Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående öfverflyttande på staten af kostnaderna för väghållningsbesvärets utgörande å landet, samt 70 och 71. II, Ärenden, som afse ändringar i andra afseenden af gällande väglag. Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 4 Häft.

1909-04-19 · 44 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 44 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1909:4, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående öfverflyttande på staten af kostnaderna för väghållningsbesvärets utgörande å landet, samt 70 och 71. II, Ärenden, som afse ändringar i andra afseenden af gällande väglag. Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 4 Häft.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansätta Stats- (och Lag)Utskottets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 19 april 1909, kl. 4 e. ro.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande i anledning af dels

åtskilliga motioner afseende statens bidrag till eller statsverkets

öfvertagande af vägunderhållet på landet, dels

ock vissa andra motioner om ändringar i väglagen.

Till sammansatta stats- och. lagutskottet hafva hänskjuta de inom

Första Kammaren väckta motionerna af herr August Pettersson, n:o 3,

herr Lindblad, n:o 37, samt herr .Högberg, n:is. 26 och 36, äfvensom de

inom Andra Kammaren väckta motionerna af herr Wiklund, n:is 52 och

53, af herr Herman Andersson m. fl., n:o 66, samt af grefve Hamilton,

n:is 69, 70 och 71.

Dessa ärenden torde med afseende å sin olika natur kunna hänföras

till två särskilda hufvudgrupper:

I. Ärenden, som afse statens bidrag till eller dess öfvertagande till

större eller mindre del af kostnaderna för vägunderhållet.

Till denna grupp höra motionerna inom Första Kammaren n:is 26

och 36 samt inom Andra Kammaren n:is 52, 53, 66 och 69, den sistnämnda

i hvad den i sin förra del afser skrifvelse till Kungl. Maj:t angående

öfverflyttande på staten af kostnaderna för väghållningsbesvärets

utgörande å landet, samt 70 och 71.

II, Ärenden, som afse ändringar i andra afseenden af gällande

väglag.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 4 Häft. (N:o 4). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 4.

Hit höra motionerna inom Första Kammaren n:is 3 och 37 och. inom

Andra Kammaren n:o 69, den sistnämnda så vidt den afser skrifvelse till

Kungl. Maj:t angående förändring af grunderna för vägskattens beräkning.

Utskottet går nu att behandla ärendena i nyss nämnd ordning:

I.

Framställningar rörande statens bidrag till eller dess öfvertagande till större

eller mindre del af kostnaderna för vägunderhållet.

Grefve

Hamiltons

motion n:o 69,

förra delen.

Dessa framställningar åter kunna uppdelas i sådana som afse:

a) statens öfvertagande, helt eller delvis, af kostnaderna för vägunderhållet

i allmänhet.

Härutinnan har grefve Hamilton i förra delen af sin motion n:o 69

hemställt,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag därom, att

kostnaderna för väghållningsbesvärets utgörande å landet må af staten

öfvertagas eller af statsmedel bestridas.

Till stöd för berörda förslag har grefve Hamilton anfört:

»Uti en vid 1908 års riksdag väckt motion (n:o 14 i Första Kammaren)

hemställde jag, att Riksdagen ville besluta, att hela kostnaden för

underhållet af allmän väg, bro och färja på landet skulle på närmare

angifvet sätt efter hand öfvertagas af staten samt att vid bifall härtill

Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till de

ändringar i eller tillägg till gällande väglag, hvartill förhållandena kunde

föranleda. I sammanhang härmed hemställde jag i särskilda motioner

(n:is 20 och 15) dels om höjning med 1,000,000 kronor af det under

nionde hufvudtiteln för år 1909 äskade förslagsanslaget å 1,000,000 kronor

såsom bidrag till vägunderhållet på landet, dels ock om viss ändring i

60 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet.

Enligt mitt då framställda förslag skulle staten, som nu, som bekant,

bidrager med s/2o eller 15 procent af uppskattade kostnaden för underhållet

af allmän väg, bro och färja, så småningom öka detta bidrag, nämligen

med nya 15 procent om året under 5 på hvarandra följande år med

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lagutskott ds Utlåtande N:o 4. 3

början år 1909 samt, genom att det sjätte året eller år 1914 påtaga sig

återstående 10 procent af kostnaden för vägunderhållet, från och med

sistnämnda år ensam bestrida kostnaden därför.

Med stöd af en del siffror, hämtade från tillgängliga statistiska publikationer,

sökte jag visa, dels huru dryga de skatter äro, som påhvila

den svenska landsbygden, särskild! för kommunala och kyrkliga ändamål

samt för vägunderhållet, dels ock huru ojämnt fördelade dessa skatter —

särskildt vägskatten — äro ej blott inom olika delar af landet, utan jämväl

inom olika kommuner eller distrikt i samma landsända. Jag påpekade

ock, hvarthän dessa missförhållanden ledde: stegrad emigration, jordbruksarbetarnas

flykt från jordbruksarbetet och öfvergång till industrien, stora

svårigheter för jordbrukarna m. m.

Sammansatta stats- och lagutskottet hemställde visserligen, att mina

ifrågavarande motioner icke måtte af Riksdagen bifallas, och Riksdagen

fattade sitt beslut i enlighet därmed. Emot utskottets hemställan hade

emellertid herrar A. Wiklund och Karl Karlsson i Mo reserverat sig och

af anförda skäl hemställt om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan,

att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Eiksdagen framlägga förslag

därom, att kostnaderna för väghållningsbesväret å landet måtte af staten

öfvertagas eller af statsmedel bestridas. Reservanterna framhöllo därvid,

att ett bifall till mitt förslag syntes medföra en så afsevärd omläggning

af väghållningsbesvärets utgörande, att det borde föregås af en genom

Kungl. Maj:ts försorg verkställd utredning.

Vid frågans behandling i kamrarna uttalades från skilda håll ett

gillande af den till grund för mitt förslag liggande tanken och många

röster höjdes för ett bifall till reservationen. Förslagen därom lyckades

dock ej vinna majoritet i någondera kammaren.

På grund af den välvilja, hvarmed mitt förslag likväl mottogs och då

dessutom sympatiuttalanden i frågan från vidt skilda delar af vårt land,

särskildt från kommuner i Norrland, tillställts mig, har jag ansett mig

böra föra fram frågan ånyo inför Eiksdagen i förhoppning, att den dock

slutligen skall vinna det beaktande och den framgång, som den förvisso

är värd.

De skäl, jag i mina föregående motioner i ämnet framhållit för ett

utjämnande af skattebördan på landsbygden och för att staten i sådant

syfte ensam öfvertager väghållningsbesväret, föreligga alltjämt. Särskildt

vill jag framhålla, att de drygaste skatterna på landsbygden, vägskatten

och skatterna för kyrkliga ändamål samt för folkundervisning och fattig
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats- (och Lag)utsliottets Utlåtande N:o 4.

vård, icke äro att betrakta såsom kommunala besvär, utan såsom besvär af

mera allmän beskaffenhet. Hvad är då naturligare, än att de öfvertagas

af staten? Den omständigheten, att staten redan nu i ej ringa mån lämnar

medel till bestridandet af kostnaderna för väghållet, visar för öfrigt, att

dess verkliga karaktär af en statens angelägenhet på sätt och vis vunnit

statsmakternas erkännande.

De af mig i förra årets motion n:o 14 lämnade uppgifter rörande

storleken af och ojämnheten i skatterna i olika trakter bestyrkas på det

kraftigaste af en af I. Flodström författad uppsats om det kommunala

skatteväsendet i Sverige och våra direkta skatter i allmänhet, intagen i

Ekonomisk Tidskrift för år 1908, 12:te häftet, och tillåter jag mig därur

lämna några siffror. Eu man med 2,000 kronors inkomst hade år 1905

att i skatt till stat och kommun erlägga: i Steninge socken af Hallands

län kronor 83: 60, i Stockholm kronor 127: 40, i Pajala socken af Norrbottens

län kronor 355: 60 och i Karl Gustafs socken af Älfsborgs län

ej mindre än kronor 642: 40. Däraf utgick i vägskatt respektive kronor

10: 60, kronor 0, kronor 66: 40 och kronor 19: 40. En man med 2,000

kronors inkomst i Steninge socken af Hallands län betalade, som sagdt,

kronor 83: 60 i skatt, medan en man med blott 1,000 kronors inkomst

i Nittorps socken af Älfsborgs län hade att i skatt erlägga kronor 162: 16.

För ett hemman af 20,000 kronors taxeringsvärde betalades i medeltal

kronor 186:96 i skatt. Variationerna rörde sig dock mellan så skilda

belopp som kronor 98: 64 i eu kommun i Malmöhus län och kronor 546: 84

i en kommun i Norrbottens län. För ett sådant hemman uppgick vägskatten

i medeltal till kronor 57: 36, men varierade högst betydligt. Medan

den sålunda i en kommun i Skaraborgs län stannade vid kronor 27: 96,

utgjorde den i en kommun i Älfsborgs län kronor 132, i en kommun i

Jönköpings län kronor 218: 04 och i en norrbottenskommun kronor 290: 04.

Detta är i sanning siffror, som tala! — I nämnda uppsats påpekas vidare,

att öfver 50 miljoner kronor, däraf 10,580,000 kronor förvägars byggande

och underhåll, utbetalas af landskommunerna för ändamål, som det i själfva

verket borde tillhöra staten eller åtminstone den mera omfattande landstingskommunen

att taga hand om, och att endast något öfver 5 miljoner

kronor utgå för andra ändamål.

Uti en af Nationalföreningen mot emigrationen år 1908 utgifven

broschyr af Nils Wohlin om ojämnheterna i det kommunala skattetrycket

på landsbygden lämnas ock en del för hithörande ämne belysande uppgifter

från Värmlands och Kristianstads län. Hvad jag redan anfört torde

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lagutskottet Utlåtande N:o 4.

5

emellertid vara till fyllest för att bestyrka önskvärdheten af en ändring

i nu rådande skatteförhållanden, och torde därvid lämpligen det första

steget vara att låta staten öfvertaga utgifterna för väghållningen på landet.

Såsom ett hufvudskål emot en sådan anordning anmärkte sammansatta

stats- och lagutskottet vid 1908 års riksdag, att väghållningskostnaderna

då skulle komma att högst väsentligt stiga, ja sannolikt fördubblas.

En dylik ökning af utgifterna torde dock genom lämpliga föreskrifter

kunna i väsentlig mån förebyggas.

Då det emellertid lämpligen torde böra anförtros Kungl. Maj:t att

låta uppgöra förslag till dylika föreskrifter och då, såsom utskottsreservanterna

förmenat, en närmare utredning rörande den viktiga frågan i öfrigt

äfven torde erfordras, finner jag mig nu endast böra hemställa om en

skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om vidtagande af dylika åtgärder

samt om framläggande för Riksdagen af det förslag i ämnet, hvartill utredningen

må gifva anledning.»

I sammanhang härmed har grefve Hamilton i motionen n:o 71, i Grefve Haanslutning

tilll innehållet i förra delen af motionen n:o 69, framhållit, att staten

redan nu, innan ännu definitivt beslut om statens öfvertagande af hela kost- och ro.

naden för vägunderhållet å landet hunnit fattas, borde i högre grad än

hittills bidraga till berörda kostnad, på grund hvaraf motionären hemställt,

att Riksdagen, i syfte att af uppskattade kostnaden för underhållet

af allmän väg, bro och färja 3/io skola utgå af statsmedel, ville besluta,

att det af Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under nionde hufvudtiteln

för år 1910 äskade förslagsanslag å 1,000,000 kronor såsom bidrag

till vägunderhållet på landet höjes med 1,000,000 kronor till 2,000,000

kronor.

Därjämte har grefve Hamilton i motionen n:o 70, under förutsättning

af bifall till motionen n:o 71, hemställt om däraf påkallad ändring i 60

§ väglagen, gående ut på att af uppskattade kostnaden för underhållande

af allmän väg, bro och färja skulle af statsmedel lämnas 3/io i stället för

nu stadgade 3/2o.

Vidare hafva herrar Andersson i Grimbo, Carl L. Olausson och Herr AndersCornelius

Olsson väckt eu motion af följande lydelse: som t Grimbo

»Den x vart land alltjämt pågående hopningen af befolkningen i

städer och stadsliknande samhällen förskaffar landskommunerna en allt

ogynnsammare ställning gentemot städerna i finansiellt hänseende. Lands
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 4.

bygden betungas i hög grad af skatter, särskildt för kommunala och kyrkliga

ändamål samt för vägunderhållet. Landskommunernas utgifter för

kyrko- och kommunalstämma uppgingo 1906 — det sista år, för hvilket

den officiella statistiken hittills redovisat — till 45,419,419 kronor, medan

de 1901 utgjorde 39,498,761 kronor, d. v. s. en ökning af utgifterna

med icke mindre än 5,920,658 kronor, eller bortåt sex miljoner på den

jämförelsevis korta tiden af sex år. Ökningen har försiggått utan afbrott

år från år och torde alltjämt pågå. Samtidigt har äfven antalet kommuner

med den högsta beskattningen ökats. Från 1905 till 1906 steg

antalet af de högst beskattade kommunerna med en utdebitering af mer

än 75 öre per fyrk: för den i mantal satta jorden från 736 till 793 af

rikets samtliga 2,384 landskommuner, för jordbruksfastighet utan mantal

från 645 till 693, för annan fastighet från 730 till 776 samt för öfriga

beskattningsföremål från 669 till 770, hvaremot antalet stadskommuner

med högre uttaxering än 6 kronor per bevillningskrona var i det närmaste

oförändradt.

Samtliga utgifterna för vägunderhållet under år 1906 utgjorde 8,332,01 6

kronor, och kostnaderna för vägbyggnader, förvaltning m. m. uppgingo

under samma år till 2,741,591 kronor. Staten bidrog med 15 procent af

uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och färja, hvilket

bidrag utgick af ett förslagsanslag å 1,000,000 kronor, dels med det till

understöd åt synnerligen betungade väghållningsdistrikt anvisade anslaget

150,000 kronor samt dels med anslaget för bestridande af statsverkets

andel i kostnaden för vägdelningar, uppgående till 50,000 kronor. De

väghållningsskyldiga fingo alltså själfva direkt bära den väsentligaste delen

af kostnaderna. Yäghållet afser ytterst att fylla ett statens ändamål.

