket är berättigadt inlösa ifrågavarande

järnväg med tillhörigheter och trafikmaterial mot ett penningebelopp’.

Detta belopp utgör, hvad järnvägen bevisligen kostat koncessionsinnehafvaren

med tillägg af 5 procents ränta, men afdrag af banans nettoinkomst,

därest yrkande om järnvägens afträdande till staten sker inom tio år efter

järnvägens öppnande. I annat fall utgör ersättningsbeloppet ’två gånger

summan, enligt af Kungl. Maj:t godkända egenskaper, af hela den under

de tio år, som förflutit närmast före det år, hvarunder inlösningsanspråk

blifvit väckt, uppkomna nettobehållning af trafiken’.

Liksom järnvägsbolagen behöfver kraftindustrien erhålla vidtgående

expropriationsrättigheter, men då bör äfven staten i båda fallen noggrant

öfvervaka samhällets intressen. Yrkandet på statslig kraftprisreglering och

inlösningsrätt kan efter en jämförelse med behandlingen af de privata

järnvägarna ej anses oberättigadt.

I den mån kraftindustriens ekonomiska bärkraft ökas och stora inkomster

erhållas utöfver normal förräntning och amortering af anläggnings
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o ö0. 11

kapitalet, uppstår eu monopolvinst, som bör åsättas särskild beskattning.

Hot kan emellertid ifrågasättas, om det ej vore lämpligt att låta denna

beskattning utgå i form af eu rätt för staten att vid slutet af en bestämd

koncessionstid få kostnadsfritt öfvertaga anläggningen, men ersätta markvärdet

jämte vattenrätten. Ett sådant koncessionsvillkor komme nämligen

i verkligheten — som man lätt kan beräkna —- att gravera företaget

som en koncessionsafgift eller skatt, hvars storlek beror af koncessionstidens

längd. Det finnes många skäl, som visa, att det för staten kan

vara af stor betydelse äga möjlighet att inom öfverskådlig tid kunna öfvertaga

kraftproduktionen eller viss del däraf, utan att den enskilda företagsamheten

onödigt hindras. Därför torde de fiskaliska hänsynen böra

vika för ett större samhällsintresse.

Att frågan om koncessionssystemets införande ej är främmande för

tekniska kretsar i vårt land, framgår bland annat af Helsingborgs tekniska

förenings skrifvelse till stadens drätselkammare i januari 1908.

Däri heter det: ''Utgår man från den synpunkten, att den i landet disponibla

vattenkraften måste komma landet i dess helhet till godo och att

dess tagande i anspråk sålunda är en nationell angelägenhet, den där ej

får motverkas af ett eventuellt privat intresse att förhindra eller oskäligt

fördyra tillgodogörandet, kommer man konsekvent fram till samma uppfattning

om vattenfallens rätta natur, som i fråga om gruffyndigheter

gäller.

I full konsekvens härmed skulle sålunda strängt taget å själfva

vattenfallens utnyttjande lämnas koncession förenad med alla de villkor,

som kunna finnas lämpliga, och hvilken koncession förfaller, om dessa

villkor ej uppfyllas.

Yore det möjligt att utan kränkande af principen om äganderätten

göra en dylik uppfattning om vattenfallen gällande, skulle frågan om

kraftleverantörens skyldigheter gentemot konsumenten kunna lätt nog

ordnas’.

För sin del anser föreningen detta ej vara tänkbart, men här lyser

i alla fall den tankegången klart igenom, att ur nationalekonomisk synpunkt

vore koncessionssystemets tillämpning å själfva vattenkraften den

för hela vårt folk bästa vägen. I stället förordar föreningen särskild

koncession ''för att anlägga och drifva kraftcentral och ledningsnät för distribution

af elektrisk energi för allmänt bruk. Föreningen anser det vara

i sin ordning, att i koncessionen bestämmes, att ''under vissa förutsättningar

kraftverk och koncession kan af staten eller konsumenter efter be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

stämda grunder inlösas’. ''Hvad beträffar priset på elektrisk energi’, säger

föreningen, ''bestämmes detta tydligen af så många omständigheter, att

någon hela landet omfattande prisbestämning ej kan komma i fråga; däremot

kan ifrågasättas, huruvida ej för hvarje enskildt nät ett visst maximipris

skulle kunna bestämmas.*

Nu bör anmärkas, att om koncessionssystemet af socialekonomiska

skäl anses nödvändigt, är dess tillämpning därmed förklarad berättigad.

Som något obehörigt ingrepp i den privata äganderätten kan det ej heller

gärna betraktas. Kraftindustrien är föga betjänad af den nuvarande strandäganderätten.

Denna står i stället i derå hänseenden som ett hinder för

industriens verksamhet. Därför begär kraftindustrien äfven rättigheter,,

som gå vida utöfver en vanlig markägares. Som en naturlig följd af

den hos oss gällande äganderätten till vattnet kan man ej betrakta de

expropriationsrättigheter, som kraftbolagen i olikhet med andra strandägare

behöfva.

Härtill kommer eu omständighet, som varit på tal flera gånger förut.

För kraftindustrien stänger kung sådran vägen uti ett stort antal strömfall.

Därför har rätt äfven medgifvits för öfverbyggnad af densamma. Nu

upplyses emellertid, att man står i begrepp att stryka begreppet kongsådra

ur byggningabalk en. Det må tvistas, om samhället kan anses ha

någon äganderätt till kungsådran eller ej, men så mycket är påtagligt,

att den af ålder utgör en inskränkning uti strandägarens förfoganderätt

öfver vattnet å hans grund och att kungsådran är underkastad statens

förvaltning. Genom tillåtelse på evärdelig tid att afgiftsfritt få öfverbygga

kungsådran ha statsmakterna faktiskt lämnat kraftbolagen som strandägare

utomordentliga värden utan att begära något därför. Detta påminner

om förra århundradets skogsrealisationer och inmutning af fyndighet

på kronojord. Kungsådrans existens är ett ytterligare skäl för koncessionssystemets

tillämpning.

Det anmärkes, att staten redan äger så stor del af landets vattenkraft,

att den genom sin konkurrens kan hålla kraftprisen nere. Härmed

förhåller sig på det sätt, att ungefär 85—86 procent af vattenkraften

i hela riket är i enskild ägo. I mellersta och södra Sverige har

staten däremot närmare 30 procent. Af sin vattenkrafttillgång bör staten

emellertid frånräkna en afsevärd del, som skall användas för elektrificering

af statsbanorna. Det återstående skulle användas för konkurrensens

upprätthållande. Härtill är det emellertid alldeles för litet, och dessutom

hvarken kan eller bör någon nämnvärd konkurrens uppstå. För att denna

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

skulle kunna etableras vid täflan om lokalt bundna kraftkonsumenter, järnvägar,

belysningsanläggningar och äldre industrier m. m., behöfde kraftnäten

korsa _hvarann, något som med tanke på kopparns dyrhet och slöseriet

med material vore en nationalekonomisk förlust, som ej kan försvaras.

För industriföretag, som äro under bildning och oberoende af geografiskt

läge, skulle konkurrensen däremot kunna upprätthållas, om staten

har någon kraft öfver, som ej behöfs för lokalt bundna behof. Man finge

då möjligen bevittna ett tarilfkrig, som toge sig uttryck i diflerentialtariffer,

hvarvid de lokalt bundna företagen kanske finge bekosta krigskostnaderna,

ett stridssätt, som bör förbjuda sig själft.

