Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna.

1909-05-14 · 300 sidor, varav 288 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 288 av 300 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1909:11, Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 14 maj 1909, kl. 4 e. in.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch

indragningsstaterna.

(l:a U. A.)

Pensionsstaten.

l:o) Uti den till Riksdagen den 14 januari innevarande år aflåtna

proposition angående statsverkets tillstånd och behof har Knngl. Maj:t

i första punkten under tionde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att

höja det under riksstatens tionde hufvudtitel å ordinarie stat uppförda

anslaget för bidrag till pensionering af änkor och barn efter befäl och

underbefäl med vederlikar vid armén, nu 117,484 kronor med 1,344

kronor till 118,828 kronor.

Enligt ett vid statsverkspropositionen fogadt utdrag af protokollet

öfver landtförsvarsärenden den 11 december 1908 har statsrådet och

chefen för landtförsvarsdepartementet i detta ämne anfört följande:

»Sedan innevarande års Riksdag, med bifall till Eders Kungl.

Maj:ts därom gjorda framställning, å extra stat för år 1909 anvisat ett

förslagsanslag å 2,350,000 kronor dels till upprätthållande af arméns

pensionskassas egen pensionering och dels till fyllnadspensioner i enlighet

med de af Riksdagen godkända grunder för sådana pensioners

utgående, har direktionen öfver nämnda kassa uti skrifvelse den 4

*) Angifver punkt i statsverkspropositionen.

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sand. 1 Afd. 11 Häft. (N:o 11.) 1

Ang. höjning

af statsbidrag et

till pensionering

af änkor

och barn efter

befäl och

underbefäl vid

armén.

[l.] *)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

nästlidne november anhållit, det Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå näst

sammanträdande Riksdag att jämväl för år 1910 för ofvanberörda

ändamål bevilja ett förslagsanslag å enahanda belopp.

I sammanhang härmed har direktionen gjort underdånig framställning

om höjning af det å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln

anvisade bidraget till pensionering af änkor och barn efter befäl och

underbefäl med vederlikar vid armén. Jämlikt Riksdagens skrifvelse

den 13 juni 1883 skulle detta statsbidrag utgå med l1 procent årligen

på summan af de löner och beklädnadsbidrag, hvilka enligt gällande

stater kunde läggas till grund för bestämmandet af fyllnadspension,

och måste alltså röna inverkan af hvarje förändring i lönestaterna.

Sammanlagda beloppet af berörda löner och bidrag uppginge enligt

1909 års stater för arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt

för de från armén till kustartilleriet öfverflvttade, vid delaktighet i

arméns änke- och pupillkassa fortfarande bibehållna löntagare till

7,921,875 kronor, hvarå 112 procent utgjorde i helt krontal 118,828

kronor, och föreslår direktionen, att anslaget i 1910 års riksstat uppföres

med detta belopp.

Ifrågavarande anslag hade i riksstaten för år 1909 uppförts med

117,484 kronor, beräknadt på grund af de då kända, i 1908 års stater

upptagna löner. Enär emellertid åtskilliga nya beställningar tillkommit

för år 1909, borde anslaget, såsom nyss angifvits, rätteligen hafva

bestämts till 118,828 kronor. Direktionen anhölle därför, att, i likhet

med hvad förut ägt rum, framställning måtte hos Riksdagen göras om

beviljande på extra stat för år 1910 af ett särskildt anslag å 1,344

kronor, motsvarande skillnaden mellan sistnämnda två belopp, till förstärkande

af det för år 1909 utgående statsbidraget till pensionering

af änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén.

Uti häröfver den 1 innevarande december afgifvet utlåtande har

arméförvaltningen förklarat sig icke hafva något att anmärka mot de

af direktionen föreslagna beräkningarna rörande nu anmälda anslagsbehof.

»

Då utskottet ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande

framställning, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må höja det under riksstatens

tionde hufvudtitel å ordinarie stat uppförda anslaget

för bidrag till pensionering af änkor och barn efter

befäl och underbefäl med vederlikar vid armén, nu

117,484 kronor med 1,344 kronor till 118.828 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskotttets Utlåtande N:o 11.

3

2:o) Uti en den 2 april innevarande år aflåten proposition (n:o 211)

har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva dels att punkterna 2

och 9 i de utaf Kungl. Magt med Riksdagen antagna grunder för

pensionering af arméns befäl och underbefäl med vederlikar må erhålla

följande förändrade lydelse:

»2.

Eu hvar af förenämnda ämbets- och tjänstemän, hvilken vid

afskedstagandet stått i statens tjänst i 30 år, eller, om han är underofficer

vid värfvadt garnisonsregemente eller fortifikationen, i 25 år,

samt i öfrigt till arméns pensionskassa erlagt stadgad pensionsafgift,

och är till pension ur kassan berättigad, äger att efter erhållet afsked

undfå fyllnadspension, beräknad enligt punkten 1 här ofvan, om tillika

följande lefnadsår äro uppnådda, nämligen af:

a) generaler af alla grader, generalintendenten, militärbefälhafvaren

å Gottland, krigsarkivarien samt vaktmästarna vid militära ämbetsverk

och staber ...................................................................................................... 65 år;

b) öfver fältläkaren, regements- och sekundchefer, äfvensom öfriga

chefer för särskildt för sig bestående militära kårer, öfverstarna vid

generalstaben och fortifikationen, kommendanten i Boden, öfverfältintendenten,

chefen för krigshögskolan, professorn vid generalstaben, fältintendenter,

fältläkaren och fältveterinären vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,

auditörer, sekreteraren vid fortifikationen, regementsläkare,

chefläkaren vid garnisonssjukhuset i Stockholm, regementsveterinärer,

tygingenjörer, fabriksingenjörer, tygförvaltare, fabriksförvaltare, kassörer

och förrådsförvaltare vid fortifikationen, förvaltare vid intendenturkåren,

fanjunkarna vid krigsskolan, väbeln vid artilleri- och ingenjörhögskolan,

tygunderofficerare, verkmästare, besiktningsrustmästare, tygverkmästare,

departementsskrifvare, tygskrifvare, fabriksskrifvare, tyghandtverkare,

gevärshandtverkare och handtverkare vid trängen........................... 60 år;

c) öfriga i inom. b ej upptagna regementsofficerare, regementsintendenter,

intendenter, bataljonsläkare, assistenten vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,

sjukhusläkaren med bataljonsläkares lön vid garnisonssjukhuset

i Stockholm, regementsstallmästare, bataljonsveterinärer 55 år;

d) officerare af kompaniofficers grad, underintendenter, under
officerare

med undantag af fanjunkarna vid krigsskolan och tygunderofficerare,

äfvensom musikpersonal............................................. 50 år»

Ang. ändring

i gällande

grunder för

pensionering

af arméns

befäl och

underbefäl

med vederlike''.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»9.

Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt enligt

dessa grunder är förenad, får icke uppbära fyllnadspension.

Den, som åtnjuter annan lön på rikets stat eller pension från andra

allmänna medel än dem, som för arméns pensionering äro anvisade,

skall i fyllnadspensionen lida en minskning, motsvarande två femtedelar

af hvad han sålunda från annat håll uppbär; dock att, därest hvad han

med tillämpning häraf skulle i pension från arméns pensionskassa och

fyllnadspension upplära tillsammans med lönen eller den andra pensionen

understiger tre tusen kronor, afdrag å fyllnadspensionen skall äga rum

endast i den mån, som erfordras för att sammanlagda beloppet icke må

öfverstiga tre tusen kronor; skolande, i fall den andra pensionen utgår

enligt de i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension

den 11 oktober 1907 stadgade grunder, minskning i fyllnadspensionen

icke äga rum»,

dels ock att föreskrift meddelas därom, att de nya bestämmelserna

i punkt 9 skola tillämpas från och med den 1 januari 1910.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för den 2 april

innevarande år innehåller rörande denna fråga följande yttrande af

departementschefen:

»Jämlikt de af Kungl. Maj:t med 1877 års Riksdag fastställda

grunder för pensioneringen af arméns befäl och underbefäl med vederlikar

utgår den nämnda personal tillkommande pension dels i form af

sådan förmån från arméns pensionskassa dels såsom fyllnadspension af

statsmedel. Enligt föreskrifterna i punkt 9 af omförmälda grunder,

sådan denna punkt lydde jämlikt nådiga cirkuläret den 29 november

1878, ägde den pensionstagare, som tillträdde lön, hvarvid pensionsrätt

enligt samma grunder vore förenad, icke att uppbära fyllnadspension.

Den åter, som åtnjöte annan lön på rikets stat eller pension från andra

allmänna medel än dem, som anvisats för arméns pensionering, skulle

i fyllnadspensionen lida eu minskning, motsvarande två femtedelar af

hvad han sålunda uppbure från annat håll.

Då sistnämnda bestämmelse, hvars tillämpning verkade tyngre i

den män den militära pensionen vore mindre, syntes innebära en

obillighet mot isynnerhet de lägst pensionerade, gjorde arméns år 1903

församlade fullmäktige uti underdånig skrifvelse den 28 november samma

år framställning därom, att nämnda föreskrift måtte ändras på det sätt,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

5

att pensionsafdraget bestämdes efter en fallande skala och de lägst

pensionerade helt och hållet befriades därifrån.

Sedermera ingafs af åtskilliga vid rikets allmänna läroverk anställda

gymnastiklärare ansökan om befrielse för dem från skyldighet

att vidkännas något afdrag af dem tillkommande militär pension. De

erinrade därvid, att de på grund däraf, att de förut uppbure militärpension,

enligt bestämmelserna i § 16 punkt 3 i den nya civila pensionslagen

af den 11 oktober 1907 vid uppnådda 62 lefnads- och 30

tjänst år ägde uppbära endast en tredjedel af den för gymnastiklärare

bestämda pensionen. Då de dessutom jämlikt ofvannämnda pensioneringsgrunder

för armén skulle vidkännas afdrag på den intjänta militära

pensionen med två femtedelar af hvad de uppbure i lön eller komme

att uppbära i pension såsom gymnastiklärare, syntes dessa bestämmelser,

sammanställda med hvarandra, icke vara med rättvisa och billighet

öfverensstämmande.

Statskontoret, hvars yttrande öfver berörda framställningar infordrades,

ansåg, att en förutsättning för de i § 16 i pensionslageD gifna

bestämmelserna uppenbarligen varit, att pensionstagaren icke skulle

behöfva vidkännas något afdrag å den honom från annat håll tillkommande

lön eller pension för statstjänst, och att således de pensionsbestämmelser,

som tilläfventyrs stadgade sådant afdrag, borde ändras

med hänsyn till den civila pensionslagens föreskrifter; och föreslog

statskontoret fördenskull, att i § 9 i förenämnda pensioneringsgrunder,

sådan denna punkt lydde enligt nådiga cirkuläret den 29 november 1878,

skulle införas bestämmelse därom, att minskning i fyllnadspensionen

icke skulle äga rum, därest den andra pensionen utginge enligt lagen

angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907.

Sedan Riksdagen år 1908 bifallit Eders Kungl. Maj:ts i öfverensstämmelse

med statskontorets förslag gjorda framställning i ämnet, har

ofvannämnda punkt 9 i pensioneringsgrunderna genom nådiga kungörelsen

den 8 juli 1908 erhållit följande lydelse:

»Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt enligt

dessa grunder är förenad, får icke uppbära fyllnadspension.

Den, som åtnjuter annan lön på rikets stat eller pension från andra

allmänna medel än dem, som för arméns pensionering äro anvisade,

skall i fyllnadspensionen lida en minskning, motsvarande två femtedelar,

af hvad han sålunda från annat håll uppbär; skolande dock, i fall den

andra pensionen utgår enligt de i lagen angående civila tjänstinnehafvares

rätt till pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, minskning

i fyllnadspensionen icke äga rum.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1907 års pensionslags bestämmelser i fråga om pensionsafdrag

återfinnas i lagens § 16, som ursprungligen hade följande lydelse:

»16 §•

Pension för tjänst, som i denna lag afses, må, ändock att de för

erhållande af pension föreskrifna villkor uppfyllts, icke förenas med

lön eller pension för annan sådan tjänst eller annan statstjänst förutom

i de fall och med de inskränkningar, som här nedan stadgas,

nämligen:

1 ro) att för deri, som vid afgång från tjänsten åtnjuter lön för

annan tjänst, pension må, för den tid lönen för den andra tjänsten

åtnjutes, utgå med en tredjedel af det belopp, som enligt denna lags

bestämmelser eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom pensionen

och limen tillsammans icke uppgå till beloppet af den pension, som eljest

skolat för förstnämnda tjänst åtnjutas, pensionen ökas med skillnaden;

2:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter pension

lör annan tjänst, som i denna lag afses, pension må utgå för båda

tjänsterna med ett sammanlagdt belopp motsvarande det högre af de

pensionsbelopp, som eljest skolat utgå, ökadt med en tredjedel af det

lägre, eller, om bägge pensionsbeloppen äro lika, motsvarande det ena

af dem, ökadt med en tredjedel;

8:o) att för den, som vid afgång från tjänsten åtnjuter eller sedermera

erhåller pension för statstjänst, å hvilken denna lag icke äger

tillämpning, pension för den förra tjänsten må utgå med eu tredjedel

af det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest härigenom de

båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp,

pensionen må ökas med hvad som motsvarar skillnaden.)''

Då dessa bestämmelser emellertid med hänsyn till de små lön- och

pensionstagarna syntes vara alltför stränga, föreslog Eders Kung!. Maj:t,

på därom af statskontoret gjord framställning, 1908 års Riksdag att

till nämnda § lägga ett moment 4, så lydande:

)>4:o) att därest med tillämpning af de i l:o), 2:o) och 3:o) af

denna paragraf gifna bestämmelser sammanlagda beloppet af lönen och

pensionen eller af de båda pensionerna understiger tre tusen kronor,

afdrag å pensionsbeloppet skall äga rum endast i den mån, som erfordras

för att pensionen tillsammans med lönen eller den andra pensionen

icke må öfverstiga tre tusen kronor.)''

Detta ändringsförslag vann Riksdagens bifall.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

7

Nya, efter förhållandena afpassade bestämmelser föreligga alltså

numera rörande förening af militär pension och civil pension enligt 1907

års pensionslag. I fråga om förening af militär pension med civil lön eller

civil pension, som icke utgår enligt nyssnämnda pensionslag, gälla däremot

fortfarande de gamla bestämmelserna, enligt hvilka visst afdrag i

den militära pensionen alltid skall äga rum. Då jag emellertid icke

ansett dessa bestämmelser på ett med rättvisa och billighet öfverensstämmande

sätt tillgodose särskild! de lägst pensionerades intressen, har

jag, jämlikt erhållet nådigt bemyndigande, anmodat öfversten m. in.

O. Nordensvan att utarbeta förslag till förändrade föreskrifter i ifrågavarande

afseende samt därvid särskild! taga i öfvervägande ofvan omnämnda

af arméns år 1903 församlade fullmäktige väckta förslag, att

pensionsafdrag skulle bestämmas efter en fallande skala och de lägst

pensionerade helt och hållet befrias från sådant afdrag; och har öfverste

Nordensvan den 7 december 1908 aflämnat betänkande i ämnet.

Efter att däri till en början hafva redogjort för de förslag och

yttranden, som hittills af olika myndigheter afgifvits rörande föreliggande

fråga, har öfverste Nordensvan vidare anfört, bland annat,

följande.

Tillstånd att med militär tjänst förena civil befattning i statens

tjiinst plägade på ansökan meddelas af Kungl. Maj:t, då den civila befattningen

ansåges vara af den art, att densamma icke vore till hinder

för den militära tjänsten. Under sådant förhållande finge aflöningen

oafkortad åtnjutas för såväl den ena som den andra tjänsten. I fråga

om förening af militär pension med civil lön eller civil pension vore

särskilda bestämmelser utfärdade, enligt hvilka för vissa fall afdrag af

pensionsbelopp skulle äga rum.

En följd häraf vore, att om en officer jämte sin militära tjänst

tillätes utöfva eu gymnastiklärarbefattning, — hvithet vore ett ofta förekommande

exempel ■— ägde han uppbära full aflöning för bägge tjänsterna.

När en sådan officer erhållit afsked från sin militära tjänst,

måste han, därest han fortfarande ville behålla gymnastiklärarbefattningen,

af sin militära pension afstå en del, motsvarande två femtedelar

af den med gymnastiklärarbefattningen förenade lönen, oaktadt han numera

kunde anslå hela sin tid till befattningens skötande. Detta syntes

knappast vara med billighet öfverensstämmande, särskild! då sistnämnda

befattning icke öfva! något inflytande på den militära pensionens

förvärfvande. När en dylik person sedermera lämnade den

civila tjänsten, ägde han rätt att uppbära den militära pensionen oaf
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

s

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

kortad, men måste däremot afstå två tredjedelar af den civila pensionen

— detta dock endast, om den civila pensionen utginge jämlikt

1907 års pensionslag. Om densamma däremot grundade sig på äldre

bestämmelser, behöfde han icke vidkännas något afdrag däri, men i

stället minskades för sådant fall den militära pensionen med ett belopp,

motsvarande två femtedelar af den civila pensionens belopp.

Uti sitt den 14 november 1906 afgifna underdåniga utlåtande öfver

arméns år 1903 församlade fullmäktiges ofvanberörda framställning om

ändring af 1877 års pensioneringsgrunder hade direktionen öfver arméns

pensionskassa såsom sin åsikt uttalat, att man vid bedömandet af pensionärs

rätt att vara i okvald besittning af en gång intjänta pensionsförmåner

borde skilja mellan å ena sidan sådan pensionär, hvars civila

tjänst kunde anses vara en fortsättning af den militära, och å andra

sidan sådan pensionär, som innehade civil lön eller pension på rikets

stat, vid hvars förvärfvande de militära tjänståren icke inberäknats för

erhållande af pensionsrätt, utan denna grundlagts genom tjänstemeriter

och tjänstetid vid sidan af den militära tjänsten eller efter den militära

tjänstemannens öfverflyttande till pensionsstat; och kunde, enligt direktionens

förmenande, i förra fallet den i arméns fullmäktiges ofvanberörda

framställning omförmälda afdragsskala lämpligen användas,

under det att i senare fallet fyllnadspensionen borde utgå oafkortad.

Den af direktionen sålunda gjorda uppdelningen ansåge öfverste

Nordensvan för sin del innebära det riktiga uppslaget i frågan. Hvad

beträffade den förrajgruppen, hade emellertid, sedan direktionens berörda

yttrande afgafs, en omständighet tillkommit, som måste beaktas. I det

förslag till nytt reglemente för arméns pensionskassa, som uppgjorts af

det senast församlade krigsbefälet, hade nämligen i § 10 intagits ett

stadgande af innehåll, att för den delägare i arméns pensionskassa,

som från militär tjänst öfverginge till annan statstjänst, med hvilken

följde skyldighet att för förvärfvande af ny pensionsrätt erlägga retroaktiv

afgift, skulle denna afgift erläggas af arméns pensionskassa. En

sådan person blefve alltså, vare sig han uppnått pensionsålder eller icke,

utan någon kostnad för sig Överflyttad till de pensionsrättigheter, som

åtföljde hans nya tjänst; och då han för tillgodonjutande af denna rätt

finge beräkna sin militära tjänstetid, syntes hvarje berättigande till

militär pension vara uteslutet. Han komme därigenom i samma belägenhet,

som om han från början innehaft civil tjänst, och finge sannolikt

åtnjuta högre pension och längre tjänstetid. Om han möjligen genom

en sådan öfverflyttning skulle komma i åtnjutande af lägre pension än

den militära, hvartill han kunde vara berättigad, skulle han säkerligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

föredraga att först taga afsked med militär pension och sedan söka den

civila tjänsten. Med hänsyn till de personer, som här vore i fråga,

borde sålunda i förslaget till nytt reglemente för arméns pensionskassa

införas en bestämmelse af innehåll, att de icke ägde rätt till militär

pension.

Härefter återstode endast att tala om den grupp al pensionstagare,

som först efter afgång från militär tjänst med pension och fyllnadspension

tillträdde civil tjänst med lön på stat. Om denna tjänst vore

af den beskaffenhet, att den kunnat förenas med innehafvande!; af militär

tjänst, — såsom t. ex. gymnastiklärare- eller annan öfningslärarebefattning

vid allmänt läroverk — borde dessa innehafvare vara att

hänföra till den här ofvan omnämnda grupp, som skulle uppbära den

militära pensionen oafkortad. Då det emellertid kunde anses vara med

svårighet förenadt att afgöra, om den civila befattningen vore af det

ena eller andra slaget, ansåge öfverste Nordensvan det af praktiska skäl

vara nödvändigt, att alla militära pensionärer i detta afseende behandlades

på det sätt, att de finge vidkännas visst afdrag, i. den militära

pensionen, så länge de åtnjöte civil lön. Det syntes billigt, att detta

afdrag stode i något förhållande till storleken af den civila lönen, och

vore den af arméns fullmäktige år 1903 förordade afdragsskalan i

sådant afseende den, som med största rättvisa motsvarade ändamålet.

Med tillämpning af densamma skulle den militära pensionstagare, som

tillträdde civil tjänst med lön på rikets stat till belopp, öfverstigande

1,000 kronor, drabbas af eu minskning i fyllnadspensionen, uppgående

till nedanstående procenttal af den civila lönen, nämligen:

för lön öfverstigande 4,000 kronor ................................... 40 procent,

5) » » 3,000 men icke 4,000 kronor............... 30 »

» ), » 2,000 » » 3,000 » 20 »

» » B 1,000 » » 2,000 ). 10 » .

För lön af 1,000 kronor eller lägre belopp syntes afdrag icke

berättigad!.

Om eu löntagare af ifrågavarande kategori komme i åtnjutande

af pension för sin civila tjänst, skulle enligt gällande bestämmelser den

militära pensionen åter utgå med fullt belopp, men den civila pensionen,

därest densamma utginge enligt den nya pensionslagen, minskas

till eu tredjedel. Att nu söka erhålla eu ändring i dessa nyligen utfärdade

bestämmelser syntes knappast kunna sättas i fråga, men därBih.

till Rik sd. Prat. 1909. 4 Sami. 1 Afd, 11 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

emot borde såsom tillägg- till punkt 9 i 1877 års pensioneringsgrunder

stadgas, att för den, som åtnjöte civil pension enligt äldre bestämmelser

än de i lagen af den 11 oktober 1907 införda, afdrag i fyllnadspensionen

skulle ske enligt samma grunder som för den, hvilken samtidigt

uppbure civil lön å rikets stat.

Någon ändring i det i första stycket af berörda punkt 9 införda

stadgandet om pensionsförlust för visst fall syntes icke böra ifrågasättas.

Slutligen har öfverste Nordensvan afgifvit förslag till den ändrade

lydelse af punkt 9, som påkallades af hvad han i ämnet anfört.

Öfver öfverste Nordensvans betänkande har direktionen öfver

armens pensionskassa den 10 februari 1909 inkommit med infordradt

utlåtande, däri direktionen anfört i hufvudsak följande.

Hvad beträffade sådana delägare i arméns pensionskassa, hvilka

enligt det af krigsbefälet år 1907 uppgjorda förslaget till ändradt reglemente

för kassan skulle under vissa förhållanden kunna inlösas i annan

pensionsinrättning, erfordrades enligt direktionens åsikt icke, såsom

öfverste Nordensvan ansett, att i 1877 års pensioneringsgrunder infördes

något stadgande därom, att rätten till fyllnadspension för dessa delägare

därmed skulle upphöra. Komme arméns pensionskassa att inlösa

delägare i annan pensionsinrättning, upphörde nämligen i och med detsamma

hans rätt till pension ur kassan, hvilken rätt åter enligt pensioneringsgrunderna

vore en nödvändig förutsättning för rätten till

fyllnadspension.

Direktionen kunde icke heller godkänna den af öfverste Nordensvan

uttalade åsikten rörande svårigheten att afgöra, huruvida eu civil beställning,

hvartill militär pensionstagare utnämnes, vore af den art, att

den militära pensionen _ borde utgå oafkortad, eller af det slag, att

pensionstagaren borde vidkännas visst afdrag i fyllnadspensionen. Det

skulle visserligen kunna hända, att i något enstaka undantagsfall komme

att erfordras nådigt afgörande efter direktionens förslag, huruvida viss

tjänst borde hänföras till det ena eller andra slaget, men svårigheten

vore ringa, då. tjänsternas natur vore väsentligt olika. Något reellt skäl,

hvarför en militär pensionstagare, som tillträdde civil tjänst, skulle lida

afdrag i fyllnadspensionen, medan han före afskedstagandet skulle fått

uppbära såväl den militära som den civila lönen oafkortade, kunde direktionen

så mycket mindre finna vara för handen, som en efter nppnådda

50 år (den lägsta militära pensionsåldern) till civil befattning utnämnd

person, ehuru pliktig att erlägga pensionsafgifter för denna befattning,

icke kunde annat än möjligen i sällsynt undantagsfall uppnå

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

11

pensionsrätt enligt 1907 års civila pensionslag, till följd hvaraf statsverket

i allmänhet fingo uppbära hans pensionsafgifter för den civila

tjänsten Titan att behöfva sedermera till honom utbetala pension för

densamma.

Beträffande de militära pensionstagare, som samtidigt ätnjöte civil

pension enligt äldre rättsgrunder än de i 1907 års pensionslag gifna,

gällde för närvarande enligt 1877 års pensioneringsgrunder den bestämmelsen,

att den militära pensionen skulle minskas med ett belopp, motsvarande

två femtedelar af den civila pensionen. För dem gällde icke

det af 1908 års Riksdag gjorda medgifvandet, att pensionsafdrag icke

skulle äga rum, när den civila och militära pensionens sammanlagda

belopp icke öfverstege 3,000 kronor. Något särskilt skäl, hvarför dessa

skulle sättas i en sämre ställning än öfriga pensionstagare, syntes dock

icke föreligga, hvarför direktionen hemställde, att Eders Kungl. Maj:t

och Riksdagen måtte för dessa pensionärer medgifva samma lindring i

pensionsafdrag, som år 1908 beviljats för de under 1907 års pensionslag

lydande pensionärer. Detta skulle tillämpad! på de militära pensionstagarna

innebära, att civil lön eller civil pension af hvad slag som

helst finge uppbäras oafkortad tillsammans med militär pension, om det

sammanlagda beloppet af den sistnämnda och den civila lönen eller

pensionen icke uppginge till 3,000 kronor, samt att, om beloppet öfverstege

3,000 kronor, afdrag skulle äga rum å den militära pensionen

endast i den mån, som erfordrades, för att den militära pensionen tillsammans

med den civila lönen eller pensionen icke skulle öfverstiga

3,000 kronor.

Det genom nådiga kungörelsen den 8 juli 1908 gjorda tillägget till

punkt 9 i 1877 års pensioneringsgrunder: »skolande dock, i fall den

andra pensionen utgår enligt de i lagen angående civila tjänstinnehafyares

rätt till pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, minskning i

fyllnadspensionen icke äga rum» ausåge direktionen numera, vid bilall

till den af direktionen ifrågasatta ändrade lydelsen af punkt 9, icke böra

uttryckas i form af undantag utan i stället i positiv lönn.

Vidare ansåge direktionen, att vid tillämpning af den föreslagna

afdragsskalan borde iakttagas, att lön- eller pensionstagare i viss grupp

icke "finge lida större afdrag, än att åt honom i sammanlagd inkomst

af deri militära pensionen och den civila lönen eller pensionen bibehölles

så mycket som han ägt behålla, om afdraget skolat beräknas å högsta

löne(pensions-)belopp inom närmast lägre grupp efter för den gruppen

bestämdt procenttal.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Slutligen hemställde direktionen, under åberopande af hvad direktionen

i ärendet anfört, att omförmälda punkt 9 måtte erhålla följande

lydelse, nämligen:

»9.

Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt enligt dessa

grunder är förenad, får icke uppbära fyllnadspension.

Pensionstagare, som innehar annan lön eller pension på rikets stat

för sådan tjänst, som med vederbörligt tillstånd får bestridas jämsides

med den militära tjänsten, äger uppbära fyllnadspensionen oafkortad.

Pensionstagare, som för tjänst af annat slag, än i näst föregående

tvenne stycken omförmälda, innehar lön eller pension på rikets stat,

skall, så vida denna andra lön eller pension öfverstiger 1,000 kronor, i

fyllnadspensionen lida en minskning, motsvarande nedan angifna procenttal

af nämnda lön eller pension, nämligen:

för lön eller pension öfverstigande 4,000 kronor ........................... 40 %

„ ,, „ ,, „ 3,000 men icke 4,000 kronor 30 %

„ „ „ „ „ 2,000 „ „ 3,000 „ 20 %

n „ „ „ „ 1,000 „ „ 2,000 „ 10$;

dock att, om med tillämpning häraf sammanlagda beloppet af pensionen

från arméns pensionskassa, fyllnadspensionen och här nämnda

lön eller andra pension skulle understiga 3,000 kronor, afdrag å fyllnadspensionen

skall äga rum endast i den mån, som erfordras för att

militärpensionen tillhopa med lönen eller den andra pensionen icke må

öfverstiga 3,000 kronor,

samt med iakttagande vid afdragsskalans tillämpning att för lön

eller pension i viss grupp icke må göras större afdrag än att åt innehafvaren

i sammanlagd inkomst af den militära pensionen och den civila

lönen eller pensionen bibehålies så mycket, som han ägt behålla, om

afdraget skolat beräknas å högsta belopp inom närmast lägre grupp

efter för den gruppen bestämdt procenttal.»

Slutligen ville direktionen erinra därom, att direktionen redan i

sitt den 14 november 1906 afgifna yttrande rörande väckt förslås: om

ändring åt 1877 års pensionenngsgrunder på anförda skäl hemställt om

upphäfvande af den i nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904, angående

löne- och pensionsreglering för folkskoleseminarierna, gifna bestämmelsen,

att pension af statsmedel till öfningslärare vid sådant seminarium

icke finge öfverstiga 3,000 kronor. Då denna bestämmelse icke

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Statsutskottets Utlåtande N:o 11-

syntes vara uppliäfd genom 1907 års lag angående pension lör civila

tjänstinnehafvare, ansåge sig direktionen böra vidhålla sin i omförmälda

yttrande gjorda hemställan, att nämnda bestämmelse måtte förklaras icke

vara tillämplig på pensionär i arméns pensionskassa, som åtnjöte fyllnadspension

af de till arméns pensionering anvisade statsmedel.

Jämlikt erhållen nådig remiss har jämväl statskontoret afgifvit

xmderdånigt yttrande i föreliggande fråga, hvilket är dateradt den 15

mars 1909. Däri liar statskontoret anfört hufvudsakligen följande.

Genom 1908 års Riksdags på Eders Kungl. Maj:ts framställning

fattade beslut om ändring af 9 punkten i 1877 års pensioneringsgrunder

hade för militär pensionstagare, som tillika innehade civil pension enligt

lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober

1907, stadgats frihet från afdrag å den militära fyllnadspensionen; och

skulle enligt 16 § nämnda lag den civila pensionen utgå med en tredjedel

af det belopp, som eljest skolat utgå; dock att, därest därigenom

de båda pensionerna icke skulle tillsammans uppgå till nämnda belopp,

pensionen finge ökas med hvad som motsvarade skillnaden. Häijämte

hade enligt samtidigt vidtagen ändring af sistnämnda lagrum stadgats,

att i händelse vid tillämpning af sålunda gifna bestämmelser sammanlagda

beloppet af de båda pensionerna understege 3,000 kronor, afdrag

å pensionsbeloppet skulle äga rum endast i den mån, som erfordrades

för att pensionen icke skulle öfverstiga 3,000 kronor.

I de fäll däremot, då militär pensionstagare uppbure civil lön eller

civil pension, som icke utginge enligt pensionslagen, tillämpades fortfarande

bestämmelsen i punkten 9 af pensioneringsgrunderna om afdrag

å fyllnadspensionen med 2/-0 af hvad sålunda från annat håll uppbures.

I afseende härå hade nu af öfversten Nordensvan och direktionen öfv er

arméns pensionskassa framlagts i hufvudsak sammanstämmande ändringsförslag

i syfte, att i vissa fall intet afdrag skulle äga rum och i andra

fall afdraget begränsas enligt en fallande skala.

Såsom framginge af såväl de under senare åren fastställda lönestater

för statens ämbetsverk och kårer som ock af lagen angående

civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907, hade

numera en alldeles bestämd tendens gjort sig gällande mot förening af

tjänster eller pensioner; och hade förbud eller inskränkande bestämmelser

i’ sådant afseende meddelats. Vid sådant förhållande syntes nu föreliggande

förslag om införande af väsentliga lättnader i afseende å förening

af militär pension med civil lön eller civil pension, som icke ut
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

ginge enligt pensionslagen, icke stå i öfverensstämmelse med de principer,

som i frågor af föreliggande art numera vunnit tillämpning.

Med hänsyn härtill och då särskilda orsaker icke syntes föreligga

att ställa militära pensionstagare, af hvilka de flesta redan enligt nu

gällande bestämmelser torde vara i nu förevarande afseende bättre lottade

än civila pensionstagare enligt 16 § af ofvannämnda lag, i en ännu

mera gynnsam ställning i förhållande till nyssnämnda civila pensionstagare,

kunde statskontoret icke biträda förslagen i hvad de afsåge rätt

för militär pensionstagare, som innehade lön eller pension för sådan

civil tjänst, som med vederbörligt tillstånd Ange bestridas jämsides med

den militära tjänsten, att, oafsedt storleken af sammanlagda beloppet af

pension och lön, eller de båda pensionerna, uppbära den militära fyllnadspensionen

oafkortad.

Hvad beträffade de föreslagna ändringarna i öfrig!, ville statskontoret

icke förneka, att ytterligare jämkningar uti ifrågavarande stadgande

kunde anses vara af omständigheterna påkallade, särskild! i svfte

att den militära pensionen icke skulle, såsom nu kunde inträffa, gå helt

förlorad vid förening med civil lön eller civil pension. Bibehållandet

af åtminstone så mycket af den militära pensionen, som kunde anses

motsvara inbetalta afgifter, kunde icke anses annat än billigt.

En utredning af frågan i sådant hänseende syntes statskontoret

önskvärd. Då ett af utsedda kommitterade upprättadt förslag till inrättande

af fäst aflönadt reservbefäl vid armén torde komma att nödvändiggöra

ändring af ifrågavarande stadgande i 9 punkten af pensioneringsgrunderna,

samt härtill komme, att enligt statskontorets mening

dessa vid åtskilliga tillfällen delvis ändrade grunder borde i sin helhet

underkastas granskning, ansåge sig statskontoret böra förorda, att en

sådan granskning företoges, i hvilket fall någon mera genomgripande

partiell förändring i grunderna nu icke syntes böra ifrågasättas.

Emellertid ville statskontoret tillstyrka vidtagande redan nu af eu

mindre ändring af ifrågavarande stadgande, en ändring som vore att

anse såsom en konsekvens af 1908 års Riksdags beslut om tillägg till

§16 pensionslagen. Den lindring i eller frihet från afdrag, som genom

nyssnämnda beslut bereddes sådan civil pensionstagare enligt pensionslagen,

hvilken tillika innehade lön eller annan pension, komme endast den

militära pensionstagare till del, hvars tillika innehafvande civila pension

utginge enligt pensionslagen. Då statskontoret funne sig kunna i denna

del instämma i föreliggande förslag och alltså ansåge skäligt, att denna

förman utsträcktes att gälla äfven militär pensionstagare, som innehade

civil lön eller civil pension, som icke utginge enligt pensionslagen, hem
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

15

ställde statskontoret — med erinran att innehalVaren af civil pension,

som icke utginge enligt pensionslagen, icke lede någon minskning i samtidigt

innehafvande civil lön eller dylik pension — det täcktes Eders

Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen besluta, att punkten 9 i gällande grunder

för pensionering af arméns befäl och underbefäl med vederlikar skulle

erhålla följande förändrade lydelse, att tillämpas från och med året näst

efter det, hvarunder förändringen vidtoges:

»9.

Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt enligt dessa

grunder är förenad, får icke uppbära fyllnadspension.

Den, som åtnjuter annan lön på rikets stat eller pension från andra

allmänna medel än dem, som för arméns pensionering äro anvisade, skall

i fyllnadpensionen lida en minskning, motsvarande två femtedelar af

hvad han sålunda från annat håll uppbär; dock att, därest hvad han

med tillämpning häraf skulle i pension från arméns pensionskassa och

fyllnadspension uppbära tillsammans med lönen eller den andra pensionen

understiger 3,000 kronor, afdrag å fyllnadspensionen skall äga

rum endast i den mån, som erfordras för att sammanlagda beloppet

icke må öfverstiga 3,000 kronor; skolande, i fall den andra pensionen

utgår enligt de i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension

den 11 oktober 1907 stadgade grunder, icke någon minskning i fyllnadspensionen

äga rum.»

Hvad slutligen anginge den i nådiga kungörelsen den 27 augusti

1904, angående löne- och pensionsreglering för folkskoleseminarierna,

gifna bestämmelsen, att pension af statsmedel till öfningslärare vid

sådant seminarium icke Unge öfverstiga 3,000 kronor, delade statskontoret

visserligen den af direktionen öfver arméns pensionskassa omfattade

meningen, att denna bestämmelse fortfarande vore gällande, äfven

sedan pensionslagen tillkommit, men kunde statskontoret däremot icke

instämma i direktionens förslag, att denna bestämmelse borde för militär

pensionstagares vidkommande upphäfvas.

Framställning har vidare gjorts om ändring jämväl i ett annat afseende

af gällande grunder för pensionering af arméns befäl och underbefäl

med vederlikar. Direktionen öfver arméns pensionskassa har nämligen

i underdånig skrifvelse den 4 november nästlidet år anmält, att

vissa å stat under fjärde hufvudtiteln numera uppförda befattningar vore

af den beskaffenhet, att deras innehafvare i fråga om pensionsrätt vore

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Departements
chefens
yttrande.

underkastade nämnda grunder. Dessa befattningar vore följande, nämligen:

öfverfältläkaren, fältläkaren, fältveterinären och assistenten, uppförda å

staten för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, departementsskrifvarna

ocli tygverkmästarna, upptagna å staten för artilleriets tygstater, samt

tygverkmästarna, uppförda å staten för fortifikationen. Då det för pröfning

af uppkommande frågor om rätt till pension för dessa befattningshafvare

vore af vikt, att deras pensionsålder snarast möjligt blefve bestämd,

hemställde direktionen, att framställning i ämnet måtte göras till den

nu församlade Riksdagen. Med fästadt afseende å de fastställda åldersgränserna

för äldre, med omförmälda tjänster jämförliga befattningar

ville direktionen för sin del föreslå, att pensionsrättsåldern för öfverfältläkaren

bestämdes till 65 år, för fältläkaren, fältveterinären, departementsskrifvarna

och tyg verkmästarna till 60 år och för assistenten hos

sjukvårdsstyrelsen till 55 år. I sammanhang härmed anmälde direktionen,

att de i punkt 2 b) och c) i ofvannämnda pensioneringsgrunder

upptagna beställningarna »chefen för arméförvaltningens intendents - departements sjukvårdsbyrå» och »assistenten å arméförvaltningens intendentsdepartements

sjukvårdsbyrå» borde utgå, då dessa beställningar

efter arméförvaltningens omorganisation icke längre förefunnes.

Öfver direktionens framställning har yttrande infordrats från arméförvaltningens

artilleri-, fortifikations- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse,

som i anledning däraf anfört, att arméförvaltningen icke

funnit något att erinra mot hvad direktionen föreslagit utom i fråga

om öfverfältläkarens pensionsålder. Då enligt anmärkning 1 i den för

arméförvaltningen gällande stat föreskrefves, att angående den sjukvårdsstyrelsens

civilmilitära personal tillkommande pension skulle gälla,

hvad för annan dylik personal vore stadgadt, samt de skäl, som uti

proposition till 1907 års Riksdag anförts för sänkning af pensionsåldern

för, bland andra, öfverfältintendenten till 60 år, måste anses äga tillämpning

jämväl å öfverfältläkaren, ansåge nämligen arméförvaltningen,

att den sistnämndes rätt att komma i åtnjutande af pension likaledes

borde inträda vid uppnådda 60 lefnadsår i stället för vid 65, såsom

direktionen föreslagit.

Såsom jag här ofvan erinrat, har Eders Kungl. Maj:t med Riksdagen

nästlidet år beslutat vissa ändringar af såväl punkten 9 i 1877

års militära pensioneringsgrunder som § 16 i 1907 års civila pensionslag,

hvarigenom de militära pensionstagare, som samtidigt uppbära

pension enligt nämnda pensionslag, beredts vissa lindringar i pensionsafdrag.

Någon sådan lindring finnes däremot icke medgifven i fråga

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 17

om förening af militär pension med civil pension, som utgår enligt

andra grunder än de i 1907 års pensionslag gifna, eller med civil lön å

rikets stat, utan måste pensionstagare i dylikt fall alltid vidkännas afdrag

i den militära pensionen. Då det icke synes med billighet öfverensstämmande,

att sistnämnda militära pensionstagare i ifrågavarande

afseende äro sämre ställda än de förra, anser jag mig böra biträda det

af direktionen öfver arméns pensionskassa framställda och af statskontoret

tillstyrkta förslaget om sådan ändring af stadgande^ i ofvannämnda

punkt 9, att afdrag i den militära fyllnadspensionen skulle äga

rum endast om sammanlagda beloppet af den militära pensionen, å ena

sidan, samt den civila lönen eller pensionen, a andra sidan, öfveistege

3,000 kronor, samt att, om båda pensionerna eller pensionen och lönen

sammanlagda öfverstege 3,000 kronor, afdrag skulle ske endast i den

mån, som erfordrades för att summan icke skulle öfverstiga 3,000

kronor.

På de af statskontoret anförda skäl anser jag däremot de ad öfverste

Nordensvan och direktionen öfver armens pensionskassa framlagda förslagen

om ytterligare ändringar i meranämnda punkt 9 i 1877^ års

pensioneringsgrunder för närvarande icke böra föranleda till någon

Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Då, enligt hvad nämnda direktion anmält, någon pensionsålder icke

finnes fastslagen för vissa här ofvan angifna militära tjänstinnehafvare,

synas bestämmelser i detta afseende snarast möjligt höra införas i pensioneringsgrunderna.

I likhet med arméförvaltningen bär jag icke funnit

anledning till annan erinran beträffande den af direktionen för de olika

beställningarna föreslagna åldersgränsen, än att jag på de af armeförvaltningen

anförda skäl anser pensionsåldern för öfverfältläkaren,

hvilken åtnjuter öfverstes löneförmåner, böra bestämmas till 60 år eller

den för öfverste vid armén gällande åldern.

På de af departementschefen anförda skäl vill utskottet biträda

hvad Kungl. Maj:t i förevarande proposition föreslagit och får alltså

hemställa,

att Riksdagen må medgifva,

A) att punkterna 2 och 9 i de åt Kungl. Maj:t

med Riksdagen antagna grunder för pensionering af

arméns befäl och underbefäl med vederlikar måtte

erhålla följande förändrade lydelse:

Bill. till Riksd. Prat. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 3

Utskottets

yttrande.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»2.

Enhvar af förenämnda ämbets- och tjänstemän,

hvilken vid afskedstagande! stått i statens tjänst i 30

år, eller, om han är underofficer vid värfvadt garnisonsregemente

eller fortifikationen, i 25 år, samt i öfrigt

till arméns pensionskassa erlagt- stadgad pensionsafgift

och är till pension ur kassan berättigad, äger att efter

erhållet afsked undfå fyllnadspension, beräknad enligt

punkten 1 här ofvan, om tillika följande lefnadsår äro

uppnådda, nämligen af:

a) generaler af alla grader, generalintendenten,

militärbefälhafvaren å Gottland, krigsarkivarien samt

vaktmästarna vid militära ämbetsverk och staber 65 år;

b) öfver fältläkaren, regemente- och sekundchefer

äfvensom öfriga chefer för särskildt för sig bestående

militära kårer, öfverstarna vid generalstaben och fortifikationen,

kommendanten i Boden, öfverfältintendenten,

chefen för krigshögskolan, professorn vid generalstaben,

fältintendenter, fältläkaren och fältveterinären vid arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse, auditörer, sekreteraren

vid fortifikationen, regementsläkare, chefläkaren vid

garnisonssjukhuset i Stockholm, regementsveterinärer,

tygingenjörer, fabriksingenjörer, tygförvaltare, fabriksförvaltare,

kassörer och förråd sförvaltare vid fortifikationen,

förvaltare vid intendenturkåren, fanjunkarna

vid krigsskolan, väbeln vid artilleri- och ingenjörhögskolan,

tygunderofficerare, verkmästare, besiktningsrustmästare,

tygverkmästare, departementsskrifvare, tygskrifvare,

fabriksskrifvare, tyghandtverkare, gevärshandtverkare

och handtverkare vid trängen..... 60 år;

c) öfriga i mom. b) ej upptagna regements
officerare,

regementsintendenter, intendenter, bataljonsläkare,

assistenten vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,

sjukhusläkaren med bataljonsläkares lön vid

garnisonssjukhuset i Stockholm, regementsstallmästare,

bataljonsveterinärer ............................................. 55 år;

d) officerare af kompaniofficers grad, under
intendenter,

Tinderofficerare med undantag af fanjunkarna

vid krigsskolan och tygunderofficerare, äfvensom musikpersonal.

................................................................ 50 år.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

19

»9.

Pensionstagare, som tillträder lön, hvarmed pensionsrätt

enligt dessa grunder är förenad, får icke uppbära

fyllnadspension.

Den, som åtnjuter annan lön på rikets stat eller

pension från andra allmänna medel än dem, som för

arméns pensionering äro anvisade, skall i fyllnadspensionen

lida en minskning, motsvarande två femtedelar

af hvad han sålunda från annat håll uppbär; dock

att, därest livad han med tillämpning häraf skulle i

pension från arméns pensionskassa och fyllnadspension

upplära tillsammans med lönen eller den andra pensionen

understiger tre tusen kronor, afdrag å fyllnadspensionen

skall äga rum endast i den mån, som erfordras för att

sammanlagda heloppet icke må öfverstiga tre tusen kronor;

skolande, i fall den andra pensionen utgår enligt de

i lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till

pension den 11 oktober 1907 stadgade grunder, minskning

i fyllnadspensionen icke äga rum,»

B) att föreskrift meddelas därom, att de nya bestämmelserna

i punkt 9 skola tillämpas från och med

den 1 januari 1910.

3:o) Uti en inom Andra Kammarens väckt motion (n:o 41) har

herr Erik Eöing hemställt dels att pensionsbeloppet för vaktmästarne

vid intendenturkåren fastställes till 500 kronor, dels ock att de tvenne

vaktmästarne vid intendenturkåren, hvilka i år efter fyllda 65 år skola

afgå, må komma i åtnjutande af denna pension.

Till stöd för motionen anför motionären följande:

»1908 års Riksdag beviljade åt vaktmästarne vid intendenturkåren

en mindre löneförbättring, trots att frågan om storleken af en tillfredsställande

och väl afvägd aflöning och de lämpligaste formerna, under

hvilka denna aflöning borde utgå, ej var utredd, men ställdes en fullständig

utredning härutinnan i samband med frågan om vaktmästarnes

vid intendenturkåren ställning och det för armén behöfliga antalet i sikte.

Det syntes nämligen Kungl. Maj:t olämpligt att låta denna fråga

hvila i afvaktan på denna fullständiga utredning, då vaktmästarne i så

fall under tiden skulle gå miste om en väl behöflig löneförbättring.

Ang. en

inom Andra

Kammaren

väckt motion.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Riksdagen beaktade äfven dessa skäl och beviljade det af Kungl. Maj:t

under 4:de hufvudtiteln för detta ändamål äskade beloppet. Det är nu

att hoppas, att den fullständiga utredningen kommer till stånd, så att

dessa vaktmästares lönefråga snarast möjligt erhåller en tillfredsställande

lösning. Det gäller då att rätta den enligt min uppfattning felaktiga

princip, som vid 1901 års Riksdag fastslogs, att dessa vaktmästare

skola likställas med distinktionskorpralerna. En stamanställd volontär

erhåller i vanliga fall distinktionskorpralsgraden efter tredje årets tjänst

ofta sammanfallande med myndighetsåldern. Finnes utsikt till befordran

till underofficer rekapituleras på 2 å 3 år för att vinna nämnda befordran,

saknas utsikt därtill lämnas ofta tjänsten vid tredje årets utgång

för att i det civila lifvet söka bättre inkomster, och detta oaktadt

distinktionskorpralen då nästan undantagsvis är ogift. Förrådsvaktmästarne

på intendenturkårens ordinarie stat äro däremot som regel

familjefäder, hafva ingen som helst utsikt till befordran, men trots detta,

erhålla de till sist, då de efter kanske ett helt lits plikttroget arbete i

statens tjänst nödgas lämna densamma, en pension af 124 kronor, ett

belopp så obetydligt, att ingen äfven med det torftigaste lefnadssätt

kan lifnära sig af detsamma.

Dessa vaktmästares och distinktionskorpralers tjänstetid, tjänstgöring,

framtidsmöjligheter etc. äro så vidt skilda, att icke någon jämförelse

åtminstone i aflöningshänseende bör tillämpas.

Efter 1901 hafva ock dessa vaktmästares inkomster i verkligheten

blifvit förminskade, i motsats till hvad som framhålles i statsverkspropositionen

i fjol, om äfven de fasta löneförmånerna förbättrats, ty

de biinkomster, som dessa vaktmästare före 1902 hade genom utförande

af tvättning, reparationer med flera arbeten för vederbörande regementens

räkning, med hvilka arbeten de numera ej få taga någon som

helst befattning, vore enligt mig lämnade uppgifter vida större än de

löneförbättringar, som efter år 1901 kommit dessa personer till del.

Den nu utgående aflöningen torde ock med de stegrade priserna å alla

lifsförnödenheter vara otillräcklig, och då de önskemål, som dessa vaktmästare

i sin underdåniga skrifvelse till Kungl. Maj:t den 20 oktober

1907 uttalat, synas moderata, är det att hoppas, att desamma vid den

förestående utredningen komma att vinna beaktande.

Hvad pensionsförhållandena beträffar, ansåg generalintendenten desamma

i betraktande af den höga lefnadsålder, som bestämts för deras

rätt till pension, eller 60 år, otillfredsställande, emedan vid denna ålder

vaktmästarne i regel ej kunna anses så arbetsföra, att de med tillskottet

af den nuvarande pensionen 124 kronor kunde försörja sig, hvadan till
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

fälle till inträde i arméns pensionskassa borde beredas dem. Frågan

om förbättrandet af pensionen för dessa vaktmästare ansågs dock ej så

utredd, att den upptogs i fjolårets statsverksproposition, utan fick densamma

tillsvidare anstå.

Men liksom 1908 års Riksdag till följd af ömmande omständigheter,

trots frågans outredda skick, beviljade en mindre löneförhöjning

åt dessa vaktmästare, vågar jag hoppas, att årets Riksdag af samma

skäl provisoriskt fastställer ett annat och något så när tillfredsställande

pensionsbelopp än det nu utgående. Förhållandet är nämligen det,

att tvenne af de å intendenturkårens ordinarie stat uppförda vaktmästarne

i år efter fyllda 6o år maste afgå, nämligen vaktmästaren

vid kungl. Andra lifgrenadierregementet Johan Ferm, född den 17 sept.

1844, som tjänstgjort 21 år vid regementet och 24 år vid intendenturkåren,

således tillsammans 45 tjänstår, samt vaktmästaren A. Mellqvist

vid kungl. Värmlands regemente, född den 25 nov. 1844, som tjänstgjort,

11 år och 8 månader vid regementet och 27 år och 7 månader

vid intendenturkåren, således i mer än 39 år.