Staten har gifvit erkännande åt den satsen genom det bidrag den redan

lämnar till vägunderhållet på landet. Statens bidrag är dock ännu obetydligt

i jämförelse med de bidrag, Indika lämnas af de vägunderhållningsskyldiga

själfva. De äro, som ofvan visats, i hög grad tyngda af skatter

för kommunala ändamål och behöfva hvarje lindring i skatteväg, som de

kunna erhålla. En utjämning af vägunderhållet på ett rättvist sätt är

behöflig äfven af den anledningen, att kostnaderna för vägunderhållet äro

mycket ojämnt fördelade inom olika delar af vårt land. Skall utjämningen

emellertid göras fullt rättvist, så att icke vissa delar af befolkningen så

godt som uteslutande tagas i anspråk för bestridandet af kostnaderna för

vägunderhållet, som dock ytterst tillgodoser ett för hela befolkningen

gemensamt ändamål, så bör eu ny fördelning af kostnaderna äga rum, så

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag)utskottets Utlåtande N:o 4.

7

att staten lämnar större bidrag än hittills. En sådan fördelning torde

dessutom vara än mera berättigad under nuvarande utveckling, då allt

flera af de värdefullaste skatteobjekten hopas till städerna och stadsliknande

samhällen och därmed undandragas deltagande i vägunderhållet. Det synes

oss därför lämpligt, att staten öfvertager åtminstone halfva kostnaden för

vägunderhållet, och kunde det törhända låta sig göra på sådant sätt, att

staten ökar sitt nuvarande bidrag af femton procent och uppskattade

kostnaden för underhållet af allmän väg, bro eller färja med nya fem procent

under första året och med nya tio procent under hvart och ett af de tre

därpå följande åren.

Med stöd af det anförda få vi hemställa,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj :t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

att halfva kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och färja på landet

skall öfvertagas af staten.»

På sätt af motionen n:o 69 framgår, var nu förevarande ämne föremål

för nästlidet års Riksdags pröfning på grund af motioner, jämväl då

väckta af grefve Hamilton. Det sammansatta stats- och lagutskott, som

då förberedde ärendet, yttrade i afgifvet utlåtande följande:

»Motionären har framhållit, att den svenska landsbygden vore i hög

grad betungad af skatter, särskildt för kommunala och kyrkliga ändamål

samt för vägunderhållet. Ett nära till hands liggande medel för vinnande

af lindring i skattebördan anser han stå att finna i statens öfvertagande

af kostnaderna för underhållet af de allmänna vägarna på landet. Den

fråga, som härigenom blifvit dragen under Riksdagens pröfning, är af en

mer än vanligt omfattande statsekonomisk betydelse. Redan motionärens

egen öfversikt af de nuvarande kostnaderna för vägarnas byggande och

underhåll är härutinnan belysande nog. Samtliga utgifterna för vägunderhållet

under år 1906 utgjorde alltså 8,332,016 kronor 31 öre, och kostnaden

för vägbyggnader, förvaltning m. m. belöpte sig under samma år

till 2,741,590 kronor 54 öre. Om man utgår från dessa siffror och frånräknar

dels statens nuvarande bidrag till vägunderhållet på landet, 3/20

af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och färja,

hvithet bidrag utgår af ett förslagsanslag å 1,000,000 kronor, dels det

till understöd åt synnerligen betungade väghållningsdistrikt anvisade anslaget

150,000 kronor samt anslaget för bestridande af statsverkets andel

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansätta Stats- (och Lag)utskotiets Utlåtande N:o 4.

i kostnaden för vägdelningar, uppgående till 50,000 kronor, skulle statens

öfvertagande af samtliga utgifterna för vägarnas byggande och underhåll

uppenbarligen komma att omedelbart medföra en ytterligare högst betydande

ökning af statens budget.

Det är emellertid af flera skäl att förvänta, att, om staten öfvertoge

samtliga med vägkållningsskyldigheten förenade utgifter, de siffror, som

nu beteckna dessa utgifter, komma att visa stark benägenhet att stiga.

Under nuvarande förhållanden, då de väghållningsskyldige själfva få

direkt bära den väsentligaste delen af kostnaderna, måste man naturligtvis

förutsätta en sparsamhet och en betänksamhet vid vidtagande af åtgärder

i och för vägarna, som man icke lärer kunna förvänta komma till synes

i samma grad, om utgifterna icke omedelbart drabba de enskilde.

Det är att börja med antagligt, att kostnaderna för en och samma

arbetsprodukt komme att ställa sig dyrare, om de skola bestridas direkt

af staten, än om de väghållningsskyldiga till största delen skola vidkännas

dem direkt, och detta gäller säkerligen oberoende af det sätt, hvarpå

arbetet med vägarnas underhåll utföres. Motionären har i sådant hänseende

tänkt sig, att vägunderhållet inom ett helt väghållningsdistrikt eller

delar däraf bör utbjudas på entreprenad för viss tid, samt att, om intet

antagligt anbud därvid erhålles, de väghållningsskyldige själfva få ombesörja

underhållet, till dess ett antagligt entreprenadanbud inkommer.

Att arbetets utförande på entreprenad kommer att ställa sig dyrare, än

om, på sätt nu i allmänhet äger rum, den väghållningsskyldige med eget

folk och egna dragare utför arbetet, ligger i sakens natur. Men det är

också att befara, att, i de fall då de väghållningsskyldige själfva skulle

få ombesörja underhållet för att därefter erhålla ersättning af staten,

arbetsprestationerna skulle komma att värderas högre än nu är fallet.

Om alltså, enligt utskottets förmenande, ett arbete af här ifrågavarande

slag måste blifva dyrare om det ersättes af staten än om det bekostas åt

de väghållningsskyldige, håller utskottet dessutom för sannolikt, att med

statens öfvertagande af kostnaden för vägunderhållet andra kraf än nu

komma att ställas på detsamma. Härvid ligger det i första hand nära

till hands att tänka sig, att den redan nu ofta framställda fordringen på

förbättring af de förefintliga vägarna skall göra sig gällande med ökad

styrka.

Sedan genom nya väglagen principen om statsbidrag till den för

vägunderhåll in natura uppskattade kostnad vunnit tillämpning i vårt

land, har benägenheten att förändra redan befintlig enskild väg till allmän

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammanfalla Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 4. 9

väg i alltjämt ökad grad gjort sig gällande. Hvilken verkan den genom

Riksdagens beslut 1905 tillkomna ökningen af statsbidraget från a/i o till

3/2o härutinnan medfört, torde visserligen ännu icke kunna sägas, men

det synes utskottet i alla händelser naturligt att, om det jämförelsevis

ringa statsbidraget af Yio märkbart haft till påföljd en benägenhet af

nyssnämnda beskaffenhet, denna benägenhet skall ytterligare och väsentligt

ökas för det fall att staten öfvertager samtliga kostnaderna för vägunderhållet.

I nära samband med frågan om redan befintliga vägars insyning i

det indelta vägnätet står spörsmålet om anläggning af nya vägar. Att

ett behof af sådana i vissa delar af landet särskildt i de norrländska

länen gör sig gällande, kan icke bestridas. Behofvets tillgodoseende torde

också utgöra en nödvändig betingelse för vissa landsändars utveckling i

enlighet med deras naturliga förutsättningar i öfrigt. Med hänsyn till de

kostnader, som häraf skulle tillskyndas de väghållningsskyldige, möta för

närvarande ofta nog betänkligheter mot att i allo tillgodose sagda kraf.

Annorlunda skulle förhållandena otvifvelaktigt gestalta sig, om staten åtoge

sig utgifterna för väghållningen. Krafven härutinnan skulle tränga sig

fram i stegrad grad och tvinga sig till beaktande afsevärdt lättare än

under nuvarande förhållanden. Äfven om man icke är blind för de fördelar,

som häraf skulle vara att vinna för landet, får man ej heller förbise,

att det pris för hvilket dessa fördelar skulle köpas säkerligen är så

dyrt, att det måste mana till största försiktighet. Det är gifvetvis icke

möjligt att i detta stycke göra några fullt tillförlitliga kostnadsberäkningar,

men det synes utskottet icke osannolikt, att snart nog så stora fordringar

härutinnan skulle ställas på staten, att de icke utan allvarlig olägenhet

kunde mötas. I allt fall kan man, enligt utskottets åsikt, utgå från att

kostnaderna för anläggande af nya vägar skulle med statens öfvertagande

af utgifterna för väghållningen väsentligen öfverstiga hvad som nu utgifves

för detta ändamål.

Af de olika anledningar som här ofvan utvecklats skulle statens

öfvertagande af väghållningskostnaderna alltså komma att högst väsentligt

öka desamma. I hvilken grad denna ökning skulle komma att äga rum,

kan naturligtvis icke på förhand afgöras. Utskottet anser det emellertid

vara mycket sannolikt, att man snart nog skulle hafva att räkna med en

fördubbling af den nuvarande väghållningskostnaden. Det bör i detta

sammanhang icke lämnas oanmärkt, att de ifrågasatta synnerligen dryga

statsutgifterna skulle göras till förmån för landsbygden, hvars bevillning

Bih. till Biksd. Brok 1909. 4 Sami. 2 Afd. 4 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

för 1907 uppgick till 4,849,102 kronor, utan att motsvarande fördel bereddes

städerna med dess till 7,139,697 kronor samma år uppgående bevillning,

och man lärer icke kunna bortse från möjligheten att under

sådana omständigheter från städernas sida i framtiden komme att framställas

kraf på statens öfvertagande af deras högst betydande kostnader

för gatuhållningen.

Såsom stöd för att staten bör åtaga sig väghållningskostnaderna hafva

åberopats förhållandena i vissa främmande länder, särskild! våra grannländer

Danmark och Norge. Utskottet kan icke tillmäta detta skäl någon

synnerlig betydelse. Hvad beträffar Danmark med dess täta och ganska

jämt fördelade befolkning och dess föga kuperade terräng äro betingelserna

för väghållningens ordnande i enlighet med principen om statens ansvar

för därmed förenade kostnader uppenbarligen väsentligen andra än i vårt

land, och vidkommande Norge är att märka, att väghållningskostnaden

visserligen bestrides af statsmedel i större utsträckning än i Sverige, men

dock endast till en del, och att det väsentligaste af utgifterna drabbar de

enskilde. Anläggningen af hufvudvägarna till Sverige bekostas sålunda af

staten och öfriga hufvudvägar byggas på amtens bekostnad, under det att

anläggning af bygdevägar, som jämväl räknas till allmänna vägar, bekostas

af de särskilda distrikten. I de båda sistnämnda fallen kan staten visserligen

lämna bidrag, då kostnaderna blifva särskildt betungande. Underhållskostnaderna

hvila i det stora hela på distrikten, hvilket sakligt sedt

betyder de enskilda jordbrukare.

Den meningen har i Sverige icke sällan gjort sig gällande, att staten

borde öfvertaga kostnaderna åtminstone för de stora vägarna mellan landets

hufvudpunkter. Det kan emellertid häremot invändas, att förmånen däraf

i främsta rummet skulle komma de ekonomiskt bättre lottade delarne af

landet till godo, och att härigenom aflägset liggande trakter med otillräckliga

och otidsenliga kommunikationer äfvensom ölandskapen skulle komma

att obehörigen åsidosättas.

Med afseende å de synpunkter, som här ofvan framhållits, anser utskottet.

att det icke bör komma i fråga, att staten öfvertager kostnaderna

för väghållningen. Öfver hufvud taget torde statens skyldigheter i fråga

om vägunderhållet i allmänhet icke böra väsentligen utvidgas utöfver hvad

som för närvarande åligger staten i förevarande hänseende, och detta så

mycket mindre som åtskilliga väghållningsdistrikt förfoga öfver medel i

rikligare omfattning än behofven inom desamma kräfva. Då emellertid

väghållningsdistrikt obestridligen på många håll förekomma, som icke be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

11

finna sig i denna gynnsamma ställning, utan för hvilka väghållningsskyldigheten

tvärtom utgör en synnerligen besvärande tunga, anser utskottet,

att man inslagit på en rätt väg genom att understödja de af väghållningsbesväret

mest tryckta distrikten.»

Nuvarande sammansatta stats- och lagutskottet delar i allo den af

sammansatta utskottet vid föregående års riksdag uttalade uppfattning i

frågan och kan sålunda icke förorda vare sig ofvan omförmälda förra delen

af grefve Hamiltons motion n:o 69 jämte därmed sammanhängande motionerna

n:is 70 och 71, ej heller det i samma riktning gående om än något

moderatare yrkande, som innefattas i herr Anderssons i Grimbo m. flis

motion.

b) statsbidrag till vinterväghållningen.

I detta ämne har herr Eogberg dels väckt en motion, n:o 26, af föl - Herr Bogbergs

jande lydelse: _ _ . S?

»Vid 1891 års riksdag förordade lagutskottet, med anledning af åtskil- samt herr

liga väghållningsbesväret på landet rörande motioner, att ett statsbidrag, TO0^g“”f*8

motsvarande en tiondedel af den uppskattade kostnaden för vägunderhållet 52 och 53.

in natura, borde gifvas dels för att bereda jordbruket ytterligare lindring

utöfver den, som genom tidigare förslag — därmed afsågs Kungl. Maj:ts

proposition den 5 januari 1889 till 1889 års Riksdag -— erbjudits detsamma

och dels för att i någon mån minska bördan för de nya beskattningsföremål,

hvilka nu skulle åtaga sig en del af väghållningstungan.

Lagutskottet sade sig anse, att för billigheten af ett statsbidrags beviljande

talade onekligen den omständighet, att underhållet af de allmänna vägarna,

såsom många, gånger blifvit framhållet, i viss mån kunde betraktas såsom

ett statsändamål, till hvars fyllande alla samhällsmedlemmar borde bidraga.

