Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5

1909-04-26 · 25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1909:5, Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1909, kl. 2 e. m.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 5 i anledning

af dels Kungl. Maj:ts proposition n:o 119 med förslag

till lagar om ändrad lydelse af vissa paragrafer i

grufvestadgan m. m., dels de i sammanhang därmed

afgifna propositionerna nås 120, 121 och 122, dels

herr Lindblads inom Första Kammaren väckta motioner

nås 68 och 69, dels herr Lindhagens m. fl:s inom

Andra Kammaren väckta motion, n.o 112, i hvad densamma

afser grufvor, dels ock herr Magnusons inom

Första Kammaren väckta motion n:o 14.

Utskottet har funnit ifrågavarande till dess förberedande handläggning

hänskjutna framställningar vara af beskaffenhet att böra i ett och

samma utlåtande behandlas. De särskilda förslagen komma att af utskottet

företagas till behandling i följande ordning:

I.

Kungl. Maj:ts i propositionen n:o 119 intagna förslag till lagar Ändringar i

a) om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan ^gan^samt''

samt b) angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907 förlängning

om inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt. Hiska^får''

Med ifrågavarande lagförslag afses upphäfvande af rätten till in- budet mot

mutning beträffande all kronojord, som ej innehafves under ständig be- inmätning.

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 5 Höft. (N:o 5.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

sittningsrätt eller är anslagen till boställe, äfvensom att intill tidpunkten

för denna lagbestämmelses ikraftträdande utsträcka det provisoriska förbud,

som för närvarande gäller mot inmutning inom vissa län å kronojord

af nämnda slag.

Uti det propositionen bilagda protokoll öfver justitiedepartementsärenden

för den 4 december 1908 har bland annat erinrats därom:

att genom 1855 års grufvestadga fastslagits, att den kronan dessförinnan

i likhet med hvarje annan jordägare tillkommande rätt till andel

i nyupptäckta fyndigheter å kronan tillhörande jord skulle beträffande

odisponerad kronojord tillkomma inmutaren;

att denna bestämmelse, som jämväl förefanns i 1884 års grufvestadga,

upphäfdes genom lagen den 20 oktober 1899, enligt hvilken jordägareandelen

å dylik kronojord tillkomme kronan, som enligt kungörelse

af samma dag utbjöd denna andel på arrende åt enskilda för en tid af i

regel 20 år;

att inmutningsrätten, som emellertid gällde äfven med afseende å

kronojord, efter det utmålsläggning i vissa fall förbjudits, särskildt inom

Norrbottens län funnits kunna föranleda till en osund spekulation och

andra betänkliga missförhållanden, hvilket åter väckt tanken på inmutningsrättens

upphäfvande eller suspenderande;

att i anledning häraf genom provisorisk lag den 6 juni 1902 inmutningsrätten

å odisponerad kronojord inom Norrbottens län förbehållits

kronan ensam;

att denna provisoriska lagstiftning, som år 1907 utsträckts att afse

äfven Jämtlands och Västerbottens län, vore gällande intill den 15 maj 1909;

att man sedan tiden för den provisoriska lagens antagande kommit

till allt klarare insikt om nödvändigheten för staten att äga visst inflytande

öfver malmbrytningen och malmexporten och om nödvändigheten

att hindra, det värdefullare svenska grufvor falla i utlänningars händer,

med hänsyn hvartill statsmakterna jämväl funnit sig föranlåtna att genom

köp förvärfva åtskilliga af de stora gruffälten i Norrbotten;

att af denna grufpolitik såsom en oafvislig konsekvens syntes följa,

att staten, då så utan förnärmande af annans rätt kunde ske, genom lagstiftningen

bibehölles vid äganderätten till mineralfyndigheterna å kronans

mark;

att, om nyssnämnda intressen ansåges vara af den betydelse, att

staten för deras tillvaratagande borde äfven till höga pris förvärfva sig

grufvor från enskilda, samma intressen än mera betingade ändring i en

lagstiftning, hvarigenom enhvar tillerkändes rätt att medelst inmutning

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

afhända kronan den äganderätt till å dess mark befintliga fyndigheter,

som tvifvelsutan principiellt tillkomme kronan såsom jordägare;

alt såsom eu ytterligare fördel af statens bibehållande vid äganderätten

till ifrågavarande fyndigheter också torde böra räknas, att kronan

därigenom säkerligen skulle vinna större direkta inkomster än hvad den

nu vore i tillfälle att draga af den rätt till jordägareandel, som enligt

nuvarande lagstiftning tillkomme kronan, och att sålunda afkastningen af

dessa fyndigheter i större utsträckning komme alla statsborgare till godo;

samt att, enär det provisoriska förbudet mot inmutning inom vissa

län å kronojord af ifrågavarande slag icke gällde längre ån till den 15

maj 1909, men lag om sådan ändring i grufvestadgan, att inmutning

definitivt förbjödes å all dylik jord, icke torde kunna träda i kraft förrän

vid en senare tidpunkt, det syntes nödigt, att provisoriet förlängdes

till ikraftträdandet af lag, hvarigenom inmutning förbjödes å ifrågavarande

kronojord, dock ej längre än till den 1 oktober 1910.

Kärnpunkten i förslaget till ändringar i grufvestadgan innefattas i

det nya mom. 1 i grufvestadgans 3 § rörande förbud mot inmutning å

oftanämnda slag af ki''onojord. De i öfrigt föreslagna ändringarna i grufvestadgan

innebära allenast konsekvenser af den sålunda ifrågasatta lagändringen.

Då utskottet ej haft något att erinra mot ifrågavarande båda lagförslag,

får utskottet hemställa., att Riksdagen måtte antaga

a)

Lag
-

om ändrad lydelse af I, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan

skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig därtill anmäler,

äro de mineralfyndigheter, hvilka innehålla:

l:o) malmerna till följande metaller, nämligen: guld, silfver, platina,

kvicksilver, bly, koppar, järn med undantag af sjö- och myrmalmer,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vismut,

antimon och arsenik;

2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit.

Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad,

må ånyo inmutas, såframt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt, utgör

föremål för inmutning.

3 §•

1 inom. Inmutning må ej ske å annan kronojord än sådan, som

innehafves under ständig besittningsrätt eller är till boställe anslagen.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta

hänseende hänföras äfven grufveskog.

o

2 mom. A område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter

från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård,

eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten, utan tillstånd

af såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som

den, hvilken därtill har nyttjanderätt; dock att inom utmål befintliga

byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra hinder för inmutning.

Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,

utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på mindre

afstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal, som är upplåten

för allmän trafik.

3 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område

samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen

försvarad.

Har kronan å jord af den beskaffenhet, att enligt 3 § 1 mom. inmutning

ej därå må ske, upplåtit rätt till undersökning eller tillgodogörande

af mineralfyndighet, som i 1 § sägs, eller apatit eller magnesia

och öfvergår jorden i enskild ägo eller till boställsjord eller upplåtes den

under ständig besittningsrätt, vare inmutning å det område, upplåtelsen

gäller, förbjuden, så länge den upplåtna rätten äger bestånd.

8 §•

Inom det inmutade området eller utmålet äger inmutaren uteslutande

rätt att, med de villkor och inskränkningar, denna stadga innehåller,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansätta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 6.