Det kan ej vara med rättvisa och billighet förenligt, att dessa

personer, därför att utredningen rörande deras pensionsfråga ej verkställts,

efter cirka 40 å 45 års arbete i statens tjänst, när de nu nödgas

afgå, i pension erhålla ett så obetydligt belopp som 124 kronoi\ Andra

statens befattningsinnehafvare i iiknande ställning hafva också redan

erhållit vida högre pension. Så erhålla hvardera af de 3 vid fortifikationen

(i Stockholm, Karlsborg och Boden) anställde vaktmästare i pension

900 kronor, förste vaktmästaren vid fästningsintendenturen å Karlsborg

erhåller vid afskedstagande! 700 kronor och andre vaktmästaren

vid bemälda intendentur 500 kronor i pension, och detta trots att åldersgränsen,

tjänstetiden och tjänstgöringen äfvensom kompetensvillkoren

för dessa befattningsinnehafvare äro desamma som för vaktmästare på

intendenturkårens ordinarie stat. Arbetarne vid lästningsbvggnaden å

Karlsborg hafva ock vid sin afgång erhållit en betydligt högre pension

än den, som nu tilldelas vaktmästare vid intendenturkåren. Kommer

pensionsfrågan för dessa vaktmästare efter skedd utredning att lösas

på så sätt, att tillfälle beredes desamma liksom andra liknande befattningsinnehafvare

att vinna inträde i arméns pensions- samt änke- och

pupillkassa, vore det önskligt, att det ägde rum efter samma proportioner

som för en sergeant af II klass.

För att på ett något så när tillfredsställande sätt för tillfället lösa

denna personals pensionsfråga, anser jag, att pensionen provisoriskt

bör fastställas till 5()0 kronor eller samma pensionsbelopp, som nu utgår

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

till andra vaktmästaren vid fästningsintendenturen å Karlsborg, och bör

i så fall denna förhöjda pension komma äfven ofvannämnda båda vaktmästare

Johan Ferm och A. Mellqvist, hvilka i år måste afgå, tilldel.»

Af det utdrag af statsrådsprotokollet, som bifogats Kungl. Maj:ts

proposition n:o 151 angående förhöjning i de från Vadstena krigsmanshuskassa

till afskedadt manskap utgående underhållsbelopp m. m.,

inhämtas, att fråga om ändring i vaktmästarnas vid intendenturkårens

pensionsförhållanden i syfte att möjligen öfverföra dem till arméns

pensionskassa numera är föremål för särskild utredning. Vid sådant

förhållande vill utskottet, som medgifver, att det pensionsbelopp, som

vaktmästare vid intendenturkåren för närvarande åtnjuta, är för lågt,

icke nu förorda någon förhöjning åt detsamma. Utskottet antager nämatt

förslag härom kommer att föreläggas Riksdagen efter den

pågående utredningens afstötande. Beträffande däremot de i motionen

omnämnda båda vaktmästarna, som enligt uppgift i år uppnå 65 år

möjligen kunna bibehållas vid tjänsten, intill dess pensionsfrågan

Dumt löst, vill utskottet uttala den mening, att de framdeles böra komma

i åtnjutande af den förhöjda pension, som för ifrågavarande personal

kan blifva bestämd.

Utskottet hemställer sålunda,

Ang. anslag till

ersättning åt

värnpliktiga

och fast anställda

vid

armén och

marinen för

kroppsskada,

ådragen

under militär

tjänstgöring.

[2-]

att herr Röings ifrågavarande motion icke må

af Riksdagen bifallas.

4:o) Uti punkt 2 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit

Riksdagen att å ordinarie stat under riksstatens tionde hufvudtitel

uppföra ett anslag å 30,000 kronor såsom »bidrag till ersättning

i anledning af kroppskada, ådragen under militär tjänstgöring.»

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 11 december

1908 har departementschefen efter gemensam beredning inom landtförsvars-°

och sjöförsvarsdepartementen af detta ärende anfört följande:

»På grund af nådiga beslut den 12 juli och den 16 augusti 1907

hafva särskilda personer erhållit i uppdrag att inom landtförsvars- och

sjöförsvarsdepartementen biträda med verkställande af utredning och upprättande

af förslag beträffande ersättning till värnpliktiga, volontärer vid

hären samt dem bland flottans och kustartilleriets stammanskap, hvilka

genom skada under vapenöfning lidit minskning i förvärfsförmågan, eller,

i händelse skadan föranledt dödsfall, till deras anhöriga.

Det i anledning häraf uppgjorda förslag till bestämmelser i ämnet

afgafs den 17 december 1907 och ansluter sig i hufvudsak till före
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

23

skrifterna i lagen den 5 juli 1901, angående ersättning för skada till

följd af olycksfall i arbete.

Förslaget afser, att, om under militär tjänstgöring olycksfall inträffar,

så att tjänstgörande värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör

marinens stammanskap, varder skadad, staten skall vara pliktig att

utgifva ersättning enligt vissa grunder. Ersättningen skulle utgå med

sjukhjälp eller, därest bestående förlust af eller minskning i arbetsförmågan

af skadan förorsakats, med årlig lifränta, i senare fallet afpassad

efter minskningen i arbetsförmågan, äfvensom, om skadan medfört döden

inom viss tid, med begrafningshjälp samt årlig lifränta till efterlefvande

änka och barn eller, ifall sådana ej finnas, till föräldrar, som varit af

den aflidnes arbete för sitt uppehälle hufvudsakligen beroende.

De årliga kostnaderna härför beräknas uppgå till omkring 170,000

kronor. Detta belopp behöfver visserligen icke från början fullt tagas

i anspråk, men då statens utgifter för ifrågavarande ändamål komma att

årligen stegras, till dess genom afgång bland ersättningstagarna den årliga

minskningen i utgifterna motsvarar summan af nytillkomna lifräntor,

så har det ansetts riktigast att från början upptaga det belopp, som

efter rationella beräkningsgrunder erfordras för utgifternas bestridande

äfven för framtiden utan förändring- af anslaget.

Af förenämnda belopp anses 140,000 kronor kunna gäldas af inkomsterna

från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond, hvilka

med hänsyn till fondens ändamål synas lämpligen böra tagas i anspråk

för detta ändamål. För bestridande af återstoden eller 30,000 kronor

måste däremot ett anslag af Riksdagen begäras, hvilket torde böra uppföras

under tionde hufvudtiteln såsom bidrag till beväringsmanskapets

invalid- och pensionsfond för detta ändamål. Öfver ifrågavarande förslag

hafva vederbörande civila och militära myndigheter blifvit hörda.

Ett på den verkställda utredningen grundadt förslag till bestämmelser

angående den sålunda ifrågasatta godtgörelsen i anledning af kroppsskada,

ådragen under militär tjänstgöring, synes mig böra framläggas

till pröfning af nästkommande Riksdag. Emellertid torde framställning till

Riksdagen om beviljande af det för förslagets genomförande behöfliga anslaget

under tionde hufvudtiteln böra göras redan i statsverkspropositionen.))

Då det af Kungl. Maj: t i proposition den 5 mars 1909 (u:o 182)

för Riksdagen framlagda förslag till förordning om ersättning i anledning

af kroppsskada, ådragen under militär tjänstgöring, blifvit i enlighet

med sammansatta stats- och lagutskottets tillstyrkande af Riksdagen

bifallet, får utskottet, som icke haft något att erinra mot den

nu ifrågavarande framställningen hemställa,

Vtekottets

yttrande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att Riksdagen må å ordinarie stat under riksstatens

tionde hufvudtitel uppföra ett anslag å 30,000 kronor

såsom »bidrag till ersättning i anledning af kroppsskada,

ådragen under militär tjänstgöring».

Ang. anslag till

förhöjning i

gratialen ät

afskedadt

indelt manskap.

[3.]

5:o) Kungl. Maj:t har vidare under punkt 3 af tionde hufvudtiteln

föreslagit Riksdagen att öka anslaget till förhöjning i gratialen

åt afskedadt indelt manskap, nu 83,000 kronor med 211,000 kronor till

294,000 kronor samt att i riksstaten uppföra detta anslag under benämning:

»förhöjning i gratialen åt afskedadt manskap».

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 11 december

1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen.

»Jämlikt nådiga beslut den 8 november och den 21 december 1907

hafva särskilda sakkunniga varit tillkallade för att inom landtförsvarsoch

sjöförsvarsdepartementen biträda med utredning och uppgörande af förslag

till förbättrad pensionering af allt hären och flottan nu och förut

tillhörande manskap, som redan är eller framdeles enligt gällande bestämmelser

kan blifva berättigadt till pension från Vadstena krigsmanshu

skassa eller flottans pensionskassa.

Den 12 juni innevarande år afgåfvo de sakkunniga betänkande i

ämnet. De föreslå beträffande armén tillhörande manskap, att hvarje från

Vadstena krigsmanshuskassa nu och framdeles utgående, enligt gällande

föreskrift bestämdt underhåll (gratial) må ökas med 25 kronor årligen,

under villkor dock att sådant tillägg icke må åtnjutas af annan än

den, som uppnått 50 års ålder.

Öfver detta förslag hafva yttranden infordrats från vederbörande

myndigheter, men ännu ej kunnat af samtliga dessa myndigheter afgifvas.

De felande yttrandena lära dock vara att förvänta inom den

närmaste tiden.

Frågan torde därför kunna göras till föremål för pröfning af nästa

års Riksdag, hvilket, med hänsyn till det behjärtansvärda syftet därmed,

synes mig vara högst angeläget.

Då emellertid förslagets genomförande kräfver ökadt anslag af Riksdagen

och behofvet däraf torde böra för Riksdagen anmälas redan i statsverkspropositionen,

anhåller jag att nu få yttra mig angående den del

af förslaget, som afser sättet för kostnadernas bestridande.

Enligt beräkningar, stödda på försäkringstekniska grunder och

verkställda af en på detta område sakkunnig person, skulle för höjning

af samtliga nuvarande och blifvande gratial från Vadstena krigsmanshuskassa

med 25 kronor kräfvas ett årligt belopp af 266,000 kronor. För

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

25

utdelning af underhåll från kassan till nu bestämda belopp erfordras årligen

473,600 kronor. Nuvarande och kommande underhåll från Vadstena

krigsmanshuskassa, ökade med 25 kronor för hvarje underhållstagare,

skulle således kräfva ett årligt anslag af (266,000+473,600=)

739,600 kronor, hvilket anslag, enligt beräkningarna, anses böra utgå

under en tid af 30 år.

Jämlikt de sakkunnigas förslag skulle medel till denna årliga utgift

erhållas på följande sätt:

Nuvarande anslag å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln:

Vadstena krigsmanshuskassa.......kr. 243,640: —

Förhöjning i gra tialen åt afskedadt indelt

manskap............... » 83,000: —

Af Vadstena krigsmanshuskassas kapital

och räntor in. m............)) 227,660: —

tillhopa kronor 554,300: —

Afgår enligt särskilda föreskrifter:

Bidrag till arméns pensionskassa från

Vadstena krigsmanshuskassa in. m.,

omkring................kr. 110,000: — pr 444 jqq._

Nuvarande anslaget å extra ordinarie stat under tionde

hufvudtiteln till tidigare pensionering . af afskedadt

indelt manskap......................kr. 40,000: —

Från invalidhusfondens inkomster.............» 84,300: —

Nytt anslagsbehof......................)) 171,000: —

Summa kronor 739,600: —

Det anslagsbelopp, som, utöfver hvad redan nu utgår för manskapspensioneringen

vid armén, skulle erfordras, utgör alltså 171,000 kronor.

Lägges härtill förenämnda anslag å extra ordinarie stat, 40,000 kronor,

hvilket anslag, i händelse af bifall till de sakkunnigas förslag, icke vidare

skulle utgå, utvisar sammanlagda beloppet, (171,000 + 40,000 =) 211,000

kronor, den summa, hvarmed nuvarande anslaget å ordinarie stat: ''förhöjning

i gratialen åt afskedadt indelt manskap’ skulle bel)öfva höjas.

Då underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa äfven utgår till

annat än indelt manskap, bör ordet ''indelt'' utgå ur anslagets benämning.

Redan samtliga i ärendet infordrade yttranden inkommit, torde jag

få ånyo anmäla denna fråga inför Eders Kungl. Maj: t, på det att slutlig

framställning, innefattande fullständig redogörelse för de sakkunnigas

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

förslag och kostnadsberäkningar jämte eventuella erinringar däremot af

vederbörande myndigheter, må kunna till Riksdagen göras.»

Kungl. Maj:t har därefter uti särskild den 19 mars innevarande

år aflåten proposition (n:o 151) föreslagit Riksdagen dels medgifva, att

afsked må meddelas indelt manskap efter uppnådda 20 tjänstår med

rätt att anmälas till underhåll på expektans i Vadstena krigsmanshuskassas

tredje klass, så snart den afskedade uppnått 50 års ålder, att

hvarje från Vadstena krigsmanshuskassa nu och framdeles utgående,

enligt gällande föreskrift bestämdt underhåll (gratial) må ökas med

25 kronor årligen under villkor, att sådant tillägg icke må åtnjutas af

annan än den, som uppnått 50 års ålder; dock att underhållstagare,

som på grund af kroppsskada eller liknande anledning fått sig tillerkändt

underhåll från nämnda kassa, må äfven före 50 års ålder, enligt Kungl.

Maj:ts särskilda medgifvande, komma i åtnjutande af ifrågavarande

underhållsförhöjning, samt att till bestridande af kostnaden härför må

till Vadstena krigsmanshuskassa utgå ett årligt bidrag från Invalidhusfonden

af 84,300 kronor; dels ock öka anslaget till förhöjning i gratialen

åt afskedadt indelt manskap, nu 83,000 kronor med 211,000 kronor

till 294,000 kronor samt i riksstaten uppföra detta anslag under benämning:

»förhöjning i gratialen åt afskedadt manskap».

Beträffande den i ämnet förebragta utredningen tillåter sig utskottet

att hänvisa till själfva propositionen.

På de af departementschefen åberopade skäl anser sig utskottet

böra tillstyrka förevarande proposition. Då de från Vadstena krigsmanshuskassa

utgående underhållsbeloppen icke utgöra pensioner i

egentlig mening, utan snarare gratifikationer, har utskottet icke funnit

något hinder föreligga att, såsom Kungl. Maj: t föreslagit, höja äfven

de gratial, som för närvarande utgå.

Utskottet hemställer sålunda,

att Riksdagen må

a) medgifva,

att afsked må meddelas indelt manskap efter

uppnådda 20 tjänstår med rätt att anmälas till underhåll

på expektans i \ adstena krigsmanshuskassas tredje

klass, så snart den afskedade uppDått 50 års ålder,

att hvarje från \ adstena krigsmanshuskassa nu

och framdeles utgående, enligt gällande föreskrift bestämdt

underhåll (gratial) må ökas med 25 kronor

årligen under villkor, att sådant tillägg icke må åt
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

27

njutas af annan än den, som uppnått 50 års ålder;

dock att underhållstagare, som på grund af kroppsskada

eller liknande anledning fått sig tillerkändt

underhåll från nämnda kassa, må äfven före 50 års

ålder, enligt Kungl. Maj:ts särskilda medgifvande, komma

i åtnjutande af ifrågavarande underhållsförhöjning, samt

att till bestridande af kostnaden härför må till

Vadstena krigsmanshuskassa utgå ett årligt bidrag

från Invalidhusfonden af 84,300 kronor;

b) öka anslaget till förhöjning i gratialen åt

afskedadt indelt manskap,

nu ...................

................. kronor

83,000: —

med ..............

.................... 11

211,000: —

till.......................

.................. kronor

294,000: —

samt i riksstaten uppföra detta anslag under benämning:

»förhöjning i gratialen åt afskedadt manskap».

6:o) Uti punkt 4 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit

Riksdagen att höja det å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln

uppförda förslagsanslag till pensionering af flottans och lotsverkets

gemenskap, nu 166,500 kronor, med 23,100 kronor till 189,600 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 18 december 1908

innehåller angående detta ämne följande anförande af departementschefen.

»På sätt chefen för landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet

för den 11 innevarande december anfört, hafva de sakkunnige,

som jämlikt nådiga beslut den 8 november och den 21 december 1907

varit tillkallade för att inom landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen

biträda med utredning och uppgörande af förslag till förbättrad pensionering

af allt hären och flottan nu och förut tillhörande manskap,

som redan är eller framdeles enligt gällande bestämmelser kan blifva

berättigadt till pension från Vadstena krigsmanshuskassa eller flottans

pensionskassa, den 12 juni innevarande år afgifvit betänkande i ämnet.

Öfver detta förslag hafva, såsom af berörda statsrådsprotokoll inhämtas,

yttranden infordrats från vederbörande myndigheter men ännu

ej kunnat af samtliga dessa myndigheter afgifvas. De felande yttrandena

lära dock vara att förvänta inom den närmaste tiden, hvarför frågan

torde kunna göras till föremål för pröfning af nästkommande års

Riksdag.

Ang. höjning

af förslagsanslaget

till

pensionering

af flottans

och lotsverkets

gemenskap.

[4-]

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

I berörda betänkande hafva sakkunnige föreslagit beträffande flottans

och lotsverkets manskap, att hvarje pension, som till belopp ej öfverstigande

180 kronor från statsverket genom flottans pensionskassa utgår,

utan att vara förenadt med annat bidrag, till flottans eller lotsverkets

redan afskedade gemenskap eller kommer att utgå till flottans hädanefter

afskedade gemenskap, må höjas med 25 kronor årligen, dock under

villkor att sådant tillägg icke får åtnjutas af annan än den, som uppnått

50 års ålder, och ej må utgå med högre belopp än att detsamma

och pensionen sammanräknade icke öfverstiga 200 kronor, och har det

anslagsbelopp, som, utöfver hvad redan nu utgår för manskapspensioneringen

vid flottan och lotsverket, erfordras för bestridande af kostnaderna

härför, beräknats utgöra 23,100 kronor.»

Kung], Maj:t har därefter uti särskild den 19 mars innevarande år

aflåten proposition (n:o 187) föreslagit Riksdagen dels medgifva, att

hvarje pension, som till belopp ej öfverstigande 180 kronor från statsverket

genom flottans pensionskassa utgår till marinens eller lotsverkets

redan afskedade manskap eller kommer att utgå till marinens hädanefter

afskedade manskap, må höjas med 25 kronor årligen, dock att

sådant tillägg icke får åtnjutas af den, som erhåller pensionsbidrag

från lotsverkets medel, och ej heller af annan pensionstagare, förrän

han uppnått 50 års ålder, därest icke Kungl. Magt medgifver honom

att tidigare komma i åtnjutande af ifrågavarande förmån, samt att

tillägget ej må utgå med högre belopp, än att detsamma och pensionen

tillhopa icke öfverstiga 200 kronor dels ock till bestridande af kostnaden

härför höja det å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln uppförda

förslagsanslag »till pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap»,

nu 166,500 kronor, med 23,100 kronor till 189,600 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden för sistnämnda dag

innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»På sätt det vid innevarande års statsverksproposition under tionde

hufvudtiteln fogade statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 18

december 1908 utvisar, har jag redan anmält, att betänkande den 12

juni 1908 afgifvits af sakkunniga, hvilka jämlikt nådiga beslut den 8

november och den 21 december 1907 varit tillkallade för att inom landtförsvars-

och sjöförsvarsdepartementen biträda med utredning och uppgörande

af förslag till förbättrad pensionering af allt hären och flottan

nu och förut tillhörande manskap, som redan är eller framdeles enligt

gällande bestämmelser kan blifva berättigadt till pension från Vadstena

krigsmanshuskassa eller flottans pensionskassa.

Jag redogjorde därvid för den hufvudsakliga innebörden af de

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

29

sakkunnigas förslag i livad det rörde marinens och lotsverkets manskap.

Som emellertid yttranden då ännu ej inkommit från alla de myndigheter,

som skulle höras i förevarande ämne, kunde fullständig redogörelse

därutinnan ej lämnas, men enär förslagets genomförande kräfde

ökadt anslag af Riksdagen, ansåg jag mig böra redan då göra underdånig

hemställan angående framställning till Riksdagen om beviljande

af de i sådant hänseende erforderliga medlen.

Sedan numera samtliga infordrade yttranden i ärendet inkommit,

anhåller jag att få redogöra för såväl de sakkunnigas betänkande och

förslag som de afgifna yttrandena. Därvid torde jag böra begränsa

mitt anförande att omfatta endast de delar af föreliggande handlingar,

som äro erforderliga för bedömande af frågan om förbättrad pensionering

af marinens och lotsverkets manskap.

För att vara tillgängliga vid fullgörandet af de sakkunnigas uppdrag

hafva till dem varit öfverlämnade förteckningar öfver allt pensioneradt

manskap, som tillhört flottan eller kustartilleriet, samt öfver flottans

stationer eller kustartilleriet tillhörande manskap, som vid afskedstagande

kan komma i åtnjutande af pension enligt gällande reglemente.

De sakkunniga hafva verkställt en utredning af den pensionering

af marinens och lotsverkets manskap, hvilken äger rum genom flottans

pensionskassa.

Af denna utredning samt af gällande föreskrifter framgår i hufvudsak

följande:

Flottans afskedade manskap har städse uppburit det samma manskap

tillkommande understöd genom amiralitetskrigsmanskassan, numera

flottans pensionskassa. Denna kassa är den äldsta af alla rikets pensionskassor

för tjänstemän eller betjänte. Den grundades nämligen redan år

1642, då ''öfver- och underofficerare, såväl som gemene båtsmän, bösseskyttare,

timmermän, snickare, smeder m. fl., som Sveriges rikes amiralitet

och sjöstat tjäne’, förbundo sig att till en pensionskassa inbetala

en del af sin årliga inkomst. Kassan understöddes af staten, och

amiralitetskollegium fastställde den 29 april 1681 för densamma det

första reglementet.

Den 26 oktober 1838 utfärdades för kassan ''nytt reglemente’,

hvars föreskrifter i fråga om indelning i klasser fortfarande gälla beträffande

gemenskapen vid båtsmanshållet och marinregementet samt

daglönare, tillhörande flottans f. d. ordinarie timmermans- och handtverksstater

vid öfverflyttning till invalidstat.

Dessa föreskrifter äro af följande lydelse:

1. I första klassen upptagas de, som under verklig utöfning af

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Rungl. Maj:ts och kronans tjänst blifvit så svårt skadade, att de ej

förmå sig själfva försörja.

2. Till andra klassen höra de, som bevisligen erhållit så svåra

skador under utöfning af Kungl. Maj:ts och kronans tjänst, att de endast

i ringa mån kunna till sitt nödtorftiga uppehälle bidraga.

3. Uti tredje klassen upptagas de, som under verklig tjänstgöring

bevisligen fått sådana mindre skador, att de måst afskedas och tillika

af skadorna blifvit oförmögne att nödtorftig lifsbärgning med arbete

sig förtjäna.

4. Till fjärde klassen höra underofficers-korpraler och sjöartillerister

samt matroser och kanonierer, som uppnått femtio års ålder och

tjänt i trettio år, samt de af öfriga gemenskapen, som uppnått femtiofem

års ålder och tjänt i trettio år, beräknadt från tjugo års ålder.

5. I femte klassen intagas de underofficerskorpraler, sjöartillerister

samt matroser och kanonierer, som uppnått femtio års ålder och

tjänt minst tjugufem år, samt de af den öfriga gemenskapen, som

innehafva femtiofem lefnadsår och tjugo tjänstår, på samma sätt beräknade.

För att vara berättigad till pension fordras dessutom alltid att

under tjänstetiden hafva uppfört sig redligt och väl.

7. I beräkningen af de enligt 5 och 6 mom. erforderliga tjänstår

få äfven ingå de år, som den afskedade i Kungl. Maj:ts och kronans

tjänst vid andra kårer och regementen med vitsordad trohet tillrve^alagt.

8. F örhyrda underofficerare och sjömän erhålla äfven pension

efter de sålunda stadgade grunder

Sedan Rikets Ständer beviljat erforderliga medel, fastställde Kungl.

Maj.t genom cirkulär den 20 november 1860 (Svensk författningssamling

för år 1860, n:r 54) följande pensionsstat för förhyrda underofficerare

och sjömän samt all gemenskap vid flottan:

förhyrd underofficer af högsta graden i första klassen 240 kronor,

i andra klassen 160 kronor och i tredje klassen 100 kronor; förhyrd

underofficer af lägre grad, mästerlots, matros, kanonier och distinktionskorpral

vid marinregementet i första klassen 180 kronor, i andra 120

kronoi, i tredje 90 kronor, i fjärde 72 kronor och i femte klassen 48

kronor;

marinsoldat och korpral, sekundlots, sjukvaktare, daglönare och

lärling vid varfven, jungman, underkanonier, båtsman, lotslärling, skeppsgosse

samt förhyrd matros, jungman och skeppgosse i första klassen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

31

100 kronor, i andra 80 kronor, i tredje 54 kronor, i fjärde 42 kronor

och i femte klassen 30 kronor;

daglönare, förflyttad på invalidstat med invalidunderhåll, i första

klassen 72 kronor, i andra 50 kronor, i tredje 36 kronor, i fjärde 24

kronor och i femte klassen 18 kronor.

I sammanhang härmed meddelades föreskrift om förhöjning af den

årsafgift, som nämnda gemenskap hade att till kassan erlägga. De

sålunda stadgade pensioneringsgrunder förklarades genom cirkulär den

17 november 1863 skola fortfarande tillsvidare blifva gällande.

Enligt skrifvelse den 16 maj 1876 har Riksdagen, med anledning

af Kungl. Maj:ts framställning i ämnet och under förutsättning att det

belopp, som enligt uppgjordt förslag till delning af amiralitetskrigsmanskassans

pensionsfond ansetts vara att tillgå för gemenskapens vid

flottan och lotsverket pensionering, eller 230,000 kronor, till statsverket

öfverlämnades, dels medgifvit, att denna gemenskaps framtida

pensionering enligt stadgade grunder Ange utan vidare bidrag från

samma gemenskap men med bibehållande af lotsverkets bidrag, 3,500

kronor, från och med 1877 års ingång af statsverket öfvertagas, med

skyldighet därjämte för statsverket att bestrida de före nämnda tidpunkt

enligt gällande bestämmelser beviljade pensioner till flottans och lotsverkets

gemenskap äfvensom ikläda sig amiralitetskrigsmanskassans förbindelser

med afseende å utbetalning af den afskedade gemenskapen

tillkommande begrafningskjälp, dels ock för ofvannämnda ändamål anvisat

å nionde (numera tionde) hufvudtiteln ett kreditiv å 58,000 kronor, med

rättighet för direktionen öfver kassan, som fortfarande skulle äga tillhandahålla

pensionerna, att å detta kreditiv lyfta hvad för behofvet

blefve erforderligt. Hvad sålunda stadgats skulle äga tillämpning å alla,

som vore berättigade till understöd från kassan och framdeles erhölle

afsked; dock undantoges härifrån a) gemenskapen vid båtsmanshållet

och marinregementet samt daglönare, tillhörande stationernas gamla

timmermans- och handtverksstater, som öfverflvttades till invalidstat;

och skulle pension till samtliga dessa utgå i enlighet med då gällande

stat, b) de då vid militärdepoterna och varfven anställde förmän, hvilka

i pensionshänseende voro likställda med månadslönare och sålunda framdeles

såsom förut räknades till kassans delägare. Redan afskedad gemenskap

skulle bibehållas vid den pensionsrätt, densamma då tillkomme.

De sålunda af Riksdagen godkända ponsioneringsgrunderna blefvo

den 24 november 1876 af Kungl. Maj:t fastställda; och utfärdades den

31 oktober 1879 (Svensk författningssamling för år 1879, n:r 63) i

enlighet härmed reglemente för pensionering af flottans och lotsverkets

gemenskap, hvilket innehåller följande grunder för pensioneringen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Hvar och en af gemenskapen vid flottan och lotsverket, som afskedas

nr Kung!. JVIaj:ts och kronans tjänst med vitsord att hafva sig

redligt och väl skickat, tillägges pension af statsverket genom amiralitetskrigsmanskassan,

då han blifvit skadad i tjänsten eller tjänat tjugu

år eller längre, såsom nedan sägs.

Pensionsberättigad gemenskap delas i fyra klasser; och upptages i

första klassen: den, som af erhållen blessyr i krig mot rikets

fiende, annan kroppsskada, uppkommen till följd af olyckshändelse

under utöfning af kronans tjänst, eller obotlig genom tjänstgöringen

ådragen sjukdom eller annan åkomma blifvit oförmögen till vidare verksamhet;
andra

klassen: a) den, hvars verksamhetsförmåga väl icke alldeles

men dock i betydlig mån gått förlorad af sådan händelse, som här

ofvan afses, b) den, som tjänat i tjugu år och tillika tjänstgjort i krig

mot rikets fiende med vitsord att hafva sig utmärkt väl skickat, c) den,

som tjänat i fyratio år;

tredje klassen: a) den, hvars verksamhetsförmåga af blessyr, annan

kroppsskada, obotlig sjukdom eller annan åkomma, erhållen eller ådragen

såsom här ofvan sägs, blifvit inskränkt, dock icke så, att han bör till

andra klassen hänföras, b) den, som tjänat i tjugu år och tillika tjänstgjort

i krig mot rikets fiende med vitsord att hafva sig väl skickat,

och c) medlem af sjömanskåren, som tjänat i trettio år och uppnått

femtio års ålder, samt annan, som tjänat i trettio år och uppnått femtiofem

års ålder;

fjärde klassen: medlem af sjömanskåren, som tjänat i tjugu år och

uppnått femtio års ålder, samt annan, som tjänat i tjugu år och uppnått

femtiofem års ålder.

Pensionen bestämmes efter helt år för olika medlemmar i hvar

af föreskrifna fyra klasser sålunda:

underofficerskorpral vid sjömanskåren samt hans vederlike bland

lotsbetjäningen, förman bland daglönare vid flottans militärdepoter eller

varfsstater, sjukvaktare äfvensom uppsyningsman vid lifräddningsanstalterna,

hvilken kommit till skada i tjänsten, i första klassen 360 kronor,

i andra 240 kronor, i tredje 180 kronor och i fjärde klassen 120

kronor;

korpral vid sjömanskåren samt hans vederlike bland lotsbetjäningen,

fyrvaktare äfvensom båtstyrare vid lifräddningsanstalterna, hvilken

blifvit skadad i tjänsten, i första klassen 240 kronor, i andra 160 kronor,

i tredje 120 kronor och i fjärde klassen 80 kronor;

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

33

medlem af sjömanskåren, daglönare vid militärdepoterna eller varfsstaterna

samt betjäning vid lots- och fyrstaten, hvilka icke äro särskildt

nämnda, äfvensom roddare vid lifräddningsanstalterna och skeppsgosse,

de båda sistnämnda, såvidt de blifvit skadade i tjänsten, i första klassen

150 kronor, i andra 100 kronor, i tredje 75 kronor och i fjärde klassen

50 kronor.

Bestämmelserna i 1879 års reglemente hafva i Iråga om vissa

grupper af pensionsberättigade sedermera undergått förändringar. Med

stöd af Riksdagens uttalande i skrifvelse den 11 maj 1888 har Kungl.

Maj:t den 21 påföljande september utfärdat kungörelse angående förbättrad

pensionering af personalen vid lotsstyrelsen och vid lotsverket

(Svensk författningssamling för år 1888, n:r 43) innehållande, bland

annat, att pensionerna för gemenskapen vid lotsverket, sådana de finnas

bestämda i nådiga reglementet den 31 oktober 1879, skola genom bidrag

från lotsverkets medel höjas till nedan upptagna belopp, nämligen för:

mästerlots äfvensom uppsyningsman vid lifräddningsanstalterna,

hvilken kommit till skada i tjänsten, i första klassen tillsammans 720

kronor, i andra tillsammans 600 kronor, i tredje tillsammans 450 kronor

och i fjärde klassen tillsammans 350 kronor,

lots och fyrvaktare äfvensom båtstyrare vid lifräddningsanstalterna,

hvilken blifvit skadad i tjänsten, i första klassen tillsammans 580 kronor,

i andra tillsammans 500 kronor, i tredje tillsammans 350 kronor och i

fjärde klassen tillsammans 300 kronor,

lotslärling och fyrbiträde äfvensom roddare vid lifräddningsanstalterna,

hvilken blifvit skadad i tjänsten, i första klassen tillsammans 350

kronor, i andra tillsammans 300 kronor, i tredje tillsammans 200 kronor

och i fjärde klassen tillsammans 150 kronor;

dock under villkor, att mästerlots, lots eller lotslärling, hvilken

uppnått en lefnadsålder af 60 år, samt fyrvaktare eller fyrbiträde, hvilken

uppnått eu lefnadsålder af 65 år, skall, i händelse han därmed förenar

en tjällsteålder af 40 år, vara skyldig att med de för honom i

andra klassen bestämda pensionsförmåner från tjänsten afgå, lotsstyrelsen

likväl obetaget att, med den afskedsökandes medgifvande, låta med

afskedet anstå, därest och så länge han finnes kunna på ett tillfredsställande

sätt gagna det allmänna.

Jämväl beträffande pensionering af de vid flottans mili tärd epoter

och varfsstater anställde förmän bland daglönare, ^likvaktare och öfrige

daglönare hafva nya bestämmelser tillkommit. Riksdagen har nämligen

år 1904 antagit följande förändrade grunder för denna pensionering,

IHh. till Eiksd. Prof. 1909. 4 Sand. 1 Afd. 11 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

hvilka af Kungl. Maj:t godkänts uti kungl. kungörelse den 2 december

1904 (Svensk författningssamling för år 1904, n:r 58):

1. Med afseende å åtnjutande af pension fördelas denna personal

i tre klasser.

I första klassen upptages den, som tjänat i fyrtio år;

i andra klassen upptages den, som tjänat i trettio år och därjämte

antingen uppnått sextio års ålder eller också, efter uppnådda femtiofem

lefnadsår, befinnes af behörigen styrkt sjuklighet vara för framtiden

oförmögen till utförande af arbete vid flottans depoter eller varf;

i tredje klassen upptages den, som efter tjugofem års tjänst antingen

uppnått sextio års ålder eller också, efter uppnådda femtiofem

lefnadsår, befinnes af behörigen styrkt sjuklighet vara för framtiden

oförmögen till utförande af arbete vid flottans depoter eller varf.

2. Pensionen bestämmes för olika understödstagare i hvar af

ofvannämnda tre klasser sålunda:

för förman och sjukvaktare i första klassen 500 kronor, i andra

klassen 400 kronor och i tredje klassen 300 kronor;

för annan daglönare i första klassen 300 kronor, i andra klassen

250 kronor och i tredje klassen 200 kronor.

3. Hvad sålunda stadgats skall äga tillämpning å alla ifrågavarande

förmän, sjukvaktare och öfriga daglönare, som framdeles erhålla afsked,

med undantag för de stationernas gamla timmermans- och handtverksstater

tillhörande förmän och daglönare, hvilka före utgången af år

1904 förklarat sig önska kvarstå vid sina hittills gällande pensioneringsvillkor,

äfvensom för de nu vid militärdepoterna och varfven anställde

förmän, hvilka i pensionshänseende äro likställda med månadslönare

och sålunda få hädanefter som hittills räknas till delägare i flottans

pensionskassa.

Redan afskedade förmän, sjukvaktare och öfriga daglönare bibehållas

vid den pensionsrätt, dem för närvarande tillkommer.

I sammanhang härmed höjde Riksdagen förslagsanslaget till pensioneringen

af flottans och lotsverkets gemenskap till 166,500 kronor.

På grund af nu omförmälda bestämmelser jämte gällande föreskrifter

om ersättning till värnpliktig, som under tjänstgöring ådrager

sig sådan skada, att hans arbetsförmåga därigenom i större eller mindre

mån minskas, utgingo under år 1907, enligt från vederbörande lämnade

förteckningar, till manskap från flotian understöd af statsmedel genom

flottans pensionskassa med följande belopp:

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

35

18

kronor till ...............

............... 1

underhållstagare

24

»

» ...............

............... 4

30

»

» ...............

............... 493

»

36

» ..............

............... 13

»

42

» ..............

............... 903

»

50

»

» ..............

.............. 16

54

» ...............

................ 230

y>

72

»

» ...............

................ 3

»

75

))

» ............

............... 81

)3

80

»

3> ...............

................ 20

»

100

»

)i ..............

................ 29

120

-j>

)> .............

............... 5

»

150

))

>• ..............

................ 2

»

160

»

» ..............

O

................ O

»

180

»

''ii ..............

................ 1

»

200

»

» ..............

............... 24

>>

240

»

''» ............

................ 4

»

250

» ..............

................ 52

»

300

»

» ..............

............... 35

))

360

»

» .............

................ 1

))

400

»

» ..............

................ 7

))

500

■»

» ..............

................ 18

»

tillsammans 1,945 underhållstagare,

hvaraf 1,627 båtsmän, 19 marinsoldater, 225 invalider och daglönare,

26 matroser, 22 beväringsmän, 13 eldare och handtverkare, 5 skeppsgossar,

5 artillerister, 2 sj likvaktare och en sjukhusdräng. Af dessa

voro 367 födde under åren 1811—1830.

För flottan tillhörande manskap, som efter förteckniugarnas upprättande

må hafva erhållit eller hädanefter kan erhålla afsked med rätt

till underhåll af statsmedel genom flottans pensionskassa enligt grunder,

gällande före ofvannämnda kungl. kungörelse den 2 december 1904,

skulle årliga underhållet utgå med följande belopp:

30

kronor

till ...............

............... i

underhållstagare

42

»

)4 ...............

................ 109

)>

54

»

» .............

............... 1

))

100

))

;» ...............

.............. 5

J>

120

))

)) ..............

o

.))

150

),)

» ..............

o

...............

)>

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Pensionering

af arméns

manskap

genom Vadstena

krigsmanshuskassa.

Invalidhus - fonden.

160 kronor till ............................. 52 underhållstagare

180 » >» l „

240 » >-> 19 »

tillsammans 192 underhållstagare,

hvaraf 111 båtsmän, 43 matroser, 16 eldare, 14 handtverkare och 8

tillhörande ekonomiafdelningen.

Härtill kunna komma 3 kustartillerister och 10 matroser, för livilka

möjligen blifvande underhållsbelopp icke kunnat uppgifvas.

I de nu meddelade förteckningarna äro, som synes, underhållstagarna

från lotsverkets personal icke medtagna. De sakkunniga hafva

i ett senare sammanhang yttrat sig om de lägst pensionerade bland

dessa, och skall jag framdeles redogöra härför.

Chefen för landtförsvarsdepartementet har i yttrande till statsrådsprotokollet

förut denna dag lämnat en framställning af pensioneringen

af arméns manskap från

Jag auliåller att särskilt, få erinra, hurusom denna framställning,

bland annat, gifver vid handen,

att, i öfverensstämmelse med grunderna för pensioneringen af flottans

manskap, sistnämnda kassas gratialister äro fördelade i vissa hufvudklasser

och hvarje klass i sig innesluter särskilda grupper af underhållstagare

med sinsemellan olika understödsbelopp,

att, i olikhet med hvad som gäller för pensionering från flottans

pensionskassa, den, som åtnjuter understöd från Vadstena krigsmanshuskassa

i lägre underhållsklass, efter vissa års förlopp uppflyttas i närmast

högre klass med den verkan att hvarje sådan underhållstagare,

som uppnår 80 år, vid nämnda ålder vinner inträde i den högsta underhållsklassen,

samt slutligen att under år 1906 understöd från sistberörda kassa

utgingo med lägst 15 kronor och högst 124 kronor.

I chefens för landtförsvardepartementet omförmälda yttrande ingår

vidare redogörelse för Invalidhusfonden; och anhåller jag att få åberopa

denna del af yttrandet, då från berörda fond understöd tilldelas jämväl

afskedadt manskap från flottan.

De sakkunniga hafva meddelat att enligt vunnen utredning från

samma fond under tiden från och med den 1 oktober 1906 till och

med den 30 september 1907 till manskap från flottan utdelats:

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

37

15 kronor till

20 » »

25 » "

30 » »

40 » »

50 » »

647 understödstagare

13 »

2 »

2 »

1 »

2 »

»

tillsammans 667 understödstagare,

med allenast några få undantag, f. d. båtsmän. Understödsbeloppen

uppgingo sammanräknade till 10,215 kronor och utgjorde i medeltal 15

kronor 31 öre för hvarje underhållstagare.

Hvad de sakkunniga anfört beträffande frågan om statens skyldig- *att''

het att understödja det krigsmanskap, som här afses, finnes återgifvet understödja

i chefens för landtförsvarsdepartementet yttrande; och tillåter jag mig

att jämväl härutinnan hänvisa till detta, därvid jag dock anhåller att skap_

särskildt få återkalla i minnet de sakkunnigas uttalande, att, vid undersökning

af möjligheten af en förbättrad pensionering, man borde hafva

för ögonen atr, i den mån underhållsbidrag kunde anses vara för enhvar

af billighetshänsyn påkalladt, bereda såvidt möjligt lika förmån

för arméns och flottans manskap.

Vid företagen granskning af olika utvägar att bereda förbättradt

underhåll åt manskap från armén hafva de sakkunniga, på sätt medde- aå“manskap

las i förut åberopade yttrande af chefen för landtförsvarsdepartementet, M» armén.

förklarat sig hålla före, att rubbning uti den sedan lång tid tillbaka

gällande klassindelningen inom Vadstena krigsmanshuskassa och uti de

föreskrifna villkoren för uppflyttning från lägre till högre klass icke

borde äga rum. Ej heller ville de tillråda, att det nnderhållstillägg, som

kunde ifrågakomma, bestämdes till viss procent af hvarje från krigsmanshuskassan

utgående underhållsbelopp. Med hänsyn till de föreliggande

förhållandena hafva de däremot förordat, att afsedda underhållstillägg

bestämdes lika för enhvar underhållstagare samt att tilläggsbeloppet

för att kunna bereda någon af sevärd hjälp icke sattes lägre

än till 25 kronor årligen för hvarje underhållstagare. Men som kostnaden

skulle i ganska afsevärd man ökas, om tillägget finge tillgodonjutas

redan vid uppnådd 45 års ålder eller lägre ålder, om själfförsörjningsförmågan

kunde anses i allmänhet då ännu ett antal år vara

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Förbättring

af underhållet

åt manskap

från flottan.

oförminskad, borde enligt de sakkunnigas mening, tillägget icke tillgodonjutas

af andra än dem, som uppnått 50 års ålder.

De sakkunniga hafva sedermera öfvergått till behandling af frågan

om förbättring i underhållet för flottans nuvarande och blifvande underhållstagare

och sättet att bestrida härför nödiga kostnader samt därvid

först anmärkt, att för understödjande af flottans afskedade manskap

icke, såvidt kunnat inhämtas, funnes flera än två enskilda pensionskassor,

och att båda dessas uppgift icke vore af beskaffenhet, att deras

verksamhet kunde öfva inlåtande på bedömandet af den föreliggande

frågan.

Därefter erinrade de sakkunniga om sin redan uttalade åsikt, att

arméns och flottans manskap borde, såvidt möjligt, komma i åtnjutande

af lika förmån uti ifrågavarande hänseende; och anförde de vidare,

hurusom förverkligandet af den sålunda åsyftade likställigheten måste

hafva till följd, att underhal Istillökning meddelades endast åt dem, som

med hänsyn till beloppet af dem enligt gällande bestämmelser tillerkända

underhåll kunde anses i lika mån behöfva förbättring i detta

underhåll.

Enligt hvad förut meddelade upplysningar gåfve vid handen, vore

emellertid förhållandet sådant, att vissa klasser af flottans manskap

komme i åtnjutande af underhåll från flottans pensionskassa till vida

högre belopp än som kunde tilldelas någon af härens manskap från

Vadstena krigsmanshuskassa. Däraf syntes, för likställighetens skull,

böra följa, att af flottans afskedade manskap endast de, hvilkas årliga

underhåll uppginge till ungefär det högsta för härens manskap ifrågakommande

belopp eller därunder, skulle komma i åtnjutande af underhållstillägg.

Det högsta underhållsbeloppet från Vadstena krigsmanshuskassa

utgjorde visserligen, korpralstillägg inberäknadt, endast 124

kronor. Men då härtill kunde komma bidrag från truppförbands enskilda

pensionskassa, som ej stode flottans manskap till buds, hade de

sakkunniga ansett det högsta underhållsbelopp, som för flottans manskap

finge förenas med underhållstillägg, böra bestämmas till 180 kronor.

Underhållstillägg skulle således tillgodokomma endast dem af flottans

redan afskedade eller framdeles afskedade manskap, som från flottans

pensionskassa åtnjöte eller komme att åtnjuta årligt underhåll till

belopp af 180 kronor eller därunder. Bland dessa utgjorde år 1907

underhållstagarne 1,804 och antalet af dem, som kunde tillkomma, högst

173. Emellertid funnes bland lotsverkets afskedade betjäning 43 underhållstagare,

hvilka enligt äldre bestämmelser åtnjöte underhåll endast

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

39

från flottans pensionskassa till belopp af 180 kronor eller därunder,

lägst 30 kronor. Då det utan tvifvel skulle väcka icke alldeles oberättigadt

missnöje, om dessa lotsverkets f. d. tjänare icke finge erhålla

samma tillägg som öfriga kassans underhållstagare, hade de sakkunniga

ansett sig böra förorda dem till åtnjutande af denna förmån.

I afseende å bestämmandet af underhållstilläggets belopp för dem

som, enligt hvad sålunda anförts, skulle blifva däraf delaktiga, hade

de sakkunniga af hufvudsakligen samma skäl, som gjort sig gällande

beträffande härens manskap, funnit ny pensionsreglering eller ändring

af gällande klassindelning icke böra ifrågasättas. Tilläggets bestämmande

genom lika procentberäkning skulle i afseende å nu ifrågavarande

manskap och f. d. betjäning visa sig alldeles olämpligt, enär de

till lefnadsåren äldste, som alltjämt kvarstode i samma underhåll sklass,

skulle i många fall blifva sämre lottade än de yngre. Bestämdes underhållstillägget,

lika för alla, till samma belopp som för underhållstagarne

i Vadstena krigsmanshuskassa, blefve visserligen häraf en följd

att för många de äldste bland flottans afskedade manskap underhållet

och tillägget sammanräknade icke komme att uppgå till samma belopp

som för de äldste underhållstagarne i Vadstena krigsmanshuskassa. Men

sådan skillnad i underhållsförmån ägde ju redan rum och motvägdes

till icke oväsentlig del däraf, att flottans pensionskassas bemälde underhållstagare

under de första åren efter afskedstagandet åtnjutit afsevärdt,

högre underhåll än deras jämnårige bland härens afskedade manskap.

De sakkunniga hade därför ansett lämpligast och med likställigheten

bäst öfverensstämmande, att tillägget för ifrågavarande flottans pensionskassas

underhållstagare bestämdes lika för alla och lika som för härens

afskedade manskap till belopp af minst 25 kronor med villkor att tilllägget

icke finge tillgodonjutas af andra än dem, som uppnått 5<J års

ålder. Härvid borde dock göras det ytterligare förbehåll, att tillägget

icke finge utgå med högre belopp, än att detsamma och underhållet

sammanräknade icke öfverstege 200 kronor, enär i annat fall den, som

åtnjöte underhåll till belopp af 180 kronor, skulle komma att med tilllägget

uppbära understöd till större belopp än underhållstagare i närmast

högre klass. Enligt beräkningar, stödda på försäkringstekniska

grunder utgjorde skuldvärdet för höjning med 1 krona af underhållet

för ofvannämnde flottans pensionskassas nuvarande och blifvande underhållstagare

16,971 kronor. Denna summa utgjorde det närvarande värdet

af ett årligt anslag, som utginge under 30 år, till belopp af 923

kronor 30 öre. Det årliga anslag, som under samma tid skulle erfordras

för höjning med

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

10 kronor, utgjorde således ............... 9,233 kronor

20 -» » » 18,466 »

25 » .. » 23,082 »

30 .» » » 27,699 »

50 » » ''• 46,165 »

100 » i. » 92,330

Då de ifrågavarande underhållstagarnes antal icke ökades, borde

ofvannämnda belopp anses vara de högsta, som kunde för ändamålet

ifrågakomma. Därför borde ock, om det för förhöjning med 25 kronor

erforderliga årliga anslag beräknades till afrundadt belopp 23,100 kronor,

denna beräkning kunna anses fullt betryggande.

Om underhållstillägget bestämdes till belopp af 25 kronor, syntes

alltså det å tionde hufvudtitelns ordinarie stat uppförda förslagsanslag

å 166,500 kronor »till pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap»

böra höjas med 23,100 kronor. Men, enär, såsom förut vore omförmäldt,

detta förslagsanslag vid 1904'' års Riksdag bestämdes till sitt

nuvarande belopp och beslutet härom varit grundadt å sakkunnigt verkställda

beräkningar, hade de sakkunniga saknat anledning att företaga

särskilda undersökningar rörande samma anslags tillräcklighet. Anslaget

hade för öfrigt enligt kapitalkonto till rikshufvudboken för åren

1905 och 1906 icke öfverskridits.

Slutligen ville de sakkuuniga fästa uppmärksamhet därå, att enligt

de till dem öfverlämnade förteckningarna flottans pensionskassa utbetalade

underhåll till åtskilliga underhållstagare, hvilka fått afsked eller

eljest kommit i åtnjutande af underhäll vid så unga år, att de ingalunda

kunnat ens närmelsevis uppfylla stadgade villkor i afseende å

tjänstår och lefnadsålder. Underhållet måste således hafva meddelats

på grund af kroppsskada, ådragen under tjänstgöring, och dess belopp

bestämts med hänsyn till den åt skadan förorsakade grad af invaliditet.

Dessa underhållstagare finge ju vänta jämförelsevis lång tid, innan de

uppnådde 50 års ålder och då komme i åtnjutande af det ifrågasatta

tillägget. Men, därest af sådan anledning något särskildt understödsbidrag

under tiden kunde vara af verkligt behof påkalladt och behofvet

icke kunde afhjälpas genom utdelning från invalidhusfonden, syntes

fråga härom böra uppå framställning blifva föremål för undersökning

och pröfning i hvarje särskildt fall. Någon allmängiltig regel ansåge

de sakkunniga icke kunna i detta hänseende angifvas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

41

På grund af det anförda hemställde de sakkunniga om vidtagande

af erforderliga åtgärder, så att

dels hvarje pension, som till belopp^ej öfverstigande 180 kronor

från statsverket genom flottans pensionskassa utginge, utan att vara

förenadt med annat bidrag, till flottans eller lotsverkets redan afskedade

gemenskap eller kom me att utgå till flottans hädanefter afskedade

gemenskap, måtte höjas med 25 kronor årligen, dock under villkor att

sådant tillägg icke finge åtnjutas af annan än den, som uppnått 50

ars ålder, och ej måtte utgå med högre belopp än att detsamma och

pensionen sammanräknade icke öfverstege 200 kronor,

dels ock till bestridande af kostnaden härför det å ordinarie stat

under tionde hufvudtiteln uppförda förslagsanslag »till pensionering af

flottans och lotsverkets gemenskap», nu 166,500 kronor, måtte höjas

med 23,100 kronor till 189,600 kronor.

Till sist hafva de sakkunniga än ytterligare framhållit, att då de

räknat med en ökning af 25 kronor årligen i utgående gratial eller

pension, denna ökning, enligt deras mening, vore den lägsta, som borde

ifrågakomma.

På grund af nådiga remisser hafva underdåniga utlåtanden öfver

de sakkunnigas förslag afgifvits af marinförvaltningen, lotsstyrelsen och

direktionen öfver flottans pensionskassa samt af statskontoret.