I detta sammanhang bör anmärkas, att statens och de enskilda kraftnäten

tyvärr blifvit byggda på grundval af olika strömfrekvens. Medan

statens efter noggrann pröfning blifvit bestämd till 25 perioder, ha Örebro—Gullspångs—Värmlands—Motala

ströms—Hemsjö och Sydsvenska alla

50 perioder. Som konsumenten genom inköp af motorer och dylikt inrättat

sig för ett kraftnät med t. ex. 50 perioder pr sekund, kan han ej

utan mycket dyrbara ändringar, möjligen genom att kassera samtliga motorer,

öfvergå till ett nät med annat periodtal. Han är då bunden till

det första nätet, hvars ägare kan tillskansa sig otillbörliga fördelar, och

hvarje möjlighet till konkurrens saknas.

Därest man i en framtid vill, att staten skall förvärfva eller samverka

med något kraftnät, kan man förstå, hur olycklig den rådande

olikformigheten i afseende på strömmens natur — periodtal, spänning -—

måste anses vara. För staten har det sin stora betydelse att genom uppställda

koncessionsvillkor kunna utöfva inflytande på byggnadssättet hos

de privata kraftnäten.

Att koncessionssystemet icke beköfver hämma den enskilda företagsamheten,

har utlandets kraftproduktion lämnat fullt tillräckliga bevis på.

Trots mången gång rätt hårda koncessionsvillkor har kraftindustrien utvecklat

sig mycket fort, och stora penninginstitut ha skapats i syfte att

finansiera densamma. Om grunden för en beräkning af den koncessionstid,

som här förutsattes, blir en uppskattning af den för anläggningskapitalets

amortering erforderliga tiden, torde man ej behöfva frukta, att kraftindustriens

uppsving hos oss skall försvagas, i all synnerhet som de nya rättigheter,

industrien behöfver, kunde utlämnas samtidigt med koncessionssystemets

införlifning med svensk lag.

Utgår man från den förutsättningen, att monopolbildningen vid kraft
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

källorna ej kan undvikas, bjuder omtanken om landets näringsliv att

staten i tid vidtager åtgärder för att bevaka kela samhällets intressen.»

Herr Herr Lindhagen m. fl. har motiverat sin ifrågavarande hemställan

m°tioneii n:o 112 på följande sätt:

»På det utvecklingsstadium, hvari jordfrågan för närvarande befinner

sig hos oss, kan man där urskilja två hufvudspörsmål. Det ena är ombesörjandet

af jordbruk och bostäder, det andra socialisering af de naturtillgångar,

vid hvilka ett gemensamt allmänt intresse äro knutna, nämligen

skogar, grufvor, vattenfall, torfmossar äfvensom större fiskevatten. Det

senare af dessa två ämnen är nu så pass genomdiskuteradt, att tiden bör

vara inne att söka få ett mera enhetligt grepp på detsamma. Hvad man

redan af nutiden minst kan begära är att, utan hämmande band på det

sunda näringslifvet, dels förebygga de skador, soin tillskyndas näringarna

och andra allmänna intressen genom ett obundet enskildt monopol till

dylika naturrikedomar, och dels förbehålla framtidens människor utvägar

att på detta fält ordna sig efter sina behof och önskningar. Ett mål

måste visserligen vara att förvandla dessa naturtillgångar till allmän egendom.

I den mån detta ej ännu kan eller bör ske, återstår dock, såsom

många gånger blifvet framhållet, att utöfva någon kontroll genom statskoncession.

— — — — — — — — —- — — — — — — — .—

Vattenfall.

Jämväl i fråga om vattenfallens _ tillgodogörande kan uppstå monopol

till skada för det allmännas intressen. Detta spörsmål äger hos oss stor

aktualitet. Yårt land är nämligen rikt på vattenfall och det timras

upp stora hus af förhoppningar för framtiden på dessa kraftkällor. Men

medan man sysselsätter sig med dylika förhoppningar, arbetar spekulationen

oförtrutet för att söka grusa dein. Felet ligger här hos samhällsförhållandena

och något måste väl göras för att mota spekulationen. Det

gäller se till, att ej staten och hela orter blifva för sina oafvisligaste

behof alldeles beroende af enskildes godtycke. Ett allmänt intresse är

det ock, att den oerhörda värdeförhöjning af vattenfallen, som med visshet

kan under tidernas lopp emotses, till afsevärd del blifver en samhällets

egendom.

Äfven industrien är här en synnerligen intresserad part. Ofta sammanblandar

man två skilda saker, nämligen industrien såsom sådan samt

enskildes spekulationer i industrivärlden och deras källflöden, landets naturrikedomar.

Dessa sträfvanden blifva allt mer en öfverhängande fara icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50. 15

minst för industrien själf. Sedan aktievärdena uppdrifvits, drager man

sig vid gynnsamt tillfälle tillbaka med sin vinst, kvarlämnande den verkliga

industrien att nedtryckas under alltför stora kapitalutlägg, hvaraf

sedan i sin ordning äfven konsumenterna blifva lidande. Men vattenkraftens

ökade värde i framtiden får ej bli företrädesvis en tillfällig konjukturvinst

för några få, utan skall varaktigt fördela sig i ökad nytta

för konsumenterna och minskade bekymmer för produktionen. Detta kan

i längden ej vara annat än till gagn för den idoga industrien, om det än

framstår såsom en olägenhet för de omförmälda mellanhänderna.

Under sådana förhållanden vore tryggast, att staten och kommunerna

ägde vattenfallen samt själfva utnyttjade dem eller för möjligast billiga

afgifter upplät kraften för industriella behof och belysningsändamål.

Emellertid äga enskilde ännu inemot 85 procent af landets vattenfall.

Det kräfves då, att statsmakten har i sin hand att här ingripa

reglerande för ofvan angifna ändamål. Bland de åtgärder, som därvid

främst stå till buds, är som sagdt koncession.

Denna fråga har redan vid tidigare tillfällen varit föremål för Riksdagens

behandling och äfven delvis föranledt lagstiftning i den förordade

riktningen. Anledning till ett sådant ingripande kan äga rum antingen

vid vattenkraftens användning på stället eller ock vid dess bortledande

till användning på annat håll genom kraftledningar. I båda fallen har

denna angelägenhet varit å bane.

Vid 1896 års riksdag väcktes åtskilliga motioner i syfte att vidga

möjligheterna för industrien att draga nytta af vattenkraften i landet.

Ändamålet var naturligtvis särdeles behjärtansvärdt. Men viktigt hade

också varit att samtidigt värna om det allmännas rätt och särskildt skydda

industrien mot spekulation. Intresset för denna angelägenhet lyste däremot

med sin frånvaro.

Bland annat föreslogs sålunda expropriationsrätt för framdragande af

elektriska ledningar för belysning eller kraftöfverföring öfver annans mark.

Riksdagen beslöt äfven en skrifvelse i sådant syfte.

År 1900 kom härefter en kungl. proposition i ämnet, som dock

lika litet tog någon hänsyn till det allmännas intresse. I en motion

begärdes därför afslag å propositionen och nytt förslag. Utom åtskilliga

andra anmärkniugar, såsom att jordägarens rätt ej behörigen

iakttagits, framhölls, att för rätt att anlägga starkströmsledning å

annans mark borde sökas statens koncession, att denna koncession

jämte expropriationsrätten borde beviljas endast på viss tid i sänder

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

samt att vid koncessionen borde fastställas en viss årlig koncessionsafgift

efter vissa grunder att tillfalla staten och eventuellt till vissa andelar äfven

kommunen och jordägaren. Denna senare afgift skulle bland annat hafva

till ändamål att till det allmänna indraga en del af den framtida ökningen

i vattenkraftens konjunktur värde samt att bevara åt det allmänna möjligheten

att vid trängande behof kunna inlösa vattenfallet för rimligt pris.

