Sök i Ratio Lex

Lagutskottet/i Utlåtande TV:o ,12

1909-04-21 · 22 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:52, Lagutskottet/i Utlåtande TV:o ,12

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet/i Utlåtande TV:o ,12.

1

/

N:o 52.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1909, kl. 6 e. ra.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om utvidgning af lagen

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärfva fast egendom den 4 maj 1906 m. m.

Lagutskottet bär till behandling i ett sammanhang förebaft fyra

inom Andra Kammaren väckta motioner, nämligen N:o 127, af herrar

Karl Staajf, Jakob Pettersson, Joh. Ström, Carl Carlson Bonde, Th. af

Callerholm, Ad. Wiklund, K. G. Karlsson, S. H. Kvarnzelius, Axel Schotte,

Ernst Beckman, D. Persson i Tällberg, Johan Ericsson, Karl Starbäck,

Fridtjuv Berg, J. Bromée, G. Jansson, L. Gust. Broomé och E. A. Nilson,

N:o 113, af herr Carl Lindhagen, N:o 94, af herrar C. J. Berggren, G.

Jansson, Karl Otto, N. A:son Berg och J. P. Igel samt N:o 115, af herrar

Carl Lindhagen, Rob. Karlsson, A. C. Lindblad, L. J. Carlsson och E. A.

Leksell.

Herr Staaffs m. fl. motion har följande lydelse: Herr staafft

»Vid 1908 års riksdag väcktes följande motion (n:o 129): bottin.

’Det torde vara påtagligt, att, sedan statsmakterna i vissa delar

af landet infört förbud för bolag att förvärfva fast egendom och sålunda

accepterat de synpunkter och principer, som ligga till grund för en

sådan förbudslagstiftning, det icke kan finnas något verkligt skäl att

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 51 Htift. (N:o 52). 1

¥

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

icke utsträcka tillämpningen af samma principer till andra delar af landet,

där den må finnas påkallad. Har man funnit sig nödsakad att för

jordbrukets och den jordbruksidkande befolkningens vidmakthållande i

Norrland lagstifta på sätt som skett, bör man ock, om fara från ett

öfverhandtagande bolagsförvärf botar jordbruket och den jordbruksidkande

befolkningen i andra trakter, se till, att skydd åstadkommes

äfven i fråga om dem. Ja, man synes till och med, sedan norrlandslagstiftningen

en gång kommit till stånd, i densamma hafva anledning

till en bestämd uppfordran att rikta blicken äfven mot öfriga trakter

af landet. Ty hvad man än må hafva för tankar om norrlandslagstiftningen,

ett måste dock säkerligen af alla erkännas, att då den skulle

komma till stånd, hade det varit vida bättre, om den kommit långt

tidigare än som nu är fallet. Det bör då ock undvikas, att en liknande

lagstiftning för vissa andra delar af riket göres först, då missförhållandena

gått alldeles för långt.

Det är vår mening att i denna motion yrka ett omedelbart antagande

af förbud slagstiftningen endast beträffande den del af Gfäfleborgs

län, som hittills icke blifvit lagstiftningen underlagd — detta i öfverensstämmelse

med Andra Kammarens redan förut intagna ståndpunkt —

men i öfrigt allenast att hemställa, det Kungl. Maj:t efter skyndsam

utredning måtte framlägga förslag om lagstiftningens utsträckande till

sådana landsdelar, där den må finnas påkallad.

Emellertid kunna redan nu åtskilliga trakter förberedelsevis nämnas,

från hvilka starka klagomål förspörjas öfver bolagsförvärf i stor

skala. Så är förhållandet med vissa delar af Värmland och Dalsland

äfvensom — ur andra synpunkter, nämligen sockerproduktionens sträfvan

efter jordbrukshemman för betodling — Skåne. Detta blott såsom

exempel.

Betänkligheterna mot norrlandslagstiftningen voro visserligen af

mångahanda art, men såsom hufvudinvändningar torde man kunna

framhålla dessa två: dels att staten genom en sådan lagstiftning skulle

kränka enskildes — såväl säljares som köpares — naturliga rätt och

dels att lagstiftningen skulle locka till ett lätt verkställdt kringgående.

Den förra af dessa invändningar hafva statsmakterna själfva

genom sitt beslut om förbudslagen förklarat grundlös. Och då den

sålunda ansetts grundlös vid lagens införande, kan den uppenbart icke

åberopas mot en utsträckning af lagstiftningens grunder äfven till andra

landsdelar. Den senare torde icke hafva vunnit stöd af hittills gjorda

erfarenheter. Det berättas sålunda från Norrland, att man visserligen

då och då kan spåra ett kringgående af lagen, men att det icke äger

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52. 5

rum i någon större skala, då bolag af anseende icke lära nedlåta sig

till ett sådant tillvägagående.

På grund af hvad vi sålunda anfört, tillåta vi oss hemställa:

l:o att Riksdagen måtte för sin del besluta om sådan utvidgning

af lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att för
värfva

fast egendom den 4 maj 1906, att densamma kommer att vinna

tillämpning för hela Gäfleborgs län;

2:o att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t så snart ske kan låta verkställa fullständig utredning

rörande omfattning af bolags jordförvärf i de mellersta och södra

delarna af riket samt vidtaga de åtgärder, som med anledning af denna

utredning må föranledas.»

Vid samma riksdag väcktes förslag af herr Carl Lindhagen m. fl.

dels — i motionen n:o 205 — »att Riksdagen ville

l:o för egen del antaga ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast

egendom den 4 maj 1906 i syfte att lagen må vinna tillämpning i hela

Gäfleborgs län;

2:o hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande till nästa Riksdag

af förslag till sådant tillägg till nämnda lag, att, då aftal om förvärf

enligt 3 § ägt rum, staten eller den kommun, där den förvärfvade

jorden är belägen, berättigas på vissa villkor inlösa densamma;

dels ock — i motionen n:o 204 — att Riksdagen ville hos Kung}.

Maj:t anhålla om utredning rörande bolags äfvensom enskilde industriidkare

och skogsspekulanters jordförvärf i de mellersta och södra delarna

af riket samt om förslag till lagstiftning i sytte att dels förekomma

sådana förvärf, dels upprätthålla gamla gårdar och upptaga odlingar

samt bereda rum för nya bosättningar och nyodling på dylika jordägares

redan förvärfvade marker inom nämnda landsdelar.’