Marinförvaltningen, som förklarat sig i likhet med de sakkunniga

finna det angeläget, att pensioneringen af härens och flottans gemenskap

förbättrades, har för sin del tillstyrkt det afgifna förslaget. I fråga

om det föreslagna villkoret att pensionstillägg icke finge åtnjutas af

annan än den, som uppnått 50 års ålder, ville emellertid ämbetsverket

framhålla, att vid berörda ålder å ena sidan den afskedades arbetskraft

i allmänhet ännu ej blifvit i synnerligen stor mån nedsatt och å andra

sidan hans familjs behof under vanliga förhållanden finge antagas vara

mindre än tillförene, med hänsyn därtill att barnen redan erhållit uppfostran.

Vid mera framskriden ålder, då den pensionerades förvärfsförmåga

blifvit i betydlig grad minskad, måste åter en ökning af underhållsbidraget

med allenast 25 kronor, såsom i allt fall otillräcklig, anses

jämförelsevis mindre värderik. Under sådana förhållanden syntes med

ungefär samma kostnad för staten vida större gagn kunna tillskyndas

de pensionerade, om vid något högre ålder ett afsevärdt högre uuderhållstillägg

kunde dem beredas. Marinförvaltningen ifrågasatte därför

såsom ett önskemål, huruvida icke underhållstilläffgmt borde tillgodo
I

i . '' 1 # OO o

komma det pensionerade manskapet först vid 60 års ålder.

Bih. till liiksd. Prof. 1909. 4 Sami. I Afd. H Käft.

Yttranden af

myndigheter.

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Lotsstyrelsen, som yttrat sig öfver förslaget i hvad det afser underhållstagare

bland lotsverkets afskedade betjäning, har förordat detsamma

såsom ägnadt att bereda dessa en på billighet grundad och efter hvad

antagas kunde väl behöflig förbättring i deras pensioner.

Direktionen öfver flottas pensionskassa har till en början meddelat,

att de två enskilda pensionskassor för understödjande af flottans afskedade

manskap, h vilka de sakkunniga an ty dt i sitt betänkande, utgjordes af

H. af Christiernins invalidinrättningsfond och konsul W. J. S. Westzynthius’

testamentsfond. Den förra af dessa vore afsedd att bilda en

invalidinrättning för såväl befäl och underbefäl som manskap och hade

vid 1907 års slut ett räntebärande kapital af 139,836 kronor 77 öre,

men skulle det antagligen ännu dröja längre tid, innan fondens verksamhet

kunde taga sin början. Den senare fonden hade vid samma års

utgång ett räntebärande kapital af 8,870 kronor 20 öre, och utdelades

därifrån understöd till dem, som blifvit afskedade för skada i tjänsten

med pension i första klassen. Under år 1907 hade utdelats 100 kronor

för helt år till hvardera af två pensionärer, en jungman och en båtsman,

50 kronor till en båtsman för ett hälft år och återstoden af ränteinkomsten

för året, 49 kronor 62 öre, till en båtsman.

I fråga om de sakkunnigas förslag, att understödstillägg skulle

bestämmas lika för alla dem, som däraf komme i åtnjutande, hade direktionen

intet att erinra. Däremot syntes det direktionen, att det föreslagna

beloppet af 25 kronor vore alltför lågt för att åstadkomma

behöflig förbättring, och funne sig direktionen därför böra föreslå, att

understödsbeloppet måtte sättas till 50 kronor i stället för 25 kronor

med det förbehåll, som de* sakkunniga föreslagit, att tillägget icke finge

utgå med högre belopp än att detsamma och underhållet tillhopa ej

öfverstege 200 kronor.

Hvad anginge villkoret att tillägget ej finge tillgodonjutas af andra

än dem, som uppnått 50 års ålder, funne direktionen denna bestämmelse

befogad i fråga om dem, som afskedats på grund af uppnådd lefnadsålder

eller tjänstetid; men i fråga om dem, hvilka afskedats på grund

af kroppsskada, uppkommen i följd af olyckshändelse under utöfning af

kronans tjänst eller obotlig genom tjänstgöringen ådragen sjukdom,

borde, enligt direktionens åsikt, icke någon inskränkning på grund af

lefnadsålder göras, särskildt med hänsyn till att de pensioner, som

jämlikt reglementet den 31 oktober 1879 af sådan anledning utbetalades,

i allmänhet vore betydligt lägre än den ersättning, som utginge jämlikt

lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete. Då antalet af dem, hvilka af sistberörda anledning åtnjöte

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

43

pension till belopp under 200 kronor, vore jämförelsevis ringa, blefve

den högre utgiften för staten härför ej betydande.

Vidare har direktionen påpekat, att enär de för flottan gällande

pensioneringsgrunder numera skulle tillämpas jämväl i afseende på

kustartilleriet samt enligt reglementet för marinen »gemenskap» ej omfattade

underofficerskorpral, men denne jämte gemenskapen inbegrepes

i uttrycket »manskap», de ifrågasatta bestämmelserna borde gälla för

»manskap vid marinen» och lotsverket i stället för, såsom de sakkunniga

föreslagit, »gemenskap vid flottan» och lotsverket.

Slutligen har direktionen anfört, att, i fråga om pensioneringen af

det manskap vid marinen, som framdeles koinme att afskedas, den föreslagna

förbättringen vore i hög grad otillfredsställande, och att därför

ifrågavarande understödsbelopp borde för nämnda manskap beräknas

allenast intill dess en genomgripande förbättring af dess pensionering

kunde komma till stånd. Under erinran om de väsentligt ökade pensioner,

som blifvit fastställda för personalen vid lotsverket samt de vid

flottans militärdepoter och varfsstater anställda förmän bland daglönare,

sjukvaktare och öfriga daglönare har direktionen därefter framlagt ett

förslag till ändring af grunderna för pensionering af marinens manskap,

hvilket förslag i hufvudsak afser att i pensionshänseende likställa detta

manskap med sistnämnda kategori af statstjänare. I fråga om storleken

af de utgifter, som skulle ådragas statsverket genom den med

detta förslag åsyftade förändring, hade dock direktionen, enligt hvad den

jämväl meddelat, ej varit i stånd verkställa tillfyllestgörande utredning.

Statskontoret har förklarat sig i hufvudsak kunna förorda de sakkunnigas

förslag, men, under framhållande att kostnaderna för förslagets

genomförande vore högst betydliga, från kostnadssynpunkt ansett sig

böra göra följande erinringar. Då tilläggspensionens föreslagna belopp,

25 kronor, finge anses vara det minsta, som kunde komma i fråga, samt

alltså en nedsättning däraf icke vore tillrådlig, syntes det till kostnadernas

minskande kunna i stället ifrågasättas, huruvida icke den föreslagna

tidpunkten för tillträde af tilläggspension — uppnådda 50 lefnadsår

— skulle kunna utan olägenhet något framflyttas. Åtminstone intill

uppnådd 55 års ålder borde nämligen arbetsförmågan i allmänhet kunna

antagas vara i det närmaste oförminskad och behofvet af pensionsförhöjning

ännu i någon mån mindre framträdande. Statskontoret kunde

icke ingå i bedömande af de på försäkringstekniska grunder stödda beräkningar

rörande kostnaderna för förslagets genomförande. I saknad

af upplysningar i de sakkunnigas betänkande rörande den detaljerade

planen och särskildt angående beräknade antalet pensionärer under hvart

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

år af den för anslagens utgående föreslagna 30-arsperioden kunde eu

ingående granskning icke verkställas. Det ville dock förefalla i viss

mån tvifvelaktigt, huruvida de föreslagna anslagsförköjningarna vid

hvarje tidpunkt af perioden skulle förslå till gäldande af tilläggspensionerna.

Antalet nuvarande pensionärer bland afskedadt manskap vid

flottan, hvilka uppbure pension till sådant belopp att förhöjning enligt

förslaget skulle dem tillkomma, utgjorde enligt uppgift i betänkandet

1,804. Huru många af dessa uppnått 50 års ålder vore ej upplyst,

men om det antoges att 2/3 af antalet hunnit nämnda ålder, skulle kostnaden

för beredande af tilläggspension med 25 kronor åt enhvar af

dessa 1,200 pensionärer uppgå till 30,000 kronor. Då i betänkandet

föresloges en anslagsförhöjning för ändamålet af endast 23,100 kronor

för år, skulle alltså under omförmälda antagande första året komma att

utvisa en icke betydlig brist. Men med hänsyn till de öfverskott, som

vore att förvänta å anslagen under periodens senare del, vore det dock

ganska visst, att de beräknade medlen skulle förslå, då man betraktade

perioden såsom en helhet. Statskontoret hade velat fästa uppmärksamheten

härå särskildt med hänsyn till de ökade anspråk på statsverket,

som under sådana förhållanden utan tvifvel måste uppstå; statsverket

finge nämligen vara beredt att förskjuta medel till täckande af en eventuell

brist för att sedermera göra sig ersatt genom de öfverskott, som,

därest beräkningarna vore riktiga, måste uppkomma å de anslagna

medlen under 30-årsperiodens sista år.

Departements
chefen.

I likhet med de sakkunniga anser jag det vara särdeles behjärtansvärdt,

att ifrågavarande f. d. och ännu kvarstående statstjänare

genom bistånd från det allmännas sida erhålla någon förbättring i sin

efter afskedstagandet ofta bekymmersamma ekonomiska ställning, äfven

om af lätt insedda skäl en fullständig pensionsreglering för dem ej

kan ifrågasättas.

Beträffande valet af väg, som bör följas för ernående af det afsedda

målet, delar jag till fullo de sakkunnigas uppfattning, att man

ej kan inlåta sig på en ändring i den nuvarande indelningen af pensionstagare

i särskilda klasser samt att en förhöjning af hvarje pensionsbelopp

med viss procent däraf icke skulle verka i den riktning, som

framför allt måste afses, eller att så kraftigt som möjligt understödja

de i pensionshänseende sämst lottade.

Ett pensionstillägg, lika till beloppet för alla, kommer, såsom de

sakkunniga framhållit, att bättre främja hvad som åsvftas, på samma

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 45

gång som eu sålunda anordnad pensionsförhöjning ej nämnvärdt inkräktar

å de nuvarande pensioneringsgrunderna.

När det gäller att fastställa beloppet af ett dylikt tillägg samt

den lefnadsålder, då det bör få tillträdas, komma helt naturligt önskningarna

att ordna dessa förhållanden på det för pensionstagarna mest

gynnsamma sätt lätt i konflikt med hvad hänsyn till kostnaderna kräfva.

Jag håller före, att de sakkunniga i sitt förslag såväl i det ena som i

det andra af dessa hänseenden stannat vid det, som är ötverensstämmande

med billighetens fordringar och tillika låter sig utföra.

Det skulle gifvetvis varit mera tillfredsställande, om jag kunnat

förorda hvad direktionen öfver flottans pensionskassa hemställt därom

att tilläggsbeloppet måtte sättas till dubbelt mot hvad de sakkunniga

föreslagit. Men då redan ett godtagande af de sakkunnigas förslag

kommer att medföra betydande kostnader för statsverket, i livilket

hänseende jag äfven anhaller att fa åberopa chefens för landttörsvarsdepartementet

förenämnda yttrande, torde det böra anses uteslutet, att

hvad direktionen sålunda hemställt kan förverkligas. Marinförvaltningen

har uttalat den uppfattningen, att med ungefär samma kostnad för

staten vida större gagn skulle kunna tillskyndas pensionstagarna, om

med rätt att tillgodonjuta tillägg först vid 60 års ålder de då kunde

bekomma ett afsevärdt högre tillskott. Det kan dock dragas i starkt

tvifvelsmål, om pensionstagarna verkligen skulle känna såsom en fördel

att få vänta å understödet ytterligare ett antal år med utsikt visserligen

att, om de uppnådde den högre åldern, erhålla ett större tillskott.

All utredning saknas dessutom för bedömande af det belopp, hvarmed

tillskottet under de af marinförvaltningen angifna förutsättningar skulle

kunna ökas. Från kostnadssynpunkt har statskontoret, som yttrat, sig

i ett sammanhang om arméns och flottans manskap, ifrågasatt, om icke

tidpunkten för tillträde af det af de sakkunniga föreslagna pensionstillägget

skulle kunna framflyttas till exempelvis uppnådd 55 års ålder.

Hvad pensionstagarna från flottans pensionskassa beträffar, hafva de,

som pensionerats på grund åt lefnads- och tjänsteålder, till öfvervägande

antal bekommit pension törst efter uppnådda 55 lefnadsår. Dessa

skulle sålunda, jämväl med tillämpning af de sakkunnigas förslag, ej

heller komma i åtnjutande af pensionstillägg tidigare än vid samma

ålder. Öfriga på nyssnämnda grund pensionerade hatva i allmänhet

tillträdt pension vid 50 års ålder. Men då nu hufvudsakligen åsyftas

en förhöjning af förutvarande pension, anser jag, i anslutning till hvad

chefen för landtförsvarsdepartementet i detta hänseende redan uttalat,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

tillräckliga grunder ej föreligga för något framskjutande af åldersgränsen

beträffande rätten att erhålla ifrågavarande pensionstillägg.

Af direktionen öfver flottans pensionskassa har framhållits, att

villkoret om uppnådd 50 års ålder för tilläggets tillgodonjutande icke

borde gälla dem, som erhållit pension på grund af kroppsskada eller

sjukdom. Chefen för landtförsvarsdepartementet har förut yttrat sig i

denna fråga i hvad den angår underhållstagare från armén. Då hans

yttrande härvidlag äger motsvarande tillämpning å flottans pensionstagare,

anhåller jag att i sådant afseende få åberopa samma yttrande.

Samtliga de personer, som från fiol tans pensionskassa erhållit pension

före 50 års ålder, hafva kommit i åtnjutande af denna förmån till följd

af kroppsskada eller sjukdom. Med hänsyn till det nu anförda torde

de sakkunnigas förslag böra fullständigas med ett tillägg af innehåll att

pensionstagare, som ej fyllt 50 år, må, enligt Kungl. Maj:ts medgifvande

i hvarje särskildt fall, få tillträda ifrågavarande pensionsförhöjning.

Jämförelsen med pensioneringen af arméns manskap skänker ju

berättigande åt de sakkunnigas förslag att endast de pensionstagare från

flottans pensionskassa, hvilkas årliga pension uppginge till ungefär det

högsta för arméns manskap ifrågakommande belopp, 180 kronor, eller

därunder, skulle blifva delaktiga af det ifrågasatta tillägget.

Det af statskontoret framställda antagande att ett årligt belopp af

23,100 kronor, som de sakkunniga föreslagit till bestridande af pensionstilläggen,

i början af 30-årsperioden icke skall vara tillräckligt för ändamålet,

kommer säkerligen att bekräftas af erfarenheten. Det kan till

och med motses större brist de första åren, än statskontoret beräknar.

Statskontoret, som icke ägt tillgång till uppgifter angående pensionstagarnas

ålder, antager, att */3 af hela antalet af dem uppnått 50 år

och sålunda enligt förslaget skulle äga rätt omedelbart komma i åtnjutande

af pensionstillägg. Enligt nu tillgängliga uppgifter var vid 1908

års slut antalet pensionstagare med pension af högst 180 kronor 1.748.

Af dessa hafva blott omkring 100 man ännu icke fyllt 50 år. Enär

flertalet af dessa i förtid pensionerade måhända af billighetsskäl bör

tillerkännas rätt att genast erhålla pensionstillägg samt härtill kommer,

att omkring 40 pensionstagare från lotsverkets personal enligt förslaget

skulle vara därtill berättigade, blifver antalet af dem, för livilka pensionstillägg

till en början måste beräknas, förmodligen omkring 1,700.

Till bestridande af pensionstillägg skulle då erfordras omkring 42,500

kronor. Men äfven under nu antagna förhållanden torde finnas grundad

anledning förutsätta, att det af de sakkunniga beräknade beloppet skall

visa sig tillräckligt för därmed afsedda utgifter under 30-årsperioden,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11■ 47

betraktad såsom en helhet. Det är äfven, bland annat, att märka, att

det år 1904 af Riksdagen beviljade anslaget å 166,500 kronor till

pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap för antagas mom

kort icke behöfva tagas fullt ut i anspråk för de pensionsbelopp, hvarför

detta anslag är beräknadt. I allt fall synes för närvarande, då

man ännu ej kan säkert bedöma, huru förhållandena i verkligheten komma

att gestalta sig, tillräcklig grund ej finnas att förorda en större tillökning

i anslaget än de sakkunniga föreslagit.

Hvad direktionen öfver flottans pensionskassa erinrat därom att

föreslagna bestämmelser böra gälla »manskap vid marinen» i stället för

»gemenskap vid flottan» äger ju berättigande.

Vidkommande slutligen direktionens förslag om en fullständig

pensionsreglering för det manskap vid marinen, som framdeles afskeda^,

anhåller jag få framhålla, att berörda fråga, såsom direktionen jämväl

anfört, icke varit föremål för nödig utredning, och anser jag mig redan

från denna synpunkt sakna anledning att för närvarande ingå dåra,

På grund af hvad departementschefen till statsrådsprotokollet anfört

tillstyrker utskottet det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget. Beträffande

lydelsen af bestämmelserna angående tilläggspension vill utskottet

emellertid föreslå en mindre ändring. Då departementschefen

biträdt hvad chefen för landtförsvarsdepartementet beträffande underhållstagare

från armén yttrat därom att villkoret om uppnådd 50 års ålder

för tilläggets åtnjutande icke under alla förhållanden borde gälla dem,

som erhållit pension på grund af kroppsskada eller sjukdom, synes det

böra i nyssnämnda bestämmelser angifvas, att af Kungl. Maj:t medgifna

undantag från den eljest gällande regeln böra afse sådana personer,

som erhållit pension på grund af kroppsskada eller sjukdom. Sådan

lydelse hafva ock motsvarande föreskrifter rörande de från Vadstena

krigsmanhuskassa utgående underhållsbeloppen erhållit.

& På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Riksdagen må

a) medgifva, att hvarje pension, som till belopp

ej öfverstigande 180 '' kronor från statsverket

genom flottans pensionskassa utgar till marinens eller

lotsverkets redan afskedade manskap eller kommer att

utgå till marinens hädanefter afskedade manskap, må

höjas med 25 kronor årligen, dock att sådant tillägg

ej må utgå med högre belopp, än att detsamma och

Utskottets

yttrande.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. vissa

ändringar i

lagen ang.

civila tjänstinnehafvares

rätt till

pension.

pensionen tillhopa icke öfverstiga 200 kronor; att tilllägget

icke får åtnjutas af den, som erhåller pensionsbidrag

från lotsverkets medel, och ej heller af annan

än den, som uppnått 50 års ålder, därest icke beträffande

underhållstagare, som på grund af kroppsskada

eller liknande anledning fått sig tillerkändt

underhåll från nämnda kassa, Kung! Maj:t medgifver

honom att tidigare komma i åtnjutande af ifrågavarande

förmån, samt

b) till bestridande af kostnaden härför höja det

å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln uppförda

förslagsanslag »till pensionering af flottans och lotsverkets

gemenskap», nu 166,500 kronor, med 23.100

kronor till 189,600 kronor.

7:o) Uti en till Riksdagen den 26 mars innevarande år aflåten

proposition (n:o 175) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att dels

antaga följande förslag till lag om ändrad lydelse af 2 och 5 §§ i lagen

den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension:

2 §■

Denna lag äger icke tillämpning i fråga om statsråds-, justitieråds-

och regeringsrådsämbete, civil tjänst med pensionsrätt i arméns eller

flottans pensionskassa, tjänst vid telegrafverket, statens järnvägstrafik

eller Trollhätte kanal- och vattenverk, ej heller i fråga om befattning,

som är uteslutande prästerlig, utan gäl le i afseende å dem hvad i fråga

om pension nu är eller framdeles må varda stadgadt.

5 §.

Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:

för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju lefnadsår och

trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio lefnadsår och

trettio tjänstår;

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet,

folkskuleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna: vid

femtiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller konsulat

i Ostasien minst tio år: vid sextio lefnads- och trettio tjänstår;

c) för provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugusju tjänstår;

d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, betjänte. vid

tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare, de vid blindundervisningsanstalterna

anställda lärare äfvensom beridare vid hingstdepå:

vid sextiotvå lefnadsår och trettio tjänstår;

e) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska institutet,

tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutiska

institutet, tandläkarinstitutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor,

veterinärinstitutet, fria konsternas akademi och musikaliska akademiens

konservatoriuin äfvensom för länsveterinärer: vid sextiofem lefnads- och

tjugufem tjänstår;

f) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,

betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, andra ämnes- och

öfningslärare vid statens läroverk än de under d) och e) särskildt angifna

äfvensom geologer vid Sveriges geologiska undersökning, landtbruksingenjörer

och distriktslandtmätare samt tjänstemän och betjänte vid

den iokala skogsförvaltningen: vid sextiofem lefnads- och trettiofem

tjänstår;

g) för chefen för medicinalstyrelsen och chefen för landtbruksstyrelsen:

vid sextiosju lefnadsår och tio tjänstår såsom chef för den

styrelse, enhvar af dem tillhör;

dels ock besluta, att denna lag skall gälla hvad angår § 2, från

och med den dag, då stat för regeringsrätten varder af Kungl. Maj:t

fastställd, och i öfrig! från och med den 1 januari 1910.

Enligt ett vid propositionen fogadt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver finansärenden för den 26 mars 1909 har departementschefen efter

gemensam beredning med cheferna för civil- och jordbruksdepartementen

rörande denna framställning anfört följande:

»Enligt 3 § i nämnda lag må ej för någon tjänst pensionsunderlag

beräknas till högre belopp än 6,000 kronor; och skall enligt 10 § i

samma lag pensionsafgiften beräknas efter beloppet af de för tjänsten

stadgade högsta pensionsunderlag och utgöra Vio procent för hvarje

helt hundratal kronor, dock icke i något fall mindre än tre procent a

nämnda pensionsunderlag.

I det förslag till stat för regeringsrätten, som förelagts innevarande

Bih. till Riksd. Prat. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 7

2 § pensionslagen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

o § pensionslagen.

Sveriges

geologiska

undersökning.

Lönereglering

skommittén.

Chefen för

geologiska

undersökningen.

års Riksdag, hafva emellertid med afseende å pensioneringen af ledamöterna

i regeringsrätten föreslagits enahanda bestämmelser, som redan

gälla för ledamöterna i högsta domstolen. Sålunda har i statförslaget

bestämts, att regeringsråden skola vara berättigade till en pension af

8,000 kronor, att regeringsråden skola vara skyldiga att erlägga eu

pensionsafgift af 360 kronor årligen, samt att regeringsråden i öfrigt

skola vara underkastade bestämmelserna i den lag angående civila

tjänstinnehafvares rätt till pension, som vid tillträdet till befattningen

är gällande. Denna särställning i afseende å regeringsrådsämbete bör

liksom i fråga om justitierådsämbete uttryckligen angifvas i lagen och

införas i lagens 2 §.

En sådan ändrad lydelse af nämnda lagrum bör gifvetvis äga

tillämpning från dag, då stat för regeringsrätten varder af Kung]. Maj:t

fastställd.

De förslag till ändringar i pensionslagen, som jag härefter går

att anmäla, stå i samband med de af Eders Kungl. Maj:it för innevarande

års Riksdag framlagda förslag till aflöningsregleringar för Sveriges

geologiska undersökning och för stuteristaten samt till ny organisation

af landtmäteristateu. Dessa ändringar afse o § i pensionslagen, som

stadgar, under hvilka. villkor med afseende å lefnads- och tjänstår rätt

till åtnjutande af hel pension inträder.

I sitt den 14 december 1907 afgifna betänkande angående reglering

af löneförhållanden m. m. vid Sveriges geologiska undersökning

har löneregleringskommittén — under uttalande af den mening, att det

funnes goda skäl för att gifva geolog samma undantagsställning, som

landtbruksingenjörer i fråga om skyldighet att afgå från tjänsten äfvensom

i fråga om rätt till pension, hvaremot för undersökningens chef

samt för aktuarien, museiföreståndaren, kemisten och vaktmästarne vid

verket borde uti ifrågavarande hänseende gälla samma bestämmelser

som för civila tjänstinnehafvare i allmänhet — hemställt, att för geolog

vid Sveriges geologiska undersökning skulle i fråga om skyldighet att

afgå från tjänsten äfvensom i fråga om rätt till pension gälla hvad

enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares

rätt till pension gäller för landtbruksingenjörer.

I anledning af detta löneregleringskommitténs förslag har chefen

för Sveriges geologiska undersökning i underdånigt utlåtande den 8

januari 1908 gjort vissa erinringar, hvilka utmynnat i en hemställan

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

51

om sådan ändring af berörda förslag, att pensionsåldern för chefen och

geologerna bestämdes i öfverensstämmelse med den i 1888 års statsverksproposition

föreslagna eller för chefen till 65 lefnadsår och 35 års

anställning i statens tjänst samt för fältgeologerna till 60 lefnadsår och

30 års verksamhet vid undersökningen.

I infordradt underdånigt utlåtande den 17 innevarande mars erinrar statskontoret.

statskontoret till en början, att i statsverkspropositionen till innevarande

års Riksdag framlagts förslag om geologiska undersökningens uppförande

på ordinarie stat samt om antagande af ny lönestat för denna anstalt

att gälla från och med år 1910. Bland villkoren för åtnjutande af de

i denna stat för ordinarie befattningshafvare upptagna aflöningar hade

införts den bestämmelsen, att i fråga om skyldighet att från tjänsten

afgå äfvensom i fråga om rätt till pension skulle gälla hvad i särskild

lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension vore vid tiden

för den nya lönestatens ikraftträdande eller, såvidt anginge innehafvare

af befattning, som därefter tillträddes, vid tillträdet till befattningen

stadgadt.

Om denna i statsverkspropositionen föreslagna bestämmelse blefve

antagen, utan att ändring vidtoges i pensionslagen, skulle detta, fortsätter

statskontoret, innebära, att rätt till hel pension inträdde för såväl undersökningens

chef som där anställda geologer vid 67 lefnadsår och 35 tjänstår.

Beträffande geologerna eller kanske rättare fältgeologerna ansåge statskontoret

emellertid den af löneregleriugskommittén förordade undantagsställning

af förhållandena påkallad; och hemställde alltså statskontoret, att (fält-)

geologerna vid Sveriges geologiska undersökning infördes bland dem,

hvilka enligt 5 § f) ägde att komma i åtnjutande af hel pension vid

65 lefnadsår och 35 tjänstår. Med hänsyn till vikten däraf, att de i

pensionslagen medgifna undantagen blefve i möjligaste mån begränsade,

kunde däremot förslaget om en undantagsställning i pensionsålder för

chefen för undersökningen icke af statskontoret understödjas. Statskontoret

tilläte sig i detta sammanhang erinra om det i pensionslagens

6 § förekommande stadgande, enligt hvilket tjänstinnehafvare, som befunnes

vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att

på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, kunde af

Konungen förklaras skyldig att från tjänsten afgå vid en lefnadsålder,

som voro två år lägre än den, vid hvilken rätt till hd pension inträdde,

och skulle i sådant fall, om tjänstinnehafvaren uppnått det för rätt till

hel pension stadgade antal tjänstår, hd pension utgå till honom, men, om

tjänståren understege berörda antal, pensiouen utgå med afkortadt belopp.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Departementschefen.

Stuteristaten.

Löne
reglerings
kommittén.

Enligt det för Riksdagen nn framlagda förslag till stat för Sveriges

geologiska undersökning skulle den ordinarie personalen bestå af chef,

elfva tjänstemän och två vaktmästare. Till tjänstemännen räknas, enligt

hvad motiveringen till statförslaget utvisar, åtta geologer, en aktuarie,

en föreståndare för museet och en kemist. Lika med löneregleringskommittén

och statskontoret synas mig skäl saknas att för annan af

den ordinarie personalen än geolog medgifva undantag från de bestämmelser

med afseende å lefnads- och tjänstår, som gälla för tjänstemän

i allmänhet för åtnjutande af full pension. Beträffande geologerna åter

torde det vara både lämpligt och billigt, att desamma i fråga om skyldighet

att afgå från tjänsten äfvensom i fråga om rätt till pension erhålla

samma undantagsställning som landtbruksingenjörer, d. v. s. att

rätt till hel pension skall för dem inträda vid 65 lefnadsår och 35

tj anstår.

Vidkommande härefter stuteristaten har löneregleringskommittén i

sitt den 1 februari 1908 afgifna betänkande angående reglering af löneförhållanden

m. in. vid stuteriöfverstyrelsen och stuteristaten på grund

af de särskilda åligganden, som tillhöra hingstdepåernas beridare, ansett

påkalladt att medgifva dem rätt till hel pension vid något lägre lefnadsålder

än för tjänstinnehafvare i allmänhet vore medgifven; och då kommittén

ansett denna lefnadsålder böra bestämmas till 65 år, har kommittén

hemställt, att för beridare vid hingstdepå skulle i fråga om

skyldighet att afgå från tjänsten äfvensom i fråga om rätt till pension

gälla hvad enligt lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares

rätt till pension gällde för landtbruksingenjörer.

Stuteriöfverstyrelsen, som den 14 mars 1908 afgifvit infordradt

underdånigt utlåtande öfver löneregleringskommitténs betänkande, har

däri anfört, att styrelsen funne den sålunda för beridare föreslagna pensionsåldern

för hög och ansåge nödvändigt, att åldersgränsen nedsattes

åtminstone till 62 lefnadsår.

Till stöd härför har styrelsen erinrat, hurusom beridare måste

vara i stånd att uthärda de stora ansträngningar, som ovillkorligen vore

förenade med hans tjänstgöring, däribland inginge såväl flera timmars

ridning hvarje dag som ock den riskabla tillsynen och skötseln af depåens

hingstar; och för en dylik tjänstgöring fordrades tydligtvis en spänstigare

och rörligare kropp, än som en 65-årsman kunde antagas besitta.

Styrelsen har därför hemställt, att för beridare måtte stadgas samma

pensionsålder som för gymnastiklärare, men tillika uttalat den mening,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Statsutskottets “Utlåtande N:o 11.

att det vore synnerligen önskvärdt, om åldersgränsen för hel pensions

åtnjutande kunde sänkas än ytterligare. <

Därjämte liar stuteriöfverstyrelsen ansett sig böra framhålla behofvet

af särskilda bestämmelser i fråga om depåchefs rätt till pension

samt förty föreslagit sådan ändring i pensionslagen, att rätten för

depåchef att komma i åtnjutande af hel pension finge inträda efter 15

tjänstår.

I detta afseende anför styrelsen följande.

Kompetens till och erhållande af meriter för depåchefsbefattning

syntes knappast kunna besittas af någon person, under 45—50 års ålder,

vare sig befattningen ansåges böra, såsom hittills plägat ske, besättas

med en militär eller en civil person kunde komma i fråga till.densamma.

I hvardera fallet syntes den, som utnämndes till befattningen ej få

räkna tjänstår för erhållande af med befattningen förenad pension förrän

från den tidpunkt, han tillträdt befattningen. På grund af föreskrift i

17 § af pensionslagen vore nämligen militär, som vid sin ålgång från

depåchefsbefattningen i regel måste antagas hafva kommit i åtnjutande

af pension från arméns pensionskassa, i sådant fall ej berättigad att

för erhållande af med depåchefsbefattning förenad pension ånyo.beräkna

de tjänstår, han beräknat för erhållande af sin militära pension; och

civil person, som kunde ifrågakomma till befattningen, hade antagligen

ej förut innehaft statstjänst. Då emellertid enligt nämnda, lag depåchef

kunde komma i åtnjutande af hel pension först efter 35 tjänstår, hviska

han sålunda först vid 80—85. års ålder, kunde uppnå, men han enligt

lagen vore skyldig afgå från sin befattning vid uppnådda 67 lefnadsåi,

skulle han således aldrig kunna komma i åtnjutande af hel pension

enligt samma lag.

I sitt förut omförmälda underdåniga betänkande den 17 i denna

månad har statskontoret anfört, att statskontoret väl icke kunnat .finna

de af stuteriöfverstyrelsen anförda skäl för den förordade nedsättningen

af tjänståldern för depåchef innebära tillräcklig anledning till en sådan

undantagsställning, men däremot på grund af hvad samma styrelse

anfört beträffande beridarne vid hingstdepåerna ^ ansåge sig icke böra

göra någon erinran mot styrelsens hemställan i fråga om nedsättande af

pensionsåldern för beridare till 62 lefnadsår och 30 tjänstar.

T detta sammanhang har statskontoret vidare fäst uppmärksamheten

å frågan om den lefnadsålder, vid hvilken rätt till hel pension

borde inträda för veterinär vid hingstdepå. Löneregleringskommittén

hade i afseende a depåveterinärerna föreslagit en anordning, enligt

hvilken dessa icke skulle erhålla löner utan allenast arfvoden på stat

s. 54 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Landtmäteri.

staten.

Statskontoret.

54 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

och således icke heller blifva pensionsberättigade. Emellertid hade i de

förslag till lönestater för Strömsholms och Flyinge hingstdepåer, som

funnes intagna i statsverkspropositionen till årets riksdag, för en hvar

af veterinärerna vid sagda depåer uppförts lön och tjänstgöringspenningar.

Om detta förslag vunne Riksdagens bifall, syntes ifrågavarande

veterinärer, i den mån den nya lönestaten blefve å dem tillämplig, blifva

underkastade pensionslagens stadganden; och rätt till hel pension skulle

då, med denna pensionslags nuvarande lydelse, inträda vid den för civil

tjänstinnehafvare i allmänhet bestämda tidpunkt eller 67 lefnadsår och 35

tjänstår. Under erinran att länsveterinärs pensionsålder fastställts till 65

lefnadsår, och då för depåveterinär icke syntes böra stadgas högre pensionsålder

än den för länsveterinär sålunda bestämda, syntes det statskontoret

böra tagas i öfvervägande, huruvida icke äfven depåveterinär

borde komma i åtnjutande af hel pension vid 65 lefnadsår och 35 tjänstår.

Enligt de för Riksdagen framlagda förslag till stater för Strömsholms

och Flyinge hingstdepåer skulle den ordinarie personalen vid

depåerna bestå af depåchefer, beridare, bokhållare och veterinärer. Från

ett eller annat håll har ifrågasatts, att för depåchefer, beridare och

veterinärer skulle med afseende å pensionsåldern medgifvas undantag

från de i pensionslagen lämnade allmänna bestämmelser. Flvad statskontoret

i anledning af dessa framställningar anfört beträffande depåchefer

och beridare, biträder jag till fullo. Däremot finner jag mig icke

kunna, på sätt statskontoret ifrågasatt, i afseende å pensionsåldern

likställa veterinär vid hingstdepå med länsveterinär. Mellan länsveterinärs

och veterinärs vid hingstdepå tjänstgöring förefinnes en bestämd åtskillnad.

Men hänsyn till länsveterinärs genom ständigt återkommande

resor och förrättningar synnerligen ansträngande och kräfvande verksamhet

har pensionsåldern lör dessa tjänstemän på goda skäl satts något

lägre än för civila tjänstemän i allmänhet. I fråga om depåveterinärer

med deras visserligen kräfvande men dock till viss plats förlagda tjänstgöring

synas mig inga särskilda skäl tala för att gifva dem samma

gynnsamma ställning i pensionsafseende som länsveterinärer.

Hvad slutligen landtmäteristaten beträffar, har statskontoret i sitt

förut omförmälda underdåniga utlåtande anfört följande.

Uti sitt den 3 augusti 1903 afgifna förslag till omorganisation

åt landtmäterikaren m. m. hade landtmäteristyrelsen — under erinran

hurusom enligt beslut vid 1885 års riksdag pension å allmänna in
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 55

dragningsstaten finge tilldelas kommissionslandtmätare, som uppnått 65

lefnadsår och tjänat minst 30 år samt under 25 år varit verksam i vissa

till landtmäteriet hörande befattningar — föreslagit, att distriktslandtmätare

måtte berättigas att, efter att hafva nppnått det af 1885 års

riksdag stadgade antal lefnads- och tjänstår, å allmänna indragningsstaten

undfå pension till lönens fulla belopp med skyldighet att vid

sålunda hunnen pensionsålder från tjänsten afgå; varande med anslutning

härtill af landtmäteristyrelsen hemställdt, att bland villkoren för

åtnjutande af de för distriktslandtmätare ifrågasatta löneförmåner måtte

stadgas, att sådan tjänsteman skulle vara förpliktad att med oafkortad

lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjänsten afgå, då

han uppnått 65 lefnads- och minst 30 tjänstår, såvida han tillika af

Kungl. Maj:t pröfvades hafva under 25 år varit verksam såsom landtmäteritjänsteman.

I nådig proposition den 12 nästlidne februari hade vidare förslagframlagts

till aflöningsstat för landtmäteristaten i orterna, hvarå för en

hvar af 120 distriktslandtmätare upptagits lön af 2,000 kronor jämte

tre ålderstillägg å 400 kronor till lönen; och hade bland villkoren för

åtnjutande af dessa aflöningsförmåner intagits stadgande, att i fråga om

skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga om rätt till pension

skulle gälla, hvad i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt

till pension vore vid tiden för lönestatens ikraftträdande eller, såvidt.

anginge innehafvare af befattning, som därefter tillträddes, vid tillträdet

till befattningen stadgadt.

Genom antagandet af sålunda föreslagna lönevillkor komme distriktslandtmätare

att blifva underkastade den civila pensionslagens bestämmelser

och alltså berättigade till hel pension vid 67 lefnadsår och 35

tjänstår, liksom fallet vore med förste landtmätarne enligt 1908 års

lönestat, samt skyldiga att vid uppnående af nämnda lefnadsålder afgå

från tjänsten.

Då emellertid skäl syntes förefinnas att, på sätt landtmäteristyrelsen

föreslagit, låta rätt till hel pension för distriktslandtmätare inträda

vid 65 lefnadsår, men det syntes saknas tillräcklig anledning att för

rätten till sådan pension stadga ett lägre antal tjänstår än för förste

landtmätare blifvit bestämdt, hemställde slutligen statskontoret, att

distriktslandtmätare finge komma i åtnjutande af hel pension vid 65

lefnadsår och 35 tjänstår.

Lika med statskontoret anser jag det vara lämpligt, att, på sätt Vepartementslandtmäteristyrelsen

jämväl föreslagit, för distriktslandtmätares rätt att cheter>-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

erhålla pension bestämma en något lägre åldersgräns än för förste

landtmätare, dock endast hvad lefnadsåren angår; och synes mig denna

gräns böra bestämmas till 65 lefnadsår. Antalet tjänstår torde däremot,

såsom redan autydts, böra vara detsamma som för sistnämnda

kategori af tjänstemän eller 35 år.

De ändringar i pensionslagen, som föranledas af förut angifna,

af mig biträdda förslag till afvikelser från de allmänna bestämmelserna

rörande pensionsåldern med afseende å Sveriges geologiska undersökning,

stuteristaten och landtmäteristaten, böra införas i lagens 5 § och,

då ifrågakomna löneregleringar äro afsedda att tillämpas från och

med 1910 års ingång, träda i kraft den 1 januari sistnämnda år.»

Mot Kungl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet ej haft

något att erinra, och får följaktligen utskottet på de af departementschefen

anförda skäl hemställa,

att Riksdagen må

dels antaga följande förslag till lag om ändrad

lydelse af 2 och 5 §§ i lagen den 11 oktober 1907

angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning i fråga om statsråds-,

justitieråds- och regeringsrådsämbete, civil tjänst

med pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa,

tjänst vid telegrafverket, statens järnvägstrafik eller

Trollhätte kanal- och vattenverk, ej heller i fråga om

befattning, som är uteslutande prästerlig, utan gälle i

afseende å dem hvad i fråga om pension nu är eller

framdeles må varda stadgadt.

5 §•

Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder

:

för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju

lefnadsår och trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio

lefnadsår och trettio tjänstår;

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtavds N:o 1/.

57

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken,

högre lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna samt

blindundervisningsanstalterna: vid femtiofem letnadsoch

tjugufem tjänstår;

b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning

eller konsulat i Ostasien minst tio år: vid

sextio lefnads- och trettio tjänstår;

c) för provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och

tjugusju tjänstår;

d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka,

betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning,

gymnastiklärare, de vid blindundervisningsanstalterna

anställda lärare äfvensom beridare vid hingstdepå:

vid sextiotvå lefnadsår och trettio tjänstår;

e) för lärare vid universiteten, karolinska-medikokirurgiska

institutet, tekniska högskolan, gymnastiska

centralinstitutet, farmaceutiska institutet, tandläkarin

sti tutet, undervisningsanstalterna för barnmorskor,

veterinärinstitutet, fria konsternas akademi och musikaliska

akademiens konservatorium äfvensom för länsveterinärer:

vid sextiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

f) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna,

postvaktbetjänte, betjänte vid tullverkets

lokalförvaltning, andra ämnes- och öfningslärare vid

statens läroverk än de under d) och e) särskildt angifna

äfvensom geologer vid Sveriges geologiska undersökning,

landtbruksingenjörer och distriktslandtmätare

samt tjänstemän och betjänte vid den lokala skogsforvaltningen:

vid sextiofem lefnads- och trettiofem

tjänstår;

g) för chefen för medicinalstyrelsen och chefen

för landtbruksstyrelsen: vid sextiosju lefnadsår och tio

tjänstår såsom chef för den styrelse, enhvar af dem

tillhör;

dels ock besluta, att denna lag skall gälla, hvad

angår § 2, från och med den dag, då stat för regeringsrätten

varder af Kungl. Maj:t fastställd och i öfrigt

från och med den 1 januari 1910.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Åfd. 11 Höft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

8;°'') Uti punkt 11 imder tionde hufvud titeln har Kung!. Maj: t

hcmdehflottam föreslagit Riksdagen att, i afvaktan pa den proposition angående ökadt

pensionsår,stad. bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, som Kungl. Maj:t må komma

L -J att till Riksdagen aflåta, i det såsom bidrag till handelsflottans pensionsanstalt

till utgående direkt af tullmedlen uppförda ordinarie förslagsanslaget

å 78,000 kronor måtte beräknas en förhöjning af 110,000

kronor och anslaget sålunda beräknas till 188,000 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 12 januari innevarande

år innehåller rörande detta ärende följande yttrande af departementschefen

:

»I nådig proposition vid 1862—1863 årens riksdag föreslog Kungl.

Maj:t, att Rikets Ständer måtte lämna sitt bifall till inrättande, i enlighet

med vissa i propositionen närmare angifna grunder, af en pensionsanstalt

för befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska till utrikes lärt

använda segel- och ångfartyg, äfvensom för maskinister och eldare å

sistnämnda slags fartyg.

Samtidigt föreslog Kungl. Maj:t Rikets Ständer att medgifva, att,

såsom bidrag till pensioneringen från nämnda pensionsanstalt, måtte få

af tullmedlen utgå ett belopp, ungefärligen svarande mot den så kallade

»föringen» — en sjömän å fartyg i utrikes fart sedan gammalt tillkommande

förmån att, i vederlag för tidigare medgifven tullfrihet

lör af dem utrikes ifrån införda varor, vid ankomst till svensk hamn

från. utrikes resa af tullmedlen utbekomma vissa belopp — hvaremot

»föringen» ej vidare skulle till sjöfolket utbetalas.

Det föringen motsvarande belopp, som sålunda skulle tillkomma

pensionsanstalten, skulle enligt propositionen närmare bestämmas i förhållande

till lästetalet af de fartyg, till hvilkas besättningar föring utgått,

samt ökas i visst förhållande till lästetalet å sådana fartyg, så att för det

dåvarande, då lästetalet af de till utrikes sjöfart begagnade svenska fartygen

under senaste åren uppgått till emellan 110,000 och 120,000 läster,

anslaget fastställdes till 24,000 riksdaler, eller närmast det belopp, som

föringen. då utgjorde, men framdeles blefve ökadt med 1,000 riksdaler för

hvarje fullt femtusental utöfver 120,000, hvarmed lästetalet å sådana

fartyg kunde komma att tillväxa.

Sedan Rikets Ständer bifallit Kung]. Maj:ts berörda förslag, förordnade

Kungl. Maj:t den 29 januari 1864 om inrättande af en sådan

pensionsanstalt, hvarom förut nämnts, hvarjämte reglemente för anstalten

af Kungl. Maj:t samtidigt utfärdades.

h örutom omförmälda, till pensionsanstalten af tullmedlen utgående

anslag, hvilket från och med år 1867 uppfördes i riksstaten under då
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o H

59

varande nionde hufvudtiteln såsom reservationsanslag under rubriken

»bidrag till handelsflottans pensionsanstalt», utgick till en början äfven till

anstalten ett anslag å 50,000 riksdaler från handels- och sjöfartsfonden.

I samband med indragning af sistnämnda anslag höjdes vid 1869 års

Riksdag det förra, af tullmedlen utgående anslaget med motsvarande

belopp, eller 50,000 kronor.

Med anledning af under årens lopp inträdd ökning i de till utrikes

sjöfart använda svenska fartygens lästetal höjdes, på Kungl. Maj:ts

framställning, anslaget af 1871 års Riksdag från förutvarande 74,000

kronor till 78,000 kronor. I sammanhang därmed förändrades anslaget

till förslagsanslag i den mening, att den utbetalning till handelsflottans

pensionsanstalt, som på grund af nämnda anslag finge äga rum, skulle,

utöfver de 50,000 riksdaler, som vid 1869 års riksdag beviljats i stället

för det förut utgående bidraget från handels- och sjöfartsfonden, utgöra,

såsom motsvarande föringen, dels 24,000 riksdaler och dels därjämte

1.000 riksdaler för hvarje fullt tal af 2,880 nyläster (5,000 svåra läster),

hvarmed lästetalet å svenska i utrikes sjöfart använda fartyg öfverstege

69,120 nyläster (120,000 svåra läster). Sedermera har ifrågavarande

anslag — numera uppfördt under tionde hufvudtiteln — alltjämt i riksstaten

upptagits med oförändradt belopp, 78,000 kronor, att såsom

förslagsanslag — i nyss angifven mening — utgå direkt af tullmedlen.

Utgifterna från anslaget till pensionsanstalten hafva emellertid

med anledning af deras, såsom förut nämnts, i viss mån rörliga natur

efter hand ökats och hafva under senare åren uppgått till i medeltal

100.000 kronor om året eller däröfver.

De medel, hvaröfver ifrågavarande pensionsanstalt för pensioneringens

bestridande förfogar, äro emellertid sedan länge för ändamålet

otillräckliga. Klagomål öfver bristerna härutinnan hafva ock länge gjort

sig hörda.

Frågan om beredande af ett bättre pensioneringssätt. för sjömän

har äfven upprepade gånger varit föremål lör uppmärksamhet från Riksdagens

sida.

Senast vid 1900 års Riksdag upptogs frågan till behandling i

särskilda inom Riksdagen väckta motioner. Dessa föranledde ock Riksdagen

att i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl. Magt täcktes

låta föranstalta om utredning af frågan om ett förbättradt pensioneringssätt

för sjömän och därom vid en blifvande riksdag framlägga förslag.

Med anledning häraf tillsatte Kungl. Maj:t eu kommitté med

uppdrag att verkställa utredning och afgifva förslag i ämnet, hvilken

kommitté afgaf underdånigt betänkande och förslag den 15 november 1904.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets Utlåtande N.-o 11.

Kommitténs förslag, hvilket i hufvudsak innefattas i ett af densamma

utarbetadt lörslag till lag om försäkring af sjöfolk, afser ej

mindre införande af olycksfalls- och invaliditetsförsäkring för sjömän

än äfven beredande af dels ålderdomspensioner åt försäkrade, som

under längre tid ägnat sig åt sjömansyrket, dels ock pensioner åt

änkor och minderåriga barn efter aflidna sjömän, som varit försäkrade.

Försäkringen, som enligt förslaget skulle vara obligatorisk, med

skyldighet för den försäkrade och vederbörande fartygsägare att med

hälften hvar deltaga i försäkringsafgifternas gäldande, och handhafvas

af handelsflottans pensionsanstalt i utvidgad och ombildad form, skulle

vidare enligt förslaget omfatta alla män och kvinnor, som hafva anställning

å svenska fartyg i den egentliga sjöfartens tjänst, äfvensom,

med vissa undantag, alla öfriga personer, hvilka yrkesmässigt hafva

sådan sysselsättning å svenska, för annat än sjömilitärt ändamål använda

fartyg, att de kunna betraktas såsom sjöfolk eller eljest anses tillhöra

sjöfartsnäringen.

Sedan direktionen öfver handelsflottans pensionsanstalt, efter nådig

remiss, afgifvit underdånigt utlåtande öfver nämnda kommittébetänkande,

har ärendet öfverlämnats till kommerskollegium för ytterligare utredning.

Slutligt yttrande från kommerskollegium har visserligen ännu

ej inkommit, men torde inom en tämligen nära framtid vara att vänta.

Jag hyser därför förhoppning om att ärendet måtte kunna inför Eders

Kung! Maj:t framläggas i så pass god tid, att framställning till Riksdagen

i de delar, som fordra dess medverkan, måtte kunna vid nu

instundande riksmöte göras.

I och för den framställning i ämnet, som tilläfventyrs kunde i

årets statsverksproposition ifrågakomma, har emellertid från kommerskollegium

tillställts mig en förberedande promemoria i ämnet, däri, efter

förnyad granskning af kommitténs betänkande, angifvits kommerskollegii

allmänna ståndpunkt i förevarande fråga äfvensom yttrande afgifvits

med afseende å de anslagsbehof, som för en förbättring af sjömanspensioneringen,

sådan kollegium tänkt sig densamma nu böra komma till

genomförande, kunde erfordras.

Med förmälan att kollegium af principiella, i promemorian närmare

angilna skäl funne sig icke kunna biträda det af förenämnda kommitté

afgifna förslag till lag om försäkring af sjöfolk, enligt hvilket förslag

tvärtemot hvad som enligt kollega uppfattning vore det riktiga —

under ett gemensamt afgiftssystem sammanförts olycksfallsförsäkring och

ålderdomsförsäkring, har i samma promemoria vidare uttalats, att enligt

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

61

kollegii mening en afsevärd förbättring i nuvarande förhållanden i nu

förevarande afseende borde kunna vinnas genom dels vidtagande af vissa

reformer i afseende å den understödsverksamhet till förmån för sjöfolk,

som för närvarande utöfvades af sjömanshusen, dels anvisande af erforderliga

statsmedel, utöfver livad nu för ändamålet utginge, till förbättrande

af den pensionering, som för närvarande handhades af handelsflottans

pensionsanstalt, dels ock vidtagande af åtgärder i syfte, att sjöfolket

måtte komma i åtnjutande af samma skydd mot följderna af

olycksfall i arbete, som nu tillkomme eller kunde komma att stadgas

för arbetarna i åtskilliga andra yrken.

Hvad särskild! anginge de enligt kollegii åsikt i hög grad berättigade

klagomålen öfver bristfälligheterna i pensioneringen från handelsflottans

pensionsanstalt, ginge — anföres vidare i promemorian — dessa

ut dels därpå, att af de pensionsberättigade — hvilka enligt det för

anstalten gällande reglemente äro indelade i fyra klasser, af hvilka de

två första omfatta fartygsbefälhafvare med viss teoretisk kompetens, den

tredje öfriga fartygsbefälhafvare samt styrmän och ångmaskinister och

den fjärde öfrigt sjöfolk äfvensom eldare å ångfartyg — de, som tillhörde

första, andra och tredje klasserna finge vänta oskäligt lång tid, innan

de kotnme i åtnjutande af pension, dels därpå att pensionsbeloppen vore

för knappt tilltagna. En förbättring i dessa förhållanden vore ock

enligt kollegii mening synnerligen af behofvet påkallad. Anledningen

till först angifna missförhållande hade själffallet varit otillräckligheten af

anstaltens inkomstkällor. T sådant hänseende hade därför kollegium tänkt

sig ifrågasätta, att pensioneringen af förstberörda tre klasser måtte göras

effektiv i så måtto, att de, som enligt reglementets anda och mening

vore berättigade till pension, också komme i åtnjutande däraf vid den

tid, som vore afsedd. Antalet af dem, som vore berättigade till pension,

men till följd af brist på medel icke kunde erhålla sådan, utgjorde

tillhopa 476 personer, alla inom de tre första klasserna. För att anstalten

skulle kunna med pension förse samtliga dessa på pension väntande,

erfordrades emellertid ett belopp af 62,100 kronor för år räknadt; och

ärnade kollegium ifrågasätta utverkande af ett statsanslag till belopp

af i rundt tal 62,500 kronor för att sätta anstalten i stånd till denna

pensionering.

