Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 51

1909-04-23 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:51, Lagutskottets Utlåtande N:o 51

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

1

N:o 51.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1909, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om dels stadgande af

koncession för förvärf och utnyttjande af skogar af

större omfattning m. m., dels ock lagstiftning angående

skyldighet för ägare till skogar af större omfattning att

å dem införa uthålligt skogsbruk m. m.

Lagutskottet liar till behandling i ett sammanhang förehaft två

särskilda inom Andra Kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner,

nämligen n:r 112, i hvad densamma afser skogar och torfmossar af

större omfattning, af herrar Carl Lindhagen, Nils Persson, Ernst Blomberg'',

Bernh. Eriksson, A. Thylander, Gustaf Strömberg, Herm. Lindqvist,

Sven Linders, Värner Rydén, Hjalmar Branting, F. TV. Thorsson, O. H.

Waldén, Knut Tengdahl, V. A:son Berg, L. J. Carlsson, J. Hasselquist,

Viktor Larsson, G. A. Rundgren, Ernst Söderberg, Johan Forssell, C. G.

Lindley, J. Th. Johansson, J. A. Wallin, Joh. Åberg, E. C. Kropp,

Emil Kristensson, Aug. Nilsson, C. E. Svensson, E. A. Lekscll, Sven

Persson, K. A. Borg, A. C. Lindblad, E. Palmstierna, N. Edv. Lindberg,

Hj. Rissén och A. J. Christiernson, samt n:r 116, af herrar Carl Lindhagen

och Rob. Karlsson.

Förenämnda motion n:r 112, har af utskottet, i hvad den angår

grufvor, öfverlämnats till behandling af sammansatta stats- och lagut"

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 50 Höft. (N:o 51.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Herr Lindhagens

m. fl,

motion

n:r 112.

skottet och, i hvad den angår vattenfall, behandlats i annat denna dag

af utskottet afgifvet betänkande.

Uti motionen n:r 112 i dess nu förevarande del hafva herrar

Lindhagen m. fl. hemställt:

att Riksdagen ville:

A) hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad mån och

under lxvilka villkor genom lag bör stadgas koncession för förvärf och

utnyttjande af skogar af större omfattning och torfmossar af större

omfattning,

samt framläggande snarast möjligt af det lagförslag, hvartill detta

öfvervägande kan föranleda;

B) i afvaktan på nämnda lagstiftning för sin del antaga provisoriskt

en lag om att Konungens tillstånd i vissa fall erfordras i angifna

afseenden.

Till stöd för berörda hemställan har anförts:

»På det utvecklingsstadium, hvari jordfrågan för närvarande behnner

sig hos oss, kan man där urskilja två hufvudspörsmål. Det ena

är ombesörjandet af jordbruk och bostäder, det andra socialisering af de

naturtillgångar, vid hvilka ett gemensamt allmänt intresse äro knutna,

nämligen skogar, grufvor, vattenfall, torfmossar äfvensom större fiskevatten.

Det senare af dessa två ämnen är nu så pass genomdiskuteradt,

att tiden bör vara inne att söka få ett mera enhetligt grepp på detsamma.

Hvad man redan af nutiden minst kan begära är att, utan hämmande band

på det sunda näringslifvet, dels förebygga de skador, som tillskyndas

näringarna och andra allmänna intressen genom ett obundet enskildt

monopol till dylika naturrikedomar och dels förbehålla framtidens människor

utvägar att på detta fält ordna sig efter sina behof och önskningar.

Ett mål måste visserligen vara att förvandla dessa naturtillgångar till

allmän egendom. I den mån detta ej ännu kan eller bör ske, återstår

dock, såsom många gånger blifvit framhållet, att utöfva någon kontroll

genom statskoncession.

Skogar.

Arbetet för nydaning inom skogsbruket behärskas ännu lika väl

som inom jordbruket på ett ödeläggande sätt af den privaträttsliga uppfattningen,

som skapats af de gamla frihandelsteorierna och med gladt mod

offrar innehållet för formen. Liksom man ofta med ruinerande kostnader

för de enskilde söker bereda dem nya jordbruk men låter mångfaldigt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

3

ilera färdiga jordbruk gå under, på samma sätt inriktas ansträngningarna

på att skapa skog på skogsmarker, sedan de blifvit skötlade på skogskapitalet,

under det att ingenting får göras emot sköflingarna själfva.

Vid trenne riksdagar (1903, 1907 och 1908) väcktes förslag, att

iigare af skogar af mera betydande omfattning måtte åläggas att å dem

införa uthålligt skogsbruk. Vid alla tre tillfällena bifölls förslaget visserligen

af Andra Kammaren, men det förkastades af den Första och någon

ansats till regeringsinitiativ har icke någODsin förnummits. Till stor

del beror denna utgång, utom af inflytandet från privata intressen

äfven därpå, att det anses vara en okränkbar privaträtt att få förstöra

skogskapitalet till skada för land och folk. Endast för tvånget af ett

riksdagsbeslut anses man nödgas vika.

Men ibland hjälper icke ens detta. Riksdagen begärde år 1903

lagstiftning mot, att de till fidekommissegendomar hörande skogar utsattes

för sådan behandling, att därigenom skogskapitalets fortfarande

afkastningsförmåga i vissa delar af landet äfventyrades. Denna skrifvelse

har från jordbruksdepartementet öfverlämnats till justitiedepartementet

och hvilar där utan märkbar åtgärd. Under tiden må dessa skogar på

många håll gärna nedhuggas. Att det är en särdeles brådskande sak

att förekomma detta, synes icke någon tänka på.

