Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 70

1909-05-07 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1909:70, Lagutskottets Utlåtande N:o 70

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

I

N:o 70.

Ank. till Riksd. kansli den 13 maj 1909, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftningsåtgärder för åstadkommande

af afösning utaf kronohemman och kr onotorp, som

donerats till bruksrörelsen m. m.

Till lagutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren af

herrar Carl Lindhagen, Bernh. Eriksson, Nils Persson, Emil Kristensson,

A. C. Lindblad, F. W. Thorsson, O. H. Waldén, A. Thylander, Sven

Linders, L. Gast. Broomé, Gustaf Strömberg, N. A:son Berg, N. Edv.

Lindberg, L. J. Carlsson, K. A. Borg, Viktor Larsson, J. A. Wallin,

C. J. Christiernson, E. A. Leksell, Hj. Bissén, Knut A. Tengdahl, C. E.

Svensson, E. C. Kropp, Joll. Åberg, Johan Forssell, Aug. Nilsson, Hj.

Branting, Värner Bydén och Bob. Karlsson väckt motion n:o 111, däruti

hemställts,

att Riksdagen ville:

A) hos Kungl. Maj:t begära lagstiftningsåtgärder för att i erforderliga

fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning

ytterst genom expropriation, (tvångsaflösning) af jordbruket å:

l:o) kronohemman och kronotorp, som donerats till bruksrörelsen;

2:o) hemman jämte torp, tillhöriga bolag eller enskilda, hvilka

annorledes än genom omedelbar donation af kronan förvärfvat dem

hufvudsakligen för annat ändamål än jordbruksdrift och särskildt för att

tillgodogöra sig skogsafkastningen;

3:o) andra torp af olika slag, upptagna på enskildes ägor;.

4:o) öfriga bebyggda jordbrukslägenheter, tillkomna af olika anledningar

på enskildes ägor utan själfständig besittningsrätt,

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 68 Höft. (N:o 70).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

samt i sammanhang därmed jämväl lagstiftningsåtgärder i syfte

att trygga besittningshafvarne, intill dess aflösning kan och bör äga rum;

B) för sin del redan nu besluta antagandet af sådan aflösning

beträffande hemman jämte torp med själfständigt jordbruk inom Norrland

och Dalarne tillhöriga bolag och enskilda skogsspekulanter samt

i sådant afseende antaga:

l:o) en expropriationslag af den lydelse bilagan till denna framställning

utvisar;

2:o) en arrendelag af den lydelse, som föreslagits i motionen n:o

257 inom Andra Kammaren vid 1908 års riksdag;

3:o) en vanhäfdslag af den lydelse, som föreslagits i motionen

n:o 206 (eventuellt motionen n:o 328) inom Andra Kammaren vid 1908

års riksdag.

Beträffande de under B) 2:o och 3:o här ofvan framställda yrkanden

har utskottet i annat sammanhang öfver dem afgifvit utlåtande.

Motiveringen i motionen har följande lydelse:

»Visserligen börjar nu ganska allmänt anas, att det måste ägnas

omtanke åt jordfrågorna. Men å andra sidan hänger man ännu ensidigt

fast vid de gamla metoderna, som just framkallat missförhållandena.

Ett särdeles talande exempel härpå lämna de utvägar, på hvilka

man vill bereda utkomstmöjligheter af jordbruket inom vårt eget land.

Detta sker företrädesvis genom att söka skapa nya jordbruk, till hvilka

mark oftast måste anskaffas till högsta gångbara spekulationspris, ocli

hvilka måste förses med nya, mycket kostsamma åbyggnader.

Men under tiden tänker man föga på att upprätthålla redan

färdiga jordbruk, som årligen i mängd och säkerligen i vida större

utsträckning icke blott stanna i växten utan gå tillbaka eller alldeles

ödeläggas både till jord och byggnader. Detta ses som sagdt med

jämnmod, och hvarför? Jo, därför att det enligt den fatalistiska privaträttsliga

uppfattningen och de enskilda intressen, som ha gagn af

densamma, icke går an att ingripa mot olyckan själf. Det är eu privaträtt

att hålla stora klasser af Sveriges invånare i ett jordbundet

beroende af enskilde, påminnande om lifegenskap.

De gamla färdiga jordbrukslägenheter, som för närvarande hotas

al förgängelsen, äro nämligen sådana, där besittningshafvaren utan tryggad

rätt eller på hårda otidsenliga villkor är underkastad den enskilde jordägarens

godtycke.

Dessa jordbruk kunna uppdelas i följande kategorier:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Kronohemman och kronotorp, som■ af kronan donerats till bruksrörelsen.

Utöfver stora anslag af skogar har bruksrörelsen äfven gynnats

med jordtilldelningar på det sättet, att till den anslagits eu mängd

kronohemman med torp, hvarå kronoåbo iunnits, med rätt för bruksägaren

att i åbons ställe skattelösa hemmanet. Förmånerna för bruksägaren

bestodo bär förnämligast endast i en viss företrädesrätt till inköp

af skogsprodukterna samt till åbons tjänstbarheter. Jämlikt kung!,

kungörelserna den 21 maj 1878 och 23 december 1881 blef det medgifvet,

åbon att öfverlåta åborätten åt bruksägaren och den sistnämnde att

öfverlåta skattehemmansrätten åt åbon.

