Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5
1909-04-26 · 25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SLU 1909:5, Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5
Dokumentets text
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
1
N:o 5.
Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1909, kl. 2 e. m.
Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 5 i anledning
af dels Kungl. Maj:ts proposition n:o 119 med förslag
till lagar om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
grufvestadgan m. m., dels de i sammanhang därmed
afgifna propositionerna nås 120, 121 och 122, dels
herr Lindblads inom Första Kammaren väckta motioner
nås 68 och 69, dels herr Lindhagens m. fl:s inom
Andra Kammaren väckta motion, n.o 112, i hvad densamma
afser grufvor, dels ock herr Magnusons inom
Första Kammaren väckta motion n:o 14.
Utskottet har funnit ifrågavarande till dess förberedande handläggning
hänskjutna framställningar vara af beskaffenhet att böra i ett och
samma utlåtande behandlas. De särskilda förslagen komma att af utskottet
företagas till behandling i följande ordning:
I.
Kungl. Maj:ts i propositionen n:o 119 intagna förslag till lagar Ändringar i
a) om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan ^gan^samt''
samt b) angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907 förlängning
om inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt. Hiska^får''
Med ifrågavarande lagförslag afses upphäfvande af rätten till in- budet mot
mutning beträffande all kronojord, som ej innehafves under ständig be- inmätning.
Bill. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 5 Höft. (N:o 5.)
1
2
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
sittningsrätt eller är anslagen till boställe, äfvensom att intill tidpunkten
för denna lagbestämmelses ikraftträdande utsträcka det provisoriska förbud,
som för närvarande gäller mot inmutning inom vissa län å kronojord
af nämnda slag.
Uti det propositionen bilagda protokoll öfver justitiedepartementsärenden
för den 4 december 1908 har bland annat erinrats därom:
att genom 1855 års grufvestadga fastslagits, att den kronan dessförinnan
i likhet med hvarje annan jordägare tillkommande rätt till andel
i nyupptäckta fyndigheter å kronan tillhörande jord skulle beträffande
odisponerad kronojord tillkomma inmutaren;
att denna bestämmelse, som jämväl förefanns i 1884 års grufvestadga,
upphäfdes genom lagen den 20 oktober 1899, enligt hvilken jordägareandelen
å dylik kronojord tillkomme kronan, som enligt kungörelse
af samma dag utbjöd denna andel på arrende åt enskilda för en tid af i
regel 20 år;
att inmutningsrätten, som emellertid gällde äfven med afseende å
kronojord, efter det utmålsläggning i vissa fall förbjudits, särskildt inom
Norrbottens län funnits kunna föranleda till en osund spekulation och
andra betänkliga missförhållanden, hvilket åter väckt tanken på inmutningsrättens
upphäfvande eller suspenderande;
att i anledning häraf genom provisorisk lag den 6 juni 1902 inmutningsrätten
å odisponerad kronojord inom Norrbottens län förbehållits
kronan ensam;
att denna provisoriska lagstiftning, som år 1907 utsträckts att afse
äfven Jämtlands och Västerbottens län, vore gällande intill den 15 maj 1909;
att man sedan tiden för den provisoriska lagens antagande kommit
till allt klarare insikt om nödvändigheten för staten att äga visst inflytande
öfver malmbrytningen och malmexporten och om nödvändigheten
att hindra, det värdefullare svenska grufvor falla i utlänningars händer,
med hänsyn hvartill statsmakterna jämväl funnit sig föranlåtna att genom
köp förvärfva åtskilliga af de stora gruffälten i Norrbotten;
att af denna grufpolitik såsom en oafvislig konsekvens syntes följa,
att staten, då så utan förnärmande af annans rätt kunde ske, genom lagstiftningen
bibehölles vid äganderätten till mineralfyndigheterna å kronans
mark;
att, om nyssnämnda intressen ansåges vara af den betydelse, att
staten för deras tillvaratagande borde äfven till höga pris förvärfva sig
grufvor från enskilda, samma intressen än mera betingade ändring i en
lagstiftning, hvarigenom enhvar tillerkändes rätt att medelst inmutning
3
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
afhända kronan den äganderätt till å dess mark befintliga fyndigheter,
som tvifvelsutan principiellt tillkomme kronan såsom jordägare;
alt såsom eu ytterligare fördel af statens bibehållande vid äganderätten
till ifrågavarande fyndigheter också torde böra räknas, att kronan
därigenom säkerligen skulle vinna större direkta inkomster än hvad den
nu vore i tillfälle att draga af den rätt till jordägareandel, som enligt
nuvarande lagstiftning tillkomme kronan, och att sålunda afkastningen af
dessa fyndigheter i större utsträckning komme alla statsborgare till godo;
samt att, enär det provisoriska förbudet mot inmutning inom vissa
län å kronojord af ifrågavarande slag icke gällde längre ån till den 15
maj 1909, men lag om sådan ändring i grufvestadgan, att inmutning
definitivt förbjödes å all dylik jord, icke torde kunna träda i kraft förrän
vid en senare tidpunkt, det syntes nödigt, att provisoriet förlängdes
till ikraftträdandet af lag, hvarigenom inmutning förbjödes å ifrågavarande
kronojord, dock ej längre än till den 1 oktober 1910.
Kärnpunkten i förslaget till ändringar i grufvestadgan innefattas i
det nya mom. 1 i grufvestadgans 3 § rörande förbud mot inmutning å
oftanämnda slag af ki''onojord. De i öfrigt föreslagna ändringarna i grufvestadgan
innebära allenast konsekvenser af den sålunda ifrågasatta lagändringen.
Då utskottet ej haft något att erinra mot ifrågavarande båda lagförslag,
får utskottet hemställa., att Riksdagen måtte antaga
a)
Lag
-
om ändrad lydelse af I, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan.
Härigenom förordnas, att 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ grufvestadgan
skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig därtill anmäler,
äro de mineralfyndigheter, hvilka innehålla:
l:o) malmerna till följande metaller, nämligen: guld, silfver, platina,
kvicksilver, bly, koppar, järn med undantag af sjö- och myrmalmer,
4
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vismut,
antimon och arsenik;
2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit.
Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad,
må ånyo inmutas, såframt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt, utgör
föremål för inmutning.
3 §•
1 inom. Inmutning må ej ske å annan kronojord än sådan, som
innehafves under ständig besittningsrätt eller är till boställe anslagen.
Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.
o
2 mom. A område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter
från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård,
eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten, utan tillstånd
af såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som
den, hvilken därtill har nyttjanderätt; dock att inom utmål befintliga
byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra hinder för inmutning.
Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,
utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på mindre
afstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal, som är upplåten
för allmän trafik.
3 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område
samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen
försvarad.
Har kronan å jord af den beskaffenhet, att enligt 3 § 1 mom. inmutning
ej därå må ske, upplåtit rätt till undersökning eller tillgodogörande
af mineralfyndighet, som i 1 § sägs, eller apatit eller magnesia
och öfvergår jorden i enskild ägo eller till boställsjord eller upplåtes den
under ständig besittningsrätt, vare inmutning å det område, upplåtelsen
gäller, förbjuden, så länge den upplåtna rätten äger bestånd.
8 §•
Inom det inmutade området eller utmålet äger inmutaren uteslutande
rätt att, med de villkor och inskränkningar, denna stadga innehåller,
Sammansätta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 6.