Vid förra riksdagen föreslogs en framställning till Kungl. Maj:t

att efter verkställd utredning särskilt genom skogsvårdsstyrelsernas

sammankallande till gemensamma öfverläggningar måtte utarbetas och

framläggas förslag till erforderliga ändringar i lagstiftningen om vården

af enskildes skogar. Denna framställning ledde ej till något. Men nu

nyligen har på enskildt initiativ dessa styrelser haft ett gemensamt möte

i enahanda ändamål. Af de talrika motioner, som väcktes vid detta

möte, var det egentligen endast ett par tre, som riktade sig emot

själfva sköflingen af skogskapitalet. Och just dessa blefvo afslagnautaf

mötet. Detta är också betecknande för det härskande åskådningssättet.

Det behöfves någon hänsyn för skogen, denna rikedomskälla både

för vår ekonomiska och andliga kultur. Förvärf af skog i afsevärd

utsträckning bör därför icke medgifvas utan garantier mot missbruk.

Förvärfvets giltighet bör därför vara beroende på offentligt medgifvande

(koncession). Villkoren kunna väsentligen tjäna tre olika ändamål.

Villkor kunna sålunda uppställas i syfte att förekomma skogens sköflande

eller utnyttjande i öfrigt på ett skadligt sätt. Vidare kan hänsyn böra

tagas till att gagnet af skogen kommer den ort till godo, där skogen

är belägen, hvilken hänsyn kan föranleda begränsningar i främlingars

förvärfsrätt. Slutligen kan det vara af vikt, att det allmänna, stat eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N;o 51.

kommun, förbehålles rätt att öfvertaga skogen antingen omedelbart

(förköpsrätt) eller i någon viss framtid.

Ansatser till en sådan koncession förekommer redan i vår lagstiftning.

Lagförklaringen den 3 oktober 1829 innehöll sålunda förbud

för utländsk undersåte, att utan Konungens tillstånd få förvärfva och

besitta fast egendom i riket, hvilket särskilt bör ha betydelse för

skogsförvärf. Aktiebolagskommittén bar i sitt år 1908 afgifna betänkande

framlagt bland annat ett lagförslag, enligt hvilket, i anledning af en

Riksdagens framställning, äfven svenska bolag skulle vara underkastade

dylik koncession, när i bolagsordningen binder ej är satt för utländing

att förvärfva aktier i bolaget.

Lagen af år 1906, rörande förbud i vissa fall för bolag eller förening

att förvärfva fast egendom inom norra delarna af riket, innefattar i

själfva verket också en koncessionslag för förvärf särskilt af skogsfastigheter.

Lagen går visserligen å ena sidan ännu längre, genom

att den lägger tonvikten på förbudet. Men den medger å andra sidan,

att Konungen kan gifva tillstånd till förvärf på grund af särskilda förhållanden.

Å andra sidan medgifves, att viss hemman tillhörig skogsmark

(utskog) må kunna obetingadt förvärfva^. Detta lagens innehåll

förklaras däraf att den närmast afser att skydda själfva jordbruket på

skogsfastigheterna.

Men äfven förenämnda undantag i 1906 års lag för utskogar kar

blifvit angripet. Andra Kammaren har senast år 1908 för sin del beslutat,

att äfven förvärfvet af dessa utskogsområden skulle förbindas

med det koncessionsvillkoret, att det allmänna, i första rummet kommun

och därnäst staten, skulle få förköpsrätt.

Det är uppenbart, att det behöfves en särskild lag om förvärf af

fast egendom och särskildt om förvärf af skogsfastighet, som reglerar

förhållandena ur ofvan angifna synpunkter. På 1850-talet var frågan

äfven uppe såvidt rörde utländingars förvärf, men saken förföll då. Det

af lagberedningen upprättade förslag till jordabalk innehåller ej något

i detta afseende.

Torfmossar.

Från år 1900 och de följande åren härleda sig statsmakternas

omedelbara omsorger att befordra tillgodogörandet af den rikedom, som

ligger i vårt lands torfmossar. Man ser i dessa vår framtids stenkolslager.

Jordbruksministern yttrade 1901 till statsrådsprotokollet, att få

frågor voro af så mycken betydelse för vårt lands ekonomiska framtid,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutslcottets Utlåtande N:o 51. 5

som den om tillgodogörandet för industriella och kommunikationsändamål

af den i landets torfmossar befintliga bränsletillgång. Det gällde därföre

att med all kraft arbeta för undanröjandet af de tekniska och

ekonomiska svårigheterna, som stode i vägen. Äfven 1902 års Riksdag

framhöll, hurusom målet vore, att torfven skulle blifva ersättningsmedlet

för stenkol och ved. Därigenom skulle landet särskildt få en lättnad i

den outhärdliga tungan att hämta bränsle från andra länder, hvilket

ock satte oss i ett farligt beroende. Det gällde sålunda att uppamma

eu omfattande torfindustri för tillverkning af bränntorf och torfkol samt

framställande af torfströ.

De åtgärder, som hitintills från statens sida vidtagits, äro anställandet

af torfingenjörer och torf assistenter, understöd till en torfskola

för utbildande af instruktörer och förmän samt inrättande af en lånefond

för torfindustriens befrämjande. Under är 1906 ansåg man sig

kunna beräkna antalet torfströfabriker till 120 och antalet bränntorfsfabriker

till 81.

