Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884.

1909-05-07 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:60, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60■

1

N:o 60.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1909, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen

angående patent den 16 maj 1884.

Genom en den 10 april 1909 dagtecknad proposition n:o 197,

hvilken af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande af propositionen bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag om ändrad lydelse af 25 § i förordningen angående

patent den 16 maj 1884.

Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen angående patent

den 16 maj 1884 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket

patenterad uppfinning gör motsvarande medgifvande, äger Konungen

förordna:

1) att, om någon här i riket sökt patent å en uppfinning före

utgången af viss tid, som kan i förordnandet bestämmas antingen till

högst tolf månader från det han i den främmande staten sökte skydd

för samma uppfinning eller till högst tre månader från det vederbörande

myndighet där kungjorde, att sådant skydd meddelats, då må

den här i riket gjorda ansökningen i förhållande till andra ansökningar

Bih. till Likså. Prot. 1909. 7 Sami. 58 Haft. (N:o 60.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

äfvensom med hänsyn till sådant hinder emot patents meddelande, som

i 3 § omförmäles, betraktas så, som vore den gjord samtidigt med

ansökningen i den främmande staten;

2) att, om undersåte i den främmande staten eller någon, som

där är bosatt eller äger ett verkligt och icke pro forma drifvet industrieller

handelsetablissement, åtnjuter skydd för uppfinning såväl här i

riket som i den främmande staten, uppfinningens utöfning i den senare

skall, så vidt angår påföljd för underlåtenhet att här utöfva uppfinningen,

så anses, som hade utöfningen ägt rum här i riket.

Utskottets

yttrande.

Till grund för ifrågavarande lagförslag ligger ett af särskilda

kommitterade för revision af gällande lagstiftning rörande patent m. m.

till Kungl. Maj:t afgifvet underdånigt betänkande med förslag till lag

om ändrad lydelse af 25 § i gällande förordning angående patent.

I betänkandet anföres bland annat följande:

Till förhindrande däraf, att patentskydd åtnjötes för uppfinningar,

som ej komme till en för samhället nyttig utöfning, och särskildt att

för den inhemska industrien omöjliggjordes att begagna sig af patenterade

uppfinningar, under det att desamma tillgodogjordes inom industrien

i främmande land, förekomme i de flesta patentlagstiftningar

stadganden om skyldighet för vederbörande patenthafvare att utöfva

sin patenterade uppfinning inom riket eller s. k. utöfningstvång.

I den för Tyska riket gällande patentlag funnes i detta hänseende

föreskrifvet, att ett patent efter förloppet af tre år från den dag, då

kungörande skett om patentets meddelande, kunde återtagas, om patenthafvaren

underläte att i tillbörlig omfattning bringa uppfinningen till

utöfning inom landet eller åtminstone göra allt, som erfordrades för

att betrygga en sådan utöfning.

Liknande stadganden återfunnes äfven i flertalet andra främmande

stater, såsom Österrike, Schweiz, Frankrike, Belgien och Danmark

samt i viss mån äfven Norge.

I England, där ända till år 1902 utöfningstvång med risk af

patentets förlust icke förefunnits, hade under de senare åren väsentligen

skärpta lagbestämmelser i förevarande afseende genomförts. Sålunda

föreskrefve den nya engelska patentlagen af den 28 augusti 1907 bland

annat följande: Sedan fyra år af patenttiden förflutit, ägde en hvar

hos chefen för patentmyndigheten yrka patentets återkallande, därest

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N;o 60.

uppfinningen uteslutande eller hufvudsakligen utöfvades utomlands.

Visade icke patenthafvaren giltiga skäl, hvarför uppfinningen ej i tillbörlig

omfattning utöfvades inom landet, hade chefen för patentmyndigheten

att besluta patentets återkallande antingen omedelbart eller

också efter förloppet af viss, för hvarje fall bestämd tid, därest icke

inom denna tid styrktes, att uppfinningen i tillbörlig omfattning utöfvades

inom landet. Den sålunda bestämda tiden kunde emellertid

utsträckas, om patenthafvaren visade giltiga skäl, hvarför uppfinningen

icke inom samma tid bragts till sådan utöfning.

Det enda af de stora kulturländerna, hvars lagstiftning ej innehölle

någon bestämmelse om utöfningstvång, vore Amerikas Förenta

Stater.

