Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2
1909-03-04 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SLU 1909:2, Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2
Dokumentets text
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Riksd. kansli den 4 mars 1909, kl. 1 e. m.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 2, i anledning
af justitieombudsmannens framställning om ändring af 1
§ i lagen angående förordnande af rättegångsbiträde åt
häktad den 14 september 1906.
Uti sin till innevarande års riksdag afgifna ämbetsberättelse har
justitieombudsmannen hemställt,
att Riksdagen måtte för sin del antaga följande
Lag
om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående förordnande af rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen angående förordnande af rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906 skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hjälp i
rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordne
Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid rätten biträda.
Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen
tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om biträde, varde biBih.
till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 2 A få. 2 Häft. (N:o 2.) 1
2 Sammansatta Stats- (och La<j-)utskotlets Utlåtande N:o 2.
träde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå. Ej må den
omständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra hinder mot
rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet hördt, må dock
icke, mot den häktades bestridande, slutligt utslag af rätten meddelas.
Till stöd för berörda framställning, hvilken öfverlämnats till förberedande
behandling af sammansatta stats- och lagutskottet, har ombudsmannen
anfört följande:
»I 1 § af lagen angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad
den 14 september 1906 äro följande bestämmelser meddelade:
''Askar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hvarå
dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan,
hjälp i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa,
förordne Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid
rätten biträda. Ivommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen
tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om biträde,
värde biträde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå.
Ej må den omständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra
hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet
hördt, må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt utslag af rätten
meddelas.»
Förslag till lag angående rättegångsbiträde åt häktad framställdes först
uti kungl. proposition till 1904 års Riksdag. Enligt detta förslag skulle
enhvar, »som hålles häktad såsom misstänkt för brott», äga tillgodonjuta
ifrågavarande förmån.
Sammansatta stats- och lagutskottet, som öfver propositionen afgaf
utlåtande, yttrade däri bland annat: Då den ifrågavarande lagens inflytande
på rättsskipningen vore svårt att på förhand beräkna, syntes nödig försiktighet
bjuda att åtminstone till en början lagens verksamhet inskränktes
till de fall, där anlitande af biträde finge anses vara mest af nöden,
d. v. s. vid rannsakningar med för gröfre brott häktade personer; och hade
utskottet ansett, att med hänsyn härtill begynnelsen af 1 § i den föreslagna
lagen borde få följande ändrade lydelse: »Äskar någon,''som hålles
häktad såsom misstänkt för brott, hvarå straffarbete efter lag följa kan,
hjälp i rättegången och säger etc.» En dylik begränsning vore enligt utskottets
åsikt påkallad jämväl ur kostnadssynpunkt, särskildt då, såsom af chefen
för justitiedepartementet äfven anmärkts, någon tillförlitlig beräkning af
den kostnad, som genom lagförslagets genomförande skulle tillskyndas
statsverket, icke läte sig göra.
Sammansatta Stats (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o ä. 3
Utskottets utlåtande godkändes af Andra Kammaren. Första Kammaren
afslog däremot såväl utskottets förslag som Kungl. Maj:ts i ärendet
gjorda framställning.
Frågan upptogs sedermera af justitieombudsmannen, som för 1906
års Riksdag framlade Kungl. Maj:ts ofvanberörda förslag till förnyad
pröfning.
