Sök i Ratio Lex

Lagutskottets "Utlåtande Ako 6

1909-02-16 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:6, Lagutskottets "Utlåtande Ako 6

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets "Utlåtande Ako 6.

i

N:o G.

Ank. till Riksd. kansli den IG februari, 1909, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om afkortning i öjningstiden

för värnpliktige, som uppnått visst kunskapsmått

och färdighet m. m.

Lagutskottet liar till behandling i ett sammanhang förehaft nedan intagna

inom Andra Kammaren afgifna, till utskottet hänvisade motioner,

den ena, n:o 54, af herr Öl. Olsson i See och den andra, n:o 134, af

herrar Oscar Bogren, Karl Otto, Gust. Månsson och S. J. Larsson.

Herr Olssons ifrågavarande motion är af följande lydelse: Herr oissons

»Två gånger förut har i Riksdagen motionerats om afkortning i öfnings- motion.

tiden för värnpliktige. Dessa motioner ha dock ej vunnit Riksdagens

bifall. Emellertid är detta ett spörsmål, som borde vinna mera beaktande

än hvad hittills varit fallet. För arbetare i allmänhet och landtbrukare

isynnerhet är det särdeles uppoffrande, att de under den tid af året, då arbetskraften

är af allra största betydelse, måste sända i väg sina söner, ehuru

de mycket val behöfvas hemma. Kunde därför någon afkortning af tiden

åstadkommas, så vore det välbehöfligt.

Det kan emellertid synas underligt att komma med ett sådant förslag,

när det kommer att sättas i fråga — af hvad som förspörjes — att i en framtid

än vidare utsträcka tiden för öfningarna, men detta förhållande gifver

mig så mycket mer anledning till att väcka det förslag jag här åsyftar,

nämligen att när de värnpliktige inhämtat ett visst kunskapsmått under

öfningarne, så skulle de hemförlofvas. Tore det så ordnadt, kunde det

gifva beväringsynglingarne anledning till att med mera ifver, lust och

energi gripa sig an med att inhämta de nödiga kunskaper, som det är afsedt

att meddela dem. Som det nu är ordnadt, torde en del åtminstone, och

Bih. till Likså. Prot. 1909. 7 Samt. 6 Höft. (N:is 6 o. 7). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

i någon mån rätt många, vara mindre energiska att lära, utan ta saken

tämligen likgiltigt, blott tiden går fram. Detta dagsverkssystem borde på

detta område ersättas med något annat, som vore mera egnadt att väcka till

ifver att under kortaste tid uträtta det mesta möjliga. Yid ungdomens utbildning

i allmänhet i skolorna är ju så ordnadt, att ju förr ett visst kunskapsmått

är inhämtadt desto förr äro vederbörande fria, och vore det på

liknande sätt ordnadt beträffande de värnpliktiges utbildning, så torde icke

så litet kunna vinnas både i fråga om att vinna färdighet och tid.

Hvad som vidare vore ägnadt att sporra denna ungdom att göra sig

bästa möjliga nytta af den undervisning de erhålla under öfningstiden,

vore att betyg utfärdades för hvar och en af dem, när de fullgjort sina

åligganden i här berörda afseende.

Som här ofvan blifvit nämndt, har förut motionerats beträffande afkortning

af öfningstiden, nämligen 1904 af Smeds Lars Olsson och J.

Bengtsson samt 1907 af P. Hörnsten; dessa motioner behandlades 1904

af tillfälligt utskott, i utlåtande n:o 37, och 1907 af lagutskottet, i utlåtande

n:o 5. Båda gångerna afslogo utskotten och Riksdagen dem hufvudsakligen

på den grund, att det fordrades skicklighet ej blott i skjutkonsten

utan äfven i många andra kunskaper, som voro nödvändiga för försvaret.