Inom den återstående pensionsklassen — den fjärde — hvilken,

som nämndt, omfattade det till de tre öfriga klasserna icke hörande

sjöfolket äfvensom eldare ä ångfartyg, funnes inga på pension väntande.

Hvad anginge frågan om själfva pensionsbeloppens otillräcklighet,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

vore visserligen beloppen för samtliga klasser mycket knappt tillmätta.

Men med hänsyn därtill att det till de tre första klasserna hänförliga

sjöfolket i allmänhet befunne sig i vida bättre ekonomisk ställning än

de, som tillhörde fjärde klassen, syntes det i främsta rummet vara

angeläget, att en förhöjning af fjärde klassens nu utgående pensionsbelopp,

hvilka nu utginge med allenast 60 kronor om året, komme till

stånd. T sådant afseende hade kollegium för afsikt att hemställa, att

pensionsbeloppet för denna klass måtte höjas till 90 kronor om året.

Antalet pensionärer i fjärde klassen uppgick den 1 oktober 1908 till 1,027.

För beredande åt enhvar åt dessa åt en till 90 kronor förhöjd pension

skulle alltså erfordras en summa af 30,810 kronor, hvilket belopp borde

med hänsyn till den fortgående ökningen inom denna klass af jämnas

uppåt till 31,500 kronor.

För att i nu angifna båda hänseenden förbättra pensioneringen

från pensionsanstalten skulle alltså sammanlagdt erfordras ett årligt

ökadt tillskott af 94,000 kronor.

Berörda anslagsbehof syntes emellertid kunna genom användning

af vissa andra medel för den ifrågavarande pensioneringen nedbringas.

För ändamålet syntes nämligen, på sätt redan förut i annat sammanhang

af kommerskollegium föreslagits, lämpligen kunna tagas i anspråk

svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedel, till hvilka rättsägare icke anmält

sig, äfvensom vissa andra medel af likartadt ursprung. För närvarande

tillgängliga sådana medel kunde uppskattas till i rundt tal 120,000

kronor. Om åt detta belopp bildades eu fond, hvars årliga afkastning

finge för ifrågavarande ändamål disponeras, skulle, under förutsättning

af en ränteafkastning efter 4 procent, på sådant sätt därför årligen

blifva att tillgå ett belopp af 4,800 kronor.

Dessutom borde kvarlåtenskapsmedel af antydt slag kunna äfven

framgent för hvarje år och successivt disponeras för samma ändamål.

Försiktigheten syntes dock bjuda att icke uppskatta detta årliga tillskott

högre än till 2,200 kronor. Under förutsättning att nu nämnda

utvägar anlitades, skulle alltså därigenom årligen ett belopp af tillhopa

omkring 7,000 kronor komma pensionsanstalten till godo för bekostande

af pensioneringen.

Det direkta ökade statsanslag, som under nyssnämnda förutsättning

vore behöfligt för genomförande af de förbättringar i pensioneringen

från handelsflottans pensionsanstalt, som kollegium, enligt hvad förut

nämnts, närmast tänkt sig, uppginge alltså till 87,000 kronor.

Af hvad jag redan anfört framgår, att ifrågavarande ärende ännu

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

63

icke föreligger i sådant skick, att fullständigt förslag i ämnet nu kan

föreläggas Eders Kungl. Maj:t till pröfning.

Utan att i detta sammanhang vilja närmare inlåta mig på de i

förenämnda kommittéförslag afhandlade ämnen, hvartill jag för närvarande

saknar anledning, anser jag mig emellertid redan nu kunna

nämna, att jag vid det förberedande studium, jag haft tillfälle ägna

föreliggande frågor, i likhet med hvad i förenämnda mig tillställda promemoria

angifvits, kommit till den uppfattning, att eu lösning af desamma

på det sätt och i den omfattning, omförmälda kommittéförslag

innebär, redan af principiella skäl icke är att anbefalla. Säkerligen

skulle ock mot lösningen på en gång af hithörande spörsmål i den

omfattning, kommittén tänkt sig, resa sig andra hinder, speciellt af

ekonomisk art. Härmed bär jag emellertid ingalunda velat förneka,

att särskilda delar af kommitténs förslag må kunna innefatta uppslag

till önskvärda reformer å förevarande område och möjligen framdeles,

efter nödig bearbetning, läggas till grund för åtgärder i sådant syfte.

Hvad särskildt angår pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt

enligt de grunder, på hvilka densamma för närvarande är ordnad,

är emellertid uppenbart, att denna pensionering nu är långt ifrån tillfredsställande,

och att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas för af hjälpande

af de svåraste missförhållandena härutinnan. Detta synes mig ock kunna,

utan rubbning af de för pensioneringen från anstalten gällande grunder

i öfrigt, ske genom de i förberörda promemoria i sådant hänseende föreslagna

åtgärder.

För genomförande häraf erfordras emellertid ett årligt tillskott af

statsmedel utöfver dem, som redan tillgodokomma anstalten, med ett

belopp af 87,000 kronor; och synes mig för sådant ändamål det under

denna hufvudtitel uppförda ordinarie anslaget till bidrag för pensioneringen

från handelsflottans pensionsanstalt böra höjas med nämnda

belopp.

Som förut nämnts, har emellertid det nuvarande anslaget till nyssnämnda

ändamål under senare åren betydligt öfver skridits. Utbetalningarna

från anslaget hafva sålunda under perioden 1903—1907 uppgått,

år 1903 till 100,000 kronor, år 1904 till 99,000 kronor, år 1905 till

98,000 kronor, år 190G till 101,000 kronor och år 1907 till 105,000

kronor, eller i medeltal till 100,000 kronor om året. Då detta förhållande

gifvetvis beror af eu under årens lopp skedd tillväxt i de svenska, till

utrikes sjöfart använda fartygens lästetal och någon nedgång i utbetalningarna

från anslaget tydligen icke är att emotse, synes mig önsk
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

värdt, att, i sammanhang med den ökning af anslaget, hvarom jag förut

talat, däri äfven vidtages den höjning, som af nyssberörda omständighet

betingas; och torde i sådant afseende en höjning i anslaget med 23,000

kronor kunna anses lämplig.

Sammanlagdt skulle således erfordras en höjning af anslaget med

110.000 kronor.»

Kungl. Maj:t har därefter i särskild den 5 mars innevarande år

aflåten proposition (n:o 85) under åberopande af propositionen bilagdt

utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för samma dag föreslagit

Riksdagen att från och med år 1910 höja det såsom bidrag till

handelsflottans pensionsanstalt till utgående direkt af tullmedlen å riksstatens

tionde hufvudtitel uppförda ordinarie förslagsanslaget å 78,000

kronor till 101,000 kronor samt att till förbättring af pensioneringen

från handelsflottans pensionsanstalt å samma hufvudtitel bevilja å extra

stat för år 1910 ett förslagsanslag å 90,000 kronor.

Nyssnämnda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden innehåller

följande anförande af departementschefen:

»Vid underdånig föredragning den 12 sistlidne januari af de till

regleringen af riksstatens tionde hufvudtitel för år 1910 hörande frågor

anmälde jag, hurusom kommerskollegium, som då ännu icke afgifvit

slutligt yttrande i anledning af det af den af Kungl. Maj:t tillsatta

sjömanspensioneringskommittén den 15 november 1904 afgifna betänkande

och förslag i fråga om förbättradt pensioneringssätt för sjöfolk,

emellertid i och för den framställning i ämnet, som till äfventyra kunde

i årets statsverksproposition ifrågakomma, tillställt mig en förberedande

promemoria, däri angifvits kollega allmänna ståndpunkt i frågan äfvensom

afgifvits yttrande med afseende å de anslagsbehof, som för en

förbättring af sjömanspensioneringen, sådan kollegium tänkt sig densamma

nu böra komma till genomförande, kunde erfordras. Det direkta

ökade statsanslag, som kollegium, under förutsättning att vissa angifna

medel finge disponeras för ändamålet, ansåg behöfligt, uppgick till

87.000 kronor. I anslutning till hvad i promemorian anförts samt

under erinran, att det till handelsflottans pensionsanstalt för närvarande

utgående förslagsanslaget under senare åren betydligt öfverskridits

och att på grund häraf en höjning i anslaget med 23,000 kronor kunde

anses lämplig, uttalade jag, att sammanlagdt skulle således erfordras

en höjning af anslaget med 110,000 kronor. Enär emellertid definitivt

förslag i ämnet icke då kunde inför Eders Kungl. Maj:t framläggas,

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11-

65

inskränkte jag mig för det dåvarande till en hemställan, att Eders

Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att i afvaktan på den nådiga

proposition angående ökadt bidrag till handelsflottans pensionsanstalt,

som Eders Ruugl. Magt kunde komma att till Riksdagen aflåta, i

det såsom bidrag till handelsflottans pensionsanstalt till utgående direkt

af tullmedlen uppförda ordinarie förslagsanslaget å 78,000 kronor

måtte beräknas en förhöjning af 110,000 kronor och anslaget sålunda

beräknas till 188.000 kronor. Denna hemställan blef ock af Eders

Kungl. Maj:t gillad och godkänd.

Sedan numera kommerskollegii den 11 januari 1909 dagtecknade

utlåtande öfver kommittéförslaget inkommit till Eders Kungl. Maj:t

och ärendet undergått nödig beredning, får jag nu ånyo i underdånighet

anmäla detsamma.

De säregna förhållanden, hvarunder sjöfolket utöfvar sitt yrke,

hafva — såsom i kollegii utlåtande framhålles — i vårt land sedan

lång tid tillbaka ansetts betinga, att det allmänna borde i någon mån

sörja för åtminstone vissa af dem, som äro sysselsatta i detta yrke.

De faror och vedermödor, som de måste utstå, hafva i förening med

sjöfartsnäringens stora betydelse för det allmänna föranledt statsmakterna

att vidtaga särskilda åtgärder till förmån för dem, som på grund af

ålder, sjuklighet eller under yrkets utöfvande inträffade olycksfall

urståndsatts att försörja sig. De åtgärder, som i nyss angifna syfte

äro vidtagna, afse dock allenast det i utrikes sjöfart använda sjöfolket.

De genom statens försorg inrättade institutioner, hvilka hafva

till uppgift att tillgodose sjöfolket, äro sjömanshusen i riket samt

handelsflottans pensionsanstalt. De förra handhafva ett understödsväsende

till förmån för behöfvande sjöfolk och den senare ett pensionsväsende

för ålderstigna sjömän.

Åvägabringandet af förbättrade anordningar i fråga om sjöfolks

pensionering har sedan länge utgjort ett önskemål för i främsta rummet

sjömännen själfva, men äfven i hög grad varit föremål för intresse

bland sjöfolkets arbetsgivare. Såväl inom som utom Riksdagen hafva

idkare af och målsmän för sjöfartsnäringen gjort gällande, att de nuvarande

anordningarna i nämnda syfte icke längre kunna anses fylla

berättigade kraf.

Innan jag går att redogöra för hufvudgrunderna i kommitténs

förslag och för kollegii utlåtande öfver desamma, vill jag i korthet

omförmäla hvad förut i fråga om förbättradt pensioneringssätt för

sjöfolk förekommit, därvid jag i hufvudsak följer den af kommittén

härutinnan lämnade framställning.

Bill till Riksd. Prof. 1S09. 4 Sa in!, 1 Afd. 11 Höft. 9

Historik.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

De af 1880 års Riksdag utsedde revisorer liemställde i siu berättelse,

huruvida icke reglementet för handelsflottans pensionsanstalt

borde underkastas ändring i syfte att bereda högre pensionsbelopp.

Samma år inkommo till Kungl. Maj:t från direktionen för Stockholms

sjömanshus, styrelsen för Göteborgs fartygsbefälhafvareförening samt

ett antal fartygsbefälhafvare, styrmän och sjömän inom Visby sjömanshusdistrikt

framställningar om ändring i gällande bestämmelser angående

såväl hyresafgifternas utgörande till sjömanshusen som i samband

därmed handelssjöfolkets pensionering. Efter vederbörandes hörande

uppdrog Kungl. Maj:t åt 1884 års arbetareförsäkringskommitté att

undersöka och afgifva förslag om, huruledes handelsflottans pensionsanstalt

skulle bättre än dittills kunna motsvara sin uppgift, samt att

taga nyssberörda framställningar under öfvervägande.

I)å den fråga, hvarom statsrevisorerna, på sätt nyss nämnts, gjort

hemställan, sålunda blifvit föremål för utredning, fann 1887 års Riksdag

någon åtgärd från Riksdagen med anledning af samma hemställan

då ej vara af omständigheterna påkallad.

Arbetareförsäkringskommittén, hvilken redan på grund af det

förut åt densamma meddelade allmänna uppdrag’ gått i författning om

verkställande af en särskild undersökning om det af sjömanshusen och

handelsflottans pensionsanstalt handhafda understöds- och pensionsväsendets

uppkomst och dåvarande ställning (del III: 4 af samma kommittés

betänkande), afgaf den 28 juli 1888 förslag till lag om sjöfolks

försäkring för olycksfall i tjänsten (del I: 1 af betänkandet) samt den

5 december samma år förslag till de förändringar i reglementena för

sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, som kommittén ansåg

vara påkallade (del I: 2 af betänkandet). I det utlåtande, som åtföljde

de af kommittén den 5 december 1888 afgifna förslag, afstyrkte

kommittén ifrågasatt borttagande af liyresafgiften och dess utbytande

mot tvångsafgifter till en särskild pensionering af sjöfolk på den grund,

att kommittén ämnade framställa förslag om en för alla klasser obligatorisk

tvångsförsäkring, och en dubbel tvångsförsäkring af sjöfolket

ej kunde ifrågasättas. Nämnda förslag hafva emellertid ej i vidare

män ledt till någon lagstiftning än att förändrade bestämmelser blifvit

meddelade i fråga om ton- och hyresafgifternas utgående till sjömanshusen

i riket. Det för 1890 års Riksdag framlagda förslag till förordning

angående försäkring för olycksfall i arbetet afsåg icke sjöfolks

olycksfallsförsäkring, i afseende å hvilken enligt föredragande departementschefens

anförande till statsrådsprotokollet, äfven med tillämpning

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

67

af samma principer som för annan olycksfallsförsäkring för arbetare,

det dock vore nödigt att vidtaga vissa ytterligare anordningar, som

med hänsyn till de praktiska svårigheter, hvilka därvid mötte, kräfde

särskilda undersökningar.

Nya arbetareförsäkringskommittén upptog uti sitt den 30 mars 1893

afgifna förslag till lag angående försäkring till beredande af pension vid

varaktig oförmåga till arbete bland dem, som skulle underkastas försäkringen,

jämväl besättning å svenska fartyg samt de befälhafvare å svenska

fartyg, hvilkas årslön ej uppginge till ett tusen åttahundra kronor; och

anförde nämnda kommitté i sin motivering till förslaget, att, då frågan

om en särskild pensionering af sjöfolket fortfarande vore oafgjord, då de

pensionsanstalter, som för denna yrkesgrupp redan förefunnes, icke syntes

fullt motsvara sitt ändamål och i regel lämnade lägre understöd än

dem, som skulle erhållas genom den af kommittén föreslagna försäkringen,

och då slutligen beredande af större ekonomisk trygghet åt

sjöfartsnäringens arbetare vore synnerligen behjärtansvärdt, kommittén

ansett sig icke böra undantaga dem från försäkringsplikten, utan föreslagit,

att samma stadganden skulle gälla för dem som för alla andra

emot aflöning hos arbetsgivare anställda personer.

Emellertid framhöll kommerskollegium i sitt öfver nya arbetareförsäkringskommitténs

förslag den 30 oktober 1894 afgifna utlåtande,

hurusom det skulle möta de största svårigheter att beträffande personer

med så rörligt yrke som sjömännen tillämpa det pensionsmärkessystem,

på hvilket försäkringen enligt förslaget hvilade; och ansåg kollegium

fördenskull, att sjöfolket borde uteslutas ifrån det ifrågavarande lagförslagets

omfattning. Också blef i clen kungl. propositionen till 1895

års Riksdag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig

oförmåga till arbete, på de af kommerskollegium anförda skäl, sjö*

folket från den föreslagna försäkringen uteslutet. I motiveringen till

propositionen anfördes särskild!, att hvad kommitténs förslag innehölle

om försäkring af sjöfolk, såväl besättning som befälhafvare, icke,

innan lämpligare sätt för dess anordnande kunde utfinnas, borde göras

till föremål för någon framställning till Riksdagen.

Ilen 5 mars 1895 sammanträdde utsedda ombud i Nässjö till ett

allmänt svenskt sjömansmöte för öfverläggning om ändradt pensioneringssätt

för sjöfolk. Detta möte utarbetade visserligen icke något förslag

i ämnet, men framlade, med öfverlämnande af protokoll öfver de förhandlingar,

som vid mötet förekommit, i skrifvelse till Kungl. Maj:t,

dagtecknad Göteborg i april 1895, sjöfolkets önskningar. Dessa innefattade

hufvudsakligen:

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att pensioneringen vid handelsflottans pensionsanstalt skulle utvidgas

och omfatta jämväl sjömän i inrikes fart äfvensom änkor och

barn efter sjömän;

att till pensioneringen skulle anvisas ej mindre handelsflottans pensionsanstalts

egna fonder och inkomster än äfven sjömanshusens samlade

tillgångar, där icke särskilda donationsvillkor hindrade sådan användning,

hyresafgifter, ersatta genom fasta årsafgifter, samt tonafgifter,

möjligen något förhöjda, och därutöfver, om så erfordrades, ytterligare

årliga bidrag af staten;

att anstalten skulle, vidkommande de sjöfarande, indelas i tre pensionsklasser,

och att pensionerna skulle utgöra i första klassen fyra

hundra kronor, i andra tre hundra kronor och i tredje två hundra

kronor;

att till den första klassen skulle räknas de fartygsbefälhafvare,

som innehade befälhafvarbref eller till sådant vore berättigade, till

andra öfriga befälhafvare, styrmän och maskinister samt till tredje

eldare, matroser och öfrigt sjöfolk;

att som villkor för pensions erhållande bestämdes: uppnådd 55

års ålder, men om möjligt lägre för manskapsklassen, att i 25 års tid

hafva varit vid svenskt sjömanshus inskrifven och därunder i minst

150 månader haft anställning å svenskt fartyg, samt att i 25 år hafva

ordentligt fullgjort sina inbetalningar;

att därförutom äfven sjöman, som drabbats af invaliditet, skulle,

såvida han däraf vore i behof, tillgodonjuta full pension, oafsedt om

han erlagt eu eller flera års premier;

samt att, för att erhålla pension i högre klass, skulle erfordras

att i minst fem år hafva erlagt däremot svarande afgifter.

Vid 1895 års Riksdag hade emellertid i Andra Kammaren väckts

en motion om skrifvelse till Kung], Maj:t med begäran, att Kungl.

Maj:t måtte taga om hand och utreda frågan om förändradt och förbättradt

pensioneringssätt för sjöfolk och deras hustrur samt inkomma

med förslag därom till en blifvande Riksdag.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskott, till hvilket motionen

hänvisades och hvilket satt sig i förbindelse med det nämnda sjömansmötet

i Nässjö samt erhållit del af dettas protokoll, uttalade i sitt

betänkande den mening, att sjömännens egendomliga yrkesförhållanden

gjorde lämpligt, att deras pensionering skildes från den allmänna arbetarpensioneringen

och anordnades enligt särskilda grunder. Just till

följd häraf syntes det också utskottet, som om denna fråga skulle kunna

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

69

lösas oberoende af den allmänna pensionsfrågan och därför med första

böra tagas under behandling. Sjöfolkets för det allmänna så nyttiga

samhällsklass, yttrade utskottet, torde i mer än vanlig grad hafva behof

af, att dess ålderdomsförsörjning på ett tillfredsställande sätt ordnades,

ty dels vore sjömannens yrke synnerligen slitande, dels medförde den

skarpa motsatsen mellan afspärrningen ombord och det fria lifvet i

hamnplatserna för honom alldeles särskilda frestelser till misshushållning,

och dels torde den tillbakagång, som på senare tider inträdt i

segelsjöfarten, i ej oväsentlig grad hafva minskat tillfället att göra

besparingar. Vidare förklarade utskottet, att det ville synas utskottet,

som om handelsflottans pensionsanstalt skulle kunna uppgå i den

ifrågasatta allmänna pensionsinrättningen. Nämnda anstalt vore visserligen

nu afsedd blott för sjöfolk, som å svenska fartyg tjänstgjort i

utrikes fart, men genom det uppsving, som den inrikes sjöfarten genom

ångbåtskommunikationen på senare tider tagit, torde skillnaden mellan

de båda sjömansklassernas yrkesställning i väsentlig mån hafva minskats.

Utskottet tillstyrkte skrifvelse till Kungl. Maj:t i enlighet med motionärens

hemställan.

Andra Kammaren biföll utan votering utskottets hemställan.

Sedan beslutet därefter delgifvits Första Kammaren samt ärendet

där hänvisats till kammarens första tillfälliga utskott, förklarade utskottet

sig visserligen dela den uppfattningen, att ett förändradt och förbättradt

pensioneringssätt. af sjöfolk och deras hustrur med det första borde

komma till stånd, men ville utskottet påminna därom, att denna fråga

sedan länge utgjort föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, då fråga

varit å bane att uti den allmänna arbetarförsäkringen äfven inbegripa

sjöfolk. Under sådana förhållanden syntes det icke vara behöfligt att

fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten och betydelsen af frågans

snara lösning. Fördenskull afstyrktes motionen, och blef densamma

af Första Kammaren afslagen.

Vid 1896 års Riksdag väcktes eu motion i samma ämne med

hemställan, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag i ämnet på följande grunder, nämligen dels att i sjömanshusreglementet

vidtoges de af arbetareförsäkringskommittén föreslagna

ändringar, dock att, under viss förutsättning, hyresafgifterna borde till

pensioneringen af handelssjöfolket anvisas, dels att till fyllande af de

för pensioneringen erforderliga tillgångar anvisades ett bestämdt årsanslag

af 130,000 kronor.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Motionen remitterades till statsutskottet, kvilket uti sitt i anledning

af densamma afgifna utlåtande visserligen fann missförhållandena

i afseende å sjömanshusens organisation och pensioneringen från handelsflottans

pensionsanstalt snarligen böra af hjälpas. I dessa frågors dåvarande

skick fann emellertid utskottet mindre lämpligt, att af Riksdagen

gjordes några bestämda uttalanden angående sättet för ifrågavarande

missförhållandens undanröjande och åstadkommande af en

förbättrad pensionering af liandelssj öfolket, helst utskottet ant oge, att

frågan icke kunde lösas utan Riksdagens medverkan; och hemställde

utskottet därför, att motionen ej för det dåvarande måtte föranleda

någon Riksdagens åtgärd.

I enlighet med utskottets hemställan blef motionen af Riksdagen

afslagen.

Uti det af Kungl. Maj:t för 1898 års Riksdag framlagda förslag

till lag angående försäkring för beredande af pension eller lifränta

blefvo af enahanda skäl, som anförts vid framläggandet af 1895 års

förslag, befälhafvare och besättning å fartyg från försäkringsplikt undantagna.

Jämväl i de till 1900 och 1901 års Riksdagar af Kungl. Maj:t

framlagda förslag angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete blef sjöfolket lämnadt å sido.

År 1900 väcktes i Riksdagens båda kamrar motioner med förslag,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Mai:t täcktes låta utreda frågan om förändradt och förbättradt pensioneringssätt

af sjöfolk och därom framlägga förslag vid en blifvande

riksdag.

Motionärerna framhöllo därvid, hurusom osäkerheten och farorna

i sjömannens näring gjorde det önskvärdt att draga försorg om honom,

då han på grund åt ålder, sjuklighet eller med yrket förenade olycksfall

blifvit urståndsatt att själf försörja sig, men att handelsflottans

nuvarande understöds- och pensionsväsende vore af sådan art, att det

ingalunda kunde anses fylla någon af de uppgifter, för Indika det

vore afsedt.

I fråga om sjömanshusens understödsverksamhet framhöllo motionärerna,

att, oaktadt den sammanlagda summan af de belopp, som

utdelades från sjömanshusen icke vore ringa, man knappast kunde

påstå, att understödsverksamketen vore af någon betydelse. Länge och

ofta hade klagomål hörts dels öfver understödens ringa belopp dels

och framför allt öfver, att de ej hade pensionens form, utan mer eller

mindre godtyckligt afmättes efter råd och lägenhet, för att ej säga

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

71

efter sjömanshusdirektionernas godtfinnande. Beträffande handelsflottans

pensionsanstalt anmärkte motionärerna, hurusom på grund af det otillräckliga

antalet pensionsrum och i följd däraf den långa tid, de till

pension berättigade måste vänta för att verkligen komma i åtnjutande

af pension, förhållandena vid anstalten blifvit alltmera ohållbara.

Den i Andra Kammaren väckta motionen hänvisades till dess

andra tillfälliga utskott, hvilket i sitt med anledning af motionen afgifna

utlåtande erinrade, hurusom i frågan om pensionering af sjöfolk,

sedan ärendet senast varit å bane i Riksdagen, intet af betydelse åtgjorts.

Visserligen hade utskottet funnit, att vederbörande ansett, att

frågan om sjömanshusen och de därifrån till sjöfolk samt deras änkor

och barn utgående gratial först bort ordnas, innan mera ingripande

ändringar kunde äga rum, men förmenade utskottet, att kraftigare och mera

direkt till påföljd ledande åtgärder borde vidtagas och en fullständigutredning

af därtill särskild! förordnade personer verkställas.

Vidare uttalade utskottet vissa åsikter om den riktning, i hvilken

frågan borde lösas. Sålunda anfördes, bland annat, att pensioneringen,

oafsedt den historiska uppkomsten af dess nuvarande form, borde utsträckas

äfven till sjömän i inrikes fart, samt att det borde tagas

under ompröfning, huruvida icke frågan om ersättning för olycksfall

kunde lösas i sammanhang med den ifrågasatta pensioneringen.

Om sättet för anskaffande af de för en dylik pensionering nödiga

medel ansåg sig utskottet ej äga befogenhet att yttra sig. Dock ville

utskottet erinra därom, att såväl sjömanshusen som handelsflottans

pensionsanstalt ägde betydande fonder. Utskottet ville äfven fästa

uppmärksamheten på, att bland andra förslag, som i nu ifrågavarande

hänseende blifvit framställda, äfven vore ett, som afsåge, att de af

ålder sjöfartsnäringen åliggande ton- och hyresafgifterna skulle härtill

användas. I sammanhang härmed erinrade utskottet, att tanke blifvit

väckt därpå, att hyresafgifterna borde utbytas mot fasta årspremier.

Huruvida ett ändamålsenligt ordnande af sjöfolks pensionering nödvändiggjorde

en höjning af det nu utgående statsanslaget, förmenade

utskottet vara förbehållet en blifvande utredning att ådagalägga.

Att ett ordnande af frågan om vårt sjöfolks pensionering, hvilken

alltjämt uteslutits ur de förslag om arbetarförsäkring, som af Kung!.

Maj:t eller enskilde under de senaste åren framlagts, vore en nödvändighet,

ansåg utskottet framgå redan däraf att, enligt hvad

utskottet inhämtat, antalet af de ansökningar, som vid slutet af år

1899 på grund af bristande tillgång voro hyflande, utgjorde i första

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

klassen 190, i andra 11 G, i tredje 189, i fjärde 46, bland dem inom

de tre första klasserna flera ända sedan 1891.

Andra Kammaren biföll, i enlighet med af utskottet gjord hemställan,

motionen.

Den i Första Kammaren uti samma fråga väckta motionen, som

hänvisats till kammarens första tillfälliga utskott, behandlades där i

sammanhang med medkammarens jämväl till utskottet hänvisade beslut

i frågan. Första Kammarens utskott uttalade i sitt utlåtande, att det

på frågans dåvarande stadium vore för tidigt att yttra sig om de

detaljer af frågan, hvilka Andra Kammarens utskott i sin motivering

berört, men fann dock utskottet motionärens förslag och hvad till

stöd därför anförts vara så beaktansvärdt, att Första Kammaren icke

syntes böra undandraga sig att gå medkammarens önskan om en

skrifvelse i ämnet till mötes och dymedelst äfven taga fasta på det

intresse för sakens slutliga ordnande, som kunde anses innebäras i det

af Andra Kammaren fattade beslutet. I underdånig skrifvelse af den

11 maj 1900 anhöll Riksdagen om utredning af frågan om ett förbättradt

pensioneringssätt för sjömän och framläggande af förslag därom

vid en blifvande Riksdag, men gjorde Riksdagen härvid för egen del

allenast det uttalande, att motionärernas framställning syntes Riksdagen

beaktansvärd, samt att enligt Riksdagens förmenande för det

åsyftade ändamålets vinnande kraftigare åtgärder än dittills borde

vidtagas.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse tillsatte Kungl. Maj:t

den 9 november 1900 nu ifrågavarande kommitté med uppdrag att

verkställa utredning och afgifva förslag i berörda ämne.

Kommitténs

förslag.

I sitt den 15 november 1904 till Kungl. Maj:t aflämnade betänkande

i ämnet har kommittén afgifvit förslag till:

1) lag om försäkring af sjöfolk;

2) lag om ändrad lydelse af 17 kapitlet 12 § handelsbalken;

3) lag om ändrad lydelse af 105, 268 och 269 §§ sjölagen;

4) förnyadt nådigt reglemente för handelsflottans pensionsanstalt;

hvarjämte kommittébetänkandet innehåller motiv till nämnda författningsförslag,

en statistisk och försäkringsteknisk afdelning m. m.

Hufvudprinciperna i kommittébetänkandet framgå af följande kortfattade

redogörelse.

Den af kommittén föreslagna försäkringen afser att bereda:

1) sjuJchjälp åt försäkrad, som skadats till följd af under anställ
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

73

ning å fartyg timadt olycksfall, som medfört väsentlig nedsättning af

arbetsförmågan; sjukhjälpen utgår efter 14 dagars karenstid med 1 krona

om dagen;

2) lifränta å högst 300 kronor åt försäkrad, om sådant olycksfall

medfört för framtiden bestående förlust af eller minskning i arbetsförmågan

(invaliditet);

3) begrafningshjälp med 60 kronor, om olycksfallet inom 2 år

medfört döden; äfvensom, under samma förutsättning,

4) årlig lifränta åt den aflidnes änka och barn (120 kronor åt

änka, 60 kronor åt hvarje minderårigt barn, sammanlagdt högst 300

kronor);

5) pension åt försäkrad, som annorledes än genom olycksfall under

anställning å fartyg (efter tjänstgöring under de senaste 6 åren minst

24 månader d. v. s. 3 seglationsår) ådragit sig invaliditet;

6) pension åt försäkrad, som fyllt 60 år och innehaft anställning

å fartyg under minst 160 månader (20 seglationsår);

7) pension åt änka och minderåriga barn efter afliden pensionstagare

under vissa angifna betingelser.

Af förenämnda olika försäkringsformer betecknar kommerskollegium

i sitt utlåtande för korthetens skull de under punkterna 1)—4) upptagna

såsom ''olycksfallsförsäkring’ och de i öfriga punkterna upptagna

såsom ''ålderdom sförsäkring’.

De under 5), 6) och 7) upptagna pensionernas storlek är beroende

på den försäkrades lön och anställningstid samt bestämmes i proportion

till erlagda försäkringsafgifter. Den normala ålderdomspensionen vid

60 års ålder för försäkrad, som börjat tjäna till sjöss vid 17 års ålder

och slutat vid 55 års ålder, beräknas af kommittén uppgå till: för

sjökapten 600 kronor, för styrman 355 kronor och för sjömän 214

kronor. Lägsta pension för försäkrad skall utgå med 50 kronor.

Försäkringen, hvilken livilar på grundsatsen af försäkringstvång,

omfattar alla personer (äfven utländingar), som hafva anställning å

svenska fartyg. Med fartyg förstås enligt förslaget bland annat:

1) fartyg, som afses i 2 § sjölagen;

2) annat svenskt fartyg, som upprätthåller reguliär passagerartrafik;
3)

lieldäckadt fiskefartyg;

4) bärgnings- och dykerifartyg;

5) lieldäckadt. bogseringsfartyg, som yrkesmässigt användes;

6) pråm, som yrkesmässigt användes.

Bill. till Riksd. Prot. 1009. 4 Sami. 1 Afd. 11 Käft.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Infordrad

utredning.

Försäkringsafgifterna betalas af den försäkrade och fartygsägaren

med hälften hvardera, men den senare är dock ansvarig för hela afgiftens

erläggande. A sin andel erhåller fartygsägaren afdrag för tona.

fgifter, erlagda för fartyget. De sjöfolket nu pålavilande hyresafgifterna

äro afsedda att upphöra. Försäkringsafgift utgår med 6 procent af

den försäkrades aflöningsbelopp, därvid dock för hvarje klass fastställts

maximi- och minimiafgift för hel månad. Högsta månadsafgiften är

15 kronor och lägsta 3 kronor.

Med hänsyn till grunderna för försäkringsafgifters beräknande

äro de försäkrade indelade i tre klasser, de två första för befäl och

underbefäl af olika grader äfvensom restaurationspersonal och den

tredje för öfriga försäkrade.

Förslaget innebär vidare, att försäkringen liandhafves af handelsflottans

pensionsanstalt, som skulle för ändamålet ombildas. Sjömanshusens

fonder skulle med undantag af donationsmedel öfverlämnas till

pensionsanstalten, som ock skulle äga uppbära tonafgifterna. Anstaltens

förvaltning skulle bekostas af statsmedel. Sjömanshusens nuvarande

understödsverksamhet skulle till väsentlig del upphöra och deras förvaltning

skulle helt och hållet öfvertagas af staten.

Öfver kommittébetänkandet infordrade Kungl. Maj:t utlåtanden

af direktionen öfver handelsflottans pensionsanstalt samt af kommerskollegium,

hvilket tillika anbefalldes att före afgifvande af sitt utlåtande

höra vederbörande.

Nämnda direktion har i sitt utlåtande framställt erinringar mot

vissa detaljer i kommitténs förslag, men ej yttrat sig särskild t om de

hufvudprinciper, hvarå samma förslag grundas.

Kommerskollegium har, till åtlydnad af den nådiga befallningen,

i cirkulärskrifvelser till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, jämte det

kollegium fäst uppmärksamheten å omfattningen af den af kommittén

föreslagna försäkringen samt grunderna för gäldandet af försäkringsafgifterna,

anmodat befallningskafvandena att, en hvar för sitt län,

lämna tillfälle åt föreningar af sjöfartsidkare, fartygsägare, fiskarebefolkning,

samt andra, som kunde vara af frågan intresserade, att af

förslaget taga del och däröfver yttra sig. Därjämte anmodades en

hvar af länsstyrelserna att afgifva det yttrande, hvartill den funne

anledning.

Endast ett fåtal yttranden från intresserades sida hade, enligt

hvad kollegium meddelat, på denna väg till kollegium inkommit, näm
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

75

ligen från. bland andra., ångfartygsbefälhafvaresällskapet i Stockholm,

Göteborgs fartygsbefälliafvareförening, nautiska föreningen i Göteborg,

kanalflottans ångfartygsbefålhafvaresällskap och Galle fartygsbefälhafvaresällskap.

Bland Ivungl. Maj:ts befallningshafvande hade allenast befallningshafvandena

i Gottlands, Blekinge och Kristianstads län för egen

del afgifvit motiverade yttranden om förslaget, hvarförutom befallningshafvandena

i Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs, Gäfleborgs och

Norrbottens län i allmänhet uttalat sig om förslaget eller förmält sig

ej hafva något att däremot erinra.

Vidare hade kollegium i cirkulärskrifvelser anmodat direktionerna

för sjömanshusen i riket att dels söka bereda tillfälle för till sjömanshusen

hörande eller inom deras distrikt boende sjöfolk att al lörslaget

taga del och däröfver yttra sig, därvid särskildt borde uppmärksammas

vissa §§ (1, 4 och 15) i förslaget till lag om försäkring af sjöfolk, dels för

egen del afgifva yttrande i anledning af kommitténs betänkande, särskildt

beträffande frågan om sjömanshusens mistning af de till dem nu hörande

fonder, med undantag af vissa särskildt donerade sådana, samt af vissa sjömanshusen

nu tillkommande afgift er, dels och meddela kollegium, hvilken

ungefärliga kostnad, därest kommitténs förslag komme till tillämpning,

direktionerna ansåge erforderlig för uppehållande af sjömanshusens

framtida verksamhet och åligganden. Med anledning häraf hade direktionerna

för sjömanshusen med undantag åt dem i Jönköping, Nyköping,

Piteå, Söderköping och Vadstena i afgifna yttranden uttalat sig om

kommittéförslaget. I samband därmed hade aflåmnats redogörelser för

de af sjömännen uttalade åsikter, i den mån de begagnat sig af det

dem lämnade tillfället att yttra sig i frågan. Därjämte hade direktionen

för sjömanshuset i Malmö insändt yttranden af Malmö sjöfartsförening

och Malmö maskinistförening.

I öfrigt hafva åtskilliga frågor, som beröra förevarande angelägenhet,

af Kungl. Maj:t öfverlämnats till kollegium och af kollegium handlagts

i samband med behandlingen af kommittéförslaget jämte däröfver

inkomna yttranden.

Jag finner lämpligt nu öfvergå till en närmare redogörelse för

kommerskollegii utlåtande.

Kollegium framhåller till eu början, att de skål, som föranledt

det allmänna att till förmån för personer, sysselsatta i en viss näringsgren,

anordna såväl ett särskildt understödsväsende som ock en särskild

pensionering, enligt kollogii åsikt allt fortfarande ägde giltighet. Äfven

Kommers

kollega

uttalande

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

om behofvet af dylika åtgärder från det allmännas sida i ej ringa mån

stode i samband med en sjöfolket allt fortfarande ofta utmärkande

obenägenhet att genom besparingar arf arbetsförtjänsten sörja för framtiden,

kvarstode dock så många på frågan inverkande faktorer, hvilka

läge helt och hållet utom sjömännens bestämmanderätt, att en särskild

omvårdnad från det allmännas sida om dem vore både behöflig och

berättigad. Kollegium ansåge emellertid det i inrikes sjöfart använda

sjöfolket icke i samma mån äga anspråk på en dylik omvårdnad som

sjömännen i utrikes fart, så länge en liknande omvårdnad ej komme

utöfvare af äfven andra yrken, som bedrefves inom landet, till godo.

Den i utrikes fart använde sjömannen måste oftast längre tider vara

långt aflägsnad från hemmet och hemlandet och vore då ur stånd att

nöjaktigt tillvarataga sina intressen och personligen tillse sina hemmavarande

anhöriga. Han vore i allmänhet i högre grad bunden vid det

yrke han en gång valt. Den i inrikes sjöfart använde sjömannen

befunne sig däremot i ungefär enahanda ställning som en mångfald

andra arbetare, hvilkas yrkesutöfning hölle dem för kortare tider aflägsna^

från hemmen. Sjömannen i inrikes sjöfart hade ock själffallet

vida större möjlighet att kunna öfvergå till ett mindre ansträngande

yrke, då, olycksfall tillstötte, som minskade arbetsförmågan, eller krafterna

eljest började svika. Gifvet vore dock, att gränsen mellan dessa

grupper sjöfolk ofta måste blifva svår att, uppdraga.

Sjömanspensioneringens betydelse för själfva sjöfartsnäringen och

särskilda för vår utrikes sjöfart måste ock noga beaktas. I jämnbredd

med den raskt fortgående utvecklingen af vår handelsflotta hade svårigheterna

att för den erhålla tillräcklig och duglig bemanning ökats.

Kollegium vore emellertid böjdt för att anse, att i sjöfolkets pensionsförhållanden

icke vore att söka den hufvudsakligaste orsaken till de

antydda svårigheterna och till att en så stor del af våra sjömän hellre

tjänade å utländska fartyg än å svenska. Härtill bidroge en mängd

andra samverkande omständigheter, såsom en ofta inneboende äfventyrslusta,

önskan att undgå fullgörandet af värnplikt, det sämre kosthållet

å vissa svenska fartygskategorier samt ej minst de högre hyror, som

erbjödes å utländska fartyg. De rikliga arbetstillfällen, som den svenska

industrien under de senare åren erbjudit med jämförelsevis goda löner,

hade äfven otvifvelaktigt i sin mån föranledt en del sjöfolk "att öfvergå

till industriella yrken. Visserligen hyste kollegium den uppfattning,

att det icke torde kunna med fog kräfvas eller ens läte sig praktiskt

genomföras att anordna en så riklig och förmånlig pensionering, att

s. 77 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

77

den skulle verka som motvikt till nyss antydda omständigheter och

under alla förhållanden kunna tillföra vår handelsflotta en tillräcklig

bemanning, men kollegium underskattade dock ingalunda betydelsen

för densamma af ett ordnadt pensionsväsende. Utsikten att erhålla en

om ock blygsam pension utöfvade gifvetvis på mången sjöman — och

säkerligen i högre grad på de bättre elementen bland de sjöfarande —

en ej ringa dragningskraft, i sin mån bidragande till att vidmakthålla

en inhemsk, dugande sjömansstam. Att saken ock hade sin betydelse

för flottans bemanningsfråga, läge i öppen dag.

Kollegium delade den från många håll uttalade uppfattningen,

att sjöfolkets pensionsförhållanden för närvarande icke vore på ett tillfredsställande

sätt ordnade, samt ansåge, att åtgärder för afhjälpande

af de härutinnan nu mest bjärt framträdande missförhållandena vore

af nöden. Hvad kollegium nu uttalat afsåge närmast frågan om ålderdomspensionering,

men hade äfven i hufvudsak sin tillämplighet å

frågan om skydd åt sjöman mot följderna af olycksfall i arbete. Den

senare frågans lösning syntes för öfrigt med så mycket större fog kunna

kräfvas, som arbetare i andra yrken redan kommit i åtnjutande af

antydda skydd. Härvid borde dock rättvisligen framhållas, att ett

stort antal redan frivilligt beredt sitt sjöfolk ett sådant skydd genom

försäkring mot olycksfall. Kollegium hade vidtagit åtgärder för att

genom Sveriges redareförening erhålla uppgift om, i hvilken omfattning

detta vore fallet.

Efter att hafva förutskickat dessa allmänna anmärkningar har

kommerskollegium öfvergått till bedömande och granskning af hufvudprinciperna

i kommitténs förslag.

Kommittén hade sökt under ett gemensamt afgiftssystem sammanföra

två skilda försäkringsformer, nämligen försäkring mot olycksfall

och ålderdomsförsäkring. Den del af kostnaderna för denna kombinerade

försäkring, som vore afsedd att täckas genom afgifter från

de närmast intresserades sida — sjöfolket och redarne — skulle enligt

kommitténs förslag dessa bära med hälften å hvardera sidan.

Angifna försäkringsformer livilade enligt kollegii uppfattning på

väsentligen olika grunder. Arbetsgifvares ersättningsplikt vid inträffadt

olycksfall i arbete — hvarmed vore att jämställa sådant försäkringstvång,

som kommittén ifrågasatt — grundade sig på den numera allmänt

erkända och i den svenska lagstiftningen genom lagen af den 5

juli 1901 beträffande ett flertal yrken genomförda grundsatsen, att

arbetsgifvaren hade skyldighet att i viss i lagen bestämd omfattning

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Statsutskottets Utlåtande N:o 11-

skydda i hans tjänst anställda arbetare emot de ekonomiska följderna

af olycksfall, som träffade arbetaren i arbetet och gjorde denne oförmögen

att försörja sig och de sina. Rättvisan och billigheten i den

rättsåskådning, som sålunda ålade arbetsgifvaren ersättningsskyldighet,

när arbetsoförmågan vållats af en under arbetet i hans tjänst inträffad

olyckshändelse, torde icke kunna jäfvas.

I fråga åter om den oförmåga till arbete, som tilltagande ålder

medförde och hvars följder ålderdomspensioneringen hade till ändamål

att lindra, intoge arbetsgifvaren en helt annan ställning. Denna oförmåga

hade inträdt enligt naturens ordning och ej som en direkt följd

af verksamheten i arbetsgifvarens tjänst. Att den förr eller senare

skulle inträda, måste förutses äfven af den minst förtänksamme. På

den enskildes åtgöranden, på hans omtanke och förutseende borde det

i första hand ankomma att i tid sörja för, att ett nödtorftigt uppehälle

icke måtte saknas, då tilltagande ålder minskade hans arbetsförmåga.

Om ingripande från det allmännas sida till stödjande af

den enskildes åtgöranden för att ernå trygghet i nämnda hänseende

ansåges påkalladt, borde de med ett sådant ingripande förbundna

kostnader enligt kollega förmenande icke läggas å privata arbetsgivare

inom de särskilda yrkena, utan borde frågan härom anses såsom

en samhällets gemensamma angelägenhet.

I enlighet med denna uppfattning ansåge kollegium det så mycket

mindre böra ifrågakomma att belasta sjöfartsnäringen, hvilken

redan nu arbetade under trycket af flera tyngande pålagor, som icke

hade sin motsvarighet inom andra näringsgrenar, med eu ytterligare

börda, som ej heller skulle påhvila öfriga näringar. Om den af kommittén

tillämpade grundsatsen om redarnes skyldighet att bidraga

till sjöfolkets ålderdomsförsäkring nu vunne godkännande, skulle rederinäringen

framdeles med all sannolikhet få vidkännas än mer betungande

kostnader, i den mån nämligen de nu föreslagna pensionsbeloppen

ansåges otillräckliga och kraf om deras ökning uppstode. Af

kommitténs beräkningar öfver den föreslagna kombinerade olycksfallsoch

ålderdomsförsäkringens aktiva och passiva, livilka beräkningar

sammanfattats å sid. 239—240, framginge, att summan af de poster,

som afsåge kostnader för ålderdomsförsäkringen, vore vida större än

summan af de poster, som motsvarade den nu lagstadgade ersättningsskyldigheten

för olycksfall i arbete.

Kommittén hade till stöd för sitt sammanförande af förenämnda

bägge till sin natur väsentligen olika försäkringsformer icke före
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

79

bragd några som helst skäl. Såsom grund för fördelningen af afgifterna

till hälften mellan redarne och sjöfolket hade kommittén icke

angifvit annat än att kommittén ansett detta "billigt". Det från ett

vid tiden för kommitténs arbeten föreliggande norskt lagförslag åberopade

föredömet härutinnan gåfve icke, vid det förhållande att förslaget

sedermera ansetts ogenomförbart, stöd åt kommitténs åsikt.

I anslutning till hvad sålunda anförts och då i öfrigt sammanförandet

af olycksfallsförsäkringen och ålderdomsförsäkringen under

ett gemensamt afgiftssystem skulle omöjliggöra ett fullt rättvist afvägande

af rederiernas och sjöfolkets anpart i kostnaderna, funne sig

kollegium böra bestämdt uttala sig mot denna hufvudgrund i förslaget.

Af dem, som ingått i ett bedömande af denna fråga, hade särskilt

sjömanshusdirektionerna i Falkenberg, Göteborg, Halmstad, Kristianstad,

Luleå, Oskarshamn, Ronneby, Skellefteå, Strömstad, Söderhamn,

Södertälje, Sölvesborg, Umeå, Yarberg och Yisby, Göteborgs

fartygsbefälhafvareförening, nautiska föreningen i Göteborg, kanalflottans

ångfartygsbefälhafvaresällskap och Malmö sjöfartsförening uttalat

starka betänkligheter mot nämnda hufvudgrund, hvarå förslaget

hvilade.

I en till kollegium remitterad underdånig skrifvelse från Sveriges

redareförening hade föreningen, under framhållande af betydelsen för

den svenska handelsflottan af en allmän statspensionering för sjöfolket,

hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes tillse, att förbättring i sjöfolks

pensionering i samband med olycksfalls- och invaliditetsförsäkring

måtte skyndsamt genomföras, samt att sådana grunder bestämmas för

bestridande af de härför erforderliga kostnaderna, att rederinäringens

utöfvare icke härmed särskildt betungas’. Redareföreningen hade i afseende

härå uttalat, att en särskild ytterligare beskattning icke kunde

hafva annan följd än att hämma rederinäringens utveckling och försvaga

dess allmänna bärkraft med hänsyn till såväl skatteförmåga som

möjlighet att bereda dem, som ägnade sig åt sjötjänsten, eu tillräcklig

bärgning, hvarför ett pensioneringssätt som det af kommittén föreslagna

endast komme att motverka syftet med införandet af allmän

statspensionering. Dessa uttalanden syntes kollegium förtjäna att allvarligt

beaktas vid bedömandet af den föreliggande frågan. Kollegium

ansåge för sin del farhågorna för att kostnaderna för ålderdomspensioneringen

skulle blifva allt för betungande för sjöfartsnäringen

väl grundade. Men däremot kunde kollegium icke biträda föreningens

yrkande, att redarne borde vara fritagne från kostnaderna för olycks
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

fallsförsäkringen, ock funne kollegium det ägnadt att väcka förvåning,

att ett sådant yrksfnde från detta håll framkommit.

Förutom de ofvan angifna principiella skäl, som kollegium ansåge

afgjordt tala emot den af kommittén föreslagna kombineringen af de

olika försäkringsformerna, hade i öfrigt tillämpningen i kommittéförslaget

af densamma ledt och måst leda till konsekvenser, som i och

för sig ej torde kunna godkännas.

Vid uppgörande af sitt förslag, såvidt det afsåge olycksfallsförsäkringen,

hade kommittén sökt — enligt kollegii mening fullt riktigt —

att i tillämpliga delar följa motsvarande bestämmelser i lagen om

ersättning för olycksfall i arbete, därest ej särskilda skäl påkallat

afvikelser. Den i denna lag stadgade ersättningsskyldigheten gällde

gentemot arbetsgifvare till förmån för en hvar, som arbetade i något

af de i lagen afsedda yrken. Några inskränkningar med hänsyn

till varaktigheten af anställningen, nationalitet eller dylikt vore icke

gjorda. Sjöfartsyrket och vissa andra yrken, som ansetts dit hänförliga,

vore icke underkastade lagens tillämpning. Kommittén, som

velat fylla denna brist, hade nu vid uppgörandet af sitt förslag utgått

från den förutsättning, att äfven en hvar arbetare i sjöfartsyrket utan

begränsningar borde erhålla skydd mot följderna af olycksfall. För att

icke vissa kategorier arbetare inom sjömansyrket skulle utestängas

från olycksfallsförsäkringens fördelar hade kommittén, som i § 1 af

förslaget utgått från att »anställning å fartyg» skulle konstituera försäkringsplikten,

måst åt begreppet »fartyg» gifva den mest vidsträckta

omfattning och ej kunnat göra skäliga begränsningar ifråga om de å

fartyg anställda personer, som skulle anses innefattade under lagens

tillämpning. Häraf hade blifvit en följd, att enligt förslaget tvång till

ålderdomsförsäkring gjorts gällande mot åtskilliga grupper, hvilka med

hänsyn till beskaffenheten af deras anställning eller af andra skäl icke

hade något intresse af en sådan försäkring och således icke rimligen

borde blifva underkastade sagda tvång.