Första Kammaren biträdde i hufvudsak propositionen, Andra Kammaren

afslog den och begärde nytt förslag.

År 1902 återkom Kungl. Maj:t med saken. Väl var nu jordägarens

rätt bättre tillgodosedd, men hvad som anmärkts i fråga om det allmännas

intresse hade fortfarande lämnats utan allt afeeende. Kanske

trodde man sig genom det förra tillmötesgåendet kunna lyckas tillfredsställa

Andra Kammarens landtman. I väckta motioner upprepades emellertid

de bortglömda anmärkningarna. Första Kammaren blef nu tvungen

att gifva med sig i fråga om den påyrkade tidsbegränsningen. Andra

Kammaren beslöt en koncessionstid ej öfverstigande 30 år och Första

Kammaren högst 50 år, hvilket sedan sammanjämkades till 40 år. Däremot

lyckades det ej vinna någon framgång åt yrkandet om fastställelse af

en koncessionsafgift. Den beslutade tidsbegränsningen på högst 40 år

återfinnes nu såsom ett moment i 2 § af lagen den 27 juni 1902, innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Yid förenämnda två riksdagar utkämpades sålunda den grundläggande

striden i fråga om koncession såsom villkor för att få utnyttja vattenfall,

såvidt detta skedde genom kraftledningar. Första betingelsen härför är

nämligen fastställandet af en begränsad koncessionstid. Kegeringen sökte

båda åren med all makt genomdrifva upplåtelse på evärdelig tid, hvilket

sträfvande äfven fick sitt uttryck i dess år 1902 framlagda men afvisade

förslag att upplåta åt ett enskildt bolag evärdelig nyttjanderätt till en afsevärd

del af statens egen vattenkraft vid Trollhättan. Till sist segrade

dock tidsbegränsningen och därmed ansåg man sig hafva vunnit en trygg

utgångspunkt för att sedermera komma fram till ett fullt utveckladt koncessionssystem.

Yid 1907 års riksdag gjordes ett försök att föra fram äfven denna

senare sak med hänsyn till vattenkraftens tillgodogörande i allmänhet. Det

ifrågasattes nämligen dels en allmän utredning och beskrifning öfver enskilda

och kommuner tillhörande mera betydande vattenfall i landet, dels

ock förslag till åtgärder bidragande till att dessa kraftkällor, särskildt enskilda

tillhörande vattenfall, må i möjligaste mån komma landet och industrien

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

och ej spekulationen till godo. I motiven framhölls bland dessa åtgärder

statskoncession, särskilt efter norskt föredöme. Andra Kammarens tillfälliga

utskott fann emellertid det på sakens dåvarande ståndpunkt vara

för tidigt att ange några åtgärder. Utskottet tillstyrkte därföre endast

motionens förra del, hvarefter frågan för den gången föll i båda kamrarne.

Saken är emellertid brådskande och måste därför komma tillbaka, till

dess den blifvit löst. Det må härvid endast tilläggas, att hvad ofvan

sagts rörande vattenfall äfven lika fullt gäller större vattenregleringar för

åstadkommande af vattenkraft.

Ett särskildt kapitel, berörande frågan om koncession för att utbygga

vattenfall på platsen, utgöres af den omtvistade rätten att öfverbygga

kungsådra.

Det har ofvan anmärkts, hurusom vid 1896 års riksdag framkommo

förslag att underlätta för industrien att kunna utnyttja vattenfallen och att

ett af dessa förslag afsåg expropriationsrätt för framdragande af elektriska

kraftledningar. De andra förslagen åsyftade alla i hufvudsak rättighet för

strandägare att i landets forsar och vattenfall få tillgodogöra sig vattenkraften

jämväl i kungsådra.

Man må nu hafva hvilken mening som helst om kungsådrans rättshistoriska

betydelse. Faktum är, att den enligt allmän lag skall hållas

fullständigt öppen för allmänna ändamål och att endast med statsmakternas

begifvande en rubbning kan ske i detta förhållande. Likaväl som i fråga

om expropriation af mark för kraftledningar, hvilket också kräfde medverkan

af statens lagstiftning, hade staten äfven här ett förpliktande tillfälle

att förbehålla sig ett medinflytande genom att meddela koncession

endast för viss tid i sänder och att eventuellt upptaga en koncessionsafgift.

Hvad särskildt angår afgiften är en sådan i detta fall berättigad

äfven som en arrendeafgäld för rätten att förfoga öfver en vattenkraft,

som strandägaren förut ej fått begagna sig af.

Men såsom redan sagts sysslade 1896 års Riksdag ej med några

tankar i dessa riktningar. Riksdagen beslöt därför utan någon reservation

en skrifvelse i jämväl dessa motioners syfte.

Redan år 1899 framlades en kungl. proposition i detta ämne, hvari

föreslogs ett tillägg till förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å

hans grund den 30 december 1880 i ändamål att för tillgodogörande af

vattenfall eller fors finge med Konungens begifvande byggas i kungsådra.

Icke heller i denna proposition inrymdes någon tanke åt angelägenheten

att på samma gång tillvarataga det allmännas rätt för framtiden. Och en

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 49 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

stor försummelse var, att icke heller någon af oss i Eiksdagen kom att

då tänka på denna sak, såsom däremot skedde nästföljande år vid behandlingen

af propositionen om expropriation för elektriska kraftledningar.

Kungl. Maj:ts förslag blef sålunda i detta ämne genom ett rent förbiseende

oanmärkt antaget af Eiksdagen, hvarefter lag utgafs den 20 oktober 1899.

Denna försummelse, hvilken man senare kom underfund med, gjordes

ett försök att reparera vid behandlingen år 1904 af väckt fråga om revision

af lagstiftningen om jordägares rätt till vattnet å hans grund. I en

reservation till lagutskottets betänkande påyrkades, att i motiven till Eiksdagens

skrifvelse skulle fästas uppmärksamhet på, att dylika upplåtelser

borde meddelas endast genom ett modernt koncessionsförfarande. Samma

skäl, menade man, som talade för begränsning af tiden för koncession å

elektriska ledningars framdragande, borde äfven föranleda till att det allmänna

ej för all framtid afhände sig förfoganderätten öfver vattenkraften

i kongsådra och att äfven möjlighet hölles öppen, att utarrenderingen

kunde ske mot en viss afgäld. Upplåtelsen enligt 1902 års Eiksdags beslut

af en del af statens vattenkraft vid Trollhättan medgafs också ej för

längre tid än högst fyratio år i sänder. Ifrågavarande reservation lyckades

dock ej samla majoritet ens i Andra Kammaren.

Yid 1907 års Eiksdag återupptogs frågan och yrkades ett tillägg till

8 § i förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund i syfte

att tillstånd till öfverbyggandet af kongsådra skulle få meddelas endast på

viss tid, högst fyratio år. Lagutskottet förordade i stället eu hemställan,

att vid meddelande af tillstånd skulle göras den sålunda ifrågasatta begränsningen.

Förslaget, som föranledde häftiga debatter, afslogs af båda

kamrarne, i den Andra med 101 röster mot 85.

Långt senare, såsom det säges efter enskild framställning först i

slutet af år 1907 från vattenrättskommittén, har börjat införas i de därefter

meddelade koncessionerna för kungsådras öfverbyggande, att koncessionshafvare

''skall vara underkastad den ytterligare inskränkning i rätten

att tillgodogöra sig vattnet i kungsådran, som kan föranledas af ny lagstiftning

beträffande vattenrätten och därmed sammanhängande ämnen’.