5
bearbeta och tillgodogöra sig sä vill den inmutade mineralfyndigheten som
äfven andra inmutningsbara mineral.
Förutom de mineral, Indika inmutaren efter hvad nu är sagdt äger
tillgodogöra sig, må öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området
eller utmålet äfven af honom brytas, i den män sådant är erforderligt
för grufarbelets ändamålsenliga drifvande, och äge inmutaren däraf använda
hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes
må inmutaren ock behålla, såframt det icke af jordägaren mot
erläggande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhämtas,
om inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands eller Västernorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio
dagar efter tillsägelse. Jordägarens rätt i detta afseende utöfvas å sådan
kronojord, hvarå inmutning må ske, af kronoåbon eller boställsinnehafvaren.
Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom nu är sagdt,
gånge med bestämmandet däraf såsom i 12 § stadgas, dock att, där skiljemän
anlitats, parterna skola stånda hvar sina kostnader och gälda hvardera
halfva kostnaden för skiljemännens sammanträde; och varde tiden för afhämtandet
räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit slutligen bestämdt.
10 §.
1 mom. Har mutsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter 1 §
ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för sådan
grufva förbjudet.
Lag samma vare, där inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna
i 3 § 1 och 2 mom., blifvit förlagd å område, där inmutning enligt nämnda
lagrum ej är tillåten.
Klander mot mutsedel på grund af förhållande, hvarom nu är sagdt,
så ock påstående att inmutningsrätt blifvit förverkad genom underlåtet
fullgörande af föreskrifterna i 13 § l mom. eller 14 § 1 punkten skall,
för att vara gällande, anmälas sist vid utmålsförrättningen; ägande dock
den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han vill, få all
verkan af mutsedeln upphäfd genom klagan hos bergsöfverstyrelsen, om
den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning enligt 1 §,
men eljest efter stämning hos domaren.
Har inmutare eller grufägare vetskap om att grufva olagligen tillkommit
eller att inmutningsrätten förverkats, och verkställer han ändå
arbete vid sådan grufva, ansvare såsom för åverkan, om åtal därå i laga
tid anställes.
6
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
2 mom. År mutsedel meddelad för inmutning å nyo af sådan
äldre grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke,
skyldig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt förlustig;
och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar, icke
gälla där det grundas på försummelse eller annat förhållande, som ägt
rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets instämmande.
17 §•
o
A sådan kronojord, hvarå inmutning må ske, skall kronoåbon
eller boställsinnehafvaren njuta den jordägaren enligt 16 § tillkommande
rätt till godo; ägande han ock, om han begagnar jordägareandelen, att
samma andel sedermera behålla såsom sin enskilda tillhörighet.
22 §.
1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och däri uppgifvas
till namn och hemvist den eller de jordägare, på hvilkas mark utmålet
kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort
ske kan och tjänlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på
stället företaga.
2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufägaren;
och vare sökanden pliktig att, där bergmästaren det fordrar, denna
kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid försittes, att
ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet sedermera
erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.
44 §.
Önskar grufägare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt
42 § kan medgifva, söke då förlängning därå hos bergsöfverstyrelsen, som,
då särskilda omständigheter därtill föranleda samt jordägaren eller å sådan
kronojord, hvarå inmutning må ske, kronoåbon eller boställsinnehafvaren
till ansökningen lämnat bifall, äger att förlänga hviloståndstiden
under ytterligare högst fyra arbetsår.
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
7
65 §.
Underlåter delägare att betala tillskott, som blifvit å stamma beslutadt
eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,
sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen
blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar
efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve han till öfriga
delägare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter.
Har delägare efter ty nu är sagdt förverkat sin lott i grufva, njute
han ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägenheter och
annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande fri.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1909. Beträffande grufva,
hvartill rättighet därförinnan är vunnen, skall gälla hvad dittills varit
stadgadt.
och b)
Lag
angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den i9 april 1907 om inskränkning
i inmutningsrätten är stadgadt.
Härigenom förordnas, att hvad i lagen den 19 april 1907 om
inskränkning i inmutningsrätten är stadgadt skall fortfarande gälla, till
dess lag, hvarigenom inmutning förbjudes å all kronojord, som ej innehafves
under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, träder
i kraft, dock ej längre än till den 1 oktober 1910.
Bestämmel
II.
ser ang. un
dersökning
.
. och tillgoao
kungl.
Maj:ts i proposition n:o 121 framlagda förslag till bestäm- görande af
melser angående undersökning och tillgodogörande af mineralfyndighet å Vighet Vå''
viss kronojord. kronojord.
8 Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
Detta förslag, hvilket återfinnes å sid. 2—18 i sagda proposition,
är byggdt på den förutsättning, att, sedan inmutningsrätten å viss kronojord
blifvit upphäfd, kronan skall äga öfver fyndigheter på sådan jord,
till hvilka ingen förut förvärfvat rätt, fritt förfoga liksom öfver annan
kronans fasta egendom.
Angående förslaget, för hvilket närmare redogöres å sid. 30—35 i
propositionen n:o 119, torde här i största korthet böra meddelas:
att den ledande synpunkten vid förslagets uppgörande varit, att med
afseende å tillgodogörandet af mineralfyndigheter å ifrågavarande kronojord
de för inmutning gällande regler borde tjäna till förebild så långt
med bevarandet af kronans äganderätt till fyndigheterna vore förenligt;
att möjlighet skulle beredas enhvar svensk medborgare att utan
större omgång eller kostnad vinna rätt att bedrifva undersökningsarbete
och, om han vid undersökning funnit fyndighet vara arbetsvärd, få en viss
rätt att på bestämda villkor erhålla tillstånd till densammas tillgodogörande,
hvilket tillstånd skulle gifvas utan inskränkning i tiden men med
rätt för staten att efter viss tid inlösa grufanläggningen;
att tillståndet till undersökning (skärpning) i regel skulle meddelas
af bergmästaren, hvaremot rätten att tillgodogöra sig fyndighet (grufdriftstillstånd)
skulle meddelas af Konungen;
att för upplåtelsen skulle erläggas dels eu årlig jordskyld och dels
en afgäld (royalty), bestämd till viss procent af bruttoafkastningen;
att den kronan åliggande ersättningsskyldighet vid eventuell inlösen
blifvit i förslaget närmare bestämd;
samt att åt Konungen lämnats befogenhet att vid grufdriftstillstånds
meddelande föreskrifva, det järnmalm, som ur den upplåtna fyndigheten
vunnes, icke, eller allenast i viss omfattning, finge såsom råvara exporteras
ur landet.
Nu är emellertid att märka, hurusom i förslagets 2 § förekommer en
bestämmelse därom att skärpningstillstånd ej må meddelas å område, som
förklarats skola utgöra statsgrufvefält. Därom yttrar föredragande departementschefen
i statsrådsprotokollet för den 4 december 1908 följande:
»Kronan är för närvarande på grund af köp ägare af åtskilliga efter
inmutning upptagna grufvor å kronojord och är i andra sådana intresserad.
Det lärer icke vara förenligt med kronans intressen, att enskilde äga å
den till dessa grufvor hörande jord och närmast däromkring befintlig mark
skaffa sig den rätt till grufdrift, som eljest skall, enligt förslaget, kunna
genom skärpning vinnas. Förslaget förutsätter därför, att områden, hvilka
sålunda eller af annan anledning finnas böra fredas från intrång, skola i
Sammansatta Stats- (och Lar/-) Utskottets Utlåtande N:o !). 9
särskild ordning förklaras för statsgrufvefält, och upptager bestämmelse
om, att å dylikt grufvefält skärpning ej må äga ruin.»