Därest åter kommittén iakttagit ett motsatt förfarande och uteslutit

de åsyftade grupperna från lagens tillämpning, hade detta förfaringssätt

å andra sidan medfört för dem den orättvisa, att de utestängts

från rätt till ersättning för skada vid olycksfall. Dessa konsekvenser

å bådadera hållen lade tydligt i dagen det principvidriga i att

sammanföra nämnda bägge på olika grunder byggda försäkringsformer.

Med ''fartyg’ förstodes enligt lagförslagets definition bland annat

hvarje fartyg, som användes till upprätthållande af regelbunden passageraretrafik.

Under lagens tillämpning skulle alltså falla all den personal,

s. 81 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

81

som vore anställd i den reguljära ångslupstrafik, hvilken i stor omfattning

bedrefves i större hamnar och annorstädes. Denna personal bestode

till ej ringa del af minderåriga, som ofta endast kort tid kvarstannade

i tjänsten och ej kunde anses hafva valt sjömansyrket till

sitt lefnadskall. De borde visserligen äga anspråk på ersättning för

skada till följd af olycksfall under arbetet, men borde däremot uppenbarligen

icke vara underkastade tvång till ålderdomsförsäkring. Likaledes

borde den tjänstepersonal, som vore anställd å bärgnings- och

dykerifartyg, å bogseringsfartyg, å fartyg, som användes för vetenskaplig

expedition, samt å pråmar, i allmänhet med lika rätt som de

i land anställda arbetarne blifva skyddade mot följderna af olycksfall

under arbetet. Att däremot, såsom kommitténs förslag innebure, underkasta

en hvar å dylika fartyg anställd person under alla förhållanden

tvång till ålderdomsförsäkring syntes kollegium leda till att såväl

fartygsägaren som den försäkrade finge vidkännas dryga ekonomiska

uppoffringar, Indika, hvad vissa tjänstekategorier anginge, skulle allenast

för jämförelsevis få motsvaras af någon förmån och beträffande

andra kategorier endast helt undantagsvis blifva på åsyftadt sätt fruktbringande.

Många å dylika fartyg anställde tjänstgjorde allenast en

del af året såsom s. k. säsongarbetare och hade öfriga tider af året

anställning i land. Detta vore ofta fallet med personalen å pråmar

och å bogserbåtar. I öfrigt vore arbetet å dylika farkoster ofta af sådan

natur, att för deras fullgörande nödig personal anställdes endast för

en begränsad tid. Åtskilliga tjänstsökande i dessa yrkesgrenar hade

ofta själfva redan från början för afsikt att förr eller senare öfvergå

till annat näringsfång.

Från många håll hade i de afgifna yttrandena uttalats betänkligheter

mot att restauratörer, restauratriser och å fartyg anställd kvinnlig

betjäning skulle underkastas försäkringstvång, och delade kollegium

dessa betänkligheter. Vore dylika personer anställda i redarens tjänst,

borde de i fråga om rätt till ersättning vid olycksfall vara jämnställda

med den öfriga besättningen. Förhållandet torde emellertid i många

fall vara, att de, som ombesörjde mathållningen ombord, ej vore att

anse såsom arbetstagare hos redaren utan själfständigt och på egen

risk utöfvade detta yrke. Under inga förhållanden syntes skäl föreligga

att i fråga om dessa personer, hvilka sällan någon längre tid

kvarblefve i yrket och endast undantagsvis så länge, att de skulle kunna

uppnå rätt till ålderdomspension, stadga skyldighet att därför erlägga

afgifter. Äfven utländske sjömän hade inbegripits under den gemen''

Bill. till Piksd- Prot. 1909. 4 Samt. 1 Afd. 11 Höft. H

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

samma försäkringen. Att en utländsk sjöman skyddades mot följderna

af olycksfall, som träffade honom under tjänst å svenskt fartyg, syntes

kollegium helt naturligt. Redan nu vore sådan sjöman i detta hänseende

enligt gällande sjölag jämnställd med svensk. Såsom redan

nämnts, vore ock lagen om ersättning för olycksfall i arbete med den

inskränkning, som i § 6 af lagen angåfves, tillämplig å arbetare af

utländsk nationalitet. Kommittén hade ej angifvit giltiga skäl, hvarför

utländske sjömän borde underkastas ålderdomsförsäkringen. Det

syntes hvarken möjligt eller ens lämpligt att genom att ställa denna

förmån i utsikt söka kvarhålla dem till stadigvarande tjänstgöring i

svenska handelsflottan. Tvärtom vore antagligt, att skyldigheten att

vidkännas ett så jämförelsevis betydande afdrag å hyran för att erhålla

rätt till en förmån, som praktiskt sedt aldrig komme att utfalla, skulle

afhålla utländingar äfven från tillfällig tjänstgöring å svenska fartyg.

Detta torde kunna för vår sjöfart medföra olägenheter.

Kommittéförslaget afsåge äfven i viss mån fiskare. Kommittén

hade i sådant afseende ifrågasatt, att försäkringsplikten skulle gälla en

h%ai anställd a fartyg, som användes i fångstfart eller fiske å öppna

hafvet, dock endast för såvidt fartyget vore heldäckadt. Härmed hade

kommittén åsyftat, att de, som användas i det så kallade storfisket, skulle

innefattas i försäkringen. Frågan om fiskares olycksfallsförsäkring hade

efter kommittéförslagets framläggande kommit i ett väsentligen förändradt

läge. I anledning af Eders Kungl. Maj:ts proposition i ämnet

till 1908 års Riksdag hade Riksdagen medgifva, att från och med år

1909 finge genom statens försorg anordnas en särskild för fiskare afsedd

försäkring mot skada till följd af olycksfall. Sedermera hade Eders

Kungl. Maj:t under den 2 oktober 1908 utfärdat nådig kungörelse i

ämnet. Enligt denna ägde en hvar svensk undersåte, som hade sitt

hemvist i Sverige och idkade fiske som yrke eller eljest iför sin utkomst,

vare sig lian arbetade för egen eller annans räkning, rätt att genom

försäkring i riksförsåkringsanstalten bereda sig ersättning enligt de i

lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete stadgade

grunder, dock med viss utsträckning. Försäkringen vore grundad på

frivillighetsprincipen. Såsom skäl härför hade vid frågans förberedande

behandling af riksförsåkringsanstalten åberopats, att fiskarne i regel

vore sina egna arbetsgivare samt att tillräckliga skäl icke syntes förese

£a att pålägga näringsidkare inom ett särskildt yrke skyldighet att

låta försäkra sig, under det att utöfvarne af öfriga yrken lämnades

frihet i detta afseende. En obligatorisk försäkring af en enstaka grupji

af yrkesidkare skulle ock bereda åtskilliga svårigheter. Vid en sådan

s. 83 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

83

försäkring måste uppdragas bestämda gränser, angifvande Indika som

skulle komma in under försäkringen, kvilket i fråga om fiskare icke

så lätt läte sig göra, i synnerhet som det icke vore ovanligt, att fiske

drefves som bisysselsättning. Häraf och i öfrigt skulle ock föranledas

svårigheter vid utöfvande af vederbörlig kontroll öfver att alla, som

vore skyldiga att försäkra sig, därtill anmäldes. En effektiv kontroll

skulle medföra i väsentlig mån ökade förvaltningskostnader.

Förevarande kommitté syntes enligt kollegii förmenande icke

hafva beaktat de särskilda omständigheter, hvarunder fiskare merendels

utöfvade sin näring. Åtminstone hade kommittén vid uppgörandet af

sina förslag icke tagit hänsyn därtill. Såsom förutsättning för tillämpning

af den af kommittén föreslagna försäkringsplikt hade, enligt hvad redan

nämnts, kommittén uppställt i första rummet »anställning å fartyg».

I)å ett stort antal äfven af de i det så kallade storfisket sysselsatta

personer utöfvade yrket för egen räkning eller arbetade efter ett

eller annat vinstandelssystem samt således ej åtnjöte lön och ej innehade

sådan anställning kommittén afsåge, skulle den föreslagna lagens

tillämpningsområde, hvad fiskare anginge, blifva mycket begränsadt

och för öfrigt ganska sväfvande. Härjämte borde uppmärksammas,

att af dem, Indika verkligen kunde betraktas »såsom anställda» å

fiskefartyg, ett stort antal endast jämförelsevis kort tid ägnade sig

åt yrket.

Genom den enligt förenämnda kungörelse af den 2 oktober 1908

anordnade, för fiskare afsedda försäkring mot skada till följd af

olycksfall hade emellertid syftet med kommitténs förslag, i hvad det

anginge fiskares olycksfallsförsäkring, på annan väg ernåtts.

Kommitténs förslag till lösning af frågan om förbättradt pensioneringssätt

för sjömän syntes vid första påseendet innebära, att statsverket

icke skulle i någon afsevärd grad betungas med kostnaderna

för genomförandet af de anordningar till sjöfolkets förmån kommittén

tänkt sig. Statsverkets direkta bidrag för ändamålet skulle enligt förslaget

utgöras allenast af, förutom nu utgående anslag till handelsflottans

pensionsanstalt, förvaltningsbidrag för handhafvandet af den föreslagna

försäkringen. Kommittéförslagets prisbillighet för statsverket vore dock

endast skenbar. Kommittén hade förutsatt, att sjömanshusens understödsverksamhet

skulle till väsentligaste del upphöra, samt att dels de

fonder, hvilkas afkastning nu användes för uppehållande af denna

verksamhet, skulle indragas och användas för försäkringen dels ock

de till sjömanshusen nu utgående afgifter (ton- och hyresafgifter) skulle

antingen helt och hållet upphöra att utgå eller disponeras för för
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

säkringen. Sjömanshusen skulle alltså gå miste om nästan alla sina

nuvarande tillgångar och inkomster. Sedan år 1900 hade Riksdagen

under benämning ersättning till sjömanshusen anvisat ett anslag af

30,000 kronor för beredande åt sjömanshusen af skälig ersättning för

dem åliggande bestyr med värnpliktiges inskrifning och redovisning

samt med utarbetande af sjöfartsstatistiska uppgifter. Beloppet hade

för hvarje år, på förslag af kommerskollegium, af Kungl. Maj:t fördelats

mellan de olika sjömanshusen hufvudsakligen i förhållande till

antalet där inskrifvet sjöfolk. I underdånig skrifvelse af den 24 oktober

1908 angående beredande af statsbidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader

för år 1910 hade kollegium för Eders Kungl. Maj:t framhållit,

att de bestyr, för hvilkas fullgörande anslaget vore afsedt att

utgöra ersättning, på de senare åren i afsevärd grad ökats och att till

följd häraf sjömanshusens utgifter till löner och öfriga förvaltningskostnader

efter hand betydligt stegrats. Dessa förhållanden ansåge

kollegium kunna betinga en ökning af statsanslaget, på det ej sjömanshusens

understödsverksamhet * måtte lida intrång. I brist på allsidig

utredning i ämnet ansåge sig emellertid kollegium icke äga tillräcklig

anledning nu ifrågasätta sådan ökning. Realiserandet af kommitténs

förslag måste emellertid föra med sig som en oundviklig konsekvens,

att staten finge ikläda sig den allra hufvudsakligaste kostnaden för

sjömanshusens förvaltning. Ehuru denna fråga vore af synnerligen stor

betydelse för bedömande af de ekonomiska konsekvenserna af kommitténs

förslag, desto mer som desamma skulle för sjömanshusen medföra ökade

bestyr, syntes kommittén ej hafva ägnat någon närmare uppmärksamhet

åt räckvidden af denna konsekvens. Kommittén hade inskränkt sig

till att i förbigående uttala den åsikt, att sjömanshusens förvaltning

borde helt och hållet af staten öfvertagas. Såsom redan omförmälts.

hade kollegium sökt från sjömanshusen erhålla utredning i denna del.

Från de flesta sjömanshus hade dylik utredning lämnats. Åtskilliga

sjömanshusdirektioner hade däremot förmält sig icke kunna afgifva

något bestämdt yttrande om de ungefärliga kostnader, som, därest

kommitténs förslag komme till tillämpning, direktionerna ansåge erforderliga

för uppehållande af sjömanshusens framtida verksamhet och

åligganden. I allmänhet hade ansetts, att en ökning af nu utgående

kostnader blefve erforderlig. Beträffande de sjömanshus, från hvilka

bestämdt besked i berörda hänseende ej lämnats, hade kollegium utgått

från de belopp, som för år 1907 utgifvits i förvaltningkostnader.

Efter en sådan beräkning skulle, under nämnda förutsättning af kommittéförslagets

genomförande, kostnaderna för sjömanshusens förvaltning

s. 85 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

85

kunna antagas komma att uppgå till i rundt^ tal 205,000 kronor.

Såsom jämförelse kunde meddelas, att under ar 190/ sammanlagda

beloppet af aflöningarne vid sjömanshusen utgjort 126,110 kronor och

öfriga förvaltningskostnader uppgått till omkring 52,000 kronor Af

dessa siffror framginge, att angifna konsekvens af kommittefoi slaget

__nämligen att statsverket finge åtaga sig sjömanshusens förvaltningskostnader

— skulle åsamka detsamma betydande kostnader, vida öfverstigande

den jämförelsevis mindre afsevärda ökning af det nu utgående

statsbidraget till sjömanshusen, som redan under nuvarande förhållanden

torde vara påkallad.

Af skäl som längre fram närmare utvecklades, kunde koilegiui

icke biträda kommitténs förslag om upphörande af sjömanshusens

understödsverksamhet. Då sjömanshusens nuvarande tillgångar vore

nödvändiga för fortsatt utöfvande och vidare utveckling af denna verksamhet

och för uppehållande af sjömanshusens öfriga åligganden, kunde

kollegium icke heller nu tillstyrka, att sjömanshusen berofvadesdessa

inkomstkällor. Hvad särskilt anginge det ifrågasätta öfverflyttande

af sjömanshusens fonder utom de donerade till pensionsanstalten, hade

ett stort antal sjömanshusdirektioner häremot intägt kraftiga gensagor.

Därest den uppfattning kollegium uttalade om bibehållande af sjömanshusens

understödsverksamhet och om disponerande äfven! framgent a

härför nu tillgängliga medel vunne godkännande, blefve häraf en följd,

att kommitténs beräkningar om de inkomstkällor, som skulle sta till

förfogande för försäkringen, blefve väsentligt rubbade Dessa inkomstkällors

kapitalvärde hade kommittén (å sid. 239 af betänkandet) beräknat

efter 37, procent till 46,443,000 kronor och efter 4 procent ull

40,993,000 kronor. Från dessa belopp skulle, om sjömanshusens^ ti - gångar ej blefve att påräkna, afgå respektive 6,029,000 och 5,725.000

kronor. På samma gång som sannolikt ingen annan utväg funnes an

att betydligt höja försäkringsafgifterna för att fylla sålunda uppstående

minskning, skulle dels för sjöfolket kvarstå skyldigheten att erlägga

hyresafgifter dels för redarne bortfalla den lättnad i form af restitution

af erlagda tonafgifter, som kommittén ställt i utsikt.

I detta sammanhang hade kollegium ansett sig böra upptaga till

skärskådande kommitténs nämnda förslag, att fartygsägare skulle a sill

andel af försäkringsafgifterna erhålla afdrag for tonafgifter, som erlagts

för fartyget. Jämlikt § 34 af sjömanshusreglementet skulle tonaigiti

enligt där närmare angifna grunder erläggas för fartyg, som från svensk

hamn afginge till utrikes ort. Afginge fartyg flera gånger under eu

kalendermånad från samma svenska hamn, skulle afgiften erlägga.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Statsutskottets Utlåtande Ko 11.

endast en gång i månaden. Den af kommittén åsyftade lättnaden

skulle själffallet tillgodokomma allenast de fartygsägare, Indika bedrefve

sådan fartygstrafik, som enligt nämnda bestämmelser medförde

skyldighet att erlägga tonafgift. För de fartyg, som ginge i regelbunden

eller eljest mera liflig trafik mellan svenska och utländska hamnar,

skulle alltså rätten till restitution i praktiken leda till en afsevärd

lindring i skyldigheten att erlägga försäkringsafgifter eller måhända i

flera fall fullständig befrielse från dylika afgifter. För andra fartyg

åter, som uteslutande eller hufvudsakligen ginge i fraktfart mellan utländska

hamnar utan att besöka hemlandet, skulle alls ingen eller

obetydlig sådan lindring ifrågakomma. Denna af kommittén föreslagna

anordning med restitution af erlagda tonafgifter hade uppenbarligen

till syfte att för de svenska fartygsägarne minska kostnaderna för försäkringen,

utan att samtidigt utländska fartyg blefve befriade från

skyldigheten att erlägga tonafgifter. En gifven konsekvens af den

föreslagna anordningen skulle emellertid blifva, att vissa delar af skeppsfarten

och vissa fartygsägare skulle drabbas hårdare af den nya ekonomiska

. börda, försäkringen skulle medföra, än andra. Detta skulle tydligen

i sig innebära en betänklig orättvisa, så framt man icke utginge

från den uppfattning, att nu gällande bestämmelser om skyldigheten

att erlägga tonafgift hvilade på orättvisa grunder, som genom restitutionen

skulle utjämnas. En sådan uppfattning hade kommittén emellertid

icke uttalat. Kollegium kunde ej finna, att så vore förhållandet,

och ansåge för öfrigt, att den föreslagna restitutionen svårligen läte

sig förena med gällande sjöfartstraktater.

På de skäl kollegium sökt sålunda utveckla funne kollegium sig

icke kunna annat än bestämdt afstyrka anordnandet för närvarande

af en under ett gemensamt afgiftssystem sammanförd olycksfallsförsäkring

och ålderdomspensionering för sjöfolk, helst en sådan anordning

skulle för sjöfartsnäringen medföra en i ekonomiskt hänseende

ganska tryckande börda, som icke påhvilade andra näringar. Då härtill

komme, att Eders Kungl. Maj:t den 13 december 1907 uppdragit

åt en kommitté att, efter allsidig utredning af frågan om allmän ålderdoms-

och invaliditetsförsäkring, inkomma med yttrande i ämnet samt

de lagförslag, hvartill utredningen kunde föranleda, ansåge sig kollegium

icke nu kunna påyrka åvägabringandet af en ensamt för en särskild

yrkesklass och för en viss näring afsedd ny form af ålderdomsförsäkring

enligt de grunder kommittén föreslagit. Kollegium afstyrkte alltså

det föreliggande förslaget till lag om försäkring af sjöfolk järnte som

en följd däraf de öfriga författningsförslagen, hvilka anslöte sig till

s. 87 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o It

87

tlet förra. Vid sådant förhållande hade kollegium funnit sig icke äga

anledning ingå på någon detaljgranskning af lagförslagen. Kollegium

hemställde emellertid, att förenämnda af Eders Kungl. Maj:t den 13

december 1907 tillsatta kommitté måtte anmodas att taga det föreliggande

kommittéförslaget, såvidt det afsåge ålderdoms- och invaliditetsförsäkring

för sjöfolk, under öfvervägande vid fullgörandet af kommitténs

uppdrag.

Emellertid ansåge kollegium det vara ganska ovisst, när spörsmålet

om en allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring kunde vinna

sin lösning. Frågan om förhättradt pensioneringssätt för sjöfolk borde

fördenskull icke undanskjutas i afvaktan på en sådan lösning. Såsom

redan betonats, ansåge kollegium angeläget, att förbättringar i detta

hänseende komme till stånd. Dessa borde och kunde enligt kollega

förmenande åstadkommas genom utveckling och reformering af det nu

bestående understöds- och pensionsväsendet för sjöfolk. Därjämte borde,

såsom kommitténs förslag innebure, lagstadgadt skydd för sjöfolk mot

följderna af olycksfall i arbete genomföras.

De åtgärder och anordningar för förbättrande af sjöfolkets ställning,

som kollegium ansåge möjliga och lämpliga att vidtaga, ginge

således i tre olika riktningar, nämligen

1) vidtagandet af förbättringar i afseende å sjömanshusens understödsverksamhet;
2)

beredande af medel för förbättrande af den af handelsflottans

pensionsanstalt handhafda pensioneringen; samt

3) vidtagandet af lagstiftningsåtgärder i syfte att tillförsäkra

sjömän samma rätt till ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete, som nu tillkomme arbetare i åtskilliga andra yrken.

Kollegium har därefter öfvergått till behandlingen af dessa olika

frågor.

Efter erinran om att närmare redogörelse för sjömanshusens tillkomst,

ändamål, organisation och förvaltning lämnats af dels arbetareförsäkringskommittén

i dess den 5 december 1888 afgifna underdåniga

utlåtande om, bland annat, sjömanshusen, dels handels- och sjöfartskommittén

i utlåtande af den 23 november 1898 om vissa frågor rörande

sjömanshusen, dels sjömanspensioneringskommittén i det föreliggande

betänkandet (sidd. 83—95, 242—249), hänvisade kollegium till nämnda

redogörelser och inskränkte sig till att beröra allenast hvad som stode

i samband med sjömanshusens understödsverksamhet.

Sjömanshusens

understöds
verksamhet.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Denna understödsverksamhet reglerades af bestämmelserna i §§ 20

ocli 21 af gällande sjömanshusreglemente. I § 20 föreskrefves hufvudsakligen,

att, om sjöman, som erlagt hyresafgift, under utöfvandet af

sin tjänst blifvit så skadad, sjuklig eller ålderdomsbräcklig, att han vore

oduglig till vidare sjötjänst, han vore berättigad att, därest han vore

i torftiga omständigheter, för sin återstående lifstid vid det sjömanshus,

där han vore inskrifven, erhålla ett efter hans behof och sjömanshuskassans

tillgångar lämpadt årligt understöd. Enligt § 21 skulle änka

samt fader- och moderlösa barn efter sjöman, som innehaft eller varit

berättigad till understöd, äga rätt till enahanda förmåner, om sådant

erfordrades för deras nödtorftiga utkomst. För att fullgöra denna

dem sålunda åliggande understödsskyldighet äfvensom för uppehållande

af deras öfriga verksamhet hade sjömanshusen erhållit rätt af det allmänna

att uppbära hyresafgifter af sjöfolket och tonafgifter af redarne

samt därjämte vissa vites- och bötesmedel.

Förevarande kommitté hade sammanfört ett ganska rikhaltigt

statistiskt material för bedömande af sjömanshusens understödsverksamhet

(se sidd. 90—95 och 244—249 i kommittébetänkandet). Detta

material, hvilket afsåge, bland annat, förhållandena vid slutet af år

1900, torde fortfarande i hufvudsak kunna tjäna till underlag vid

bedömande af understödsverksamheten. Dock hade omfattningen af

understödsutdelningen sedan dess ej obetydligt vuxit. Sammanlagda

beloppet utdelade understöd utgjorde under år 1900 i rundt tal 144,000

kronor och hade under år 1907 ökats till 226,000 kronor.

Kommittén hade icke för sin del uttalat något omdöme om betydelsen

af sjömanshusens understödsverksamhet, men torde kommitténs

förslag innebära, att kommittén i hvarje händelse ansåge gagnet däraf

icke uppväga de fördelar, som användandet af sjömanshusens tillgångar

för den ifrågasatta försäkringen skulle medföra. Från åtskilliga andra

håll hade förut af olika anledningar missnöje med sjömanshusens understödsverksamhet

direkt uttalats. Det hade till och med gjorts gällande,

att verksamheten med hänsyn till de ringa belopp, som utdelades i understöd,

vore af i det hela föga betydelse. Äfvenledes hade uttalats den

uppfattning, att. understödet hade en karaktär af nådegåfva, som vore

för en mottagare nedsättande. Vidare hade framhållits, att olikformighet

i afseende å utdelningen rådde vid de olika sjömanshusen, beroende

på dels skiftande uppfattningar hos sjömanshusdirektionerna om de

grunder, som borde tillämpas vid utdelningen, dels ock på olika medelstillgång.

Af förevarande kommitté hade särskildt betonats, att befälhafvarne

såväl för deras egen som för deras efterlefvande anhörigas

s. 89 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 89

räkning kunde anses oproportionerligt gynnade vid utdelningen af

gratial.

Äfven om vissa af dessa anmärkningar måste anses befogade,

ansåge kollegium dock sjömanshusens förevarande verksamhet i stort

sedt fylla sitt ändamål, nämligen att bidraga till att skydda från nöd

uttjänte eller eljest otjänstbara sjömän och deras efterlefvande. Af

åtskilliga vittnesbörd från personer, som vid sjömanshus hade att närmast

ombesörja utdelningen och alltså ägde en ingående personlig

erfarenhet om dessa förhållanden, hade kollegium fått denna sin uppfattning

bekräftad. För ett stort antal personer ur den egentliga

sjömansklassen utgjorde nämligen dessa understöd ett för deras ringa

villkor ganska afsevärdt bidrag till deras lifsuppehälle och många —

särskildt bland de medellösa sjömansänkorna — kunde tack vare detta

bidrag draga sig fram, om ock med försakelser, utan att anlita den

allmänna fattigvården, till hvilken de måhända eljest varit hänvisade.

Såsom framhållits, vore understödsbeloppen visserligen i medeltal

små, men vore härvid att märka, att de i mindre grad behöfvande

erhölle jämförelsevis lägre belopp än de mera behöfvande, hvarigenom

medelsiffran nedbringades. Beloppens storlek vore dock i stigande och

torde enligt kollegii åsikt äfven med nuvarande tillgångar kunna ej

obetydligt ytterligare ökas.

Det syntes kollegium uppenbart, att det för sjöfolket och deras

efterlefvande måste framstå såsom en vida mera tilltalande utväg att

för erhållande af behöfligt ekonomiskt bistånd kunna hänvända sig till

en enkom för deras bästa verkande institution än att anlita den allmänna

fattigvården. Det syntes ej böra vara för själfkänslan stötande

att anlita sjömanshusen, hvilka i detta hänseende närmast kunde betraktas

som ett slags lagbundna sammanslutningar till inbördes ekonomiskt

bistånd. Medlemmarne utgjordes af vissa klasser af sjöfolket

och de, hvilka fyllde förutsättningarne för understöds erhållande, ägde

därå göra rättmätigt anspråk. Om understöd utan skäl vägrades, stode

utväg öppen att genom besvär hos kollegium vinna rättelse.

Att en viss olikformighet vid uriderstödsutdelningen gjorde sig

gällande torde ej kunna undvikas. Frånvaron af snafva bestämmelser

gjorde det möjligt för sjömanshusen, hvilkas personal i många fall själf

ägde kännedom om de sökandes personliga förhållanden eller lätt kunde

förskaffa sig sådan, att efter undersökning af graden af behofvet bringa

hjälp, där den bäst behöfdes. Särskildt inom ett sådant yrke som sjömannens

med dess många och växlande risker inträffade själffallet talrika

fall, som icke kunde inbegripas under ett pensioneringssystem

Bill. till lliksd. Prut- 1D0D. 4 Suml. 1 Afd. 11 Höft. 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

med dess stränga former och noga utstakade gränser. En understödsverksamhet

af detta slag fyllde därför en uppgift vid sidan af ett

pensioneringsväsende och kunde enligt kollegii mening ej utan olägenhet

undvaras. Af dessa skäl hade kollegium, äfven om kollegium funnit

sig kunna i hufvudsak tillstyrka kommitténs förslag till lag om försäkring

af sjöfolk, ansett sig höra påyrka vidmakthållandet af sjömanshusens

understödsverksamhet.

Såsom redan vore antydt, ansåge dock kollegium, att ganska

vägande anmärkningar kunde med fog framställas mot det sätt, hvarpå

understödsutdelningen skedde. Kollegium ansåge emellertid, att därvidlag

rådande missförhållanden borde kunna afhjälpas genom i viss

mån ändrade bestämmelser, en fullständigare kontroll samt andra åtgärder.

De enligt nådiga brefven af den 30 november 1899 och den 30 mars

1900 numera gällande bestämmelserna om fördelningen mellan de olika

sjömanshusen af hyresafgifterna och tonafgifterna hade tillkommit i syfte

att åstadkomma en rättvisare fördelning af dessa afgifter än som förut

tillämpats och utjämna de stora olikheter i afseende å den ekonomiskaställningen,

som förut förefunnits mellan de olika sjömanshusen. Den

princip vore nu genomförd, att hyresafgifterna tillfölle det sjömanshus,

där sjöman, som erlagt afgiften, vore inskrifven. Äfven tonafgifterna skulle

fördelas hufvudsakligen i förhållande till antalet vid de skilda sjömanshusen

inskrifne sjömän, men ägde kollegium, som hade att verkställa

fördelningen, att därvid jämväl taga hänsyn till öfriga förhållanden

vid de särskilda sjömanshusen, som kunde anses inverka på deras förmåga

att fylla sitt ändamål. Gifvet vore, att ett af de förhållanden,

hvartill härvid särskild hänsyn borde tagas, vore behofvet af medel

för understödsutdelningen, men hade dock behofvet af medel för bestridande

af sjömanshusens administrationskostnader i måhända allt för

hög grad hittills varit bestämmande vid fördelningen. Detta hade i

väsentlig män haft sin förklaringsgrund däruti, att statens bidrag för

sistnämnda ändamål icke stått i skäligt förhållande till de kraf, det

allmänna numera ställde å sjömanshusen, såsom ock kollegium i eu

föregående underdånig skrifvelse framhållit. Det vore emellertid kollegii

afsikt att vid framdeles skeende afgiftsfördelningar mera ingående än

förut rikta sin uppmärksamhet å understödsverksamheten och därvid

söka åstadkomma de förbättringar, som syntes möjliga. En förberedande

undersökning af hithörande förhållanden hade i främsta rummet

riktat uppmärksamheten å det förhållande, att många sjömanshusdirektioner

af de årliga intäkterna till sjömanshusfonderna afsatte mera

s. 91 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

91

än som skäligen kunde anses betingadt af tillbörlig hänsyn till framtida

behof. Sålunda vore att märka, att sjömanshusen på antydda

sätt under år 1906 besparat i rundt tal 130,000 kronor och under år

1907 149,000 kronor. En väsentlig del af dessa besparade medel hade

uppenbarligen kunnat och bort komma sjöfolket till godo i form af

understöd. Kollegium hade ock med afseende härå från sjömanshusen

införskaffat utredning dels i syfte att få utrönt, i hvad mån en förhöjning

af nu utgående understödsbelopp måtte kunna med tillhjälp

af nu tillgängliga inkomstkällor och utan åsidosättande af de öfriga

intressen, sjömanshusen hade att bevaka, snarast möjligt bringas till

stånd, dels angående de åtgärder i öfrigt för afhjälpande af nu

bestående missförhållanden ifråga om understödsverksamheten samt för

densammas främjande i allmänhet, som måtte kunna vidtagas.

Klagomålen öfver att befälhafvareklassen hittills i oproportionerligt

hög grad gynnats vid understödsutdelningen ansåge kollegium

icke kunna frånkännas fog. Detta förhållande torde i ej ringa mån

hafva sin förklaringsgrund däri, att sjöfolket af manskapsgrad i sjömanshusdirektionerna

icke haft någon speciell representant att bevaka

dess intressen. Enligt nu gällande sjömanshusreglemente skulle sjömanshusdirektion

bestå till en tredjedel af fartygsbefälhafvare och till

två tredjedelar af skeppsredare. För närvarande förelåge till pröfning

ett af särskilde kommitterade utarbetadt förslag till ny förordning om

sjömanshusen, öfver hvilket förslag kollegium hade att afgifva underdånigt

utlåtande. Enligt detta förslag skulle redareklassen utse 2

representanter i direktionen, befälhafvareklassen 1 samt styrmans- och

maskinistklasserna gemensamt 1 representant. Det öfriga sjöfolket

skulle alltså fortfarande förblifva orepresenteradt. Kollegium för sin

del hyste ingen tvekan om rättmätigheten däraf, att den egentliga sjömansklassen,

som hade förhållandevis de största ekonomiska intressena

att bevaka i fråga om handhafvande af de sjöfarandes angelägenheter,

borde tillerkännas inflytande å ledningen af desamma. Kollegium ansåge

därför ändring i förslaget i dylik riktning böra ske.

Det föreliggande förslaget till ny förordning om sjömanshusen

vore baseradt på bibehållandet af understödsverksamheten samt till

dern nu utgående afgifter. Nyssnämnde kommitterade hade icke ifrågasatt

några vidtgående ändringar i nu gällande bestämmelser om understödsverksamheten.

Kollegium hade kommit till den uppfattning, att

ytterligare bestämmelser borde tillkomma, ägnade att sätta kollegium

i tillfälle att utöfva kontroll å handhafvandet af understödsutdelningen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Handelsflottans

pensionsanstalt.

Önskemålet om ernående af större likformighet i fråga om utdelningen

vid de olika sjömanshusen torde dock icke uteslutande kunna

uppnås genom författningsbestämmelser utan syntes lämpligen böra

främjas genom meddelande af instruktioner och anvisningar från kollegium.

Kollegium hyste den tillförsikt att, därest understödsverksamheten

i de olika riktningar kollegium härigenom antydt reformerades,

densamma skulle komma att vida bättre än nu vore fallet fylla sitt

ändamål och blifva sjöfolket till allt större gagn.

Efter dessa uttalanden om sjömanshusens understödsverksamhet

har kommerskollegium i sitt utlåtande öfvergått till behandling af

frågan om beredande af medel för förbättrande af den af handelsflottans

pensionsanstalt handhafda pensioneringen.

Innan jag redogör för kollegii utlåtande i denna del, torde en

kortfattad historik angående pensionsanstalten böra lämnas, därvid jag

till en början återgifver hvad jag inför Eders Kungl. Maj:t i detta

ämne anförde vid underdånig föredragning den 12 nästlidne januari

af frågorna rörande regleringen af tionde hufvudtiteln.

I nådig proposition vid 1862—1863 årens riksdag föreslog Kungl.

Maj:t, att Rikets Ständer måtte lämna sitt bifall till inrättande, i enlighet

med vissa i propositionen närmare angifna grunder, af en pensionsanstalt

för befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska, till

utrikes fart använda segel- och ångfartyg, äfvensom för maskinister

och eldare å sistnämnda slags fartyg.

Samtidigt föreslog Kungl. Maj:t Rikets Ständer att medgifva, att,

såsom bidrag till pensioneringen från nämnda pensionsanstalt, måtte få

af tullmedlen utgå ett belopp, ungefärligen svarande mot den så kallade

»föringen» — en sjömän å fartyg i utrikes fart sedan gammalt tillkommande

förmån att, i vederlag för tidigare medgifven tullfrihet för

af dem utrikes ifrån införda varor, vid ankomst till svensk hamn från

utrikes resa af tullmedlen utbekomma vissa belopp — hvaremot

»föringen» ej vidare skulle till sjöfolket utbetalas.

Det föringen motsvarande belopp, som sålunda skulle tillkomma

pensionsanstalten, skulle enligt propositionen närmare bestämmas i förhållande

till lästetalet af de fartyg, till hvilkas besättningar föring

utgått, samt ökas i visst förhållande till lästetalet å sådana fartyg, så

att för det dåvarande, då lästetalet af de till utrikes sjöfart begagnade

svenska fartygen under senaste åren uppgått till emellan 110,000 och

120,000 läster, anslaget fastställdes till 24,000 riksdaler, eller närmast

det belopp, som föringen då utgjorde, men framdeles blefve ökadt med

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1,000 riksdaler för hvarje fullt femtusental utöfver 120,000, hvarmed

lästetalet å sådana fartyg kunde komma att tillväxa.

Sedan Rikets Ständer bifallit Kungl. Maj:ts berörda förslag, förordnade

Kungl. Maj:t den 29 januari 1864 om inrättande af en sådan

pensionsanstalt, hvarom förut nämnts, hvarjämte reglemente för anstalten

af Kungl. Maj:t samtidigt utfärdades.

Förutom omförmälda, till pensionsanstalten af tullmedlen utgående

anslag, hvilket från och med år 1867 uppfördes i riksstaten under

dåvarande nionde hufvudtiteln såsom reservationsanslag under rubriken

»bidrag till handelsflottans pensionsanstalt», utgick till en början äfven

till anstalten ett anslag å 50,000 riksdaler från handels- och sjöfartsfonden.

I samband med indragning af sistnämnda anslag höjdes vid

1869 års Riksdag det förra, af tullmedlen utgående anslaget med motsvarande

belopp, eller 50,000 kronor.

Med anledning af under årens lopp inträdd ökning i de till utrikes

sjöfart använda svenska fartygens lästetal höjdes, på Kungl. Maj:ts

framställning, anslaget af 1871 års Riksdag från förutvarande 74,000

kronor till 78,000 kronor. I sammanhang därmed förändrades anslaget

till förslagsanslag i den mening, att den utbetalning till handelsflottans

pensionsanstalt, som på grund af nämnda anslag finge äga rum, skulle,

utöfver de 50,000 riksdaler, som vid 1869 års riksdag beviljats i stället

för det förut utgående bidraget från handels- och sjöfartsfonden, utgöra,

såsom motsvarande föringen, dels 24,000 riksdaler och dels därjämte

1,000 riksdaler för hvarje fullt tal af 2,880 nyläster (5,000 svåra läster),

hvarmed lästetalet å svenska i utrikes sjöfart använda fartyg öfverstege

69,120 nyläster (120,000 svåra läster). Sedermera har ifrågavarande

anslag — numera uppfördt under tionde hufvudtiteln — alltjämt i riksstaten

upptagits med oförändradt belopp, 78,000 kronor, att såsom

förslagsanslag — i nyss angifven mening — utgå direkt af tullmedlen.

Förutom hvad jag sålunda atergifvit från mitt anförande rörande

regleringen af tionde hufvudtiteln vill jag erinra om gällande bestämmelser

m. m. angående delaktighet i pensionsanstalten, delägarnes

klassifikation, pensionernas belopp och antal samt villkoren för pensions

erhållande.

De personer, hvilka kunna förvärfva delaktighet i pensionsanstalten,

äro: befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska till

utrikes fart använda segel- eller ångfartyg äfvensom maskinister och

eldare å ångfartyg. Dessa personer indelas med afseende, å beloppet

af dem tillkommande årliga pensioner i fyra klasser, nämligen:

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

första klassen: fartygsbefälhafvare, som aflagt examen, erforderlig

för behörighet att föra fartyg å alla farvatten (dock icke befälhafvare,

^ som på sm tid aflagt sjökaptensexamen af andra klassen);

andra klassen: fartygsbefälhafvare, som på sin tid aflagt sjökaptensexamen

af andra klassen, samt styrmän, som på grund af styrmansbref

iöra befäl i fart bortom Skagen och Lindesnäs;

tredje klassen: fartygsbefälhafvare, som icke aflagt någon af åsyftade

examina, samt styrmän och maskinister;

fjärde klassen: öfrigt sjöfolk, däribland eldare å ångfartyg.

Pensionernas antal och belopp inom de olika klasserna voro ursprungligen

bestämda sålunda:

i första klassen: 100 pensioner å 160 kronor;

» andra „ 100 „ „ 120 „ ;

» tredJe „ 100 „ „ 100 „ ;

, , , ” fJärde » .. » 60 „ ;

ciocJs skulle pensionsrummens antal inom de fyra klasserna framdeles

ökas i samma proportion, i den mån tillgångarne medgåfve sådant.

Vid 1908 års slut utgjorde pensionsrummens antal inom en hvar af

de tre första klasserna 172 samt i fjärde klassen 1,032. Själfva pensionsbeloppen

hafva icke undergått någon förändring.

Villkoren för pensions erhållande äro i allmänhet: a) att hafva

uppnått 55 års ålder; b) att hafva 25 år varit å svenskt sjömanshus

inskrifven och, utan att hafva gjort sig skyldig till rymningsbrott,

tillbragt denna tid hufvudsakligen i tjänstgöring under utrikes sjöfart

med svenskt handelsfartyg eller såsom förhyrd å svenskt örlogsfartyg;

och c) att äga behörigenbvitsordad god frejd. Äro de pensionssökande

flera än som med inrättningens tillgångar kunna pensioneras, äger den

till pension företräde, hvilken först blifvit därtill berättigad. Hafva två

eller flera samtidigt blifvit pensionsberättigade och finnas ej pensionsrum

för alla, afgöres genom lottning, hvem eller hvilka skola undfå pension.

Beträffande ytterligare upplysningar om pensionsanstaltens ekonomi

och andra förhållanden — därom dels sjömanspensioneringskommittén

i sitt betänkande å sid. 95—111 samt 250—264 lämnat en ganska

uttömmande redogörelse dels ock arbetareförsäkringskommitténs underdåniga

utlåtande af den 5 december 1888 innehåller åtskilliga vägledande

uppgifter — torde jag kunna inskränka mig till hvad som

förekommer i kommerskollegii utlåtande härutinnan. £>et innehåller i

hufvudsak följande.

Handelsflottans pensionsanstalt hade till ändamål att bereda

uttjänt sjöfolk ekonomiskt stöd, ehuru under helt andra betingelser

s. 95 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

95

och villkor än sjömanshusens motsvarande verksamhet.'' Medan sjömanshusen

lämnade sådant stöd allenast åt verkligt behöfvande sjöfolk,

hade pensionsanstalten till uppgift att åt sjömän, som uppnått viss

ålder och längre tid tjänat i viss sjöfart med svenska fartyg, bereda

visserligen knappa, men dock verkliga pensioner, utgående oberoende

af vederbörandes ekonomiska villkor.

Anstaltens inkomstkällor utgjordes hufvudsakligen af årliga anslag

af statsmedel och afkastningen af anstaltens fonder samt till

mindre del af vissa bötesmedel, som tillfölle anstalten. Med undantag

af det såsom direkt anslag från statens sida utgående årliga fasta beloppet

af 50,000 kronor, vore statsbidraget icke att anse såsom ett

statsanslag eller understöd i vanlig mening utan som ett vederlag för

att staten frånhändt sjöfolket en häfdvunnen ekonomisk förmån, nämligen

den ofvannämnda s. k. föringen. Till följd af anslagets rörlighet

växlade, såsom närmare angifvits, totalbeloppet något med olika år.

Det förhållande att hela anslaget utginge direkt af tullmedlen, antydde

att, enär upphäfvandet af föringen i dess ursprungliga form skett i

syfte att underlätta tullarnes införande i vårt land, statsanslaget i dess

helhet ansetts motiveradt med hänsyn till upphörandet af den för sjöfolket

ganska betydande ekonomiska förmån, föringen på sin tid inneburit.

Pensionsanstalten hade upprättats i syfte att till sjömännens fromma

gifva föringen en för dem fördelaktigare användning än som kunnat

ernås, då den, såsom förut skett, i småsummor utbetalades till hvarje

sjöman. Därjämte hade med anstaltens upprättande afsetts att genom

de förmåner, anstalten erbjöde, förmå svenskt sjöfolk att kvarstanna i

svensk sjötjänst och härigenom i händelse af krig kunna påräkna dugligt

sjömanskap för landets försvar.

Af anstaltens tvenne hufvud fonder, nämligen förvaltningskostnadsfonden

och pensionsfonden, för hvilkas tillkomst'' sjömanspensioneringskommittén

närmare redogjort, hade den förra vid 1907 års slut uppgått

till kronor 219,966: G7, hvarå beräknades en ränteafkastning af kronor

9,287: 17. Kostnaderna för förvaltningen hade under år 1907 utgjort

kronor 8,870:3 0. En mindre behållning å denna fond uppstode sålunda,

men enär det kunde förutses, att den nu jämförelsevis ganska billiga

förvaltningskostnaden skulle ökas, torde någon behållning från fonden

ej lämpligen böra disponeras för pensioneringen. Enligt hvad kollegium

inhämtat, vore sannolikt att emotse någon ökning i den nu utgående

låga kostnaden för förhyrning af lokal för anstalten.

Pensionsfondens behållning hade vid 1907 års slut utgjort kronor

706,833:3 4 och den beräknade ränteafkastningen härå kronor 29,423: 17.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Under loppet af år 1907 hade därjämte på grund af nådigt beslut

af den 7 december 1906 till anstalten öfverlämnats W. J. S. Westzynthius’

testamentsgåfva att såsom en särskild fond disponeras för

pensioneringen. Denna fond hade vid slutet af år 1907 utvisat en behållning

af kronor 27,800: —. Den beräknade ränteafkastningen hade

utgjort kronor 1,231: 5o.

Anstaltens för pensioneringen afsedda fonder hade således vid

1907 års slut utgjort tillhopa kronor 734,633: 34 med en beräknad ränteinkomst

af kronor 30,654: 6 7.

Inkomsterna till pensionsfonden hade under samma år uppgått

till kronor 137,736:92 och hade i pensioner utbetalts kronor 130,798:28.

Pensionsfonden hade under året ökats med allenast 6,900 kronor.

Redan under pensionsinrättningens första verksamhetsår hade

visat sig att de inkomstkällor, som ställts till anstaltens förfogande,

varit otillräckliga för att bestrida kostnaderna för den enligt reglementet

i utsikt ställda pensioneringen. Till följd häraf hade det för

anstalten mött oöfverstigliga hinder att kunna bringa pensioneringen

till full effektivitet. Visserligen hade, tack vare den i reglementet för

anstalten fastställda regel, att antalet pensionsrum inom fjärde klassen,

omfattande sjöfolket af manskapsgrad, skulle vara dubbelt så stort som

antalet rum inom öfriga grader tillsammans, pensioneringen inom fjärde

klassen kunnat utan några nämnvärda rubbningar bringas till fullföljd,

så att de till pension berättigade erhållit sådan vid uppnådd pensionsålder

eller åtminstone efter allenast några få månaders väntan. Men

däremot hade pensioneringen inom de tre första klasserna företett

synnerligen stora oregelbundenheter. Enär tillgångarna ej medgifvit

inrättande inom dessa klasser af tillräckligt antal pensionsrum, hade

de inom dessa klasser pensionsberättigade nödgats längre eller kortare

tider vänta på att komma i åtnjutande af pension. För att i

möjligaste mån råda bot på de missförhållanden, som häraf blifvit en

följd, hade anstalten sökt anlita en mängd olika utvägar, såsom närmare

framginge af kommitténs omförmälda redogörelse. Då det enda

verksamma medlet för afbjälpande af missförhållandena, nämligen beredandet

af erforderliga medel för pensioneringens uppehållande, icke

kommit till användning, läge i öppen dag, att anstaltens alla ansträngningar

att nöjaktigt fullgöra sina skyldigheter gent emot pensionstagarne

måst blifva till så stor del som varit och vore fallet fruktlösa.

Då missförhållandena i något hänseende blifvit tid efter annan alltför

framträdande och anordning vidtagits för att i någon mån afhjälpa

detta, hade häraf i sin ordning framkallats olägenhet i annat hänseende,

s. 97 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11■ „ 97

ej sällan af än svårare beskaffenhet än det missförhållande, som skolat

afhjälpas. Kollegium tilltrodde sig icke att bedöma, huruvida de ena

eller andra af anstaltens åtgärder i syfte att åstadkomma förbättrade

förhållanden varit de mest ändamålsenliga. För ett allsidigt bedömande

häraf skulle erfordras eu synnerligen omfattande undersökning. En

undersökning härom samt angående orsakerna till skiftningarna i pensioneringen

inom de olika klasserna sinsemellan syntes emellertid kollegium

erbjuda ett mera underordnadt intresse för bedömandet af den

nu föreliggande frågan, hvilken i första rummet afsåge att bereda anstalten

tillräckliga medel att behörigen fullgöra pensioneringen inom

alla klasser.

Då kollegium icke ansett sig kunna förorda kommittéförslaget

om förbättradt pensioneringssätt, funne kollegium desto mer angeläget,

att kraftiga åtgärder vidtoges till rättande af missförhållandena i afseende

å den nuvarande pensioneringen. Enligt kollega uppfattning

måste det redan i och för sig anses synnerligen beklagligt och staten

föga värdigt att — ehuru från statens sida ställts i utsikt, att svenskt

sjöfolk, som hufvudsakligen ägnade sig åt utrikes sjöfart med svenska

fartyg, skulle såsom uppmuntran härtill och belöning härför vid viss

uppnådd ålder och under vissa förutsättningar i öfrigt undfå en pension,

som för deras lifsuppehälle visserligen vore otillräcklig,. men dock

kunde utgöra ett ej oväsentligt bidrag därtill — samma sjöfolk eller

rättare vissa klasser däraf, oaktadt det uppfyllt villkoren för pensionens

åtnjutande, dock måste gå i mistning däraf under en lång följd

af år och i många fall aldrig komme i besittning däraf. Redan den

omständigheten, att viss eller vissa klasser af det under lika betingelser

pensionsberättigade sjöfolket finge vänta vida längre på pensions

utbekommande än annan eller andra klasser däraf innefattade en synnerligen

stor obillighet, som borde afhjälpas.

Kollegium hade från pensionsanstalten mottagit följande uppgifter

angående antalet pensionsberättigade, hvilka den 1 oktober 1908

ännu icke kommit i åtnjutande af pension:

Bih. till 1likså. Prof, 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

1ö

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

År di

ansökningarne

inkommit

A n t a 1

l:sta

klass

Ådra

klass

3:dje

klass

Summa

1898

4

4

1899

5

—

12

17

1900

16

—

19

85

1901

19

9

27

55

1902

25

8

16

49 !

1903

13

16

11

40

1904

24

24

15

63

1905

30

20

16

66

1906

22

11

17

50

1907

34

21

8

63

1908

13

13

8

34

Summa1

201

122

153

476

Af dessa ansökningar voro dock icke samtliga genom formellt

beslut af anstalten beviljade. På grund däraf att några pensioner i

allt fall ej kunnat de sökande beredas förrän åtskilliga år fram i

tiden efter ansökningarnes ingifvande, hade nämligen direktionen under

senaste åren iakttagit det förfarande, att den icke formligen pröfvat

ansökningarne, utan allenast underkastat dessa en granskning, huruvida

de enligt reglementets bestämmelser borde afslås eller beviljas.

De ansökningar, som inkommit efter den 24 februari 1902, vore endast

granskade på sistnämnda sätt. Uppgifterna afsåge allenast sådana ansökningar,

som vid denna granskning befunnits vara af beskaffenhet

att böra godkännas. Af nämnda antal pensionsberättigade, som ännu

icke erhållit pension, eller 476, hade 122 personer inkommit med sina

ansökningar före sagda 24 februari 1902, och hade direktionen alltså

genom formligt beslut godkänt dessa ansökningar, men i brist på

pensionsrum förklarat desamma hvilande. Det återstående antalet ansökningar,

eller 354, härrörde alltså från personer, hvilka visserligen

icke tillerkänts pension, men dock af anstalten befunnits i lika grad

som de förre pensionsberättigade. För pensionering af samtliga omförmälda

476 å pension väntande personer erfordrades ett belopp af

62,100 kronor för år enligt följande beräkning:

s. 99 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

99

201 i l:a klass å 160 kronor för år kronor 32,160

122 i 2:a klass å 120 ,, „ ,, 14,640

153 i 3:e klass å 100 .. ,, .. ,, 15,300

476 Summa kronor 62,100

Antalet personer, som sökt, men på grund af bristande tillgångar

icke kunnat erhålla pensioner i någon af anstaltens tre första pensionsklasser,

hade under de senaste åren varit någorlunda konstant och

endast företett jämförelsevis mindre betydande stegringar. \ id slutet

af år 1903 hade sålunda antalet efter samma grunder prötvade behöriga

pensionsansökningar, för hvilkas tillgodoseende medel saknats,

utgjort tillhopa 490, häraf 152 i första, 87 i andra samt 251 i tredje

klassen. För pensionering af dessa skulle hafva erfordrats 59,860

kronor. Vid 1905 års slut hade antalet lika beskaffade ansökningar

utgjort 493, däraf 171 i första, 100 i andra och 222 i tredje klassen.