5

bearbeta och tillgodogöra sig sä vill den inmutade mineralfyndigheten som

äfven andra inmutningsbara mineral.

Förutom de mineral, Indika inmutaren efter hvad nu är sagdt äger

tillgodogöra sig, må öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området

eller utmålet äfven af honom brytas, i den män sådant är erforderligt

för grufarbelets ändamålsenliga drifvande, och äge inmutaren däraf använda

hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes

må inmutaren ock behålla, såframt det icke af jordägaren mot

erläggande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhämtas,

om inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Västerbottens,

Jämtlands eller Västernorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio

dagar efter tillsägelse. Jordägarens rätt i detta afseende utöfvas å sådan

kronojord, hvarå inmutning må ske, af kronoåbon eller boställsinnehafvaren.

Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom nu är sagdt,

gånge med bestämmandet däraf såsom i 12 § stadgas, dock att, där skiljemän

anlitats, parterna skola stånda hvar sina kostnader och gälda hvardera

halfva kostnaden för skiljemännens sammanträde; och varde tiden för afhämtandet

räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit slutligen bestämdt.

10 §.

1 mom. Har mutsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter 1 §

ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för sådan

grufva förbjudet.

Lag samma vare, där inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna

i 3 § 1 och 2 mom., blifvit förlagd å område, där inmutning enligt nämnda

lagrum ej är tillåten.

Klander mot mutsedel på grund af förhållande, hvarom nu är sagdt,

så ock påstående att inmutningsrätt blifvit förverkad genom underlåtet

fullgörande af föreskrifterna i 13 § l mom. eller 14 § 1 punkten skall,

för att vara gällande, anmälas sist vid utmålsförrättningen; ägande dock

den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han vill, få all

verkan af mutsedeln upphäfd genom klagan hos bergsöfverstyrelsen, om

den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning enligt 1 §,

men eljest efter stämning hos domaren.

Har inmutare eller grufägare vetskap om att grufva olagligen tillkommit

eller att inmutningsrätten förverkats, och verkställer han ändå

arbete vid sådan grufva, ansvare såsom för åverkan, om åtal därå i laga

tid anställes.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

2 mom. År mutsedel meddelad för inmutning å nyo af sådan

äldre grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke,

skyldig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt förlustig;

och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar, icke

gälla där det grundas på försummelse eller annat förhållande, som ägt

rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets instämmande.

17 §•

o

A sådan kronojord, hvarå inmutning må ske, skall kronoåbon

eller boställsinnehafvaren njuta den jordägaren enligt 16 § tillkommande

rätt till godo; ägande han ock, om han begagnar jordägareandelen, att

samma andel sedermera behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

22 §.

1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och däri uppgifvas

till namn och hemvist den eller de jordägare, på hvilkas mark utmålet

kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort

ske kan och tjänlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på

stället företaga.

2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufägaren;

och vare sökanden pliktig att, där bergmästaren det fordrar, denna

kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid försittes, att

ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet sedermera

erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.

44 §.

Önskar grufägare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt

42 § kan medgifva, söke då förlängning därå hos bergsöfverstyrelsen, som,

då särskilda omständigheter därtill föranleda samt jordägaren eller å sådan

kronojord, hvarå inmutning må ske, kronoåbon eller boställsinnehafvaren

till ansökningen lämnat bifall, äger att förlänga hviloståndstiden

under ytterligare högst fyra arbetsår.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

7

65 §.

Underlåter delägare att betala tillskott, som blifvit å stamma beslutadt

eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,

sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen

blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar

efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve han till öfriga

delägare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter.

Har delägare efter ty nu är sagdt förverkat sin lott i grufva, njute

han ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägenheter och

annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande fri.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909. Beträffande grufva,

hvartill rättighet därförinnan är vunnen, skall gälla hvad dittills varit

stadgadt.

och b)

Lag

angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den i9 april 1907 om inskränkning

i inmutningsrätten är stadgadt.

Härigenom förordnas, att hvad i lagen den 19 april 1907 om

inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt skall fortfarande gälla, till

dess lag, hvarigenom inmutning förbjudes å all kronojord, som ej innehafves

under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, träder

i kraft, dock ej längre än till den 1 oktober 1910.

Bestämmel
II.

ser ang. un
dersökning
.

. och tillgoao
kungl.

Maj:ts i proposition n:o 121 framlagda förslag till bestäm- görande af

melser angående undersökning och tillgodogörande af mineralfyndighet å Vighet Vå''

viss kronojord. kronojord.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

Detta förslag, hvilket återfinnes å sid. 2—18 i sagda proposition,

är byggdt på den förutsättning, att, sedan inmutningsrätten å viss kronojord

blifvit upphäfd, kronan skall äga öfver fyndigheter på sådan jord,

till hvilka ingen förut förvärfvat rätt, fritt förfoga liksom öfver annan

kronans fasta egendom.

Angående förslaget, för hvilket närmare redogöres å sid. 30—35 i

propositionen n:o 119, torde här i största korthet böra meddelas:

att den ledande synpunkten vid förslagets uppgörande varit, att med

afseende å tillgodogörandet af mineralfyndigheter å ifrågavarande kronojord

de för inmutning gällande regler borde tjäna till förebild så långt

med bevarandet af kronans äganderätt till fyndigheterna vore förenligt;

att möjlighet skulle beredas enhvar svensk medborgare att utan

större omgång eller kostnad vinna rätt att bedrifva undersökningsarbete

och, om han vid undersökning funnit fyndighet vara arbetsvärd, få en viss

rätt att på bestämda villkor erhålla tillstånd till densammas tillgodogörande,

hvilket tillstånd skulle gifvas utan inskränkning i tiden men med

rätt för staten att efter viss tid inlösa grufanläggningen;

att tillståndet till undersökning (skärpning) i regel skulle meddelas

af bergmästaren, hvaremot rätten att tillgodogöra sig fyndighet (grufdriftstillstånd)

skulle meddelas af Konungen;

att för upplåtelsen skulle erläggas dels eu årlig jordskyld och dels

en afgäld (royalty), bestämd till viss procent af bruttoafkastningen;

att den kronan åliggande ersättningsskyldighet vid eventuell inlösen

blifvit i förslaget närmare bestämd;

samt att åt Konungen lämnats befogenhet att vid grufdriftstillstånds

meddelande föreskrifva, det järnmalm, som ur den upplåtna fyndigheten

vunnes, icke, eller allenast i viss omfattning, finge såsom råvara exporteras

ur landet.

Nu är emellertid att märka, hurusom i förslagets 2 § förekommer en

bestämmelse därom att skärpningstillstånd ej må meddelas å område, som

förklarats skola utgöra statsgrufvefält. Därom yttrar föredragande departementschefen

i statsrådsprotokollet för den 4 december 1908 följande:

»Kronan är för närvarande på grund af köp ägare af åtskilliga efter

inmutning upptagna grufvor å kronojord och är i andra sådana intresserad.

Det lärer icke vara förenligt med kronans intressen, att enskilde äga å

den till dessa grufvor hörande jord och närmast däromkring befintlig mark

skaffa sig den rätt till grufdrift, som eljest skall, enligt förslaget, kunna

genom skärpning vinnas. Förslaget förutsätter därför, att områden, hvilka

sålunda eller af annan anledning finnas böra fredas från intrång, skola i

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lar/-) Utskottets Utlåtande N:o !). 9

särskild ordning förklaras för statsgrufvefält, och upptager bestämmelse

om, att å dylikt grufvefält skärpning ej må äga ruin.»