Ofvanstående motioner afslogos af Första Kammaren, hvaremot

Andra Kammaren biföll desamma, dock med undantag af herr Lindhagens

m. fl. förslag om utredning rörande enskilde industriidkares och

skogsspekulanters jordförvärf.

Då vi ej finna oss öfvertygade af de skäl, som inom Första Kammaren

anförts för afslag å ifrågavarande, af Andra Kammaren enhälligt

antagna förslag, tillåta vi oss härigenom under åberopande, dels beträffande

frågan om omedelbart utsträckt tillämpning af och tillägg till

§ 3 i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva

fast egendom den 4 maj 1906, af lagutskottets utlåtande öfver

berörda motioner, n:o 56, dels ock, beträffande frågan om utredning

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N;o 52.

angående bolags jordförvärf i mellersta och södra delarna af riket, af

lagutskottets samtliga andra-kammarledamöters vid samma betänkande

fogade reservation, hemställa:

l.o att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan utvidgning af

lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva

fast egendom den 4 maj 1906, att densamma kommer att vinna tillämpning

för hela Gäfleborgs län;

2:o att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj.t täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådant tillägg till nyssnämnda lag, att, då aftal

enli^ lagens 3 § ägt rum, staten eller den kommun, där

den förvärfvade jorden är belägen, berättigas på vissa villkor inlösa

densamma; samt

3:o att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj.t täcktes sa snart ske kan låta verkställa en fullständig utredning

lörande bolags jordförvärf i de mellersta och södra delarna af

riket samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som af

denna utredning må påkallas.»

hagtnimuttonr.... nUti den af herr Lindhagen väckta motionen n:o 113 anföres

n:o 113. följande:

»I en motion inom Andra Kammaren vid 1908 års riksdag (n:o 204)

påkallades utredning om dels förbud mot bolagsförvärf och dels ingripande

å bolagshemman jämväl i mellersta och södra delarne af

riket. Den senare delen af framställningen har i en föregående motion

vid denna riksdag återupptagits i förändrad form. Med åberopande af

det öfriga innehållet i förstnämnda hemställan får jag därför såsom ett

komplement till sistnämnda motion göra den hemställan,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande

för nästa Riksdag af förslag till lag rörande förbud för bolag och förening

att i vissa fall förvärfva fast egendom på landet äfven i södra

och mellersta delarne af riket.»

Zns ml fl. ^en ^err. Berggren m. fl. väckta motionen är så lydande:

motion. _ »Den 4 maj 1906 utfärdades den lag, som med vissa undantag

förbjuder bolag och föreningar att förvärfva jordbruksfastigheter i Norrland

och Dalarne. Den hade framtvingats af där rådande missförhållanden,

ådagalagda genom vidlyftiga utredningar. Det måste emellertid

beklagas, att Värmlands län förblef stående utanför denna lagstiftning,

ty detta län hotas liksom förut Norrland och Dalarne af bolagens öfverhandtagande

jordförvärf.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Sedan lång tid tillbaka hade järnindustrien ägt vidsträckta områden

i Värmland. Dessa jordförvärf stodo tillsammans med den värmländska

bruksrörelsen, som under sin blomstringstid sträckte sig till

länets alla delar. Genom sammanslagning af inköpta bondgårdar bildades

en mängd bruksegendomar, och få voro de värmländska socknar,

som icke hade en eller flera sådana egendomar inom sina gränser. På

så sätt försvunno många bondgårdar, dock utan att det väckte större

farhågor, enär de en gång bildade brukskomplexen blott sällan utvidgades.

Men annorlunda blef förhållandet, sedan järnhandteringen slagit

in på nya banor och de flesta mindre järnbruk till följd däraf måst

nedläggas. Träindustrien kom och slog under sig ett stort antal gamla

bruksegendomar med därtill hörande skogsmarker. Det stannade tyvärr

ej med detta. Äldre och nyare trävaruaktiebolag ha under de senare

tjugu åren inköpt en stor mängd skogshemman, och dessa jordförvärf,

som pågå utan inskränkning, ha tagit så omfattande dimensioner, att

de utgöra en verklig fara för den värmländska bondeklassens bestånd.

Som förut nämndt ha här påvisade missförhållanden först under

senare år framträdt rätt allvarsamt, och däri är att söka en anledning

till att de ej så tidigt som i Norrland och Dalarne framkallat allmän

förstämning och ovilja. Men numera har den värmländska befolkningen

börjat vakna upp däröfver och fått klart för sig, att något måste göras till

hämmande af bolagens fortgående jordförvärf.

Att ett sådant ingripande är en viktig statsangelägenhet, torde nu

allmänt inses och erkännas. En själfägande kraftig jordbrukareklase utgör

det kraftigaste stödet för statens sunda utveckling och bestånd. Dess

bevarande hör till de politiska uppgifter, som ej utan svåra följder kunna

skjutas åt sidan. Få bolagen fortfarande fritt lägga under sig de värmländska

skogarna, skola de förr än man tror bli ägare till större delen

däraf. Det är lätt att förutse, att en fortsatt utveckling i sådan riktning

till sist måste sluta med en katastrof.