För beredande af pensioner åt dem hade erfordrats 61,560 kronor.

De af anstalten meddelade uppgifterna om de nu rådande förhållandena

i afseende å pensioneringen inom de tre första klasserna

kunde, enligt hvad framhållits, icke göra anspråk på att vara fullt

exakta. Å ena sidan torde vara sannolikt, att åtskilliga åt de på

pension väntande aflidit, efter det deras ansökningar inkommit till

anstalten. Härigenom skulle antalet opensionerade i någon mån nedbringas.

Denna minskning torde emellertid å andra sidan uppvägas

däraf, att tilläfventyrs andra, hvilkas ansökningshandlingar varit ofullständiga

och därför underkänts, numera kunde vara i stånd styrka sig

hafva uppfyllt villkoren för pensionens erhållande. Kollegium, som

sålunda utginge från att för beredande af pensioner åt samtliga på

pension väntande skulle kräfvas ett belopp af i jämnadt tal 62,500

kronor, ifrågasatte i forsta rummet, att anslag med detta belopp anvisades

för att sätta anstalten i stånd att fullgöra sin uppgift.

Det andra af de hufvudsakliga klagomål, som framkommit mot

den af handelsflottans pensionsanstalt handhafda pensioneringen, hade

afsett de utgående pensionsbeloppens otillräcklighet. Kollegium ansåge

och uppenbart, att dessa belopp, resp. 160, 120, 100 och 60 kronor

inom de 4 klasserna, vore synnerligen knappt tillmätta och under inga

förhållanden kunde fylla ens mycket små anspråk å lifsuppehälle, särskilt

med nu rådande höga lefnadskostnader. Å andra sidan finge ej förbises,

dels att pensionerna aldrig varit afsedda annat än som ett bidrag till

bestridande af dessa kostnader, dels ock att sjöfolkets löneförmåner

efter hand alltmera förbättrats. Sistnämnda förhållande gällde särskild!

det till de tre första klasserna hänförliga sjöfolket, som utgjordes af

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

befälhafvare, styrmän och maskinister. Deras ekonomiska villkor torde

ock i allmänhet vara någorlunda goda. Det till fjärde klassen hörande

sjöfolket, sjömän och eldare, befunne sig däremot vanligen eller åtminstone

i många fall i ekonomiskt betryck och ansåge kollegium därför

sårskildt angeläget, att åtgärder vidtoges till förbättrande af pensioneringen

af denna klass. En ökning af pensionsbeloppen äfven inom de

öfriga klasserna skulle medföra högst betydande kostnader, och ansåge

sig kollegium icke nu kunna framställa ytterligare kraf på statens

medverkan för förbättring af pensioneringen af dessa klasser, än som

vore erforderligt för att göra den nuvarande pensioneringen effektiv.

En eventuell ökning af allenast fjärde klassens jmnsioner skulle visserligen

rubba den nuvarande proportionen mellan pensionsbeloppen i de

olika klasserna, men denna konsekvens syntes kollegium i och för sig

icke innebära någon orättvisa eller obillighet, då hänsyn toges till den

ofvan framhållna väsentliga olikheten i sjöfolkets ekonomiska villkor.

Kollegium tillstyrkte för sin del, att pensionsbeloppet för denna klass

ökades från nu utgående G0 kronor till 90 kronor. Antalet pensionärer

i fjärde klassen utgjorde den 1 oktober 1908 1,027, och skulle alltså

för beredande åt en hvar af dessa af en till 90 kronor förhöjd pension

erfordras tillhopa 30,810 kronor. Med hänsyn till den gradvis fortgående

ökningen inom denna klass borde detta belopp af jämnas uppåt

till 31,500 kronor.

Sammanlagdt skulle alltså erfordras ett årligt tillskott af 91,000

kronor för att i angifna bägge hänseenden förbättra pensioneringen

från anstalten.

För beredande af tillgång härtill ifrågasatte kollegium, att i

första hand måtte tagas i anspråk vissa i underdånig skrifvelse af

kollegium af den 30 januari 1907 och i statskontorets däröfver afgifna

underdåniga utlåtande af den 18 december 1907 närmare angifna medel,

samt att hvad därutöfver för ändamålet erfordrades måtte direkt anvisas

af statsmedel.

Ett omförmälande af de i kollega sistberörda underdåniga skrifvelse

lämnade faktiska upplysningar om tillkomsten af de åsyftade

medlen in. in. torde här vara erforderlig för bedömande af kollega

förslag i denna del.

Enligt förut gällande bestämmelser hade, anförde kollegium, från

Sveriges konsuler till kommerskollegium insändts kvarlåtenskap efter i

utlandet aflidna sjömän, och hade kollegium vidtagit åtgärder för de

insända beloppens tillställande åt vederbörande. I ganska många fall

hade emellertid inträffat, att till medlen berättigade icke kunnat an
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

101

träffas, hvadan dem tillkommande arf förblifvit innestående under kollega

vård. På grund häraf hade Kungl. Magt på framställning af

kollegium genom nådigt bref af den o mars 1897 meddelat bestämmelser

om huru borde förfaras med de kvarlåtenskapsmedel, hvilka icke kunnat

tillställas de därtill berättigade. 1 sådant afseende hade förordnats,

att kvarlåtenskapsmedel, som varit under kollegii vård i fulla tio år

och hvilkas tillvaro blifvit genom tillkännagifvanden kungjord i Postoch

Inrikes tidningar, skulle till statskontoret inlevereras för att därstädes

uppdebiteras bland statsverkets inkomster under rubrik ''extra

uppbörd’, hvarjämte föreskrifvits att, därest någon sedermera skulle

vilja göra anspråk på dylika medel gällande, fråga därom skulle behandlas

af kollegium, som i händelse anspråket funnes befogadt ägde

att hos statskontoret rekvirera beloppet, och borde sålunda återgående

medel af statskontoret anordnas från sjunde hufvudtitelns anslag till

restitutioner. På grund af nämnda föreskrifter hade kollegium levererat

till statskontoret i skilda poster vissa angifna belopp.

I nådigt bref af den 20 mars 1903 hade Kungl. Maj:t därjämte,

uppå hemställan af kollegium, funnit godt förklara, att till kvarlåtenskapen

efter svenske sjömän hörande effekter, hvilka hos kollegium

förvarats i fem år och hvilkas tillvaro blifvit kungjord genom tillkännagifvande

i Post- och Inrikes tidningar, finge genom kollegii försorg å

stadsauktion till den högstbjudande försäljas, och hade tillika föreskrifvits,

att de vid sådan försäljning influtna behållna medel skulle

inlevereras till statskontoret efter i öfrigt samma grunder som de egentliga

kvarlåtenskapsmedlen. Den vid föranstaltad försäljning af dylika

effekter uppkomna behållning hade emellertid visat sig blifva synnerligen

obetydlig, och hade kollegium hittills levererat allenast ett mindre

belopp.

Vidare omhänderhade kollegium ett belopp, som uppkommit

genom ränteafkastning å kvarlåtenskapsmedel under den tid Sveriges

riksbank, hos hvilken medlen varit insatta på deposition, å desamma

godtgjort ränta.

Slutligen hade kollegium under sin vård medel, som uppkommit

i sammanhang med den förmedling al svenske sjömäns penningeförsändningar

från utrikes ort, som tillförene ombesörjts al kollegium.

Enligt de förut enligt nådigt bref af den 21 november 18C8 härom

meddelade bestämmelser hade gällt, att svensk sjöman emot afkunnande

till svensk konsul af penningar, afsedda för hemsändning, skulle erhålla

å kollegium utställd anvisning till viss person för beloppet, därvid skulle

iakttagas att, om medlen lämnades i främmande mynt, förvandling

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Statsutskottets Utlåtande. N:o 11.

däraf skulle ske till svenskt mynt efter kurs 18 riksdaler för 1

pund sterling. Med stadgandet att omsättningen af belopp i utländskt

myntslag, som till konsuln för ändamålet inbetalats, skulle ske efter

nämnda för sjömannen ganska ogynnsamma tvångskurs syntes hafva

varit afsedt att förebygga, det statsverket vid inlösen af anvisning

Tillskyndades förlust genom kursskillnad.

Följden både emellertid blifvit, att för statsverket uppstått en

behållning, hvilken efter hand stigit till vida större belopp än som

torde hafva afsetts. Till följd af de förändrade anordningar, som hade

införts genom nådigt bref af den 26 april 1901, hade emellertid all

vidare anledning till behållningens ökande genom kursvinst bortfallit.

Ärenden angående sjömäns kvarlåtenskap och förmedlandet af

sjömäns penningeförsändningar hade från och med den 1 oktober 1906

öfverflyttats från kollegium till utrikesdepartementet. Häri hade kollegium

funnit särskild anledning att underställa Kungl. Maj:ts pröfning

frågan om användningen af de i samband med sagda ärenden uppkomna

kapitalbehållningar med tillagda räntor.

De medel, för hvilkas tillkomst sålunda redogjorts, ledde i alldeles

öfvervägande grad sitt ursprung från hyror, som intjänts af svenske

sjömän under deras anställning ombord å fartyg, gående i utrikes sjöfart.

Med hänsyn härtill syntes det vara öfverensstämmande med rättvisa och

billighet, att samma medel, hvilka dittills ej kunnat och framdeles ej

heller torde kunna — utom i något enstaka fall beträffande arfsmedlen

— tillställas sjömännens rättsinnehafvare, komma till användning för

främjande af något allmännyttigt syfte till sjömäns fromma. Såsom

den naturligaste och mest följdriktiga lösningen framställde sig härvid

enligt kollega åsikt medlens disponerande för pensioneringen af det i

utrikes sjöfart verkande svenska sjöfolket. Så mycket större anledning*

härtill syntes föreligga, som härigenom de af kollegium förut framhållna,

för sjöfolket rådande ogynnsamma förhållandena i fråga om

pensioneringen skulle kunna åtminstone i någon mindre mån varda

förbättrade.

Ehuru det icke tillkomme kollegium att bedöma, i hvilken ordningändring

af grunderna för användningen af ifrågavarande kvarlåtenskapsmedel

borde genomföras, tvekade kollegium icke att i princip uttala

sig för, att de medel af dylikt slag, hvilka hädanefter skulle från

kollegium levereras, lämpligen borde, i stället för att ingå till statsverket,

öfverlämnas till handelsflottans pensionsanstalt att af densamma

användas till pensionering af sjöfolk, och torde ett sådant öfverlämnande

böra ske efter samma grund och i samma ordning, enligt hvilken

s. 103 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

103

de eljest skolat inlevereras till statskontoret. Lika vägande skäl ansåge

kollegium tala för. att de öfriga omförmälda medlen, ä Indika ingen

enskild rättsägare torde kunna med fog göra anspråk, nämligen arfsmedelsräntor

ock behållningen af sjömansinvisningsmedel jämte räntor

å de senare, blefve för enahanda ändamål öfverlämnade till anstalten.

Med afseende å sättet för medlens disponerande af anstalten syntes

dock olika förfaringssätt böra tillämpas i fråga om de olika slagen af

medel. Hvad anginge de egentliga arfsmedlen kunde förutsättas, att

allt framgent för hvarje år medel af sådan beskaffenhet skulle blifva

att tillgå, och om än beloppen för de olika åren komme att förete

betydande växlingar, torde dock kunna beräknas, att ett rätt afsevärdt

belopp skulle årligen konstant varda disponibelt. Kollegium utginge

härvid från den förutsättning, att enahanda förfarande, som sålunda

ifrågasattes att gälla beträffande de af kollegium omhänderliafda medlen,

skulle tillämpas jämväl i afseende å de medel af samma beskaffenhet,

h vilka inkommit eller framdeles inkomme till utrikesdepartementet.

Med hänsyn till nu angifna omständigheter syntes inflytande medel af

detta slag lämpligen böra årligen i sin helhet komma till användning

för beredande af pensioner.

Beträffande arfsmedelsräntor och sjömansinvisningsmedel syntes

kollegium åter vara mest ändamålsenligt att desamma kapitaliserades,

så att allenast den årliga ränteafkastningen komme till användningvid

pensioneringen.

Sedan Kungl. Maj:t öfver denna kommerskollegii framställninginfordrat

underdåniga utlåtanden från direktionen öfver handelsflottans

pensionsanstalt, statskontoret och justitiekanslersämbetet, har nämnda

direktion för sin del uttalat, att den funne synnerligen önskvärd!, att

kollegii hemställan vunne nådigt bifall, men dock föreslagit, att de

ökade inkomster, som anstalten härigenom skulle erhålla, måtte företrädesvis

få användas till pensioner inom tredje klassen, där de pensionsberättigade

vida längre än sökande inom anstaltens första och andra

klasser måste vänta på pensionens åtnjutande.

Statskontoret har för sin del uttalat, att kommerskollegii berörda

förslag syntes förtjänt af synnerligt beaktande. Orsaken hvarför ifrågavarande

medel dittills inlevererats till statskontoret, där desamma enligt

gällande föreskrift tillförts statsmedlen under titel ''extra uppbörd’,

torde vara att finna i den omständighet att, sedan dessa medel omhändertagits

af statsmyndighet för att till vederbörande rättsägare

utbetalas, någon rättsägare icke kunnat anträffas eller låtit sig afhöra,

hvarför medlen synts hafva eu viss likhet med dana arfsmedel. Emeller
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

tid måste det erkännas, att en väsentlig skillnad mellan danaarfsmedel

och nu ifrågavarande medel förefunnes. Beträffande de förra måste

det vara styrkt, att arfsberättigade saknades, och hemfölle kvarlåtenskapen

i sådant fall enligt allmänna lagens bestämmelse till statsverket,

där ej annorlunda förordnats. Hvad däremot de senare anginge, vore

dylikt förhållande icke ådagalagdt; man visste j endast, att behöriga

rättsägare hittills icke anmält sig.

Statskontoret har emellertid icke blott i princip uttalat sin

anslutning till kollegii hemställan utan äfven framställt mera vidtgående

förslag. Under uttalande att det icke kunde anses vara fullt i sin

ordning, att statsverket för sina behof toge ifrågavarande kvarlåtenskapsmedel

i anspråk, har statskontoret anfört, att, när nu fråga

väckts om de hos kollegium ännu kvarstående sådana medels successiva

användning för ett ändamål, som, på samma gång det med hänsyn till

medlens ursprung måste anses synnerligen lämpligt, äfven vore i höggrad

behjärtansvärdt, det ville synas statskontoret, som om vid pröfning

af det sålunda väckta förslaget jämväl borde tagas i öfvervägande,

huruvida icke de medel af samma slag, hvilka redan till statskontoret

aflämnats, lämpligen borde för pensioneringen disponeras. Dessa medel

hade visserligen, allt efter som de till statskontoret inlevererats, ingått

bland statsmedlen och tagits i anspråk för statsregleringarne. Därest

emellertid behöriga rättsägare anmälde sig, skulle godtgörelse för dem

tillkommande kvarlåtenskapsmedel utbetalas från sjunde hufvudtitelns

anslag till restitutioner. Enligt statskontorets mening borde ett belopp,

motsvarande summan af de medel af ifrågavarande slag, som kollegium

till statskontoret aflämnat, öfverföras från nämnda anslag till en fond,

som tillsvidare och intill dess ombildning af handelsflottans pensionsanstalt

genomförts borde ställas under statskontorets förvaltning med

skyldighet för statskontoret att öfverlämna fondens afkastning till

handelsflottans pensionsanstalt att användas för sjöfolks pensionering.

För vidtagande af en sådan anordning ansåge dock statskontoret, att

Riksdagens medgifvande erfordrades.

Justitiekanslersämbetet har icke haft några principiella erinringar

mot statskontorets hemställan i ärendet.

I sitt utlåtande öfver kommittéförslaget har kommerskollegium

på det lifligaste tillstyrkt statskontorets sålunda framställda förslag om

användningen för pensioneringen af jämväl de af kollegium till statskontoret

redan öfverlämnade medel af här ifrågavarande beskaffenhet.

Lika med statskontoret ansåge kollegium dessa medel böra, särskildt

med hänsyn till angelägenheten af att eventuella rättsägares anspråk

s. 105 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

105

städse skulle blifva behörigen tillgodosedda, afskiljas till en särskild

fond, hvilken lämpligen torde kunna benämnas ''svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond’.

Kollegium ansåge betänklighet ej böra möta

mot att öfverlämna förvaltningen af denna fond till handelsflottans

pensionsanstalt äfven med dess nuvarande organisation. Därest så

skedde, borde anstalten tillförbindas att på rekvisition af vederbörlig

myndighet — utrikesdepartementet eller kommerskollegium — tillhandahålla

det belopp, som myndigheten pröfvade böra till sig anmälande

rättsägare utbetalas.

Vid afgifvande af statskontorets utlåtande hade förutsatts, att

fonden skulle börja med ett kapital af 115,055 kronor 33 öre. Statskontoret

hade ansett, att, innan utbetalning af ränteafkastningen begynte,

fonden borde lämpligen uppbringas till ett jämnare belopp, exempelvis

120,000 kronor, och sedermera därvid bibehållas, så att, om något

belopp däraf blefve till rättsägare restitueradt, densamma medelst tillskott

från dess ränteafkastning åter höjdes till det bestämda beloppet.

Kollegium biträdde i hufvudsak hvad statskontoret härutinnan föreslagit.

För sammanhangets skull och enär de medel, som afsetts skola

ingå i den föreslagna fonden, något ökats efter afgifvandet af kollegii

och statskontorets nyss omförmälda utlåtanden, har kollegium därefter

lämnat en sammanträngd redogörelse för de åsyftade medlen.

Af hos kollegium innestående kvarlåtenskapsmedel hade enligt

denna redogörelse kollegium jämlikt föreskrift i nådiga brefvet af den 5

mars 1897 inlevererat till statskontoret:

år 1898 ..........................................

kronor 57,229: 55

.. 1899 .......................................

,, 5,578: 28

.. 1900 ........................................

„ 3,029: 28

.. 1901 ......................................

,, 3,657: 90

,, 1902 ........................................

,, 3,882: 0 9

.. 1903 .............................................

,, 3,899: 09

.. 1904 ....................................

,, 4,634: 2 2

,. 1905 ...................................

,. 3,329: 74

.. 1906 ............................................

Härtill skulle komma:

dels ett belopp, som af kollegium

under år 1903, jämlikt nådiga

brefvet af den 20 mars 1903, in- levererats till statskontoret och

utgjorde behållningen vid för-

., 3,125:6 7

transport kronor 88,365: 8 2

Bill. till Riksd. Prat. 1909. 4 Sami. 1 Afd. II Höft.

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

transport kronor 88,365: S2

säljning af till kvarlåtenskapen

efter aflidne sjömän hörande

effekter ................................. ,, 8: 5 7

dels ytterligare ett belopp, som af

kollegium under år 1899 till

statskontoret öfverlämnats, utgörande

till kapital och ränta

sjömannen Frans Oscar Karlströms

tillgodohafvande, som

alltsedan år 1873 varit under

kollegii vård, utan att Karlström

eller hans rättsinnehafvare

låtit sig afköra, hvilket

belopp kollegium lika med statskontoret

ansåge lämpligen böra,

ehuru det icke egentligen vore

att anse som kvarlåtenskaps
medel,

tilläggas fonden „ 359: 32 kronor 88,733: 71.

Restitution af någon del af dessa inlevererade

belopp hade sedermera ej förekommit, hvadan de

bland statsverkets tillgångar ingångna medlen, som

föresloges skola öfverföras till fonden, utgjorde tillhopa

sistberörda belopp kronor 88,733: 71.

Vidare borde tilläggas fonden de kvarlåtenskapsmedel,

som kollegium haft eller hade att för

åren 1906—1908 leverera till statskontoret under

åren 1907—-1909. I afvaktan på afgörandet af

frågan om medlens disponering hade kollegium

nämligen ansett böra med inlevererandet af dessa

medel tillsvidare bero, och innestode desamma fortfarande

hos kollegium. Beloppen jämte upplupna

räntor utgjorde den 31 december 1908: för år 1906

kronor 4,823:7 8, för år 1907 kronor 2,366:55 och

för år 1908 kronor 2,294:29 eller tillhopa ........... ,, 9,484: 62

Ytterligare tillkomme den hos kollegium innestående

behållningen af ränteafkastningen af inkomna

kvarlåtenskapsmedel, hvilken behållning utgjorde

den 31 december 1908 ....................................... ,, 7,388:7 5

transport kronor l05,607: 08

s. 107 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

107

transport kronor 105.607: 0 8

Slutligen borde till fonden öfverföras den jämväl

bos kollegium innestående behållning, som uppkommit

genom kursvinst å sjömansinvisningsmedel.

Denna behållning utgjorde den 31 december 1908 ,,__________20,275: -24

Summa kronor 125,882: 3 2.

Kollegium ansåge, att fondens storlek borde bestämmas till 125,000

kronor och att densamma allt framgent borde bibehållas vid detta

belopp.

Kollegium hemställde, att Eders Kungl. Magt måtte

dels föreslå Riksdagen medgifva, att från det å sjunde hufvudtiteln

uppförda förslagsanslag till restitutioner finge afföras ett belopp

af 88,733 kronor 71 öre för att ingå i en under förvaltning af direktionen

öfver handelsflottans pensionsanstalt stående fond med benämning

Svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond’, hvars ränteafkastning

skulle af pensionsanstalten användas för pensionering af sjöfolk i

enlighet med de grunder, som nu gällde eller framdeles kunde varda

bestämda;

dels, i händelse af bifall härtill, anbefalla kollegium att till

handelsflottans pensionsanstalt inleverera ofvan omförmälda belopp 9,484

kronor 62 öre, 7,388 kronor 75 öre samt 20,275 kronor 24 öre jämte

räntor för att dels till så stor del ingå i nämnda fond, att densamma

uppginge till 125,000 kronor, dels i öfrigt tilläggas anstaltens

pensionsfond;

dels, med upphäfvande af de i nådiga brefven af den 5 mars

1897 och den 20 mars 1903 gifna föreskrifter, förordna

att sådana till kommerskollegium eller utrikesdepartementet insända

kvarlåtenskapsmedel efter i utlandet aflidna svenska sjömän, som varit

under kollega eller utrikesdepartementets vård i fulla tio år och hvilkas

tillvaro blifvit kungjord genom tillkännagifvande i Post- och Inrikestidningar,

skulle, jämte därå möjligen upplupna räntor, från och med

år 1910 öfverlämnas till handelsflottans pensionsanstalt för att årligen

användas för pensionering af sjöfolk i enlighet med de grunder, som

i sådant afseende nu gällde eller framdeles kunde varda* bestämda;

att till kvarlåtenskapen efter aflidna svenska sjömän hörande

effekter, som hos kollegium eller utrikesdepartementet förvarats i fem

år och hvilkas tillvaro blifvit kungjord på sätt nyss angifvits, skulle

genom kollega eller utrikesdepartementets försorg ä stadsauktion till

den högstbjudande försäljas och de vid sådan försäljning influtna

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

behållna medel från och med år 1910 för enahanda ändamål som nyss

nämnts, öfverlämnas till samma pensionsanstalt;

att, därest någon framdeles skulle gorå anspråk gällande å sålunda

af kollegium eller utrikesdepartementet inlevererade medel, fråga därom

skulle behandlas af den af nämnda myndigheter, som medlen inlevererat;

och skulle kollegium eller utrikesdepartementet, i händelse anspråket

funnes befogadt, äga hos handelsflottans pensionsanstalt rekvirera

beloppet;

? samt att sålunda återgående medel skulle utbetalas från nämnda

''svenska, sjömäns kvaidåtenskapsmedelsfond’.

Under förutsättning att hvad sålunda föreslagits godkändes,

skulle alltså pensionsanstalten årligen förfoga öfver dels afkastningen

af nämnda fond, hvilken afkastning efter en räntefot af 4 procent skulle

uppgå till 5,000 kronor, dels de kvarlåtenskapsmedel, som framgent

skulle årligen successivt öfverlämnas till pensionsanstalten från kollegium

eller utrikesdepartementet. Beräknades sistnämnda årliga tillskott till

2,000 kronor, skulle på denna väg omkring 7,000 kronor komma

pensionsanstalten till godo för bekostande af pensioneringen.

Det direkta ökade statsanslag, som under nämnda förutsättningvore

behöfligt för genomförande af sådana ofvan angifna förbättringar

af pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt, hvilka kollegium

ansett mest trängande och i främsta rummet påkallade af rättvisans

och billighetens kraf, uppginge alltså till 87,000 kronor och hemställde

kollegium, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå

Riksdagen att för vidtagande af förbättringar i pensioneringen från

handelsflottans pensionsanstalt anvisa ytterligare årligen från och med

år 1910 87,000 kronor.

I detta sammanhang har kollegium berört frågan i hvad mån

ändringar af det för anstalten gällande reglemente kunde vara erforderliga,

för den händelse kollegii förslag om anvisande af ökade

medel för pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt blefve

helt eller delvis bifallet. Reglementet hade, anför kollegium, sedan

dess tillkomst undergått helt få förändringar. Arbetareförsäkringskommittén

hade i sitt ofvan åberopade betänkande af den 5 december

1888 föreslagit vissa i allmänhet mindre betydande jämkningar af

reglementet. De viktigare af dessa ändringsförslag hade afsett dels

höjning af åldersminimum för rättighet till pension i de 3 första

klasserna från 55 till 58 år dels ock att den tid, hvarunder sjöman

skall hafva varit inskrifven vid sjömanshus för att erhålla rätt till

pension, skulle nedsättas från 25 till 20 år, äfvensom att i sammanhano
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o It.

109

därmed bestämmelse skulle meddelas om att för erhållande af sådan

rätt kvalificerad tjänstgöring1 under 120 månader kräfdes. Dessa och

öfriga ändringsförslag hade icke föranledt till någon åtgärd. Någon

höjning af åldersminimum inom nämnda tre klasser ansåge kollegium

än mindre under nuvarande förhållanden böra ifrågakomma. En sådan

skärpning af villkoren för erhållande af rätt till pension syntes nämligen

kollegium obillig i betraktande af de särskildt i jämförelse med

nu rådande höga lefnadsomkostnader låga pensionsbeloppen. Ej heller

de öfriga ändringsförslagen i afseende å villkoren för rått till pension

ansåge kollegium nu böra föranleda till någon åtgärd.

Särskildt bestämmelsen i reglementets § 5 b) angående den

’tjänstgöring under utrikes sjöfart med svenskt handelsfartyg eller

såsom förhyrd å svenskt örlogsfartyg’, som erfordrades för att erhålla

rätt till pension, hade varit föremål för mycket skilda tolkningar. En

fixering af denna tid skulle därför kunna synas behöflig. På senare

tid hade emellertid Kungl. Maj: t i åtskilliga Kungl. Maj:ts pröfning

underställda besvärsmål i fråga om vägrad rätt till pension träffat

afgörande i den riktning, att dylik tjänstgöring under 150 månader

vore till fyllest för erhållande af rätt till pension. Detta Kungl. Maj:ts

beslut syntes kollegium innebära ett på billighet grundadt och för sjöfolket

förmånligt afgörande af denna fråga, och då numera pensionsanstalten

tillämpade ifrågavarande bestämmelse på detta sätt, torde

någon vidare förklaring om rätta tolkningen af densamma ej erfordras.

Under förutsättning att på sätt kollegium föreslagit medel anvisades

för att bringa pensioneringen till effektivitet, blefve bestämmelserna i

reglementet om antalet pensioner i de särskilda klasserna onödiga och

kunde bortfalla. Kollegium hade i öfrigt utgått från att det nu gällande

reglementet måtte kunna till sina hufvudsakliga delar fortfarande tjäna

till efterrättelse, till dess frågan om ett mera definitivt ordnande af

sjöfolkets ålderdomsförsäkring i förening med invaliditetsförsäkring kunde

vinna sin lösning.

I samband härmed har kollegium framhållit att. därest ett på

pröfning beroende förslag till nådig förordning angående befäl å svenska

fartyg föranledde till väsentligare rubbning af den nuvarande indelningen

af befälsgraderna inom handelsflottan, särskilda bestämmelser om tillämpningen

af den nuvarande klassindelningen enligt pensionsreglementet

eller möjligen vissa jämkningar i densamma blefve erforderliga.

Vidkommande därefter frågan om olycksfallsförsäkring af sjöfolk

har kommerskollegium erinrat om att kollegium genom nådig remiss

Olycksfallsförsäfcritip

af

sjöfolk.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Departements
chefen.

no

fatt sig anbefalla att afgifva underdånigt utlåtande öfver ett af riksförsäkringsanstalten

den 10 januari 1908 afgifvet utlåtande med förslagrörande

ändring i vissa delar af lagen angående ersättning till följd

af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 m. m. I anslutning till den

uppfattning kollegium uttalat därom att frågorna om ålderdomsförsäkring

och olycksfallsförsäkring borde hvar för sig lösas hade kollegium ansett

mest följdriktigt, att frågan om skyddande af sjöfolk mot följderna af

olycksfall i arbete af kollegium behandlades i sammanhang med afgifvande

af utlåtande om riksförsäkringsanstaltens berörda förslag. Kollegium

komme sålunda att yttra sig om förevarande kommittéförslag, såvidt det

anginge olycksfallsförsäkring, vid afgifvande af nyss åsyftade utlåtande.

I mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1909

rörande höjning af bidraget till handelsflottans pensionsanstalt uttalade

jag, att jag vid det förberedande studium, jag haft tillfälle ägna de i

förevarande kommittéförslag afhandlade frågor, kommit till den uppfattning,

att en lösning af desamma på det sätt och i den omfattning,

kommittéförslaget innebure, redan af principiella skäl icke vore att

anbefalla, samt att säkerligen mot lösningen på en gång af hithörande

spörsmål i den omfattning, kommittén tänkt sig, skulle resa sig andi’a

hinder, speciellt af ekonomisk art. Härmed hade jag emellertid ingalunda

velat förneka, att särskilda delar af kommitténs förslag kunde

innefatta uppslag till önskvärda reformer å förevarande område och

möjligen framdeles, efter nödig bearbetning, läggas till grund för åtgärder

i sådant syfte.

Sedan jag nu. efter mottagande af kommerskollegii utlåtande och

detsamma åtföljande handlingar, ägnat de olika frågorna en närmare

uppmärksamhet, har jag erhållit ytterligare stöd för den uppfattning,

till hvilken jag kommit redan vid det förberedande studiet af ämnet.

På samma gång jag gifver mitt fulla erkännande åt kommitténs sträfvan

att söka i ett slag till sjöfolkets båtnad lösa de bägge stora uppgifterna

— olycksfallsförsäkring och ålderdomsförsäkring — finner jag

emellertid de af kollegium framhållna olägenheter och konsekvenser,

som skulle blifva förbundna med ett genomförande af kommitténs plan,

utgöra afgörande hinder däremot, och torde alltså någon närmare utläggning

af min ståndpunkt härvidlag ej vara erforderlig. I det väsentliga

kan jag biträda hvad kommerskollegium uttalat härutinnan.

För min del hyser jag den åsikt, att redarne, i likhet med hvad

redan gäller för arbetsgifvare i åtskilliga andra yrken, väl böra vidkännas

de väsentligaste kostnaderna för en eventuell olyeksfallsför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o It.

in

säkring. Men så länge i vårt land den grundsats ej blifvit genom

lagstiftning fastslagen, att arbetsgivare i allmänhet skola bära utgifter

för ålderdoms- och invaliditetsförsäkring af sina arbetare, finner

jag det icke förenligt med rättvisa och billighet, att rederinäringens

utöfvare skola i motsats till andra yrkesidkare drabbas af någon förpliktelse

i dylik riktning. Med en sådan uppfattning låter kommitténs

förslag om fördelningen af kostnaderna för den ifrågasatta försäkringen

icke förena sig, något som belyses af kommitténs beräkningar

å sid. 240 i betänkandet. Summan af där angifna poster, som afse

ålderaomsförsäkring, uppgår efter 37•> % till 31,264,000 kronor i kapitalvärde,

medan summan af de poster, som motsvara den nu lagstadgade

ersättningsskyldigheten för olycksfall i arbete, utgör efter samma räntefot

allenast 11,979,000 kronor i kapitalvärde.

Då sålunda i frågans nuvarande skick kommitténs angifna hufvudgrund

ej lärer kunna komma i betraktande, har för mig det spörsmål

uppställt sig, om ej någon annan rättvisare princip kan härvid komma

till tillämpning. Men häremot reser sig för närvarande redan det

hindret, att hvarken på grund af kommitténs utredning eller eljest nu

finnes att tillgå fullständigt och tillförlitligt material för frågans allsidiga

bedömande.

Bristen i sist antydda hänseende förklaras af omständigheter,

hvarom kommerskollegium upplyst i slutet af sitt utlåtande öfver

kommittébetänkandet. Kollegium har där i likhet med kommittén

framhållit, att den officiella statistiken lämnade mycket knapphändiga

upplysningar angående dem, som utöfva sjömansyrket, samt att till

följd häraf ock det statistiska material, hvarpå kommittén haft att

bygga sina beräkningar, blifvit och måst blifva ganska ofullständigt

och beräkningarne alltså säkerligen i flera delar missvisande. En fullt

säker grundval för bedömande af de sociala och andra spörsmål, hvilkas

lösning för sjöfolket vore af stort intresse, torde kunna vinnas allenast

genom anställande af en specialundersökning angående denna yrkesklass.

Fråga om anställande af en dylik arbetsstatistisk undersökning

hade redan förut varit å bane, men måst af åtskilliga orsaker undanskjutas.

Kollegium ville emellertid nu taga denna sak under förnyadt

öfvervägande.

Min uppfattning därom, att kommittéförslaget icke innefattar en

tillfredsställande lösning af förevarande frågor, vinner ock stöd däraf, att

de kraftiga yrkanden å ett förbättradt pensioneringssätt, som på senare

tider framställts från såväl redarnes som sjöfolkets håll, icke i samma

grad motsvarats af beredvillighet att bära därmed förbundna kostnader.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Under nu angifna förhållanden böra därför enligt min mening

frågan om olycksfallsförsäkring och frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring

lösas hvar för sig.

Hvad spörsmålet om olycksfallsförsäkringen angår, har kollegium

ännu ej afgifvit slutligt yttrande om denna del af kommitténs

förslag. Då, under förutsättning att de angifna två olika slagen af

försäkring skola särskiljas från hvarandra, nyssnämnda spörsmål torde

komma att föreläggas Eders Kungl. Ma:jt i sammanhang med den på

civildepartementets föredragning beroende frågan om vissa ändringar i

lagen om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, har jag

för min del så mycket mindre anledning att nu göra annat uttalande

i denna del, än att jag lika med kollegium anser angeläget, att sjöfolket

snarast möjligt erhåller samma skydd mot följderna af olycksfall

under arbete, som tillkommer arbetare i åtskilliga andra yrken.

Kommittéförslaget torde kunna tjäna till utgångspunkt för lagstiftningsåtgärder

i sådant syfte.

Frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring har efter kommittéförslagets

framläggande kommit i ett väsentligen förändradt läge.

Eders Kungl. Maj:t har nämligen, såsom kollegium erinrat, den 13

december 1907 uppdragit åt en kommitté att, efter allsidig utredning

af frågan om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, inkomma

med yttrande i ämnet samt de lagförslag, hvartill utredningen kunde

föranleda. Då alltså denna viktiga samhällsangelägenhet i hela dess

omfattning är föremål för utredning och ompröfning, synes mig föga

välbetänkt att vid nuvarande tidpunkt beträffande en enstaka yrkesklass

söka genomföra eu partiell lösning af frågan. Äfven om de säregna

förhållanden, hvarunder sjöfolket utöfvar sitt yrke, göra det af

praktiska hänsyn nödvändigt att för genomförande af sjöfolkets ålderdomsförsäkring

— liksom väl ock i fråga om dess olycksfallsförsäkring

— vidtaga speciella anordningar, i någon mån afvikande från

dem. som kunna varda träffade för andra yrkesklasser, så synes det

mig dock uppenbart, att frågan om sjöfolkets ålderdoms- och invaliditetsförsäkring

bör lösas efter i det väsentliga samma hufvudgrunder

som för med dem likställda arbetare i andra yrken. Att trots detta

redan nu söka genomföra ett nytt system för ålderdomsförsäkring af

sjöfolket — vare sig i den riktning kommittén föreslagit eller på annat

sätt — synes mig desto mindre påkalladt, som redan för närvarande

finnes anordnad en särskild ålderdomspensionering till förmån för sjöfolket

— ehuru visserligen knapphändig och behäftad med brister.

Under dessa omständigheter framställer sig för mig som en vida mera

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o li
-

ns

naturlig'' cell lämplig utväg att, i afbidan på resultatet af den pågående

utredningen af frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkring i allmänhet,

söka afhjälpa de mest framträdande bristfälligheterna i den

nu bestående pensioneringen.

På förut angifna skäl finner jag mig icke kunna för närvarande

på grundvalen af kommittébetänkandet framlägga något positivt förslag

i den af kommittén angifna riktning. Förenämnda af Eders Kungl. Maj:t

den 13 december 1907 tillsatta kommitté torde emellertid eventuellt

böra erhålla i uppdrag att taga under öfvervägande det föreliggande

kommittéförslaget. > såvidt det afser ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

Vidkommande de åtgärder och anordningar för förbättring af sjöfolkets

ställning, som kommerskollegium i sitt utlåtande ansett möjliga

och lämpliga att vidtaga, nämligen med afseende å olycksfallsförsäkring,

sjömanshusens understödsverksamhet samt den af handelsflottans

pensionsanstalt handhafda pensioneringen, lämnar jag af skäl,

som jag redan anfört, här åsido den förstnämnda frågan.

Den af kollegium i utsikt ställda planen för åstadkommande af

förbättringar i afseende å sjömanshusens understödsverksamhet synes

mig innefatta beaktansvärda uppslag till önskvärda reformer å förevarande

område, men är icke af beskaffenhet att i ärendets närvarande

skick påkalla någon medverkan från vare sig Eders Kungl. Maj:ts eller

Riksdagens sida. Jag saknar alltså nu anledning att till närmare skärskådande

upptaga de af kollegium för ernående af bättre förhållanden

å detta område antydda utvägarna,

Beträffande härefter kommerskollegii förslag till förbättringar

med afseende å den af handelsflottans pensionsanstalt handhafda pensioneringen

i afvaktan å eu mera definitiv lösning af de föreliggande

frågorna, så innefattar detsamma ett ämne, som kräfver Riksdagens

medverkan.

I denna angelägenhet har jag till statsrådsprotokollet den 12

januari 1909 betonat, att pensioneringen från anstalten nu är långt

ifrån tillfredsställande och att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas

för afhjälpande af de svåraste missförhållandena härutinnan samt att

detta syntes mig ock kunna, utan rubbning af de för pensioneringen

från anstalten gällande grunder i öfrigt, ske genom de åtgärder, kommerskollegium

föreslagit i den före afgifvande af dess utlåtande mig

tillställda promemoria, hvilken utmynnade i samma hemställan, som

kollegii utlåtande innehåller i denna del.

Såsom redan nämnts, går kollegii förslag härutinnan ut på, dels

Bih. till Rik sd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att pensioneringen af de tre första klasserna göres effektiv i sä måtto,

att de, som enligt reglementets anda och mening äro berättigade till

pension, också komma i åtnjutande däraf vid den afsedda tiden, dels

ock att fjärde klassens nu med allenast 60 kronor årligen utgående

pensionsbelopp måtte höjas till 90 kronor. Huru önskvärdt det än

skulle vara, att mera omfattande förbättringar än de sålunda föreslagna

kunde bringas till stånd, finner jag mig emellertid, af hänsyn till de

än större kraf å statskassan, som däraf skulle betingas, för närvarande

icke kunna i hufvudsak gå längre, än hvad kollegii förslag innefattar.

Angående de kostnader, som förslagets genomförande i nu angifna omfattning

skulle årligen medföra, hänvisar jag först till den utredning, som

förekommer i kollegii utlåtande. Då emellertid densamma grundar sig

på förhållandena vid utgången af september 1908, har jag funnit anledning

från pensionsanstalten införskaffa upplysningar om förhållandena

vid 1908 års slut och därvid inhämtat, att vid den tiden antalet å

pension väntande ökats i första klassen till 213, i andra klassen till

127 och i tredje klassen till 161. Medan, såsom ock kollegium framhållit

i sitt utlåtande, antalet på pension väntande i de tre första klasserna

under de senaste åren varit någorlunda konstant och endast företett

jämförelsevis mindre betydande stegringar, har följaktligen numera

en så pass betydande ökning af antalet inträdt, att den skulle kunna

motivera någon höjning i den af kollegium beräknade totalsumman.

Häremot kan dock ställas en omständighet, hvilken enligt min uppfattning

bör vid beräkningarna tillmätas större betydelse, än hvad kollegium

synes hafva gjort, nämligen den att med all sannolikhet ett afsevärdt

antal af de på pension väntande under årens lopp aflidit.

Då jag lika med kollegium utgår från den förutsättning, att pensioneringen

bör bringas till effektivitet, eller med andra ord att enhvar

enligt reglementet till pension berättigad också verkligen kommer i

åtnjutande däraf utan föregående väntetid, anser jag följdriktigt, att

reglementet i vissa delar undergår ändring, nämligen särskild! beträffande

§§ 4 och 7, hvarjämte § 1, som innefattar allenast redogörelse

för pensionsanstaltens tillgångar, bör, då denna redogörelse nu ej är

med verkliga förhållandet öfverensstämmande och än mindre så blifver,

därest nya medel beviljas anstalten, anpassas efter de ändrade förhållandena

eller kanske lämpligare helt och hållet utgå.

§§ 4 och 7 lyda i sin helhet sålunda:

’§ 4. Antalet af pensioner inom de olika klasserna är för närvarande

bestämdt sålunda:

s. 115 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

115

i första klassen: 100 pensioner, hvardera å etthundrasextio riksdaler

riksmynt;

i andra klassen; 100 pensioner, hvardera å etthundra tjugu riksdaler

riksmynt;

i tredje klassen: 100 pensioner, hvardera å etthundra riksdaler

riksmynt;

i fjärde klassen: 600 pensioner, hvardera å sextio riksdaler riksmynt

;

skolande dock pensionsrummens antal inom de fyra klasserna

framdeles i samma förhållande ökas, i den mån fondens tillgångar sådant

medgifva. [Såsom redan nämndt utgjorde vid 1908 års slut pensionsrummens

antal inom eu hvar af de tre första klasserna 172 samt i

fjärde klassen 1,032].’

’§ 7. Åro de pensionssökande flera, än som med inrättningens

tillgångar kunna pensioneras, äge den till pension företräde, hvilken

först blifvit därtill berättigad. Hafva två eller flera samtidigt blifvit

pensionsberättigade, och finnas ej pensionsrum för alla, afgöres genom

lottning, hvem eller hvilka skola pension undfå.’

Under nyss angifna förutsättning bör den i § 4 stadgade begränsning

i antalet pensionsrum, som betingats af hänsynen till hittillsvarande

medelstillgång, likasom ock föreskriften om viss proportion

mellan pensionsrummens antal i de olika klasserna bortfalla, hvarjämte

själffallet bestämmelsen i samma paragraf om beloppet af pensionen för

fjärde klassen bör undergå ändring. Därjämte varda, alltjämt under

angifna förutsättning, bestämmelserna i § 7 ändamålslösa, och bör följaktligen

paragrafen i sin helhet utgå. De sålunda ifrågasatta ändringarna

i reglementet torde böra af Eders Kungl. Maj:t bringas till

stånd, sedan det visat sig, att mitt förslag om beredande af erforderliga

medel åt anstalten vinner Riksdagens godkännande.

Den förutsättning, från hvilken jag sålunda utgår, nämligen att

pensioneringen bör bringas till effektivitet, i förening med den omständighet

att behofvet af medel för ernående af detta syfte icke

låter sig med full visshet på förhand beräknas, utan kommer att i

någon om än mindre mån växla, betingar enligt min åsikt, att det

statsbidrag, som erfordras utöfver det redan till anstalten af tullmedlen

utgående anslaget, erhåller karaktär af förslagsanslag i den mening,

att detsamma må kunna tagas i anspråk så långt som erfordras för

att de ofvan angifna förbättringarna skola kunna bringas till fullföljd.

Det nuvarande direkt af tullmedlen utgående anslaget är nämligen,

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

såsom redan är omförmäldt, icke något förslagsanslag i nyss angifna

mening. Detsamma är nämligen begränsad^ dock icke med hänsyn

till behofvet, utan till storleken af vårt i utrikes sjöfart använda fartygstonnage.

Då härtill kommer, att den ökning af statsbidraget, som

betingas af de af mig nu förordade förbättringarna i pensioneringen,

icke liksom det hittills utgående anslaget skulle komma att till sitt

ursprung och syfte stå i något som helst samband med vårt tullväsende,

har jag funnit mest principenligt, att det nya anslaget icke

belastar tullmedlen. Vid sådant förhållande och då å andra sidan de

skäl, som betingat det nuvarande anslagets utgående direkt af tullmedlen.

icke förlorat sin giltighet, anser jag följdriktigt och äfven i

öfrigt mest ändamålsenligt, att det nya anslaget blifver ett själfständigt

sådant vid sidan af det hittillsvarande.

Det nya anslaget torde uppföras ä extra stat under tionde

hufvudtiteln och lämpligen benämnas ‘anslaget till förbättring af

pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt".

Vid beräknandet af det nya anslagets storlek utgår jag i likhet

med kollegium från att sammanlagdt skulle erfordras ett årligt tillskott

af ungefär 94,000 kronor för att i angifna två hänseenden förbättra

pensioneringen från anstalten. Däremot kan jag icke obetingadt

förorda de utvägar, kollegium anvisat för beredande af tillgång härtill.

I kollegii kalkyl öfver de tillgångar, som skulle bilda den ifrågasatta

"svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond’ å 125,000 kronor,

ingår såsom den största posten en summa å kronor 88,733:7 1, utgörande,

såsom förut omnämnts, från kollegium till statskontoret redan

inlevererade och under titeln ‘extra uppbörd’ statsmedlen tillförda

penningebclopp, hufvudsakligen kvarlåtenskapsmedel efter i utlandet

aflidne svenske sjömän. Då nyssnämnda belopp redan tagits i anspråk

för statsbehof, synes det mig icke lämpligt, att motsvarande belopp i

form af direkt anslag frånhändes statsverket, helst som beloppets öfverlämnande

till pensionsanstalten skulle åsamka denna ökade förvaltningsbestyr

samt i allt fall, under den uppställda förutsättningen, att det

nya anslaget får karaktären af verkligt förslagsanslag, åtgärden skulle

varda ändamålslös.

I fråga om de öfriga posterna, nämligen å kronor 9,484: G2,

kronor 7,388: 7 5 och kronor 20,275:2 4, hvilka enligt kollegii kalkyl

äfven skulle ingå i nämnda ‘svenska sjömäns kvarlåtenskapsmedelsfond’,

anser jag, att dessa belopp, tillhopa kronor 37,148: fii, böra

jämte räntor därå öfverlämnas från kommerskollegium till pensionsanstalten.

Sistnämnda belopp, med tillägg af därå vid öfverlämnandet

s. 117 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

117

ytterligare upplupna räntor, bör bilda en anstaltens kapitaltillgång,

som för framtiden ej må minskas. För vinnande af detta syfte synes

mig det ej behöflig! eller ens lämpligt att åt denna jämförelsevis

obetydliga återstod bilda en sådan fristående fond, som kollegium

ifrågasatt, utan synes för målets vinnande mera ändamålsenligt att

låta beloppet ingå i anstaltens redan befintliga pensionsfond''. Denna

fonds behållning uppgick vid 1908 års slut. enligt uppgift från pensionsanstalten.

till kronor 711,960: to.

Afkastningen a nämnda tillskott, kronor 37,148: c i, hvilken afkastning

utgör efter 4 procent i rundt tal kronor 1,500 om året,

bör årligen i sin helhet användas för pensioneringen. Därjämte bör

i sin helhet tagas i anspråk för den årliga pensioneringen de i

kollega utlåtande åsyftade, till 2,000 kronor för år beräknade kvarlåtenskapsmedel,

som dels kollegium från och med år 1910 dels i sinom

tid utrikesdepartementet hafva enligt nu gällande bestämmelser att

leverera till statskontoret ; och böra dessa medel till pensionsanstalten

årligen successivt afl ämnas jämte möjligen upplupna räntor.

Jag utgår härvid från den förutsättning, att, därest behöriga

rättsägare till medel, som sålunda tillställts pensionsanstalten, anmäla

sig. godtgöra!se för samma medel skall utbetalas från sjunde liufvudtitelns

anslag till restitutioner. Det skulle visserligen kunna synas

principiellt riktigare att, då fråga uppstår om restitution af sådana

medel, som öfverlämnats till pensionsanstalten, denna skulle hafva att

utbetala de eventuell? rättsägare tillkommande belopp, men då en

dylik utbetalning skulle återverka med motsvarande belopp å det

ifrågasatta nya förslagsanslaget och således statsverket ändock j sista

hand drabbas af utlägget, synes det vara mest praktiskt, att utbetalningar

på grund af ifrågakommande arfsanspråk utan undantag utgå

frän omförmälda anslag till restitutioner. Saken lärer för öfrigt icke

få någon afsevärd ekonomisk betydelse, då, enligt hvad jag erfarit,

sedan åtskilliga år icke i något fall kvarlåtenskap, som hos kollegium

innestått 10 år, utbetalts.

Efter afdrag för nyssnämnda årliga intäkter å 1,500 kronor och

2,000 kronor erfordras för den årliga förbättringen i pensioneringen

90,500 kronor, till hvilket belopp, lämpligen afrundadt till 90,000

kronor, alltså det af mig ifrågasatta nya förslagsanslaget torde flora

bestämmas.

T mitt anförande i ämnet till statsrådsprotokollet den 12 januari

1909 erinrade jag därom, att det nuvarande statsbidraget till pensionsanstalten

under senare åren betydligt öfverskridits. Utbetalningarne

opaginerad Kontrollera mot PDF

en inom

Andra Kammaren

väckt

motion.

US Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

från anslaget både sålunda under perioden 1903—1907 uppgått år

1903 till 100,000 kronor, år 1904 till 99,000 kronor, år 1905 till

98,000 kronor, år 1906 till 101,000 kronor och år 1907 till 105,000

kronor eller i medeltal 100,600 kronor om året. Då detta förhållande

gifvetvis beror af en under årens lopp skedd tillväxt i de svenska,

till utrikes sjöfart använda fartygens lästetal, och någon nedgång i

utbetalningarne från anslaget tydligen icke är att emotse, synes mig

önskvärd! att i detta sammanhang vidtaga den höjning af detta anslag,

som betingas af nyssberörda omständighet, och torde i sådant afseende

en höjning i anslaget med 23.000 kronor kunna anses lämplig. Alltså

skulle detta till utgående direkt af tullmedlen uppförda ordinarie

förslagsanslaget sluta å, tillhopa 101,000 kronor.

Såsom Eders Kungl. Maj.-t täcktes finna, innebära de slutsatser,

till hvilka jag kommit efter öfvervägande af de nya omständigheter,

som framlagts i kollegii utlåtande, afvikelser i vissa, i realiteten mindre

väsentliga hänseenden från hvad jag hemställt till statsrådsprotokollet

den 12 januari 1909.

Sedan det visat sig, att Riksdagen beviljat ytterligare anslag till

pensionsanstalten i den omfattning jag angifvit, vill jag underställa

Eders Kungl. Maj:t åtskilliga förut i detta mitt anförande berörda

frågor, hvilkas afgörande icke kräfver Riksdagens medverkan. Sålunda

ämnar jag ifrågasätta, såsom jag redan omförmält, dels att Eders Kungl.