Under det man sålunda går framåt i utnyttjandet af torfmossarne

samt alltmer öfvervinner de tekniska och ekonomiska svårigheterna,

kommer man sannolikt förr eller senare till en tidpunkt, när torfmossarne

få ett afsevärdt spekulationsvärde. Då inträder äfven här behofvet likaväl

som vid grufvor och vattenfall att staten kan reglera förhållandena,

så att ej detta bränsle oskäligt fördyras för näringarne och den stora

allmänheten genom uttagandet af oskäliga spelculationsvinster.

Nu kan det möjligen sägas, att behofvet af en sådan kontroll ännu

icke yppat sig på detta område. Men detta beror på, att ett sådant

behof sällan plägar få göra sig gällande, förrän man står inför ett mer

eller mindre för sent. Kunna torfmossarna verkligen få den omdanade

betydelse för vårt lands ekonomi, som man drömmer om, så är det tillrådligast

att se sig före i tid.

Dessa synpunkter beträffande torfmossarna gjorde sig gällande

inom Andra Kammaren vid behandling den 13 april 1907 af en proposition

om försäljning af en staten tillhörig torfmosse. Förslaget afslogs

af kammaren efter votering.

De särskilda villkor, under livilka koncession i förenämnda olika

fall bör beviljas, får liksom de fall, för hvilka koncession öfverhufvud

taget behöfver sökas, göras till föremål för särskildt öfvervägande. Den

utländska lagstiftningen lämnar härutinnan riklig vägledning och särskildt

förtjänar uppmärksammas ett norskt regeringsförslag rörande bland

annat koncession för förvärf af vattenfall, grufvor och skogar, hvilket

förelagts innevarande års storting. Frågor, som härvid kunna särskildt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Utskottets

yttrande.

beträffande grufvor, vattenfall eller torf mossar uppkomma, äro: i hvad

mån och till hvilken tidsutsträckning viss koncessionstid bör bestämmas;

huruvida och efter hvilka grunder det allmänna bör förbehålla sig

inlösningsrätt under koncessionstiden och rätt att vid dess slut öfvertaga

anläggningen mot eller utan ersättning; huruvida och i

hvilken män koncessionsafgift bör erläggas eller föreskrift meddelas

om fastställande af taxor eller andra bestämmelser för uthyrning af

elektrisk kraft eller om skyldighet för koncessionshafvaren att på vissa

villkor tillhandahålla kraft åt den kommun, där anläggningen finnes;

huruvida han tilläfventyrs bör iklädas vissa rimliga skyldigheter till

förmån för den i verket sysselsatta arbetspersonalen o. s. v.

I afvaktan på sakens definitiva afgörande bör en provisorisk lagstiftning

redan nu komma till stånd.»

Utskottet har i ett annat denna dag afgifvet utlåtande i anledning

af ifrågavarande motion, i hvad den afser vattenfall, framhållit, att

utskottet ansett det skulle vara ett alltför vidtgående ingrepp i den

enskilda handlingsfriheten att stadga koncession för förvärf af vattenfall

eller för utnyttjande däraf annorledes än för kraftdistribuering. För

sistnämnda ändamål hafva alldeles särskilda skäl redan föranledt ett

koncessionsförfarande.

Beträffande ändamålet med den föreslagna koncessionen i fråga

om skogar hafva motionärerna anfört, att därmed skulle hufvudsakligen

åsyftas att förekomma skogens sköflande och utnyttjande i öfrigt på

ett skadligt sätt, att garantera, att gagnet af skogen komme den ort

till godo, där densamma vore belägen, samt att det allmänna kunde

förbehållas rätt att förr eller senare öfvertaga skogen.

Motionärernas ifrågavarande yrkande synes utskottet stå i uppenbar

strid med de principer, som kommit till uttryck i den hittills i vårt

land bestående rättsordningen. Vare sig staten vill förvärfva skog eller

annan egendom synes detta böra försiggå på ett i den enskildes rätt

mindre ingripande sätt än genom att helt enkelt såsom ett koneessionsvillkor

förbehålla sig den egendom, som önskas förvärfvad. Och vill

man öfverhufvud med motionärerna åstadkomma ett bättre utnyttjande af

vårt lands skogstillgång, torde äfven detta enligt utskottets mening kunna

ske genom vida lämpligare medel än fastställande genom offentlig myndighets

försorg vid hvarje ifrågakommande förvärf af särskilda villkor, som

skola gälla för utnyttjande af förvärfvets föremål. Utskottet kan icke

föreställa sig, hur någon myndighet skall kunna vara i stånd att på ett

ens tillnärmelsevis tillfredsställande sätt handhafva en så vidtgående

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

7

uppgift. Att i den omfattning, motionärerna begära, tillägga statens

organ en dylik uppgift, synes utskottet vara att öfverskatta den förmåga,

som skäligen kan tillkomma dessa organ. i)å motionärerna till stöd för

ett sådant koncessionsförfarande, som det bär begärda, åberopa gällande

lagstiftning angående skyldighet för utlänning, hvilken här i landet

vill förvärfva fast egendom eller eljest här förvärfva vissa rättigheter,

att därtill söka särskildt tillstånd, synes utskottet detta icke riktigt.

Beträffande det af motionärerna åberopade norska förslaget i det föreliggande

ämnet är detta, hvilket för öfrigt tillkommit hufvudsakligen

för att hindra utlänningar att slå under sig i förslaget åsyftad egendom,

ännu icke af norska stortinget antaget, utan har detsamma som bekant

stött på synnerligt motstånd i Norge.