Det är dunkelt, om därmed äfven afses ett eventuellt stadgande om viss

koncessionstid. Sannolikt är så icke meningen.

Fortfarande kvarstår således såsom en stor otillbörlighet, att staten

på detta sätt kanske för all framtid utan tillräcklig omtanke bortgifver

vattenkraften i kungsådra och såmedelst öppnar ytterligare marknad för

spekulationen. Lätt skall det också inträffa, att staten nödgas för allmänt

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50. 19

ändamål återköpa gåfvan med det belopp, hvartill en evärdelig nyttjanderätt

kan uppskattas. Intill dess frågan om koncession för utnyttjande af enskilda

vattenfall i allmänhet blir afgjord, är det därför fortfarande af vikt att

få tydlig föreskrift om, att kongsådra ej nu bortkoncessioneras för all framtid.

De särskilda villkor, under hvilka koncessionen i förenämnda olika

fall bör beviljas, får liksom de fall, för hvilka koncession öfver hufvud

taget behöfver sökas, göras till föremål för särskilt öfvervägande. Den

utländska lagstiftningen lämnar härutinnan riklig vägledning och särskild!

förtjänar uppmärksammas ett norskt regeringsförslag rörande bland annat

koncession för förvärf af vattenfall, grufvor och skogar, hvilket förelagts

innevarande års storting. Frågor, som härvid kunna särskild! beträffande

grufvor, vattenfall eller torfmossar uppkomma, äro: i hvad mån och till

hvilken tidsutsträckning viss koncessionstid bör bestämmas; huruvida och

efter hvilka grunder det allmänna bör förbehålla sig inlösningsrätt under

koncessionstiden och rätt att vid dess slut öfvertaga anläggningen mot eller

utan ersättning; huruvida och i hvilken mån koncessionsafgift bör erläggas

eller föreskrift meddelas om fastställande af taxor eller andra bestämmelser

för uthyrning af elektrisk kraft eller om skyldighet för koncessionshafvaren

att på vissa villkor tillhandahålla kraft åt den kommun, där anläggningen

finnes; huruvida han tilläfventyrs bör iklädas vissa rimliga skyldigheter till

förmån för den i verket sysselsatta arbetspersonalen o. s. v.

I afvaktan på sakens definitiva afgörande bör en provisorisk lagstiftning

redan nu komma till stånd.»

Det är uppenbart, att statens uppgifter med afseende å näringslifvet i

mån af en stigande utveckling blifva mera komplicerade och svårlösta.

De blifva äfven mera omfattande, allt efter som nya krafter och värden

införas på samhällsmarknaden och åstadkomma rubbningar i faktiskt bestående

förhållanden och föreställningssätt.

Den viktiga frågan, huru våra vattenfall skola på bästa sätt tillgodogöras,

sammanhänger visserligen nära med vattenrättslagstiftningen i allmänhet

och med frågan om äganderätten till vattenfallen, men äfven oberoende

häraf uppställer sig i våra dagar spörsmålet om åtgärder för tryggandet

af viktiga samhällsintressen i fråga om vattenkraftens tillgodogörande.

I de ifrågavarande motionerna påyrkas nu, dels att åtgärder måtte vidtagas

för underlättandet af förvärfvet åt det allmänna af vattenkraft, dels ock

Utskottets

yttrande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande No;o 50.

att utnyttjande af vattenkraften måtte, i större omfattning än för närvarande

äger rum, göras beroende af vissa utaf det allmänna uppställda villkor.

I det förra syftet påyrkas af herr Staaff med flere den äfven vid nästlidet

års riksdag ifrågasatta ändringen i gällande expropriationslagstiftning, att

staten och eventuellt äfven kommuner må under de villkor, som kunna

finnas erforderliga, erhålla rätt till expropriation af vattenfall. I det senare

ändamålet påyrkar herr Lindhagen med flere utredning för stadgande af

koncession för förvärf och utnyttjande af vattenfall i allmänhet. Ilerr friherre

Palmstierna yrkar på utredning, i hvad mån koncessionssystemet bör tilllämpas

vid utbyggande af vattenfall samt anläggande af kraftstationer och

kraftnät för distribution af elektrisk energi. Herr Åkerlund påyrkar åtgärder

för fastställande genom det allmännas försorg, i samband med meddelande

af tillstånd till framdragande af kraftledningar öfver annans mark eller öfverbyggande

af kongsådra, af taxor för leverans af elektrisk energi eller

annan kraft samt utfärdande af bestämmelser för kraftstationers skötande

på ett i öfrigt för allmänheten betryggande sätt. Sistnämnda yrkande, i

hvad det icke afser kungsådra, har visserligen icke särskild! afseende

på tillgodogörande af vattenkraften utan hänsyftar på öfverföring af

kraft i allmänhet. Men då i vårt land energi i stor omfattning åstadkommes

genom vattenkraft, samt den medelst vattenkraft åstadkomna

energin å sin sida distribueras hufvudsakligen på elektrisk väg, får frågan

härom nära sammanhang med de af herr friherre Palmstierna och herr

Lindhagen med flere berörda. Den har äfven af dem behandlats.

Beträffande till en början herr Staaffs med flere yrkande angående

expropriation afl vattenfall för det allmännas behof tillstyrkte lagutskottet

nästlidet år enahanda yrkande, hvilket äfven biträddes af Andra Kammaren.

Utskottets motivering både följande lydelse:

»Det torde vara uppenbart, att det för staten och kommunen af olika

skäl ofta kan vara af synnerlig vikt att besitta erforderlig vattenkraft.

Så hafva t. ex. för att tillgodose statens järnvägars behof i detta afseende

af Biksdagen anvisats betydande medel. Och att städer och andra samhällen

förvärfva vattenkraft, som de för sina ändamål behöfva, är ju i vårtid

eu synnerligen vanlig företeelse.

För att underlätta möjligheten för det allmänna att, där så befinnes

behöflig!, åtkomma vattenfall, påyrka nu motionärerna, att expropriationsrätt

af dylika må kunna medgifvas staten och eventuellt äfven kommunerna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50. 21

Enligt 1 § af kungl. förordningen angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof den 14 april 1866 är, där Konungen pröfvar

nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet eller

inrättning, skall begagnas antingen till rikets försvar, till allmän väg, bro,

hamn eller lastningsplats, till torg eller gata i stad, till uttappning eller

sänkning af sjö, till strömrensning, farled eller annan vattenledning, till

allmän byggnad eller dylikt allmänt behof, ägaren pliktig att mot ersättning

afstå hvad för ändamålet fordras. Lagen, innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar den 27 juni 1902, medgifver expropriation

för framdragande af elektrisk ledning, förutom för någon orts

förseende med belysning eller drifkraft, äfven för beredande af drifkraft

åt industriell anläggning, om densamma blott pröfvas vara af större betydelse

för det allmänna; och i skrifvelse den 19 april 1907 har Kiksdagen

hos Kungl. Maj:t anhållit om framläggande för Riksdagen af förslag

till sådan ändring af sist berörda lag, att expropriation af jord må

medgifvas, utom för ledningarnas framdragande, jämväl för kraftstation,

dammfästen, vattenledningar och dylikt.

Enligt gällande rätt torde alltså expropriationsinstitutet öfverhufvud

icke kunna anses användbart såsom medel att enbart förvärfva vattenkraft.