Mycket önskligt hade varit att kunna lämna utredning angående

omfattningen af den jord, som inom Värmlands län nu befinner sig i

bolags händer. Detta har emellertid icke varit möjligt. De uppgifter

därom, som finnas i Konungens befallningshafvandes femårsberättelser,

sakna nästan all betydelse för frågans rätta bedömande. De angifva

nämligen endast det antal mantal och utjordar, som under en viss tidsperiod

tillhört bolag, men innehålla i öfrigt inga uppgifter på de jordarealer,

som befinna sig i deras ägo. Om man endast håller sig till do

meddelade sifferuppgifterna på antal mantal, får man, i synnerhet hvad

Värmlands län beträffar, en alldeles oriktig föreställning om omfånget

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

af bolagens jordförvärv Där finnes nämligen mycket stor skillnad mellan

de olika hemmanens jordarealer, så att ett visst hemman kan omfatta

flera 10-tusental hektar, under det ett annat utgöres af endast några få

100-tal hektar. Det låter sig därför icke göra att, med något anspråk

på tillförlitlighet, blott efter hemmantalet beräkna arealen af den jord,

bolagen äga. En sådan beräkning skulle bli mycket missvisande. I

stort sedt förhåller det sig emellertid så, att bolagens hemman höra till

de större inom länet. Utgående härifrån kan man såsom sannolikt antaga,

att, ehuru bolagen år 1905 blott ägde omkring 11 procent af länets

hemmantal, den jord, som då tillhörde dem, utgjorde 20 till 25 procent af

länets ytvidd. Men endast genom utredning af förhållandet kunna exakta

siffror erhållas, och en sådan utredning är i fråga om Värmlands län

en påträngande nödvändighet. Det torde vara ganska säkert, att en

dylik utredning framdeles kommer till stånd, men af särskild vikt är,

att den företages snart, tv härvidlag äro betydelsefulla nationella värden

på väg att förloras.

Af erfarenhet kan man sluta sig till att, om Riksdagen hos Kungl.

Maj:t anhåller om berörda utredning, flera år åtgå, innan den blir färdig

och därpå grundade lagförslag kunna framläggas för Riksdagen. Denna

respittid skola bolagen, det bekräftas från andra håll, använda till att

med fördubblad ifver öka sina jordbesittningar. Om öfver hufvud är

af betydelse för staten, att de själfägande jordbrukarne bevaras för

undergång, så är det ej heller likgiltigt, om härför erforderliga åtgärder

komma för sent. Och för sent komma de, därest de föras fram på samma

långsamma väg, som följdes beträffande den norrländska förbudslagens

genomförande. Enklast löstes frågan därigenom, att denna lag utan

vidare förklarades gälla äfven Värmlands län, men eu framställning

härom skulle näppeligen vinna Riksdagens bifall. Lämpligast torde

därför vara att gå en medelväg, och anhålla, att berörda förbudslag bör

omfatta nämnda län intill dess Riksdag och Kungl. Maj:t efter behörig

utredning annorlunda beslutat.

Det är nu ej första gången frågan om förbud för bolag att förvärfva

jordbruksfastigheter i Värmlands län föres fram i Riksdagen. Vid 1907

års riksdag väcktes motion därom, och under förra årets riksdag gafs

ånyo uttryck åt detta sträfvande, därigenom att flera värmlandsrepresentanter

då ställde sig som medmotionärer under en af herr Lindhagen

väckt motion, n:o 204, hvilken delvis hade ett dylikt syfte.

På grund af hvad sålunda anförts, anhålles vördsamt,

1. att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kungl. Maj:t så snart ske kan låta verkställa utredning angående

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

omfattningen af bolags jordförvärf inom Värmlands län ocli vidtaga do

åtgärder, som med anledning af denna utredning kunna föranledas, samt

2. att Riksdagen för sin del ville antaga ändrad lydelse af lagen

den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärfva fast egendom i syfte att lagen må vinna tillämpning äfven i

Värmlands län intill dess den i föregående punkt omnämnda utredning

verkställts och Riksdagen och Kungl. Maj:t funnit lämpligt att i saken

annorlunda besluta.»

I herr Lindhagens m. fl. motion n:o 115 anföres följande: hag7n,Lm.dfl.

»Lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag motion

och förening att förvärfva fast egendom kan gifvetvis lämna rum för n:0 ltsett

visst kringgående genom försäljningar till enskilde. Detta insågo

lagens anhängare redan vid tiden för dess antagande. Lagens utsträckande

att omfatta vissa kategorier enskilde måste man dock då tills

vidare afstå ifrån i följd af omöjligheten att i den punkten öfvervinna

den juridiska formalismens betänkligheter. Man antog ock såsom sannolikt,

att kringgåendet skulle blifva en obetydlighet i jämförelse med den

störtflod af försäljningar, som alltjämt öfversvämmade landet, så länge

bolagen fingo köpa. En viss tröstegrund låg också i det sakförhållandet,

att de enskildes förvärf ej kunde bli lika framtidsvådliga som bolagens,

enär de förra måste snart nog sönderbrytas af arfslagarne. Med andra

ord, man trodde sig kunna se tiden an.

De af sakkunnige vitsordade berättelser om lagens kringgående,

som på sista tiden förekommit i pressen, synas, med undantag möjligen

för vissa undantagsfall, ej ådagalägga att kringgåendet hitintills

antagit större proportioner än man, på sätt ofvan sägs, kunnat

ifrågasätta. De visa emellertid å andra sidan, att man nu här och hvar

litet smått börjat försöka sig på de obehöriga vägarne. Får detta ske

opåtalt, kunna dylika försök bli allt lifligare. Aptiten brukar växa

medan man äter, och dessutom smitta exemplen lätt, isynnerhet de dåliga.

Tiden är således inne för att komplettera förbudslagen. Redan i

det genom 1901 års motion framlagda lagförslag föreslogs, att lagen

skulle gälla äfven enskilda idkare af träförädlings- eller trävarurörelse

med viss begränsning. Men för detta kunde som sagdt ej då vinnas

något gehör. I en motion vid 1908 års riksdag rörande bolags jordförvärf

berördes äfven denna fråga, ehuru utan påföljd på grund af

bristande utredning. Sedan dylik utredning numera som sagdt vunnits,

bör saken återkomma.

Erfarenheten visar emellertid, att man härvid måste sikta icke blott

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

mot. enskilda näringsidkare af ofvannämnda slag utan främst mot tjänstemän

hos bolagen och för säkerhets skull äfven dem, hvilka såsom ledamöter

i bolagsstyrelser eller eljest ha del i ledningen. Uti norrlandskommitténs

förslag till arrende, vanhäfds- och expropriationslagar liksom

i det af regeringen vid 1907 års riksdag framlagda förslaget till vanhäfdslag

betecknas de enskilde, som ansågos böra innefattas under berörda

lagstiftningar sålunda: »enskild person, som ej å fastigheten har

sitt bo och hemvist samt uppenbarligen besitter den hufvudsakligen för

att tillgodogöra sig skogsafkastningen». Undantag bör ske för förvärf

på grund af arf och giftorätt och eventuellt äfven testamente.