I den ifrågavarande motionen yrkas vidare på koncession för förvärf

och utnyttjande af torfmossar af större omfattning. Koncessionen

vore här, enligt motionärernas förmenande, erforderlig för att hindra

från torfmossarna erhållna produkters oskäliga fördyrande för näringarna

och den stora allmänheten genom uttagande därur af oskäliga spekulationsvinster.

Arbetet på att bearbeta våra torfmossar och göra fruktbringande

den tillgång, som däri anses ligga, har i senare tider fortgått med så

mycken ifver, som det i vårt kapitalfattiga land varit möjligt. För att

befordra detta arbete och understödja torffabrikationen och torfindustrien

hafva också statsmakterna iklädt sig betydande uppoffringar. Ännu

torde dock åtskilligt vara att göra för erhållande af lämpligare och

enklare metoder för torfvens tillgodogörande. Det synes utskottet utom

allt tvifvel, att sådana åtgärder, som de nu af motionärerna påyrkade,

skulle synnerligen skadligt inverka på det arbete, som sålunda bedrifves,

och på den så välbehöfliga företagsamhetslusten på detta område, hvilken

naturligen måste förlamas, i den mån den saknar utsikt till ersättningför

gjorda uppoffringar. Under sådana förhållanden kan utskottet icke

tillstyrka motionärernas förslag i den förevarande delen, hvilket för

öfrigt drabbas af samma hufvudanmärkning, som utskottet ofvan riktat

mot motionärernas förslag beträffande skogar. I hvarje händelse hvila!- tillsvidare torfmossarnas nyttiggörande till bränsle på den förutsättningen,

att detta skall betinga ett billigare pris än prisen på stenkol och ved.

Möjlighet att af torfmossarna uttaga någon sådan spekulationsvinst, som

den, hvarom motionärerna tala, synes därför redan på förhand hafva

erhållit en viss naturlig begränsning. År fråga om frambringande

medelst torf af elektrisk eller annan energi, som skall öfverföras från

ort till annan, har utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande hem
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande No 51.

ställt om åtgärders vidtagande för fastställande genom det allmännas

försorg af visst pris på denna energi. Härutinnan skulle alltså erbjuda

sig en särskild möjlighet för staten att i vissa afseenden förhindra en sådan

verkan af den fria förfoganderätten öfver mossarna, som den af motionärerna

befarade.

Herrar Lind- Uti ofvannämnda motionen n:o 116 hafva herrar Lindhagen och

hagens och Xarlsson hemställt:

Karlssons .

motion att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för

>i.o no. Riksdagen af förslag till lagstiftning, hvarigenom:

l:o) bolag och enskilda personer, som äga skogar af mera betydande

omfattning, åläggas att å dem införa uthålligt skogsbruk;

2:6) expropriation må under vissa förutsättningar kunna äga rum

från dylika skogskomplexer för bildande af kommunalskogar.

Ifrågavarande hemställan har motiverats på följande sätt:

»Hen företeelsen, att landets skogar samlas i större komplexer på

enskildes händer, är icke utan sina betydande olägenheter, som allmänt

anses påkalla ett ingripande.

Sålunda har en lag utfärdats, som alldeles förbjuder förvärf af

skog i vissa trakter i den mån skogen är behöflig för jordbruket. I

en annan motion af denna dag har ifrågasatts, att annat förvärf af

skogsmark i större omfattning skall vara underkastadt offentlig kontroll

genom koncession.

Men äfven sådana större skogskomplexer, som redan samlats i

enskildes ägo, kräfva lika fullt lagstiftningens uppmärksamhet. Dithän

syftar norrlandskommitténs förslag om expropriation af odlingsmark på

sådana skogsområden. Dit höra jämväl åtgärder med afseende på tillgodogörandet

af själfva skogsafkastningen, hvilken fråga är meningen

att i ett par afseenden upptaga i denna motion.

Sålunda har vid riksdagarna 1903, 1907 och 1908 Andra Kammaren

uttalat sig för en lagstiftning, hvarigenom bolag och enskilda

personer, som äga skogar af mera betydande omfattning, åläggas att å

dem införa uthålligt skogsbruk, kvilket däremot afvisades af Första

Kammaren. Då i brist på en sådan lagstiftning stor förödelse årligen

äger rum och landets skogskapital mångenstädes i hög grad äfventyras

är det en skyldighet att ständigt påminna om saken till dess någon

gång omsider ett riksdags- eller regeringsinitiativ kommer till stånd.

Fn annan olägenhet med dylika större skogskomplexer är, att de,

såsom erfarenheten alltför tydligt visat, hindra eller rent af ödelägga

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 9

ett sjelfständigt och Blindt näringslif för skogsbygder där dylik enskild

skogsbesittning innefattar monopol på eu öfvervägande del af

traktens skogsmark. Angelägenheten att vid sidan af statsskogarrie

bilda kommunalskogar är därför särskilt för sådana trakter af påfallande

vikt.

Riksdagen år 1904 begärde också eu civil lagstiftning, som kunde

bereda delägare i häradsallmänningar möjlighet att få med allmänningen

för framtiden införlifvad mark, som blifvit för sådant ändamål inköpt,

samt kommuner, korporationer, byalag samt stiftelser och fonder, som

afse allmänt ändamål, möjlighet att genom inköp af skogsmark eller

annorledes bilda, bibehålla och utvidga gemensamhetsslcogar. Det bär

äfven för ändamålet föreslagits anslag eller lån af allmänna medel. För

denna saks genomförande kräfves emellertid dessutom, såsom vid mer

än ett tillfälle framhållits, rätt till expropriation i erforderliga fall, detta

särskildt för sådana trakter, där privatmonopol till den hufvudsakliga

skogsmarken förefinnes. Förslag till en sådan lagstiftning är förelagd

innevarande års norska storting, och förebilder därtill finnas dessutom

exempelvis från mellaneuropeiska skogstrakters kommunalpolitiska historia.