: Hvad Sverige beträffade, hade vår gällande patentförordnings 15 §

enligt dess ursprungliga lydelse innehållit ett stadgande, väsentligen

öfverensstämmande med det i tyska patentlagen förekommande. Emellertid

hade nämnda paragraf sedermera, nämligen genom lagen den 9

maj 1902, undergått ändring och innehölle numera den bestämmelsen,

att, därest, sedan tre år förflutit från det att patent beviljades, den

patenterade uppfinningen ej inom riket utöfvades i ett mot förhållandena

därstädes väsentligen svarande omfång, den, som ville erhålla

tillstånd att utan''hinder af patentet utöfva uppfinningen, därom ägde

emot patenthafvaren föra talan vid domstol, som, i händelse sådan

talan funnes grundad, efter ty skäligt pröfvades föreskrefve, under

hvilka inskränkningar och villkor samt mot hvilken ersättning uppfinningen

finge af käranden utöfvas.

Såsom af det anförda framginge, vore de i utlandet förekommande

formerna af utöfningstvång strängare än hos oss. Emellertid hade

sedan lång tid tillbaka inom olika länder försports en stark rörelse

för utöfningstvångets afskaffande eller mildrande, och hade därvid

framhållits, hurusom utöfningstvånget, åtminstone i dess strängare former,

vore såväl för den inhemska industrien obehöfligt som äfven ofta

mot uppfinnarne obilligt. En följd af sträfvandena i denna riktning

vore den ofvan anmärkta ändringen i den svenska patentförordningens

15 §, hvarjämte i afgifvet förslag till ny patentlag för Norge det i nu

gällande norska patentlag förekommande stadgandet, att bristande utöfning

kunde medföra patentets förlust, utbytts mot ett stadgande af

samma innebörd som det i den svenska lagstiftningen år 1902 införda.

Någon mera betydande tillslutning från de lagstiftande myndigheternas

sida hade dock ifrågavarande rörelse hittills icke vunnit inom respektive

stater, och, så länge en sådan tillslutning ännu uteblefve, vore det med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

hänsyn till utöfningstvångsbestämmelsernas internationella betydelse

icke så mycket att undra på, att de enskilda staterna hyste betänkligheter

mot att tillmötesgå de uttalade önskningarna. Oaktadt den uppfattningen

mer och mer allmänt trängde sig igenom, att utöfningstvångets

bibehållande inverkade hämmande på patentväsendets sunda

och tidsenliga utveckling, hade den betänksamhet mot detsammas borttagande,

som inom åtskilliga af Europas industristater gjort sig gällande,

vållat, att frågan numera kommit i ett synnerligen ogynnsamt läge.

Denna betänksamhet hade sålunda varit den direkta anledningen därtill,

att, såsom redan nämnts, i den engelska lagstiftningen nyligen

införts ett, särskildt mot främmande patenthafvare riktadt stadgande

om utöfningstvång. Den omedelbara följden af den förändrade engelska

lagstiftningen hade åter blifvit, att jämväl i Amerikas Förenta

Stater fråga uppstått därom, att i patentlagen införa en bestämmelse

af hufvudsakligen samma innehåll som den nyssnämnda i England antagna.

Om af dessa tecken att döma lösningen af frågan om borttagande

eller mildrande genom allmän internationell öfverenskommelse af utöfningstvånget

måste antagas vara på obestämd tid uppskjuten, hade

å andra sidan sträfvandena att mildra följderna af bristande utöfning

vunnit erkännande uti åtskilliga separataftal olika stater emellan. Sålunda

hade under år 1892 mellan Tyska riket och Italien ingåtts en

öfverenskommelse af innehåll bland annat, att de menliga rättsföljder,

som enligt de fördragsslutande staternas lagstiftningar inträdde, om

en uppfinning, ett mönster eller en modell ej inom bestämd tid utöfvades

eller efterbildades, äfven därigenom skulle vara uteslutna, att

utöfningen eller efterbildningen skedde inom den andra statens område.

Ett aftal af enahanda innebörd hade samma år träffats jämväl mellan

Tyska riket och Schweiz. Vidare hade under år 1908 mellan Amerikas

Förenta Stater och Schweiz afslutats en öfverenskommelse, enligt hvilken

schweiziska patenthafvare icke kunde på grund af underlåten utöfning

förklaras förlustiga sina i Förenta Staterna erhållna patent samt å

andra sidan den schweiziska patentlagens stadgande om skyldighet att

inom Schweiz utöfva där patenterad uppfinning vore i förhållande till

Förenta Staterna i den män otillämplig, att uppfinningens utöfvande

i Förenta Staterna vore likställd med dess utöfning i Schweiz.