Från juridiskt håll kommer säkerligen att framhållas svårigheten

för domare att få vetskap, huruvida köpare, som söker lagfart, är obehörig

person. I realiteten ställer sig dock saken så, att en person,

som förklarats obehörig att förvärfva fast egendom, endast i sällsynta

undantagsfall kommer att äfventyra ett försök, enär egendom lätt skulle

genom klander kunna frånvinnas honom. Fall då lagfart utan upptäckt

meddelas sådan person blifva således ännu mer sällsynta, och medgifves

rätt till besvärs anförande häremot icke blott allmän åklagare

utan hvem som helst, kommer säkerligen ett sådant, fall ej vidare att

inträffa.

Vill man dock särskildt trygga sig mot att ett obehörigt lagfaret

fastighetsförvärf kan under lång tid framåt bli föremål för klander, så

kan antingen, liksom i 1901 års lagförslag ifrågasattes, föreskrifvas viss

kortare tid, exempelvis ett år, för rätt att väcka dylik klandertalan eller

ock stadgas, att talan mot förvärfs laglighet icke alls får anställas,

därest lagfart beviljats.

I våra båda grannländer, Finland och Norge, i hvilka bolagens

skogsförvärf spelar samma sociala roll som hos oss, om än ej fullt i

samma utsträckning, har också tagits itu därmed på lagstiftningens väg.

Man började där uppmärksamma frågan senare än i Sverige, men har i

vissa afseenden redan kommit vida längre på grund af frånvaron i båda

länderna af en första kammare.

I Finland är sålunda nyligen antagen en förordning angående

inskränkningar i idkares af vissa näringar rätt att förvärfva fastighet

på landet. Denna lag innehåller förvärfsförbud i hela landet för alla

slags skogs- och trävarubolag med undantag för viss jord. Lagen

gäller dessutom för enskild person som idkar enahanda näring, dock

må sådan person förvärfva fastighet af meddelägare i dödsbo och på

grund af testamente. Närmare föreskrifter om den utredning, som

bör företes i ärenden, om hvilka förordningen handlar, samt om dess

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

0

tillämpning i (ifrigt meddelas af senaten. I eu reservation till ekonomiutskottets

betänkande föreslogs, att talan mot fångs laglighet oj må

väckas, därest lagfart på grund af fånget beviljats.

I Norge stadgas genom en provisorisk lag af den 12 juni 1906,

att äganderätt eller nyttjanderätt till, bland annat, skog icke kan utan

Konungens tillstånd förvärfvas af utländsk medborgare eller aktiebolag.

Äfven denna lag gäller för hela landet. Ett tillägg till densamma af

den 24 januari 1908 innehåller i § 1 följande:

''Til erhvervelse paa anden maate end gjennem arv, egteskap eller ödeläggning

av eiendom omfattende skoggrund, som sammen med hvad erhververen tidligere eier

eller bruker av skoggrund inden samme herred, utgjor mer end 250 hektar, krseves

konglig tilladelse, selv om erhververen er norsk statsborger, saafremt han enten

a. har del i ledelsen av et selskap, hvis forretning omfatter handel med eller

utnyttelse av skog eller skogsprodukter, eller er ansat i et saadant selskaps

tjeneste, eller

b. ikke i de tre sidste aar for kontraktens avslutning har vceret og framdeles

er bosat i det herred, hvor eiendommen er beliggende.’

Författningen stadgar vidare själfdeklaration såsom bevis för att

hinder enligt 1 § ej möter för förvärf.

I ett för 1909 års storting framlagdt förslag till definitiv lag om

förvärf af skog förekomma enahanda bestämmelser ehuru med en del

modifikationer.

På grund af hvad sålunda anförts och med hänvisning jämväl

till innehållet i det vid 1901 års riksdag i motionen n:o 142 inom

Andra Kammaren framlagda lagförslaget, hemställes, att Riksdagen ville

för sin del antaga en lagstiftning i syfte att lagen den 4 maj 1906

rörande förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast

egendom skall i erforderlig mån gälla äfven för förvärf af vissa enskilda

personer.»

Beträffande till en början det i herr Staaffs m. fl. motion under

2) gjorda yrkande om sådant tillägg till lagen angående förbud i vissa

fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom, att, då aftal om

förvärf enligt lagens 3 § ägt rum, staten eller den kommun, där den

förvärfvade jorden är belägen, berättigas på vissa villkor inlösa densamma,

har utskottet icke ansett sig kunna förorda detta yrkande. Afsikten

med hela den för den så kallade Norrlandsfrågans lösning tillkomna

eller planerade lagstiftning har hufvudsakligen varit att vidmakthålla

och stärka den själfägande jordbrukande befolkningens ställning

i Norrland och Dalarna och befrämja jordbrukets utveckling i

Bih. till Rikad. Prof. 1909. 7 Sami. 51 Haft. 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

nämnda landsdelar. För sådant ändamål bär ock den omförmälda förbudslagen

från möjlighet af bolagsfond»^ uteslutit ad inägojord med

vissa obetydliga undantag samt den del af ett hemmans afrösningsjord,

som. bör betraktas såsom stödskog eller odlingsområde. Härigenom

och särskilt genom lagens rymliga tillmätande af stödskogen har man

velat vinna det nämnda malet. Genom att på det nu föreslagna sättet

härutöfver lägga hinder i vägen för bolags jordförvärf i nyssnämnda

landsdelar synes det utskottet, att man skulle skjuta öfver detta mål

och i allt fall gå längre än förhållandena påkalla. Om det också är

sanut, att skapandet af allmänna skogar i större omfattning borde förordas,

lära andra och lämpligare utvägar härför icke saknas. Härtill

kommer, att staten naturligen måste i sitt förvärf af skogsmark följa

vissa planer och därför ej kan i det förevarande hänseendet ingripa

annat än i särskilda fall. Kommunerna torde mera sällan äga medel

att .disponera för ifrågavarande ändamål. Ingrepp endast i syfte att

förhindra bolag att i inträffande fall förvärfva jord torde väl från statens

sida komma att höra till sällsyntheterna.