Till stöd för sin framställning anförde justitieombudsmannen bland
annat följande: Det torde inom vår stratfprocess, sådan densamma blifvit
enligt lag och rättssed bestämd, icke vara tillbörligen sörjdt därför, att
i gröfre brottmål den tilltalades rättmätiga intréssen blefve på ett tillfredsställande
sätt tillgodosedda, och särskildt torde detta gälla för det
fall, att den tilltalade vore häktad. Man finge betänka, att det vore af
vikt, att alla omständigheter, som vore till förmån för den tilltalade,
blefve under processen framhållna och vederbörligen belysta, ej blott på
det att en oskyldig ej dömdes till ansvar och den skyldige ej straffades
hårdare än hans brott förtjänat, utan äfven på det att rannsakningar
icke i onödan utdroges på längden, på det att icke först efter klagomål
i högre instans den oskyldige undginge straff eller den skyldige finge
sin brottslighet riktigt bedömd, och på det att den oskyldige verkligen
af domstolen frikändes, så att det ej om honom i utslaget komme att
heta, att oaktadt omständigheter och liknelser mot honom förekommit,
han ej kunnat åt saken fällas. —- Ett mycket beaktansvärdt stöd för
reformens behöflighet syntes justitieombudsmannen kunna hämtas från
den omständigheten, att under den inom Första Kammaren under 1904
års riksdag hållna öfverläggningen om sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till lag i ämnet förslaget vann understöd af åtskilliga
talare, hvilka voro domare i underrätter, och hvilka uppenbarligen på
grund af den erfarenhet, de såsom sådana varit i tillfälle att inhämta,
vitsordade reformens angelägenhet och vikt. — Sant vore väl, att om
denna reform torde gälla detsamma som om åtskilliga andra ifrågasatta
partiella reformer på straffprocessens område, nämligen att den icke kunde
på ett fullt lämpligt sätt genomföras utan i samband med eu total reform
af vår straffprocess i modärn riktning, och de anmärkningar, som
ur denna synpunkt blifvit inom högsta domstolen framställda mot det
af Kungl. Maj:t vid 1904 års riksdag framlagda förslaget och hvilka
under öfverläggningen inom Första Kammaren af flere talare upptagits,
förtjänade därför det allra största afseende. En reform af sist omnämnda
beskaffenhet syntes emellertid allt fortfarande ej vara att förvänta inom
4 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
cn öfverskådlig framtid. Yikten och angelägenheten af att någon förändring
till det bättre vidtoges på det ifrågavarande området af vår
straffprocess, vore enligt justitieombudsmannens mening så stor, att man
borde låta fara de betänkligheter, som, på grund af nyssberörda omständigheter,
kunde hysas mot en partiell reform, samt tillse hvad som under
nuvarande förhållanden lämpligen kunde åtgöras. — Kung], Maj:ts ofvan
omförmälda förslag, hvilket till hufvudsakliga delar blifvit af vederbörande
riksdagsutskott tillstyrkt samt i den af utskottet tillstyrkta formen
af Riksdagens Andra Kammare godkändt, syntes justitieombudsmannen
i det väsentliga utgöra ett efter nuvarande förhållanden väl lämpadt förslag
till reform i nu ifrågavarande afseende; och torde man genom ett
antagande af detsamma vinna hvad som för det närvarande syntes vara
möjligt att härutinnan ernå. — Den af sammansatta stats- och lagutskottet,
såsom det ville synas, hufvudsakligen ur kostnadssynpunkt
gjorda förändring af lydelson af 1 § i Kungl. Maj:ts förslag syntes
justitieombudsmannen ej tillfredsställande. Det vore ju uppenbart, att
behofvet af rättegångsbiträde vore enahanda för en häktad, antingen det
brott, hvarför han vore ställd under tilltal, vore belagdt med straffarbete
eller blott fängelse. Dessutom torde det mången gång erbjuda svårighet
att strax efter häktningen och innan rannsakningen vid domstol ens
påbörjats afgöra, huruvida det brott, hvarför personen ifråga blifvit
häktad, kunde medföra straffarbete eller icke. Under dessa förhållanden
torde hänsynen till att den kostnad, som reformen komme att medföra
för statsverket, måtte i möjligaste mån nedbringas, böra få vika.