Hvad lagutskottet föreslagit, såväl i fråga om statsbidraget som i hufvudsak

i fråga om väghållningens ordnande i öfrigt, blef af Riksdagen antaget

samt Riksdagens beslut af Kungl. Maj:t bifallet genom lagen den 23 oktober

1891. Stadgandet om statsbidrag blef inryckt såsom mom. 1 i

§ 60. När väglagen omarbetades vid 1905 års riksdag, undergick nämnda

paragraf ej annan förändring, än att statsbidraget för underhållet af allmän

väg, bro och färja nu höjdes från en tiondedel till tre tjugondedelar af

den uppskattade kostnaden.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

Underhållet af allmän väg ställer sig olika, allteftersom marken är

bar eller vägen är besvärad af snö eller is, och följaktligen är också lagens

bestämmelser om ordnandet af sommar- och af vintervägunderhållet olika;

men ehuru genom vintervägunderhållet lika mycket som genom sommarvägunderhållet

ett statsändamål i viss män uppfylles, så utgår statsbidraget

endast till kostnaden för sommarvägunderhållet. Detta synes mig

böra ändras i den riktning, att statsbidrag för framtiden må gifvas jämväl

till vintervägunderhållet, och lärer bidraget för sistnämnda ändamål

lämpligen böra sättas till tre tjugondedelar af den med ploglagen öfverenskomna

eller eljest bestämda ersättningssumman; och synes mig ändringen

så mycket öfverensstämma med rättvisa, att den jämförelsevis ringa kostnaden

för dess genomförande ej får verka afskräckande. Om statsbidrag

till vintervägbållningen, såsom jag föreslagit, komme att lämnas, skulle

visserligen det allmännas utgifter för vägunderhållet å landet — i riksstaten

upptagna under nionde bufvudtiteln till 1,000,000 kronor förslagsanslag

— ökas med viss pass 175,000 kronor, men genom denna ökade

utgift, hvilken gifvetvis skulle främst komma till godo distrikt med tungt

vintervägunderhåll, skulle dels statsbidraget i sin helhet komma att utfalla

något jämnare med hänsyn till vägtungan året om inom de olika distrikten

och dels landtbefolkningen erhålla någon, om ock obetydlig, lindring i sin

tunga skattebörda, hvarjämte olikheten i afseende å de belopp, som inom

distrikten utdebiteras å vägfyrkarna, i någon mån skulle minskas. Genom

ett bidrag till vintervägunderhållet af nämnd omfattning skulle ej heller

statens skyldigheter i fråga om vägunderhållet i allmänhet blifva väsentligen

utvidgade utöfver hvad som för närvarande åligger staten i förevarande

hänseende; och då det var en föreslagen väsentlig utvidgning af statens

skyldigheter med afseende å vägunderhållet, som 1908 års Riksdag ej

ville biträda, tyckes mig förevarande förslag ej stå i strid mot den vid samma

Riksdag segrande åsikten. t

Ett beslut i den riktning, jag nämnt, lärer ej endast nödvändiggöra

en ökning i det omförmälta, i riksstaten upptagna förslagsanslaget 1,000,000

kronor till vägunderhållet å landet, utan ock föranleda några mindre ändringar

i väglagen. Såvidt gäller sist sagda angelägenhet vill jag framställa

särskildt yrkande. I detta sammanhang får jag på grund af hvad

jag förut anfört vördsamt hemställa,

att Riksdagen, i syfte att tre tjugondedelar af kostnaden för vintervägunderhållet

å landet må lämnas af statsmedel, ville besluta, att det af

Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under nionde hufvudtiteln äskade

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats■ (och Lag-) ut skott ris Utlåtande N:o 4 13

förslagsanslaget å 1,000,000 kronor såsom bidrag till vägunderhållet på

landet måtte höjas med 175,000 kronor till 1,175,000 kronor,»

och dels, under förutsättning att nämnda motion bifalles, i motionen

n:o 36 föreslagit däraf påkallade ändringar i 68 och 70 §§ i väglagen.

Herr Wiklund åter har afgifvit en motion n:o 52, så lydande:

»Genom lagen den 23 okt. 1891 angående väghållningsbesväret på

landet bestämdes, att V10 den uppskattade kostnaden för vägunderhållet

in natura skulle utgå till resp. väghållare. Vid den revision, som väglagen

undergick vid 1905 års riksdag, höjdes det utgående statsbidraget

för underhåll af väg, bro och färja från Vio till 3/20 af den uppskattade

kostnaden. Anledningen till att statsbidrag för sagda ändamål ansetts

böra utgå samt att en höjning däraf så snart ansetts böra komma till

stånd torde bland annat vara hvad som af lagutskottet anförts vid 1901

års riksdag, nämligen att för billigheten af ett statsbidrags beviljande talade

onekligen den omständighet, att underhållet af de allmänna vägarne, såsom

många gånger blifvit framhållet, i viss mån kunde betraktas såsom ett

statsändamål, till hvars fyllande alla samhällsmedlemmar borde bidraga.

Yäglagen skiljer emellertid emellan underhållet af de allmänna vägarne,

när mark är bar, och vinterväghållningen. Ehuru samma skäl,

som föranledt statsbidrag för underhåll af väg, när mark är bar, kunna

åberopas i lika hög grad för statsbidrag till vinterväghållet, utgår statsbidrag

likväl allenast med 3/20 a^ den uppskattade årliga kostnaden för

underhållet den tid mark är bar af allmän väg, bro eller färja, medan

däremot statsbidrag icke utgår till allmän vägs hållande i fargillt skick,

då den är besvärad med snö och is. I de nordliga landsdelarne fä sålunda

de väghållningsskyldige bekosta väghållningen under 6 ä 7 månader

årligen utan att därför komma i åtnjutande af något statsbidrag. Vägbördan,

tryckande nog endast genom sommarvägunderhållet, kommer härigenom

att verka än mera betungande, och trots den stora brist på vägar,

som på många ställen är rådande, är bördan nära nog olidlig.

Det enda rätta vore efter mitt förmenande, att hela kostnaden för

väghållningsbesväret på landet öfverflyttades på staten eller bestredes af

statsmedel, hvilken mening jag äfven vid förlidet års riksdag sökte göra

gällande uti en till sammansatta stats- och lagutskottets betänkande n:o 9

afgifven reservation. Såväl den i ämnet väckta motionen som reservationen

blef emellertid af Riksdagen afslagen. Äfven om till innevarande

Riksdag en förnyad framställning därom göres, lärer i allt fall detta ej

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sammansatta Stats- (och Lag-Jutshottets Utlåtande N:o 4.

TJtshottets

yttrande.

föranleda annat än på sin höjd en vidlyftig utredning, innan ärendet ånyo

kan föreläggas Riksdagens pröfning. Det synes mig därför nödigt att

redan nu söka undanröja en väsentlig brist i väglagen genom att utsträcka

statsbidraget äfven till vinterväghållningen.

Ett beslut i syfte att statsbidrag må lämnas äfven för vinterväghållet

skulle emellertid föranleda, förutom några mindre ändringar i gällande väglag,

hvarom särskildt yrkande framställes, en ökad utgift för staten med

omkring 175,000 kronor och således äfven en ökning uti det i statsverkspropositionen

till innevarande Riksdag under nionde hufvudtiteln ökade

förslagsanslag å 1,000,000 kronor, och får jag därför vördsamt hemställa,

att Riksdagen, i syfte att s/20 af kostnaden för vinterväghållningen

å landet må lämnas af statsmedel, ville besluta, att det af Kungl. Maj:t

i statsverkspropositionen under nionde hufvudtiteln för år 1910 äskade

förslagsanslag å 1,000,000 kronor såsom bidrag till vägunderhållet å landet

måtte höjas med 175,000 kronor till 1,175,000 kronor.»

Därjämte har herr Wiklund, under förutsättning af bifall till denna

motion, uti motionen n:o 53 hemställt om erforderliga ändringar i 68, 69

och 71 §§ väglagen.

I motionerna framhålles, att det måste anses innebära en inkonsekvens,

att staten lämnar bidrag till vägunderhållet den tid mark är bar men icke

till vinterväghållet.

Äfven om det vid ett första betraktande af frågan kan synas ligga

något berättigadt i denna motionärernas åsikt, torde det dock vid en närmare

pröfning visa sig, att inkonsekvensen är mera skenbar än verklig

och att, ehuru vissa väghållningsdistrikt äro ogynnsammare ställda än andra

med afseende å kostnaderna för vinterväghållningen, ett rättvisare tillstånd

än det nuvarande näppeligen skulle komma till stånd genom den påyrkade

ändringen.

Motionärerna hafva framhållit, att genom ett bifall till föreliggande

förslag i viss mån en utjämning af väghållningsbesväret mellan de olika

distrikten skulle uppnås.

Utskottet kan icke dela denna uppfattning. Af den hos kungl.

kammarkollegium upprättade statistiska tabell för år 1907 angående allmänna

väghållningsbesväret på landet kan man nämligen icke erhålla den

uppfattning, att kostnaden för vinterväghållet i stort sedt drabbar de ekonomiskt

svagare väghållningsdistrikten hårdare än de öfriga. Ett bifall

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 4.

15

till motionärernas förslag skulle sålunda i åtskilliga fall medföra, att distrikt,

hvilkas utgifter för vintervägunderhållet vore betydande, men hvilkas

totala väghållningskostnader icke kunde anses tryckande, erhölle ytterligare

statsbidrag, hvaraf de icke vore i verkligt behof, under det att

andra distrikt, som både obetydliga utgifter för vintervägbållningen men

vore synnerligen betungade af öfriga väghållningskostnader, icke genom

det af motionärerna föreslagna bidraget skulle erhålla någon nämnvärd

lindring i sin väghållningstunga.

Genom ett bifall till motionärernas förslag skulle sålunda icke någon

verklig utjämning komma till stånd, hvaremot en sådan obestridligen skulle

vinnas genom ett eventuelt fortgående på den redan inslagna vägen att

lämna understöd åt de af vägbållningsbesväret mest tryckta distrikten.

Det torde vidare böra erinras, att, ehuru vid 1905 års riksdag, förutom

den då framlagda kungl. propositionen om ändring i vissa delar af

väglagen, en mångfald förslag väcktes om ändringar och tillägg i den

kungl. propositionen, det därvid, såvidt framgår af vederbörande utskotts

betänkande och kamrarnas protokoll, icke ifrågasatts någon ändring i propositionens

från den ursprungliga lagen hämtade bestämmelse rörande sättet

för statsbidragets beräknande. Denna omständighet torde i någon mån

få anses tyda på, att i anmärkta hänseendet icke föreligger något mera

afsevärdt missförhållande.

Af dessa skäl finner utskottet sig ej heller kunna förorda bifall till

herrar Rogbergs och Wiklunds ifrågavarande motioner.

Utskottet får alltså beträffande de i detta moment af utskottets utlåtande

behandlade ärenden hemställa,

a) att grefve Hamiltons motion n:o 69 förra delen

samt hans motioner n:is 70 och 71 äfvensom herr

Herman Anderssons m. fls. motion n:o 66 ej må af

Riksdagen bifallas; samt

b) att herrar Rogbergs och Wiklunds ifrågavarande

motioner ej må af Riksdagen bifallas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 4.

Herr August

Petterssons

motion.

II.

Framställningar, som afse ändringar i andra afseenden af gällande väglag.

Till dessa hör herr August Petterssons motion, som har följande

lydelse:

»Under de första tio åren efter den nya väglagens tillkomst förgick

knappast en riksdag, utan att en eller flera motioner väcktes, angående

ändringar uti densamma. Åren 1893 och 1895 kunde lagutskottet afvisa

dessa med den anmärkningen, att lagen var så ny, att den icke ens

kommit i full tillämpning på alla orter och att det torde få betraktas

såsom mindre riktigt att vidtaga några förändringar, innan man hunnit

bilda sig en djupare uppfattning af lagens verkningar, men redan 1897

erkände utskottet riktigheten af en del ändringar, men ansåg dem icke

vara af någon synnerlig vikt och betydelse, hvarföre det vore skäl att

uppskjuta hvarje ändring i berörda lag, intill dess tidpunkten för en

genomgående revision af densamma kunde pröfvas vara för handen.

Vid 1900 års riksdag väcktes icke mindre än elfva motioner, en del

afseende en allmän revision af gällande lag och en del endast speciella

ändringar däri. Utskottet, som höll före, att väglagens hufvudgrunder

borde i allt väsentligt bibehållas, föreslog en skrifvelse till Kungl. Maj:t

med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om revision af lagen

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891,

samt för Riksdagen framlägga det förslag till ändrade bestämmelser i

nämnda lag, hvartill en dylik revision kunde föranleda.

Yid behandlingen af utskottets förslag gjordes i båda kamrarna starka

invändningar. Särskildt framhöll en bemärkt talare i Andra Kammaren,

att tidpunkten för en allmän revision icke vore lämplig, enär lagen icke

varit gällande i mer än fem år och att sålunda erfarenheten i de stadgande^

där väglagen kommit med något nytt, icke vore särdeles stor.

När den kommit till en mera allmän och omfattande tillämpning, vore

det hans öfvertygelse, att den större erfarenheten af lagens verkningar

skulle till äfventyra gifva vid handen, att väglagen, där den verkligen

kommit med något nytt, möjligen skulle behöfva en revision. Det funnes

redan nu antydningar till att de stadganden, som finnas i väglagen

angående fördelningen af de bidrag, som komme från industriella verk

och dylika icke in natura väghållningsskyldige, icke voro fullt riktiga.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskotiets Utlåtande N:o 4.

17

Det skulle möjligen, kunna finnas skäl att återgå till väglagskommitténs

förslag, att vägliåtlningsdistrikten i afseende å vägskatten och således

också i fråga om bidragen från de industriella verken skulle ordnas länsvis

och icke såsom nu i regel häradsvis, hvaremot det senare möjligen

skulle kunna bibehållas i afseende å själfva vägunderhållet in natura.

»Det är fara värdt», slutade talaren, »att om vi nu få en revision och

väglagen sedan får tillämpas några år till, så finner man, att åter en

revision af lagen är behöflig, men då i helt andra afseenden, än hvad

nu blifvit föreslaget.»

Riksdagen biföll emellertid utskottets hemställan och resultatet af

den skrifvelse, som då afläts till Kungl. Maj:t föreligger i den år 1905

gifna lag angående ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, en lag, som kan betecknas såsom slutmålet

för de för visso lofvärda sträfvanden, som från jordbrukarnes sida

gjort sig gällande i syfte att på alla beskattningsföremål fördela vägunderhållet,

i det att de hittills undantagna löntagarne nu äfven finge

ingå däruti.