Innan 25 § i vår gällande patentf irordning år 1902 erhöll sin nuvarande

lydelse, hade paragrafen innehållit förutom annat den bestämmelsen,

att med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som för här i

riket patenterad uppfinning gjorde motsvarande medgifvande, Konungen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60. 5

ägde förordna, att, om undersåte i den främmande staten eller någon,

som inom densamma hade sin bostad eller sitt förnämsta etablissement,

här i riket erhållit patent å en i den främmande staten skyddad uppfinning,

skulle, så länge uppfinningen där skyddades, patentliafvarens

underlåtenhet att utöfva uppfinningen icke medföra patentets förlust.

Nämnda stadgande hade af skäl, som riksdagshandlingarna för åren

1897 och 1898 närmare utvisade, sistnämnda år införts i vår lagstiftning,

men år 1902 ur förordningen uteslutits i sammanhang med utöfningstvångets

mildrande; därvid föredragande departementschefen

åberopat, att stadgandet uppenbarligen vore öfverflödigt, då såsom

allmän påföljd för försummelse att utöfva patenterad uppfinning stadgades

licenstvång i stället för patentets förverkande. Uppenbart vore

ju också, att efter den i 15 § vidtagna ändringen ifrågavarande bestämmelse

icke kunnat oförändrad kvarstå. Däremot förmenade kommittén,

att afgjordt öfvervägande skäl talade för stadgandets återinförande

i den form, kommittén tillåtit sig föreslå. Enligt kommitténs

åsikt torde nämligen de olägenheter och kostnader, som tillskyndades

svenska uppfinnare genom tvånget att i främmande stater utöfva sina

där patenterade uppfinningar, vida öfvergå de olägenheter för samhället,

som till äfventyrs kunde uppkomma därigenom, att af utlänningar

här patenterade uppfinningar ej komme till utöfning inom

landet.

Enligt hvad kommitténs ordförande vid besök i Berlin under hand

inhämtat, torde det från Tyska rikets sida ej möta hinder för afslutande

mellan Sverige och nämnda land af en sådan öfverenskommelse, som i

förslaget åsyftades, oaktadt utöfningstvånget i Tyskland vore vida

strängare än hos oss. Fastmera torde Tyskland, som nyligen trädt i

underhandling med Amerikas Förenta Stater om träffande af ett dylikt

aftal, gärna se, att en framställning i detta hänseende gjordes från

Sverige. Då svenska uppfinnare i högst betydande antal hade sina uppfinningar

patenterade i Tyskland, vore uppenbart, att ett sådant aftals

ingående med sagda stat vore af särskild vikt. Jämväl med andra utländska

makter, såsom Amerikas Förenta Stater, Italien, Schweiz, Norge

och Danmark, torde underhandlingar i detta syfte med utsikt till

framgång kunna öppnas. Huruvida detsamma gällde äfven i fråga om

England, tilltrodde sig kommittén däremot icke att afgöra. För motsatsen

talade den omständigheten, att från Tyskland och Amerikas

Förenta Stater gjorda framställningar i denna riktning af England afböjts.

Möjligt vore emellertid, att detta haft sin grund i särskilda förhållanden,

som ej förelåge beträffande Sverige. Till äfventyrs hade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

den omständigheten inverkat, att berörda framställningar gjorts, innan

verkningarna af den engelska patentlagens ofvannämnda stadganden

i ämnet ännu hunnit att med stöd af den praktiska erfarenheten bedömas.

Vid den internationella föreningens till skydd för den industriella

äganderätten kongress i Stockholm år 1908 hade i förevarande fråga

antagits en resolution, däri föreningen ånyo uttalat sitt gillande af den

redan vid föreningens kongress i Berlin år 1904 fastslagna principen,

att underlåtenhet att utöfva patenterad uppfinning icke borde medföra

patentets förlust utan allenast upplåtande af tvångslicenser, samt

dels inbjudit de till den internationella unionen till skydd för den industriella

äganderätten, den s. k. patentunionen, hörande stater, som

redan nu kunde i sina lagstiftningar tillämpa denna princip, att för

densammas förverkligande bilda en särskild trängre union, dels ock

oberoende af detta förslag förordat, att staterna sins emellan träffade

sådana separatöfverenskommelser som den mellan Tyska riket och Italien

afslutade. Antagligen komme föreningens nämnda uttalande och förslag

att upptagas till behandling å den konferens, som på grund af art.