Hvad därefter angår det i sistnämnda motion under 1) framställda

yrkandet om sådan ändring i omförmälda lag, att den komme att vinna

tillämpning å hela Gäfleborgs län, hvilken ändring Andra Kammaren

för sin del beslutit vid såväl 1907 som 1908 års riksdagar, vill utskottet

åberopa hvad lagutskottet vid 1908 års riksdag härutinnan anförde.

Utskottet yttrade:

»I-----motion har yrkats, att lagen angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4

maj 1906 måtte utsträckas att gälla hela Gäfleborgs län. Lagen galler

för närvarande endast Ofvanåkers, Voxna, Los’, Färila, Ramsjö och

Hassela socknar samt Hamra kapellag af berörda län. Såsom redan

1907 års lagutskott framhöll, torde emellertid någon giltig anledning

att stanna vid dessa socknar af ifrågavarande län icke föreligga. Enligt

Norrlandskommitténs utredningar ägde inom öfriga, af motionärerna

afsedda delar af detta län år 1900 sågverksaktiebolag, sågverksägare

och bruksägare 39 procent af arealen af den enskilde tillhöriga jorden.

Inom t. ex. Ljusdals socken hade trävaruindustriens, till hufvudsaklig

del aktiebolags, jordförvärf under tiden 1885—1900 ökats från 12,2 till

41,1 procent af hela mantalet. Norrlandskommitténs äldre förbudsförslag

omfattade också hela länet, och reservanter inom kommittén vidhöllo

denna ståndpunkt jämväl i det slutliga betänkandet. Kommittén stannade

emellertid vid att föreslå lagens tillämpning endast å de socknar inom

länet, som enligt kommitténs åsikt företedde den typiskt norrländska

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52. 11

karaktären. I sitt utlåtande öfver kommittéförslaget framhöll Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län, såsom det synes med rätta,

att detsamma i denna del vore fotadt på alltför godtyckligt valda

grunder. Kungl. Maj:ts befallningshafvande förmälte sig ej heller kunna

instämma i kommitténs åsikt, att ondast i dessa uppräknade socknar af

länet bolagens jordförvärf skulle behöfva motarbetas. Att detta skedde,

vore enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening önskvärdt äfven

inom länet i öfrigt. Vid nu anförda förhållanden och då i vissa af de

af förbudslagen oberörda delar af länet bolagsförvärfven lära fortgå

i ofta afsevärd omfattning, synes utskottet en sådan utsträckning al

förvärfsförbudet till hela Gäfleborgs län böra ske, som nu påyrkats.»

Beträffande de i de förevarande motionerna framställda yrkandena

på utredning rörande bolags jordförvärf i mellersta och södra delarna

af landet biträdde redan vid 1898, 1899 och 1900 års riksdagar Andra

Kammaren af enskild motionär gjorda framställningar, att Kungl. Maj:t

måtte taga under ompröfning, huruvida icke inskränkning i aktiebolags

rätt till förvärf af fast egendom i allmänhet på vår landsbygd funnes

erforderlig samt i sådant fall framlägga förslag till lagstiftning därom.

Liknande yrkande som det nu föreliggande biträddes af samma kammare

vid såväl 1907 som 1908 års riksdagar. Vid 1907 års riksdag

hemställdes i särskild motion, att beslut i angifna syfte måtte fattas

särskilt såvidt Värmlands län anginge. Sistnämnda års lagutskott anförde

i afgifvet utlåtande i anledning af de då väckta motionerna följande:

»Genom här förevarande motioner har Riksdagens uppmärksamhet

ånyo påkallats för frågan om bolagens fortgående jordförvärf i vårt

land. Såsom bekant hafva åtskilliga förslag i detta ämne förut framkommit

inom Riksdagen och särskilt inom Andra Kammaren tillvunnit

sig bifall. Frågan om bolagens jordförvärf i Norrland och Dalarne

blef ock särskildt föremål för behandling i den på Riksdagens initiativ

af den så kallade norrlandskommittén verkställda utredning, på grundvalen

hvaraf den af nästlidet års Riksdag antagna lagen angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom i

väsentliga delar hvilar. Man har alltså för de nordliga delar af vårt

land, som i denna lag afses, kommit till det resultatet, att i bolagens

fortgående jordförvärf ligger en fara, som genom lagstiftningen måste

afvärjas. Att man sålunda i första hand riktade blicken på dessa landsdelar,

berodde i synnerhet på bolagens dominerande inflytande därstädes

i förening med den själfägande befolkningens där af förorsakade

tryckta ställning. Att emellertid jämväl i andra delar af landet bolagens

jordförvärf nått ganska afsevärda dimensioner och mångenstädes alltjämt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

fortgå, synes framgå af den statistiska utredning, herr Lindhagen därom

lämnar. (»Se sammanställningen här nedan.») De missförhållanden, som

i olika afseenden åtfölja ett sadant fortgående bolagsförvärf, torde numera

vara sa allmänt kända, att utskottet icke däröfver behofver yttra sig.

En snar utredning synes därför till en början erfordras angående bolagens

jordförvärv i de södra och mellersta delarna af landet-----.

Det statistiska material, som för närvarande därom kan föreligga, lärer

icke erbjuda den fullständighet, som för ett noggrant bedömande af

detta viktiga ämne är af nöden. Denna utredning torde då ock gifva

vid handen, hvilka åtgärder kunna erfordras till undanröjande af de

skadliga verkningarna af bolagens jordförvärv Herr Lindhagen har

härutinnan hänvisat till den för Norrland och Dalarne antagna förbudslagstiftningen.

Huruvida emellertid denna eller någon liknande är i

förevarande afseende lämplig, vill utskottet icke bestämdt uttala

sig om.»

Med ledning af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser

bär utskottet verkställt följande sammanställning angående aktiebolags

jordinnehaf i mellersta och södra Sverige. Järnvägsaktiebolag

hafva ej medtagits.

Fastigheter å landsbygden tillhöriga inhemska aktiebolag (oberäknadt

järnvägsaktiebolag).

Stockholms län

Upsala län ..........

Södermanlands län

Östergötlands län .