Hvad jag däremot nu begär är afkortning för dem, som kunnat inhämta

hvad som i öfrigt också är af behofvet att kunna; denna sak torde emellertid

behöfva en utredning, dels i fråga om hvad som behöfver läras under

öfningstiden samt huru lång afkortning det af flere skäl kan låta sig göra

att bestämma.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anhålles vördsamt, att Riksdagen

ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, det täcktes Ivungl. Maj:t

låta utreda samt utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan

plan för värnpliktiges öfningar, att möjlighet till afkortning i tiden för

dessas fullgörande måtte beredas dem, som uppnått ett visst kunskapsmått

och färdighet i allt hvad värnpliktsöfningarne afse att meddela, äfvensom

att betyg utfärdas till alla dem som genomgått öfningarne.»

nerv Bogrens Herr Bogren m. fl. har i sin motion anfört följande:

m. fl. motion. >: Sveriges folk är ett försvarsvänligt folk. Ett vackert utslag af denna

försvarsvänlighet är den frivilliga skarpskytterörelsen, som nästa år kan

fira sitt 50-årsjubileum i vårt land. Då skarpskytteföreningar i början af

1 860-talet här bildades, strömmade män ur snart sagdt alla åldrar och samhällsklasser

till dessa föreningar. Regeringen försummade icke heller att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

3

tacksamt mottaga den kraft, som i denna fosterländska rörelse tillfördes

vårt försvar. Genom Kungl. Maj:ts författning af den 8 mars 1861 fick den

frivilliga skarpskytterörelsen sin plats anvisad i det allmänna försvaret,

och. i den kungl. kungörelsen af den 11 augusti 1863 göres? följande

tillägg till paragraf 15 i den kungl. kungörelsen af den 13 november 1860

angående den allmänna beväringen:

''När beväringsskyldig, som bland allmänna beväringsmanskapet inmönstras,

är aktiv medlem af frivillig skarpskytteförening och företer skriftligt

betyg, undertecknadt af öfverbefälhafvaren för den kår han tillhör,

jämte en af chefen för närmaste regemente eller kår i armén tillförordnad, i

tjänst varande officer, därom, att den beväringsskyldige under minst ett år

deltagit i skarpskyttekårens öfningar, utförda i öfverensstämmelse med det

för armén gällande exercisreglemente, och äger den färdighet i vapenöfning,

marsch och manöver, som motsvarar läraktig beväringskarls efter

första årets möte samt därjämte förvärfvat den skjutfärdighet, som är i

målskjutningsinstruktionen för rekryt i armén bestämd såsom villkor för

approbation till soldat, må sådan beväringsskyldig befrias från deltagande

i första årets vapenöfning med den allmänna beväringen.» Genom denna

bestämmelse skipades ej blott rättvisa mot de unga skarpskyttarne, utan

allmänhetens intresse för de frivilliga vapenöfningarna erhöll en reell grund

för sitt fortbestånd.

Alltmer arbetade sig de moderna åsikterna om det väsentliga i försvarsöfningarna

fram. Man fäste, åtminstone förklarades detta officiellt,

mindre vikt vid gevärsföringar och marschöfningar, för så vidt dessa senare

afsågo vissa paraduppvisningar och uppställde i stället som hufvudmål

för de militära öfningarna att bibringa de unga god skjutfärdighet samt

förmåga att röra sig och begagna sig af olika terräng förhållanden. Med

glädje utbytte de unga frivilliga de oftast meningslösa marsch- och gevärsöfningarna

mot de mera praktiska skjutöfningarna. Så ombildades under

senare hälften af 1870-talet de flesta då befintliga skarpskytteföreningarna

till skyttegillen, och i kungörelsen af den 20 december 1878 tilldelade

Kungl. Maj:t dessa skyttegillen statsunderstöd för inköp af ammunition

och den 20 april 1883 utfärdade Kungl. Maj:t reglemente för de frivilliga

skytteföreningarnas täflingsskjutningar inom föreningens länsförbund och

för hela landet. År 1888 den 24 januari anslogs af för ändamålet af

Riksdagen beviljade medel 1 krona pr år och aktiv medlem i skyttegille,

hvilket anslag den 30 december 1890 fördubblades på samma gång vissa

summor anvisades till pris för täflingsskjutning. Det kungl. brefvet af den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