Enligt de upplysningar, som meddelats utskottet, årnar regeringen
för Riksdagen framlägga förslag angående de områden, Indika böra såsom
statsgrufvefält förklaras, men då tillbörlig utredning därutinnan ej under
närmaste tiden karl åstadkommas, är ett förslag i detta hänseende ej att
emotse förrän vid nästa års riksdag.
Vid sådant förhållande kan utskottet ej finna lämpligt att redan nu
till antagande förorda några bestämmelser åt den art som i nu föreliggande
förslag omförrnälas. Af denna anledning har utskottet ej heller ingått i
någon närmare granskning åt de föreslagna bestämmelserna.
Vid förslagets genomläsande har emellertid en omständighet tilldragit
sig utskottets uppmärksamhet, nämligen att den royalty, som tillstånd
shafvaren har att erlägga, skall utgå med viss procent af bruttoafkastningen.
Ehuru utan tvifvel hvad högsta domstolen anfört mot royaltyns
baserande på nettoafkastningen är beaktansvärdt, vill det dock synas utskottet,
som om å andra sidan ur rättvisans och billighetens synpunkt
royaltyns bestämmande i förhållande till nämnda afkastning vore riktigast.
Vid sådant förhållande anser utskottet det vara önskvärdt, att Kungl. Maj:t
ville, innan förslaget ånyo förelägges Riksdagen, taga i förnyadt öfvervägande,
huruvida ett system, enligt hvithet royaltyn bestämmes efter
nettoafkastningen, må kunna vara i praktiken genomförbart.
Med erinran härom hemställer utskottet,
att Kungl. Maj:ts proposition _ n:o 121 icke för
närvarande må af Riksdagen bifallas.
in.
Det i propositionen n:o 119 intagna förslaget till lag innefattande
bestämmelser angående grufdrift å viss kronojord, propositionen n:o 120 melser anmed
förslag till lag angående ändrad lydelse af 2 kap. 3 § i lagen om gående graf - nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907. samt propositionen n:o n™jor^
122, innefattande förslag till visst tillägg till de af 1908 års Riksdag an- dringar^
tagna förändrade grunder för förvaltningen af kronans jorbruksdomäner. rättslagen
Dessa förslag sammanhänga i viss mån med de under nästföregående samt^grunmoment
omförmälda bestämmelserna angående undersökning och tillgodo- j^dbruksgörande
af mineralfyndighet å viss kronojord, hvartill kommer, att pro- domänernas
positionen n:o 122 hvilar på den förutsättning, att nyssnämnda bestäm- ^
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 2 Afd. 5 Häft. 2
10
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
meker blifva af Riksdagen antagna. Vid sådant förhållande och då utskottet
ej ansett sig för närvarande kunna förorda merberörda bestämmelsers
antagande, hemställer utskottet,
att de i detta moment omförmälda förslag ej
heller må af Riksdagen antagas.
IV.
Malis motio- Herr Lindblads motioner lydande som följer:
ner.
N:o 68.
»Vid fjorårets riksdag föreslog jag vid behandling af stadgan om
utarrendering af kronodomän, att däri skulle införas samma förbehåll i
kontrakten, som dittills alltid varit sed, att nämligen arrendatorn vore
skyldig afstå delar af arrenderadt område, när så erfordrades för allmänt
behof. Förslaget bekämpades då och gick ej heller igenom: den allmänna
arrendelagen var för ny. Då man emellertid nu synes vara villig till
återtåg från den strängt juridiskt-formalistiska principen, ger mig detta
mod att draga fram ett annat praktiskt kraf, eftersom man nu ändå tvingas
att ändra författningen. I förbigående vill jag blott nämna, att en
kommitté, som varit tillkallad för att föreslå grunder för utarrendering af
landtförsvarets fastigheter, enhälligt kommit till det resultat, att dylika
upplåtelser måste förutsätta rätt att äfven under arrendetiden kunna* vidtaga
ändrad disposition af ett öfningsfält eller annat utarrenderadt område
och således absolut kräfva en dylik'' lagändring, som Kungl. Maj:t nu föreslår.
I fråga om kronans domäner ha vid upprepade riksdagar motioner
väckts om försäljning af lägenheter i större omfattning än som nu sker.
Vid årets riksdag föreligger regeringsproposition till förordning härom.
Jag har med anledning däraf i motion (n:o 58) påpekat vissa önskemål, så
att man ej må binda domänuppskattningarna och i sista hand Kungl. Maj:t vid
alltför stränga detalj före skrifter härutinnan, utan att domänintendenterna
med domänstyrelsens och Kungl. Maj:ts slutliga bestämmande må kunna
Jaga efter omständigheterna». I den kungliga propositionen härom (n:o 41)
visar utredningen, att ett nära nog enstämmigt uttalande gjorts därom,
att man under arrendetiden borde kunna afsöndra lägenheter, så snart nämligen
allvarliga spekulanter framträdde. Att såsom nu blott hvart 20:de
år kunna göra försäljningen från domänerna vore olämpligt; man borde
kunna passa verkliga tillfällen, närhelst de komma. Och äfvenså kunde
11
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
man därmed bättre hafva i sin hand att sälja de aflägsna^ delarna först
och bibehålla de centralare delarna kring den gamla åbyggnaden i det längsta.
En bättre skötsel under tiden skulle helt visst därigenom komma äfven de
föreslagna salulotterna till del. Och arrendatorns berättigade intressen
kunde väl tillvaratagas genom stadgandet om minskadt arrende och skadestånd.
. 1 flertalet fall skulle överenskommelser härutinnan rentaf göra
sig själfva, ty arrendatorn Ange äfven skogsbackarna utnyttjade och inkomstgifvande
och kunde i rätt många fall öka tillgången på jordbruksarbetare
till egen nytta.
I denna ^ riktning hafva uttalat sig Konungens befallningshafvande
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Gottlands,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Örebro län; domänintendenterna i
samma län hafva med ett enda undantag kraftigt betonat samma deras på
verklig erfarenhet grundade mening med understöd jämväl af domänintendenterna
i Skaraborgs, Älfsborgs och Västmanlands län. Uppfattningen
är således tämligen odelad härutinnan inom de hufvudsakligen jordbruksidkande
delarna af landet. Äfven hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Södermanland och Västmanland samt öfverjägmästaren i västra
distriktet af Skaraborgs län uttala samma mening. Vid domänintendenternas
möte i februari 1907 dryftades samma förslag under så godt som
allmänt gillande, och slutligen har domänstyrelsen den 21 oktober 1907
uttalat ett bestämdt tillstyrkande (sid. 41 i Kungl. Maj:ts proposition n:r 41).