Jönköpings län

Antal

mantal

Antal ut- jordar o. d.

ej i mantal

satt jord

1885

133,881

41

1895

200,017

73

1900

291,192

139

1905

256,224

124

1885

192,17 6

57

1895

241,185

91

1900

254,223

90

1905

205,529

91

1885

13,188

7

1895

19,237

11

1900

30,ooo

10

1905

67,279

60

1885

119,954

37

1895

153,285

135

1900

198,159

173

1905

204,617

210

1885

14,562

15

1895

6,263

11

1900

20,373

19

1905

35,878

42

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:u 52.

13

Antal

Antal ut-

jordar o. d.

ej i mantal

mantal

satt jord

Kronobergs län ..............................................................

1885

22,488

3

1895

24,493

2

1900

67,18a

10

1905

93,529

23

Kalmar län ..........................................................................

1885

49,918

3

1895

57,999

7

1900

77,545

15

1905

80,668

39

1885

—

—

1895

6,982

7

1900

17,590

29

1905

18,247

35

1885

1,511

3

1895

4,096

5

1900

5,690

10

1905

6,140

10

Kristianstads län....................................................................

1885

2,885

—

1895

6,512

4

1900

22,243

15

1905

23,996

45

Malmöhus län......................................................................

1885

20,628

15

1895

38,755

f- 77

1900

77,190

128

1905

98,519

188

1885

0,807

1

1895

3,219

8

1900

5,033

3

1905

10,279

19,37 2

26,959

119

Göteborgs och Bohus län .................................................

1885

1895

25

33

1900

36,773

59

1905

43,512

104

1885

44,311

9

1895

41,688

11

1900

82,046

18

1905

88,508

40

1885

55,984

28

1895

73*792

43

1900

81,833

53

1905

106,621

108

1885

159,894

188,604

166

1895

198

1900

182,571

208

1905

197,802

227

1885

211,821

332,376

28

1895

87

1900

352,415

152

1905

338,659

205

Västmanlands län ............................................................

1885

194,275

27

1895

209,949

54

1900

201,959

117

1905

202,844

191

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Åt donna sammanställning, som visserligen icke gifver någon tillförlitlig

bild angående arealen af mark, hvarom är fråga, framgår dock,

att aktiebolagens jordinnehaf i mellersta och södra Sverige under de

senare femårsperioderna ökats. Att förvärfven efter 1905 fortgått i

oförminskad skala, därför tala alla omständigheter. Det synes alltså utskottet

önskvärd!, att den utredning, som nu begäres, icke längre får anstå.

Utredningen skulle närmast afse upplysningars erhållande angående i

Indika trakter af landet bolags jordförvärf kan anses hafva tagit betydande

. omfattning. A andra sidan skulle däraf äfven ådagaläggas, i

hvad mån framställda klagomål öfver öfverhandtagande jordförvärf från

bolagens sida tilläfventyrs kunna anses oberättigade. Ensamt en grundlig

utredning kan i hvarje fall lämna erforderligt material för frågans

allsidiga^ bedömande och gifva anvisning på lämpliga åtgärder för rådande

af bot å de missförhållanden i det förevarande hänseendet, som kunna

föreligga. Huruvida dessa åtgärder, där sådana eventuellt kunna erfordras,

böra resultera i eu likartad förbudslagstiftning som den för Norrland

och Dalarne redan gällande, synes utskottet ovisst.

Hvad särskild! angår det i herr Berggrens förevarande motion

framställda yrkandet på åtgärder i det ifrågavarande afseendet för Värmlands

län, har utskottet inhämtat, att förhållandena i detta län, i hvad

nu är i fråga, i särskild grad äro värda uppmärksamhet. Att Värmlands

län icke kom att inbegripas i den redan befintliga förbudslagen,

synes hafva berott på flera omständigheter. Någon bland befolkningen

så utbredd och medveten ovilja öfver sakernas tillstånd, som i de nordligare

landsdelarna, torde i allt fall där ej hafva förekommit. Emellertid

är det ett allmänt kändt förhållande, att folkmängden i Värmlands

läns norra del samt i gränstrakterna mot Norge i afsevärd mån förminskats.

Ehuru det bör medgifvas, att folkminskning förorsakats jämväl

af andra än här ifrågavarande förhållanden, kan det likvisst icke

utan vidare förnekas, att trävaruindustriens omfattande inköp af fastigheter

kan därtill hafva medverkat. Utskottet vill med ledning af utskottet

tillhandakomna uppgifter lämna några exempel på omfattningen

af bolagens fastighetsförvärf i Värmland. Inom Ålfdals härads

nedre tingslag ägdes år 1907 Sunnemo socken så godt som helt och

hållet af bolag. Inom Gustaf Adolfs socken i samma tingslag ägde

bolag all enskild jord. Af tingslagets båda öfriga socknar, Ekshärads

och Norra Råda, tillhopa innehållande omkring 50 mantal, ägdes något

mera än 36 mantal af bolag. Inom Ålfdals härads öfre tingslag har

beträffande en socken uppgifvits, att af bolag därstädes innehades

år 1890 2,139 har, 1900 12,193 har och 1907 22,900 har. Från Hvit
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

sands socken i Fryksdals härads öfre tingslag bär meddelats, att vid

nämnda tid ungefär halfva socknen ägdes af bolag och att bolagens

jordförvärf inom socknen visade tendens att fortfara. Inom Lekvattnets

socken i samma tingslag, utgörande tillhopa ungefär 19,000 har,

innehade bolag år 1890 1,050 har, år 1900 2,000 har och år 1907 5,400

har. Enligt uppgift från Nordmarks härad, med en areal af omkring

97,000 har, innehades af bolag år 1900 omkring 10,000 har och år

1907 omkring 15,000. Inom Gräsmarks socken i Fryksdals härads

Nedre tingslag ägdes för ett 10-tal år sedan knappast någon jord af

bolag. Nu pågå emellertid bolagens jordinköp i stigande skala, och å

bolagens hemman lärer förekomma, att husen och jordbruket äro förfallna.

Bland de skogägande bolagen i Värmland lära några finnas,

som, enligt hvad allmänt är kändt, hufvudsakligen ägas af utlänningar.

Ett dylikt bolag förvärfvade under loppet af förra året, enligt uppgift,

mera än 10 kvadratmil skogsegendomar i Värmland. Åtskillig

skogsmark äges af enskilda norrmän.