Det dröjde emellertid icke länge, förrän det visade sig, att den dåvarande

representanten för Nyköpings stad varit sannspådd. Det är icke

bra beställdt, som det är. Missnöjet växer alltjämt, och om också Riksdagen

kan känna sig trött på de ständigt återkommande vägmotionerna,

så torde det vara en representants plikt, att där han finner missförhållanden

råda, fästa uppmärksamheten därpå och söka råda bot till deras

af hjälpande.

Dessa missförhållanden hafva enligt mitt förmenande sin grund uti den

ojämnhet, hvarmed vägunderhållet trycker,. icke blott inom olika väghållningsdistrikt

utan äfven mellan olika beskattningsföremål.

Uti en motion (n:o 14) i denne kammare vid förlidet års riksdag

uppvisade grefve R. Hamilton med siffror denna ojämnhet. I Norrbotten

uppgaf han, att vägunderhållet för jordbruksfastighet i ett distrikt utginge

med 21 ä 22 kronor pr bevillningskrona men i ett annat inom

samma län med endast 5 kronor pr bevillningskrona. I Västerbotten med

högst 20 kronor, lägst 2 kronor 50 öre; i Jönköpings län med högst 16

kronor, lägst 1 krona; i Elfsborgs län med högst 10 kronor, lägst 3

kronor; i Malmöhus län med högst 10 kronor 80 öre, lägst 2 kronor

60 öre o. s. v.

Mot det sätt till frågans lösning, som förenämnda motionär föreslog,

eller att hela kostnaden för underhåll af allmän väg, bro och färja på

Bill. till RiJcsd. Prof. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 4 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

landet skulle efter kand öfvertagas af staten, framfördes allvarliga betänkligheter

ock blef på goda skäl tillbakavisadt.

Under öfverläggningen kärom tillät jag mig att känvisa på en mindre

omstörtande utväg, nämligen den, att lagen omlades i den riktningen,

att vägkållningsdistrikten blefvo större, ja, så stora, att de komme

att sammanfalla med landstingsområdena. Härigenom skulle bidragen

från rikare kommuner med större industriella anläggningar i vidsträcktare

mån än hvad nu är fallet komma de fattigare till del, att icke inom ett

distrikt stora fonder kopades, under det att inom ett annat vägkassans

medel knappast förslogo till förvaltningskostnaden.

Häruti instämde f. d. statsrådet ock ckefen för jordbruksdepartementet

Tk. Odelberg samt några norrlandsrepresentanter.

Om vägkållningsdistrikten på nu föreslagna sätt ko ram c att sammanfalla

med landstingsområdena, kunde man ju tänka sig, att landstingen

finge rätt att inom vissa bestämda gränser ordna med väghållningen allt

efter de lokala förhållandena, ty det kan icke vara riktigt, att en lag

sådan som denna skall i alla sina detaljer gälla lika för Skåne ock Norrland

med så vidt skilda naturförhållanden.

Men vägkållningsbördan trycker för närvarande ojämnt, icke blott

inom de olika vägkållningsdistrikten utan äfven mellan de olika beskattningsföremålen,

mellan dem, som utgöra vägunderhållet in natura ock

dem, som fullgöra det i penningar.

Man måste nämligen medgifva, att det icke kännes så hårdt och

betungande att med eget folk ock dragare fullgöra arbetet på därför

lämpliga tider som att taga penningar direkt ur kassan. Särskilt betungande

måste det kännas för de små inkomsttagarna, kvilka exempelvis

kafva en inkomst af 1,000 till 2,000 kronor ock däraf nödgas betala 30,

40 ä 50 kronor i vägskatt.

Kommer så därtill, att vägunderhållet af flere skäl i allmänhet är

ganska högt uppskattadt eller åtminstone mycket ojämnt beräknadt, så

är det naturligt, att orättvisan skall förefalla så mycket större och stridigheter

uppstå mellan dem, som utgöra vägunderhållet in natura, ock

dem, som fullgöra det i penningar.

Det är min öfvertygelse, att åtminstone denna anledning till missnöje

skulle bortfalla, om, såsom jag föreslagit, vägkållningsdistrikten blefve

större, så att mera enhet i uppskattningen komme att göra sig gällande

än hvad nu är fallet äfven efter den förändring af uppskattningsnämndens

sammansättning, som skedde år 1905. Kunde därtill någon lindring

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lagutskottet.» Utlåtande N:o 4.

19

i vägskatten beredas de mindre inkomsttagame, vore det icke obilligt. Jag

tror också, att det vore klokt af jordbrukarne att icke ställa sig alltför

afvisande gentemot en reform i detta afseende, ty de riskera eljest helt

visst att mista bidrag från en hel del personer, som draga sig för att flytta

till landet för att icke blifva helt och hållet nedtyngda af skatter.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Ivungl.

Maj:t täcktes föranstalta om revision i ofvan angifna riktning af lagen angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891

samt för Riksdagen framlägga det förslag till ändrade bestämmelser i nämnda

lag, hvartill en dylik revision kan föranleda.»

Vidare är till denna grupp att hänföra herr Lindblads motion, så

lydande:

»Inga skatter äro populära, men kanske allra minst vägskatten, särskildt

för dem, som hittills gått fria; man har så svårt att förstå, att alla

bördor utjämnas och bli lättare att bära, då tungan fördelas på en större

allmänhet. Särskildt är det järnvägsfolket, som har fribiljett och kan taga

varor fritt på järnväg, som ej förstår nyttan och välsignelsen af vägskatt,

likaså ock lägenketsägaren i ett municipalsamhälle eller annorstädes, som

mestadels blott »går» på vägen eller på sin höjd »åker velociped», han får

ej lätt i sitt hufvud att han »sliter» vägen, äfven om han alldeles står

där, när vägen tar slut eller blir mindre god.

Billigheten bjuder då att tillse, om någon lindring rättvisligen kan

beredas; och måhända vore det berättigadt, att löntagaren, hvars sammanlagda

årsinkomster enligt inkomstskatteförordningen ej gå upp till 2,000

kr., slipper med half vägskatt; likaså ock ägaren af annan fastighet med

högst 5,000 kr. taxeringsvärde, då hans sammanlagda årsinkomster efter

nämnda förordning ej uppgå till 2,000 kr. Dessa kategorier af skattdragande

inbegripas äfven bland dem, som i andra förordningar om direkt

skatt räknats till de mindre och åtnjutit afdrag.

Man fordrar med rätta, att vägbesväret rättvisligen uppskattas. Då

statsbidraget ej kan eller ens torde böra tillmätas rikligare, så blir det

naturligt, att den, som i första hand ansvarar för vägens underhåll och

utför arbetet, är rädd att bli lidande. För en jämnare uppskattning har

lagstiftningen redan sörjt. Men många tillfälligheter spela här in, såsom

olika grusåtgång olika år, och att olika vintrar ibland hindra användning

af på öar belägna grustag och man får nöja sig med sämre och längre

bort belägna grustag. Uppskattningen kan därför blott blifva en genom
-

Herr Lindblads

motion.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Grefve Hamiltons

motion

n:o 69,

senare

delen.

20 Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

snittsvärdering. A andra sidan får också tagas i betraktande, att landtbrukaren

kan göra dessa arbeten med eget folk ock egna dragare samt i

regeln på för honom tjänliga tider. Slutligen tillkommer ock de senare

årens automobiltrafik, som vill resa nya kraf på vägbredd och vägunderhåll,

hvartill automobilens ägare kanske ej bidrager med ett öre. Länsmännen

sägas fått order att särskildt tillse vägbredden och hålla efter

gräskanternas borttagande, här och hvar schablonmässigt äfven på bygdevägar,

som ej få med automobil befaras! Undantagsvis sker nämligen

automobiltrafik, märkligt nog, på alla vägar.

Erfarenheten gifver nogsamt vid handen, att detta urgamla besvär

bör behandlas med en viss försiktighet: å ena sidan bör ej allmänheten

inbilla sig, att vårt land har råd att ständigt hålla vägarna i vårt vidsträckta

land i alla väder i ypperligt skick, och å den andra må utjämning

och fördelning af kostnaderna ske i görligaste mån, allt under tilllämpande

af billighetens fordringar. Man må därjämte ha klart för sig,

att lika litet som man fordrar, att jorden i Norrland skall stå i samma

pris som i Skåne, eller att af staten underhållna järnvägar skola anläggas

lika förgrenade i obygden som i hjärtat af landet, lika litet kan man begära

att kostnaden för vägunderhåll skall ställa sig lika inom hela landet.

Med stöd af det anförda får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen för sin del ville antaga följande ändrade lydelse af

lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landsbygden.

§59.-------;---------—

c) att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för hvarje

200 kronor af taxeringsvärdet, samt

d) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje trettio kronor af den

beskattningsbara andelen däraf,

dock med iakttagande att hvad som ej uppgår till hel vägfyrk bortfaller

och i fråga om c) och d) att för den, hvars inkomst enligt inkomstskatteförordningen

ej uppgår till 2,000 kronor, vägfyrktalet minskas till hälften

för inkomstbeloppet, äfvensom för annan fastighet, då dess taxeringsvärde

ej öfver stig er 5,000 kronor.»

Slutligen har grefve Hamilton i senare delen af sin motion n:o 69

framhållit, hurusom äfven vid bifall till hans i förra delen af motionen

under I a) här ofvan omförmälda förslag det sannolikt komme att dröja

flera år innan staten kunde komma att ensam svara för kostnaderna för

vägunderhållet på landet, i följd hvaraf det syntes motionären som om,

intill dess så skedde, grunderna för vägskattens beräkning borde något

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlutande N:o 4.

21

ändras, därvid ändringen borde gå i den riktning, som angåfves uti två

af herr P. O. Lundell vid 1905 års riksdag inom Andra Kammaren väckta

motioner n:is 206 och 222. Dessa motioner hade hufvudsakligen inneburit

att hela väghållningskostnaden såväl för vägunderhållet in natura som

eljest inom ett distrikt skulle sammanslås i en summa; att hvad däraf

efter afdrag af statsbidraget och andra tillgängliga inkomster återstode såsom

brist att fylla skulle utdebiteras såsom vägskatt lika för alla vägfyrkar;

samt att en hvar väghållare in natura skulle genom afräkning vid

uppbörden af hans vägskatt och öfriga allmänna utskylder bekomma full

ersättning för värdet af den honom åliggande naturaprestationen sådan den

blifvit af särskilda nämnden uppskattad. Dessa grunder syntes grefve

Hamilton böra tillämpas under tiden, till dess staten helt och hållet öfvertagit

vägunderhållet, hvadan Riksdagen borde hos Kungl. Maj:t anhålla

om framläggande af förslag till de ändringar i eller tillägg till gällande

väglag, som kunde föranledas af dylika förändrade grunder för vägskattens

beräkning. På grund häraf hemställde motionären,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag därom, att

under tiden, intill dess staten helt och hållet påtagit sig vägunderhållet,

grunderna för vägskattens beräkning må ändras i uti motionen närmare

angifven riktning.

Samtliga förevarande motioner likasom de under moment I omförmälda

hafva med hvarandra det gemensamt att de, utgående från den uppfattningen

att väghållningsbördan på landet verkar synnerligen tryckande och

ojämnt, afse att i ett eller annat afseende råda bot för dessa missförhållanden.

Men medan de i föregående moment afhandlade motionerna åsyfta

lindring i denna börda genom statens mellankomst, hänvisa de nu föreliggande

motionerna på åtskilliga andra utvägar för målets vinnande.

I sådant afseende föreslås dels en utjämning af de olika distriktens

sins emellan mycket skiftande väghållningskostnader förmedelst sådan utvidgning

af distrikten, att dessa komme att sammanfalla med landstingsområdena

i stället för, såsom nu vanligen är fallet, med härads- eller

sockenindelningen, dels en lindring i skattebördan för vissa ekonomiskt

svagare kategorier af skattdragande och dels förändring af grunderna för

vägskattens beräkning i syfte att förebygga utdebitering af högre vägskatt

än som erfordras till täckande af förefintliga behof.

Motionernas

innebörd och

grunden för

desamma.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

De missförhållanden, hvarpå motionärerna grunda sina framställningar,

framgå oförtydbart vid granskningen af den här ofvan under I b. omför - mälda, hos kungl. kammarkollegium upprättade statistiska tabell, ur

hvilken följande belysande siffror här torde böra anföras:

För jordbruksfastighet med vägunderhåll in natura erlades år 1907 i

98 af landets väghållningsdistrikt ingen vägskatt, medan i ett distrikt

(Norsjö och Mala tingslag) vägskatten uppgick till 57 öre per vägfyrk.

Yägskatten å öfriga beskattningsföremål uppgick å ena sidan i två

distrikt (Yärmdö skeppslags och Stranda härads) till blott 6 öre, medan

den å andra sidan i ett distrikt (Öfver-Torneå—Uietaniemi) utgjorde 145

öre per vägfyrk.

Äfven mellan vågkassorna rådde synnerligen stor ojämnhet, -i det

Pajala tingslags vägkassa (den fattigaste) hade en öfverskjutande skuld af

134,717 kronor, under det att Svartlösa härads vägkassa (den rikaste) hade

en behållning, uppgående till 105,971 kr.

Äfven om man begränsar jämförelsen till förhållandena mellan de

olika distrikten inom ett och samma lån, visar det sig dock att äfven här

råder en betänklig ojämnhet. Som exempel härpå kan nämnas att enligt

tabellen vägskatten per vägfyrk å jordbruksfastighet med vägunderhåll in

natura växlade:

i

Yästerbottens

län

mellan

0

öre

i

6

och

57

öre

i

i

distrikt,

i

Norrbottens

»

0

»

»

6

»

54

»

i

i

Yästernorrlands

»

»

0

»

2

53

»

»

i

»

i

Jämtlands

»

0

»

y>

1

»

34

i

»

i

Stockholms

»

0

»

6

»

30

2>

»

i

och i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län mellan

0 öre i sammanlagdt 26 distrikt och 25 öre i tillhopa 5 distrikt.

Yägskatten å öfriga beskattningsföremål åter växlade:

i Norrbottens

län

mellan

36

och

145

öre

i Jönköpings

»

y>

9

97

»

i Yästernorrlands

»

10

»

88

»

i Yästerbottens

16

»

88

»

i Jämtlands

»

24

»

88

i Blekinge

»

11

»

65

»

i Kristianstads

»

»

23

»

77

»

i Kopparbergs

»

»

9

63

»

i Stockholms

»

»

6

»

47

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stals- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

23

.Hvad slutligen angår skillnaden mellan vågkassorna i distrikten inom

samma län kan nämnas,

att dessa kassor växlade:

i

Norrbottens

län mellan

44,953

kr.