Enligt de upplysningar, som meddelats utskottet, årnar regeringen

för Riksdagen framlägga förslag angående de områden, Indika böra såsom

statsgrufvefält förklaras, men då tillbörlig utredning därutinnan ej under

närmaste tiden karl åstadkommas, är ett förslag i detta hänseende ej att

emotse förrän vid nästa års riksdag.

Vid sådant förhållande kan utskottet ej finna lämpligt att redan nu

till antagande förorda några bestämmelser åt den art som i nu föreliggande

förslag omförrnälas. Af denna anledning har utskottet ej heller ingått i

någon närmare granskning åt de föreslagna bestämmelserna.

Vid förslagets genomläsande har emellertid en omständighet tilldragit

sig utskottets uppmärksamhet, nämligen att den royalty, som tillstånd

shafvaren har att erlägga, skall utgå med viss procent af bruttoafkastningen.

Ehuru utan tvifvel hvad högsta domstolen anfört mot royaltyns

baserande på nettoafkastningen är beaktansvärdt, vill det dock synas utskottet,

som om å andra sidan ur rättvisans och billighetens synpunkt

royaltyns bestämmande i förhållande till nämnda afkastning vore riktigast.

Vid sådant förhållande anser utskottet det vara önskvärdt, att Kungl. Maj:t

ville, innan förslaget ånyo förelägges Riksdagen, taga i förnyadt öfvervägande,

huruvida ett system, enligt hvithet royaltyn bestämmes efter

nettoafkastningen, må kunna vara i praktiken genomförbart.

Med erinran härom hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts proposition _ n:o 121 icke för

närvarande må af Riksdagen bifallas.

in.

Det i propositionen n:o 119 intagna förslaget till lag innefattande

bestämmelser angående grufdrift å viss kronojord, propositionen n:o 120 melser anmed

förslag till lag angående ändrad lydelse af 2 kap. 3 § i lagen om gående graf - nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907. samt propositionen n:o n™jor^

122, innefattande förslag till visst tillägg till de af 1908 års Riksdag an- dringar^

tagna förändrade grunder för förvaltningen af kronans jorbruksdomäner. rättslagen

Dessa förslag sammanhänga i viss mån med de under nästföregående samt^grunmoment

omförmälda bestämmelserna angående undersökning och tillgodo- j^dbruksgörande

af mineralfyndighet å viss kronojord, hvartill kommer, att pro- domänernas

positionen n:o 122 hvilar på den förutsättning, att nyssnämnda bestäm- ^

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 5 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

meker blifva af Riksdagen antagna. Vid sådant förhållande och då utskottet

ej ansett sig för närvarande kunna förorda merberörda bestämmelsers

antagande, hemställer utskottet,

att de i detta moment omförmälda förslag ej

heller må af Riksdagen antagas.

IV.

Malis motio- Herr Lindblads motioner lydande som följer:

ner.

N:o 68.

»Vid fjorårets riksdag föreslog jag vid behandling af stadgan om

utarrendering af kronodomän, att däri skulle införas samma förbehåll i

kontrakten, som dittills alltid varit sed, att nämligen arrendatorn vore

skyldig afstå delar af arrenderadt område, när så erfordrades för allmänt

behof. Förslaget bekämpades då och gick ej heller igenom: den allmänna

arrendelagen var för ny. Då man emellertid nu synes vara villig till

återtåg från den strängt juridiskt-formalistiska principen, ger mig detta

mod att draga fram ett annat praktiskt kraf, eftersom man nu ändå tvingas

att ändra författningen. I förbigående vill jag blott nämna, att en

kommitté, som varit tillkallad för att föreslå grunder för utarrendering af

landtförsvarets fastigheter, enhälligt kommit till det resultat, att dylika

upplåtelser måste förutsätta rätt att äfven under arrendetiden kunna* vidtaga

ändrad disposition af ett öfningsfält eller annat utarrenderadt område

och således absolut kräfva en dylik'' lagändring, som Kungl. Maj:t nu föreslår.

I fråga om kronans domäner ha vid upprepade riksdagar motioner

väckts om försäljning af lägenheter i större omfattning än som nu sker.

Vid årets riksdag föreligger regeringsproposition till förordning härom.

Jag har med anledning däraf i motion (n:o 58) påpekat vissa önskemål, så

att man ej må binda domänuppskattningarna och i sista hand Kungl. Maj:t vid

alltför stränga detalj före skrifter härutinnan, utan att domänintendenterna

med domänstyrelsens och Kungl. Maj:ts slutliga bestämmande må kunna

Jaga efter omständigheterna». I den kungliga propositionen härom (n:o 41)

visar utredningen, att ett nära nog enstämmigt uttalande gjorts därom,

att man under arrendetiden borde kunna afsöndra lägenheter, så snart nämligen

allvarliga spekulanter framträdde. Att såsom nu blott hvart 20:de

år kunna göra försäljningen från domänerna vore olämpligt; man borde

kunna passa verkliga tillfällen, närhelst de komma. Och äfvenså kunde

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

man därmed bättre hafva i sin hand att sälja de aflägsna^ delarna först

och bibehålla de centralare delarna kring den gamla åbyggnaden i det längsta.

En bättre skötsel under tiden skulle helt visst därigenom komma äfven de

föreslagna salulotterna till del. Och arrendatorns berättigade intressen

kunde väl tillvaratagas genom stadgandet om minskadt arrende och skadestånd.

. 1 flertalet fall skulle överenskommelser härutinnan rentaf göra

sig själfva, ty arrendatorn Ange äfven skogsbackarna utnyttjade och inkomstgifvande

och kunde i rätt många fall öka tillgången på jordbruksarbetare

till egen nytta.

I denna ^ riktning hafva uttalat sig Konungens befallningshafvande

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gottlands,

Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Örebro län; domänintendenterna i

samma län hafva med ett enda undantag kraftigt betonat samma deras på

verklig erfarenhet grundade mening med understöd jämväl af domänintendenterna

i Skaraborgs, Älfsborgs och Västmanlands län. Uppfattningen

är således tämligen odelad härutinnan inom de hufvudsakligen jordbruksidkande

delarna af landet. Äfven hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Södermanland och Västmanland samt öfverjägmästaren i västra

distriktet af Skaraborgs län uttala samma mening. Vid domänintendenternas

möte i februari 1907 dryftades samma förslag under så godt som

allmänt gillande, och slutligen har domänstyrelsen den 21 oktober 1907

uttalat ett bestämdt tillstyrkande (sid. 41 i Kungl. Maj:ts proposition n:r 41).