I förevarande fråga yttrar jordbruksministern sid. 48, 49:
Härvid framställer sig först frågan, om ej den nuvarande ordningen
för upplåtelserna bör ändras såtillvida, att underhandsupplåtelse blir det
sätt, som så godt som uteslutande kommer till användning. Jag delar i
detta hänseende till alla delar deras mening, som anse, att uti den nuvarande
ordningen, enligt hvilken anbud med all makt skall sökas framkalladt,
så snart beslut om upplåtelsen fattats, ligger ett af de största felen
hos det nuvarande systemet. Det synes mig ock, som om det skulle varit
den lyckligaste lösningen, om, på sätt domänstyrelsen uttalat, det kunde
i arrendekontrakten om kronans jordbruksdomäner intagas förbehåll om
skyldighet för arrendator att, om visst område af arrenderad egendom
under arrendetiden kunde finna användning för ändamål, hvarom nu är
xråga, afstå området mot skälig nedsättning i arrendet. Därigenom skulle
man kunna vinna en samstämmighet mellan kronans och arrendatorns intressen,
som icke i samma utsräckning torde stå att vinna på annat sätt.
Emellertid torde en sådan bestämmelse komma i bestämd strid mot stadgandet
i 2 kapitlet 3 § af den nya nyttjanderättslagen och således icke
kunna ifrågakomma utan en lagändring, om hvilken"det emellertid ännu
12
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
torde vara för tidigt att väcka förslag, helst äfven andra utvägar, om än
icke fullt så effektiva, synas stå till buds.’
Då statsutskottet nu går att behandla Kung]. Maj:ts proposition n:o
41, skall helt visst visa sig, att de af statsrådet anbefallda ''andra utvägar,
om än icke fullt så effektiva,’ blifva i allmänhet mycket svårhandterliga
och med all säkerhet ägnade att medföra, det vissa kronans domäner under
väntetiden före lotternas försäljning somligstädes snart sagdt råka i lägervall
och få afyttras i försämradt skick till underpris. Konsten blir gifvetvis
att tillförsäkra kronodomänerna allt fortfarande god skötsel och samtidigt
möjliggöra styckning och försäljning under hand. Hätta och enda
botemedlet Tr af departementschefen angifvet, i ordet _ lagändring. _ Då
sådan nu föreslås af andra orsaker synes också rätta tillfället vara inne,
när man samtidigt sysslar med ändring af 1896 års domänförfattning.
Jag har svårt att föreställa mig, att undersökning eller tillgodogörande
af mineralfyndighet skall kunna vara ett kraftigare motiv till lagändring
än det vid flerfaldiga riksdagar framkomna yrkandet om tillgodoseende
af egnahemsidén genom ett rationellt styckande af kronodomäner.
Med stöd af det anförda tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen behagade
under gifven förutsättning antaga följande tillägg till Kungl. Maj.-ts
proposition n:o 122:
l:o) att arrendatorn skall vara pliktig ej mindre atR mot skälig nedsättning
i arrendeafgiften samt skadestånd, afstå till fastigheten hörande
område, om det i kontraktet angifvits som egnahemsområde, eller där sådant
påfordras antingen för allmänt ändamål afsedda området, sann
2:o) att där arrendator nödgas afstå från i kontraktet angifvet egnahemsområde
eller för undersökning eller tillgodogörande af mineralfyndighet
annan till fastigheten hörande mark och öfverenskommelse ej
beroende af denne.»
N:o 69.
»Under hänvisning till den motivering, som i en samtidigt af mig
väckt motion, n:o 68, förekommer, får jag äran hemställa,
att Riksdagen behagade för sin del besluta följande tillägg till Kungl.
Maj:ts prop. n:o 120:
Den som — — — utan verkan.
Hvad nu stadgats---afstå jord eller lägenhet eller ock för
undersökning eller tillgodogörande af mineralfyndighet, äfvensom särskilt
område, som i kontraktet förbehållits till upplåtelser af egnahemslägenheter
under arrendetiden.»
13
Sammansatta Stats- (och Lar/-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
Då utskottet hemstållt om utslag såväl å Kungl. Maj:ts proposition
n:o 122, till hvilken herr Lindblads motion n:o 68 hänvisar, som oek å
det i propositionen n:o 120 framlagda förslag till ändrad lydelse åt 2 kap.
3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, beträffande hvilket lagruin
ytterligare ändring påkallats i herr Lindblads motion n:o 69, kan utskottet
ej förorda bifall till ifrågavarande motioner i den form de föreligga.
Den utredning, som lämnats i motionen n:o 68 jämte den däri omförmälda
propositionen rr.o 41, ger emellertid vid handen, att det skulle
vara synnerligen önskvärdt, om underhandsupplåtelser af lägenheter från
utarrenderade kronohemman kunde i ännu större omfattning, än nu är
fallet, komma till stånd, samt att detta mål skulle i viss mån främjas, om
i arrendekontrakten den bestämmelse kunde intagas, att arrendatorn skulle
vara skyldig att under arrendetiden mot skälig nedsättning i arrendeafgiften
samt skadestånd till egnahemslägenheter afstå vissa, särskildt i
utkanten af den arrenderade fastigheten belägna områden.
De bestämmelser af tvingande natur, som nu förekomma i 2 kap.
3 § af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, måste emellertid för
möjliggörande af dylika kontraktsbestämmelser modifieras beträffande kronojord
och torde också kunna affattas i sådan form, att de ej medföra
olägenheter för arrendatorerna.
Med föranledande häraf får utskottet hemställa,
att Riksdagen i anledning af herr Lindblads ifrågavarande
motioner måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande,
huruvida icke till främjande af egnahemsrörelsen
de hinder, som för närvarande möta mot att
under löpande arrendetid från kronoegendomar afsöndra
lägenheter, skulle kunna undanröjas, samt att de förslag,
som af utredningen framgå, måtte föreläggas nästkommande
års Riksdag.
V.
Herr Lindhagens in. flis motion n:o 112, i hvad den afser stadgande Herr Undaf
koncession för förvärf och utnyttjande af grufvor, äfvensom ingressen
till motionen, är af följande lydelse:
»På det utvecklingsstadium, hvari jordfrågan för närvarande befinner
sig hos oss, kan man där urskilja två hufvudspörsmål. Det ena är om
-
14
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
besörjandet af jordbruk och bostäder, det andra socialisering af de naturtillgångar,
vid hvilka ett gemensamt allmänt intresse äro knutna, nämligen
skogar, grufvor, vattenfall, torfmossar äfvensom större fiskevatten. Det
senare af dessa två ämnen är nu så pass genomdiskuteradt, att tiden bör
vara inne att söka få ett mera enhetligt grepp på detsamma. Hvad man
redan af nutiden minst kan begära är att, utan hämmande band på de:
sunda näringslifvet, dels förebygga de skador, som tillskyndas näringarna
och andra allmänna intressen genom ett obundet enskildt monopol till
dylika naturrikedomar, och dels förbehålla framtidens människor utvägar
att på detta fält ordna sig efter sina behof och önskningar. Ett mål
måste visserligen vara att förvandla dessa naturtillgångar till allmän egendom.
I den mån detta ej ännu kan eller bör ske, återstår dock, såsom
många gånger blifvit framhållet, att utöfva någon kontroll genom statskoncession.
Grufvor.
Äfven i tider, då den privata äganderätten till jord som mest uppburits
af lagarna och åskådningssätten, har det framstått såsom en fråga
för sig, om denna äganderätt äfven rättsligen och rätteligen borde inbegripa
mineralier, som gömdes i jorden. Man har häfdat, att staten, icke
jordens innehafvare, vore ägare till desamma.