Fn mycket sväfvande fråga är brukens rätt till dessa hemman

och torp samt bruksägarnes och åbornas ömsesidiga rättigheter, vare

sig jorden blifvit skattelöst eller icke. På en mängd ställen hafva åborna

blifvit bortdrifva gentemot dem tillförsäkrade rättigheter. Där de

kvarsitta, äro de underkastade godtycke på mångahanda sätt.

På senaste tiden synes särskildt den nya allmänna arrendelagen

tagas till förevändning för att föreskrifva brukarne nya och hårdare

villkor samtidigt med att brukarne uppsägas för den händelse de ej

underkasta sig dem.

En speciell tvistefråga är på många ställen rätten till skogen.

Åborna äga enligt författningar ne rätt att sj kifva taga'' afkomsten åt

skogen med förbehåll endast att först hembjuda den till bruksägaren.

Men i stället taga bruken mångenstädes skogen för egen del äfven

till afsalu. Understundom uthuggas dessa skogar för sådant ändamål

ganska fullständigt, såsom till exempel skedde i slutet på 1890-talet å

vissa hemman, donerade till Åkers styckebruk i Södermanland. Om

åbon ens får något kvar till husbehof, anses utan tvifvel också bero på

jordägares godtycke.

Alla dessa åbor veta, att de haft en själfständig besittningsrätt,

som aldrig blifvit dem formligen fråntagen. Men detta oaktadt glider

omärkligt rätten ifrån dem, under inflytandet af vandra lagar, som stå

främmande för de äldre rättsförhållandena och hvilka bruksägarne med

växande djärfhet söka utnyttja till redskap för sina ensidiga, mot den

verkliga rätten stridande intressen. Dessa åbor hafva inga utvägar för

att bevaka sin talan, ingen enskild sakförareverksamhet kan reda ut

något i denna härfva. Deras rätt inskränker sig till några gamla ^förbleknade

urkunder och andra handlingar, omsorgsfullt förvarade i någon

vrå i hemmet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Ingen annan än staten kan hjälpa dessa åbur. Och hvem skulle

eljest ha både rätt och skyldighet att stå dem bi, om icke den, från

hvilken de härleda sina anspråk. För närvarande låter dock staten i

detta fall den ena handen icke veta hvad den andra gör.

Vid förra riksdagen betonades särskildt denna sak i en motion

om undersökning rörande statens jorddonationer till industrien. Denna

motion afstyrktes dock till alla delar enhälligt af det Andra Kammarens

tillfälliga utskott, som behandlade den. Icke något erkännande bestods,

hvarken för det statsintresse eller för de rent mänskliga hänsyn,

hvilka här i så hög grad påkalla uppmärksamhet. Formella betänkligheter

vägde mer än saken. Andra Kammaren biföll dock af en tillfällighet

motionen, som därefter utan vidare förkastades af den Första.

Saken får dock ej falla. De kvarvarande åbornas ställning förvärras

allt mer, och de söka hjälp på olika håll utan att få den. Staten

har ej rätt att titan vidare donera människor till enskilde och den bör

ej tillspillogifva de ekonomiska resurser, som under århundradens arbete

skapats på dessa gamla kronans hemman och torp.

Hemmanen jämte torp, tillhöriga bolag eller enskilde, hvilka förvärfvat

dem annorledes än genom omedelbara donationer af kronan för

hufvudsakligen annat ändamål än jordbruksdrift.

Hit hör till en början större delen af de s. k. bolagskemmanen i Norrland

och Dalarne. Om dessa är skrifvet utförligt i riksdagshandlingarna

och norrlandskommitténs betänkande. Det behöfver här endast betonas, att

kommittén framhöll såsom i alla afseenden lyckligast, om jordbruksjorden

med tillbehör på dessa hemman återvunnes till enskilda jordbrukare. De

från orterna ingångna svaren på kommitténs fråga, om arrendesystemet

på dessa hemman kunde anses lämpa sig för ortens förhållanden, voro till

ett öfverväldigande antal nekande, och utredningen i öfrigt ådagalade

på det mest klargörande sätt, att jordbruket på dessa hemman i stort

sedt var på förfall eller nedlades helt och hållet. Kommittén förordade

i alla fall tvångsaflösning medels expropriation allenast af jord förbildande

af nya jordbruk, men iakttog tystnad rörande tvångsaflösning af

de redan tärdiga jordbruken. Detta är också belysande för missförhållandet

mellan mål och medel inom den härskande uppfattningen på detta område.

Endast reservanter inom kommittén föreslogo, med stöd jämväl af

uttalade önskemål från befolkningen, tvångsaflösning äfven af de färdiga

jordbruken.