I förevarande fråga yttrar jordbruksministern sid. 48, 49:

Härvid framställer sig först frågan, om ej den nuvarande ordningen

för upplåtelserna bör ändras såtillvida, att underhandsupplåtelse blir det

sätt, som så godt som uteslutande kommer till användning. Jag delar i

detta hänseende till alla delar deras mening, som anse, att uti den nuvarande

ordningen, enligt hvilken anbud med all makt skall sökas framkalladt,

så snart beslut om upplåtelsen fattats, ligger ett af de största felen

hos det nuvarande systemet. Det synes mig ock, som om det skulle varit

den lyckligaste lösningen, om, på sätt domänstyrelsen uttalat, det kunde

i arrendekontrakten om kronans jordbruksdomäner intagas förbehåll om

skyldighet för arrendator att, om visst område af arrenderad egendom

under arrendetiden kunde finna användning för ändamål, hvarom nu är

xråga, afstå området mot skälig nedsättning i arrendet. Därigenom skulle

man kunna vinna en samstämmighet mellan kronans och arrendatorns intressen,

som icke i samma utsräckning torde stå att vinna på annat sätt.

Emellertid torde en sådan bestämmelse komma i bestämd strid mot stadgandet

i 2 kapitlet 3 § af den nya nyttjanderättslagen och således icke

kunna ifrågakomma utan en lagändring, om hvilken"det emellertid ännu

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

torde vara för tidigt att väcka förslag, helst äfven andra utvägar, om än

icke fullt så effektiva, synas stå till buds.’

Då statsutskottet nu går att behandla Kung]. Maj:ts proposition n:o

41, skall helt visst visa sig, att de af statsrådet anbefallda ''andra utvägar,

om än icke fullt så effektiva,’ blifva i allmänhet mycket svårhandterliga

och med all säkerhet ägnade att medföra, det vissa kronans domäner under

väntetiden före lotternas försäljning somligstädes snart sagdt råka i lägervall

och få afyttras i försämradt skick till underpris. Konsten blir gifvetvis

att tillförsäkra kronodomänerna allt fortfarande god skötsel och samtidigt

möjliggöra styckning och försäljning under hand. Hätta och enda

botemedlet Tr af departementschefen angifvet, i ordet _ lagändring. _ Då

sådan nu föreslås af andra orsaker synes också rätta tillfället vara inne,

när man samtidigt sysslar med ändring af 1896 års domänförfattning.

Jag har svårt att föreställa mig, att undersökning eller tillgodogörande

af mineralfyndighet skall kunna vara ett kraftigare motiv till lagändring

än det vid flerfaldiga riksdagar framkomna yrkandet om tillgodoseende

af egnahemsidén genom ett rationellt styckande af kronodomäner.

Med stöd af det anförda tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen behagade

under gifven förutsättning antaga följande tillägg till Kungl. Maj.-ts

proposition n:o 122:

l:o) att arrendatorn skall vara pliktig ej mindre atR mot skälig nedsättning

i arrendeafgiften samt skadestånd, afstå till fastigheten hörande

område, om det i kontraktet angifvits som egnahemsområde, eller där sådant

påfordras antingen för allmänt ändamål afsedda området, sann

2:o) att där arrendator nödgas afstå från i kontraktet angifvet egnahemsområde

eller för undersökning eller tillgodogörande af mineralfyndighet

annan till fastigheten hörande mark och öfverenskommelse ej

beroende af denne.»

N:o 69.

»Under hänvisning till den motivering, som i en samtidigt af mig

väckt motion, n:o 68, förekommer, får jag äran hemställa,

att Riksdagen behagade för sin del besluta följande tillägg till Kungl.

Maj:ts prop. n:o 120:

Den som — — — utan verkan.

Hvad nu stadgats---afstå jord eller lägenhet eller ock för

undersökning eller tillgodogörande af mineralfyndighet, äfvensom särskilt

område, som i kontraktet förbehållits till upplåtelser af egnahemslägenheter

under arrendetiden.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Stats- (och Lar/-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

Då utskottet hemstållt om utslag såväl å Kungl. Maj:ts proposition

n:o 122, till hvilken herr Lindblads motion n:o 68 hänvisar, som oek å

det i propositionen n:o 120 framlagda förslag till ändrad lydelse åt 2 kap.

3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, beträffande hvilket lagruin

ytterligare ändring påkallats i herr Lindblads motion n:o 69, kan utskottet

ej förorda bifall till ifrågavarande motioner i den form de föreligga.

Den utredning, som lämnats i motionen n:o 68 jämte den däri omförmälda

propositionen rr.o 41, ger emellertid vid handen, att det skulle

vara synnerligen önskvärdt, om underhandsupplåtelser af lägenheter från

utarrenderade kronohemman kunde i ännu större omfattning, än nu är

fallet, komma till stånd, samt att detta mål skulle i viss mån främjas, om

i arrendekontrakten den bestämmelse kunde intagas, att arrendatorn skulle

vara skyldig att under arrendetiden mot skälig nedsättning i arrendeafgiften

samt skadestånd till egnahemslägenheter afstå vissa, särskildt i

utkanten af den arrenderade fastigheten belägna områden.

De bestämmelser af tvingande natur, som nu förekomma i 2 kap.

3 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, måste emellertid för

möjliggörande af dylika kontraktsbestämmelser modifieras beträffande kronojord

och torde också kunna affattas i sådan form, att de ej medföra

olägenheter för arrendatorerna.

Med föranledande häraf får utskottet hemställa,

att Riksdagen i anledning af herr Lindblads ifrågavarande

motioner måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande,

huruvida icke till främjande af egnahemsrörelsen

de hinder, som för närvarande möta mot att

under löpande arrendetid från kronoegendomar afsöndra

lägenheter, skulle kunna undanröjas, samt att de förslag,

som af utredningen framgå, måtte föreläggas nästkommande

års Riksdag.

V.

Herr Lindhagens in. flis motion n:o 112, i hvad den afser stadgande Herr Undaf

koncession för förvärf och utnyttjande af grufvor, äfvensom ingressen

till motionen, är af följande lydelse:

»På det utvecklingsstadium, hvari jordfrågan för närvarande befinner

sig hos oss, kan man där urskilja två hufvudspörsmål. Det ena är om
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

besörjandet af jordbruk och bostäder, det andra socialisering af de naturtillgångar,

vid hvilka ett gemensamt allmänt intresse äro knutna, nämligen

skogar, grufvor, vattenfall, torfmossar äfvensom större fiskevatten. Det

senare af dessa två ämnen är nu så pass genomdiskuteradt, att tiden bör

vara inne att söka få ett mera enhetligt grepp på detsamma. Hvad man

redan af nutiden minst kan begära är att, utan hämmande band på de:

sunda näringslifvet, dels förebygga de skador, som tillskyndas näringarna

och andra allmänna intressen genom ett obundet enskildt monopol till

dylika naturrikedomar, och dels förbehålla framtidens människor utvägar

att på detta fält ordna sig efter sina behof och önskningar. Ett mål

måste visserligen vara att förvandla dessa naturtillgångar till allmän egendom.

I den mån detta ej ännu kan eller bör ske, återstår dock, såsom

många gånger blifvit framhållet, att utöfva någon kontroll genom statskoncession.

Grufvor.

Äfven i tider, då den privata äganderätten till jord som mest uppburits

af lagarna och åskådningssätten, har det framstått såsom en fråga

för sig, om denna äganderätt äfven rättsligen och rätteligen borde inbegripa

mineralier, som gömdes i jorden. Man har häfdat, att staten, icke

jordens innehafvare, vore ägare till desamma.

Den äldre rättsvetenskapen höll före, att denna statens rätt eller det

så kallade bergsregalet uppstått först på tolfte och trettonde århundradet

genom envåldshärskares maktspråk. Den nyaste rättsforskningen åter har

uppdagat, att statens rätt till mineralierna varit lag eller häfd mycket

långt tillbaka i tiderna hos många olika folk, särskild! under inflytande

af phönisisk eller romersk rätt.