14 uti den i Paris den 20 mars 1883 afslutade konventionen om internationellt

skydd för den industriella äganderätten komme att härnäst

hållas mellan delegerade från de till patentunionen hörande stater. I

betraktande häraf och då enligt kommitténs förmenande det i hvarje

fall vore af vikt, att den föreslagna lagändringen snarast möjligt komme

till stånd, särskildt som, enligt hvad redan nämnts, det ifrågasatts, att

jämväl i Förenta Staternas patentlagstiftning införa ett stadgande om

utöfningstvång, hvars menliga verkningar för svenska innehafvare af

patent i Förenta Staterna skulle kunna genom en öfverenskommelse

liknande den schweizisk-amerikanska förebyggas, samt den möjligheten

icke vore utesluten, att genom ett dröjsmål utsikterna för oss att få

dylika aftal till stånd med främmande stater skulle komma att minskas,

hade kommittén ansett sig böra redan nu framlägga sitt ifrågavarande

förslag.

Rörande dettas affattning ansåge sig kommittén till förekommande

af missförstånd böra framhålla, att kommittén funnit sig sakna anledning

att för närvarande ingå i pröfning däraf, huruvida det i 25 §

enligt dess nuvarande lydelse upptagna stadgande kräfde ändring eller

icke, i följd hvaraf berörda stadgande oförändradt intagits i förslaget.

De i paragrafen, sådan densamma lydt enligt lagen den 27 maj

1898, förekommande orden »har sin bostad eller sitt förnämsta etablissement»

hade, hufvudsakligen med hänsyn till den lydelse, art. 3 i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

pariserkonventionen erhållit genom den å konferensen i Bryssel den 14

december 1900 formulerade och sedermera af unionsstaterna antagna

tilläggsakt till samma konvention, i förslaget utbytts mot orden »är

bosatt eller äger ett verkligt och icke pro forma drifvet industri- eller

handelsetablissement».

Slutligen tilläte sig kommittén framhålla, att kommittén vid affattandet

af sitt förslag sökt gifva detsamma eu sådan lydelse, att,

äfven om patentförordningens nuvarande stadgande om utöfningstvång

framdeles skulle, med hänsyn till främmande staters lagbestämmelser i

ämnet, komma att skärpas, de aftal, som Kungl. Maj:t med stöd af det

nu föreslagna stadgandet i 25 § kunde hafva ingått, fortfarande skulle

kunna äga bestånd.

I infordradt underdånigt utlåtande öfver kommitterades förslag

har patent- och registreringsverket tillstyrkt detsamma.

Föredragande departementschefen framhåller till det vid propositionen

i utdrag fogade statsrådsprotokollet, att af hvad kommittén

samt patent- och registreringsverket anfört han funne det framgå,

att en lagändring i den angifna riktningen vore synnerligen önskvärd,

och att med densammas genomförande ej borde anstå, till dess nu pågående

revision af förordningen angående patent i dess helhet hunnit

afslutas.

Mot ett stadgande af ifrågavarande innebörd hafva visserligen,

fortsätter departementschefen, betänkligheter uttalats såväl vid genomförandet

af ofvannämnda år 1898 vidtagna ändring i 25 § patentförordningen

som äfven dessförinnan vid behandlingen i Riksdagen af

den år 1897 väckta motion, som föranledt sagda ändring. Härvid

framhölls nämligen, hurusom, under förutsättning att den i svenska

patentlagstiftningen då förekommande formen af utöfningstvång, såsom

ifrågasatt vore, komme att mera eller mindre fullständigt utbytas mot

licenstvång och svenska patenthafvare således i framtiden icke för den

svenska patenträttens bibehållande vore underkastade utöfningstvång,

det uppenbarligen ej vore lämpligt, om dessa patenthafvare för att

tillgodonjuta förmånen af befrielse från utöfningstvång inom en främmande

stat skulle vara nödsakade att här i riket utöfva de patenterade

uppfinningarna. Icke heller borde, om tillämpningen af licenstvång

komme att uteslutas därigenom, att patenthafvaren själf inom Sverige

utöfvade uppfinningen, utöfning inom en främmande stat äga samma

verkan i detta hänseende.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

De sålunda uttalade betänkligheterna har departementschefen

emellertid icke ansett vara af afgörande betydelse. Därest ej från

Sveriges sida medgåfves frihet från licenstvånget till förmån för utländska

patenthafvare, syntes det nämligen icke vara att förvänta, att

främmande stater skulle medgifva svenska patenthafvare befrielse från

där lagstadgadt utöfningstvång.

Utskottet har vid granskning af lagförslaget icke funnit anledning

att emot detsamma framställa någon anmärkning.

Utskottet hemställer därför,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 maj 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:183 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 35 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884. s. 1 i texten