Samma tendens att ej våga sig på sakens kärna afspeglade sig i

1890-talets förslag att söka utvägarna i en kolonisation på kronans

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 70. •’

myrar och andra utmärker särskildt i de nordligaste länen. Trots de

upprepade klagomålen från den hotade odalbygden tick det hirra sträfvande!

undanskymma den ännu viktigare angelägenheten, att den redan

verkställda odlingen och de färdiga jordbrukshemmanen i bygdelagen

vidmakthöllos.

Men äfven i öfriga delar af landet förekomma eu mängd hemman

af ifrågavarande slag. Man behof ver blott erinra om Värmland, Dalsland,

Västmanland, Uppland, Södermanland, Nerike, Smaland, östra delen

af Bohuslän, norra Västergötland o. s. v. Samma klagomal höjas

rörande eu stor del af dessa hemman. Eu undersökning härom begärdes

vid de två senaste riksdagarne och vid sista riksdagen bifölls detta

förslag af Andra Kammaren, men förkastades af den Första.

Aflösning af dessa hemman i hela landet från beroendet är således

något som måste eftersträfvas ifall man sätter värde på att bevara ett

nationalkapital och ömma för en idog samhällsklass. I den män dessa

jordbruk uppkommit genom nybygges anläggning på kronojord eller

på jord som tidigare varit af kronan donerad tillkommer ytterligare

äfven ett starkt formellt skäl för ett statsingripande. Det behöfver

icke framhållas, att ett ingripande bör ske endast i erforderliga fall. På

åtskilliga ställen hafva arrendatorerna eller landtbönderna det jämförelsevis

bra, och så länge detta fortfar och brukare ej påfordra en aflösning,

finnes ingen anledning till ingripande.

Andra torp af olika slag, upptagna på enskildes ägor.

Torpareklassens osäkra ställning är allmänt bekant och har äfven

vid olika tillfällen kommit på tal i samband med andra jordbruks- och

skogsfrågor. Torparnes förhållanden hafva mycken likhet med bolagsarrendatorernas.

Ett intresseväckande exempel på befolkningens egen uppfattning

härom är Lima sockenbors år 1875 fattade och sedan fullföljda beslut

att för socknens räkning inköpa den jord, som äfventyrade att blifva

af händ till bolagen. Åtgärden vidtogs för att, som det hette, Limafolket

skulle »undgå att blifva torpare under bolagen» hvilket betecknades

såsom den största olycka, som kunde drabba samhället. Den som

tog initiativet har i en framställning till norrlandskommittén uppgifvit

sin bevekelsegrund hafva varit, att han »haft tillfälle att se torparnas

hårda lott i mellersta Sverige och samma öde väntade oss om egendomarna

öfvergingo till bolag.»

Genom statens emigrationsutrednings försorg har förra året publicerats

eu ingående och lärorik öfversikt af torpare-, backstuga- och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

inhysesklassernas uppkomst, tillväxt och aftagande med särskild hänsyn

till torparklassens undergräfvande, författad af Nils Wohlin. Det påvisas

torparklassens starka aftagande och däraf föranledda ödeläggande

af den odlade jorden och åbyggnaderna och framhålles, att de verksammaste

orsakerna därtill under senaste tiderna torde vara att söka hos torparna

och deras missnöje med sin ställning. Det erinras ock, att statsmakterna

uppenbarligen gentemot denna sociala fråga har mera vidtgående förpliktelser

än de genom nya arrendelagen infriade. Torparefrågan, säges

det vidare, vore numera ett led i det stora samhälleliga spörsmål, som

knyter sig kring landsbygdens affolkning och enda utvägen synes vara,

att staten befordrar torpens friköpning. Riktigt anmärkes ock, att ingripanden

af detta slag ligga närmare till hands och mera ansluta sig

till en naturlig utveckling än statens nuvarande sträfvanden för egnahemsrörelsens

främjande. Men vid valet af medel gifves äfven i denna

framställning anvisning endast på lättnader i inteckningslagstiftningen,

förenkling i afsöndringsförfarandena, inrättande af lämpliga kreditanstalter

och dylikt. Häri röjer sig äfven den vanliga konflikten mellan

mål och medel. Att åstadkomma detta fullständigt och väl uteslutande

på frivillighetens väg, såsom man alltid helst önskar, måste i en mängd,

sannolikt de flesta, fall väsentligen bli ett slag i luften.

Öfriga jordbruksfastigheter, tillkomna af olika anledningar på enskildes

ägor utan sjelfständig besittningsrätt.

Det gifves slutligen en mängd jordbrukslägenheter, som upptagits

utan någon särskild rätt på enskildas marker antingen själftaget utan

erinran från jordägarens sida eller ock på grund af dennes muntliga

löfte. Sedan har besittningshafvarne odlat och byggt, ofta i generationer.

Lägenhetshafvarens ställning är här ytterligt osäker. Mot jordägarens

juridiska rätt till godtycke stå här statsintresset och framförallt den

högre moraliska rätten, att den, som odlat jord, har framför alla andra

behörighet att sitta kvar och njuta frukterna af sitt arbete. Understundom

ha sådana jordbruk upptagits på allmänningar, men sedan vid

skiften utan vidare med omgifvande mark lagts under enskilda hemman.