»

I anledning af eu vid nästlidet års riksdag af herr Carl Lindhagen

afgifven motion med enahanda yrkande, som det nu i ifrågavarande

motion n:o 116 punkt 1 gjorda, yttrade 1908 års lagutskott

följande:

»Den af motionären nu gjorda framställningen om uthålligt skogsbruk

å enskilda större skogar torde äga en förebild i det af 1896 års skogskommitté

framställda förslaget om skyldighet för bolag eller enskild

person, som ägde skogsmark, hvilken i areal uppginge i Kopparbergs,

Gäfleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län till 3,000 hektar eller

däröfver samt i öfriga delar af riket, för hvilka lagen angående vård

af enskildes skogar skulle gälla, till 1,500 hektar eller däröfver, att för

tillsyn öfver skogens ordentliga skötsel och vård hafva såsom skogsförvaltare

anställd en forstligt bildad man samt att årligen till skogsvårdsstyrelsen

i länet ingifva enligt fastställdt formulär affattad uppgift

å skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel, äfvensom den under nästförutgångna

år verkställda afverkningens belopp. Dessa kommitténs

förslag upptogos emellertid icke af Kungl. Maj:t och blefvo icke heller

af Riksdagen antagna. Redan 1903 afslog äfven Riksdagen af motionären,

jämte annan, gjorda framställningar i enahanda syfte som den nu förevarande.

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 7 Sami. 50 Höft. 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Såsom utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande framhållit,

kan väl knappast den år 1903 tillkomna lagstiftningen angående enskilda

skogar betraktas annat än som ett steg i riktning mot en

bättre skogshushållning i vårt land, om ock ett synnerligen betydelsefullt

sådant. Mycket är otvifvelaktigt ännu att göra för förbättning

af skogsvården. Ett närmare studium af förevarande ämne gifver

emellertid vid handen, att den öfverafverkning af skog, som hos oss

kunnat konstateras, och de beklagligaste förgripelserna mot skogen i

allmänhet inträffat å de mindre skogsägarnes marker, medan de enskilda

större skogskomplexerna och kanske särskildt bolagens skogsmarker varit

minst utsatta för öfverafverkningen och ofta fullt rationellt skötta.

Detta förhållande vitsordas af skogsvårdsstyrelsernas berättelser, som

äfven upplysa, att dessa styrelsers ingrepp i de allra flesta fall gällt

rofhyggen å mindre skogar. Då man går att vidtaga vidare åtgärder

för att förhindra skadlig öfverafverkning, synes man alltså hafva att

vända sig i främsta rummet mot de mindre skogsegendomarna och

endast i sammanhang därmed till den öfriga skogsmarken. Att de nu

föreslagna åtgärderna ej gälla lika för alla, synes utskottet därför vara

den förnämsta anmärkningen mot motionärens förslag.

Skogshushållning efter uthållighetsbruk synes vidare utskottet

vara ett ganska sväfvande begrepp, som lämnar rum för olika tydningar.

Det torde vara synnerligen svårt att i vårt land med dess olika

klimatiska förhållanden fixera detta begrepp på ett fullt rättvist sätt

och med behörigt hänsynstagande till alla omständigheter i fråga om

olikhet i sistnämnda förhållanden samt i skogens och markens beskaffenhet,

olika omloppstider, olika brukningssätt och olika behof. För fastställandet

af de föreslagna hushållningsplanerna och för handhafvandet

öfverhufvud af eu sådan lagstiftning som den ifrågasatta skulle därför

erfordras icke blott en stadgad erfarenhet utan också noggrann sakkunskap.

Härför samt för öfvervakningen och kontrollen skulle tagas

i anspråk en talrik och kostsam tjänstemannapersonal, hvarpå kanske

tillgång åtminstone för närvarande icke utan svårighet skulle erbjuda

sig. Att i allt fall de föreslagna bestämmelserna, hvilka enligt motionärens

förslag endast skulle afse vissa större arealer, lätt skulle kunna

kringgås, ligger för utskottet i öppen dag.

Slutligen vill det synas utskottet, som om de nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna

knappast skulle kunna annat än få karaktären af

en undantagslagstiftning mot de större skogsägarna och skogsindustriidkarne.

Eu dylik förefaller i fråga om dem desto mindre motiverad,

som, på sätt förut nämnts, de större skogarna ovedersägligen äro de

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

bäst vårdade, och densamma ej heller såsom i fråga om skogslagarna

för Norrbotten, Västerbotten och Gottland påkallas af klimatiska förhållanden

eller såsom i fråga om t. ex. fideikommisskogarna af fideikommissarien8

plikt att åt efterkommande innehafvare bevara den egendom,

hvartill han har blott ett slags nyttjanderätt.))

Utskottet vidblifver den sålunda af 1908 års lagutskott uttalade

mening.