Denna rättsuppfattning är naturlig. Den privata äganderätten till

jord skyddas eller angripes allt efter som tillgången på jord öfverstiger

eller understiger den allmänna efterfrågan och behofvet däraf för mänsklig

tillvaro. Då mineralierna hafva stort brukningsvärde, men deras förekomst

är sällsynt, har man ansett det behöflig! och följaktligen äfven

riktigt, att de tillhörde staten, det vill säga alla medborgare.

Nämnda åskådning, som framträdt nästan öfverallt, bar dock under

vissa tider varit grumlad eller till och med bortglömd. Detta antingen i

följd af den enskilda egennyttans ingripande eller på grund af manchesterprincipers

landvinningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Samman salt a Stats- (och Lag-) Utskottets Utlutande N:o Ö. If,

Sålunda tillhörde i Storbritannien mineralierna förr kronan, men

med dess sjunkande makt tillskansade sin; jorddrottarne dem. Följden har

bl“vit> att. enligt nuvarande rätt i England tillhöra endast guld- och

sjlf verfy ndigheter ännu kronan, därför att det icke tinnes några sådana.

Alla öfriga förefintliga mineralier äro inneslutna i jordäganderätten. Denna

senare rättsuppfattning har öfverförts till Förenta staterna.

I frankrike tillhöra mineralfyndigheterna sedan gammalt staten.

Äfven här sökte jorddrottarne och förmådde äfven för någon tid tillvälla

sig eu del af denna rätt, men kronan lyckades, senast på 1400-talet, återtaga

hvad den förlorat. Under franska revolutionstiden anbefallde physiokraterna,

att grufvorna skulle afstås till jordägarne. Denna lära bekämpades

segerrikt af Mirabeau och nationalförsamlingen förklarade dem för

nationalegendom. Detta är i hufvudsak ännu gällande rätt i Frankrike.

Statskoncession erfordras för att få idka grufdrift och staten bestämmer

villkoren. Flvarken jordägaren eller upptäckaren hafva några LaAma företrädesrätter

till grufdriften.

Pa enahanda, grundsatser, som den fransyska rätten, bygger äfven

gruflagstiftningen i Belgien, Holland, Luxemburg, Spanien, Portugal

Grekland, Turkiet och Tunis. er, °

Italien har ej någon enhetlig gruflagstiftning. Den sardiniska grufstadgan

öfverensstämmer med fransk rätt. På ett par orter tillhöra alla

eller vissa mineralier jordägaren. På öfriga ställen äro de sedan romartiden,

skilda från jordegendomen. För ny grufdrift fordras dock öfverallt

statslig koncession. Salt år nationalegendom.

För Tyskland, Österrike och Schweiz gäller, att förfogandet öfver

mineralierna har tillkommit och fortfarande tillkommer staten. Någon

jordägarens rätt eller någon egen rättighet för uppfinnaren finnes icke.

Emellertid har på senare tider särskilt från och med 1850- och 60- talen staten afstatt sin företrädesrätt och tillsvidare medgifvit enhvar

att förvärfva rätt till grufvor på vissa i lagarna fastställda betingelser.

Särskild!; har detta i Preussen mest konsekvent genomförts. Denna rätt

till fri inmutning kallas bergsbrukets friförklaring.

Norsk gruflagstiftning bygger i hufvudsak på den tyska uppfattningen.

Hvilka grundsatser,, som i Sverige må hafva gällt för grufrätten

från äldsta tider, synas icke vara af forskningen uppdagade. Att regalrätten

till grufvor redan under senare tiden af medeltiden varit genomförd,

antages dock såsom gifvet. Tämligen otvetydigt uttalas detta i

1485 års förordning om malmberg. Under Gustaf den I:ste framträdde

regalrätten tydligt; alla malmberg i Sverige lyda till kronan, heter det

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammansätta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande JS.o 5.

i ett kungligt påbud. Under de följande tiderna stödde sig alla författningar

"om bergsbrukets ordnande på uppfattningen af kronan såsom

ägare till mineralierna. Denna regalrätt låg älven till grund för 1600- talets gruflagstiftning. 1 eu författning från den tiden kallas hela

bergsnärin"en för kronans bergverk. Denna regalrätt utöfvades dels sa,

att °kronan dref bergsbruk för egen räkning — år 1639 ägde kronan

exempelvis i Södermanland 8 gravor, 5 hyttor oeh 9 hamrar - och

dels privilegierade personer att idka grufdrift. På 1700-talet började

emellertid äfven här göra sig gällande enahanda strömningar som i

Tyskland till förmån för bergsbrukets frilörklaring. I forordningen den

27 auo-usti 1723 stadgades sålunda, att med ordet regale därefter ej

skulle ''förstås annat, än att kronan förbehöll sig att privilegiera den,

som hade håg, lust och förmögenhet att idka grufdrift. Uppfinnarens

rätt bestämdes i sammanhang härmed till fjärdedelen af grulvan oc

vid vissa ädlare verk till hälften. Med tiden utsträcktes uppfinnareandelen

i allmänhet till hälften. Någon bestämd rätt för jordägaren att deltaga i

arbetet nämnes ej i 1723 års författning. En konsekvens af densamma var

emellertid, att jordägaren skulle medgifvas att för andra hälften deltaga i

orufdriften. Denna "konsekvens utdrogs af senare författningar och galler

äfven för närvarande. Men därvid kvarstår till följd af regnvatten, att

iordäo-aren ej får förbjuda andra bearbeta mineralfyndigheter samt maste

själf uppträda som uppfinnare och iakttaga därför stadgade förmer för att

vinna rättighet att bryta mineralier å egen mark.

Af den förestående framställningen framgår således, att hos de

anglosachsiska, latinska och germaniska folken statsmaktens äganderätt

till mineralierna varit ursprungligen en i det stora hela sj älf skrit ven

och erkänd sak. Med tiden har emellertid förhållandena utvecklat sig

så, att inom England mäktiga jordmagnater nsurperade denna rätt från

kronan till förmån för jordägaren, hvilken nya rättsordning ännu bibehållit

si"- inom den alltid mycket konservativa anglosachsiska rätten.

Bland de latinska folken och deras efterliknare har däremot statsmakten,

segerrikt, afvisande de enskilda jordägarnes äfven här framkomna anspråk,

ännu in i våra dagar bibehållit sin suveränitet öfver malmfyndigheterna.

Den germaniska rätten slutligen har gått den vägen, att staten utan att

uppöfva regnvatten tillsvidare disponorat densamma på det sättet, att

hvem som helst, som upptäckte en mineralfyndighet, privilegierats att tor

egen räkning bearbeta densamma med eller utan tillåtelse for jordägaren

att till någon del få deltaga i arbetet.

Häraf följer således att regnvatten till grufvor fortfarande uggei

till grund för den svenska gruflagstiftningen. Ett utbyte af inmutning

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

17

mot koncessionssystemet innebar således ur privaträttslig synpunkt ingen

fullständig nyhet utan blott en förändring i det sått, hvarpå staten använder

sin regal rätt.