Så är till exempel fallet med åtskilliga nybyggen, upptagna på det så

kallade Kroktjärnsberget inom Ohre socken, hvilken trakt jämte nybyggena

sedermera vid storskiftet inom socknen tilldelades Dahlfors

bruks mark.

I andra fall ha lägenheterna från början upptagits på enskildes

ägor. Icke ovanligt är, att jordägarens godtycke går så långt, att han

utan vidare för egen del lägger sig till med resultaten af lägenhets
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

hafvarens och hans förfäders arbete. Särskildt inträffar ibland vid laga

skiften af byars oskiftade marker, att dylika där upptagna lägenheters

åker och ängsmarker af hemmansägarne tagas i beslag som dem tillhörig

inägojord, hvarvid innehafvaren drifves saklöst från hus och jord

utan någon ersättning.

I sammanhang med denna saks utredning borde öfvervägande

ske om behofvet af frigörelse äfven för lägenheter, som ej äro att hänföra

till fullt själfständiga jordbruk, när de innehafvas på vissa villkor

eller på begränsad tid utan rätt till ersättning.

Genom feodalväsendet kom som bekant i de flesta Europas stater

bondeklassen uti det största beroende, som mångenstädes öfvergick till

fullständig lifegenskap. Detta olidliga tillstånd framkallade en rörelse

för att återgifva bönderna friheten och det obehindrade förfogandet

öfver sin jord. Denna rörelse, som gjorde sig gällande öfverallt, där

feodalväsendet slagit fast rot, fann sin afslutning först i midten af 1800- talet. Böndernas emancipation bedrefs på vissa håll med kraft, på andra

mera likgiltigt och med ständiga förhinder. Medlen växlade från fullständig

reduktion till en bönderna pålagd betungande utlösningsskyldighet.

Resultaten blefvo också mycket olika, allteftersom målmedvetenhet,

ingripande i rätt tid och omtanke äfven i det lilla gjorde sig gällande

eller icke. Sverige var dock under dessa rörelsers höjdpunkt oberörd

af desamma. Det svenska bondeståndet hade nämligen bevarat sitt

oberoende, och det behöfdes därför ej vidtagas liknande åtgärder bär

som i de flesta europeiska länder.

Men ungefär just vid den tid, då ifrågavarande sträfvanden utomlands

bragtes till afslutning, började i Sverige en ekonomisk utveckling,

som på en kort tid i vidsträckta delar inom vårt land skapat ett nytt

feodalsystem. Ledningen ligger visserligen icke här i händerna på hierarkien

och aristokratien men hos eu minst lika stark och hänsynslös makt:

plutokratien. Denna för Sverige egendomliga utveckling härleder sig å

ena sidan af landets sKogrikedom och å den andra från trävarukonjunkturernas

uppblomstring vid ofvan nämnda tidpunkt. Svenska småbondehemman

folio och falla fortfarande i mängd för skogsköpare och staten har,

sorgligt att säga, på allt sätt uppmuntrat förödelsen genom att samtidigt

utkasta sina skogar, kronohemman, kronotorp och nybyggen till lystmäte

för spekulationen. Det är på detta sätt, som nu äfven i Sverige uppkommit

något, som påminner om ett slags bondelifegenskap. Den går

ut öfver de hemman och torp, som omförmälas särskildt under de två

första ofvan upptagna rubrikerna. Därtill kommer det hos oss på grund

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

af andra ekonomiska förhållanden och administrativa åtgöranden uppammade

torpsystemet på enskildas ägor, om hvilket emigrationsutredningen

lämnat närmare besked.

Att det icke blott sättes en damm för denna utvecklings vidare

framfärd utan äfven vidtages en aflösning, ytterst genom expropriation

(tvångsaflösning) af de små jordbruk, som dukat under därför, är en

nödvändighet. Häremot reser sig visserligen som en mur den härskande

privaträttsliga uppfattningen, som vill obetingadt göra sig gällande

äfven på detta område. Men denna lilla renaissance i vår tid af det

medeltida feodala rättssystemet bör väl äfven hos oss i sinom tid få

vika för ett upplystare åskådningssätt. Missnöjet börjar också allt mer

gro i sinnena hos dem, som lida under systemet. Det förnimmes

mångenstädes i bygderna eller komma täta påminnelser därifrån, att,

såsom man ofta uttrycker sig, en reduktion måste vidtagas.