öfverskott och

134,717

kr.

skuld,

i

Gäfleborgs

»

»

22,492

»

»

»

125,325

»

»

i

Kopparbergs

»

»

28,128

»

»

109,550

»

»

i

Kristianstads

»

9,990

»

»

»

107,909

»

»

i

Göteborgs och Bohus

»

»

47,059

»

»

»

70,635

»

»

i

Västernorlands

»

»

19,654

»

»

»

97,842

»

i

Stockholms

»

»

105,971

»

»

9,377

»

»

i

Malmöhus

»

»

71,730

»

»

»

42,999

»

»

i

Värmlands

»

»

20,940

»

»

»

78,935

»

i

Östergötlands

»

»

26,063

»

»

»

68,992

»

»

Med sådana siffror

för ögonen kan

det

ej väcka förvåning,

om

önsk-

ningar i ofvan angifna syften inom Riksdagen framkommit.

Utskottet går då att först behandla herr Aug. Petterssons hemställana) Hemstälatt

genom en förstoring af väghållningsdistrikten åstadkomma en jämnare tågning af

fördelning af vägbördorna. vägh&llnings
Yrkande

därom förekommer redan i det af särskildt tillsatta kommit- rllstriktenterade

den 14 december 1880 till Kungl. Maj:t aflämnade förslag till lag Historik.

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. Kommitterade föreslogo

nämligen, att länet eller landstingsområdet skulle utgöra samfällighet

för väghållningskostnadens utgörande, hvaremot vägunderhållet in natura

skulle bibehållas såsom ett åliggande för den i mantal satta jorden att

häradsvis fullgöras.

Till stöd för detta förslag anfördes hufvudsakligen: att, särskildt om

den då ifrågasatta utsträckningen af väghållningsbesväret till åtskilliga nya

beskattningsföremål, såsom bruk, fabriker etc., komme till stånd, den

rådande ojämnheten skulle, då dylika beskattningsföremål förekomme i

vissa, men ej i andra distrikt, blifva än större än förut, om ej förändring

med afseende å distriktens omfång vidtoges; att något annat fullt verksamt

medel att undvika sådana missförhållanden ej funnes än att väghållningsbördan

fördelades på en större samfällighet än häradet ; att härvid

dock ej gärna kunde blifva fråga om att välja annat än emellan riket i

dess helhet och länet eller landstingsområdet; att det förra alternativet,

om än ur teoretisk synpunkt fullt riktigt, visat sig stöta på så många

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Sammansatta (Stats- och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

och stora praktiska svårigheter, att detsamma fördenskull måst lämnas

åsido; att därefter endast återstode länet eller landstingsområdet, hvilket

också i förevarande afseende vore så mycket mera lämpligt, som länen

redan hade hvar för sig centrala styrelser samt riket vore deladt i

särskilda landstingsområden, hvilkas representation, landstinget, hade

att rådslå och besluta om, bland annat, anstalter för kommunikationsväsendets

befrämjande; samt att en samverkan mellan länsstyrelserna och

landstingen för kommunikationernas förbättrande säkerligen kunde påräknas,

hvartill komme, att länsrepresentationerna bäst torde vara i tillfälle

att på billigaste och ändamålsenligaste sätt förvalta de från de nytillkomna

beskattningsföremålen inflytande bidragen.

16 länsstyrelser och 14 landsting funno förslaget i denna del hvar

för sitt län lämpligt och förordade detsamma. Däremot framställde öfriga

11 landsting och 8 länsstyrelser anmärkningar mot förslaget, därvid de

anförde bland annat: att äfven om utjämning inom länen uppnåddes,

ojämnhet dock skulle kvarstå vid jämförelse de olika länen eller landstingsområdena

emellan; att landstingens ledamöter icke gärna kunde förutsättas

äga erforderlig grundlig kännedom om de särskilda orternas vägförhållanden

; att i frågor om väganläggningar och dylikt det kunde hända

att ortsintressena antingen icke blefve tillbörligen tillgodosedda eller tillmättes

obehörigt stor betydelse; att landstingen genom det dem tillämnade

bestyr med ifrågavarande ärenden blefve öfverhopade med göromål; att

ett bifall till kommitterades förslag skulle medföra en dyrbar förvaltning;

att förslaget skulle medföra, att hemmansinnehafvare inom de härad, hvilka

inom sig hade att fullgöra mindre vägunderhåll än som i förhållande till

landstingsområdets sammanlagda väglängd på deras vägmantal belöpte,

skulle nödgas att, oaktadt de själfva fullgjorde sin väghållningsskyldighet,

till hemmansägare inom andra härad utgifva kontant ersättning, hvilket

i själfva verket innebure ett slags beskattning å de med vägkommunikationer

mindre väl lottade till förmån för dem, som redan hade vägar i

större mängd; att ett bifall till förslaget skulle medföra högst kostsamma

vägdelningar och för lång tid aflägsna utsikten för de nu af väghållningsbesväret

betungade att i utgörandet däraf vinna någon lindring. Det

kunde nämligen förutses, att angående nya vägars intagande i vägdelning

m. m. en mängd stridigheter skulle komma att uppstå, framkallade af en

sträfvan dels hos de olika socknarnes invånare att erhålla sina väglotter

inom socknen och dels hos inbyggarne i de olika häradena att få i vägdelningen

intagna så många vägar inom häradet som möjligt, så att väg
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshot,tets Utlåtande N:o 4.

25

underhållet inom häradet komme att motsvara vägmantalet och väghållningsersättning

till annat härad sålunda kunde undvikas; att med erfarenhet af

tidsutdräkten vid vägdelningar inom härad åtminstone ett tiotal år skulle

åtgå innan den nya lagens bestämmelser kunde tillämpas, under hvilken

tid de flesta väghållningsskyldige icke skulle finnas hågade att förbättra

sina väglotter, då de icke kunde veta, huruvida de vid den slutliga fördelningen

skulle få bibehålla desamma; att det alltid vore förenadt med

större svårighet att åstadkomma en fullt rättvis gradering af vägarna inom

ett större område än inom ett mindre, samt att, därest en jämkning i

skedd vägdelning blefve behöflig, densamma kunde försiggå lättare inom

häradet än inom det större området.

I den 10 juni 1886 afgifvet yttrande förklarade kungl. kammarkollegium

sig anse de sålunda mot förslaget gjorda anmärkningar synnerligen

beaktansvärda framför allt ur den synpunkt, att förslaget skulle komma

att medföra ej blott betydliga kostnader utan äfven oberäkneligt uppskof

med väghållningsbördans jämnare fördelning. Därjämte framhöll kollegium

omfattningen af de likvider mellan häradena, som enligt förslaget skulle

uppstå. Af dessa skäl afstyrkte kollegium förslaget i denna del och hemställde

att samfälligheten för väghållningskostnadens utgörande fortfarande

finge i regeln förblifva häradet eller tingslaget.

Kommitterades förevarande förslag upptogs ej i den af Kungl. Maj:t

vid 1889 års riksdag framlagda kungl. propositionen med förslag till lag

om väghållningsbesvärets utgörande på landet, utan föreslogs i propositionen

att häradet skulle i regeln utgöra samfälligheten för väghållningskostnadens

bestridande.

Emellertid kom förslaget vid samma riksdag under pröfning på grund

af en inom Andra Kammaren af herr E. P. Jonsson i Myre väckt motion, däri

bland annat hänvisades till de af kommitterade till stöd för deras förslag

anförda skäl.

Det särskilda utskott, till hvilket den kungl. propositionen och ofvannämnda

motion hänskötos, afstyrkte motionen under anförande mot densamma

af väsentligen samma skäl, som här ofvan finnas återgifna. I

afgifven reservation förklarade emellertid utskottets ordförande herr Sjöcrona,

att han på de af kommitterade anförda skäl ansåge, att ett fullt tillfredsställande

ordnande och rättvist utjämnande af väghållningsbesväret icke

kunde vinnas med bibehållande af häradet såsom väghållningsdistrikt, utan

att detta borde utsträckas till att i regeln omfatta län. Dock borde, såsom

kommittén jämväl föreslagit, vägunderhållet in natura fortfarande som

Bih. till RiJisd. Prof. 1909. 4 Samt. 2 Afd. 4 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

Utskottets

yttrande.

dittills bestridas härads vis. En sådan anordning i afseende å fullgörandet

af vägunderhållet in natura kunde emellertid äga rum och vara med rättvisa

förenlig utan att man behöfde föreskrifva särskilda ersättningslikvider

häradena emellan, hvilka likvider säkerligen skulle väcka stort missnöje

och i själfva verket komme att innebära ett slags beskattning å de med

vägkommunikationer mindre väl lottade till förmån för dem som redan

hade vägar i större mängd.

Andra Kammaren biföll utskottets förslag i denna del, hvaremot lagförslaget

i dess helhet utan detalj pröfning förkastades af Första Kammaren.

Då väglagen sedermera antogs vid 1891 års riksdag kom den nu

föreliggande frågan ej under ompröfning och därefter hafva väl inom

Riksdagen uttalanden gjorts till förmån för förslaget, men beslut därom

ej blifvit af Riksdagen fattade.

Ehuru sålunda förslaget om antagande af länet eller landstingsområdet

såsom samfällighet för väghållningskostnadens utgörande icke hitintills

vunnit statsmakternas godkännande, anser dock utskottet denna fråga vara

af synnerlig vikt och betydelse, hvilken uppfattning jämväl framhölls uti

kammarkollegii ofvananmärkta betänkande. Hade detta förslag upphöjts

till lag, skulle detta helt visst, såsom kommitterade afsett, hafva åstadkommit

»den så vidt möjligt jämnaste fördelning af väghållningsbördan».

Om emellertid redan vid tiden för väglagens antagande nämnda börda

tryckte ojämnt i de olika distrikten, så har sannolikt i samband med industriens

utflyttning på landsbygden samt olika landsdelars ekonomiska

utveckling, stillastående eller tillbakagång jämte vägnätets fortgående utgrening,

ojämnheten i detta tryck under årens lopp alltmera ökats, hvilket

också lärer framgå af ofvananmärkta sifferuppgifter. Under sådana förhållanden

kan det ej väcka förvåning, att tanken på distriktens utvidgning

vinner allt större terräng samt att frågan därom ånyo dragits under

Riksdagens pröfning.

Det kan väl ej förnekas, att äfven de skäl, som mot kommitterades

förslag framställdes, äro mycket afsevärda, men de torde måhända ej uppväga

de fördelar, som med förslaget skulle vinnas. Och tillåter sig utskottet

att med afseende å skälen mot förslaget erinra: att man väl icke bör

underskatta värdet af partiella utjämningar därför att en hela riket omfattande

utjämning ej står att vinna, allra helst som ju möjlighet står

öppen att medelst särskilda statsbidrag till de landstingsområden, hvarest

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammanfatta Stats■ (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

27

vägbördan blefve hårdast tryckande, söka åstadkomma en Un ytterligare

utjämning; att stridigheter mellan ortsintressen nog kunna förekomma

inom de nuvarande distrikten lika väl som inom länsdistrikten; att då de

redan befintliga vägstyrelserna väl komma att i och för de hufvudsakliga

bestyren med afseende å vägarna i en eller annan form bibehållas, skulle

väl landstingens bestyr med vägarna och vägkassorna ej blifva alltför betungande;

att invändningen beträffande dröjsmål med väglagens antagande

samt risken af kostbara vägdelningar numera förlorat sin betydelse; samt

att, på sätt i herr Sjöcronas ofvan intagna reservation framhållits, några

ersättningslikvider mellan häradena ej behöfde ifrågakomma, helst som de

redan inom vissa distrikt samlade vägkassorna väl borde få reserveras för

tillgodoseende af de behof, för hvilka de ursprungligen varit afsedda.

Vid öfvervägande häraf och då på sätt ofvan angifvits flertalet länsstyrelser

och landsting tidigare uttalat sig för förslaget samt detsamma

före antagandet af 1891 års väglag åtminstone inom ett län lärer varit

med fördel tillämpadt, vill det synas utskottet, som om goda skäl tala för

att låta frågan ånyo tagas i närmare öfvervägande. Dock anser sig utskottet

böra framhålla, att hinder ej torde böra ifrågakomma för bibehållande

af mindre väghållningsdistrikt, där sådant finnes lämpligt, samt att

afgörandet angående distriktens omfattning må få bero på vederbörande

landstings beslut, i hvilka beslut gifvetvis städernas representanter ej böra

få deltaga.

Utskottet går nu att behandla frågan om lindring i väghållningsbördan

för annan fastighet än jordbruksfastighet samt för inkomst. Här- vägliållninqsutinnan

gäller nu såsom regel, att i byggande och underhåll af allmän

väg m. m. skola deltaga annan fastighet, hvars taxeringsvärde uppgår till dragande.

minst 800 kronor, äfvensom inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor

och hvarför bevillning utgöres till staten. Skatten utgår efter vägfyrk,

och påföres en vägfyrk för hvarje 200 kronors taxeringsvärde af annan

fastighet samt likaledes en vägfyrk för hvarje 30 kronor af inkomstens

beskattningsbara andel.

Den nu ifrågasatta skattelindringen, sådan den af herr Lindblad föreslagits,

afser dels annan fastighet än jordbruksfastighet, då taxeringsvärdet

ej öfverstiger 5,000 kronor, dels de inkomsttagare, hvilkas inkomster ej

uppgå till 2,000 kronor.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 4.

Historik.

Beträffande tillkomsten af de i dessa ämnen nu gällande bestämmelser

får utskottet, till ledning för frågans bedömande, lämna följande historik.

Hvad då först angår beskattningen af annan fastighet, som tillförene varit

från vägunderhållsskyldighet befriad, föreslogs i 1880 års förut omförmälda

kommittébetänkande, att all dylik fastighet, hvarför bevillning utgjordes

och hvars taxeringsvärde uppgick till 400 kronor, skulle deltaga

i vägunderhållsskyldigheten. På förslag af kammarkollegium, höjdes nämnda

siffra i den år 1889 framlagda kungl. propositionen till 600 kronor.