15 december 1893 angifver »grunderna för det frivilliga sk ytteväsendets

omorganisation», förnyade i kungl. brefvet af den 21 juli 1903. I kungl.

brefvet af den 31 maj 1898 utfärdas förnyad stadga för skytteförbundens

allmänna representantmöte och centralstyrelse och kungl. brefvet af den

27 maj 1904 innehåller instruktion för de af Kungl. Maj :t förordnade ledamöterna

i skarpskytteförbundens styrelse. Kungl. brefven af den 30 mars

och 8 juni 1906 innehålla förnyade föreskrifter om utlåning af arméns

gevär till frivilliga skyttegillen. Då härtill kommer, att Riksdagens anslag

till den frivilliga skytterQrelsen år för år ökats och nu är uppe i cirka

900,000 kronor, så framgår häraf tydligt, att regering och Riksdag i hög

grad gifvit denna fosterländska rörelse sitt erkännande. De årligen från

skyttegillen och deras förbund ingående rapporterna visa ock, att den skjutfärdighet,

dessa gillen redan nu kunna bibringa sina medlemmar, väl tål

jämförelse med den skjutskicklighet de värnpliktige i allmänhet erhålla i

rekrytskolan. Då så är förhållandet, och då man tager i betraktande de

afsevärda uppoffringarna i tid och äfven pengar till ammunition m. m., som

aktiva medlemmar i frivilliga skytteföreningar måste vidkännas, synes det

det vara förenligt med både lämplighet och rättvisa, att till § 27 mom. a)

i värnpliktslagen af den 14 juni 1901 fogas ett tillägg af liknande innehåll

som den här ofvan anförda kungl. kungörelsen af den 11 augusti

1863 eller att värnpliktig, som är aktiv medlem i af staten understödd

skytteförening och företer bevis, utfärdadt af den af vederbörande militärmyndighet

förordnade instruktören därom, att han äger den elddisciplin,

som erfordras för att upptagas i föreningens tredje klass, måtte få fullgöra

sin rekrytutbildning på 100 dagar, således 50 dagars afkortning. Ett

sådant medgifvande skulle locka största delen af våra ynglingar för att

icke säga alla, in i de frivilliga skytteföreningarna, hvilka åter utan ett

liknande medgifvande torde nog snart tyna bort.

Med en sådan lindring i rekrytutbildningen skulle för staten, näringarna

och de värnpliktige följa högst afsevärda ekonomiska fördelar utan

att den värnpliktiges militära utbildning i någon mån därför blefve mindre

tillfredsställande.

Med anledning af hvad jag här haft äran anföra, vågar jag föreslå

Riksdagen att för sin del besluta, att efter moment a) i paragraf 27 värnpliktslagen

af den 14 juni 1901 insättes följande:

Värn pliktig, som approberats till tredje klass i en af staten erkänd

skytteförening eller äger därmed jämförlig skjutskicklighet, må medgifvas

en afkortning af den för rekrytutbildning anslagna tiden med en tredjedel.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6. 5

I anledning af ifrågavarande af herr Bogren m. fl. väckta motion

vill utskottet erinra därom, att motioner med enahanda syfte behandlats

vid riksdagarna 1904, 1907 och 1908, men på hemställan af vederbörande

utskott af Riksdagen afslagits.

De synpunkter, som därvid synas hafva varit för Riksdagen bestämmande,

innefattas i ett utlåtande, som vid 1904 års Riksdag afgafs af ett

inom Andra Kammaren tillsatt tillfälligt utskott, till hvilket den då väckta

frågan blef hänskjuten.

Det tillfälliga utskottet anförde följande:

»Slutligen har utskottet att taga i skärskådande frågan, om en del

af militäröfningarna, och i så fall huru stor, skulle kunna efterskänkas

värnpliktige, hvilka förete vederbörliga intyg om skjutskicklighet, inhämtad

i skytteföreningarna.