Statsmakterna ha däremot ännu icke kommit till klarhet om det

verkliga sakläget. Spår till ett uppvaknande i insikt, att man bör

göra någonting för att i främsta rummet åtminstone bevara den jordbrukskultur

som redan finnes, saknas dock icke alldeles. Författningen

af år 1897, hvarigenom bereddes lättare utvägar att befria ryttare-,

soldat-, och båtsmanstorp från stamhemmanets inteckningar är en yttring

däraf. En annan innefattas i tillsättandet af norrlandskommittén, utfärdandet

af 1906 års lag om förvärfsförbud och framläggandet för Riksdagen

åren 1907 och 1908 af en arrendelag och vanhäfdslag för norrländska

bolagshemman. Därmed har man tillika nalkats kapitlet om

tvångsaflösning. Denna väg beträddes ock i en vid 1908 års riksdag

väckt motion, att jordafsöndringar från hemman, hvilka såsom arf afsöndras

på viss tid och mot vissa skyldigheter till stamhemmanet, måtte

tryggas i den fortsatta besittningen af densamma. Med fog beklagade

sig motionären öfver den snäfhet, hvarmed tillfälliga utskottet affärdade

hans framställning. Och ehuru äfven andra talare förordade densamma

med erinran endast, att den fått alltför trånga gränser, vågade dock

ingen af dem gent emot utskottets omedgörlighet ens göra ett yrkande

inom kammaren.

Äfven förtjänar här åberopas 1907 års riksdagsskrifvelse om

åtgärder särskildt med anlitande af expropriation i ändamål att vid

fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där en sammanträngd

befolkning bor eller kan uppstå, ordna förhållandena med afseende

å redan befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark.

Denna framställning innefattar bland annat begäran om en omedelbar

aflösning ytterst genom expropriation af tomter till förmån för inne
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

hafvande af de på tomterna uppförda bostadslägenheterna. Med samma

fog kunna motsvarande åtgärder ifrågasättas för att rädda småbruk ur

jordbundet beroende.

Den ofvan ifrågasatta aflösningen betyder själffallet ep att staten

skall efter expropriation själf öfvertaga dessa jordbruk och deras skötsel,

och icke heller att åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk

eller ske i ett slag. Aflösningen bör äga rum i erforderliga fall och i

den mån brukare finnas, som önska aflösningen och äro beredda att

öfvertaga jorden.

Det ömsesidiga frivilliga aftalet kommer också fortfarande att

blifva utgångspunkt för aflösningen. Det nya är, att statsmakten inträder

såsom den ena kontrahenten och målsman för den rätts- och

maktlöse jordbesittaren. Staten skall därvid tillse, att aflösningen kommer

till stånd i erforderliga fall; att den vidare kommer att omfatta allt,

som bör höra till jordbesittningen; att den sker på billigaste villkor, så

att den ej blir ruinerande för jordbrukaren; och att den familj, som

suttit på jorden, i regeln får företrädesrätt till densamma. Men för att

ej äfven statsmakten här skall stå maktlös, fordras det ett yttersta

maktmedel. Detta yttersta medel är expropriation. En dylik expropriationslagstiftning

skall säkerligen här liksom eljest i stor utsträckning

göra sig själf öfverflödig, i det den förmår framtvinga enskilda uppgörelser,

som eljest ej skulle kommit till stånd.

Det måste som sagdt särskildt betonas, att den nu ifrågasatta

aflösningen ej kan, om den skall fylla sitt ändamål, äga rum etter nu

stadgade och tillämpade orimliga grunder för jordlösen. Något konstrueradt

marknadsvärde får ej tjäna till ledning och någon vinst i

regeln ej ens beräknas, åtminstone ej när det gäller utbrytning ur

stora jordbesittningar och i all synnerhet icke, när jorden ursprungligen

varit donationsjord fråti kronan.

Vidare måste, enligt hvad erfarenheten lärt oss, aflösningen förbindas

med villkor, som upprätthålla ändamålet samt omöjliggöra, att

jorden återfaller i främmande händer.

Slutligen måste åtgärder vidtagas, som betrygga brukarnes ställning,

intill dess aflösningen hunnit äga ruin. Detta kan nämligen taga

lång tid och i vissa fall är, såsom ofvan erinrats, en aflösning kanske

tills vidare obehöflig, ja icke ens önskvärd. Bland dessa åtgärder måste

också ingå en sträng uppsikt öfver, att jordägaren ej får tillfälle att

förekomma aflösningen genom att dessförinnan bortdrifva brukarne och

inlägga jorden med fastighetens öfriga ägor.

Eib. till Eiksd. Prof. 1909. 7 Sami. 68 Käft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

En lag om den ifrågasatta aflösningen skall således fastslå följande

saker, nämligen:

l:o) statsmaktens rätt och plikt att taga initiativ till aflösningen

och att därvid såsom målsman bevaka jordbrukets intresse och jordbrukarens

rätt;

2:o) grunddragen för organisationen af denna statsverksamhet;

3:o) nödiga och ändamålsenliga bestämmelser om det yttersta maktmedel

(expropriation), som skall förläna allvar åt förhandlingarne om

frivillig uppgörelse samt taga vid, där aftal ej kan komma till stånd;

4:o) upprätthållande af ändamålet med jordens aflösning äfvensom

hufva dvillkoren för den afstådda jordens upplåtelse till enskilde (sättet

för amortering af lösenbeloppet, företrädesrätt till upplåtelse o. d.).