Med anledning af det i sistberörda motion under punkt 2 gjorda

yrkande om expropriation för bildande af kommunalskogar vill utskottet

erinra, hurusom i motioner vid 1907 och 1908 års riksdagar

hemställdes om förslag till lag i syfte att kalmarker och annan ödelagd

skogsbördig mark måtte kunna genom expropriation förvärfvas åt det

allmänna för att skog därå måtte kunna odlas och för framtiden

skyddas. År 1907 bifölls denna framställning af Andra Kammaren,

men afslogs af den Första. År 1908 afslogs på lagutskottets hemställan

samma framställning af båda kamrarna. Utskottet anförde i sitt utlåtande,

att enligt utskottets uppfattning expropriationsrätten vore en rätt

för undantagsfall, hvilken borde tillgripas endast där ett starkt offentligt

intresse påkallade dess anlitande, samt att, då någon svårighet för det

allmänna att genom frivillig öfverenskommelse med jordägaren kunna

förvärfva kalmarker för skäligt pris icke torde hafva visat sig, anledning

icke kunde föreligga att gifva det allmänna en generell rättighet att

så starkt ingripa mot den enskilde som påyrkades. Hvad lagutskottet

sålunda anförde, anser utskottet tillämpligt äfven å motionärernas nu

gjorda framställning, som visserligen blott afser skapande af kommunalskogar,

men det icke endast af kalmarker utan af skogsmark i allmänhet

af mera betydande omfattning. I anledning häraf vill utskottet endast

tillägga, att expropriation helt visst skulle ställa sig såsom ett för

kommunerna i allmänhet alltför dyrt medel att åtkomma växande skog.

På grund af hvad sålunda och förut härofvan anförts, får utskottet

hemställa,

l:o) att herr Lindhagens m. fl. uti omförmälda

motion n:o 112 under A) gjorda yrkande, i hvad det

afser koncession för förvärf och utnyttjande af skogar

af större omfattning, icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

2:o) att herr Lindhagens m. fl. i samma motion

likaledes under A) framställda yrkande om koncession

lör förvärf och utnyttjande af torfmossar af större

omfattning icke måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda;

3:o) att det i herr Lindhagens m. fl. omförmälda

motion under B) gjorda yrkande om provisorisk lagstiftning

ej heller måtte, i hvad densamma skulle

afse skogar och torfmossar, till någon Riksdagens

åtgärd föranleda;

4:o) att herrar Lindhagens ocli Karlssons i motionen

n:o 116 under 1) framställda yrkande angående

lagstiftning om åläggande för bolag och enskilde,

som äga skogar af mera betydande omfattning, att å

dem införa uthålligt skogsbruk icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda; samt

o:o) att herrar Lindhagens och Karlssons i sistnämnda

motion under 2) gjorda yrkande om lagstiftning,

hvarigenom expropriation måtte under vissa

förutsättningar kunna äga rum från ofvan under

4:o omnämnda skogskomplexer för bildande af kommunalskogar,

ej heller måtte föranleda någon Riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 23 april 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

13

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 1):

af herrar Lindhagen och Karlsson i Fjät, hvilka anfört:

»Nödvändigheten af kontroll på utnyttjandet af våra skogar är

numera erkänd. Man har gjort en början därtill genom att bilda allmänna

skogar samt öfva uppsikt öfver enskilda skogar genom skogsvårdslagar.

Det gifves emellertid äfven en annan väg, som helst samtidigt

borde beträdas. Detta är öfvandet af kontroll på den person,

som skall utnyttja skogarne, en tillsyn att skogarne ej falla i uppenbarligen

olämpliga händer och att i erforderliga fall vissa villkor uppställas

för nyttjandet. Därigenom vinnes målet, skogens bevarande försina

olika ändamål, ofta på ett smidigare sätt, och kan äfven räddas

mycket, som skulle gå förloradt i afvaktan på den aflägsna tid, då målet

skulle väsentligen uppnås på den andra vägen.

I främsta rummet gäller det här förvärf af skog i hufvudsakligt

syfte att för annat ändamål än jordbruk tillgodogöra sig skogsafkastningen

eller skogar af större omfattning, såsom det står i yrkandet.

Det är således icke, såsom utskottet säger, »hvarje ifrågakommande förvärf»,

som här afses.

Hänvisande i öfrigt till de ofvan i motionen n:o 112 angifna

motiven (sid. 2—4) hemställa vi,

att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte taga i öfvervägande, huruvida, i hvilka fall och

på hvilka villkor genom lag bör stadgas koncession

för förvärf och utnyttjande af skogar af större omfattning.

»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Beträffande utskottets hemställan under 2):

af herr Lindhagen, som yttrat:

»Utskottet synes icke förstått, livad motionen n:o 112 i denna del

egentligen handlar om. Under hänvisning till de skäl, som ofvan anförts

i motionen (sid. 4—5), hemställa vi:

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla

om utredning, huruvida, i hvilka fall och under Indika

villkor genom lag bör stadgas koncession för förvärf

och utnyttjande af torfmossar af större omfattning.»

Beträffande utskottets hemställan under 3):

af herr Lindhagen.

Beträffande utskottetsi. hemställan under 4):

af herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, Jansson i Edsbäcken,

Pettersson från Södertälje, Åkerlund, grefve Hamilton och Karlsson i Fjät,

hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t, efter verkställd erforderlig utredning,

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

lagstiftning, hvarigenom bolag och enskilda personer,

som äga skogar af mera betydande omfattning, åläggas

å dem införa uthålligt skogsbruk.

Till stöd för denna hemställan har särskildt anförts:

af herrar Zetterstrand och Widén:

»All skogssköfling är af ondo, medför vantrefnad och är oförenlig

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

med den omtanke man bör hafva för de efterkommande. En skärpning

af gällande lagbestämmelser i syfte att kraftigare motverka skogssköfling

i allmänhet vore därför önskvärd, men innan dylik strängare lagstiftning

kommit till stånd, torde man måhända böra söka att åtminstone

motarbeta sköflingarna i de fall, då verkningarna af desamma äro mest

ödesdigra, d. v. s. i fråga om större skogskomplexer.