Vid angifna förhållanden synes det utskottet önskvärdt, att den

ofvan ifrågasatta utredningen särskildt påskyndas i fråga om Värmlands

län, och anser utskottet, för att en eventuell slutlig lagstiftning i fråga

om detta län ej skall komma för sent och sålunda blifva overksam, det

nödvändigt att, på sätt under 2) i herr Berggrens ifrågavarande motion

yrkats, en lag genast antages innefattande provisoriskt förbud för bolag

och förening att där i allmänhet förvärfva fast egendom. Denna

lag, som synes böra blifva fristående från den gällande förbudslagen,

torde lämpligen böra gifvas giltighet för tre år.

Om sålunda utskottet ansett sig böra tillstyrka en sådan utredning

angående bolags jordförvärf i mellersta och södra Sverige som

den omförmälda, har dock utskottet icke ansett sig kunna förorda att,

såsom i herr Lindhagens förenämnda motion n:r 115 yrkas, vidtaga

åtgärd för att den gällande förbudslagen skall vinna afseende äfven å

vissa enskilda personer. Enligt hvad utskottet inhämtat lär det visserligen

förekommit, att aftal ägt rum rörande fastighetsköp i Norrland,

som synas hafva haft till ändamål att åt bolag åtkomma fastigheter,

hvilka bolagen ej ägt själfva förvärfva. I någon afsevärdare omfattning

torde dock detta icke hafva skett. I allmänhet synas nämligen

bolagen icke gärna kunna inlåta sig på dylika aftal, som för dem icke äro

utan ekonomisk risk. Det torde också få antagas, att ett dylikt motverkande

från bolagens sida af lagens syfte än mera sällan kommer

att ske, i den mån densamma fortfarande förblir gällande och den uppfattningen

hinner tränga igenom, att den skall blifva beståndande. I

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N;o 52.

allt fall synes man icke kunna i lagstiftningsväg skapa en hållbar

grund, efter hvilken det skulle förmenas vissa enskilda personer att

förvärfva och nyttja landets jord. Och äfven om sådant skulle låta sig

göra, torde det i fråga om en sådan lagstiftning vara vida svårare att

skaffa densamma nödig effektivitet än fallet är med den gällande lagstiftningen

rörande bolagens fastighetsförvärv Någon garanti för att

vissa kvalifikationer, som i det föreslagna hänseendet skulle kunna

fordras af en köpare vid tiden för köpet, äfven sedermera skola kunna

uppehållas, synes väl knappast stå att få.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

l:o) att det i punkt 2 af herr Staaffs m. fl. förevarande

motion gjorda yrkande icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att Riksdagen, med anledning af det i punkt

1 af herr Staaffs m. fl. omförmälda motion gjorda

yrkande, måtte för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen angående förhud i vissa fall för

bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906.

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen angående förbud i

vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4

maj 1906 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva

fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller

Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs

län eller inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

eller Norrbottens län.

Å fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna

gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej

tillämpning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

17

3 §•

Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord

med impediment^, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas

ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan

sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas genom

jordafsöndring.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig

och i förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet

belöper efter en areal för helt mantal af:

1,500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,

Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells

och Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och

Korpilombolo socknar i förstnämnda län; samt

1,000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands och Grääeborgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett

åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,

dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid

verkställdt storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker

och andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och

jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk

eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

3:o) att Riksdagen, med anledning af de i punkt

1 af herr Berggrens m. fl. omförmälda motion, i herr

Lindhagens motion n:o 113 och i herr Staaffs m. fl.

förenämnda motion punkt 3 gjorda yrkanden, måtte i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

täcktes, så snart ske kan, låta verkställa en fullständig

utredning rörande bolags jordförvärf i de mellersta

och södra delarne af riket samt för Riksdagen framBih.

till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 51 Hå/t. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottet» Utlåtande N:o 52.

lägga förslag till de åtgärder, som af denna utredning

må påkallas;

4:o) att Riksdagen, med anledning af det i punkt

2 af herr Berggrens m. fl. ifrågavarande motion gjorda

yrkande, måtte för sin del antaga följande

Lag

angående förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom

inom Värmlands län.

1 §•

Bolag eller förening må inom Värmlands län icke förvärfva fast

egendom å landet, hvarest den för städerna gällande ordning för bebyggande

ej skall iakttagas, såvida icke Konungen för visst fall därtill

lämnat tillstånd.

Hvad sålunda är stadgadt, galle dock ej i fråga om fastighet, som

hufvudsakligen är afsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgör

stenbrott, grus- eller bergtag, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan

dylik lägenhet.

2 §•

Har aftal om förvärf, hvarom ofvan nämnts, tillkommit uJan Konungens

samtycke, där sådant enligt denna lag erfordras, vare aftalet ogildt.

3§-

Med bolag afses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som

dritver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening afses i denna lag allenast förening för ekonomisk

verksamhet, hvilken icke drifver rörelse, som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och skall gälla

tills vidare intill den 1 september 1912.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

5:o) att herr Lindhagens m. fl. omförmälda motion

n:o 115 icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 april 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 1):

af herrar Pettersson från Södertälje, grefve Hamilton, Lindhagen,

Jansson i Edsbäcken och Karlsson i Fjät, hvilka ansett, att utskottet

bort hemställa,

att Riksdagen med bifall till herr Staaffs m. fl.

motion i denna del måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådant

tillägg till nyssnämnda lag, att, då aftal om förvärf

enligt lagen 3 § ägt rum, staten eller den kommun,

där den förvärfvade jorden är belägen, berättigas på

vissa villkor inlösa densamma;

samt af herrar Zetterstrand, Widén, och C. J. Berggren.

Beträffande utskottets hemställan under 2):

af herrar Trygg er, Budebeck, af Ekenstam, Ridderbjelke, Magnus on

och Gezelius;

samt af herr Bergendahl, som anfört:

»Den lag, som den 4 maj 1906 utfärdades angående förbud i vissa

fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom i de norra delarne

af riket, har varit i tillämpning under så kort tid, att man ännu icke

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

kan draga tillförlitliga slutsatser om dess verkningar. Vid sådant förhållande

synes det icke vara tillrådligt att utan föregående utredning

utsträcka dess tillämplighetsområde till delar af riket, för hvilka lagen

vid dess tillkomst icke ansågs behöflig. En varsamhet härutinnan är så

mycket mer påkallad som redan ur teoretisk synpunkt beaktansvärda

erinringar kunna framställas emot ifrågavarande förbudslag.