Den äldre rättsvetenskapen höll före, att denna statens rätt eller det
så kallade bergsregalet uppstått först på tolfte och trettonde århundradet
genom envåldshärskares maktspråk. Den nyaste rättsforskningen åter har
uppdagat, att statens rätt till mineralierna varit lag eller häfd mycket
långt tillbaka i tiderna hos många olika folk, särskild! under inflytande
af phönisisk eller romersk rätt.
Denna rättsuppfattning är naturlig. Den privata äganderätten till
jord skyddas eller angripes allt efter som tillgången på jord öfverstiger
eller understiger den allmänna efterfrågan och behofvet däraf för mänsklig
tillvaro. Då mineralierna hafva stort brukningsvärde, men deras förekomst
är sällsynt, har man ansett det behöflig! och följaktligen äfven
riktigt, att de tillhörde staten, det vill säga alla medborgare.
Nämnda åskådning, som framträdt nästan öfverallt, bar dock under
vissa tider varit grumlad eller till och med bortglömd. Detta antingen i
följd af den enskilda egennyttans ingripande eller på grund af manchesterprincipers
landvinningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Samman salt a Stats- (och Lag-) Utskottets Utlutande N:o Ö. If,
Sålunda tillhörde i Storbritannien mineralierna förr kronan, men
med dess sjunkande makt tillskansade sin; jorddrottarne dem. Följden har
bl“vit> att. enligt nuvarande rätt i England tillhöra endast guld- och
sjlf verfy ndigheter ännu kronan, därför att det icke tinnes några sådana.
Alla öfriga förefintliga mineralier äro inneslutna i jordäganderätten. Denna
senare rättsuppfattning har öfverförts till Förenta staterna.
I frankrike tillhöra mineralfyndigheterna sedan gammalt staten.
Äfven här sökte jorddrottarne och förmådde äfven för någon tid tillvälla
sig eu del af denna rätt, men kronan lyckades, senast på 1400-talet, återtaga
hvad den förlorat. Under franska revolutionstiden anbefallde physiokraterna,
att grufvorna skulle afstås till jordägarne. Denna lära bekämpades
segerrikt af Mirabeau och nationalförsamlingen förklarade dem för
nationalegendom. Detta är i hufvudsak ännu gällande rätt i Frankrike.
Statskoncession erfordras för att få idka grufdrift och staten bestämmer
villkoren. Flvarken jordägaren eller upptäckaren hafva några LaAma företrädesrätter
till grufdriften.
Pa enahanda, grundsatser, som den fransyska rätten, bygger äfven
gruflagstiftningen i Belgien, Holland, Luxemburg, Spanien, Portugal
Grekland, Turkiet och Tunis. er, °
Italien har ej någon enhetlig gruflagstiftning. Den sardiniska grufstadgan
öfverensstämmer med fransk rätt. På ett par orter tillhöra alla
eller vissa mineralier jordägaren. På öfriga ställen äro de sedan romartiden,
skilda från jordegendomen. För ny grufdrift fordras dock öfverallt
statslig koncession. Salt år nationalegendom.
För Tyskland, Österrike och Schweiz gäller, att förfogandet öfver
mineralierna har tillkommit och fortfarande tillkommer staten. Någon
jordägarens rätt eller någon egen rättighet för uppfinnaren finnes icke.
Emellertid har på senare tider särskilt från och med 1850- och 60- talen staten afstatt sin företrädesrätt och tillsvidare medgifvit enhvar
att förvärfva rätt till grufvor på vissa i lagarna fastställda betingelser.
Särskild!; har detta i Preussen mest konsekvent genomförts. Denna rätt
till fri inmutning kallas bergsbrukets friförklaring.
Norsk gruflagstiftning bygger i hufvudsak på den tyska uppfattningen.
Hvilka grundsatser,, som i Sverige må hafva gällt för grufrätten
från äldsta tider, synas icke vara af forskningen uppdagade. Att regalrätten
till grufvor redan under senare tiden af medeltiden varit genomförd,
antages dock såsom gifvet. Tämligen otvetydigt uttalas detta i
1485 års förordning om malmberg. Under Gustaf den I:ste framträdde
regalrätten tydligt; alla malmberg i Sverige lyda till kronan, heter det
16
Sammansätta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande JS.o 5.
i ett kungligt påbud. Under de följande tiderna stödde sig alla författningar
"om bergsbrukets ordnande på uppfattningen af kronan såsom
ägare till mineralierna. Denna regalrätt låg älven till grund för 1600- talets gruflagstiftning. 1 eu författning från den tiden kallas hela
bergsnärin"en för kronans bergverk. Denna regalrätt utöfvades dels sa,
att °kronan dref bergsbruk för egen räkning — år 1639 ägde kronan
exempelvis i Södermanland 8 gravor, 5 hyttor oeh 9 hamrar - och
dels privilegierade personer att idka grufdrift. På 1700-talet började
emellertid äfven här göra sig gällande enahanda strömningar som i
Tyskland till förmån för bergsbrukets frilörklaring. I forordningen den
27 auo-usti 1723 stadgades sålunda, att med ordet regale därefter ej
skulle ''förstås annat, än att kronan förbehöll sig att privilegiera den,
som hade håg, lust och förmögenhet att idka grufdrift. Uppfinnarens
rätt bestämdes i sammanhang härmed till fjärdedelen af grulvan oc
vid vissa ädlare verk till hälften. Med tiden utsträcktes uppfinnareandelen
i allmänhet till hälften. Någon bestämd rätt för jordägaren att deltaga i
arbetet nämnes ej i 1723 års författning. En konsekvens af densamma var
emellertid, att jordägaren skulle medgifvas att för andra hälften deltaga i
orufdriften. Denna "konsekvens utdrogs af senare författningar och galler
äfven för närvarande. Men därvid kvarstår till följd af regnvatten, att
iordäo-aren ej får förbjuda andra bearbeta mineralfyndigheter samt maste
själf uppträda som uppfinnare och iakttaga därför stadgade förmer för att
vinna rättighet att bryta mineralier å egen mark.
Af den förestående framställningen framgår således, att hos de
anglosachsiska, latinska och germaniska folken statsmaktens äganderätt
till mineralierna varit ursprungligen en i det stora hela sj älf skrit ven
och erkänd sak. Med tiden har emellertid förhållandena utvecklat sig
så, att inom England mäktiga jordmagnater nsurperade denna rätt från
kronan till förmån för jordägaren, hvilken nya rättsordning ännu bibehållit
si"- inom den alltid mycket konservativa anglosachsiska rätten.
Bland de latinska folken och deras efterliknare har däremot statsmakten,
segerrikt, afvisande de enskilda jordägarnes äfven här framkomna anspråk,
ännu in i våra dagar bibehållit sin suveränitet öfver malmfyndigheterna.
Den germaniska rätten slutligen har gått den vägen, att staten utan att
uppöfva regnvatten tillsvidare disponorat densamma på det sättet, att
hvem som helst, som upptäckte en mineralfyndighet, privilegierats att tor
egen räkning bearbeta densamma med eller utan tillåtelse for jordägaren
att till någon del få deltaga i arbetet.
Häraf följer således att regnvatten till grufvor fortfarande uggei
till grund för den svenska gruflagstiftningen. Ett utbyte af inmutning
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
17
mot koncessionssystemet innebar således ur privaträttslig synpunkt ingen
fullständig nyhet utan blott en förändring i det sått, hvarpå staten använder
sin regal rätt.