Detta förslag tillstyrktes af vederbörande utskott, men Andra Kammaren

vidtog den ändring däri, att siffran 600 höjdes till 800, sedan

under debatten framhållits, att om taxeringsvärdet sattes lägre, skulle torpare

och backstugusittare, hvilkas lägenheter vanligen upptoges såsom

»andra fastigheter», komma att i väghållet deltaga.

Vid 1891 års riksdag tillstyrkte lagutskottet ett förslag, som öfverensstämde

med Andra Kammarens nämnda beslut. Detta förslag antogs

af båda kamrarna. Samtidigt bestämdes, att annan fastighet skulle påföras

en vägfyrk för hvarje 400 kronor af taxeringsvärdet.

I Riksdagens skrifvelse den 14 maj 1900 hemställdes sedermera, att

all fastighet, med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningskogar,

borde, i likhet med hvad som redan gällde för jordbruksfastighet,

påföras en vägfyrk för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet. Därvid

framhölls, att en sådan förändring i då gällande bestämmelser vore af

nöden, särskildt beträffande de på så många ställen å landsbygden befintliga

industriella anläggningar af olika slag, hvilka ofta förorsakade en

betydande slitning af vägarna.

Bland de i ärendet hörda vederbörande, som härom yttrade sig, uttalades

olika meningar rörande icke endast befogenheten öfver hufvud af

en lagändring i den af Riksdagen angifna riktning, utan jämväl — bland

dem, som ansett eu dylik lagändring böra äga rum — beträffande densammas

skäliga omfattning, nämligen huruvida all eller endast viss annan

fastighet än jordbruksfastighet borde åläggas ökadt deltagande i väghållningsskyldigheten

och huru stor ökningen borde vara. Såsom bestämmande

principer för beskattningen framhölls, å ena sidan de olika beskattningsföremålens

gagn af och i sammanhang därmed slitning af de allmänna

vägarna och å andra sidan deras förmåga att deltaga i väghållningsbesväret.

Nu förevarande fråga betraktades i allmänhet företrädesvis ur den

förra synpunkten, hvarvid afseende hufvudsakligen fästes vid den slitning

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 4. 29

af vägarna fastigheter af ifrågavarande slag förorsakade; och ansågs härvid

en lagändring i det af Riksdagen afsedda syfte af iiertalet vara lämplig

och befogad. I den män skäl härför angåfvos, hänförde sig dessa emellertid

väsentligen till de å landsbygden befintliga industriella anläggningarna.

Under det den ifrågasatta lagändringen på många håll tillstyrktes

endast i afseende å »annan fastighet», som ansetts orsaka särskild slitning

af vägarna, förordade emellertid flertalet en dylik lagändring äfven beträffande

annan fastighet i öfrigt, delvis dock med den inskränkning, att

fastighet af lägre taxeringsvärde icke skulle af ändringen beröras.

Lagändringen mötte emellertid på många håll motstånd. Framför allt

vore oegentligt att utsträcka deltagandet i väghållningsskyldigheten för

annan fastighet, som icke användes för industriellt ändamål, i det att

innehafvare af sådana fastigheter, oftast bestående af mindre bostadslägenheter,

icke i någon nämnvärd mån begagnade de allmänna vägarna.

Ur synpunkten af vederbörandes förmåga att deltaga i väghållningsskyldigheten

uttalades farhågor för, att en ökad beskattning af annan fastighet

skulle, åtminstone för viss sådan fastighet, blifva alltför betungande.

I detta hänseende framhöllos till en början åtskilliga omständigheter, som

vore ägnade att göra denna beskattning för sådan fastighet i allmänhet

mer kännbar än för jordbruksfastighet, såsom dels den ofta alltför höga

uppskattningen af kostnaden för vägunderhållet in natura, hvilken öfverskattning

måste föranleda till i samma mån ökad verklig tunga för de

med penningar till väghållet bidragande beskattningsföremålen, dels de olika

grunderna för taxering af jordbruks- och annan fastighet, af hvilka den

förra i förhållande till verkliga värdet taxerades lägre än den senare, beroende

på att åbyggnadernas värde i förra fallet endast i ringa mån, men

i det senare alltid fullt toges i betraktande, och dels det förhållande, att

jordbruksfastigheternas hufvudsakliga bidrag till vägunderhållet hade formen

af naturaprestation, hvilket, då densamma kunde fullgöras å tider, som

för fastigheternas innehafvare folie sig lägligast med hänsyn till disposition

af arbetsfolk och dragare, vore för dem afgjordt förmånligare än att, såsom

andra skatteskyldige till vägväsendet, nödgas utgöra sitt bidrag i penningar.

Särskildt ur skatteförmågans synpunkt mötte en ökad beskattning till

vägunderhållet för sådan »annan fastighet», som icke användes för industriella

ändamål, gensagor, enär dylik fastighet, oftast bestående af en

mindre bostadslägenhet, som ingenting inbragte men befunne sig å ofri

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Sammansatta Stats- (och Lag-Jutshottets Utlåtande N:o 4.

tomt, för hvilken erlades hög tomthyra, redan då måste anses vara i

berörda hänseende alltför betungad.

Tanken på en utsträckning af deltagande i vägskyldigheten för annan

fastighet än jordbruksfastighet vann emellertid en öfvervägande tillslutning

bland de i ärendet hörda vederbörande.

I fråga om fastställande af lämpliga mått och gränser för det ökade

deltagandet i väghållningsskyldighet i afseende å annan fastighet än jordbruksfastighet

uttalades, såsom redan förut blifvit antydt, flera olika meningar.

De därutinnan framställda förslag hafva, under i öfrigt förekommande

olikheter sins emellan, hufvudsakligen afsett, än att ökningen skulle

drabba all annan fastighet utan åtskillnad, därvid dylik fastighet borde

påföras, enligt olika förslag, en vägfyrk för hvarje 300, 200 eller i likhet

med jordbruksfastighet 100 kronor af taxeringsväsendet eller t. o. m. ännu

mer, än att från ökningen borde undantagas mindre bostadslägenheter eller

eljest fastigheter af vissa lägre taxeringsvärden, än att den tyngre beskattningen

uteslutande eller företrädesvis borde åläggas sådan annan fastighet,

som användes till industriellt ändamål eller eljest orsakade särskild slitning

af vägarna.

Kammarkollegium erinrade, att redan under förarbetena till väglagens

stiftande varit ifrågasatt ett vida högre mått för annan fastighets bidragsskyldighet

till väghållningskostnaden än det sedermera i lagen bestämda,

i det att ej mindre vägkommittén för dylik fastighet föreslagit deltagande

i väghållet dels under en viss öfvergångstid till hälften mot jordbruksfastighet

och dels definitivt efter en ännu högre proportion, än äfven

sedermera, i öfverensstämmelse med kollegii därutinnan gjorda hemställan,

Kungl. Maj:t i de till Riksdagen aflåtna nådiga propositioner med förslag

till den nya väglagen uppfört annan fastighet till väghållning efter beräkning

af en vägfyrk för hvarje 200 kronor af taxeringsvärdet.

Efter hvad kollegium vidare anförde, syntes det ej vara tvifvel underkastadt,

att en lagändring i den af Kiksdagen afsedda riktning väsentligen

skulle verka till förmån för de distrikt, där antalet vägfyrkar å

andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet redan förut vore relativt

stort, och att lagändringen alltså skulle bidraga till ökande af den redan

förut betydliga ojämnheten i väghållningsbördans fördelning. Ur denna

synpunkt hyste kollegium därför tvekan om lämpligheten af att i nu förevarande

hänseende rubba lagens grunder utan att på samma gång genom

besvärets ordnande på större samfälligheter sörja för bördans bättre utjämning,

hvilken anordning kollegium dock af redan i inledningen till

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskoitets Utlåtande N:o 4.

dess betänkande anförda skäl då icke kunde ifrågasätta. Då emellertid

den dåvarande proportionen mellan jordbruks- och annan fastighets bidragsskyldighet

till väghållningskostnaden enligt kollega åsikt i allmänhet

taget ställde sig mera lindrig för det senare slaget af fastighet än billigt

och skäligt vore, och Eiksdagen önskat en förändring härutinnan, hade

kollegium trott sig kunna återupptaga det äldre förslaget, att annan fastighet

skulle till väghållet bidraga till hälften mot jordbruksfastighet i stället

för, såsom tillförne, till endast fjärdedelen, och sålunda påföras en vägfyrk

för hvarje 200 kronor i stället för en dylik fyrk för hvarje 400 kronor

af taxeringsvärdet.

Att, på sätt i många af vederbörandes yttranden föreslagits, i afseende

å vägskatten för annan fastighet göra åtskillnad mellan sådan fastighet,

som användes för industriellt ändamål, och annan fastighet i öfrigt, förefölle

kollegium icke tilltalande.

1905 års kungl. proposition i denna del, som affattades i enlighet

med kammarkollegii berörda förslag, tillstyrktes af särskilda utskottet och

antogs af båda kamrarna.

Frågan kvilka inkomsttagare, som borde deltaga i väghållningsbesväret,

var jämte andra ämnen föremål för Riksdagens ofvannämnda skrifvelse

den 14 maj 1900. Däri uttalades, att den då gällande bestämmelsen, att

inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän

eller enskild tjänst förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,

lifränta och undantagsförmån vore befriad från skyldighet att deltaga i

vägunderhållet, borde ur lagen utgå.

Af de vederbörande, som yttrade sig i afseende å denna af Eiksdagen

påyrkade lagändring, uttalades olika meningar, därvid meningsskiljaktigheten

rörde sig icke endast därom, huruvida en utsträckning af väghållningsskyldigheten

till vissa eller samtliga berörda inkomstslag öfverhufvud

borde äga rum, utan äfven huruvida icke, i sådant fall, dessa inkomstslag

borde deltaga i nämnda skyldighet endast för så vidt de uppginge till ett visst

högre belopp eller endast efter en lägre beskattningsgrund än annan inkomst.

Härvid framträdde till en början skilda uppfattningar om, i hvilken

mån, å ena sidan, den nytta, olika samhällsmedlemmar med hänsyn till

de särskilda beskattningsföremålen kunde anses af de allmänna vägarnas

begagnande hämta, samt den slitning, de därå förorsakade, och, å andra

sidan, deras förmåga att bidraga till väghållningen borde vara bestämmande

för deras deltagande i väghållningsskyldigheten. En icke ringa

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

del af dem, som yttrade sig i frågan, häfdade, att nyttan och slitningen

af vägarna och icke, såsom Riksdagen i sin motivering för förslaget hade

synts vilja göra gällande, skatteförmågan företrädesvis borde läggas till

grund för deltagandet i denna skyldighet. I sådant hänseende framhölls,

att förstnämnda grundsats gjort sig gällande vid väglagens stiftande, och

att ändrade förhållanden, som kunnat upphäfva dess giltighet, veterligen

icke inträdt, i sammanhang hvarmed påpekades, att Riksdagen själf, till

stöd för en utsträckning af deltagandet i väghållningsskyldigheten för

annan fastighet än jordbruksfastighet, åberopat den slitning af vägarna,

vissa sådana fastigheter orsakade. Åtskilliga andra af dem, som yttrade

sig öfver förslaget, lade däremot större vikt vid förmågan att bidraga till

väghållningen, därvid särskild! erinrades, att den nyare skattelagstiftningen

alltmer ville taga hänsyn till den skattskyldiges förmåga att utgöra

de pålagor, som af allmänna behof kräfdes.

Ur den förra synpunkten mötte lagändringen från många håll motstånd.

Mot densamma anfördes, att de allmänna vägarna vore till gagn

hufvudsakligen för fastighetsägarne, särskild! ägarne af jordbruksfastigheter,

mindre som större, i det att dessa ovillkorligen behöfde de allmänna vägarna

för sin näring. Hvarje allmän väg i närheten af en fastighet bidroge

ock i viss mån att öka fastighetens värde. Fastighetsägarne, som

hade dragare och ofta körde tunga lass, såsom vid forsling af virke m. m.,

vore äfven de, som å vägarna förorsakade den största slitning. Nu ifrågavarande

inkomsttagare, som ofta bodde i köpingar och stationssamhällen,

hade hvarken tillnärmelsevis samma gagn af vägarna, dem de i regeln ej

begagnade för sina enskilda ändamål, eller slete dem i någon afsevärd

mån. Andra inkomsttagare, till exempel idkare af industri eller handelsrörelse,

vore ock mer beroende af vägarna och slete dem i högre grad

än lön- och pensionstagare.

Emellertid åberopades äfven, å andra sidan, den omständigheten, att

alla samhällsklasser, omedelbart eller medelbart, drogo nytta af vägarna,

till stöd för en lagändring i sådan riktning, som Riksdagen förordat. Särskilt

anmärktes, att i förevarande hänseende anledning ej funnes att

göra skillnad mellan å ena sidan dem, som bedrefve handtverk i mindre

omfattning eller hade inkomst af ett mindre kapital, och å andra sidan

lön- eller pensionstagare.