Det råder emellertid enligt utskottets uppfattning icke något tvifvel därom,

att den omständigheten, att en naturlig kraftkälla, som kanske eljest skulle

ligga oanvänd, tvingas in i det allmännas tjänst, kan vara åt lika stor

betydelse för det allmänna, som månget sådant allmänt behof, för hvilket

expropriationsrätt nu är medgifven. Härtill komma äfven i betraktande

de af motionärerna framhållna särskilda skäl, som med olika styrka i olika

fall kunna tillkomma och tala för statens eller kommunens förvärf af

vattenfall. I detta hänseende vill utskottet åberopa ett uttalande af den

s. k. vattenfallskommittén i dess betänkande af den 17 mars 1903, där

den erinrar om den fara, som kunde ligga däruti, att de enskilda ägarna

af vattenfall åsatte den producerade vattenkraften ett sådant pris, att landets

fördel af att äga rik tillgång på dylik kraft ltomme att väsentligen

förringas. Kommittén framhåller, att denna fara skulle i många fall

kunna motverkas, om staten själf ägde vattenkraft, som den kunde upplåta

åt enskilda under nyttjanderätt för måttligt pris.

Utskottet anser sig äga så mycket mera skäl att nu förorda en utvidgning

af expropriationsrätten, på sätt motionärerna ifrågasatt, som

Kungl. Maj:t den 13 mars 1908 uppdragit åt en kommitté att verkställa

en revision af expropriationslagstiftningen samt därvid särskildt till be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

handling upptaga frågan om utsträckt tillämpning af expropriationsinstitutet,

äfvensom att i öfrigt efter verkställd utredning afgifva de förslag,

hvartill särskilda hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar rörande expropriation

kunde föranleda. Bland dessa framställningar, hvaraf fyra utgått

från Riksdagen, är äfven nästlidet års Riksdags skrifvelse angående revision

af gällande bestämmelser om ersättningsbeloppen vid expropriation,

hvilken revision alltså blir af praktisk betydelse äfven för den nu ifrågasatta

expropriationsrätten.»

Utskottet vidhåller lagutskottets nästlidet år sålunda uttalade mening.

Utskottet öfvergår nu till de öfriga ofvanberörda motionerna.

Utförande af dammbyggnad i vattendrag skall sedan gammalt i vårt

land föregås af offentlig myndighets pröfning. Enligt 20 kap. byggningabalken

af 1734 års lag skulle Konungens befallningshafvande äga att förordna

angående väckt fråga om byggande af ny kvarn. Och enligt 10 § i

förordningen den 30 december 1880 angående jordägares rätt öfver vattnet

å hans grund skall rätten bestämma, om och under hvilka villkor dammbyggnad

i vattendrag må inrättas, så att annans rätt ej må däraf

förnärmas. De allmänna intressen, som i detta sammanhang skola bevakas,

hafva hittills haft afseende endast å själfva vattnet, nämligen å

fiskens gång däruti eller å dess användande till allmän farled eller flottled.

År fråga om öfverbyggande af kongsådra, fordras enligt sistnämnda lag,

sådan densamma lyder enligt lagen den 20 oktober 1899, Konungens tillstånd.

En ganska vidsträckt rätt för staten att i fråga om vattenkraftens

användande reglerande ingripa har beredts genom den af motionärerna

berörda lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar, med däruti genom lagen den 31 augusti 1907

gjorda ändringar. I 2 § af denna lag stadgas följande: »Till någon utföra

elektrisk anläggning, där största effektiva spänningen öfverstiger tvåhundrafemtio

volt, räknadt, om jordledning användes, mellan eu ledning

och jorden och i annat fall mellan två ledningar, söke Konungens tillstånd

till företaget; dock vare sådant tillstånd ej erforderligt, där anläggningen

till hela sin sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård eller

under jordytan, ej heller där anläggning, som icke berör allmän väg eller

allmän farled, utföres på egen mark samt antingen afståndet från ledning,

som skall framdragas ofvan jordytan, till boningshus eller annan vid gård

uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård öfverstiger tjugu meter eller,

om dylik ledning skall framgå på mindre afstånd än nu är sagdt, ägaren

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

sådant medgifvit. -—- — Tillstånd, hvarom i donna paragraf sägs, må af

Konungen meddelas endast för viss tid, ej öfverstigande fyrtio år. Meddelas

det sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild

rätt, på hvilket sätt och under hvilka villkor anläggningen må utföras

och nyttjas.» Tillstånd, hvarom sålunda stadgats, erfordras alldeles

oberoende däraf'', huruvida vederbörande jordägare lämnat sitt samtycke till

anläggningens utförande eller expropriation för ändamålet påkallas. I 2 §

af Kungl. Maj:ts nådiga stadga om elektriska anläggningar för belysning

eller arbetsöfverföring den 31 december 1902 har föreskrifvits, att, utöfver

hvad i nyssberörda lag för vissa fall stadgats angående skyldighet för den,

som vill utföra elektrisk anläggning, att till anläggningen söka Konungens

tillstånd, sådan skyldighet skall åligga den, som vill framdraga elektrisk

ledning för belysning eller arbetsöfverföring inom område för vattentrafikled,

järnväg eller allmän väg. Tillståndet, som i detta fall brukar meddelas

tillsvidare, har sålunda endast afseende å ledning, i hvad den korsar

eller framgår utefter allmän trafikled. Tillstånd erfordras här oberoende

af om ledningen framdrages öfver eller under jorden. Särskilda säkerhetsföreskrifter

för utförandet och användandet af elektriska anläggningar hafva

meddelats förutom i nämnda stadga i en af kommerskollegium utfärdad

kungörelse af den 1 mars 1904.

Såväl år 1902 vid tillkomsten af omförmälda lag af samma år som vid förenämnda

1907 års lagändring gjordes gällande, att den fara, som vore förbunden

med anläggningar af ifrågavarande slag, säkrast och tillförlitligast skulle

förekommas genom koncession och därmed förbundna villkor och bestämmelser.

Genom koncessionsplikt skulle emellertid, framhölls vidare, jämväl

ett annat intresse upprätthållas, nämligen det statsekonomiska. Staten

borde förbehålla sig rätten att såväl genom uppställande af vissa bestämmelser

vid koncessionens meddelande och särskildt dess begränsning till

viss tid, som genom föreskrifvande af nya, utaf senare uppkomna samhällsbehof

dikterade villkor vid en utlupen koncessions förnyande på ett

tillfredsställande sätt reglera de viktiga allmänna intressen, som med den

elektriska kraftens utnyttjande vore förenade.

Innan utskottet går vidare, vill utskottet något beröra ett norskt

kommittéförslag af den 15 december 1908 för utredning af »sporsmaalet

om ändring i lovgivningen om elektriske kraftledninger», hvilket förslag

är ämnadt att ersätta den norska lagen »om Foranstaltninger till Ketryggelse

mod hare og Ulemper ved elektriske Anhrg» af den 16 maj

1896. Enligt detta förslag — väl att skilja från det norska kommitté
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

förslaget af den 4 maj 1907 angående »sporsinaalet om adgang til erlivervelse

af skog, bergverk eller vandfald» — fordras i allmänhet koncession

för anläggning af elektriska ledningar från kraftstationer af viss storlek,

såvida icke ledningarna skola nyttjas af kraftstationens ägare till eget bruk

och framgå öfver denne tillhörigt, till kraftstationen stötande område på

mindre än 1 kilometers afstånd från densamma. Yid meddelande af koncession

böra enligt detta förslag uppställas såsom villkor, att anläggningen

påbörjas och utföres inom närmare bestämda frister, samt att staten skall

äga rätt att på vissa villkor och på närmare angifvet sätt inlösa ledningarna

med tillbehör vid utgången af koncessionstiden eller, i händelse anläggningens

ägare afsäger sig koncessionen eller denna af annan

anledning upphör, då så sker. Därjämte kunna enligt förslaget i

koncessionerna upptagas bland annat följande villkor, nämligen: att

driften inom vissa gränser icke får afstanna eller inskränkas; att för

energien skall betalas ett maximipris, beräknadt att täcka produktionskostnaderna

jämte 10 procent förtjänst, och att i öfrigt priset skall i vissa

fall inom vissa gränser vara underkastadt vederbörande regeringsdepartements

eller kommunalstyrelses godkännande; att anläggningens ägare icke

utan regeringsdepartementets medgifvande får ingå i någon förening för

konstlad höjning af priserna å elektrisk energi i landet; att koncessionen

icke utan Konungens medgifvande får öfverlåtas; samt att intill 5 procent

af energien skall enligt särskilda bestämmelser och mot visst pris levereras

till staten och 5 procent till vederbörande kommuner.