I afgifvet utlåtande öfver denna justitieombudsmannens framställning
anfördes af sammansatta stats- och lagutskottet följande: »Förevarande
af justitieombudsmannen till Riksdagens pröfning framlagda lagförslag,
hvilket i hufvudsak öfverensstämmer med Kungl. Maj:ts vid 1904
års riksdag i ämnet framställda förslag, innebär liksom detta en utveckling
af den princip, som redan finnes i gällande lag uttalad, nämligen
att enhvar, som är för brott tilltalad, må för tillvaratagande och bevakande
af sina intressen begagna sig af rättegångsbiträde. Då emellertid
detta faktiskt gestaltat sig så, att i regel endast den tilltalade, som
äger medel att bekosta sådan rättslig hjälp, kommer i åtnjutande af
denna förmån, under det att den medellöse oftast är utestängd därifrån,
uppställer ifrågavarande lagförslag fordran på statens mellankomst för att
bereda äfven de medellösa tilltalade, om de så önska, tillfälle till dylik
rättshjälp. Denna rättighet har dock ansetts böra begränsas till de fall, där
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskoltets Utlåtande N:o 2. 5
behofvet af rättshjälp mest framträder, eller då den tilltalade hålles häktad
Att den tanke, som sålunda ligger till grund för förslaget, innebär något tilltalande
och att förslaget härutinnan är ett uttryck för en riktig princip,
torde icke kunna förnekas. — Utskottet har därför funnit saken vara af den
stora vikt och betydelse, att densamma synts utskottet icke böra förfalla,
utan nu i någon mån komma till lösning; och har utskottet härvid icke
kunnat undgå att taga hänsyn till den omständigheten, att justitieombudsmannen,
hvars verksamhet torde hafva förskaffat honom särskild erfarenhet
och insikt på detta område, funnit sig manad att i kraft af sitt ämbete
påkalla Riksdagens uppmärksamhet för frågan. En lagstiftning af ofvan
antydda art torde också utan tvifvel hafva allmänna meningen för sig.
Däremot har inom utskottet, liksom vid sakens föregående behandling i
Riksdagen, tvekan rådt om lämpligheten att gifva lagen den utsträckning,
som i förslaget ifrågasatts. Af denna anledning och då det torde vara
lämpligt, att Riksdagen framgår med försiktighet på den nu föreslagna
vägen, samt frågan i allt fall torde hafva sin största betydelse beträffande
gröfre brott, har utskottet ansett sig böra biträda ett vid sakens behandling
inom utskottet framkommet förslag, hvarigenom den i justitieombudsmannens
förslag medgifna rätten för tilltalad att erhålla rättegångsbiträde
begränsas till dem, som hållas häktade såsom misstänkta för brott, hvarå
kan följa dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två år, eller sålunda
en begränsning till de fall, då häktningsåtgärden är i lag ovillkorligen
föreskrifven. — Enligt utskottets förslag skulle början af 1 § i den föreslagna
lagen sålunda erhålla följande lydelse: Äskar någon, som hålles
häktad såsom misstänkt för brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete, dock
ej under två år, efter lag följa kan, hjälp i rättegången, och säger han
sig ej själf» etc.
Denna utskottets hemställan bifölls utan votering af båda kamrarna.
Af den i Andra Kammaren förda diskussionen att döma, synes utskottet
hafva utgått från det antagande, att stadgandet i 19 § 5 mom. af promulgationslagen
till strafflagen —till öfverensstämmelse hvarmed det lagrum,
som nu är i fråga, af utskottet redigerades — skulle kunna tillämpas, så
snart straffarbete i två år ingår i latituden.
Det lärer emellertid med fog kunna ifrågasättas, om den tolkning af
bestämmelsen i 19 § 5 mom. af promulgationslagen till strafflagen, som
sålunda vid förevarande lags tillkomst synes hafva inom utskottet gjort
sig gällande, är med lag öfverensstämmande.