Det bör då möta så mycket mindre betänkligheter för en dylik
förändring, om ett verkligt behof däraf verkligen förefinnes. Så är ock
förhållandet. Man har på senare tider haft tillräckligt nedslående erfarenheter
af den nuvarande lagstiftningens äfventyrliga verkningar.
Äfven de, som ej vilja gifva något erkännande åt synpunkten, att värdeutbytet
af mineralierna bör i möjligaste mån komma nationen i sin helhet
till godo, måste dock medgifva, att det äfven här finnes statsintressen
att bevaka, hvilka aldrig komma till sin rätt genom den fria
inmutningen. Insikten härom vaknar mer och mer.
Våra erfarenheter ha också redan ledt till vissa inskränkningar i
inmutningsrätten. Sålunda blef genom 1886 års lag om eftersökande
och bearbetande af stenkolsfyndigheter, koncessionssystemet tillämpadt
på dessa.
En annan sådan tidsföreteelse är det provisoriska upphäfvandet
sedan år 1902 af inmutningsrätt för annan än kronans räkning å kronojord,
som ej innehafves under ständig besittningsrätt eller är anslagen
till boställe. Från 1907 har enahanda förbud utfärdats för Västerbottens
och Jämtlands län.
Ett lika tydligt språk, i hvilken riktning erfarenheten lärt oss, att
gruflagstiftningen nu bör gå, talar den uppgörelse, som på statsmaktens
initiativ åren 1907 och 1908 ägt rum i fråga om statens delägarskap i
och lösningsrätt till järnmalmsförekomsterna i Kiruna och Gellivare samt
Svappavaara.
Det förtjänar också omnämnas, att inom de två nordligaste länen
på senare tider med Riksdagens tillåtelse skett åtskilliga upplåtelser å
kronojord för bearbetande af icke inmutbara bergsprodukter med tillämpning
af koncessionssystemet.
En ohållbar konsekvens af inmutningsrättens bibehållande är särskildt
att anteckna.
Sakkunnige intyga att en relativt obetydlig del af landet och i
synnerhet af Norrland ännu varit föremål för detaljerade undersökningar
om mineralförekomster. Det är därför ett förhastadt påstående, som
ofta på lösa antaganden framkastas, att icke mycket vidare vore att
upptäcka. Professorn vid tekniska högskolan W. Petersson erinrar i detta
afseende i ett utlåtande, hurusom den ifriga malmundersökning, som föranleddes
af järnvägsbyggandet Gellivare—Ofoten, resulterade till upptäckandet
inom Jukkasjärvi och Gellivare socknar af en mängd malmfyndig
Bih.
till Riksd. Prof. 1909. 4 Satnl. 2 Afd. 5 Häft. 3
18
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
heter inom områden, där förut inga eller endast enstaka fynd voro kända,
såsom Tuollavaara, Ekströmsberg, Mertainen, Leveäniemi m. fl. Oaktadt
denna systematiska undersökning upptäckas där fortfarande nya fyndigheter.
Man säger nu, att inmutningsrätten är nödvändig för upptäckandet
af nya fyndigheter. Under antagande att ett sådant upptäckande är särdeles
nödvändigt äfven för närvarande, hvarom olika meningar göra sig
gällande, bör detta lika väl kunna ske med koncessionssystemet såsom
erfarenheten ju ock visat. De upptäckter, som göras af grufarbetare och
andra ensamma letare samt af dessa sedan mot en ringa ersättning öfverlåtas
åt andra, som hafva tillfälle att närmare undersöka saken, kunna
och pläga också med koncessionssystemet särskildt honoreras och detta
ofta på ett rättvisare sätt än under köpslående med förste spekulant, som
anmäler sig. En verklig malmundersökning åter af en trakt kräfver en
välutrustad och dyrbar vetenskaplig expedition. Dylika expeditioner bekostas
för närvarande af enskilda kapitalister. Skulle åter dessa, ifall
deras vinst genom koncessionssystemet i någon mån begränsades, upphöra
därmed, hvilket dock icke behöfver blifva händelsen, ligger det i
hvarje fall nära till hands, att staten själf utrustar dylika vetenskapliga
expeditioner.
Medel för en början till en dylik expedition beviljades också vid
1907 års riksdag i syfte att åstadkomma utredning rörande inalmförekomster
och tekniskt användbara bergarter kring den ifrågasatta inlandsbanan.
Detta beslut föranleddes af ett vid riksdagen framställdt ännu
vidsträcktare yrkande om en undersökning i hela riket af mängden förefintliga
nyttiga mineralier. Uti ett i detta ärende infordradt yttrande betonade
chefen för geologiska undersökningen vikten af sådana undersökningar
genom statens försorg.
Det ligger i öppen dag och medgifves äfven af sakkunniga, att
dylika undersökningar å statsverkets sida icke rimligen låta sig förenas
med tillvaron af inmutningsrätten, med hvars tillhjälp enskilde kunna obehindradt
passa på att tillgodogöra sig frukterna af statens utredning. Ur
denna synpunkt kan den beslutade statsundersökningen kring inlandsbanan
knappast betecknas annat än som ett obetänksamt företag. Lika orimligt
skulle det varit, om Riksdagen bifallit en år 1907 väckt motion att med
statsmedel direkt understödja enskilda för upptäckande af malmfyndigheter
för dessas egen räkning.
Af det anförda framgår, såvidt vi förstå, att tiden nu är inne i
vårt land att indraga inmutningsrätten och återgå till ett mera kontrolleradt
förfogande öfver mineralrikedomarna. Därmed är icke sagdt, att
ej inmutningsrätten fyllt sitt värf under vissa perioder. Men hvarje rätts
-
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o f).
19
institut är underkastadt förvandlingens lag. Nya tider och nya förhållanden
hafva sina särskilda kraf. Bergsbrukets redan nådda utveckling,
tidens rastlösa sträfvan att med oanade hjälpmedel skapa enskilda monopol
och framkalla rofbrytning, våra egna erfarenheter i dylika afseenden, allt
detta bör ha uppdagat, att staten bort redan för länge sedan inslagit på
andra vägar i begagnandet af sin regalrätt till mineralierna. Likaväl som
man i Preussen funnit tiden vara inne att genom en återgång till koncessionssystemet
skydda landets förnämsta mineraltillgångar, kol och salt,
mot den enskilda spekulationen, likaväl bör det gamla järnbärarlandet bereda
sig ett motsvarande skydd för sina återstående främsta malmtillgångar.
Härmed är icke sagdt annat än att man i alla fall både kan och bör tillgodose
såväl uppfinnarens och jordägarens skäliga anspråk som industriens
kraf att erhålla tillräckligt med malm utan byråkratiska hinder och omgångar.
På hufvudsakligen ofvanstående skäl väcktes år 1908 motion om ny gruflagstiftning
i syfte, att inmutningsrätten skulle upphäfvas samt nya fyndigheter
af nu inmutbara mineralier i stället bearbetas af staten eller ock
af enskilde efter erhållen statskoncession. Förslaget afslogs af Riksdagen,
i Andra Kammaren dock efter omröstning med 116 röster mot 95, hvilka
senare afgåfvos för en reservation inom lagutskottet i motionens syfte.
Det är nu så mycket mera anledning att återupptaga denna sak, som en
proposition väntas till denna Riksdag med definitivt förslag i anledning
af inmutningsrättens suspendering å kronojord i de nordligaste länen.