Hvad angår det i herr Lindhagens motion framställda yrkande, att

vattenfall icke skola få förvärfvas utan offentlig myndighets tillstånd, anser

utskottet detta vara en för våra förhållanden alltför ingripande åtgärd,

som det allmänna intresset i det förevarande afseendet ej med fog kan

fordra. Likaså synes det utskottet såsom ett opåkalladt ingrepp i den enskildes

fria förfoganderätt öfver sin egendom att i allmänhet stadga koncessionsplikt

och koncessions villkor för utnyttjande af vattenfall, därest

kraften afses att användas endast på platsen och för ägarens räkning. Att

till stöd för ett motsatt åskådningssätt åberopa Korges föredöme synes

utskottet icke riktigt. I Korge har visserligen genom eu på förenämnda 1907

års norska kommittéförslag grundad kungl. proposition förelagts innevarande

års storting ett lagförslag af innehåll, att utan Konungens tillstånd ingen

annan än staten, norska kommuner och norska statsborgare skola kunna

förvärfva äganderätt eller nyttjanderätt till vattenfall å öfver 500 häst
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

krafter, samt att utan sådant tillstånd inga andra iin staten och norska

kommuner skola kunna förvärfva ock nyttja energi, frambragt af vattenkraft,

i större mängd än 500 hästkrafter. Men i motsats mot det ofvanberörda

norska förslaget till lag om koncession å elektriska ledningar har

denna lagstiftning afseende främst å själfva förvärfvet af vattenkraft och

att söka hindra det i Norge på detta område synnerligen mäktiga utländska

kapitalet att blifva ännu mäktigare.

Är åter fråga om vattenkraftens distribuering, framgår redan af den

ofvanberörda hos oss gällande lagstiftningen om elektriska anläggningar,

att man härutinnan i vårt land uppfattat saken annorlunda. Det synes

utskottet kunna ifrågasättas, om ej med hänsyn till konsumenternas och

det allmännas intresse någon utvidgning vore behöflig af de fall, där koncession

enligt denna lagstiftning erfordras, och som om, i den mån så kan

Tara fallet, vissa af de i de ifrågavarande motionerna framhållna önskemål

borde vinna beaktande. Man har, såsom förut nämnts, i fråga om

lagstiftningen rörande elektriska anläggningar fäst sig vid den fara,

som dylika anläggningar kunde föranleda. Ett alltför högt skattande,

vid tillkomsten af 1902 års lag i ämnet, åt därpå grundade synpunkter

föranledde, bland annat, den ofvanberörda lagändringen 1907. Någon

sådan fara ansåg man ej föreligga i fråga om under jorden framdragna

ledningar. Beträffande sådana ledningar synas emellertid samma intressen,

som, oafsedt faran, föranledt fordran på koncession, böra föranleda till sådan.

Anser man det vara ett behof för det allmänna att kunna reglerande

ingripa vid fråga om den elektriska energins distribuering, lärer detta

behof i allmänhet göra sig gällande oberoende af själfva det yttre medlet

därför.

I skrifvelse den 28 maj 1907 anhöll Biksdagen, att Kungl. Maj:t

måtte låta föranstalta om utredning, på hvilket sätt betryggande garantier

för kontraktsenligt utnyttjande af elektrisk energi skulle kunna genom

lagstiftning eller eljest beredas afnämare af sådan energi, samt i den mån

Biksdagens medverkan till lagstiftning i ämnet erfordrades, för Biksdagen

framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning. I denna

skrifvelse uttalas den förmodan, att det berörda viktiga ändamålet ej torde

kunna vinnas annorledes än på koncessionsvägen. Det riktas där äfven

uppmärksamheten på, hurusom man äfven i vårt land varit betänkt på att

efter utlandets föredöme i koncessionerna införa villkor af mera allmän

art, hvilka skulle kunna i särskilda afseenden betrygga såväl det allmännas

som konsumenternas intresse, men att ännu tvekan, huruvida dylika beBih.

till Biksd. Prot. 1909. 7 Sami. 49 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

stämmelser kunnat baseras på förenämnda lag om elektriska anläggningar,,

gjort sig så starkt gällande, att man dittills afstått från att i koncessionsbestämmelserna

införa några dylika villkor. I anledning af denna skrifvelse

inför emellertid numera Kungl. Majt i de ifrågavarande koncessionerna

följande bestämmelse: »Anläggningens innehafvare skall vara skyldig

iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans af elektrisk kraft

från anläggning af nu ifrågavarande slag, som framdeles kunna blifva af

Kungl. Maj:t utfärdade.»

Huru angeläget det emellertid, på sätt Riksdagen i denna skrifvelse

närmare framhållit, än må vara, att afnämare af elektrisk energi beredas

särskilda garantier för sin kontraktsenliga rätt gentemot t. ex. ny ägare

af en kraftkälla eller annan tredje man, kan det ej ens ur konsumentens

synpunkt vara tillfyllest, att blott ingånget kontrakt om leverans af viss

energi uppfylles. På sätt i de förevarande motionerna, särskildt i herr

Åkerlunds, framhållits, är det äfven af synnerlig vikt för konsumenterna,

att priset på den elektriska energien, oberoende af kontrakt, hålles inom

rimliga gränser, och att kraftstationerna ej afstannas eller upphöra att

vara leveransmässiga. Med den utsträckta användning denna energi numera

erhållit och med den fara för vattenkraftens och den elektriska kraftens

monopolisering, som är för handen och af motionärerna framhållits,

blir ett ingripande från statens sida i sådant syfte för industrien i allmänhet

och för landet i dess helhet ett alltmer framträdande behof. Ett

sådant ingripande skulle också, såsom motionärerna erinrat, öfverensstämma

med den staten tillkommande funktion med afseende å de enskilda järnvägarna.

Yisserligen måste det, såsom i vissa infordrade yttranden i anledning

af Riksdagens berörda skrifvelse framhållits, icke blifva utan

svårigheter att finna för olika föreliggande förhållanden lämpliga och

väl afvägda bestämmelser i sådant syfte. Dessa svårigheter, som i andra

länder öfvervunnits, lära dock ej heller för vårt land vara oöfverkomliga,

om ock förhållandena här äro delvis annorlunda, och därför utländska anordningar

på det förevarande området ej utan urskillning kunna här upptagas.