Eu aflösning på just ofvannämnda grunder af jordbruket på bolagsjord

i Norrland och Dalarne föreslogs af norrlandskommittén i dess

betänkande. Kommitténs majoritet arbetade länge på ett förslag till

lag om aflösning, ytterst genom expropriation dels af de färdiga jordbruken

med tillbehör, dels af komplettering i jord och tillbehör till jordbruk,

som redan blifvit på ett otillfredsställande sätt utstyckade, och

dels äfven af mark för bildande af nya jordbruk. Slutligen bestämde

sig de flesta ledamöterna för att omedelbart förorda tvångsaflösning endast

för det senaste ändamålet, under det reservanter fullföljde förslaget i

sin helhet. Ett komplement till dessa förslag voro förslagen till arrendeoch

vanhäfdslagar, hvilka skulle skydda de färdiga jordbruken och

deras brukare äfvensom möjliggöra nyodlingar till dess aflösning på

lämpligt sätt frivilligt eller genom expropriation ägt rum.

Då man inom regeringen tyckes alldeles vilja glömma bort dessa

expropriation sförslag och vid riksdagarne åren 1907 och 1908 endast

lätt rört vid förslagens förenämnda öfvergångsbestämmelser, arrendeoch

vanhäldslagarne, föreligger fog för att påminna om den brådskande

saken genom att förelägga den för Riksdagen.:»

I den ifrågavarande motionen påyrkas främst expropriation af

kronohemman och kronotorp, som donerats till bruksrörelsen.

De fastigheter, som staten i äldre tid anslog till bruken, voro

dels åbohemman, dels ock hemman eller skogar utan åbo. Den rätt,

bruken därmed förvärfvade, bestod i fråga om skogsfastigheterna i viss

nyttjanderätt till skogen mot afgift — rekognitionsafgift. I fråga om

åbohemmanen, som merendels kommo under bruken genom att i särskilda

författningar från början af 1700-talet bruken tillerkändes rätt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

att framför åbon å de närbelägna kronohemmanen skatteköpa dessa,

blef bruksägaren kronan ansvarig för hemmansräntan, men fick i stiillet

kronans rätt till prestationer af åbon. Med afseende å rokognitionsskogarna

förordnades genom författningar från början af 1800-talet,

att dessa skulle indelas till hemman och till bruken skattesäljas under

benämning rekognitionsskogshemman eller rekognitionshemman. Enligt

dessa författningar skulle i skatteköpebrefven intagas förbehåll, att

hemmanen alltid skulle förblifva oskiljaktiga från de bruk, hvarunder

de lydde.

I syfte att reglera rättsförhållandena mellan bruken och åborna

å de omförmälda hemmanen utfärdades under 17- och 1800-talen

åtskilliga författningar. Genom kungl. brefvet den 23 september 1747

förordnades sålunda, att hemmanen icke finge belastas med flere dagsverken

än de, som uti jordeboken voro hemmanen påförda, men att

bruksägaren ägde att efter öfverenskommelse med åbon förvandla

hela hemmansräntan i kolning och körslor emot samma betalning, som

skattebönder njöto, hvarvid dagsverken borde beräknas efter ortens

markegång och härutöfver inga onera åbon påläggas. Åbon skulle vara

odrifven, så länge han fullgjorde sina skyldigheter. Genom kungl.

brefvet den 28 januari 1757 stadgades, att åbon ej kunde betagas ett

sådant bruk af'' hemmanets skog, som fordrades för hemmanets vidmakthållande,

men att honom ej skulle vara tillåtet att från hemmanet

afföra skog eller kol till någon annan än den, som ägde skatterätten,

när denna efter gångbart pris erlade betalning. Tillika skulle åbon

vara skyldig låta jordägaren framför någon annan emot skälig betalning

njuta de dagsverken och körslor, som kunde efter ötverenskommelse

åstadkommas.

Såsom en oegentlighet med afseende å dessa åbohemman har

särskildt anmärkts, att, då grundskatterna förenklades, fixerades och

slutligen afskrefvos, något förbehåll icke gjordes om ändring i de

bruksägaren enligt skatteköpeaftalet och författningarna tillkommande

rättigheter gent emot åbon.

För att emellertid, bland annat, »undanröja de invecklade förhållanden,

som med gällande stadganden angående de under bruk skatteköpta

hemman voro förenade», tillkom på Riksdagens initiativ den 24

maj 1878 en kungl. kungörelse, däruti stadgades, att den, som innehade

åborätt å under bruk skatteköp!. hemman, skulle äga rätt att till

vederbörande bruksägare öfverlåta sin åborätt, samt att bruksägaren å

sin sida skulle vara berättigad att öfverlåta sin skattemannarätt till

sådant hemman å den, som å hemmanet innehade åborätt, med rättig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

het för denne att varda vid skattemannarätten bibehållen äfven i det

fall, att bruket senare nedlades. Sedermera stadgades genom kungl.

kungörelsen den 27 juni 1887, att ägare till sådana under bruk skatteköpta

hemman, till hvilka denne från åbon inköpt åborätten, skulle vid

skattemannarätten bibehållas äfven i det fall, att bruket nedlades. Med

afseende å rekognitionshemmanen föreskrefs genom kungl. kungörelsen

den 22 december 1898, att hvad i särskilda författningar funnes i fråga

om skatteköp af sådana hemman föreskrifvet därom, att hemmanen

alltid skulle vara oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lydde, skulle

upphöra att gälla, samt att i följd häraf förbehåll om sådana hemmans

oskiljaktighet från bruken icke skulle intagas i skatteköpebref, som

därefter utfärdades.