Vid granskning af det utaf Riksdagen antagna lagförslaget an
-
6 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
fördes inom högsta domstolen, att med den föreslagna lagens grund
och syfte syntes mindre väl öfverensstämma, att lagens tillämplighet begränsats
till de fall, där den häktade misstänkes för brott, hvarå dödsstraff
eller straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan, »helst
sistnämnda från promulgationslagen till strafflagen hämtade uttryck icke
lärer kunna tolkas annorledes, än att därmed afses allenast sådana brott,
i hvilkas straffskala ej ingår lindrigare straff än straffarbete i två år».
Att denna tolkning af berörda lagrum är den riktiga torde äfven
framgå af handlingarna rörande promulgationslagens tillkomst.
Uti Kungl. Maj:ts ursprungliga förslag till promulgationsförfattning
hade lagrummet i fråga följande lydelse: »Den, som misstänkes att hafva
begått brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete i längre tid än två år följa
kan, skall i häkte tagas». Vid granskning inom högsta domstolen af detta
förslag hemställdes, att lagrummet i stället skulle erhålla följande ändrade
lydelse: »Den, som misstänkes att hafva begått brott, hvarå dödsstraff
eller straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan, eller för hvilket
förlust af medborgerligt förtroende för alltid stadgad är, skall i häkte
tagas». Den sålunda föreslagna ändringen motiverades därmed, att i strafflagsförslaget
vore flera brott belagda med straffarbete, som, efter omständigheterna,
kunde ådömas än under än öfver två år, men nämnda brott
vore icke alltid af den grofva eller för samhället vådliga beskaffenhet, att
det kunde anses nödigt föreskrifva, det den, som för dylikt brott misstänktes,
skulle ovillkorligen i häkte tagas. Riksdagen godkände för sin
del högsta domstolens anmärkning, hvarefter lagen utfärdades med den
lydelse, som högsta domstolen föreslagit, dock med borttagande af hvad
förslaget innehöll rörande medborgerligt förtroendes förlust.
I öfverensstämmelse med den af mig nu uttalade meningen har ock,
såsom af följande rättsfall framgår, ifrågavarande uttryck i 1906 års lag
angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad blifvit tolkadt af
Kungl. Maj:t.
En kvinna X, hvilken häktats såsom misstänkt för barnamord, anhöll
hos Konungens befallningshafvande i Uppsala län, att Konungens befallningshafvande
måtte enligt nyssnämnda lag åt henne förordna rättegångsbiträde.
Konungens befallningshafvande yttrade i resolution den 15
april 1908, att då det brott, för hvilket X hölles häktad, icke vore sådant,
som afsåges i 1 § af lagen angående förordnande af rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906, kunde den gjorda framställningen
icke till någon Konungens befallningshafvande» åtgärd föranleda. Lands
-
7
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
sekreteraren uttalade emellertid följande skiljaktiga mening: »Som X
hålles häktad såsom misstänkt för brott, hvarå kan följa straffarbete till
och med sex år, finner jag Konungens befallningshafvande enligt ordalydelsen
i 1 § af lagen angående förordnande af rättegångsbiträde åt
häktad den 14 september 1906 vara skyldig att på grund af hennes
förevarande ansökning förordna lämplig person att henne vid rätten
biträda». Öfver Konungens befallniugshafvandes beslut anförde X besvär
hos Kungl. Maj:t i justitiedepartementet, men Kungl. Maj:t fann i utslag
den 1 maj 1908 ej skäl att i beslutet göra ändring.
Härigenom är sålunda fastslaget, att ifrågavarande bestämmelses
tillämplighetsområde är begränsadt på ett sätt, som icke synes hafva
afsetts af bestämmelsens upphofsman.
Härtill kommer eu annan omständighet, som i och för sig synes
mig vara af beskaffenhet att påkalla en jämkning af bestämmelsen.