Det torde icke kunna bestridas, att lagen är ägnad att verka hämmande

på en ekonomisk verksamhet, som borde kunna vara landet till

största gagn. För ett utveckladt produktivt arbete är sammanslutning

af för produktionen tillgängligt kapital en nödvändighet och för närvarande

har det ekonomiska samhället otvifvelaktigt uti bolagen och

föreningarna de. värdefullaste organ för förverkligandet af sina syften.

Äfven för stordriften inom jordbruket och dess binäringar finnes behof

af det sammanslutna kapitalet, icke minst då det gäller att lägga nya

sträckor under plogen, att utdika mossar och göra kärrmarker fruktbärande.

Om således inga onödigt hämmande band böra läggas på

bolags och ekonomiska föreningars verksamhet, bör dock staten äga möjlighet

att kontrollera deras verksamhet, särskildt när densamma går ut

på att tillgodogöra sig landets naturtillgångar. Det kan ur denna synpunkt

ifrågasättas, om icke bolag och föreningar, som hafva till ändamål

att förvärfva fast egendom för att där idka jordbruk, skogsafverkning

eller eljest i stordrift, utnyttja förefintliga naturtillgångar, böra söka

Konungens tillstånd till utöfvandet af sådan verksamhet. Den undantagslag,

, som nu gäller för vissa delar af landet, skulle då ersättas af en

koncessionslag, som gällde för hela riket och icke innehölle några i

förväg lagda hinder för bolags och föreningars jordförvärv men som

beredde möjlighet att anpassa koncessionsvillkoren efter skilda orters

olika förhållanden. Koncessionssystemet har redan här i landet vunnit

tillämpning inom olika områden af ekonomisk verksamhet. Sålunda

fordras Konungens tillstånd för rätt att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter,

att anlägga och trafikera järnväg, att utföra elektriska anläggningar

i visst fall, att drifva bankrörelse m. m., och har lagutskottet

i ett vid denna riksdag afgifvet betänkande ifrågasatt koncession

för rätt till distribution af elektrisk energi, frambragt af vattenkraft.

Äfven i utlandet börjar koncessionssystemet komma mer och mer till

användning.

Näringslifvets rika utveckling och de djärfva former, hvari det

numera rör sig, måste påkalla statens särskilda uppmärksamhet, och är

det af synnerlig vikt, att de kapitalstarka sammanslutningarnas makt

varder till godo och icke till ondo.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

En varsamt affattad, af Konung och Riksdag antagen koncessionslag

skulle helt v;sst bättre tillgodose Häringslifvets behof än de*i förbudslag,

på hvars allt vidsträcktare tillämpning röster nu höja sig. Det

synes mig därför önskvärd!, att en utredning i detta afseende finge

äga rum, innan beslut fattas om utsträckning af 1906 års lag.

På grund af denna uppfattning och då de i detta betänkande upptagna

motioner icke lämna utrymme för det yrkande jag eljest skulle

velat framställa, har jag utan sådant yrkande reserverat mig mot hvad

utskottet i punkterna 2 och 3 hemställt.»

Beträffande utskottets hemställan under 3):

af herrar Trygger, Budebeck, Riddet bjelke, von Baumgarten och

Magnuson;

af herr Bergendahl, som åberopat sitt ofvan under 2) upptagna

yttrande;

af herr Fahlén, som ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen i anledning af herr Berggrens m. fl.

motion måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes, så snart ske kan, låta verkställa

utredning rörande bolags jordförvärf i Värmlands län

samt för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder,

som af denna utredning kunna påkallas;

samt af herr Gezelius.

Beträffande utskottets hemställan under 4):

af herrar Trygger, Rudebeck, Ridderbjelke, von Baumgarten, Fahlén,

Magnuson, Bergendahl och Gezelius.

Beträffande utskottets hemställan under 5):

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 51 Haft.

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

{■ 22 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

af herr Widén mot utskottets motivering;

samt af herrar Lindhagen och Karlsson i Fjät, hviika anfört:

»Det torde vara obestridligt, att 1906 års lag angående förbud i

vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom rätteligen

bort omfatta, utom bolag, äfven alla sådana enskilde personer, hviika

af samma skäl som bolagen måste anses vara icke skickade att blifva

egare till jordbruken i de norra provinserna. Af opportunitetsskäi måste

förbudets anhängare dock i början afstå därifrån.

Det har emellertid i pressen under senaste året framkommit upprepade

med exempel belysta påståenden, att sådana enskilda personer,

som ofvan sägs, och särskildt bolagstjänstemän eller ledande personer

inom bolagen på åtskilliga orter börjat inköpa jordbruksfastigheter.

Man har äfven återgifvit uttalanden därom af domhafvande. Ett vitsordande

däraf lämnades från sakkunnigt håll äfven inom lagutskottet.

Om man också anser sig för närvarande ej vara beredd att gifva

lagen den omfattning, som den från början bort få, synes dock ofvannämnda

förhållanden ägnade att väcka betänksamhet och påkalla en

utredning om hur det rätteligen förhåller sig. Utskottet vet därom

ingenting och kan således ej gentemot de framkomna uppgifterna uttala

sig med någon sakkunskap i en motsatt riktning.

!?§ **Det hemställes alltså;

att Riksdagen ville anhålla, att Kuagl. Maj:t måtte

verkställa utredning, i hvad mån inom de sex nordligaste

länen jordbruksfastigheter börjat på senare

tider inköpas äfven af sådana enskilda personer, hviika

lika litet som bolagen lämpa sig att blifva egare till

dylika fastigheter, äfvensom för Riksdagen framlägga

förslag till lagstiftning häremot, därest utredningen

därtill gifver anledning.»

Herrar Gustaf Andersson och Ersson hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Herr af Ekenstam har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i behandlingen af de härofvan under 1), 3) och 4) omnämnda ärenden.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS SPIK. TRYCKERI, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.