Maj:t täcktes anbefalla den af Eders Kungl. Maj:t den 13 december 1907

tillsatta kommitté för utredning af frågan om allmän ålderdoms- och

invaliditetsförsäkring att vid fullgörandet af sitt uppdrag taga under

öfvervägande det föreliggande kommittéförslaget, såvidt det afser ålderdoms-

och invaliditetsförsäkring, dels ock att Eders Kungl. Maj:t måtte

vidtaga ofvan antydda ändringar i reglementet för pensionsanstalten.»

1 detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft eu af

herr C. G. Lindley m. tf inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 233,

däruti föreslagits, att tredje artikeln i reglementet för handelsflottans

pensionsanstalt skulle få följande lydelse:

5 Artikeln.

Om villkoren för pensions erhållande.

§ 5. Till att erhålla pension berättigar i allmänhet:

a) att hafva uppnått femtiofem års ålder;

b) att hafva 15 år varit å svenskt sjömanshus inskrifven och till
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

119

Drägt denna tid hufvudsakligen i tjänstgöring under utrikes sjöfart med

svenskt handelsfartyg eller såsom förhyrd å svenskt örlogsfartyg; och

c) att äga behörigen vitsordad god frejd.

§ 6. (Nuvarande § utgår och nuvarande § 7 intager dess nummerbeteckning.

)

Beträffande de till stöd för motionen anförda skäl får utskottet

hänvisa till själfva motionen.

Emot höjning af förslagsanslaget: bidrag till handelsflottans pensionsanstalt,

från 78,000 kronor till 101,000 kronor har utskottet intet

att erinra, då härigenom icke skulle föranledas ökade utgifter från statsverket,

men den fördelen vinnas, att anslagets belopp komme att närmare

motsvara de utbetalningar, som enligt de i afseende å detta anslag

gällande särskilda bestämmelser -göras från detsamma.

Däremot hyser utskottet betänkligheter beträffande det af Kungl.

Maj:t begärda nya förslagsanslaget å 90,000 kronor. Härmed skulle

afses dels att borttaga den inskränkning i pensionsrätt, som pensionsrummens

begränsade antal innebär, sfi att alla, som uppfylla de i

reglementet angifna förutsättningarna, skulle komma i åtnjutande af

pension utan föregående väntetid, dels ock att höja pensionsbeloppet i

fjärde klassen, omfattande sjöfolk, som icke äro fartygsbefälhafvare,

styrmän eller maskinister, från nuvarande 60 kronor till 90 kronor.

Det nuvarande förslagsanslaget till handelsflottans pensionsanstalt,

som sedan 1871 uppförts i riksstaten med 78,000 kronor, har såsom

departementschefen omnämnt sin särskilda historiska uppkomst. Till

en del utgör det ett vederlag för den s. k. föringen, en numera indragen,

till sjöfolk under vissa förhållanden utgående penningeersättning från

tullmedlen. Återstoden af anslaget bär uppkommit genom öfverflyttande

å statsverket af en handels- och sjöfartsfond ens förpliktelse till pensionsinrättningen.

Pensionsmöjligketerna hafva hittills varit strängt beroende

på de tillgångar, som stått pensionsinrättningen till buds, och antalet

af dem, som uppfyllt de allmänna förutsättningarna för erhållande af

pension, har åtminstone i de tre första klasserna öfverstigit pensionsrummens

antal. Dock har en rätt stor ökning uti antalet pensionsrum

kunnat ske sedan pensionsanstaltens bildande år 1864. Då fanns nämligen

i hvar och en af de tre första klasserna, omfattande fartygsbefäihafvare,

styrmän och maskinister, 100 pensionsrum och i den fjärde,

till hvilken öfrig! sjöfolk räknas, 600 pensionsrum. Vid 1908 års slut

utgjorde motsvarande siffror respektive 172 och 1,032. Att nu på extra

stat bevilja ett förslagsanslag, hvarigenom en pensionering till obe
-

UukotUU

yttranåé

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. kostnåden

för

förvaltningen

af smås ko llärares

m. fl.

ålderdom sunder

stö (Uanstalt.

[5.]

gränsad t antal af sjöfolk, som gått på utrikes sjöfart, kunde genomföras,

skulle innebära något väsentligen nytt och kunde medföra vidtgående

konsekvenser. Det vore icke lämpligt att nu taga ett sådant steg, då

man härigenom beträffande en viss yrkesklass skulle kunna föregripa

den pågående utredningen i den vidtomfattande frågan om allmän

ålderdoms- och invaliditetsförsäkring. Det torde därför vara nödvändigt

att låta frågan om pensioneringens utsträckning till större antal än

reglementet medgifver tills vidare anstå.

Kan utskottet sålunda icke förorda att i frågans nuvarande läge

genomföra en så utsträckt pensionering af sjöfolk, som Kungl. Majrts

förslag innebär, synes dock icke hinder föreligga att tillmötesgå det

andra med förslagsanslaget afsedda ändamålet eller höjandet af pensionsbeloppet

i fjärde klassen från 60 till DO kronor. Kostnaden härför

torde kunna beräknas till omkring 31,000 kronor årligen och vill utskottet

tillstyrka, att det af Kungl. Maj:t äskade nya förslagsanslaget

till förbättring af pensioneringen från ifrågavarande anstalt varder af

Riksdagen beviljadt till nämnda belopp, 31,000 kronor.

Då utskottet ansett, att man icke nu bör inlåta sig på någon

väsentligare förändring af reglerna för sjöfolks pensionering, finner

utskottet, att detta förhållande i och för sig är tillräcklig anledning att

afstyrka det af herr Lindley med flere i ofvan omnämnda motion framställda

förslag om ändring i handelsflottans reglemente.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

a) att Riksdagen må höja det såsom bidrag till

handelsflottans pensionsanstalt till utgående direkt af

tullmedel å riksstatens tionde hufvudtitel uppförda ordinarie

förslagsanslaget å 78,000 kronor till 101,000

kronor;

b) att Riksdagen må till förbättring af pensioneringen

från handelsflottans pensionsanstalt bevilja å

extra stat för år 1910 ett förslagsanslag å 31,000

kronor; samt

c) att herr Lindleys med flere ofvannämnda

motion icke må af Riksdagen bifallas.

9:o) Uti punkt 5 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit

Riksdagen att i afseende å kostnaderna för småskollärares m. fl.

ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning och verksamhet under år 1910

medgifva, att Kungl. Maj:t må för nämnda år bestämma de belopp,

som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blifva erforderliga,

s. 121 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

121

samt att de för berörda förvaltningskostnader och. för anstaltens utgifter

i öfrigt under samma år erforderliga medel må af Kungl. Maj:t, i den

mån influtna afgifter icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga statsmedel

såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter, i den

mån de under året ingå, eller, därest dessa afgifter skulle för året

befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 31 december

1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Med bifall till Eders Kungl. Maj:t.s därom gjorda framställning

medgaf 1908 års Riksdag i afseende å kostnaderna för småskollärares m. fl.

ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning och verksamhet under år 1909:

att Kungl. Maj:t finge för sistnämnda år bestämma de belopp,

som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr blefve erforderliga;

samt

att de för berörda förvaltningskostnader och för anstaltens utgifter

i öfrigt under samma år erforderliga medel Ange af Kungl. Maj:t, i den

mån influtna afgifter icke vore att tillgå, anvisas af tillgängliga statsmedel

såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter i den

mån de under året inginge, eller, därest dessa afgifter skulle för året

befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning, åt hvilken

förvaltningen af såväl småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt

som döfstumlärarnas pensionsanstalt äfvensom en del andra pensionsanstalter

är anförtrodd, har den 10 december 1907 inkommit med

förslag till definitivt ordnande af förvaltningen af samtliga under direktionen

stående pensionsanstalter jämte förslag till lönestat för tjänstemännen.

Öfver detta förslag har statskontoret på grund af nådig

remiss afgifvit underdånigt utlåtande, hvaruppå direktionen yttrat sig i

anledning af hvad statskontoret i sitt berörda yttrande anfört. Ärendet

har därefter denna dag öfverlämnats till löneregleringskommittén för

afgifvande af underdånigt utlåtande.»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning

hemställer utskottet,

att Riksdagen må, i afseende å kostnaderna för

småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalts förvaltning

och verksamhet under år 1910, medgifva

att Kungl. Maj:t må för sistnämnda år bestämma

de belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltningsbestyr

blifva erforderliga; samt

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

lfi

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att de för berörda förvaltningskostnader och för

anstaltens utgifter i öfrigt under samma år erforderliga

medel må af Kungl. Magt, i den mån influtna utgifter

icke äro att tillgå, anvisas af tillgängliga statsmedel

såsom förskott att antingen ersättas af berörda utgifter,

i den mån de under året ingå, eller, därest

dessa utgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga,

anmälas till ersättande af Riksdagen.

naden°/är 10:o) I anledning af Kungl. Maj:ts under punkt 6 af tionde

förvaltningen hufvudtiteln gjorda framställning hemställer utskottet,

af döfstum
-

lärarnas pen
sionsanstalt.

[6.]

Ang. inbildning

af lärarna*

vid elementarläroverken

änke- och

pupillkassa.

att Riksdagen må medgifva, att Kungl. Maj:t

må, i likhet med hvad för år 1909 ägt ruin, för år

1910 dels bestämma de belopp, som erfordras för bestridande

af kostnaderna för förvaltningen af döfstumlärarnes

pensionsanstalt, dels ock, därest dessa kostnader

icke kunna bestridas af influtna utgifter, anvisa erforderligt

belopp af förslagsanslaget »Bidrag till döfstumlärarnes

pensionsanstalt».

ll:o) I särskild den 19 februari innevarande år aflåteu proposition

(n:o 116) liar Kungl. Magt under åberopande af propositionen bilagdt

utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma dag

föreslagit Riksdagen att för ombildning af lärarnas vid elementarläroverken

änke- och pupillkassa i så nära öfverensstämmelse som möjligt

med de af departementschefen i statsrådsprotokollet angifna grunder —

under förutsättning att den rätt till tjänstår, som enligt prästerskapets

privilegier tillkommer stärbhus efter ämneslärare vid de allmänna läroverken,

blifver i vederbörlig ordning upphäfd — höja ofvan omförmälda

anslag, nu 113,092 kronor, med 28,506 kronor, eller till 141,598 kronor.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande:

»I nådig proposition till 1908 års Riksdag föreslog Eders Kungl.

Maj:t Riksdagen att för ombildning af lärarnas vid elementarläroverken

änke- och pupillkassa i hutvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet

ängdun grunder — under förutsättning att den rätt till

tjänstår, som enligt prästerskapets privilegier tillkommer stärbhus efter

ämneslärare vid de allmänna läroverken, blifver i vederbörlig ordning

upphäfd — höja det såsom bidrag till pensionering af änkor och barn

efter lärare vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier m. in. upp
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

123

förda anslaget, 95,258 kronor, med 79,252 kronor eller till 174,510

kronor.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden

den 31 december 1907 redogjorde jag för nämnda kassas uppkomst

och utveckling samt för de ändringar i dess reglemente, som af delägare

i kassan blifvit föreslagna äfvensom för det betänkande och förslag i

ämnet, som den 8 april 1907 afgifvits af för frågans utredning tillkallade

sakkunnige.

De grunder, på hvilka bemälda sakkunnige uppgjort sitt förslag till

nvtt reglemente för kassan voro i korthet följande.

Sakkunnige utgingo från den uppfattningen, att jämte den gamla

änke- och pupillkassan måste upprättas en ny sådan kassa, som skulle

öfvertaga alla den gamla kassans tillgångar och inkomster samt ansvara

för fullgörandet af alla dess förbindelser, och som skulle vara skild från

densamma med afseende å delägare och de! ak tighet sbelopp, änke- och

barnpensioner, pen si onsafgifter med flera omständigheter. Skyldighet att

vara delägare i den nya kassan skulle åligga enhvar, som den dag, då

reglementet för denna kassa trädde i kraft, eller därefter genom befordran

eller transport blefve rektor eller ordinarie ämneslärare eller pensionsberättigad

öfningslärare vid allmänt läroverk och folkskoleseminarium,

rektor, lektor eller adjunkt vid högre lärarinneseminariet i Stockholm samt

vid tekniska elementarskolorna i Norrköping, Malmö, Örebro, Borås och

Härnösand, föreståndare eller lektor vid Chalmers tekniska läroanstalt,

öfverlärare eller lärare vid gymnastiska centralinstitutet, kamrerare

eller kassör och bokhållare eller sekreterare och ombudsman eller vaktmästare

vid folkskollärarnas pension sinrättning.

Delägare, som erhållit afsked med pension, skulle vara skyldig att

fortfarande kvarstå i kassan.

Rättighet att blifva delägare i den nya kassan skulle åter tillkomma

enhvar, som är delägare i den gamla kassan, med undantag af

lärare i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarium och dem, som erhållit

afsked med pension före år 1905. Sådan rättighet skulle äfven till*

komma hvarje blifvande lärarinna vid något af förutnämnda seminarier.

Delaktighetsbeloppet i elementar] kramas nya änke- och pupillkassa

skulle utgöra det pensionsbelopp, som är bestämdt för befattningen i

dess högsta lönegrad, dock ej öfverstigande 4,000 kronor. Men då

teckningslärarna vid de allmänna läroverken komma att uppbära pensioner,

växlande vid de högre läroverken från 2,000 till 2,750 kronor och vid

de lägre från 900 till 2,200 kronor, beroende på det antal extratimmar,

som ålegat teckningsläraren under de tio sista aren af hans tjänst
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1-24

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

göling, föreslogs att, allt efter antalet sådana extra tjänstgöringstimmar,

delaktighetsbeloppet för teekningslärare vid högre läroverk skulle vara

dels 2,750 kronor dels 2,000 kronor och delaktighetsbeloppet för teckningslärare

vid realskola dels 2,000, dels 1,350 och dels 900 kronor.

För öfningslärare, som innehafva två eller flera kassan tillhörande befattningar,

skulle delaktighetsbeloppet utgöra summan af de särskilda

befattningarnas delaktighetsbel opp, dock icke öfverstigande 3,000 kronor.

Vid bestämmandet af de pensionsbelopp, som skulle föreslås, utgingo

sakkunnige från den uppfattningen, att änkepensionen borde höjas

i ungefär samma proportion, som lönerna blifvit höjda vid den år 1904

skedda eller därefter vidtagna löneregleringar samt att de mest behöfvande

särskildt skulle tillgodoses. För detta ändamål skulle hvarje

änkepension bestå af två delar, en, som till samma belopp ingår i alla

pensioner, grund pensionen, och en, som utgör en viss procent af delaktighetsbeloppet,

tilläggspensionen. Grundpensionen skulle utgöra 100

kronor och tilläggspensionen 20 procent af delaktighetsbeloppet. Vidare

skulle den förhöjning af änkans pension, som enligt det gamla reglementet

ägde rum med 30 procent för ett och med 50 procent för

två eller flera minderåriga barn, ytterligare ökas med 10 procent för

hvarje minderårigt barn utöfver de två; och då enligt det gamla reglementet

ett föräldralöst barn erhåller 50 procent af den pension, som skulle

hafva tillkommit modern, samt två eller flera föräldralösa barn moderns

hela pension, skulle framdeles samma bestämmelser gälla med afseende

på ett och två sådana barn, men tre föräldralösa barn skulle erhålla

moderns pension med 30 procents förhöjning, fyra samma pension med

50 procents förhöjning samt fem eller flera föräldralösa barn ytterligare

10 procents förhöjning för hvarje barn öfver fyra.

Slutligen skulle pensionsrätten utsträckas sålunda, att änkor och

barn efter delägare i gamla kassan, Indika afiidit under tiden från början

af år 1905 till slutet af år 1908, från början af år 1909 komme i åtnjutande

af den pension i nya kassan, som skulle hafva tillkommit dem,

om bemälda delägare i densamma vunnit inträde; men med skyldighet

för vederbörande stärblius att afstå från detsamma eventuellt tillkommande

rätt till tjänstår, för så vidt detta folie inom år 1909.

Pensionsafgifterna skulle höjas i ungefär samma proportion som

lönerna och de föreslagna änkepensionerna blifvit höjda. Den egentliga

pensionsafgiften skulle utgöra en årsafgift, som för i tjänst varande

delägare skulle uppgå till 3 procent och för pensionerad delägare till 2

procent af hvars och ens delaktighetsbelopp. Denna pensionsafgift

opaginerad Kontrollera mot PDF

185

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

skulle eventuellt höjas med 0,c procent eller till 3,6 procent af delaktighetsbeloppet

för i tjänst varande delägare.

För att skydda kassan för den* förlust, som kunde förorsakas densamma

genom delägares sent ingångna äktenskap med stor åldersskillnad

mellan makarna, skulle vidare delägare, som efter fyllda 65 år inginge

äktenskap, för att erhålla pensionsrätt för sina efterlefvande, erlägga en

tilläggsafgift, beräknad efter mannens ålder och åldersskillnaden mellan

makarna.

Slutligen skulle kostnaderna för den förhöjning i pensionen, som

föreslagits för änkor och barn efter delägare, som aflidit under åren

1905—1908, icke fördelas på samtliga delägare i den nya kassan utan

till väsentlig del bestridas af de nuvarande delägarne i den gamla

kassan, hvilka öfverginge i den nya, Dessa skulle därför erlägga en

retroaktivafgift, hvilken skulle utgå för åren 1905—1908 och utgöra

skillnaden mellan den pensionsafgift, delägare skulle erlagt till den nya

kassan, om han vid ingången af år 1905 eller vid senare skedd utnämning

inträdt i densamma, och den, som för hvarje af nämnda år erlagts

till" den gamla kassan. Dylik retroaktivafgift skulle äfven erläggas af

vederbörande änka och barn från början af år 1905 till mannens eller

fadrens död.

Den rätt till s. k. tjänstår, som enligt prästerskapets privilegier

tillkommer ämneslärarna vid de allmänna läroverken, skulle upphäfvas,

under förutsättning att Riksdagen medgåfve aflösning af nämnda privilegium

och Kyrkomötet därtill lämnade sitt bifall.

Enligt sakkunniges beräkning, för hvilken lagts till grund en

räntefot af 4''''#, skulle för genomförande af deras förslag erfordras ett

årligt belopp af 72,890 kronor. Denna summa skulle fyllas genom

l:o det statsbidrag, hvarom nådig framställning
gjorts

till 1907 års Riksdag ............................................ kronor 3,521:

2:6) statsbidragdels

för upptagande af ny delägare

och höjdt delaktighetsbelopp

för äldre delägare under perioden

1878—1897 ..................................... kronor 7,951: —

dels såsom ersättning för den

kapitalförl ost, kassan lidi t därigenom

att den år 1908 i 24 år måst umbära

nyssnämnda belopp »

2,975: —

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

eller tillsammans ......................................................... kronor 20,926: —

3:o) det såsom aflösning- af tjänstårsprivilegiet

beräknade statsbidraget......................................................... » 25.633:_

samt

4:o) ytterligare statsbidrag för att pensionsafgiften

skulle kunna bestämmas till 3 procent af delaktighets
beloppet

för i tjänst varande delägare ........................... ;» 22,810: —

öfver sakkunniges betänkande och förslag hördes öfverstyrelsen för

rikets allmänna läroverk, vederbörande domkapitel och Stockholm stads

konsistorium, direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk och

öfver gymnastiska centralinstitutet, styrelserna för de tekniska elementarskolorna

och Chalmers tekniska läroanstalt äfvensom vederbörande läroverkskollegier,

kassans direktion och statskontoret. 1 mitt förut nämnda

yttrande redogjorde jag för det hufvudsakliga i bemälda myndigheters

utlåtanden samt upptog till bemötande de viktigare anmärkningar och

invändningar, som blifvit gjorda mot sakkunniges förslag, till k vilket

jag i alla väsentliga delar anslöt mig.

k ör närmare kännedom af berörda förslag och motiven därför äfvensom

af de skäl, pa grund af hvilka jag anslöt mig till detsamma, ber

jag att få hänvisa till sakkunniges betänkande samt mitt omförmälda

yttrande till statsrådsprotokollet.

Sedan sakkunniges förslag afgifvits, blef det under l:o) här ofvan

upptagna statsbidraget beviljadt af 1907 års Riksdag. Samma Riksdag

medgaf emellertid upprättande af 63 nya adjunktsbefattningar vid de

allmänna läroverken. I)å frågan förelädes 1908 års Riksdag, utgick

följaktligen det nämnda anslaget å 3,521 kronor, men i stället upptogs

ett anslag ä 9,883 kronor för täckande af kostnaderna för mottagande

i kassan af innehafvarne af berörda nya adjunktsbefattningar.

För genomförande af sakkunniges förslag till kassans ombildning

äskades därför af 1908 års Riksdag:

för mottagande af nva delägare och höjning af åtskilliga

delägares delaktighetsbelopp under tiden 1878

—1897 ........ kronor 20,926: —

såsom aflösning af tjänstårsprivilegiet............................ » 25,633: —

för att pensionsafgiften skulle kunna bestämmas till 3 »

procent af delåktighetsbeloppet för i tjänst

varande delägare .............................................. >, 22,810:_

för mottagande af innehafvarna af de 1907 upprättade

63 nya adjunktsbefattningarna .............................. >, 9,883: —

eller tillsammans kronor 79,252: —

s. 127 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

127

I anledning af denna framställning- till Riksdagen yttrade statsutskottet

:

Lärarnes vid elementarläroverken änke- och pupillkassa beviljades

vid dess bildande ett årligt anslag af 65,000 kronor, däraf 5,000 kronor

till förvaltningskostnadernas bestridande. Sedermera hade kassans verksamhet

utvidgats därigenom, att dels vissa klasser nya delägare lämnats

tillträde till kassan, dels ock innehafvarna af nyinrättade lärarbefattningar

mottagits såsom delägare i densamma. För dessa nytillkomna delägare

både i allmänhet hos Riksdagen begärts och äfven erhållits motsvarande

ökning i statsbidraget, så att detta för närvarande utginge med sammanlagdt

95,258 kronor.

Hvad beträffade det första af de belopp, som af Kungl. Maj:t äskats

för genomförande af det utaf sakkunnige framlagda förslaget till kassans

ombildning, inginge däri, enligt hvad af statsrådsprotokollet framginge,

dels för upptagande af nya delägare och höjdt

delaktighetsbelopp för äldre delägare under perioden

1878—1897 .......................................................................... kronor 7,951: —-

dels såsom ersättning för den kapitalförlust, kassan

lidit därigenom, att den år 1908 i 24 år måst

umbära nämnda belopp ...................................................... „ 12,975: —

eller tillsammans kronor 20,926: —

Då Riksdagen vid flera tillfällen och senast år 1907 vid tillförandet

till kassan af nya delägare beviljat en motsvarande ökning i statsbidraget,

torde jämväl det årliga anslag af 7,951 kronor, som begäres

för de under åren 1878—1897 tillkomna delägare in. m., böra tillerkännas

kassan. Då framställning om beviljande af detta belopp icke förr än

nu gjorts hos Riksdagen, torde däremot fog saknas för det framställda

yrkandet om ersättning för den förlust, kassan kunde hafva lidit genom

att under eu följd af år hafva varit utan nämnda bidrag. Utskottet

hade för den skull icke ansett sig kunna tillstyrka beviljandet af oinförmälda

belopp af 12,975 kronor.

Kungl. Magt hade vidare föreslagit Riksdagen att till aflösning af

den rätt till tjänstår, som för närvarande tillkomme ämneslärare vid de

allmänna läroverken, bevilja ett årligt anslag till pensionskassan af

25,633 kronor, men utskottet hade icke ansett tillräckligt tungt vägande

skäl anförda för bifall till denna framställning.

Utskottet hade ej heller kunnat tillstyrka den gjorda framställningen

om beviljande af 22,810 kronor, för att därigenom pensions
-

Statsutskottets

yttrande.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Statsutskottets Utlåtande- N:o 11.

af giften måtte kunna bestämmas till 3 procent af del aktighetsbeloppet

för i tjänst varande delägare. Utskottet delade nämligen den af statskontoret

uttlade åsikten, att äfven med den förhöjning af delägarnes

afgifter till 3,6 procent af delaktighetsbeloppet, hvilken enligt de sakkunniges

utredning skulle erfordras, därest sistnämnda anslagsökning

icke kunde påräknas, dessa afgifter icke kunde betraktas såsom oskäligt

höga, jämförda med dem, som uttoges af delägarna i andra för statstjänstemäns

änkor och barn inrättade pensionsanstalter. Såsom ett stöd

för denna åsikt ville utskottet framhålla, att de sakkunnige själfva

anfört, att i följd af den grundfond, som vid kassans stiftande tilldelats

densamma, och det statsbidrag, den beviljats, den pension, som af

kassan tillförsäkrats de efterlefvande, städse varit större än den, som

genom den erlagda afgiften kunnat erhållas i annan anstalt.

Hvad slutligen beträffande det äskade beloppet af 9,883 kronor

för mottagande af innehafvarna af de år 1907 upprättade 63 nya adjunktsbefattningarna,

hade utskottet, ehuru beräkningsgrunden syntes väl hög,

på de här ofvan i dylikt afseende anförda skäl ansett sig böra tillstyrka

dess beviljande.

Enligt hvad utskottet sålunda uttalat, skulle alltså det för närvarande

till kassan utgående statsbidraget ..................... kronor 95,258: —

ökas med

dels för mottagande af nya delägare under tiden

1878—1897 in. m........................................................... ,. 7,951: —

dels för mottagande af de år 1907 upprättade

63 nya adjunktsbefattningarna ................................... „ 9,883: —

och således uppgå till kronor 113,092: —

Mot ombildning af pensionskassan i den män den kunde verkställas

med det af utskottet här ofvan förordade an slagsbeloppet hade

utskottet icke något att erinra.

Utskottet hemställde alltså,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning måtte på det sätt

bifallas, att Riksdagen höjde det såsom bidrag till pensionering af änkor

och barn efter lärare vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier

m. m. uppförda anslaget, nu 95,258 kronor med 17,834 kronor till

113,092 kronor.

Mot detta utskottets förslag reserverade sig grefve A. F. C:son

Wachtmeister, H. R. Törnebladh m. fl., hvilka, med afseende å det

ojämna sätt, hvarpå förmånen af rätt till tjänster utfölle för olika delägare

i kassan, ansågo att, utöfver de af utskottet förordade anslags
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

129

belopp, jämväl Kungl. Maj:ts förslag om beviljande af ett belopp om

25,633 kronor till aflösning af tjänstårsprevilegiet bort af utskottet förordas

till bifall.

Vid ärendets behandling i Riksdagen biföll Andra Kammaren mada?™'' ie''

utan omröstning statsutskottets förslag. Första Kammaren däremot

antog efter omröstning reservanternas förslag. Vid gemensam omröstning

bifölls emellertid statsutskottets förslag med 166 röster mot 163.

Med anledning af den utgång frågan sålunda erhållit i Riksdagen utstånden ar

hafva utlåtanden infordrats dels från kassans direktion, dels från öfver- m,''nd‘?hstgrstyrelsen

för rikets allmänna läroverk.

Innan direktionen afgaf sitt yttrande, hade emellertid 1908 års

revisorer för granskning af kassans förvaltning och räkenskaper i sin

berättelse öfver verkställd revision upptagit frågan om kassans ombildning

till ny behandling. Revisorerna utgingo därvid från statsutskottets

yttrande, att utskottet icke hade något att erinra mot ombildning

af kassan i den mån den kunde verkställas med det af Riksdagen

beviljade anslagsbeloppet, men anmärkte, att den synnerligen

önskvärda ombildningen af änke- och pupillkassan i full öfverensstämmelse

med sakkunniges förslag i sjkifva verket bliivit omöjliggjord

genom Riksdagens beslut. En ombildning af kassan i den åstundade

riktningen måste nämligen blifva beroende åt förnyad utredning, enär

de af Riksdagen verkställda nedsättningarna nödvändigtvis påkallade

antingen höjning af de föreslagna pensionsafgifterna eller sänkning af

de föreslagna pensionerna eller vidtagande af båda dessa åtgärder i

förening.

Men genom Riksdagens beslut hade icke blott eu ombildning åt

kassan i den riktning, de sakkunnige föreslagit, blifvit omöjliggjord;

kassan skulle icke ens under en längre tid kunna fortsätta sin verksamhet

enligt samma grunder som hittills, utan att dess ställning skulle betänkligt

försvagas. Då änke- och pupillkassan bildades, afsade sig

nämligen lärarna den dem förut tillkommande rätten till så kalladt

nådår, och till ersättning härför erhöll kassan ett årligt statsbidrag.

En del af den pension hvarje stärbhus åtnjuter, kunde därför anses

härröra från detta statsbidrag, som utgjorde ersättning för nådåret.

Den återstående delen af pensionen härrörde i hufvudsak från de af

lärarna inbetalda pensionsafgifterna. Då antalet lärare ökades, komme

ock antalet pensionsafgifter att ökas i samma proportion; och kunde

således den del af pensionen, som härrörde från delägarnas afgifter,

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. It Höft. 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Statsutskottets Utlåtande N:r 11.

sägas vara konstant. Skulle emellertid pensionen i sin helhet bibehållas

vid konstant belopp, måste äfven det statsbidrag-, som ersatte nådåret,

ökas i mån af lärarkårens ökning. Skedde ej detta, komme, då ju

pensionerna det oaktadt bibehölls vid samma belopp, kassans ställning

tydligen att försämras.

Riktigheten af den principen, att statsbidraget bör ökas i mån af

lärarkårens ökning, hade Riksdagen vid upprepade tillfällen och senast

år 1908 erkänt genom beviljande af ökadt statsbidrag för nykomna

lärarplatser. Några af de platser, för hvilka ökning i statsbidraget

beviljats vid 1908 års Riksdag, vore emellertid inrättade sedan längre

tid tillbaka, och statsbidrag hade alltså bort utgå för dem redan under

eu följd af år. Det syntes därför revisorerna vara en nödvändig konsekvens

af Riksdagens beslut, att ersättning gåfves för det statsbidrag,

hvaraf kassan under denna tid varit i afsaknad. Det enda skäl Riksdagen

anfört för sitt afslag å Kungl. Maj:ts framställning om ett anslagsbelopp

åt 12,975 kronor för berörda ändamål, nämligen att framställning

härom icke förr gjorts, syntes därför revisorerna icke vara bindande.

Med beviljande af sagda anslag å 11,975 kronor skulle emellertid

vinnas endast att pensionerna med bibehållande af de hittills varande

pensionsafgifterna skulle kunna utgå mod samma belopp som hittills.

Den åt de sakkunnige föreslagna höjningen af pensionerna förutsatte

dels aflösning af det så kallade tjänståret, dels ock en större eller

mindre höjning af pensionsafgifterna jämte eventuellt ett ytterligare

anslag åt statsmedel. En aflösning af tjänståret kunde ske på två sätt,

nämligen dels på det sätt, som i propositionen föreslagits, eller att statsbidrag

å 25,633 kronor beviljas kassan, dels ock så, att till kassan skulle

få ingå den del af aflöningen under tjänståret, som eljest skolat tillfalla

den aflidne tjänstinnehafvarens stärbhus. Beträffande det sist nämnda

sättet att utjämna tjänstårsförmånen vore dock att märka, att då tjänstårsförmån

endast tillkomme ämneslärarna vid de allmänna läroverken,

och ej kassans öfriga delägare, men höjningen af pensionerna borde

tillkomma alla delägare, ett ytterligare statsbidrag blefve behöfligt, hvilket

i den nådiga propositionen enligt sakkunniges utredning- upptagits

till 4,627 kronor. P

I händelse af bifall till hvad sålunda föreslagits angående ett statsbidrag-

å 12,975 kronor samt om aflösning af tjänståret på något af

ofvan omförmälda sätt, skulle, enligt hvad sakkunniges utredning visat,

pensionerna kunna höjas till de af dem föreslagna beloppen, om pensionsafgifterna

sattes till 3,6 % af delaktighetsbeloppen. Efter revisorernas

uppfattning vore det också i alla afseenden lyckligast, ifall den

s. 131 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

131

planlagda omorganisationen af änke- och pupillkassan blefve så snart

som möjligt genomförd, och detta skulle under nyss angifna förutsättningar

kunna ske utan någon ytterligare tidsödande utredning. Att hvarken

eu ökning af de föreslagna pensionsafgifterna utöfver 3,6 % af delaktighetsbeloppet

för i tjänst varande delägare eller en sänkning af

pensionerna under hvad de sakkunnige föreslagit lämpligen borde ifrågasättas,

hade, enligt revisorernas mening, blifvit tillräckligt vitsordadt

genom de sakkunniges utredning och hvad därom yttrats i den nådiga

propositionen. Hvad särskildt anginge en eventuell ökning af pensionsafgifterna

vare sig i allmänhet eller genom bestämmande af särskilda

retroaktivafgifter, åldersskillnadsafgifter eller dylikt ville revisorerna

erinra därom, att därest inträde i den nya kassan på sådant sätt gjordes

allt för afskräckande, den faran läge nära till hands, att denna kassa

finge i öfvervägande grad såsom delägare mottaga sådana lif, som af

en eller annan orsak kunde ur försäkringsteknisk synpunkt betraktas

såsom mindervärdiga, under det att sådana, från hvilka ur samma synpunkt

kunde påräknas varaktigare afgiftsbidrag till kassan, helt naturligt

skulle föredraga att kvarstå i den äldre kassan med dess billigare avgifter,

eller ock att, därest de önskade ökade pensioner för sina

efterlefvande, på enskild väg bekosta ökningen. Det vore uppenbart,

att vid en sådan eventualitet hela den statistiska grundval, hvarpå sakkunniges

och Kungl. Maj:ts förslag till kassans ombildning hvilade,

skulle betänkligt rubbas, och den nya kassans ställning sålunda blifva

inom kort tid i hög grad försvagad. Skulle emellertid Kungl. Maj:t

finna en förnyad framställning till Riksdagen i enlighet med hvad revisorerna

föreslagit, icke böra göras, eller skulle Riksdagen icke till en

sådan framställning lämna sitt bifall, återstode ej annan utväg än att

verkställa ny utredning angående såväl afgifternas som pensionernas

belopp. Under sådana omständigheter borde emellertid utredningen åtminstone

icke fördröjas till nästa treårsrevision utan borde ske genom

särskilda sakkunnige, och borde denna utredning afse bland annat

eu uträkning af, huru pensionsbeloppen skulle alternativt ställa sig,

därest afgifterna bestämdes till 3 % eller högst 3,6 % af delaktighetsbeloppet

för i tjänst varande delägare.

1 sammanhang med denna utredning synes äfven böra beaktas eu

annan omständighet. Under behandlingen af frågan om kassans ombildning

vid 1908 års Riksdag fästades alldeles särskild uppmärksamhet

vid spörsmålet om tjänstår sprivilegiets eventuella lösning och, på sätt

förut vore närnndt, gick ärendet i denna del till gemensam votering.

Riksdagens beslut utföll så, att det för privilegiets aflösning begärda

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

anslaget icke beviljades och att privilegiet sålunda skulle bibehållas.

Efter revisorernas uppfattning borde dock privilegiet icke bibehållas i

sin nuvarande form, då det nämligen, såsom i handlingarna äfvensom

under debatten i kamrarna framhållits, verkade synnerligen slumpvis

och ojämnt, äfvensom ogynnsamt för yngre lärares befordran. Men å

andra sidan syntes tillräckliga skäl ingalunda föreligga för lärarkåren

att utan verkligt vederlag helt och hållet afstå från den förmån, som

lor lärares stärbhus i de flesta fall vore högst afsevärd. Betydelsen af

denna förmån hade af ett flertal läroverkskollegier framhållits och finge

tydligen icke underskattas, särskilt i sådana fall, där vid en makes

eller faders frånfälle i torftiga omständigheter tjänstårsinkomsten kunde

utgöra en högst välkommen och behöflig ekonomisk förstärkning för

bestridande af begrafningskostnader och andra vid dödsfallet eller närmaste

tiden därefter förekommande nödvändiga utgifter. Under sådana

förhållanden borde vid den eventuella förnyade utredningen jämväl den

frågan upptagas, huruvida icke detta privilegium kunde förändras på

sådant sätt, att, med undvikande af de olägenheter, som vore förenade

med detsamma i dess nuvarande form, de påtagliga fördelarna däraf för

lärarkåren blefve bevarade. Detta syntes kunna ernås på det sätt, att

tjänståret i hvarje fall beräknades till ett hälft år från dödsdagen i likhet

med hvad som funnes stadgadt i nådiga reglementet för universitetets

i Uppsala pensionsinrättning för tjänstemäns änkor och barn af den 21

februari 1849. Genom ett sådant stadgande skulle förmånen af tjänståret

blifva fix och beräknelig samt äfven alla öfriga invändningar mot

tjänståret i dess nuvarande form förfalla.

Efter det en utredning i sagda hänseende blifvit verkställd och

därå grundade förslag afgifvits, syntes tillfälle böra gifvas vederbörande

läroverkskollegier samt öfriga vederbörande att yttra sig däröfver.

På grund af hvad sålunda blifvit anförd t, hemställde revisorerna,

att Kungl. Maj:t för nästkommande Riksdag ville framlägga förnyadt

förslag till änkc- och pupillkassans ombildning i enlighet med föreliggande

på sakkunniges utredning Infilande förslag och därvid anhålla om

dels beviljande af ytterligare ett belopp af 12,975 kronor såsom ersättning

för den kapitalförlust kassan lidit genom afsaknad af 7,951 kronor

om året under 24 år, dels ock medgifvande att tjänstårsprivilegiet i dess

nuvarande form må aflösas antingen på samma sätt som vid 1908 års

Riksdag blifvit af Eders Kungl. Maj:t föreslaget, eller i enlighet med

hvad revisorerna ifrågasatt.

I händelse Eders Kungl. Maj:t icke skulle finna skäl till Riksdagen

aflåta proposition i dylikt syfte, eller därest Riksdagen skulle afslå en

s. 133 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

133

sådan framställning, hemställde revisorerna i underdånighet, att Kungl.

Maj:t täcktes snarast möjligt låta genom särskilda sakkunnige verkställa

förnyad utredning och uppgöra nytt förslag i ämnet, innefattande jämväl

dels alternativa förslag till pensionsbelopp under förutsättning åt

pensionsafgifternas utgående med 3 % eller högst 3,6 % af delaktighetsbeloppet

för i tjänst varande delägare, dels ock eventuella bestämmelser

i fråga om tjänstårets beräkning i hvarje fall till ett hälft år från dödsdagen.

Därjämte fäste revisorerna Kungl. Maj:ts uppmärksamhet därpå,

att 1908'' års Riksdag på nådig framställning beviljat anslag till inrättande

af åtskilliga nya lärartjänster, hvilkas innehafvare skulle blifva

delägare i änke- och pupillkassan och att kassan på grund häraf blefve

i behof af ökadt bidrag af statsmedel i enlighet med hvad i liknande

föregående fall varit händelsen.

Direktionen öfver lärarnas vid elementarläroverken änke- och pupillkassa

instämde i revisorernas uttalande och åberopade detsamma såsom

sitt utlåtande i ämnet.

ufverstyrelsen för rikets allmänna läroverk anslöt sig äfven till

revisorernas mening angående det anslag å 12,97o kronor, som begärdes

såsom ersättning för af kassan liden kapitalförlust, och anförde ytterligare

skäl för sin uppfattning af berörda anslags behöflighet för att

den gamla kassan med säkerhet skulle kunna fullgöra sina förbindelser.

Beträffande åter revisorernas alternativt angifna sätt för tjänstårsprivilegiets

aflöning, nämligen att till kassan skulle få ingå den del af

aflöningen under tjänståret, som eljest skolat tillfalla den aflidne tjänstinnehafvarens

stärbhus, samt att, då tjänstårsrätt blott tillkomme ämneslärarna

vid de allmänna läroverken, hos Riksdagen skulle begäras ett

årligt anslag af 4,627 kronor, utgörande det belopp, som enligt sakkunniges

beräkning skulle i afseende å öfriga delägare i kassan svara

mot ämneslärarnes vid de allmänna läroverken tjänstårsförmån, sade sig

öfverstyrelsen icke kunna tillstyrka detsamma, förnämligast därför att

det strede mot den uppfattning, 1874 års Riksdag uttalade angående

det likartade nådårsprivilegiet, hvilken uppfattning Riksdagen sedermera

icke frångått. 1 skrifvelse den 17 maj 1874 framhöll nämligen Riksdagen,

att det enligt Riksdagens förmenande vore synnerligen oegentligt,

att det understöd af statsmedel, som genom nådåret komme den

aflidne lärarens efterlefvande till godo, skulle utgå samtidigt därmed,

att staten under en annan form lämnade bidrag till en för samma personer

afsedd pensionskassa, samt att det vore vida lämpligare, att allt

det understöd, som från statens sida borde komma änkor och barn efter

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Statsutskottets Utlåtande Ko 11.

elementarlärare till godo, utginge under en form. Det sätt för tjänstårsförmånens

aflösning, som i den nådiga propositionen föreslagits, öfverensstämde

däremot fullständigt med Riksdagens nämnda uttalande. Och

dä af denna frågas behandling vid 1908 års Riksdag syntes framgå, att en

förnyad framställning i detta syfte icke saknade utsikt att vinna framgång,

ville öfverstyrelsen, under hänvisning till hvad öfverstyrelsen yttrat

i sitt utlåtande öfver sakkunniges betänkande och förslag i ämnet, lifligt

förorda, att ny framställning därom gjordes. Skulle emellertid icke

aflösning af tjänstårsprivilegiet komma till stånd, utan denna

löiåldiade institution komma att kvarstå, ansåge öfverstyrelsen lämpligt

och önskligt, att revisorernas förslag till tjänstårets beräkning vunne

bilall. Hvad slutligen anginge revisorernas under angifven förutsättning

gjorda hemställan om anordnande åt ny utredning och upprättande af

nytt förslag i ämnet, så både öfverstyrelsen intet att däremot invända.

Men då det skulle vara ai stort intresse att erfara, huru afgifterna skulle

ställa sig, diirest de af sakkunnige föreslagna pensionsbeloppen för änkor

och barn bibehölles oförändrade, ville öfverstyrelsen föreslå att en utredning

äfven i detta syfte gjordes.

ePchefenTiS'' • o Eliuru j^gj '' likhet med revisorerna och öfverstyrelsen, anser, att

yttrande, ifrågavarande änke- och pupillkassa i viss mån kan anses berättigad till

det årliga anslaget å 12,975 kronor, som förlidet år begärdes såsom

ersättning för liden kapitalförlust, samt att den gamla kassan möjligen

kan vala i behof ai detta anslag för sin soliditet, så finner jag mig dock

icke nu böra föreslå förnyad framställning i sådant hänseende, då af de

senaste utredningarna af kassans ställning'' icke framgår, att den gamla

kassan ovillkorligen behöfver dessa medel för att kunna fullgöra sina

förbindelser. Härtill kommer, att omförmälda anslag afslogs af Riksdagen

utan omröstning. Icke heller linner jag mig böra förorda ett

förnyadt framläggande af förslaget om anslag å 22,810 kronor för att

pensionsafgiften skulle kunna bestämmas till 3 procent af delaktighetsbeloppet

för i tjänst varande delägare, detta såväl af sist anförda skäl

som med hänsyn till hvad statsutskottet förlidet år i denna punkt yttrat.

Däremot^ anser jag mig böra föreslå Eders Kungl. Maj:t att till

Riksdagen aflåta förnyad framställning angående aflösning af det så

kallade tjänstårsprivilegiet, då å ena sidan tungt vägande skäl tala fölen

sådan åtgärd och å andra sidan, såsom af den gemensamma omröstningen

framgick, denna fråga omfattas med sympati af ett stort antal

af Riksdagens ledamöter.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

135

Bland do skäl, som anföras mot tjänstårsprivilegiet i dess nuvarande

form, torde i första rummet böra nämnas den stora ojämnhet och

osäkerhet, som vidlåder denna löneförmån. Se vi först på tjänstår srättens

utsträckning, finna vi, att den tillkommer ämneslärare vid allmänna

läroverk, men icke öfningslärare vid samma läroverk, ej heller lärare

vid seminarier och tekniska läroanstalter eller öfriga delägare i kassan.

Men icke ens alla ämneslärare vid de allmänna läroverken komma för

sina efterlefvande i åtnjutande af denna förmån, utan endast de, som

aflida, medan de äro i tjänst.

En pensionerad lärare har ingen tjänstårsrätt. Däremot kan det

inträffa, att denna förmån kommer till godo personer, som stå alldeles

utom lärarkåren. Om en i tjänst varande ämneslärare vid allmänt läroverk

aflider såsom ungkarl eller barnlös änkeman, uppbär nämligen hans

stärbhus, vare sig det består af aflägsna släktingar, borgenärer eller

eljest lärarkåren ovidkommande personer, inkomsten af tjänståret.

Taga vi åter i betraktande värdet af tjänstårsrätten för de särskilda

stärbhusen, så är tydligt, att, då tjänståret räknas från dödsfallet till den

1 därpå följande maj, och då stärbhuset äger uppbära inkomsten af den

ifrågavarande befattningen länder denna tid med skyldighet för stärbhuset

att bekosta arfvodet åt den vikarie, som förordnas till tjänstens uppehållande,

nämnda värde blir beroende af tidpunkten för dödsfallet, den lönegrad,

i hvilken den aflidne tjänstinnehafvaren uppburit lön, samt vikariearfvodets

belopp. Lektorer såväl som adjunkter vid de allmänna läroverken

uppbära lön i fem lönegrader, så att aflöningen för en lektor

växlar mellan 4,000 kronor och 6,000 kronor och för en adjunkt mellan

3,000 kronor och 5,000 kronor. Arfvodet för en lektorsvikarie varierar åter

mellan 1,800 kronor, hvilket uppbäres af vikarie, som ej fullgjort villkoren

för kompetens till ordinarie lärarbefattning vid allmänt läroverk, och

2,400 kronor, som i regel utgår, då ordinarie adjunkt är förordnad till

lektorsvikarie. För en adjunktsvikarie är arfvodet 1,800 kronor eller 2,000

kronor. Den behållna inkomsten af tjänståret, för helt läs- eller kalenderår

räknadt, växlar således vid eu lektorsbefattning mellan 1,600 kronor och

4,200 kronor och vid en adjunktsbefattning mellan 1,000 kronor och 3,200

kronor. Härtill kommer den ojämnhet, som vidlåder denna förmån i dess

nuvarande form, beroende på tidpunkten för dödsfallet. Då detta inträffar

i maj månad, blir tjänstårets längd 11 månader, då det inträffar

i mars, inskränkes tiden till en månad, och sker det i april, förekommer

ingen tjänstårsrätt. Den behållna inkomsten af tjänståret växlar sålunda

vid en lektorsbefattning mellan alldeles ingenting och nA2 af 4,200 kronor

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

eller 3,850 kronor, samt vid en adjunktsbefattning- mellan intet och ‘Vis

af 3,200 kronor eller 2,933 kronor.

Af det sagda framgår, att tjänstårsförmånen tillkommer en skarpt begränsad

grupp af lärare, hvilka i öfrigt anses jämnställda med andra lärargrupper,

och att denna förmån är af betydande värde för somliga, men

för andra blir alldeles värdelös, samt att det är omöjligt att på förband

beräkna, huruvida en viss lärares efterlefvande däraf komma att skörda

mer eller mindre, något eller intet. Härtill kommer den olägenheten, att

de extra ordinarie lärarnas befordran genom denna institution i vissa

fall fördröjes och att seminarierna, vid hvilka eu dylik förmån ju icke

förekommer, hafva svårigheter vid att förvärfva dugande lärare, som

helt naturligt hellre söka sig in vid de allmänna läroverken.

Tydligt är att en anordning, som verkar så ojämnt och slumpvis

och som dessutom medför andra olämpor, med Tätta kan räknas till de

föråldrade institutioner, som böra afskaffa^. Men då tjänstårsrätten är

ett privilegium och trots ojämnheten i dess verkningar dock är af

ganska stort värde för åtskilliga, som innehafva denna rätt, kan dess

afskaffande icke rättvisligen ske annat än genom en aflösning, såsom

redan ägt rum med det ifrågavarande lärare tillkommande nådårsprivilegiet.

Också föreslå de sakkunnige tjänstårsrättens utbytande mot

ett fixt, årligt statsbidrag till lärarnas änke- och pupillkassa.

Enligt af de sakkunnige gjord beräkning (sakkunniges betänkande

bil. 2, sid. 156—159) skulle frånträdandet af rätten till tjänstår medföra

en årlig förlust för ämneslärarna vi de allmänna läroverken af

21,006 kronor. En ökning af statsbidraget till kassan med detta belopp

skulle dock ej vara ett tillräckligt vederlag för tjänståret. Ty detta

vederlag, som i sin helhet borde komma ämneslärarna vid de allmänna

läroverken till godo, skulle genom att utgå såsom ökning af statsbidraget

till änke- och pupillkassan komma att fördelas äfven på icke tjänstårsberättigade

delägare, hvarför de förre skulle göra en uppoffring till de

senares förmån. Rättvist anse därför de sakkunnige det vara, att kassan

för de icke tjänstårsberättigade erhåller ett belopp, svarande mot det

vederlag, som beräknats böra tillkomma ämneslärare vid de allmänna

läroverken för afstående af rätten till tjänstår. Detta belopp skulle

enligt ofvan angifna beräkning utgöra 4,627 kronor, och hela den ökning

af statsbidraget till kassan, som upphäfvandet af rätten till tjänstår

skulle kräfva, skulle således uppgå till 25,633 kronor.

Såsom förut blifvit angifvet, hafva pensionskassans revisorer alternativt

föreslagit ett annat sätt för tjänstårsrättens aflösning, nämligen att

till änke- och pupillkassan skulle få ingå den del af aflöningen under

s. 137 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

137

tjänståret, som eljest skolat tillfalla den aflidne tjänstinnehafvarens sterbhus,

samt att, då tjänstårsrätt blott tillkommer ämneslärarna vid de allmänna

läroverken, hos Riksdagen skulle begäras ett årligt anslag af

4,627 kronor, utgörande det belopp, som enligt sakkunniges beräkningskulle

i afseende å öfriga delägare i kassan svara mot ämneslärarnas

vid de allmänna läroverken tjänstårsförmån. Mot detta revisorernas

förslag anmärker öfverstyrelsen, att det strider mot den uppfattning,

som 1874 års Riksdag uttalade angående det likartade nådårsprivilegiet,

en uppfattning, som Riksdagen icke sedermera frångått. Det sätt för

tjänstårsför månens aflösning, som föreslogs i den nådiga propositionen

till 1908 års Riksdag, öfverensstämde däremot enligt öfverstyrelsens

mening fullständigt med Riksdagens åsyftade uttalande. Icke heller jag

anser mig kunna tillstyrka revisorernas berörda förslag, helst detsamma

i själfva verket icke innebär ett upphäfvande af tjänstårsrätten, utan

allenast ett öfverflyttande af densamma på änke- och pupillkassan.

Mot en aflöning af tjänstårsrätten hafva under diskussionen af

denna fråga i Riksdagens kamrar i hufvudssk följande anmärkningar

blifvit gjorda, nämligen att samma skäl icke kunna åberopas med afseende

å tjänståret, som på 1870-talet åberopades i fråga om nådåret;

att en aflösning af tjänståret icke skulle vara till egentligt gagn, vare

sig för dem, som innehade denna rätt, för den ifrågavarande änke- och

pupillkassan eller för statsverket; samt att lärarnas änke- och pupillkassa

vid jämförelse med andra änke- och pupillkassor för statens

ämbetsmän och särskildt med civilstatens änke- och pupillkassa visade

sig synnerligen gynnsamt ställd, hvarför det skulle vara ett, farligt

prejudikat att bevilja densamma ytterligare statsbidrag.