Genom lagen den 12 juli 1907 har nämligen straffminimum för
barnamord nedsatts från två till ett års straffarbete. Denna lagändring
har haft den, naturligtvis icke afsedda, påföljden, att för barnamord häktad
kvinna numera — hvilket ock framgår af förenämnda rättsfall — ej
längre äger förmånen att erhålla ifrågavarande rättshjälp.
Jag inser till fullo, att det i allmänhet icke är lämpligt att rubba
en lag, hvilken tillämpats så kort tid, som förhållandet är med den nu
förevarande. Men jag närer å andra sidan det hoppet, att Riksdagen
i likhet med mig skall finna ett behjärtansvärdt undantagsfall vara förhanden.
Det synes mig icke vara skäligt, att barnamörderskor, hvilka
uppenbarligen kunna vara i särskilt behof af rättegångsbiträde, genom
den år 1907 beslutade straffnedsättningen skola vara beröfvade rätten
till sådant biträde, hvars uppgift ju är att framdraga de omständigheter,
som böra föra till åtnjutande af straffnedsättning.
Med afseende å omfattningen af den utaf mig ifrågasatta jämkningen
ansluter jag mig på de af min företrädare i justitieombudsmansämbetet
anförda skäl till hans mening, hvilkens principiella riktighet ju ock
erkändes af sammansatta stats- och lagutskottet.
Enligt min tanke är ifrågavarande lag äfven i öfrigt behäftad med
brister.
Att i detta sammanhang söka råda bot för dessa har emellertid icke
synts mig lämpligt. Med hänsyn till de olika meningar, som därutinnan
förefinnas, har jag nämligen befarat, att lösningen af den utaf mig nu
8
Utskottets ut
låtande.
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
väckta frågan skulle försvåras genom dess framförande i samband med
nyss antydda tvistiga spörsmål.»
De erfarenheter, som vunnits under den tid, förevarande lag varit
i tillämpning, torde gifva vid handen, att densamma med den begränsade
omfattning, hvari den af 1906 års Biksdag antagits, icke kan anses hafva
fyllt det med lagen afsedda ändamål.
Då det nämligen numera måste anses fastslaget, att rättegångsbiträde
enligt lagen ej kan förordnas för annan än den, som hålles häktad
såsom misstänkt för brott, i hvars straffskala ej ingår lindrigare straff
än 2 års straffarbete, är lagens ifrågavarande bestämmelse tillämplig
endast å sådana häktade, hvilka tilltalats för de allra gröfsta brott, under
det åtskilliga andra häktade, hvilka jämväl måste anses vara i stort
behof af biträde i rättegången och bland dem, såsom justitieombudsmannen
framhållit, numera äfven barnamörderskor, icke kunna erhålla
sådant.
Utskottet anser sålunda, att en ändring af ifrågavarande lagparagraf
i den af justitieombudsmannen angifna riktning bör äga rum.
Emellertid befarar utskottet, att en så stor utsträckning af lagens
tillämplighetsområde, som af justitieombudsmannen påyrkas, möjligen
skulle medföra, att rättigheten att erhålla af offentlig myndighet förordnad
försvarare kunde komma att tagas i anspråk i alltför stor utsträckning
äfven i sådana fall, där behofvet af rättshjälp icke kan anses
vara i högre grad trängande. Häraf kunde följa kostnader för staten af
ganska betydande och för närvarande icke beräknelig omfattning.
Då nu därtill kommer, att vid en eventuell omarbstning af vår
straffprocess förevarande fråga gifvetvis kommer att blifva föremål för
ingående pröfning, samt vid sådant förhållande det icke utan synnerligen
tvingande skäl kan anses lämpligt att dessförinnan vidtaga en
reform med så vidtgående konsekvenser som den nu ifrågasatta, finner utskottet
tillrådligt att för närvarande stanna vid en något mindre omfattande
reform än justitieombudsmannen föreslagit.