Ur skatteförmågans synpunkt åter framhölls gentemot Riksdagens uttalande,

att många af dem, som skulle träffas af lagändringen i fråga, vore

personer, hvilkas ekonomiska villkor vore sådana, att hvarje än så ringa

s. 33 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4. 33

ökning i deras skattebörda vore för dem betungande. Bland dem, som

på afsevärdt sätt skulle drabbas af lagändringen, framhöllos från olika båll

särskildt landsstatstjänstemännen, framför allt länsmännen, och vidare

präster, folkskollärare, underofficerare och järnvägsbetjänte samt pensionstagare

och understöds- eller undantagstagare. Många af ifrågavarande

inkomsttagare bodde i större stations- eller fabrikssamhällen, där lifsförnödenheterna

vore mycket dyrare och hyrorna vida högre än på själfva

landsbygden. Emedan deras inkomster, såsom på öret kända, noga uppskattades,

under det andra beskattningsföremål taxerades under sitt verkliga

värde, vore de dessutom redan jämförelsevis mer liårdt betungade af

skatter till staten och i synnerhet till kommunen, särskildt i förhållande

till de smärre fastighetsägarne, som knappast hade några nämnvärda

kommunalutskylder. Af samma anledning skulle ifrågavarande inkomsttagare,

därest deltagande i väghållningsskyldigheten nu blefve dem ålagdt,

komma att drabbas jämförelsevis hårdare af denna skyldighet än andra

väghållningsskyldige. Härtill komme att, enär bidragen till väghållningen

för alla andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet utginge icke efter

väghållningens verkliga kostnad utan efter en på förhand uppgjord, förmänga

år gällande beräkning af kostnaden för underhållet in natura den

tid, mark är bar, men en sådan beräkning enligt sakens natur måste

komma att fastställa de högsta belopp, hvartill kostnaden under i orten

vanligen rådande förhållanden kunde komma att uppgå, väghållningsbördan

för jordbruksfastighet vanligen blefve mindre än den verkställda uppskattningen

utvisade och aldrig större än den verkliga kostnaden för väghållet

kräfde, under det att för öfriga beskattningsföremål vägbördan,

såsom den där alltid måste utgöras till dess fulla belopp efter uppskattningen,

vare sig sådant vore behöfligt för väghållningen eller icke, sålunda

måste blifva relativt drygare. Beträffande statens tjänstemän anfördes

jämväl, att deras löner, som bestiimts under en tid, då de varit fria från

deltagande i väghållningsbesväret, då mera knappt tryggade en anständig

bärgning och vore lägre än dem personer i enskild tjänst åtnjöte. I

fråga om pensionärer erinrades, att de genom pensioneringen fått sina

förutvarande inkomster betydligt reducerade, att de i allmänhet icke vore

i stånd att genom arbete bidraga till sitt uppehälle, och att pensionerna

vore så begränsade, att de icke tålde ytterligare beskattning.

Från deras sida, som uttalade sig för den ifrågasatta lagändringen,

gafs däremot uttryck åt den uppfattning, att förmågan att bidraga till det

allmänna vägunderhållet otvifvelaktigt i lika eller högre grad förefunnes

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 4 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Sammansatta Stats- Coch Lag-)utsTcottets Utlåtande N:o 4.

inom de kategorier af beskattningsföremål, hvilka dittills varit från deltagande

i nämnda besvär befriade, som hos de öfrige, och särskildt ansågs

ur denna synpunkt fog icke förefinnas för att låta lön- och pensionstagare

intaga annan ställning i afseende å skattskyldigheten till vägväsendet

än mindre handtverkare och kapitalister.

Slutligen ansåg man på många håll mer än tvifvelaktigt, huruvida

den föreslagna lagändringen skulle lända till afsevärd och behöflig fördel

för vägkassorna. Frånsedt förhållandet med pensionstagare och med dem

jämnställda inkomsttagare, hvilkas bidrag under alla omständigheter blefve

så godt som utan betydelse, vore de distrikt, i hvilka ett större antal

löntagare funnes, industriella orter, där stora inkomster ändå tillflödade

vägkassorna, under det att i de rena jordbruksdistrikten, där bördan kändes

särskildt tryckande, knappt funnes några löntagare, hvadan ändringen

således icke skulle medföra någon lättnad för de förutvarande väghållningsskyldige

i sistnämnda distrikt. En lagändring, som sålunda endast

komme att verka till förmån för de rikare vägkassorna, men lämnade de

mer behöfvande oberörda, kunde icke anses lämplig.

73 vägstyrelser, 31 länsmän, 1 länsförening inom »Föreningen

Sveriges kronolänsmän», 11 hushållningssällskaps förvaltningsutskott och

Konungens befallningshafvande i 5 län antingen tillstyrkte lagändringen

eller förklarade sig icke hafva något däremot att erinra, hvaremot 7 vägstyrelser,

15 kronofogdar, 31 länsmän, 5 hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

1 landsting och Konungens befallningshafvande i 15 län antingen,

hvad särskildt beträffar flertalet af kronobetjäningen och Konungens befallningshafvande,

bestämdt afstyrkte ändringen eller ställde sig tveksamma

däremot, under det slutligen öfrige i ärendet hörde vederbörande: 7 vägstyrelser,

15 länsmän, 1 länsförening inom »Föreningen Sveriges kronolänsmän»,

7 kronofogdar, 4 hushållningssällskaps förvaltningsutskott och

Konungens befallningshafvande i 2 län förmälde sig endast med vissa mer

eller mindre omfattande inskränkningar biträda Riksdagens framställning

i denna del.

I sistnämnda hänseende framkom m o, på sätt ofvan antydts, flera olika

ändringsförslag, afseende antingen förfarande frihet från deltagande i väghållningsbesväret

för något af här ifrågavarande slag af inkomst, såsom än

pensioner och därmed jämförliga inkomstslag, än endast statslöner, åtminstone

så att de statens tjänstemän, hvilka hade att öfva tillsyn öfver vägunderhållet,

icke skulle af lagändringen träffas, och än jämväl statspensioner

o. s. v., eller höjning för ifrågavarande inkomster af det skattepliktiga

s. 35 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 4.

35

minimum från det i allmänhet gällande, 1,000 kronor, till 1,200, 1,500,

1,800 eller 2,500 kronor eller slutligen lindrigare beräkning af vägfyrktalet

för dessa inkomster, såsom — i stället för eljest en fyrk för hvarje

30 kronor — en vägfyrk för hvarje 50, 60 eller ända till 200 kronor

af inkomstens beskattningsbara andel.

I afgifvet betänkande förklarade kammarkollegium, att då det ville

synas, som om fördelarna af den ifrågakorana lagändringen skulle för flertalet

distrikt blifva af ringa betydelse samt i öfrigt hufvudsakligen tillgodokomma

de redan förut bättre lottade distrikten, och då dessutom en

del af de mot lagändringen anförda skäl synts kollegium förtjäna ganska

mycket beaktande, hvarförutom, för den händelse att, på sätt kollegium

föreslagit, kommunalstämmor och landsting skulle undfå rättighet att lämna

bidrag till allmänna vägbyggnader, sådant kunde förväntas föranleda ett

indirekt deltagande i det allmänna väghållet äfven för här afsedda inkomsttagare,

ansåge sig kollegium icke kunna biträda det i förevarande hänseende

framställda förslag.

I 1905 års kungl. proposition föreslogs härefter, att bestämmelsen om

frihet från deltagande i väghållningsbesväret för nu ifrågavarande kategorier

af skattdragande skulle ur lagen utgå.

Utskottet tillstyrkte de föreslagna ändringarna, som ock af båda kamrarna

biföllos.

Med afseende å beräkningen af vägfyrk för inkomst föreslogs i 1905

års kungl. proposition icke någon ändring i dittills gällande bestämmelser.

Af det ofvan anförda framgår, att frågan om skyldigheten för »annan

fastighet» och inkomst att i väghållningen deltaga äfvensom det förhållande,

hvari vägbördan bör hvila å nämnda beskattningsföremål, jämförda med

jordbruksfastigheterna, helt nyligen efter en omsorgsfull utredning varit

föremål för statsmakternas pröfning. Under sådana omständigheter bör ej

utan synnerligen talande skäl en rubbning af den nu gällande lagstiftningens

hufvudgrunder äga rum. Sådant är ej heller i nu föreliggande

motioner ifrågasatt, utan afse de framkomna förslagen endast en jämkning

till förmån för de ekonomiskt svagaste inkomsttagare och innehafvare af

annan fastighet. Hvad motionärerna i sådant afseende föreslagit synes

utskottet vara ganska behjärtansvärdt. Det kan nämligen ej bestridas, att

de skäl, som redan under väglagens förberedande behandling framhöllos

för lättnader åt de svagaste bland dessa skattdragande, under den korta

tid, som förflutit efter lagens antagande, vunnit i styrka. I sådant af
-

Utskottets

yttrande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Sammansatta Stats■ (och Lag-Jutskottets Utlåtande N:o 4.

seende kan man ej underlåta att taga hänsyn dels till den synnerligen

stora skillnad, som inom flertalet väghållningsdistrikt uppkommit mellan

skatten per vägfyrk för jordbruksfastigheter å ena sidan och för andra

beskattningsföremål å den andra, och dels till den omständighet, att medan

dessa skattdragande nödgas deltaga i kostnaden för en del vägar, som

efter väglagens tillkomst utan något gagn för dem insynats såsom allmänna,

de samtidigt mycket ofta måste underkasta sig dryga kostnader för gator

och vägar inom samhällen, i hvilkas’ gatuhållning jordbruksfastigheterna

inom väghållningsdistrikten ej taga någon del.

Af alla dessa skäl synes det utskottet, som om en lindring i skattebördan

för ifrågavarande beskattningsföremål med skäl kan ifrågasättas.

I ärendets outredda skick anser sig utskottet ej kunna närmare angifva,

i hvad mån och på hvad sätt lindringen bör åvägabringas, utan torde

sådant böra göras beroende på en blifvande utredning.

c) Hemställan Slutligen har utskottet att behandla den af grefve Hamilton väckta

°gar°iafråga frågan om förändringar i fråga om grunderna för vägskattens beräkning.

om grunderna I detta afseende gäller för närvarande, att den af särskilda nämnden

^tensVeräk- uppskattade kostnad för underhåll af all indelad väg inom distriktet skall,

ning. efter afdrag för bidraget af statsmedel, fördelas på de till vägunderhåll in

natura förpliktade vägfyrkar, hvarefter det belopp, som enligt denna fördelning

på hvarje sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres hvarje annan

vägfyrk. Hvad därutöfver erfordras för bestridande af vägkassans utgifter

enligt den fastställda utgiftsstaten påföres samtliga vägfyrkar till lika andel

för enhvar af dem.

Häri påyrkades i herr Lundells af grefve Hamilton åberopade motioner

vid 1905 års riksdag i hufvudsak den förändring, att hela väghållningskostnaden

såväl för vägunderhåll in natura som eljest inom ett distrikt

skulle sammanslås i en summa; att hvad däraf efter afdrag för statsbidraget

och andra tillgängliga inkomster återstode såsom brist att fylla,

skulle utdebiteras såsom vägskatt lika för alla vägfyrkar; samt att en

hvar väghållare in natura skulle genom afräkning vid uppbörden af hans

vägskatt och öfriga allmänna utskylder bekomma full ersättning för värdet

af den honom åliggande naturaprestation, sådan den blifvit af särskilda

nämnden uppskattad; samt att följaktligen hvarje sådan tvångsbildning af

öfverskott i vägkassan, som afses i 62 §, skulle vara utesluten.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utshottets Utlåtande N:o 4. 37

Ilerr Lundell framhöll i en af berörda motioner, n:o 222, att afsikten

med hans förslag vore att, i den mån sådant kunde ske, genom förenklingar

i debitering och uppbörd af vägskatt minska kostnaden för väghållningen

och därmed äfven själfva skatten samt att förslaget hade till ändamål att

minska behofvet af de dyra vägdelningarnas upprepande och det oaktadt

utjämna missförhållanden, som uppkommit eller uppkomma såväl på grund

däraf, att man bibehölle en gammal vägdelning, vid hvilken väglotterna

utskiftats efter annan grund än den nu gällande, som ock därför att jordbruksfastigheters

taxeringsvärden kunde, under det vägdelning bestode,

undergå betydande växlingar.

Vidare anförde herr Lundell bland annat: »Det är gifvet, att så länge

en vägdelning består, anses en väglottsägare årligen deltaga i vägunderhållet

med det belopp, hvartill lottens underhåll af särskilda nämnden

senast uppskattats. Enligt väglagens mening däremot hör han deltaga i

väghållning med det belopp, som svarar mot hans vägfyrktal, och detta

senare belopp kan vara och är ofta nog ibland större, ibland mindre än

det mot naturaprestationen svarande. Detta är en af de omständigheter,

som framkalla behofvet af nya vägdelningar för missförhållandenas aflägsnande,

ehuru det vida enklare kunde ske därigenom, att lottägaren debiterades

för den på hans vägfyrktal belöpande, för all vägfyrk lika skatten

och krediterades för det af särskilda nämnden uppskattade värdet af naturaprestationen.

Skillnaden blefve stundom till lottägarens favör, stundom

åter till vägkassans, och i båda fallen skedde uppgörelsen dem emellan

vid uppbördsstämman.

Denna anordning förutsätter emellertid, att hela kostnaden för naturaunderhållet

uppföres i utgiftsstaten jämte årets öfriga utgifter för vägväsendet,

samt att statsbidrag jämte andra bidrag eller inkomster införas

i inkomststaten.

Skillnaden mellan utgifter och inkomster är hvad som måste inflyta

genom vägskatt, hvilken skulle bestämmas genom att nämnda skillnad fördelades

på distriktets hela vägfyrktal. Huruledes till äfventyrs brist eller

behållning från ett föregående år, bristens delvisa fyllande genom lån m. m.

skulle inverka, torde ej behöfva närmare belysas.»

»För egen del måste jag såsom olämplig beteckna en bestämmelse,

som nödgar till uttagande af högre skatt än som svarar mot kända och

erkända behof, äfven om öfverskottet fonderas intill dess man hunnit utfinna

en utväg att använda detsamma. Mig synes vida bättre, för att ej

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

säga det enda riktiga, vara att ej uttaga mera än som behöfs, och detta

är hvad som skulle ske vid genomförandet af mitt förslag. Det är sant,

att därigenom komme väglottsägare i vissa distrikt att få någon del af

sina naturaprestationer ersatt, således en ''lindring’ i väghållningen, men

per vägfyrk räknadt precis lika stor ''lindring'' tillgodokomme enhvar annan

väghållningsskyldig genom den lägre vägskatten, d. v. s. att genom antagandet

af mitt förslag uppkomme af sig själft den i 62 § i utsikt ställda

''lindring af väghållningsbesväret i dess helhet’, hvilken med nu gällande

beräkning af vägskatt m. m. icke kan beredas utan anlitande af ny vägdelning,

för hvilken kostnaden måhända skulle medtaga ett eller annat års

lindring’. Denna lindring äfven för de beskattningsföremål, som icke

deltaga i naturaunderhållet, och som enligt mitt förslag i många fall

åstadkommes, har naturligtvis en stor betydelse, då man i vida högre grad

än nu påkallar deras bidrag till väghållningen.

Det torde falla af sig själft att i de distrikt, där nämnvärda fonder

redan bildats, dessa ej böra på en gång realiseras genom att i inkomststaten

uppföras under rubrik ''behållning vid årets slut’, utan särskildt

bokföras för att behandlas enligt 62 §.»