Att emellertid låta frågan, om visst pris för nyttjande af elektrisk

energi från en anläggning bör bestämmas eller ej, bero exempelvis däraf,

huruvida den ledning, som distribuerar kraften, framgår öfver eller under

jorden, synes utskottet knappast lämpligt. Då, enligt hvad förut framhållits,

fastställandet af sådant pris i allmänhet ansetts böra få formen af ett villkor

för koncession, synes utskottet i den omständigheten att pris väl bör fastställas

äfven där ledningarna äro underjordiska, föreligga en särskild an
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

ledning att, såsom ofvan skott, ifrågasätta, att äfven dylika ledningar underkastas

koncession. Å andra sidan lärer man i likhet med motionären

herr Åkerlund möjligen kunna framställa det spörsmålet, om ej ett fastställande

af pris hör äga rum icke blott vid leverans af elektrisk energi

■*— oberoende af hur den frambringas — utan äfven vid fråga om öfverförande

af annan därmed jämförlig kraft.

Huruvida vid meddelande af koncession å elektrisk anläggning eller

eljest äfven andra särskilda föreskrifter lämpligen böra lämnas, för att,

oberoende af kontrakt, trygga dels konsumenters af elektrisk energi eller

annan kraft, dels ock det allmännas intressen, därom tilltror sig utskottet icke

att göra något uttalande. En undersökning i sådant afseende synes emellertid

utskottet böra i samband med vidtagande af åtgärder för realiserandet

af här ofvan uttalade önskemål komma till stånd.

Hvad slutligen angår den i detta sammanhang berörda frågan om

vissa villkor för öfverbyggande af kungsådra har af herr Åkerlund yrkats,

att äfven i fall, där tillstånd till öfverbyggande af sådan meddelas, visst

pris måtte fastställas å den däraf frambragta energien äfvensom i öfrigt

bestämmelser träffas för allmänhetens betryggande. Het synes utskottet,

som om, därest koncession komme att i den omfattning, utskottet ofvan

ifrågasatt, erfordras för distribuering af elektrisk energi och därvid i

allmänhet fastställas visst pris för denna energi samt eventuellt andra

villkor meddelas för tillgodoseende af konsumenternas rätt, uppställande af

sådana villkor i samband med meddelande af tillstånd till öfverbyggande

af kungsådra knappast skulle få praktisk betydelse annat än, om den af

vattenkraften frambragta energien skall distribueras annorledes än på elektrisk

väg. I den mån emellertid en utsträckning af koncessionsfallen vid

fråga om öfverförande af elektrisk energi ej anses böra komma till stånd,

synes utskottet äfven böra undersökas, om ej de afsedda önskemålen böra

vinna beaktande vid meddelande af tillstånd till öfverbyggande af kungsådra.

Herr Lindhagen har beträffande kungsådra yrkat, att Riksdagen måtte

för sin del antaga ett särskildt tillägg till förordningen angående jordägares

rätt öfver vattnet å hans grund i syfte, att dylikt tillstånd måtte beviljas

endast på viss tid i sänder. Före tillkomsten af ofvannämnda lag den

20 oktober 1899 fick under inga förhållanden byggas i kungsådra. En

sådan regel ansågs emellertid nationalekonomiskt mindre välbetänkt. Därför

berättigades Kungl. Maj:t att efter noggrann pröfning af alla på saken

inverkande förhållanden härifrån å det allmännas vägnar medgifva undantag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

Hvilka åsikter man än må hysa om rätten till kungsådra och om kungsådrans

natur, synes så mycket vara uppenbart, att kungsådra icke kan

utnyttjas utan något slags disposionsrätt öfver den strand, där den framgår.

I allmänhet måste därför den af strandrätten härflytande vattenrätten

anses vara af ojämförligt större betydelse än rätten till kungsådra. Visserligen

lärer det vara en rätt för staten, som ju har att iakttaga det allmännas

intresse vid förfogande öfver kungsådra, att uppställa därför lämpliga

villkor. Också meddelas vid tillstånds lämnande till öfverbyggande af

kungsådra följande bestämmelse: »Dammägaren skall vara underkastad den

ytterligare inskränkning i rätten att tillgodogöra sig vattnet i kungsådra,

som kan föranledas af ny lagstiftning beträffande vattenrätten och därmed

sammanhängande ämnen». Emellertid skulle det med de stora kostnader,

som utbyggande af vattendrag kräfver, och med de svårigheter, som därmed

äro förbundna, enligt utskottets uppfattning icke vara lämpligt att härutöfver

till tiden begränsa strandägarens möjlighet att tillgodogöra sig kungsådran

och därmed utsätta honom för den stora förlust, som skulle kunna

följa af den däraf följande rubbningen i de förhållanden, efter hvilka han

med betydande uppoffringar inrättat sig. Att, om en sådan tidsbegränsning

stadgades, träffa betryggande och väl afvägda regler beträffande

rättsförhållandena vid tidens utgång, synes utskottet vara förenadt med

synnerligen stora svårigheter.

Af det ofvan anförda torde framgå, att utskottet icke kan, vare sig

i fråga om kungsådra eller eljest, tillstyrka någon sådan provisorisk lagstiftning

beträffande vattenfall, som under B) i herr Lindhagens m. fl.

ifrågavarande motion påyrkats.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa:

l:o) att Riksdagen, med anledning af herr Staaffs

m. fl. ifrågavande motion, måtte i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i

hvad mån och under hvilka villkor staten och eventuellt

äfven kommuner må erhålla rätt till expropriation

af vattenfall;

2:o) att det i herr Lindhagens m. fl. förevarande

motion under A) gjorda yrkande, såvidt det afser koncession

såsom villkor för förvärf af vattenfall, äfvensom

de i samma motion likaledes under A) samt i

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

herr friherre ralmstiernas ifrågavarande motion gjorda

yrkanden, i hvad desamma afse koncession såsom villkor

för utnyttjande af vattenfall annorledes än genom den

däraf frambragta kraftens distribution, ej måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda;

3:o) att Riksdagen, med anledning af de i herr

Åkerlunds och herr friherre Palmstiernas omförmälda

motioner samt i herr Lindhagens m. fl. motion under

A) gjorda yrkanden, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla

om utredning, huruvida koncession bör i vidare mån

än för närvarande är förhållandet fordras såsom villkor

för'' rätt till distribution af energi, frambragt af vattenkraft;
4:

o) att Riksdagen, med anledning af ofvan under

3) nämnda yrkanden, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla

om utredning, huruvida och i hvad mån i samband

med meddelande af koncession å kraftledningar, afsedda

för distribution af elektrisk energi, som frambragts

af vattenkraft, visst pris bör bestämmas för den

framförda kraftens begagnande och eventuellt äfven

andra villkor uppställas för behörigt tillgodoseende af

konsumenternas och det allmännas intressen;

5:o) att Riksdagen, med anledning af herr Åkerlunds

motion, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande,

huruvida vid koncession för distribuering af

elektrisk energi, frambragt annorledes än af vattenkraft,

samt eventuellt jämväl vid distribuering af annan kraft

äfvensom vid meddelande af tillstånd till öfverbyggande

af kungsådra föreskrift må lämnas om visst sådant pris,

som afses under 4 ro här ofvan, samt bestämmelser i

öfrigt meddelas till tryggande af allmänhetens och konsumenternas

rätt;

6:o) att det i herr Lindhagens m. fl. motion

under B) 2) gjorda yrkande om särskildt tillägg till

förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

grund i syfte, att koncession för öfverbyggande af

kongsådra beviljas endast för viss tid i sänder, icke

måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd; samt

7:o) att det i berr Lindhagens m. fl. motion

under B) 1) gjorda yrkande om provisorisk lagstiftning

ej heller måtte, försåvidt angår vattenfall, till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 April 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 1):

af herrar Trygger, Bidderbjelke, Magnuson, von Baumgarten och Åkerlund;
samt

af herrar af Ekenstam, Fahlén och Gezélius, hvilka hemställt,

att Riksdagen, med anledning af herr Staaffs m. fl. ifrågavarande

motion måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes

låta utreda, i hvad mån och under hvilka villkor rätt till förvärf genom

expropriation må utsträckas att gälla vattenfall, där så pröfvas för tillgodoseende

af allmänt behof nödigt.