Man kan ursäkta, om än ej försvara, att ägaren af en mindre

fastighet för att kunna hålla sig kvar vid den fäderneärfda torfvan eller

för att komma ur en svår ekonomisk ställning förgriper sig på fastighetens

skogstillgång, men det är svårare att bevittna, hurusom ägaren

af större skogskomplexer kalhugger desamma och därigenom åstadkommer

vantrefnad och en ekonomisk tillbakagång i hela nejden.

Särskilda lagbestämmelser beträffande större skogskomplexer i enskild

ägo tro vi därför vara af nöden påkallade och dessa torde böra

hafva sin tillämpning å skogar, hvilka hafva en viss efter lokala förhållanden

lämpad, af statsmakterna bestämd minimiareal.

Lagstiftningen bör enligt vår mening ej lägga hinder i vägen

för att skogen må efter ägarens önskan afverkas i tidigare eller senare

stadium eller skötas efter det ena eller andra hushållningssättet, ej heller

må den hindra, att vid något tillfälle för begagnande af gynnsamma

konjunkturer en utverkning sker ett eller ett par år i förtid, blott att

skogstillgången ej i någon betydligare män minskas.

För öfvervakande af att lagöfverträdelser i detta hänseende ej

ske, erfordras enligt vår mening ej några andra öfvervakande myndigheter

än de, som nu finnas. Särskilt synas skogsvårdsstyrelserna och

deras tjänstemän samt skogsvårdskommittéerna med någon förändring

i deras instruktion kunna öfvervaka, att å dessa egendomar någon utverkning

ej måtte ske, hvarigenom fara skulle inträda för afsevärd

minskning af skogstillgången.»

af herr Lindhagen:

»Vid 1907 års riksdag tillstyrkte äfven lagutskottet den i ämnet

då väckta motionen. Till stöd för sin berörda hemställan anförde

utskottet följande:

''Sveriges lagstiftning rörande privatskogarne under senaste tre

århundraden visar till en början en gradvis skeende öfvergång från en

ursprungligen fullständig frihet på detta område till så stark inskränkning,

att omsider äfven husbehofsafverkningen stod under statens tillsyn.

Därefter följde en återgång, hvilken slutligen ånyo ledde till nästan

fullständig frihet. Under senare hälften af förra århundradet har därpå

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

inträdt en reaktion, som medfört åtskilliga fortfarande bestående inskränkningar

i den enskilde skogsägarens rätt att förfoga öfver skogen

särskild! i vissa landsändar. Med den år 1903 genomförda lagstiftningen

har man emellertid först åter på allvar och för då oberörda delar af

landet brutit med det förut härskande låt-gå-systemet och i lagen uttalat,

att den enskildes rätt till skogen är underordnad det allmännas

intresse af skogens bestånd.

Likväl lärer nyssnämnda lagstiftning endast vara att betrakta som

ett första steg mot det åsyftade målet, eu fullt tillfredsställande skogsvård.

Af flere anledningar kom man år 1903 att stanna vid då antagna

lagar. Sedan dessa emellertid nu genomförts och en ny och god

princip därmed vunnit insteg på hithörande lagstiftningsområde, torde

det vara lämpligt att tillse, huruvida därmed allt är uti ifrågavarande

afseende väl beställd!. Därtill gifver ock förevarande motion anledning.

Vid en sådan undersökning visar det sig snart, att 1903 års lagstiftning

lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Skogsvårdsstyrelsernas

första berättelser ådagalägga ock detsamma. Utskottet har i detta sammanhang

icke anledning att härom i alla afseenden uttala sig. Blott det

må här framhållas, att enligt utskottets mening gällande lagstiftning om

vård af enskildes skogar erfordrar en ganska väsentlig komplettering,

innan betryggande garantier erhållits för en verkligt god skogsvård i

landet. Med hänsyn härtill synes ock syftet med förevarande motion vara

värdi synnerligt beaktande. Den tanke, som däri uttalats, är icke ny;

189G ''års skogskommitté var icke främmande därför. Med rätta, säger

kommittén, synes det kunna fordras af den, som förfogar öfver en mera

betydande del af landets skogbevuxna område, att han lämnar samhället

den garanti för att detta ej blir föremål för hänsynslös förstöring,

som kan anses ligga däruti, att han till hjälp vid förvaltningen al''

.skogen anställer ett forstligt bildadt biträde. Kommittén föreslog ock,

att bolag eller enskild person, som ägde skogsmark, hvilken i areal uppgick

till 3,000 hektar i norra delarne af riket och till 1,500 hektar i

det öfriga riket, skulle vara skyldig att anställa ett sådant biträde samt

att årligen afgifva uppgifter om skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel

samt afverkningens belopp. Förslaget härom inflöt dock icke i den till

1903 års Riksdag aflåtna propositionen. Men af enskilda motionärer

framburos vid samma riksdag förslag uti längre gående riktning. 1

senare afseende! yrkades från två håll på en lagstiftning, hvarigenom

både bolag och enskilda personer, som ägde skogar af mera betydande

omfattning, ålades att bruka dessa enligt hushållningsplaner, som fastställts

af vederbörande myndighet. Det särskilda utskott, som behand
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» Utlåtande N:o 51. 17

lade skogsvårdslagstiftningen, afstyrkte emellertid dessa motioner. En

häremot afgifven, i motionernas syfte gående reservation blef emellertid

af Andra Kammaren antagen, hvaremot Första Kammaren godkände

utskottets hemställan. Såsom motionären framhåller, hafva oek från

andra håll yrkanden i liknande riktning framkommit.