Utskottet har sålunda tänkt sig, att rättigheten att erhålla rättshjälp
skulle utsträckas till att gälla för alla dem, som hållas häktade
såsom misstänkta för brott, hvarå straffarbete enligt lag följa kan,
hvadan lagen skull# äga tillämpning, förutom i de fall, då häktning
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlutande N:o 2. 9
jämlikt 19 § 5 mom. promulgationslagen till strafflagen ovillkorligen
bör äga rum, jämväl i de uti 19 § 6 mom. 1 stycket 1 punkten samma
promulgationslag afsedda fall, då häktning må ske, hvaremot utskottet
af ofvan anförda skäl ej under för handen varande förhållanden ansett
sig böra tillstyrka en utsträckning af lagen jämväl beträffande dem,
som på grund af stadgandena i 19 § 6 mom. 2 stycket och 7 momentet
promulgationslagen hållas häktade för brott, hvarå endast fängelse eller
böter följa kan.
Genom antagande af detta utskottets förslag torde hufvudsyftet med
justitieombudsmannens framställning vara vunnet utan att alltför stora
kostnader åsamkas statsverket eller något föregripande äger rum med
afseende å en blifvande lagstiftning i ämnet.
Utskottet får alltså hemställa,
att Riksdagen med föranledande af justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning måtte för
sin del antaga följande
Lag
om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående förordnande
af rättegångsbiträde åt häktad den 14 september
1906.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen angående
förordnande af rättegångsbiträde åt häktad den 14
september 1906 skall erhålla följande ändrade lydelse:
i
Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt
för brott, hvarå straffarbete efter lag följa kan, hjälp
i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde
anskaffa, förordne Konungens befallningshafvande
lämplig person att honom vid rätten biträda.
Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen
tillstädes, eller framställes först vid rätten
begäran om biträde, varde biträde af rätten förordna^,
om lämplig person finnes att tillgå. Ej må
den omständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas
utgöra hinder mot rannsakningens företagande.
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sand. 2 Afd.'' 2 Käft. 2
10
Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 2.
Innan biträde blifvit i målet hördt, må dock icke,
'' mot den häktades bestridande, slutligt utslag af rätten
meddelas.
Stockholm den 4 mars 1909.
På det sammansatta utskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.
Reservation
af herrar Lindhagen och Thorsson, hvilka anfört:
»Det torde icke kunna bestridas, att det af justitieombudsmannen
nu för andra gången framförda förslaget, som jämväl öfverensstämmer med
Kungl. Maj:ts år 1906 framlagda proposition i ämnet, är principiellt det
enda riktiga. Behofvet af rättegångsbiträde för en häktad är enahanda,
vare sig brottet kan umgällas med straffarbete eller lindrigare straff.
Den af utskottet uttalade farhågan, att rättigheten skulle kunna tas
i anspråk i alltför stor utsträckning äfven i oträngda mål och staten
därigenom tillskyndas oberäkneliga kostnader, synes dessutom svårligen
kunna vara för handen, när steget tages så långt som utskottet erkännansvärdt
föreslagit. För de fall, på hvilka lagen enligt utskottets
förslag fortfarande ej skulle äga tillämpning, får enligt strafflagen häktning
icke alls äga rum annat än i undantagsfall. Enligt hvad från
stadsfiskalskontoret i Stockholm vitsordats, äro dessa, såvidt hufvudstaden
angår, högst få till antalet.
11
Sammansätta, Stats- (och Lag-)uiskottets Utlåtande N:o 2.
För (ifrigt har gällande lag i 4 § en garanti i viss mån mot det
befarade missbruket. Där stadgas nämligen, att den häktade eventuellt
kan åläggas att återgälda till statsverket ersättningen för biträdet.
Af dessa skäl ha vi ansett oss böra hemställa,
att justitieombudsmannens förslag måtte oafkortadt af Riksdagen
bifallas.»
Det skulle antecknas, att herr Fahlén ej deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1909:45 Skrifvelse till Konungen i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af 1 § i lagen angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad den 14 s. 1 i texten