Det bör då möta så mycket mindre betänkligheter för en dylik

förändring, om ett verkligt behof däraf verkligen förefinnes. Så är ock

förhållandet. Man har på senare tider haft tillräckligt nedslående erfarenheter

af den nuvarande lagstiftningens äfventyrliga verkningar.

Äfven de, som ej vilja gifva något erkännande åt synpunkten, att värdeutbytet

af mineralierna bör i möjligaste mån komma nationen i sin helhet

till godo, måste dock medgifva, att det äfven här finnes statsintressen

att bevaka, hvilka aldrig komma till sin rätt genom den fria

inmutningen. Insikten härom vaknar mer och mer.

Våra erfarenheter ha också redan ledt till vissa inskränkningar i

inmutningsrätten. Sålunda blef genom 1886 års lag om eftersökande

och bearbetande af stenkolsfyndigheter, koncessionssystemet tillämpadt

på dessa.

En annan sådan tidsföreteelse är det provisoriska upphäfvandet

sedan år 1902 af inmutningsrätt för annan än kronans räkning å kronojord,

som ej innehafves under ständig besittningsrätt eller är anslagen

till boställe. Från 1907 har enahanda förbud utfärdats för Västerbottens

och Jämtlands län.

Ett lika tydligt språk, i hvilken riktning erfarenheten lärt oss, att

gruflagstiftningen nu bör gå, talar den uppgörelse, som på statsmaktens

initiativ åren 1907 och 1908 ägt rum i fråga om statens delägarskap i

och lösningsrätt till järnmalmsförekomsterna i Kiruna och Gellivare samt

Svappavaara.

Det förtjänar också omnämnas, att inom de två nordligaste länen

på senare tider med Riksdagens tillåtelse skett åtskilliga upplåtelser å

kronojord för bearbetande af icke inmutbara bergsprodukter med tillämpning

af koncessionssystemet.

En ohållbar konsekvens af inmutningsrättens bibehållande är särskildt

att anteckna.

Sakkunnige intyga att en relativt obetydlig del af landet och i

synnerhet af Norrland ännu varit föremål för detaljerade undersökningar

om mineralförekomster. Det är därför ett förhastadt påstående, som

ofta på lösa antaganden framkastas, att icke mycket vidare vore att

upptäcka. Professorn vid tekniska högskolan W. Petersson erinrar i detta

afseende i ett utlåtande, hurusom den ifriga malmundersökning, som föranleddes

af järnvägsbyggandet Gellivare—Ofoten, resulterade till upptäckandet

inom Jukkasjärvi och Gellivare socknar af en mängd malmfyndig
Bih.

till Riksd. Prof. 1909. 4 Satnl. 2 Afd. 5 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

heter inom områden, där förut inga eller endast enstaka fynd voro kända,

såsom Tuollavaara, Ekströmsberg, Mertainen, Leveäniemi m. fl. Oaktadt

denna systematiska undersökning upptäckas där fortfarande nya fyndigheter.

Man säger nu, att inmutningsrätten är nödvändig för upptäckandet

af nya fyndigheter. Under antagande att ett sådant upptäckande är särdeles

nödvändigt äfven för närvarande, hvarom olika meningar göra sig

gällande, bör detta lika väl kunna ske med koncessionssystemet såsom

erfarenheten ju ock visat. De upptäckter, som göras af grufarbetare och

andra ensamma letare samt af dessa sedan mot en ringa ersättning öfverlåtas

åt andra, som hafva tillfälle att närmare undersöka saken, kunna

och pläga också med koncessionssystemet särskildt honoreras och detta

ofta på ett rättvisare sätt än under köpslående med förste spekulant, som

anmäler sig. En verklig malmundersökning åter af en trakt kräfver en

välutrustad och dyrbar vetenskaplig expedition. Dylika expeditioner bekostas

för närvarande af enskilda kapitalister. Skulle åter dessa, ifall

deras vinst genom koncessionssystemet i någon mån begränsades, upphöra

därmed, hvilket dock icke behöfver blifva händelsen, ligger det i

hvarje fall nära till hands, att staten själf utrustar dylika vetenskapliga

expeditioner.

Medel för en början till en dylik expedition beviljades också vid

1907 års riksdag i syfte att åstadkomma utredning rörande inalmförekomster

och tekniskt användbara bergarter kring den ifrågasatta inlandsbanan.

Detta beslut föranleddes af ett vid riksdagen framställdt ännu

vidsträcktare yrkande om en undersökning i hela riket af mängden förefintliga

nyttiga mineralier. Uti ett i detta ärende infordradt yttrande betonade

chefen för geologiska undersökningen vikten af sådana undersökningar

genom statens försorg.

Det ligger i öppen dag och medgifves äfven af sakkunniga, att

dylika undersökningar å statsverkets sida icke rimligen låta sig förenas

med tillvaron af inmutningsrätten, med hvars tillhjälp enskilde kunna obehindradt

passa på att tillgodogöra sig frukterna af statens utredning. Ur

denna synpunkt kan den beslutade statsundersökningen kring inlandsbanan

knappast betecknas annat än som ett obetänksamt företag. Lika orimligt

skulle det varit, om Riksdagen bifallit en år 1907 väckt motion att med

statsmedel direkt understödja enskilda för upptäckande af malmfyndigheter

för dessas egen räkning.

Af det anförda framgår, såvidt vi förstå, att tiden nu är inne i

vårt land att indraga inmutningsrätten och återgå till ett mera kontrolleradt

förfogande öfver mineralrikedomarna. Därmed är icke sagdt, att

ej inmutningsrätten fyllt sitt värf under vissa perioder. Men hvarje rätts
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o f).

19

institut är underkastadt förvandlingens lag. Nya tider och nya förhållanden

hafva sina särskilda kraf. Bergsbrukets redan nådda utveckling,

tidens rastlösa sträfvan att med oanade hjälpmedel skapa enskilda monopol

och framkalla rofbrytning, våra egna erfarenheter i dylika afseenden, allt

detta bör ha uppdagat, att staten bort redan för länge sedan inslagit på

andra vägar i begagnandet af sin regalrätt till mineralierna. Likaväl som

man i Preussen funnit tiden vara inne att genom en återgång till koncessionssystemet

skydda landets förnämsta mineraltillgångar, kol och salt,

mot den enskilda spekulationen, likaväl bör det gamla järnbärarlandet bereda

sig ett motsvarande skydd för sina återstående främsta malmtillgångar.

Härmed är icke sagdt annat än att man i alla fall både kan och bör tillgodose

såväl uppfinnarens och jordägarens skäliga anspråk som industriens

kraf att erhålla tillräckligt med malm utan byråkratiska hinder och omgångar.

På hufvudsakligen ofvanstående skäl väcktes år 1908 motion om ny gruflagstiftning

i syfte, att inmutningsrätten skulle upphäfvas samt nya fyndigheter

af nu inmutbara mineralier i stället bearbetas af staten eller ock

af enskilde efter erhållen statskoncession. Förslaget afslogs af Riksdagen,

i Andra Kammaren dock efter omröstning med 116 röster mot 95, hvilka

senare afgåfvos för en reservation inom lagutskottet i motionens syfte.

Det är nu så mycket mera anledning att återupptaga denna sak, som en

proposition väntas till denna Riksdag med definitivt förslag i anledning

af inmutningsrättens suspendering å kronojord i de nordligaste länen.