Utskottet kan äfven för sin del ej annat än på det lifligaste tillstyrka

eu sådan lagstiftning. De skäl, som nn och förut anförts för

att större skogsägare böra underkastas en sådan, finner utskottet fullt

bindande. Och det är påfallande, hvilka stora fördelar för landet och

dess ekonomiska framtid härigenom skulle vinnas. På mycket betydande

arealer af vårt land skulle skogskapitalet bevaras och därmed en stadigvarande

arbetsförtjänst på dessa orter beredas befolkningen, en pålitlig

virkesafkastning vara att tillgå för en trävaruindustri, som vill räkna

med framtiden, samt en jämn inkomst af detta kapital kunna påräknas

för hela landet. Särskilt i våra dagar, då spekulationen arbetar oförtrutet

för att på bekostnad af allmänt och enskildt gagn skaffa spekulanterna

stora vinningar, är en sådan lagstiftning på ett iögonenfallande

sätt af förhållandena påkallad. Det kan icke vara försvarligt att stillatigande

åse, huru på dessa störa komplexer redan nu och med all

sannolikhet i allt större utsträckning skogskapitalet i följd af de genom

spekiilationen uppdrifna köpeskillingarne i ett slag realiseras i penningar,

hvilka till på köpet sedan kanske till stor del gå ut ur landet.

Det torde till sist för tydlighetens skull böra anmärkas, att hvad

man här önskar torde kunna sammanfattas under krafvel på införande

af ett rationellt eller, såsom det äfven kallas, uthålligt skogsbruk, d. v. s.

ett sådant, som, med beaktande af olika förhållanden och däraf betingade

olika omloppstider och olika brukningssätt på olika orter, bibehåller

skogen vid en stadig afkastningsförmåga.’

Dessa 1907 års lagutskotts skäl äga fortfarande sin fulla giltighet

och befogenheten af ett ingripande från lagstiftningens sida i förevarande

afseende bekräftas alltjämt af erfarenheten.

I öppen dag synes också ligga att vid ett fortsatt gradvis fortgående

på lagstiftningens väg i och för vinnandet af en förbättrad enskild

skogsvård måste främst tagas hänsyn till rådande ekonomiska hushållningssystem

och vederbörande skogsägares förmåga alt omedelbart rätta sig

efter de nya förhållandena. Att man därför skulle såsom utskottet

förordar snarare börja med de mindre skogsägarne i stället för med

de större, synes vara ett föga hållbart påstående.

Enligt mitt förmenande bör den ifrågasatta tillsynen icke anförtros

åt dömanstyrelsen och dess tjänstemän. Saken synes naturligast

Bih. till Liked. Prot. 1909. 7 Sami. 50 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

och lämpligast höra ordnas så, att det ifrågasatta tillägget till föreskrifterna

om vården af enskildes skogar öfvervakas liksom de för närvarande

gällande af skogsvårdsstyrelserna i de olika länen på sätt nu

äger rum. Öfverträdelse!- komma då att beifras efter anmälan i särskilda

fall och den af utskottet befarade talrika tjänstepersonalen behöfver

ej ifrågakomma. Med en sådan anordning skulle man kanske äfven

blifva i tillfälle att med den tillämnade lagstiftningen omfatta icke blott

de största utan äfven en del medelstora skogar.

Att lagstiftningen lätt skulle kunna kringgås, anser utskottet

ligga i öppen dag. Därmed syftas på möjligheten att klyfva eu

lagen underkastad skog i så små delar, att ingen af dessa skulle falla

under lagen. Häremot måste erinras, att en dylik klyfning dock är förenad

med svårigheter och kostnader. I hvarje fall står det öppet att förekomma

dylikt kringgående genom exempelvis bestämmelse, att en skog,

som varit underkastad lagen, skall fortfarande, äfven om den styckas,

kunna vara underkastad densamma. Förebild till en dylik bestämmelse

finnes i det af Kungl. Maj:t vid innevarande riksdag framlagda förslaget

till norrländsk arrendelag.»

Beträffande utskottets hemställan under 5):

af herr Lindhagen, hvilken med instämmande af herr Karlsson i

Fjät anfört:

»Den i motionen n:o 116 punkt 2:o gjorda framställningen har ej

framförts i förhoppning, att den nu skulle vinna Riksdagens bifall, utan

endast därför att saken enligt min öfvertygelse dock eu gång kommer

att af Riksdagen på ett eller annat sätt genomföras. Det är då angeläget

begynna med att något bestämdare än hitintills''fästa uppmärksamhet

på saken. Under hänvisning till motionen (se ofvan sid. 9)

hemställes alltså:

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om

öfvervägande, huruvida och under hvilka förutsättningar

expropriation må kunna medgifvas i syfte att

från bolag eller enskilda personer tillhörande skogar

af mera betydande omfattning må kunna förvärfvas

mark för bildande af kommunalskogar.x>

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lugutifkottets Utlåtande N:o 51.

Herr Er sson liar begärt få här anteckuadt, att lian icke deltagit

i behandlingen af detta ärende inom utskottet. . _

Herr Widén har begärt få anteckuadt, att han icke deltagit i behandlingen

af de under 1), 2) och 3) här ofvan omnämnda ärenden.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.