På grund af hvad sålunda anförts, hem ställes,
att Riksdagen ville:
A) hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande, i hvad mån och under
hvilka villkor genom lag bör stadgas koncession för förvärf och utnyttjande
af grufvor, samt framläggande snarast möjligt af det lagförslag, hvartill
detta öfvervägande kan föranleda;
B) i afvaktan på nämnda lagstiftning för sin del antaga provisoriskt
en lag om att Konungens tillstånd i vissa fall erfordras i angifna afseenden.»
Såsom ett af skälen till motionens framläggande har angifvits, att
en proposition väntades med definitivt förslag i anledning af inmutningsrättens
suspendering å kronojord i de nordligaste länen. Vid sådant förhållande
finner utskottet lämpligt att för ytterligare belysning af frågan
hänvisa dels till den historik, som återfinnes å sid. 10—12 uti den afsedda
propositionen n:o 119, och dels till hvad vederbörande departementschef
å sid. 22—26 anfört rörande gällande gruflagstiftnings grundprincip
samt skälen för och emot inmutningsrättens upphäfvande.
20
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
Utskottet delar den af departementschefen uttalade mening, att en
ändring i lagstiftningen, hvarigenom staten tillerkändes äganderätt till
mineralierna ä privat jord samt rätt att för egen räkning förfoga öfver
desamma, otvifvelaktigt skulle innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående
jordäganderätten. Någon lagstiftning i sådant syfte kan utskottet
sålunda ej förorda.
Hvad åter angår frågan, huruvida ej möjligen från andra synpunkter
voi*e lämpligt, att inmutningsrätten å enskild jord upphäfdes och, utan
att staten trädde i den enskilde jordägarens ställe, ersattes med annat
system, exempelvis ett koncessionsförfarande, så tilltror sig ej utskottet
att därutinnan göra något bestämdt uttalande. Emellertid vill det synas
utskottet lämpligast, att, då uppfattningen om inmutnings- eller koncessionssystemets
inbördes företräde med afseende å enskild jord är ganska
växlande, frågan om ändring i nu bestående förhållanden på detta lagstiftningsområde
får anstå i afvaktan på verkningarna af det föreslagna
upphäfvandet af inmutningsrätten med afseende å den odisponerade
kronoj orden.
Utskottet hemställer alltså,
att herr Lindhagens med fleres ifrågavarande
motion, i hvad den afser grufvor, ej må af Riksdagen
bifallas.
VI.
HerrMagnu- Herr Magnusons motion, n:o 74, som har följande lydelse:
sons motion. »Vid föredragning i statsrådet af de i Kungl. Maj:ts propositioner
n:ris 119 och 121 intagna förslag till lagar och bestämmelser anförde chefen
för justitiedepartementet följande:
''Sedan år 1902 har frågan om lämpligheten af ett upphäfvande af inmutningsrätten
å viss kronojord varit föremål för behandling af statsmakterna.
I afbidan på definitivt beslut i frågan har alltifrån nämnda år varit stadgadt,
att inom Norrbottens ''län inmutning endast för kronans räkning må ske å
kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe
anslagen. Denna provisoriska lagstiftning utsträcktes år 1907 att
afse äfven Jämtlands och Västerbottens län, i det att genom lag den 19
april 1907 bestämdes, att inom nämnda tre län inmutning endast för
kronans räkning finge under tiden intill den 15 maj 1908 ske å dylik
kronojord. Enligt lag den 8 maj 1908 skall hvad sålunda stadgats fortfarande
gälla intill den 15 maj 1909.
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
21
Tiden torde nu vara inne att söka upptaga frågan till slutlig lösning;
och llr det i sådant ändamål jag nu anmäler detta ärende. Jag anser
mig då till en början böra erinra i korthet om de bestämmelser, som
enligt den äldre gruflagstiftningen gällt med afseende å tillgodogörandet
af mineralfyndigheter å kronojord.’
Efter att sedermera hafva historiskt belyst, huru vår n. v. gruflagstiftning
tillkommit och de grundsatser, hvarpå densamma är bygd;
efter att vidare hafva redogjort för de båda förslag af åren 1907 och 1908,
som dels af sakkunniga dels med biträde af sakkunniga utarbetats i syfte ''
att, om inmutningsrätten upphäfdes beträffande viss kronojord, i stället
ersätta densamma med andra bestämmelser, yttrar departementschefen bland
annat följande:
’Jag torde redan här böra nämna, att enligt min öfvertygelse ett
ordnande af förhållandena med afseende å mineralfyndigheter å kronojord
nu bör företagas i väsentlig öfverensstämmelse med 1808 års förslag. De
mot förslaget framställda anmärkningarna hafva synts mig ej böra föranleda
annat än någon mindre omarbetning däraf utan rubbning af förslagets
principer, hvilken omarbetning jag ock låtit inom justitiedepartementet
verkställa.’
Vidare anföres angående samma 1908 års förslag:
’Jag lärer dock först hafva att yttra mig om detta förslags yttre
uppställning. Det har affattats i två formellt skilda delar, af hvilka den
ena utgöres af ett lagförslag rörande sådana ändringar i grufvestadgan,
som af inmutningsrättens upphäfvande i förut af mig angifven omfattning
betingas, och den andra innefattar de bestämmelser angående undersökning
och tillgodogörande af mineralfyndigheter å viss kronojord, hvilka skulle
träda i stället för grufvestadgans föreskrifter. Vid den visserligen ej betydande
omarbetning af förslaget, som med anledning af inkomna anmärkningar
ägt rum, har denna tudelning bibehållits.
Uppenbart är nämligen, att den af mig förordade inskränkning i
rätten till inmutning å kronojord icke kan genomföras i annan ordning
än den, som oför ändring af allmän civillag är i § 87 regeringsformen
föreskrifven. A andra sidan torde med hänsyn till den form, som för de
blifvande upplåtelserna funnits lämplig, reglerna om dessa ej böra erhålla
civillags natur, utan synes det, då, på sätt jag förut yttrat, kronan efter
inmutningsrättens bortfallande är såsom jordägare berättigad att fritt förfoga
öfver fyndigheterna å sin mark, böra jämlikt 77 § regeringsformen
tillkomma Riksdagen ensam att bestämma om grunderna för förvaltningen
af dessa fyndigheter.’
22
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
Förenämnda förslag till lagar och till bestämmelser om grufdrift å
kronojord hafva med hänsyn till frågans natur från lagutskottet blifvit
öfverlämnade till behandling af sammansatt stats- och lagutskott.
Hvad jag nu emellertid befarar är, att det sammansatta utskottet på
grund af de mot Riksdagens slut allt mera hopade göromålen icke tilltror
sig att ingå i en fullständig och uttömmande pröfning af de särskildt för vår
bergshandtering så viktiga bestämmelserna angående undersökning och
tillgodogörande af mineralfyndigheter å viss kronojord, hvilka skulle träda
i stället för grufvestadgans föreskrifter, men ändock kanske af rent formella
skäl och för att ej frigifva inmutningsrätten i Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län, antar de i Kungl. Maj:ts proposition n:o 119
föreslagna förändringarne i grufvestadgan. Härigenom skulle på grund af
den nya lydelsen af grufvestadgans § 3 inmutningsrätten blifva upphäfd öfver
hela riket för all odisponerad kronojord utan att något annat sattes i stället.
Fn sådan utgång af frågan synes mig dock vara mycket att beklaga
och knappast lärer man kunna tro, att något sådant kan hafva af Kungl.