På grund af hvad sålunda anförts, hem ställes,

att Riksdagen ville:

A) hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad mån och under

hvilka villkor genom lag bör stadgas koncession för förvärf och utnyttjande

af grufvor, samt framläggande snarast möjligt af det lagförslag, hvartill

detta öfvervägande kan föranleda;

B) i afvaktan på nämnda lagstiftning för sin del antaga provisoriskt

en lag om att Konungens tillstånd i vissa fall erfordras i angifna afseenden.»

Såsom ett af skälen till motionens framläggande har angifvits, att

en proposition väntades med definitivt förslag i anledning af inmutningsrättens

suspendering å kronojord i de nordligaste länen. Vid sådant förhållande

finner utskottet lämpligt att för ytterligare belysning af frågan

hänvisa dels till den historik, som återfinnes å sid. 10—12 uti den afsedda

propositionen n:o 119, och dels till hvad vederbörande departementschef

å sid. 22—26 anfört rörande gällande gruflagstiftnings grundprincip

samt skälen för och emot inmutningsrättens upphäfvande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

Utskottet delar den af departementschefen uttalade mening, att en

ändring i lagstiftningen, hvarigenom staten tillerkändes äganderätt till

mineralierna ä privat jord samt rätt att för egen räkning förfoga öfver

desamma, otvifvelaktigt skulle innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående

jordäganderätten. Någon lagstiftning i sådant syfte kan utskottet

sålunda ej förorda.

Hvad åter angår frågan, huruvida ej möjligen från andra synpunkter

voi*e lämpligt, att inmutningsrätten å enskild jord upphäfdes och, utan

att staten trädde i den enskilde jordägarens ställe, ersattes med annat

system, exempelvis ett koncessionsförfarande, så tilltror sig ej utskottet

att därutinnan göra något bestämdt uttalande. Emellertid vill det synas

utskottet lämpligast, att, då uppfattningen om inmutnings- eller koncessionssystemets

inbördes företräde med afseende å enskild jord är ganska

växlande, frågan om ändring i nu bestående förhållanden på detta lagstiftningsområde

får anstå i afvaktan på verkningarna af det föreslagna

upphäfvandet af inmutningsrätten med afseende å den odisponerade

kronoj orden.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Lindhagens med fleres ifrågavarande

motion, i hvad den afser grufvor, ej må af Riksdagen

bifallas.

VI.

HerrMagnu- Herr Magnusons motion, n:o 74, som har följande lydelse:

sons motion. »Vid föredragning i statsrådet af de i Kungl. Maj:ts propositioner

n:ris 119 och 121 intagna förslag till lagar och bestämmelser anförde chefen

för justitiedepartementet följande:

''Sedan år 1902 har frågan om lämpligheten af ett upphäfvande af inmutningsrätten

å viss kronojord varit föremål för behandling af statsmakterna.

I afbidan på definitivt beslut i frågan har alltifrån nämnda år varit stadgadt,

att inom Norrbottens ''län inmutning endast för kronans räkning må ske å

kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe

anslagen. Denna provisoriska lagstiftning utsträcktes år 1907 att

afse äfven Jämtlands och Västerbottens län, i det att genom lag den 19

april 1907 bestämdes, att inom nämnda tre län inmutning endast för

kronans räkning finge under tiden intill den 15 maj 1908 ske å dylik

kronojord. Enligt lag den 8 maj 1908 skall hvad sålunda stadgats fortfarande

gälla intill den 15 maj 1909.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

21

Tiden torde nu vara inne att söka upptaga frågan till slutlig lösning;

och llr det i sådant ändamål jag nu anmäler detta ärende. Jag anser

mig då till en början böra erinra i korthet om de bestämmelser, som

enligt den äldre gruflagstiftningen gällt med afseende å tillgodogörandet

af mineralfyndigheter å kronojord.’

Efter att sedermera hafva historiskt belyst, huru vår n. v. gruflagstiftning

tillkommit och de grundsatser, hvarpå densamma är bygd;

efter att vidare hafva redogjort för de båda förslag af åren 1907 och 1908,

som dels af sakkunniga dels med biträde af sakkunniga utarbetats i syfte ''

att, om inmutningsrätten upphäfdes beträffande viss kronojord, i stället

ersätta densamma med andra bestämmelser, yttrar departementschefen bland

annat följande:

’Jag torde redan här böra nämna, att enligt min öfvertygelse ett

ordnande af förhållandena med afseende å mineralfyndigheter å kronojord

nu bör företagas i väsentlig öfverensstämmelse med 1808 års förslag. De

mot förslaget framställda anmärkningarna hafva synts mig ej böra föranleda

annat än någon mindre omarbetning däraf utan rubbning af förslagets

principer, hvilken omarbetning jag ock låtit inom justitiedepartementet

verkställa.’

Vidare anföres angående samma 1908 års förslag:

’Jag lärer dock först hafva att yttra mig om detta förslags yttre

uppställning. Det har affattats i två formellt skilda delar, af hvilka den

ena utgöres af ett lagförslag rörande sådana ändringar i grufvestadgan,

som af inmutningsrättens upphäfvande i förut af mig angifven omfattning

betingas, och den andra innefattar de bestämmelser angående undersökning

och tillgodogörande af mineralfyndigheter å viss kronojord, hvilka skulle

träda i stället för grufvestadgans föreskrifter. Vid den visserligen ej betydande

omarbetning af förslaget, som med anledning af inkomna anmärkningar

ägt rum, har denna tudelning bibehållits.

Uppenbart är nämligen, att den af mig förordade inskränkning i

rätten till inmutning å kronojord icke kan genomföras i annan ordning

än den, som oför ändring af allmän civillag är i § 87 regeringsformen

föreskrifven. A andra sidan torde med hänsyn till den form, som för de

blifvande upplåtelserna funnits lämplig, reglerna om dessa ej böra erhålla

civillags natur, utan synes det, då, på sätt jag förut yttrat, kronan efter

inmutningsrättens bortfallande är såsom jordägare berättigad att fritt förfoga

öfver fyndigheterna å sin mark, böra jämlikt 77 § regeringsformen

tillkomma Riksdagen ensam att bestämma om grunderna för förvaltningen

af dessa fyndigheter.’

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

Förenämnda förslag till lagar och till bestämmelser om grufdrift å

kronojord hafva med hänsyn till frågans natur från lagutskottet blifvit

öfverlämnade till behandling af sammansatt stats- och lagutskott.

Hvad jag nu emellertid befarar är, att det sammansatta utskottet på

grund af de mot Riksdagens slut allt mera hopade göromålen icke tilltror

sig att ingå i en fullständig och uttömmande pröfning af de särskildt för vår

bergshandtering så viktiga bestämmelserna angående undersökning och

tillgodogörande af mineralfyndigheter å viss kronojord, hvilka skulle träda

i stället för grufvestadgans föreskrifter, men ändock kanske af rent formella

skäl och för att ej frigifva inmutningsrätten i Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län, antar de i Kungl. Maj:ts proposition n:o 119

föreslagna förändringarne i grufvestadgan. Härigenom skulle på grund af

den nya lydelsen af grufvestadgans § 3 inmutningsrätten blifva upphäfd öfver

hela riket för all odisponerad kronojord utan att något annat sattes i stället.