Till stöd härför har anförts af herr af Ekenstam:

»Den utvidgning af expropriationsrätten, som herr Staaff m. fl. föreslår,

går, såsom af motiveringen synes, vida utöfver de principer, på hvilka

den nu gällande lagen är byggd. Efter min mening är det icke rådligt

att på det sättet utvidga expropriationsinstitutet. Men å andra sidan kan

jag icke undgå att finna, att de bestämmelser, som nu gälla beträffande

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

expropriation af vattenfall och därmed sammanhängande strandrätter med

hänsyn till nutida förhållanden äro alldeles för snäfva. Sin historiska förklaring

har ju detta i det förhållande, att vid tiden för expropriationslagens

tillkomst vattenkraften ingalunda hade samma betydelse som nu. Allt, hvad

vi nu hänföra till elektrisk kraft, var då okändt. Och ingen hade väl

då drömt om möjligheten att genom kraften ur våra vattenfall anordna

vår järnvägsdrift.

Men om man klart inser, att förhållandena äro afsevärdt ändrade

från tiden för lagens tillkomst och till nu, torde man också lätt finna,

att ändringar kräfvas i denna lag. Och om man anser, att grundprinciperna

i vår nu gällande expropriationsrätt äro riktiga, torde det vara

viktigt ordna så, att icke i samband med detaljändringarna också själfva

principerna bli ändrade.

Med min önskan att kunna bygga på den bestående rätten, vore det

enklast att fastslå denna önskan genom att framställa ett formuleradt lagförslag.

Men då en kommitté för närvarande arbetar med omredigering

af expropriationslagen, torde det vara rättast endast fästa Kungl. Maj:ts

uppmärksamhet å förhållandet»;

samt af herr Gezelius, med hvilken herr Fahlén instämt:

»Enligt kungl. förordningen angående jords eller lägenhets afstående för

allmänt behof den 14 april 1866, hvilken förordning innehåller de hufvudsakliga

bestämmelserna i gällande lagstiftning i ämnet, kan tillstånd till

förvärf genom expropriation meddelas endast för tillgodoseende af vissa

angifna allmänna behof samt afse jord eller lägenhet, hvars begagnande

pröfvas för sådant ändamål erforderligt.

Särskildt i fråga om elektriska ledningar och anläggningar hafva

sedermera vissa utvidgningar i lagstiftningen kommit till stånd. Den utveckling

af de tekniska möjligheterna att utnyttja vårt lands rika tillgångar

på vattenkraft, som särskildt under de senaste årtiondena försiggått och

måste antagas komma att ytterligare fortskrida, har ock vunnit Eiksdagens

beaktande i dess skrifvelse af den 30 april 1907 angående förslag till

sådan lagändring, att rätt till expropriation af jord må medgifvas jämväl

för kraftstationer, dammfästen, vattenledningar och dylikt.

Samma skäl synas följdriktigt motivera önskvärdheten af en utredning

rörande expropriationsrättens utsträckning att gälla äfven vattenfallet såsom

sådant för tillgodoseende af allmänt behof — åtminstone där det icke

af den enskilda företagsamheten tagits i bruk.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

En sålunda utsträckt expropriationsrätt bör emellertid med hänsyn

till den enskilda äganderätten grundas på samma hufyudprinciper, på hvilka

förenämnda lagstiftning livilar, och alltså medgifvas endast för tillgodoseende

af ett allmänt behof.

Att, såsom motionärerna ifrågaställt och utskottets utlåtande inrymmer,

utsträcka rätten till förvärf särskildt af vattenfall genom expropriation att

gälla för staten och eventuellt äfven kommun, där ett sådant förvärf

»för den allmänna hushållningen finnes nyttigt», kan sålunda icke godkännas

och synes icke ens följdriktigt kunna ifrågakomma utan en omläggning

af expropriationslagstiftningen i hvad den rör andra rättsobjekt

än vattenfall, hvilket emellertid icke af motionärerna ifrågasatts.

Att med nu angifna uppfattning ens eventuellt ifrågasätta någon särskild

rätt för kommun till expropriation af vattenfall står icke heller i

öfverensstämmelse med expropriationslagstiftningen i öfrigt, enligt hvilken

de allmänna intressen, för hvilkas tillgodoseende rätt till expropriation kan

medgifvas, kunna representeras äfven af annan än vare sig staten eller

kommun.»

Beträffande utskottets hemställan under 2):

af herr Lindhagen.

Beträffande utskottets hemställan under 3):

af herrar Trygger, af Ekenstam, Fahlén, Ridderbjelke, Magnuson, von

Baumgarten, Gezelius och Nyström.

Beträffande utskottets hemställan under 4) och 5):

af herrar Trygger, Ridderbjelke, Nyström och von Baumgarten;

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

samt af herr Fahlén, som med instämmande af herrar af Ekenstam

och Gezelius anfört:

»Då det af herr Åkerlund väckta förslaget synts mig förtjänt af beaktande

och närmare undersökning, har jag ansett, att utskottet bort

hemställa,

att Eiksdagen, med anledning af herr Åkerlunds motion ville hos

Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande,

huruvida vid koncession å elektriska kraftledningar visst maximipris bör

bestämmas för den framförda kraftens begagnande»;

äfvensom af herr Magnuson, som yttrat:

»I skrifvelse af den 28 maj 1907 till Kungl. Maj:t har Eiksdagen

redan anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning på h vilket

sätt betryggande garantier för kontraktsenligt utnyttjande af elektrisk

energi skulle kunna genom lagstiftning eller eljest beredas afnämare af

sådan energi m. m.

Då, såsom jag äfven inom utskottet anfört, sådan utredning redan är

af Kungl. Maj:t igångsatt; då distribuering af annan kraft än elektrisk

för närvarande icke torde hafva någon praktisk betydelse, da slutligen

tillstånd till öfverbyggande af kungsådra synes mig icke höra vid fråga om

anläggningar för kraftdistribution förknippas med andra villkor än som

vid vattenkraftsanläggningar i öfrigt böra förekomma, har jag ansett, att

herr ivkerlunds motion n:o 2, friherre Palmstiernas motion n:o 16 och

herr Lindhagens m. fl. motion n:o 112 äfven i nu ifrågavarande punkter

icke böra till någon Eiksdagens åtgärd föranleda».

Beträffande utskottets hemställan under 6):

af herrar Zetterstrand, Pettersson från Södertälje, Lindhagen, Jansson

i Edsbäcken, grefve Hamilton och Karlsson i Fjöl, hvilka anfört:

»På ofvan i herr Lindhagens m. fl.:s motion angifna skäl (sid. 17—19)

hemställa vi,

att Eiksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, intill dess ny

vattenrättslagstiftning kommit till stånd, vid meddelande af tillstånd till

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 49 Käft. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

byggande i kongsådra göra sådan begränsning af tiden för tillståndet, som

kan för olika fall anses vara af förhållandena påkallad».

Beträffande utskottets hemställan under 7):

af herr Lindhagen.

Herrar Budebeck, Gustaf Andersson, Bergendahl, Widén och Ersson

hafva begärt få här anteoknadt, att de icke deltagit i behandlingen af

detta ärende inom utskottet.

Tryckt hos P. Palmqnists Aktiebolag, Stockholm 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.