Maj:t åsyftats; utan meningen får väl ändock antagas hafva varit, att de
föreslagna ändringarne i grufvestadgan och särskildt" af dess § 3 endast
äro tillkomna på grund af och stå i ett följdriktigt samband med det nya
koncessionsförfarandet, som Kungl. Maj:t i sin proposition N:o 121 föreslagit
beträffande tillgodogörandet af vissa mineralfyndigheter å odisponerad
kronojord. Hellre då synes mig nu gällande provisoriska förbud mot inmutning
å kronojord i Norrland böra få fortfara att gälla till dess andra
bestämmelser träda i stället och icke de gamla bergslagerna i mellersta
Sverige utan moget bepröfvande påtvingas en lag, som inskränker en rätt,
hvilken till obestridlig fromma för svensk järnhandtering där bestått sedan
århundraden.
Med anledning häraf och på grund af det anförda får jag därför
vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte besluta:
l:o) att antaga Kungl. Maj:ts proposition n:o 119 endast under förutsättning,
att Kungl. Maj:ts proposition n:o 121 med förslag till bestämmelser
angående undersökning och tillgodogörande af mineralfyndigheter å
viss kronojord varder i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts
förslag antaget; och
2:o) att Riksdagen i förbidan, att Kungl. Maj:t till kommande Riksdag
helst i samband med en allmän revision af grufvestadgan inkommer
med förnyad proposition i frågan, för sin del nu antager följande lag
angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 19 april 1907 om inskränkning
i inmutningsrätten är stadgadt:
23
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
Härigenom förordnas, att hvad i lagen den 19 april 1907 om inskränkning
i inmutningsrätten är stadgadt, skall fortfarande gälla intill den 15
maj 1910.»
Förevarande motion har till utskottet inkommit, sedan beslut redan
fattats beträffande de under föregående punkter af detta utlåtande behandlade
ärenden.
Med hänvisning till hvad under punkterna I och II anförts får utskottet
hemställa,
att herr Magnusons ifrågavarande motion må anses
besvarad genom utskottets hemställan under punkterna
I och II i detta utlåtande.
Stockholm den 26 april 1909.
På det sammansatta utskottets vägnar:
T. ZETTERSTRAND.
Reservationer:
Beträffande punkterna I och II af herr Magnuson, som anfört:
»Utskottet har enkelt nog löst den länge sväfvande frågan om inmutningsrättens
upphäfvande å odisponerad kronojord samt dess ersättande
i så fall med något annat system för befintliga mineralfyndigheters tillgodogörande
genom att hemställa om afslag på de af Kungl. Maj:t föreslagna
nya koncessionsbestämmelserna men om bifall till de ovedersägligen
af sagda bestämmelser föranledda förändringar i gällande grufvestadga.
Jag har icke kunnat biträda ett sådant tillvägagående, utan anser att,
om utskottet på anförda skäl icke velat ingå i någon närmare granskning
24
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
af de föreslagna bestämmelserna och därför afstyrker bifall till desamma,
så hade utskottet följdriktigast äfven bort hemställa, hvilket jag därför
finner mig föranlåten yrka, att de under I a) och b) omnämnda lagförslag
icke heller må af Riksdagen antagas.
I öfverensstämmelse med Riksdagens föregående uppfattning torde
likväl häraf följa, att den provisoriska lagen af den 19 april 1907 angående
inmutningsförbud å odisponerad kronojord i Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län bör fortfara att gälla ännu ett år eller till den 15 maj 1910, hvarom
jag äfven af formella skäl och under förutsättning, att denna min reservation
vinner tillslutning, ansett mig böra väcka särskild motion.»
Beträffande punkt II af herr Lindhagen, som i fråga om motiveringen
anfört:
»Då utskottet af anförda skäl ej funnit sig nu böra ingå i någon
närmare granskning af förslagets bestämmelser, synes mig utskottet bort
afhålla sig från granskning jämväl af förslagets bestämmelse, att den
ifrågasatta royaltyn skall beräknas efter bruttoafkastningen, helst genom
utskottets hemställan äfven lämnats oafgjordt, huruvida själfva det system,
som af Kung!. Maj:t föreslagits, är att förorda eller icke. Utskottets förmenande,
att ''rättvisa och billighet’ skulle påfordra att beräkna royalty efter
nettoafkastningen trots metodens alla svårigheter i tillämpningen, borde
följdriktigt leda till att kronoarrendatorer och hvarför icke äfven bolagsarrendatorer
få betala sina arrenden för upplåtna jordbruksdomäner också
efter nettoafkastningen. Må man se till, att utskottets anvisning ej leder till att
man på omvägar kommer tillbaka till det gamla inmutningssysteinet, som
beröfvade staten i allt väsentligt andel i mineralrikedomarna.»
Beträffande punkt IV af herrar Wijk och Odqvist.
Beträffande punkt V af herr Lindhagen, som anfört:
»Det är ganska svårt att förstå kausalsammanhanget mellan andra och
tredje styckena i utskottets motivering (sid. 20). I det senaste stycket, som närmast
sysselsätter sig med motionen, göres emellertid ej någon annan erinran
mot densamma än att utskottet ej kunnat bilda sig någon mening om
lämpligheten att utbyta ininutningsrätten å enskild jord mot något annat
system, exempelvis ett koncessionsförfarande, och att frågan därom lämpligen
borde få anstå i afvaktan på verkningarna af det föreslagna upphäfvandet
af ininutningsrätten på kronojord. Verkningarna af ett dylikt
afvaktande kunna emellertid ej blifva andra än att, när den af utskottet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta Stats- (och Lag-) Utskottets Utlåtande N:o 5.
25
afvaktade tidpunkten någon gång i framtiden anses vara inne, återstår
ingenting eller i lyckligaste fall betydligt mindre malmfyndigheter att
lagstifta för.
Gent emot utskottet åberopas den historik och framställning i öfrigt,
som gifvits i motionen, samt jämväl hvad af justitierådet Marks von Wttrtemberg
anförts för inmutningsrättens upphäfvande å enskild jord (se propositionen
sid. 63—65). Jämväl erinras att vid en liknande motions behandling
år 1908 biträddes den af fyra reservanter i lagutskottet och vid omröstning
inom andra kammaren af 95 ledamöter mot 116, som då voro för
afslag.
Då enligt utskottets förslag lämnats såsom en oafgjord fråga, hvilket
system bör ersätta inmutningsrätten, antingen ett rent koncessionssystem
eller ett blandadt system, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, och då i sakens
nuvarande läge ej torde löna sig att göra yrkande om den i motionen
ifrågasatta provisoriska lagstiftningen, hemställes nu endast,
att Riksdagen i anledning af herr Lindhagens med
fleres ifrågavarande motion, såvidt den afser grufvor,
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida och under hvilka villkor inmutningsrätten bör,
på sätt redan ägt rum i fråga om stenkolsfyndigheter,
äfven beträffande andra mineralier upphäfvas och ersättas
med ett annat system för deras tillgodogörande,
och detta icke blott, såsom af Kungl. Maj:t vid denna
riksdag föreslagits, på kronojord, utan jämväl på enskild
jord.»
Det skulle antecknas, att herr Falilén ej deltagit i slutliga behandlingen
af dessa ärenden inom utskottet.
Bill. till Riksd. Prof. 1009. 4 Sami. 2 Afd. 5 Käft.
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.