Fn sådan utgång af frågan synes mig dock vara mycket att beklaga

och knappast lärer man kunna tro, att något sådant kan hafva af Kungl.

Maj:t åsyftats; utan meningen får väl ändock antagas hafva varit, att de

föreslagna ändringarne i grufvestadgan och särskildt" af dess § 3 endast

äro tillkomna på grund af och stå i ett följdriktigt samband med det nya

koncessionsförfarandet, som Kungl. Maj:t i sin proposition N:o 121 föreslagit

beträffande tillgodogörandet af vissa mineralfyndigheter å odisponerad

kronojord. Hellre då synes mig nu gällande provisoriska förbud mot inmutning

å kronojord i Norrland böra få fortfara att gälla till dess andra

bestämmelser träda i stället och icke de gamla bergslagerna i mellersta

Sverige utan moget bepröfvande påtvingas en lag, som inskränker en rätt,

hvilken till obestridlig fromma för svensk järnhandtering där bestått sedan

århundraden.

Med anledning häraf och på grund af det anförda får jag därför

vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte besluta:

l:o) att antaga Kungl. Maj:ts proposition n:o 119 endast under förutsättning,

att Kungl. Maj:ts proposition n:o 121 med förslag till bestämmelser

angående undersökning och tillgodogörande af mineralfyndigheter å

viss kronojord varder i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts

förslag antaget; och

2:o) att Riksdagen i förbidan, att Kungl. Maj:t till kommande Riksdag

helst i samband med en allmän revision af grufvestadgan inkommer

med förnyad proposition i frågan, för sin del nu antager följande lag

angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907 om inskränkning

i inmutningsrätten är stadgadt:

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

Härigenom förordnas, att hvad i lagen den 19 april 1907 om inskränkning

i inmutningsrätten är stadgadt, skall fortfarande gälla intill den 15

maj 1910.»

Förevarande motion har till utskottet inkommit, sedan beslut redan

fattats beträffande de under föregående punkter af detta utlåtande behandlade

ärenden.

Med hänvisning till hvad under punkterna I och II anförts får utskottet

hemställa,

att herr Magnusons ifrågavarande motion må anses

besvarad genom utskottets hemställan under punkterna

I och II i detta utlåtande.

Stockholm den 26 april 1909.

På det sammansatta utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservationer:

Beträffande punkterna I och II af herr Magnuson, som anfört:

»Utskottet har enkelt nog löst den länge sväfvande frågan om inmutningsrättens

upphäfvande å odisponerad kronojord samt dess ersättande

i så fall med något annat system för befintliga mineralfyndigheters tillgodogörande

genom att hemställa om afslag på de af Kungl. Maj:t föreslagna

nya koncessionsbestämmelserna men om bifall till de ovedersägligen

af sagda bestämmelser föranledda förändringar i gällande grufvestadga.

Jag har icke kunnat biträda ett sådant tillvägagående, utan anser att,

om utskottet på anförda skäl icke velat ingå i någon närmare granskning

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

af de föreslagna bestämmelserna och därför afstyrker bifall till desamma,

så hade utskottet följdriktigast äfven bort hemställa, hvilket jag därför

finner mig föranlåten yrka, att de under I a) och b) omnämnda lagförslag

icke heller må af Riksdagen antagas.

I öfverensstämmelse med Riksdagens föregående uppfattning torde

likväl häraf följa, att den provisoriska lagen af den 19 april 1907 angående

inmutningsförbud å odisponerad kronojord i Norrbottens, Västerbottens och

Jämtlands län bör fortfara att gälla ännu ett år eller till den 15 maj 1910, hvarom

jag äfven af formella skäl och under förutsättning, att denna min reservation

vinner tillslutning, ansett mig böra väcka särskild motion.»

Beträffande punkt II af herr Lindhagen, som i fråga om motiveringen

anfört:

»Då utskottet af anförda skäl ej funnit sig nu böra ingå i någon

närmare granskning af förslagets bestämmelser, synes mig utskottet bort

afhålla sig från granskning jämväl af förslagets bestämmelse, att den

ifrågasatta royaltyn skall beräknas efter bruttoafkastningen, helst genom

utskottets hemställan äfven lämnats oafgjordt, huruvida själfva det system,

som af Kung!. Maj:t föreslagits, är att förorda eller icke. Utskottets förmenande,

att ''rättvisa och billighet’ skulle påfordra att beräkna royalty efter

nettoafkastningen trots metodens alla svårigheter i tillämpningen, borde

följdriktigt leda till att kronoarrendatorer och hvarför icke äfven bolagsarrendatorer

få betala sina arrenden för upplåtna jordbruksdomäner också

efter nettoafkastningen. Må man se till, att utskottets anvisning ej leder till att

man på omvägar kommer tillbaka till det gamla inmutningssysteinet, som

beröfvade staten i allt väsentligt andel i mineralrikedomarna.»

Beträffande punkt IV af herrar Wijk och Odqvist.

Beträffande punkt V af herr Lindhagen, som anfört:

»Det är ganska svårt att förstå kausalsammanhanget mellan andra och

tredje styckena i utskottets motivering (sid. 20). I det senaste stycket, som närmast

sysselsätter sig med motionen, göres emellertid ej någon annan erinran

mot densamma än att utskottet ej kunnat bilda sig någon mening om

lämpligheten att utbyta ininutningsrätten å enskild jord mot något annat

system, exempelvis ett koncessionsförfarande, och att frågan därom lämpligen

borde få anstå i afvaktan på verkningarna af det föreslagna upphäfvandet

af ininutningsrätten på kronojord. Verkningarna af ett dylikt

afvaktande kunna emellertid ej blifva andra än att, när den af utskottet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.

25

afvaktade tidpunkten någon gång i framtiden anses vara inne, återstår

ingenting eller i lyckligaste fall betydligt mindre malmfyndigheter att

lagstifta för.

Gent emot utskottet åberopas den historik och framställning i öfrigt,

som gifvits i motionen, samt jämväl hvad af justitierådet Marks von Wttrtemberg

anförts för inmutningsrättens upphäfvande å enskild jord (se propositionen

sid. 63—65). Jämväl erinras att vid en liknande motions behandling

år 1908 biträddes den af fyra reservanter i lagutskottet och vid omröstning

inom andra kammaren af 95 ledamöter mot 116, som då voro för

afslag.

Då enligt utskottets förslag lämnats såsom en oafgjord fråga, hvilket

system bör ersätta inmutningsrätten, antingen ett rent koncessionssystem

eller ett blandadt system, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, och då i sakens

nuvarande läge ej torde löna sig att göra yrkande om den i motionen

ifrågasatta provisoriska lagstiftningen, hemställes nu endast,

att Riksdagen i anledning af herr Lindhagens med

fleres ifrågavarande motion, såvidt den afser grufvor,

ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,

huruvida och under hvilka villkor inmutningsrätten bör,

på sätt redan ägt rum i fråga om stenkolsfyndigheter,

äfven beträffande andra mineralier upphäfvas och ersättas

med ett annat system för deras tillgodogörande,

och detta icke blott, såsom af Kungl. Maj:t vid denna

riksdag föreslagits, på kronojord, utan jämväl på enskild

jord.»

Det skulle antecknas, att herr Falilén ej deltagit i slutliga behandlingen

af dessa ärenden inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1009. 4 Sami. 2 Afd. 5 Käft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.