Det vill synas utskottet, som om den princip, hvarpå Konung och

Riksdag sålunda — efter verkställd utredning — med afseende å de

nämnda åbohemmanen slagit in för undanröjande af till äfventvrs i fråga

om dem förefintliga missförhållanden, nämligen den frivilliga öfverenskommelsens,

fortfarande skulle vara den lämpligaste för reglerande af

sådana förhållanden. I allt fall synes det icke öfverensstämma med

det afstående af kronans anspråk till förmån för bruken och åborna,

som genom de ofvananmärkta författningarna skett, att, såsom motionärerna

begära, nu vidtaga åtgärder för de af dem åsyftade ifrågavarande

fastigheternas återförvärfvande åt kronan genom ett expropriationsförfarande.

Utskottet kan därför icke biträda motionärernas förslag

i denna del.

Hvad därefter angår motionärernas hemställan om expropriation

af andra torp än de förut nämnda samt öfriga bebyggda jordbrukslägenheter

utan själfständig besittningsrätt på enskildes ägor, får utskottet

framhålla, att, såsom motionärerna äfven erinrat, frågan om dessa jordinnehafvares

ställning för närvarande är föremål för undersökning, men

att helt visst meningarna ännu icke hunnit stadga sig,'' huruvida något

från statsmakternas sida lämpligen skall kunna i allmänhet åtgöras med

afseende å dem, och än mindre hvaruti dessa åtgärder böra bestå.

Genom nya arrendelagen hafva, som bekant, särskilda bestämmelser

meddelats, hvilka hafva afseende på förbättrande af torparnas ställning,

men dessa bestämmelser hafva väl ännu knappast hunnit verka. Då

i allt fall motionärernas yrkanden såväl i fråga om nu omnämnda, som

andra lägenheter och hemman synas utskottet alltför ingripande, har

utskottet icke kunnat förorda motionärernas förslag. Gent emot alla

dessa förslag vill utskottet framhålla den i ögonen fallande faran

för den enskildes rätt och den enskilda företagsamheten af en så vid
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

sträckt, mot hittills häfdvunna rättsbegrepp uppenbart stridande tvångsförvärfsmöjlighet

för det allmänna, som den ifrågasatta.

Hvad slutligen särskildt angår motionärernas hemställan om antagande

omedelbart af en expropriationslag för Norrland och Dalarne i

syfte att åstadkomma aflösning af hemman jämte torp med själfständigt

jordbruk, tillhöriga bolag och enskilda skogsspekulanter, innehåller, såsom

af motionärerna erinrats, Norrlandskommitténs betänkande bland annat

ett förslag till lag »angående vissa åtgärder för beredande åt enskilda

jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter», enligt

hvilket lagförslag odlingsmark, som med hänsyn till läge, ytvidd och

jordens beskaffenhet lämpade sig för upptagande till jordbrukslägenhet,

''skulle i vissa fall, i den ordning förslaget upptog, mot lösen afstås,

därest frivillig öfverenskommelse icke kunde träffas. Det motionen

bilagda lagförslaget, hvars antagande nu ifrågasättes och hvilket alternativt

har den lydelse, som påyrkades i en till nämnda kommittébetänkande

fogad reservation, går vida utöfver kommittémajoritetens

nämnda förslag. Utan att närmare uttala sig angående lämpligheten eller

behofvet af en lagstiftning i den riktning, som af kommittén sålunda

förordats, väll utskottet med anledning af motionärernas förslag i denna

del endast framhålla, att åtgärder i sådant syfte under alla omständigheter

synas böra bero bland annat af resultatet af den öfriga särskilda

lagstiftning för Norrland och Dalarne, som i väsentliga delar ännu icke

till sitt innehåll slutgiltigt bestämts, men hvaruti den nu af motionärerna

ifrågaställda väl i hvarje fall måste anses vara ett senare led.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

1) att de i förevarande motion under A) gjorda

yrkanden icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

samt

2) att det i motionen under B l:o) gjorda yrkande

icke heller måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 maj 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 1):

Herrar Lindhagen och Karlsson i Fjäl hafva anfört:

»Motionen berör den lika viktiga som aktuella frågan att från

beroendet af enskildes godtycke frigöra sådana småbrukare i olika delar

åt landet, som i följd af särskilda förhållanden innehafva sina jordbruk

under ovissa och tryckande villkor.

_ Med den allmänna uppfattningen, att själfständighet och trygghet

i besittningen utgör eu förutsättning för att småbrukarne skola trifvas

i landet och med framgång utöfva sin näring, bör ett sådant förslag

kunna påräkna anslutning. Det är just från denna klass af småbrukarefamiljer,

som en väsentlig del af emigrationsströmmen utgår.