Herr Lundell hemställde därför om sådan ändring i § 60 m. fl.

»att hela den af särskilda nämnden uppskattade årliga väghållningskostnaden,

jämte öfriga kostnader, som för kommande år beräknats behöfliga

för väghållning och förvaltning, äfvensom utgifter för täckande af

brist, räntor och inbetalningar å upptagna lån upptagas i utgiftsstaten,

att i inkomststaten upptagas jämte sådant redan befintligt öfverskott

från föregående år, hvilket ej uppkommit därigenom, att den skatt, som

påförts andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet, inbringat mera än

ur vägkassan skolat utgifvas, därjämte äfven statsbidrag, bidrag från landsting,

kommuner eller andra, äfvensom öfriga inkomster af olika slag,

att skillnaden mellan utgifter och inkomster utdebiteras såsom vägskatt

lika för all fyrk, vare sig den åsatts jordbruksfastighet eller annat

beskattningsföremål,

att den som utgör väghållning in natura — jämte det han debiteras

för vägskatt efter sitt fyrktal — äfven krediteras för värdet af den honom

åliggande naturaprestationen, hvilket värde vid uppbörden anses såsom

inbetalning å såväl vägskatt som å öfriga honom i samma debetsedel påförda

utskylder, samt

att till vägkassan levereras hvad som efter denna afräkning återstår

s. 39 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4. 39

såsom behållning af vägskatten, jämte statsbidrag och öfriga till äfventyra

utfästa bidrag.»

Detta herr Lundells förslag öfverensstämde i hufvudsak icke blott med

hvad Kungl. Maj:t i 1889 års proposition föreslagit utan jämväl med do

i 1880 års kommittöbetänkande och kammarkollegii i anledning af detsamma

afgifna utlåtande föreslagna bestämmelserna.

Det särskilda utskott, som vid 1889 åra riksdag behandlade den

kungl. propositionen, afstyrkte emellertid densamma i denna del och föreslog

i stället de bestämmelser, som sedermera år 1891, med ett tillägg på

grund af det då beslutade statsbidraget, inflöto i lagen.

I afgifven reservation yrkade herr Eyding bifall till Kungl. Maj:ts

förslag i denna del. Andra Kammaren antog emellertid utskottets förslag,

hvilket äfven sedermera, såsom redan är nämndt, vid 1891 åra riksdag,

med ofvan nämnda tillägg, af båda kamrarna bifölls.

Särskilda utskottet vid 1905 års riksdag anförde i anledning af herr

Lundells ofvanberörda motion, n:o 222, hufvudsakligen, att ett bifall till

motionen, i hvad den afsåge att möjliggöra vägskattens begränsning efter

behofvet utan tvång till öfverskottsbildning i vägkassan, icke kunde få

någon praktisk betydelse annat än för det jämförelsevis ringa antal distrikt,

där uttaxering å jordbruksfastigheternas vägfyrkar icke behöfdes; att öfverskottsbildningen

icke utgjorde en fondbildning i egentlig mening utan en

temporär uppsamling af medel afsedd att förbrukas så snart som möjligt

till godo indirekt och direkt för de skattdragande själfva; att utsikterna

att erhålla grundförbättring af vägarna skulle minskas, om anskaffande af

medel därtill skulle lämnas beroende af de väghållningsskyldiges eget beslut;

att det kunde ifrågasättas, om den fullständigt nya anordning, att hvarje

väghållare skulle i likvid med vägkassan erhålla full ersättning för sitt

vägunderhåll in natura, en anordning som måste ställa synnerligen stora

anspråk på noggrannheten och riktigheten af särskilda nämndens uppskattning,

skulle under alla förhållanden kännas rättvis och billig; att det vore

tvifvelaktigt, om förslaget skulle medföra en minskning af behofvet af nya

vägdelningar, då sådana i främsta rummet framkallades af tillkomsten af

annat, hvarmed motionen ej ägde sammanhang. Af dessa skäl och då

motionärens förslag i själfva verket syntes vara af den djupt ingripande

art, att det i alla sina verkningar knappast kunde i sakens dåvarande skick

klart bedömas, funne utskottet sig icke böra tillstyrka godkännande af detsamma.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslcottets Utlåtande N:o 4.

Utskottets

yttrande.

Herrar Cederberg, grefve Hamilton, E. L. Petersson, Hägglund och

Lundell tillstyrkte emellertid i afgifven reservation motionen.

Sedan i Första Kammaren bland andra herr Cederberg yrkat bifall

till sin m. flis reservation, samt jämväl, af anledning att utskottet icke

ansågs hafva ingått på en behandling af frågan om motionens inflytande

på de särskilda paragrafernas affattning, yrkande om återremiss framställts,

beslöt kammaren med 81 röster mot 30, som tillföllo utskottets förslag,

till utskottet återremittera den första af de paragrafer, som berördes af

herr Lundells förslag, hvarefter jämväl öfriga paragrafer, på hvilka förslaget

inverkade, återförvisades. Andra Kammaren biföll emellertid utskottets

förslag.

Härefter hemställde utskottet, att som sammanjämkningsförslag icke

lämpligen borde af utskottet afgifvas, förrän båda kamrarna slutligt behandlat

lagförslagets samtliga delar, Första Kammaren ville fatta beslut angående

ifrågavarande paragrafer, hvilka af Andra Kammaren godkänts utan förändring.

Sedan vid frågans förnyade handläggning i Första Kammaren

framhållits, att, om kammaren bifölle reservationen, en sammanjämkning

skulle blifva omöjlig, hvilket skulle hafva till följd, att jämväl andra af

båda kamrarna antagna förändringar i väglagen komme att förfalla, antogs

utskottets förslag.

Af hvad ofvan anförts torde framgå, att vid väglagens behandling

under 1905 års riksdag meningarna rörande nu ifrågavarande ämne varit

delade, samt att af formella skäl frågan ej blifvit så omsorgsfullt pröfvad

som önskligt varit. De olägenheter, som härledas från de nu gällande

bestämmelserna rörande vägskattens beräkning, lära sålunda ej hafva blifvit

tillbörligen beaktade.

Hvad själfva saken beträffar, anser utskottet sig böra framhålla, att

då ''enligt lagens bestämmelser den efter statsbidragets frånräknande återstående

kostnaden för underhåll af all indelad väg inom ett distrikt skall

fördelas på de till underhåll in natura förpliktade vägfyrkarna, hvarefter

lika belopp, som därvid belöper på hvarje sådan fyrk, skall såsom vägskatt

påföras hvarje annan fyrk, måste detta i många fall medföra synnerligen

olämpliga konsekvenser. Detta gäller särskild! i distrikt, inom

hvilka större industri- eller villasamhällen äro belägna eller där eljest ett

förhållandevis stort antal till vägunderhåll in natura icke förpliktade vägfyrkar

förekomma. Om inom dylika distrikt största delen af de allmänna

s. 41 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

41

vägarna äro till underhåll indelade, komma gifvetvis vida större belopp

att uttaxeras än behofvet kräfver. Följden häraf blifver då, antingen att

penningmedel i oträngdt mål användas på vägarnas underhåll och hvad

därmed kan sammanhänga, eller att, såsom statistiken utvisar, i sådana

distrikt tvångsvis hopas vägkassor af onödig storlek. Ett sådant missförhållande

skulle ju förebyggas genom bestämmelser i den riktning, som

grefve Hamilton i sin motion antydt samt jämväl af Kungl. Maj:t tidigare

föreslagits. Ändrades lagen i denna riktning, skulle detta medföra, att,

med bibehållande af jämlikheten i skatteväg mellan samtliga vägfyrkar,

såväl de till underhåll in natura förpliktade som ock öfriga skattdragande

erhölle en välbehöflig lättnad i vägtungan. Och denna obestridliga fördel

torde väl uppväga de olägenheter, hvilka förmenats skola föranledas af

den ifrågasatta lagändringen.

Nu är väl sannt, att då, på sätt ofvan antydts, olägenheten af det

nu gällande lagstadgandet i hufvudsak berör endast de rikare vägdistrikten,

denna olägenhet skulle väsentligen reduceras vid en sådan sammanslagning

af samtliga distrikten inom hvart och ett af de olika landstingsområdena,

som utskottet under punkt a) af detta moment ifrågasatt, samt att under

dylik förutsättning lagändringen måhända blefve öfverflödig. Men då man

gifvetvis ej kan förutse, huruvida en dylik sammanslagning af vägdistrikt

kommer till stånd, finner utskottet sig ej kunna underlåta att äfven uti

ifrågavarande hänseende påkalla erforderlig utredning.

På grund af hvad sålunda under detta moment anförts får utskottet

hemställa,

att Riksdagen i anledning af herrar August Petterssons

och Lindblads inom Första Kammaren väckta

motioner n:is 3 och 37 samt senare delen af grefve

Hamiltons inom Andra Kammaren väckta motion n:o 69

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida lagen

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet bör

i så måtto ändras:

a) att i fall, då sådant befinnes önskligt, väghållningsdistrikten

må kunna utvidgas till att omfatta landstingsområdena;
Bih.

till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 4 Häft.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Sammansatta Stats- (och Lag-)utslwttets Utlåtande N:o 4.

b) att någon lindring beredes med afseende å den

vägskatt, som enligt 59 § momenten c) och d) i väglagen

bvilar å »annan fastighet» och inkomst, då fastighetens

taxeringsvärde samt inkomstbeloppet ej öfverstiga visst

belopp; samt

c) att grunderna för vägskattens beräkning förändras

i syfte att förebygga utdebitering tvångsvis af

högre vägskatt än behofvet påkallar,

äfvensom att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen

framlägga de förslag till ändringar i väglagen, hvartill

detta öfvervägande kan gifva anledning.

Stockholm den 19 april 1909.

På sammansatta stats- och lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservationer:

Beträffande moment I punkt a af herr Wiklund, som åberopade sin

reservation i ärendet vid 1908 års riksdag, så lydande:

»Den omständigheten, att underhållet af de allmänna vägarne på

landet verkställts af enskilda, innebär icke något bevis för att berörda

underhåll icke skulle vara en statsuppgift. Man kan tvärtom påstå att

redan vid den tid, då detta förhållande uppkom, ansågs vägunderhållet

vara en statsangelägenhet, hvars fyllande emellertid fördelades mellan

landets jordägare. På grund af dåvarande förhållanden hade man skäl

antaga, att härigenom skulle en jämn och rättvis fördelning af vägbördan

åstadkommas. Genom bestämmande af vägunderhållets utgörande in natura

af såg man därjämte att för jordägarne anvisa den lindrigaste formen för

fyllande af berörda statsbehof. Ej heller under senare tid har man kunnat

förneka vägunderhållets natur af statsuppgift. Ett erkännande häraf torde

väl få anses ligga i det förhållandet, att staten redan nu lämnar 3/20 -delar

s. 43 Kontrollera mot PDF

Sammansatta (Stats- och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

43

af den uppskattade underhållskostnaden samt dessutom bidrag till synnerligen

Lärdt betungade vägkållningsdistrikt.

Den utredning, som uti föreliggande motion åstadkommits, visar

emellertid, att hittills vidtagna åtgärder icke äro tillfyllest. Uppenbart

torde vara, att berörda åtgärder icke äro ägnade att i någon afsevärd

mån lätta den tryckande skattebörda, som vägunderhållet utgör för landsbygdens

innevånare. Lika litet äro de ägnade att i verksammare grad

utjämna den orättvisa fördelningen af denna skattebörda. Utom hvad

motionen i denna del innehåller, torde böra erinras om den ökning i den

ojämna fördelningen af väghållningsbesväret, som föranledes af de olika

afstånden till vägskiftena för dem underhållet in natura åligger. De

företeelser, som i motionen finnas omförmälda såsom följder af nuvarande

missförhållanden, synas mig icke böra underskattas.

Fullständigt undanröjande af berörda missförhållanden torde icke

kunna ske, utan att staten öfvertager hela kostnaden för väghållningsbesväret

på landet. Därigenom öppnas möjlighet ej allenast till en jämn

och rättvis fördelning af vägbördan efter hvars och ens förmåga att bära

den, utan äfven till ett nedbringande af den totala kostnaden för vägunderhållet.

Med ett väl afvägdt entreprenadsystem, där frivillig öfverenskommelse

ej kan trätfas om vägunderhållet, torde detta säkerligen kunna

ställas ännu billigare än under nuvarande förhållanden. En öfverflyttning

på statskassan af kostnaderna för vägunderhållet lärer ock allenast vara

ett fullföljande af en princip, som staten redan erkänt vara riktig.

Det må nu visserligen medgifvas, att frågan om väghållningsbesvärets

utgörande på landet nyligen varit föremål för statsmakternas beslut och

att det vid sådant förhållande kan ifrågasättas, om skäl förefinnas att

redan nu vidtaga ytterligare åtgärder, men å andra sidan torde ej få förbises,

att nu gällande bestämmelser näppeligen kunna betraktas annat än

såsom en öfvergångsform.

De synpunkter, som utskottet framhållit, äro visserligen beaktansvärda,

men synas i allt fall icke innebära tillräckliga skäl för uppskjutande

af en fråga, hvars lösning skulle på ett i största möjliga grad rättvist

sätt utjämna och fördela vägbördan.

Ehuru motionärens förslag i vissa hänseenden ansluter sig till nu

gällande bestämmelser, torde emellertid en afsevärd omläggning angående

väghållningsbesvärets utgörande erfordras för ernående af det mål, som

motionären åsyftar. Den utredning, som bör föregå ett beslut i dessa

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Sammansatta (Stats- och Lag-)utskottets Utlåtande N:o 4.

delar, lärer säkerligen icke annat än genom Kungl. Maj:ts försorg stå

att vinna,

På grund däraf ock hvad i öfrigt anförts får jag hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motioner

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag därom, att kostnaderna för väghållningsbesväret

å landet må af staten öfvertagas eller af

statsmedel bestridas.»

Beträffande moment I punkt b af herrar WiMund och Svallingsson,

som inom utskottet yrkat bifall till motionärernas framställningar.

Beträffande moment II punkt a af herrar Paulson, WiMund och Esbjörn

Persson, som inom utskottet yrkat afslag å motionen.

Det skulle antecknas, att herr Lindhagen ej deltagit i ärendets behandling

inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tr-, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.