Det råder intet tvifvel om att det skulle vara ett starkt stöd för

dessa föreningar, om en dylik förmån kunde beviljas, särskilt om befrielsen

från militäröfningarna kunde utsträckas till någon afsevärd tid.

För de värnpliktige vore en sådan befrielse säkerligen också mycket välkommen.

Utskottet kan dock icke inse, huru den åtminstone för närvarande

skulle låta sig lämpligen genomföra. För det första måste den begränsas

till fotfolket, då för de öfriga hufvudvapnen färdighet att handtera

geväret icke äger samma betydelse. Vidare ingå i elementen för fotfolkets

utbildning icke blott skjutfärdighet, utan också utom åtskilligt annat

marschfärdighet. För att inrätta sådana öfningar för de medlemmar, hvilka

ännu icke gjort militärtjänst, äro skytteföreningarna icke ordnade. Och

man har icke förnummit, att de skulle vara benägna att därutinnan träda

i spåren af de gamla skarpskytteföreningarna, hvilka på sådant sätt förvärfvade

åt sina medlemmar frihet från första årets på den tiden blott

fjorton dagar långa vapenöfningar.

Rekrytutbildningen vid fotfolket börjar med marsch- och riktöfningar,

utom instruktion och gymnastik under kortare eller längre tid, allteftersom

truppens utbildning det fordrar. Denna utbildning påskyndas gifvetvis

däraf att truppen är uppblandad med rekryter, hvilka kunna skjuta och

marschera. Efter rätt kort tid vidtaga redan de första små utmarscherna

med öfningar i terräng, och härutöfver skulle i allt fall någon befrielse

icke kunna äga rum, liksom den icke heller utan rubbning af öfningarnas

regelbundna gång kan inträda under deras fortgång.

I hvad mån de fältskjutningar, hvilka alltmera utbreda sig bland

skytteföreningarna och hvilka äro ägnade att åstadkomma en värdefull

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

förmåga att röra sig i terräng, en gång kunna utveckla skyttarnes krigsduglighet

därhän, att någon del af öfningstiden kan efterskänkas, torde

ännu vara för tidigt att yttra sig om.

Under sådana förhållanden och då vidare för truppens utbildning till

en militär organisation är af vikt fullständig samöfning af dess beståndsdelar,

där icke öfningstiden är ganska lång, äfvensom då från skytteföreningarna

själfva icke gjort sig gällande någon önskan i den här omhandlade

riktningen, synes den af båda motionärerna ifrågasatta befrielsen af skjutskickliga

värnpliktige från en del af rekrytutbildningen icke vara att förorda.»

Lagutskottet vid riksdagarna 1907 och 1908 bar ej funnit skäl vara

anförda, som kunde rubba giltigheten af hvad det tillfälliga utskottet sålunda

anfört.

Genom den af herr Olsson väckta nu föreliggande motionen har

frågan om afkortning i utbildningstiden för värnpliktige erhållit en vidsträcktare

omfattning. Denne motionär hemställer nämligen om åtgärder

för afkortning i öfningstiden för dem, som uppnått visst kunskapsmått och

färdighet i allt hvad värnpliktsöfningarna afse att meddela. Då emellertid

Kungl. Maj:t den 28 september 1907 uppdragit åt en kommitté att verkställa

utredning och afgifva förslag beträffande ny samfäld plan för rikets

försvar och i samband därmed stående ämnen, samt anledning alltså är

att antaga, att de uti ifrågavarande motioner berörda frågor, i den män

de förtjäna beaktande, blifva föremål för sakkunnigt bedömmande af denna

kommitté, har lagutskottet ansett någon åtgärd i den af motionärerna föreslagna

riktning icke lämpligen böra vidtagas. Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation:

af herr Olsson, som ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till

hans ifrågavarande motion.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.