Motionärerna ha trott, att målet ej kan slutgiltigt vinnas annat

än ytterst genom en tvångsaflösning, som dock främst skall stödja frivilliga

uppgörelser och tillitas först då sådan uppgörelse ej kan komma

till stånd. Det betonas ock i motionen, att åtgärderna gifvetvis icke

skola riktas mot alla dylika jordbruk eller ske i ett slag, utan att aflösningen

bör äga rum endast i erforderliga fall och i den mån brukare

finnas, som önska aflösningen och äro beredda att öfvertaga jorden.

Utredningen bör dock lämpligen omfatta äfven andra utvägar för

målets vinnande.

Formen för den aflösta jordens upplåtande till sina brukare bör

obestridligen vara ägnad att bereda dem en trygg besittning och upprätthålla

ändamålet med aflösningen för framtiden. Olika meningar

kunna däremot göra sig gällande, huruvida detta främjas bäst genom

juridisk äganderätt, ett statsarrendesystem med optionsrätt eller båda

systemen. Därom gäller det dock ej att nu träffa något afgörande.

Under åberopande i öfrigt af motionens kufvudsakliga motivering

hemställes,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlutande N:o 70.

att Riksdagen, med anledning af det i förevarande

motion gjorda yrkande under A), ville anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida, i hvad

mån och på hvad sätt må för jordbrukets upprätthållande

och brukarnes frigörelse från beroende al''

enskilde kunna åvägabringas aflösning af sådana osjälfständiga

jordbruk, hvilka i motionen hufvudsakligen

åsyftas, nämligen

l:o) kronohemman och krön otorp, som donerats

åt bruksrörelsen;

2:o) hemman jämte torp tillhöriga bolag eller

enskilda, hvilka annorledes än genom omedelbar

donation af kronan förvärfvat dem hufvudsakligen för

annat ändamål än jordbruksdrift och särskildt för att

tillgodogöra sig skogsafkastningen;

3:o) torp af olika slag på enskildes ägor;

4:o) öfriga bebyggda jordbrukslägenheter, tillkomna

af olika anledningar på enskildes ägor utan

själfständig besittningsrätt.

Herrar Ersson och Olsson i See hafva instämt i förestående reservation,

såvidt rörer yrkandena under n:is 1 och 2.

Beträffande utskottets hemställan under 2):

Herrar Lindhagen och Karlsson i Fjät hafva anfört:

»Den i punkt l:o) ifrågasatta utredningen i frågan om aflösning

af småbruk med osjälfständig besittningsrätt föreligger, såvidt rörer

bolags och enskilda skogsspekulanters hemman i de sex nordligaste

länen, redan i Norrlandskommitténs betänkande (se ofvan sid. 6).

Utskottet har utan att inlåta sig på lämpligheten eller behofvet

af en sådan lagstiftning ansett, att frågan syntes höra bero bland annat

af resultaten af den öfriga särskilda lagstiftningen för Norrland och

Dalarne, i hvilken den förra i hvarje fall måste anses vara ett senare led.

Detta är en fullständig missuppfattning af utskottet. Alla de

inom kommittén föreslagna lagstiftningarna rörande förvärfsförbud, ägostyckning,

arrende, vanhäfd och aflösning ytterst genom expropriation

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 70-

äro led i ett system, hvilka visserligen bero af hvarandra men på det

sättet, att de äro afsedda att komma och verka samtidigt. Då intet

försports från regeringen hitintills rörande det sistnämnda ledet, har

äfven detta genom motionen framlagts för att göra sig påmint samtidigt

med de andra leden, hvilka vid denna riksdag alla förekommit till behandling

i större eller mindre utsträckning och bland hvilka arrendelagen

och vanhäfdslagen äfven framburits genom ifrågavarande motion.

Då det emellertid ej torde kunna begäras, att Riksdagen skall

finna sig beredd att nu antaga det af motionärerna framlagda lagförslaget,

hvilket ej undergått förberedande granskning, hemställa vi,

att Riksdagen, med anledning af det i förevarande

motion gjorda yrkande under B) 1), ville anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida, i hvad

mån och under hvilka villkor bör genom lag stadgas, att

från bolags och enskilda skogsspekulanters jordbesittningar

inom de sex nordligaste länen må kunna medelst

aflösning ytterst genom expropriation utbrytas

l:o) de gamla färdiga gårdsbruken med husbehofsskog

jämte odlingsmark och bete;

2:o) husbehofsskog jämte odlingsmark och bete

för att tilläggas gårdsbruk, som genom ägostyckning

eller jordafsöndring redan blifvit utbrutna, men därvid

antingen icke alls eller endast i otillräcklig mån tilldelats

dylika nyttigheter;

3:o) odlingsmark jämte husbehofsskog och bete

för bildande af nya jordbrukslägenheter.»

Herrar Ersson och Olsson i See hafva instämt i förestående reservation,

såvidt rörer yrkandet under n:o 2.

Herr Zetterstrand har reserverat sig mot vissa delar af utskottets

motivering.

Herrar Rudebeck, Pettersson från Södertälje, grefve Ilamilton och

Jansson i Edsbäcken hafva anhållit få antecknad t, att de icke deltagit i

behandlingen af detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.