Såsom öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk i sitt förut omförmälda

utlåtande erinrat, yttrade Riksdagen i sin skrifvelse den 17

maj 1874, att det enligt Riksdagens förmenande vore synnerligen oegentligt,

att det understöd af statsmedel, som genom nådåret kom den aflidne

lärarens efterlefvande till godo, skulle utgå samtidigt därmed, att staten

under en annan form lämnade bidrag till en för samma personer afsedd

pensionskassa, samt att det vore vida lämpligare, att allt det understöd,

som från statens sida borde komma änkor och barn efter elementarlärare

till godo, utginge under en form. Vidare framhöll Riksdagen,

hurusom billigheten syntes fordra, att elementarlärares rätt till delaktighet

i berörda pensionskassa icke gjordes beroende däraf, huruvida de ägde

prästerlig tjänstårsberäkning, utan att jämväl de så kallade öfningslärarna

borde blifva i ifrågavarande hänseende likställda med de öfrige lärarna.

Bil,, till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Det af Riksdagen åberopade skälet för nådårets afskaffande gäller

tydligen likaväl med afseende på tjänståret.

Beträffande den af Riksdagen framhållna billigheten och önskvärdheten

af att de lärare, som icke äga prästerlig tjänstårsberäkning, med

hänsyn till pension för deras efterlefvande blifva likställda med dem,

som äga denna rätt, så kan en sådan likställighet utan tvifvel lämpligast

vinnas därigenom att tjänståret aflöses, då det väl är föga sannolikt,

att Riksdagen skulle vilja utsträcka tjänstårsrätten äfven till dem, som

nu icke komma i åtnjutande däraf.

Till stöd för den uppfattningen att tjänstårsrättens aflösning icke

skulle vara till verkligt gagn för dem, som innehafva nämnda rätt, har

åberopats, att lärarna själfva icke velat afstå från tjänstårsrätten. Och

riktigt är, att 10 af rikets 77 lärarkollegier vid allmänna läroverk afstyrkt

aflösning på föreslaget sätt, i det att 4 kollegier velat bibehålla

tjänstårsrätten i dess nuvarande form, men 3 önskat en sådan ändring

däri, att alla tjänstårsberättigade stärbhus skulle åtnjuta den behållna

löneinkomsten under ett visst antal månader efter dödsfallet, undet det

att de återstående 3 kollegierna väl ville gå in på en aflösning, men

med det förbehåll, att den behållna lönen under en eller annan månad

skulle utgå till hvarje stärbhus.

Skälen för afstyrkandet hafva i allmänhet varit, att tjänstårsrätten

ansetts medföra den fördel, att vid makens eller fadrens död, då en

mängd utgifter till begrafning, flyttning in. m. hopa sig, de efterlefvande

icke stå utan alla existensmedel, samt att den höjning af änkepensionen,

som skulle blifva en följd af lösesummans ingående till änke- och pupillkassan,

icke kan uppväga denna fördel.

Onekligt är, att många familjer haft stor fördel af tjänstårsrätten

och att många framdeles skulle skörda betydande gagn däraf, om den

bibehölles. Men såsom det i det föregående blifvit visadt, kan denna

rätt i dess nuvarande form icke skänka någon trygghet, då det är alldeles

osäkert och oberäkneligt, huruvida en viss familj därigenom erhåller

något eller intet, mer eller mindre, ett förhållande, hvaraf denna rätts

värde i hög grad förringas.

Vida bättre skulle det utan tvifvel blifva ställdt för de tjänstårsberättigade,

om berörda rätt ombildades så, att alla tjänstårsberättigade

stärbhus finge uppbära den behållna lönen under viss tid, t. ex. fem och

en half månad efter dödsfallet, och skulle tjänstårsrätten komma att

bibehållas, torde en framställning i denna riktning böra göras. Men

äfven om en sådan framställning blefve bifallen, vore icke därmed all

osäkerhet och tillfällighet, som vidlåder tjänstårsrätten, undanröjd. Tv en

s. 139 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

139

stor del af de tjänstårsberättigade aflida såsom pensionerade och hafva

såsom sådana förlorat sin tjänstårsrätt. Att märka är äfven, att tjänstårsrätten

tillkommer och framdeles skulle tillkomma endast ämneslärarna

vid de allmänna läroverken, under det att seminarielärarna, lärare vid

tekniska läroanstalter och öfningslärarna måste umbära denna förmån,

ehuru dessa, särskild! öfningslärarna med deras små löner och små änkepensioner,

likaväl som de allmänna läroverkens ämneslärare äro i behof

af den hjälp, som tjänstårsrätten i regel medför vid familjefaderns frånfälle.

Och i samma mån ifrågavarande rätt göres jämnare och värdefullare,

dess skarpare framträder skillnaden mellan de angifna lärargruppernas

ekonomiska situation i berörda fall.

Se vi åter på det vederlag, som erbjudes för afstående af tjänstårsrätten,

så består det tydligen i den ökning af änkepensionerna, som

kan blifva en följd däraf, att ett visst årligt belopp tillföres änke- och

pupillkassan. Sant är visserligen, att beloppet af pensionens ökning icke

blir fullt så stort som räntan å den medelinkomst, som skulle uppbäras af

de tjänstårsberättigade stärbhusen, då ökningen skulle tillgodokomina

de efterlefvande, icke blott till dem, som aflida, medan de äro i tjänst,

utan ock till dem, som bortgå såsom pensionerade. Men de förstnämnda

kunna knappast sägas därigenom tillskyndas någon egentlig orättvisa,

då ju deras efterlefvande erhålla lika stor pension som de pensionerades,

ehuru de senare erlagt flera årsafgifter till kassan än de förra.

Den större säkerhet, trygghet, jämnhet och likformighet, som vinnes

genom aflösning af tjänstårsprivilegiet på föreslaget sätt, har säkerligen

också varit anledningen till att det stora flertalet af de allmänna

läroverkens lärarkollegier lämnat förslaget om aflösningen utan anmärkning.

Med afseende på betydelsen för änke- och pupillkassan af en aflösning

af tjänstårsrätten har blifvit anmärkt, att den skulle vara ganska ringa,

då kassan för närvarande slipper att utbetala pensioner till de efterlefvande

under tjänståret, men om aflösning sker, måste göra det. Väl

är det sant, att, då genom tjänstårets bortfallande pensionstiden skulle

något förlängas, icke hela lösesumman kan användas till höjning af

pensionerna, men då den behållna inkomsten af en ämneslärarebefattning

är vida större än motsvarande änkepension, måste kassan i de allra

flesta fall skörda en vinst, hvilket ju också möjliggör en höjning af

pensionsbeloppen.

Hvad åter angår statsverkets ställning till aflösningsfrågan, har

det blifvit sagdt, att staten genom aflösningen skulle tillskyndas eu

årlig utgift af öfver 25,000 kronor utan att det ordinarie anslaget till

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

lärarlöner skulle kunna nedsättas med ett enda öre, under det att den

mindre besparing, som möjligen uppstode, komme att användas för

andra ändamål, men att tvifvelaktigt vore, huru stor nytta staten af

aflösningen skulle skörda. Tydligt är emellertid, att det belopp af 21,006

kronor, som beräknats i medeltal årligen utgå till tjänstårsberättigade

stärbhus, i stället skulle ingå såsom besparing till statsverket, endast

med den inskränkning, som skulle blifva en följd däraf, att åtskilliga

befattningar före tjänstårets slut besattes med ordinarie innehafvare och

dessa komme att uppbära ordinarie lön, vanligtvis i lägsta lönegraden,

i stället för vikariatsarfvode. Den tämligen ringa förlust, som sålunda

skulle uppstå, torde dock få anses uppvägas af den fördelen att de extra

ordinarie lärarnas antal minskas, något, för hvilket Riksdagen visat

synnerligt intresse vid flera tillfällen, och särskild!, då den år 1907 med

anledning af enskild motion beviljade upprättandet af 63 nya adjunktsbefattningar.

Sant är visserligen, att den besparing, som genom aflösningen

skulle beredas statsverket, icke direkt medför en sänkning af

anslaget till lärarlöner, men den kommer dock statsverket fullt till godo

genom att tillföras reservationsanslaget till de allmänna läroverken.

Genom mottagande af denna besparing kan nämligen nämnda reservationsanslag

gälda andra detsamma åliggande utgifter, för hvilka det

eljest skulle knifvas extra anslag, eller ock, om inga sådana utgifter

äro för handen, kan reservationsanslaget, såsom flera gånger skett,

särskilt i år, till statsverkets öfriga behof öfverlämna de besparingar,

som icke för tillfället äro för detsamma behöfliga. Erkännas måste

emellertid, att det belopp af 4,627 kronor, som beräknats böra tillkomma

änke- och pupillkassan, för att de icke tjänstårsberättigade delägarna i

densamma skulle blifva likställda med de tjänstårsberättigade, icke

medför något kontant vederlag, utan måste betraktas såsom cn ren

statsutgift, men detta relativt obetydliga belopp torde väl få anses

blifva väl användt, då därigenom möjliggöres, att öfriga kassan tillhöriga

lärargruppers efterlefvande blifva fullt likställda med ämneslärarnas vid

de allmänna läroverken.

Genom berörda anslag vinnes äfven, att öfningslärarnas änkepensioner

kunna sättas till skäliga belopp, hvilket eljest näppeligen skulle

låta sig göra, då ju pensionsafgifterna eljest skulle blifva alltför höga

i förhållande till de små aflöningarna.

Hvad slutligen angår jämförelsen mellan lärarnas vid elementarläroverken

änke- och pupillkassa och andra likartade kassor, framgår af

ett studium af de särskilda kassornas reglementen, att bestämmelserna

s. 141 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande 1\:o 11.

141

för dessa kassor i många mer eller mindre väsentliga afseenden ej

obetydligt växla. Någon sträng likformighet förefinnes icke och har ju

icke heller varit att vänta, då de, ehuru härstammande från samma behof,

bildats, utvecklats och ombildats under olika historiska förutsättningar,

på olika tider och på grund af olika förhållanden. En följd häraf är,

att en jämförelse med afseende på dessa kassors förmånlighet måste

kräfva en vidlyftig och dyrbar utredning och beräkning, för att resultatet

icke skall blifva missvisande. Emellertid torde icke kunna bestridas, att

lärarnas änke- och pupillkassa varit jämförelsevis gynnsamt ställd,

beroende på de säregna förhållanden, hvarunder den uppstod.

Enligt den redogörelse, som af sakkunnige lämnas rörande kassans

uppkomst (sakkunniges betänkande sid. 1 — 3, 50—51), erhöll kassan vid

dess stiftande såsom grundfond dels fjärdedelen af emeritikassornas behållning,

dels ett årligt statsbidrag å 65,000 kronor, det sistnämnda

under villkor, att den rätt till nådår, som enligt prästerskapets privilegier

tillkomme änkor och barn efter lärare vid elementarläroverk och pedagogier,

blefve i vederbörlig ordning upphäfd. Den förlust, som de

nådårsberättigade lärarnas efterlefvande gjorde genom frånträdande af

rätten till privilegienådåret, beräknades till omkring 35,000 kronor. Afkomsten

af den del af emeritikassorna, som kom på elementarlärarnas

pensionskassas lott, beräknades åter till 13,700 kronor och dessa medel

kunde, med hänsyn till sättet för emeritikassornas uppkomst, snarast

anses tillkomma de nådårsberättigade lärarna.

Betraktades nu de 35,000 kronorna såsom aflösning afl privilegienådåret,

skulle, om de fråndroges de beviljade 65,000 kronorna, återstoden

eller 30,000 kronor kunna anses utgöra dels ersättning för upptagande

i kassan af icke nådårsberättigade lärare, nämligen seminarieoch

öfningslärare, dels såsom vederlag för de extra nådåren och de

förmåner, som beviljats prästerskapets änke- och pupillkassa.

Den grundfond kassan ägde, då den trädde i verket, hade således

förut, åtminstone till största delen, tillhört de ursprungliga delägarna i

kassan och efterträdarna å deras platser, och andra lärargrupper eller

innehafvarne af nyinrättade platser kunde icke utan förfång lör dem upptagas

i kassan med mindre än att ersättning för deras mottagande lämnades

kassan till belopp, svarande mot hvad af grundfonden folie på de

ursprungliga delägarna. Också har Riksdagen, då nya delägargrupper

eller innehafvare af nya platser, hörande till äldre delägargrupper, tillförts

kassan, beviljat därför erforderligt statsbidrag. Tydligt är, att eu

kassa, som tillkommit under sådana omständigheter, skall vara fördelaktigare

ställd än eu kassa, hvilken, såsom civilstatens änke- och pupill
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

kassa, börjat sin verksamhet med ingen eller så godt som ingen grundfond.

Men hänsyn härtill har nog tagits vid bestämmandet af löneförmånerna

för de ämbetsmannaklasser, som tillhöra nämnda kassa,

liksom vid löneregleringen för lärarna hänsyn torde hafva tagits till de

förmåner, dessa i öfrigt åtnjuta.

Den föreslagna aflösningen af tjänståret synes mig vara ett direkt

fortgående på den väg, som inslogs, då lärarnas änke- och pupillkassa

inrättades, och något farligt prejudikat kan genom bifall till denna

aflöning ej gärna uppstå, då jämte ifrågavarande lärare endast präster

och universitetslärare torde vara i åtnjutande af tjänstårsrätt.

Särskildt har blifvit framhållet, att då änkepensionen enligt det

framlagda förslaget skulle bestå af två delar, en grundpension, som till

samma belopp, 100 kronor, skulle ingå i alla pensioner, och en tilläggspension,

som utgjorde 20 procent af delaktighetsbeloppet, så skulle denna

kassa komma att utdela högre pensioner än nästan alla andra dylika

kassor. Härvid är emellertid att märka, att förslaget om en grundpension

tillkommit för att verksamt höja de lägsta änkepensionerna, så

att de, från att i gamla kassan hafva utgjort 90 och 120 kronor, skulle

blifva 220 och 250 kronor, äfvensom att den högsta änkepensionen

skulle inskränkas till 900 kronor, ehuru den vid full tillämpning af de

antagna principerna för åtskilliga delägare eljest skulle blifvit högre.

I andra änke- och pupillkassor, såsom civilstatens, arméns och telegrafverkets,

är högsta änkepensionen vida större och i telegrafverkets kassa

är grundpensionen 200 kronor och tilläggspensionen 20 procent af

pensionsunderlaget. Också förklarade den talare, som framställde berörda

anmärkning, att han icke ansåg de föreslagna pensionerna, i och för

sig tagna, för stora.

I följd af den stora nedsättning, som utöfver atlösningssumman för

tjänståret gjordes af 1908 års Riksdag i det för ombildning af lärarnas

änke- och pupillkassa begärda anslaget, skulle, såsom i det föregående

blifvit påpekadt, en ombildning af kassan i full öfverensstämmelse med

de i nådiga propositionen till bemälda Riksdag gifna grunder icke låta

sig genomföra, äfven om aflösning af tjänstårsrätten på föreslaget sätt

nu bifölles. Af försäkringstekniska skäl skulle det nämligen icke vara

rådligt att så höja den årliga pensionsafgiften, att hela det erforderliga

beloppet därigenom erhölles.

Det torde därför blifva nödvändigt att jämte årsafgiften införa en

inträdes- och befordringsafgift, vid hvilkens bestämmande hänsyn tages

till vederbörandes ålder. Men skall en sådan afgift tillkomma, torde det

blifva omöjligt att för inträde i den nya kassan utkräfva den retroaktiv
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

143

afgift, som skulle erfordras, för att pensionsberättigade anhöriga till

delägare i kassan, Indika aflidit sedan början af år 1905, då den nya

löneregleringen för flertalet af kassans delägare blef gäldande, och intill

dess den nya änke- och pupillkassan trädde i verket, måtte komma i

åtnjutande af de förbättrade pensioner, som skulle hafva tillkommit dem,

om bemälde bortgångna delägare varit i tillfälle att inträda i den nya

kassan. En följd häraf måste åter blifva, att man måste afstå från

denna utsträckning af pensionsrätter mot hvilken för öfrigt ganska

tungt vägande skäl blifvit anförda af flere af de hörda myndigheterna,

hvartill kommer, att ifrågavarande retroaktivafgift blir större och tyngre

för hvarje år, som går, innan den nya kassan träder i verket.

Innan definitivt beslut kan fattas angående sättet för kassans ombildning,

torde emellertid blifva erforderligt, att ny utredning verkställes

och nytt förslag uppgöres, och torde för detta ändamål böra tillkallas

särskilda sakkunnige.

Att jag, innan eu sådan utredning hunnit utföras, ansett mig böra

föreslå förnyad framställning angående tjänstårsrättens aflösning, har

berott därpå, att det är af synnerlig vikt för kassan och dess delägare,

att denna fråga så snart som möjligt afgöres, så att en definitiv reglering

af kassan kan äga rum. Och skulle de nådiga propositionerna angående

omreglering af prästerskapets aflöning och ny ecklesiastik boställsordning

vinna Riksdagens bifall, torde senare på året kyrkomötet inkallas, och

kunde detta då jämväl behandla frågan om upphörande af tjänstårsrätten

för de allmänna läroverkens ämneslärare, därest denna blifvit af Riksdagen

bifallen. Också skulle de sakkunnigas arbete förenklas och påskyndas,

om icke alternativa förslag behöfde uppgöras under förutsättning

af tjänstårsrättens bibehållande eller upphörande.

Därest det af mig förordade förslaget skulle vinna Eders Kungl.

Maj:ts och Riksdagens bifall, torde kassans ombildning böra äga rum i

så nära anslutning som möjligt till de hufvudgrunder, Indika angåfvos

i propositionen i ämnet till 1908 års Riksdag som med för ändamålet

tillgängliga medel låter sig göra.

På nådig framställning har 1908 års Riksdag beslutat, att från och

med år 1909 dels upprätta 9 nya lektors- och 11 nya adjunktsbefattningar

att fördelas på de allmänna läroverken, dels utvidga sexklassiga realskolan

i Borås till fullständigt läroverk med realgymnasium och i sammanhang

härmed höja aflöningen för rektor och öfningslärare vid sagda läroverk.

Kostnaden för mottagande i lärarnas änke- och pupillkassa af innehafvarna

af de nyinrättade platserna samt för medgifvande af ökadt

delaktighetsbelopp i kassan för rektor och öfningslärare i Borås har

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Viskottets

yttrande.

Ang. pensionering

af

lärare vid

fristående

landtmannaskolor.

[8.J

af byrådirektören Karl Dickman enligt uppdrag beräknats och, under

förutsättning af bifall till tjänstårsrättens aflösning, befunnits utgöra

2,873 kronor.

Läggas till den föreslagna aflösningssumman för tjänstårsrätten,

25,633 kronor, dessa 2,873 kronor, blir alltså 28,506 kronor det belopp,

som nu bör af Riksdagen äskas. I sammanhang härmed bör gifvetvis

den framställning återkallas, som i statsverkspropositionen under riksstatens

tionde hufvudtitel framlagts angående förhöjning af ifrågavarande

anslag med ett då förslagsvis beräknadt belopp af 30,633 kronor.»

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställde departementschefen,

att Kung!. Maj:t, med återkallande af den i 1909 års statsverksproposition

gjorda framställning beträffande höjning af det såsom bidrag

till pensionering af änkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,

pedagogier, seminarier in. in. under riksstatens tionde hufvudtitel uppförda

anslaget, täcktes för Riksdagen framlägga ofvannämnda förslag.»

Sistlidet år ansåg sig utskottet icke kunna förorda af Kungl. Maj:t

då framlagdt förslag om tjänstårsrättens upphäfvande och finner sigutskottet

äfven denna gång böra afstyrka hvad Kungl. Maj:t i sådant

hänseende föreslagit. Frågan torde icke vara af mer brådskande natur

än att resultatet af den af departementschefen i utsikt ställda nya utredningen

angående sättet för änke- och pupillkassans ombildning bör

kunna afvaktas, innan rubbning sker af tjänstårsprivilegiet.

Däremot vill utskottet tillstyrka att med hänsyn till nyinrättade

och förändrade lärarbefattningar erforderlig höjning göres å anslaget

till ifrågavarande kassa. Enligt hvad departementschefen omnämnt

skulle af denna anledning erfordras en anslagsökning om 2,873 kronor.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts förevarande förslag må endast på

det sätt bifallas att Riksdagen höjer det såsom bidrag till

pensionering af änkor och barn efter lärare vid allmänna

läroverk, pedagogier, seminarier m. m. under

riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslaget, nu

113,092 kronor med 2,873 kronor till 115,965 kronor.

12:o) Kungl. Maj:t har vidare i punkt 8 under tionde hufvudtiteln

föreslagit Riksdagen att dels medgifva delaktighet i döfstumlärarnas

pensionsanstalt samt i folkskollärarnas änke- och pupillkassa för lärarna

vid fristående, statsunderstödda landtmannaskolor, dock icke särskilda

lärare i öfningsämnen eller slöjd, på motsvarande villkor, bestämmelser

s. 145 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

145

och sätt som dem, hvilka äro stadgade beträffande dylik delaktighet för

lärarna vid statsunderstödda folkhögskolor och därmed förenade landtmannaskolor,

dels ock, för beredande af ifrågavarande delaktighet i

folkskollärarnas änke- och pupillkassa, öka det såsom bidrag till berörda

kassa i riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslag med 233 kronor.

Rörande denna fråga har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,

efter gemensam beredning med statsrådet och chefen

för jordbruksdepartementet, till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden

den 25 december 1908 anfört följande:

»Uti underdånig skrifvelse den 11 juni 1907 hafva föreståndaren

för Skaraborgs läns landtmannaskola F. Hamnström, föreståndaren för

Göteborgs och Bohus läns landtmannaskola J. F. Hallenborg samt föreståndaren

för Jämtlands läns landtmannaskola P. Sylvan, med erinran

hurusom Riksdagen beviljat pensionsrätt för lärarpersonalen vid folkhögskolorna

och därmed förenade landtmannaskolor, vidare anfört, att

denna rätt icke gällde lärarna vid sådana landtmannaskolor, som icke

vore förenade med folkhögskolor, oaktadt dessa lärare i fråga om kompetens,

tjänstgöringstid och öfriga skyldigheter vore likställda med lärarna

vid de landtmannaskolor, som vore förenade med folkhögskolor, samt

att detta utan tvifvel innebure en stor orättvisa mot de förra, hvilket

äfven erkänts under öfverläggningarna i ärendet inom Riksdagen; och

hafva förbemälda föreståndare med stöd häraf å egna och öfriga ordinarie

lärares vid de fristående landtmannaskolorna vägnar, i underdånighet

hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes till nästinstundande Riksdag aflåta

nådig proposition om lika pensionsrätt åt alla ordinarie lärare vid med

statsmedel understödda landtmannaskolor enligt de grunder, som gällde

för folkhögskolans lärare.

Till utredning af denna fråga torde här till en början erinras om

följande.

I nådig proposition till 1907 års Riksdag föreslogs, att Riksdagen

skulle

dels medgifva delaktighet i döfstumlärarnas pensionsanstalt för

folkhögskollärarpersonalen enligt följande villkor och bestämmelser:

att delaktigheten för denna personal skulle afse ordinarie manliga

föreståndare och lärare vid de af staten understödda folkhögskolorna —

kvinnliga afdelningar däri inberäknade — och därmed förenade landtmannaskolor,

dock icke särskilda lärare i öfningsämnen eller slöjd;

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att med ordinarie föreståndare eller lärare förstodes sådana, som

af vederbörande styrelse antagits för visst antal år i sänder eller tills

vidare med ömsesidig nppsägningsrätt;

att det högsta belopp, för hvilket delaktighet knnde vinnas för

lärare, bestämdes till 2,700 kronor;

att föreståndare eller lärare skulle, för att erhålla hel pension,

under de före afskedstagandet senast förflutna tio tjänståren hafva åtnjutit

löneförmåner, värdet af bostad och bränsle eller ersättning därför

häri icke inberäknadt, fullt motsvarande det belopp, till hvilket delaktighet

i pensionsanstalten för tjänsten bestämts;

att pensionssökande finge räkna sig till godo äfven den tid, han

tjänstgjort, innan bestämmelser om delaktighet för folkhögskollärarpersonalen

i döfstumlärarnas pensionsanstalt utfärdats och desamma trädt

i kraft, dock med iakttagande af den i § 12 mom. 1 af reglementet för

nämnda anstalt omförmälda inskränkning;

att för den tid, som infölle, efter det döfstumlärarnas pensionsanstalt

börjat atf omfatta äfven folkhögskollärartjänster, eu folkhögskollärare

icke finge räkna sig ett tjänstår till godo såsom ordinarie, med

mindre han under detsamma varit i sådan egenskap anställd å tjänst

med delaktighet i pensionsanstalten;

att med fullt tjänstår förstodes den undervisningstid, som vore

eller blefve bestämd såsom villkor för erhållande af statsbidrag till

manlig folkhögskola;

att i stället för den i § 12 af nyssberörda reglemente omnämnda

döfstumlärarexamen skulle beträffande folkhögskollärare fordras akademisk

examen eller ock afgångsexamen från teknisk högskola, skogsinstitut,

Alnarps eller Ultuna landtbruksinstitut; samt

att hvad i nämnda reglemente säges om skoldistrikt och distriktsskolstyrelse

skulle i fråga om folkhögskollärare gälla om vederbörande

skolstyrelse;

dels medgifva delaktighet i folkskollärarnas änke- och pupillkassa

för ifrågavarande lärarpersonal sålunda, att eu hvar manlig föreståndare

eller lärare vid folkhögskola, som, efter det bestämmelser om delaktighet

för nämnda personal i döfstumlärarnas pensionsanstalt utfärdats och desamma

trädt i kraft, tillträdt tjänst, hvarmed följde delaktighet i nämnda

pensionsanstalt, skulle vara skyldig till delaktighet jämväl i folkskollärarnas

änke- och pupillkassa, att rättighet att vara delägare i kassan

skulle tillkomma eu hvar tjänstinnehafvare, som vid den tid, då bestämmelser

om delaktighet för folkhögskollärarpersonalen i döfstumlärarnas

pensionsanstalt trädde i kraft, innehade tjänst, för hvilken vederbörande

s. 147 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

147

skolstyrelse vunne delaktighet i pensionsanstalten, under villkor att anmälan

om delaktighet skedde inom tid, som af Kungl. Maj:t bestämdes, äfvensom

att för denna nya grupp af delägare i folkskollärarnas änke- och pupillkassa

pensionsafgifter och pensionsbelopp skulle utgå i förhållande till de belopp,

efter hvilka vederbörande skolstyrelser för ifrågavarande tjänster

vunnit delaktighet i döfstumlärarnas pensionsanstalt, samt i öfrigt reglementet

för nämnda änke- och pupillkassa ägde motsvarande tillämpning,

dels ock, för beredande af ifrågavarande delaktighet i folkskollärarnas

änke- och pupillkassa, öka det såsom bidrag till berörda kassa

å riksstatens tionde hufvudtitel uppförda anslag med 4,377 kronor.

Vid denna propositions behandling i Riksdagen anmärktes inom

båda kamrarna att, då det äfven funnes fristående landtmannaskolor,

åtminstone i tre län, det icke förefölle fullt rättvist, att dessa skolor,

som icke vore förenade med folkhögskolor och sålunda icke innefattades

i den kungl. propositionen, komme i en sämre ställning, då ju alldeles

samma skäl, som varit bestämmande för pensionsrätt åt lärarna vid

förenade folkhögskolor och landtmannaskolor, kunde åberopas beträffande

lärarna vid de fristående landtmannaskolorna. Därjämte uttalades

den förhoppningen, att Kungl. Maj:t måtte upptaga frågan vid en kommande

Riksdag och då framlägga förslag, som utsträckte pensionsrätten

till samtliga statsunderstödda landtmannaskolor med tillämpning af

samma grunder, som då föreslogos till antagande för de med folkhögskola

förenade landtmannaskolorna.

I anledning af propositionen beslöt Riksdagen att dels medgifva

delaktighet i döfstumlärarnas pensionsanstalt samt i folkskollärarnas änkeoch

pupillkassa för folkhögskollärarpersonalen på villkor, bestämmelser

och sätt, som Kungl. Maj:t föreslagit, dock att för rätt för den manliga

folkhögskollärarpersonalen till hel pension vid afgång från tjänst skulle

fordras uppnådda 65 lefnadsår och att för beräkning af tjänstår undervisningstiden

skulle utgöra minst 20 veckor, dels ock, med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag, öka det såsom bidrag till folkskollärarnas änkeoch

pupillkassa å tionde hufvudtiteln uppförda anslag med 4,377 kronor.

I anslutning till detta Riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t

den 28 juni 1907 kungörelse angående delaktighet i döfstumlärarnas

pensionsanstalt och folkskollärarnas änke- och pupillkassa för lärarpersonalen

vid folkhögskolorna.

Öfver den nu ifrågavarande underdåniga ansökningen har landtbruksstyrelsen

den 3 december 1907 afgilvit infordradt underdånigt

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

utlåtande och därvid på af sökandena anförda skäl, hemställt om nådigt

bifall till ansökningen.

På grund al särskild nådig remiss har därefter direktionen öfver

folkskollärarnas pensionsinrättning den 22 februari 1908 afgifvit underdånigt

utlåtande och därvid meddelat, att direktionen från ifrågavarande

landtmannaskolor infordrat erforderliga uppgifter, af hvilka framginge,

att den personal, för hvilken den begärda delaktigheten i döfstumlärarnas

pensionsanstalt och folkskollärarnas änke- och pupillkassa kunde komma

i fråga, för närvarande bestodo af 4 eller — under förutsättning af viss

löneförhöjning för läraren vid Göteborgs och Bohus läns landtmannaskola

— 5 föreståndare eller lärare. För att utreda i hvad mån statsverket

skulle tillskyndas kostnad genom denna nya delägargrupps upptagande

i nämnda två kassor under enahanda villkor, som med lärare

vid folkhögskolor förut ägt rum, hade direktionen föranstaltat om matematisk-statistisk

beräkning. Enligt denna hade — med en analog tilllämpning

åt den för folkhögskollärarnas delaktighet i döfstumlärarnas

änke- och pupillkassa gjorda utredningen och således med utgående från

att lärarnas vid landtmannaskolorna egen pensionering till en början

komme att till fullo bestridas af delägarafgifterna — befunnits, att statsverket

finge för sistnämnda ändamål vidkännas en utgift, som först

efter 80 till 90 år komme att nå sitt maximum eller 2,241 kronor för

år, samt att för delaktighet i folkskollärarnas änke- och pupillkassa

kräfdes ett statsbidrag af 233 kronor om året, från oeh med det år då

sådan delaktighet blefve beredd.

Luder åberopande af hvad sålunda förekommit har direktionen

slutligen anfört, att från direktionens sida intet vore att erinra mot att

ifrågavarande lärarpersonal vunne delaktighet i döfstumlärarnas pensionsanstalt

och folkskollärarnas änke- och pupillkassa under enahanda villkor

och bestämmelser, som gällde för lärare vid folkhögskolor; hvarjemte direktionen

hemställt, att det till folkskollärarnas änke- och pupillkassa utgående

statsbidrag måtte i samband med denna nya delägargrupps inträde

i kassan ökas med 233 kronor.

Beträffande den nu föreliggande pensionsfrågan torde icke mer

än en mening kunna gälla. De skäl, som af mig anfördes vid framläggande

af förslaget om delaktighet i ifrågavarande pensionsanstalt

samt änke- och pupillkassa för folkhögskollärare, kunna i det hela åberopas

äfven för nu ifrågavarande lärarpersonal. Det vore i hög grad

obilligt, att förneka lärarna vid statsunderstödda landtmannaskolor, som

icke äro förenade med folkhögskolor, de pensionsförmåner, som äro med
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11-

149

gifna lärarna vid de med folkhögskolor förenade landtmannaskolorna.

Enligt den af direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning förebragta

utredning, mot hvilken jag icke har något att erinra, komma

de med den ifrågasatta pensionsrätten förbundna kostnaderna för statsverket

icke att blifva särdeles stora, Visserligen äro beräkningarna

gjorda endast med hänsyn till de nu befintliga skolorna, men liksom i

fråga om folkhögskolorna skulle rätten till delaktighet i pensionsinrättningarna

afse äfven sådana, som möjligen härefter kunna komma att

inrättas.»

Mot Kungl. Majt:s förevarande framställning har utskottet ej haft

något att erinra och får sålunda hemställa,

att Riksdagen må

a) medgifva delaktighet i dömstumlärarnas pensionsanstalt

samt i folkskollärarnas änke- och pupillkassa

för lärarna vid fristående statsunderstödda landtmannaskolor,

dock icke särskilda lärare i öfningsämnen

eller slöjd, på motsvarande villkor, bestämmelser och

sätt som dem, hvilka äro stadgade beträffande dylik

delaktighet för lärarna vid statsunderstödda folkhögskolor

och därmed förenade landtmannaskolor; samt

b) för beredande af ifrågavarande delaktighet i

folkskollärarnas änke- och pupillkassa, öka det såsom

bidras: till berörda kassa i riksstatens tionde hufvudtitel

uppförda anslag med 233 kronor.

13:o) Uti punkt 9 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t

föreslagit Riksdagen att för år 1910 höja det på ordinarie stat under

tionde hufvudtiteln under rubrik »Bidrag till döfstumlärarnas pensionsanstalt»

uppförda förslagsanslag med 6,000 kronor eller från 14,000

kronor till 20,000 kronor.

Det under nästföregående punkt åberopade statsrådsprotokollet

innehåller rörande detta ämne följande yttrande af departementschefen:

»I en till 1905 års lagtima riksdag den 18 februari 1905 afbiten

proposition föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att godkänna vissa grunder

för inrättande af en pensionsanstalt för döfstumlärare. I sammanhang

därmed tillkännagaf Kungl. Maj:t, bland annat, dels att Kungl. Magt

efter det närmare erfarenhet vunnits angående omfånget af de göromål,

som tillhörde anstalten, samt dessa göromåls lämpliga fördelning, komme

att till Riksdagen afgifva förslag till stat för anstalten, dels och att

Ang. bidrag

till döfitumläramcu

pentionsanstall.

[9.]

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Kungl. Maj:t, i den mån särskild! bidrag från statsverket till anstaltens

uppehållande blefve erforderligt, komme att till Riksdagen aflåta proposition

om uppförande i riksstaten af härtill erforderligt anslag.

Såsom af det vid den nådiga propositionen fogade utdraget af

statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 18 februari 1905

framgår, yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet vid

ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t bland annat, beträffande det erforderliga

statsbidraget till pensioneringen, att något bidiag från staten icke

till en början skulle utgå; att, i den mån vederbörande döfstumskoldistrikt

och tjänstinnehafvares afgifter icke erfordrades till årets utgifter,

dessa afgifter skulle samlas till en fond, som gjordes räntebärande,

hvarvid såväl afkastningen af denna fond som fondens kapital skulle

jämte algifterna användas för utgifternas bestridande; att, först sedan

fonden till fullo åtgått, staten skulle tillskjuta årligt fyllnadsbidrag.

Hvad i den nådiga propositionen föreslagits blef af Riksdagen

bifallet, hvarefter Kungl. Maj:t den 30 augusti 1905 utfärdade nådigt

reglemente för döfstumlärarnas pensionsanstalt. I detta reglemente

stadgas, bland annat, att de för pensionsanstaltens ändamål erforderliga

kostnaderna skola bestridas genom afgifter af dels vederbörande skoldistrikt,

dels ock vederbörande tjänstinneliafvare samt genom fyllnadsbidrag

af staten; att anstalten skall förvaltas af direktionen öfver folkskollärarnas

pensionsinrättning enligt de närmare föreskrifter, som af

Kungl. Maj:t meddelades; att distriktens och lärarpersonalens afgifter

skola, i den mån de ej åtgå till årets utgifter, samlas till en fond,

hvilken skall göras räntebärande mot fullgod säkerhet; att pensionsanstaltens

alla utgifter skola bestridas i första rummet af afgifterna samt

denna fonds afkastning och kapital, så att, först sedan fonden till fullo

åtgått, staten skall tillskjuta erforderligt årligt fyllnadsbidrag; att förslag

till stat för anstalten samt om sättet för arbetets anordning inom densamma

skall uppgöras af direktionen och anmälas till Kungl. Maj:ts

nådiga pröfning och fastställelse; samt att före den 1 oktober hvarje år

direktionen skall till Kungl. Maj:t afgifva förslag å det fyllnadsbidrag

af statsmedel, som anses böra i nästföljande statsreglering upptagas till

bestridande af pensionsanstaltens utgifter under det år, samma statsreglering

omfattar.

Med anledning af sistberörda bestämmelse aflät direktionen den 13

november 1905 till Kungl. Majt en underdånig skrifvelse, med förslag

bland annat å det fyllnadsbidrag af statsmedel, som ansåges böra i statsregleringen

för år 1907 upptagas till bestridande af pensionsanstaltens

utgifter under samma år. Direktionen anförde därvid, att direktionen

s. 151 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

151

efter vissa angifna grunder funnit skäl antaga att denna kostnad skulle

komma att uppgå till 22,725 kronor, hvaremot skulle svara årsafgifter,

som skäligen borde beräknas till 11,280 kronor, hvadan skillnaden mellan

dessa summor utgjorde 11,445 kronor. Men då härtill skulle läggas

kostnaden för anstaltens förvaltning, hvilken direktionen beräknade till

2,250 kronor, förutom det belopp, som enligt Kungl. Majts bepröfvande,

anvisades till direktionens ordförande och ledamöter, ansåge direktionen

att såsom förslagsanslag för år 1907 till bestridande af döfstumlärarnas

pensionsanstalts utgifter ett fyllnadsbidrag af statsmedel å 14,000 kronor

borde i statsregleringen upptagas.

Sedan statskontoret häröfver afgifvit infordradt underdånigt utlåtande

föreslog Kungl. Maj:t i en den 13 januari 1906 aflåten proposition

Riksdagen att för år 1907 på ordinarie stat under tionde hufvudtiteln

uppföra ett förslagsanslag å 14,000 kronor under rubrik »Bidrag till döfstumlärarnas

pensionsanstalt», äfvensom medgifva, att Kungl. Maj:t finge

af detta anslag anvisa erforderligt belopp till bestridande af nämnda anstalts

förvaltningskostnader för år 1907».

Hvad sålunda föreslagits blef af Riksdagen bifallet; och finnes nyssberörda

anslag jämväl för åren 1908 och 1909 upp förd t å ordinarie stat

under tionde hufvudtiteln.

På Kungl. Maj:ts framställning medgaf 1907 års Riksdag, att

Kungl. Maj:t finge för år 1908 dels bestämma de belopp, som erfordras

för bestridande af kostnaderna för förvaltningen af döfstumlärarnas pensionsanstalt,

dels ock, därest dessa kostnader icke kunde bestridas af

influtna utgifter, anvisa erforderligt belopp af förslagsanslaget »Bidrag

till döfstumlärarnes pensionsanstalt».

Enahanda medgifvande lämnades af 1908 års Riksdag för år 1909

och torde böra begäras af Riksdagen jämväl för år 1910.

Ifrågavarande pensionsanstalt har numera utvidgats att omfatta

äfven viss?, andra än döfstumlärare. På Kungl. Maj:ts framställning

har nämligen 1907 års Riksdag medgifvit, att vissa föreståndare och

lärare vid folkhögskolorna och därmed förenade landtmannaskolor må

äga delaktighet i döfstumlärarnas pensionsanstalt. I enlighet därmed

har nådig kungörelse i ämnet utfärdats den 28 juni 1907.

I underdånig skrifvelse den 5 september 1908 har nu direktionen öfver

folkskollärarnas pensionsinrättning i afseende å det fyllnadsbidrag af

statsmedel, som ansåges böra i statsregleringen för år 1910 upptagas

till bestridande af pensionsanstaltens utgifter, anfört följande.

Ifrågavarande fyllnadsbidrag både för hvartdera afåren 1907—1909

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

af direktionen beräknats höra utgå med 14,000 kronor, men både hittills

icke behöft anlitas; och så vidt nu kunde bedömas, syntes anstalten vid

1908 års slut komma att äga en behållning af omkring 20,000 kronor.

Den årliga pensioneringssumman för döfstum- och folkhögskollärare,

som för det dåvarande utgjorde 10,200 kronor, komme emellertid

att under den närmaste framtiden högst afsevärdt ökas på grund af till

direktionen inkomna ansökningar om pensionsbrefs utfärdande och syntes

sålunda redan under år 1908 komma att uppgå till omkring 20,000

kronor. Omfattningen af pensioneringssummans jämväl sedermera fortgående

ökning under tiden till och med år 1910 vore visserligen för

närvarande svår att beräkna, men direktionen ansåge sig på grund af

inhämtade upplysningar om vederbörande tjänstinnehafvares ålder m. m.

kunna antaga, att pensioneringssumman för år 1910 ej komme att öfverstiga

40,000 kronor.

Med hänsyn därtill och med afseende å det sannolika beloppet af

de medel, som direktionen under år 1910 hade till sitt förfogande till

mötande af sistnämnda års utgifter, föresloge direktionen att fyllnadsbidraget

af statsmedel för år 1910 bestämdes till 20,000 kronor.

Jag finner ingen anledning till erinran mot direktionens nu ifrågavarande

framställning. Visserligen måste de beräkningar, hvarå denna

framställning grundar sig, anses ganska vanskliga. Men då staten åtagit

sig att lämna erforderliga fyllnad sbidrag till ifrågavarande pensionsanstalt

samt anslaget »Bidrag till döfstumlärarnas pensionsanstalt» är af förslagsanslags

natur, torde någon tvekan ej böra förefinnas i fråga om beviljandet

af den af direktionen begärda höjningen af samma anslag. Såsom

jag förut antydt, är jag betänkt på att tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att

föreslå Riksdagen att beträffande bestridandet af kostnaderna för pensionsanstalten

lämna enahanda medgifvande för år 1910 som gjorts för år

1909. Jag är emellertid icke nu beredd att yttra mig i sistnämnda afseende.»

På grund af hvad i ämnet blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må för år 1910 höja det på ordinarie

stat under tionde hufvudtiteln under rubrik »Bidrag

till döfstumlärarnes pensionsanstalt» uppförda

förslagsanslag med 6,000 kronor eller från 14,000

kronor till 20,000 kronor.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

14:o) Kungl. Maj:t har vidare under punkt 10 af tionde hufvudtiteln

föreslagit Riksdagen'' att för beredande af delaktighet i folkskol- lärarnas ^enlärarnas

pensionsinrättning enligt de i statsrådsprotokollet omförmälda,

af chefen för ecklesiastikdepartementet förordade grunder för lärare och skollärarnas

lärarinnor vid privata småskoleseminarier öka det under riksstatens ^iUkassa

tionde hufvudtitel uppförda anslaget: »Bidrag till folkskollärares pen- för vid vissa

sionering» med 1,000 kronor eller från 680,092 kronor till 681,092 kronor.

Det under punkt 8 åberopade statsrådsprotokollet öfver ecklesiastik- ritr anställda

ärenden innehåller härom följande yttrande af departementschefen: . lärarinnor.

»I eu till Kungl. Maj:t ingifven ansökning anhöllo lärarinnorna vid j

nya småskoleseminariet i Skara Elisabeth Rydell och Gertrud Jungner

m. fl. lärarinnor i liknande anställningar, det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta

därom, att sökandena finge rätt till delaktighet i folkskollärarnas

pensionsinrättning i likhet med lärare och lärarinnor vid de af landstingen

underhållna småskollärarseminarierna. Till stöd för ansökningen

anfördes, att de privata småskoleseminarierna fyllde ett verkligt behof,

då ett för rikets småskolor tillräckligt antal lärarinnor utan dessa

seminarier ej kunde erhållas, hvarförutom de privata smaskoleseminariema

äfven borde anses vara af betydelse för den möjlighet till ett friare

arbetssätt, som de lämnade, äfvensom att fullgod arbetskraft för de

privata småskoleseminarierna svårligen kunde i längden erhållas, om

där anställda lärare och lärarinnor icke hade utsikten att en gång

genom pension äga bärgning, när arbetskrafterna började svika.

Uti häröfver den 16 oktober 1905 afgifvet infordradt utlåtande

anförde direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning, att då

gällande reglemente icke medgåfve inträde i folkskollärarnas pensionsinrättning

åt andra lärare eller lärarinnor än dem, som innehade tjänst,

hvarmed delaktighet i pensionsinrättningen vore förenad, ansökningen

sådan densamma förelåge icke torde kunna vinna afseende. Direktionen

ville dock uttala, att, där ett privat småskoleseminarium pröfvades på

ett tillfredsställande sätt fylla en uppgift, som vore till allmänt gagn

och som genom de af landstingen inrättade småskoleseminarierna icke

vore i tillräcklig mån tillgodosedd, anledning syntes förefinnas att bereda

den vid sådant seminarium fast anställda lärarpersonalen de fördelar,

som delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning för de af dem

innehafva tjänster kunde erbjuda. Därvid borde dock förutsättas, att

seminariet hade det säkra ekonomiska underlag, som kunde anses

betrygga dess tillvaro, att i afseende å lärarpersonalens antagande och

aflönande lämpliga grunder vore fastställda, samt att den af seminariet

Bih. till Riksd. Frot. 1909. 4 Samt. 1 Aid. 11 Höft. 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

utöfvade verksamheten vore i hufvudsak anordnad i öfverensstämmelse

med hvad som för de af landsting- inrättade småskoleseminarier vore

stadgadt.

Genom nådigt bref af den 9 november 1906 anbefalldes härefter

direktionen att inkomma med utredning och förslag under hvilka villkor

delaktighet i folkskollärarnas pension sinrättning må kunna vinnas för

folkskollärare och folkskollärarinnor anställda vid följande till anställande

af småskollärarinneexamen berättigade enskilda småskoleseminarier, nämligen

privata småskoleseminariet i Ateneum för flickor i Stockholm, det

af A. Detthow i Stockholm inrättade nya småskoleseminariet, det af

styrelsen för högre elementarläroverket för flickor i Uppsala inrättade

småskoleseminariet, Malmö småskoleseminarium, det af S. Sandqvist i

Halmstad inrättade småskoleseminariet, det af Göteborgs allmänna follcskolestjnelse

inrättade småskoleseminariet, det af T. Lindeqvist i Göteborg

inrättade småskoleseminariet, det af G. Y. Ulén i Borås inrättade

småskoleseminariet, det af S. Olsson i Åmål inrättade småskoleseminariet,

det af rektor E. Jungner i Skara inrättade småskoleseminariet och det

af J. Sandler i Hola inrättade småskoleseminariet.

I anledning häraf uppdrog direktionen åt sakkunnig person,

filosofie licentiaten Karl Englund att verkställa beräkning af de kostnader

statsverket skulle få vidkännas, därest delaktighet i folkskollärarnas

pension sinrättning blefve beredd åt folkskollärare och folkskollärarinnor,

anställda vid ofvanberörda privata småskoleseminarier.

Resultatet af denna beräkning sammanfattades af Englund i eu

till direktionen ingifven skrifvelse, hvari anföres följande.

Från de i kungl. brefvet den 9 november 1906 omförmälda småskoleseminarierna

hade för utredningen infordrats uppgifter, hufvudsakligen

å där anställda manliga och kvinnliga lärares ålder, tjänstetid,

examina och löneförmåner. Det visade sig, att af lärarna i fråga 2

manliga och 9 kvinnliga uppfyllde de villkor, som ansetts nödiga för

vinnande af delaktighet i inrättningen. Af de öfriga vore ett fåtal i

följd af ordinarie folkskollärartjänst redan delaktiga i inrättningen.

Beräkningen utfördes därefter under förutsättning, att omnämnda

2 lärare och 9 lärarinnor från och med den 1 januari 1909 gjordes

delaktiga i inrättningen på de i nu gällande reglemente stadgade villkor.

För de bägge manliga lärarna tänktes dessutom tillkomma delaktighet

i folkskollärarnas änke- och pupillkassa. Beräkningen hade helt och

hållet grundats på de antaganden rörande dödlighet, pensionsålder,

medelpensionsbelopp o. s. v., som filosofie doktor Hans Tiselius, stödjande

sig på pensionsinrättningens och änke- och pupillkassans föregående

s. 155 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

155

erfarenhet, lagt till grund för den beräkning af de bägge inrättningarnas

ställning, hvarför redogöres i två af Tiselius i december 1905 afgifna

utlåtanden. Då det till inrättningarna nu utgående statsanslaget

vore beräknadt efter 4 procents räntefot, både Englund i sin kalkyl

användt nämnda räntefot. Angående beräkningen af kapitalvärdet af

de pensioner och de afgifter, som skulle komma på de nu befintliga lärarna

i fråga, hänvisades till Tiselii beräkningssätt, hvartill Englund i alla

delar anslutit sig. Då det väl finge antagas, att de 11 ifrågavarande

lärarna, i den mån de afginge ur tjänst, ersattes af andra för delaktighet

i inrättningen kvalificerade lärare, hade Englund ansett sig

böra utsträcka kalkylen till äfven framdeles tillkommande lärare. Huru

denna omsättning komme att gestalta sig, vore ej möjligt att förutsäga;

efter hvad Englund inhämtat kunde vissa faktorer väntas medföra

en framdeles inträdande minskning i antalet för delaktighet kvalificerade,

under det andra faktorer torde verka i den motsatta riktningen.

Under sådana förhållanden hade det synts Englund ligga

nära till hands att antaga, det antalet för delaktighet kvalificerade lärare

i framtiden förblefve det samma som nu, alltså 2 manliga och 9 kvinnliga''.

Vid beräkningen af de kapitalvärden af pensioner och afgifter,

som belöpte sig på framdeles tillkommande lärare hade Englund alltjämt

hållit sig till Tiselii bägge utredningar; och, enär äfven Tiselius

räknade med en till numerären konstant lärarkår, hade Englund utgått

ifrån, att förhållandet mellan hvad som i pensioners eller af gifters

kapitalvärden belöpte sig på å ena sidan framdeles inträdande och å

andra sidan redan befintliga vore det, samma inom den ifrågavarande

gruppen som inom pensionsinrättningen (respektive änke- och pupillkassan)

i dess helhet. De sålunda beräknade kapitalvärdena af pensioner

och afgifter för gruppen ifråga angåfves i efterföljande sammanställning,

som äfven upptoge de härur framgående kapitalvärdena af de erforderliga

förhöjningarna i respektive inrättningars statsanslag.

I händelse af delaktighet i folkskollärarnas Kapitalvärde

pen Siminrättning. den Hanuari 1909

kronor

Pensioner åt nu befintliga manliga lärare............................... 7,643

„ „ „ „ kvinnliga lärare............................. 26,127

,, ,, framdeles inträdande manliga lärare................. 2,622

,, „ ,, kvinnliga lärare............... 9,118

Summa passiva 45,510

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Kapitalvärde

den 1 januari 1909

Kronor

Pensionsafgifter för nu befintliga manliga lärare................... 1,416

„ „ „ „ kvinnliga lärare................ 9,925

Pensionsafgifter för framdeles inträdande manliga lärare..... 2,409

„ „ „ ,, kvinnliga lärare.. 7,288

Summa aktiva 21,038

Behöfligt tillskott af statsmedel................................................... 24,472

I händelse af delaktighet i folkskollärarnas änkeoch

pupillkassa.

Pensioner åt änkor och barn efter nu befintliga lärare............ 1,454

„ „ ,, ,, ,, „ framdeles inträdande lärare 923

Summa passiva 2,377

Pensionsafgifter för nu befintliga lärare.................................. 888

„ „ framdeles inträdande lärare.................... 899

Summa aktiva 1,787

Behöfligt tillskott af statsmedel................................................... 590

Det för pensionsinrättningen behöfliga statstillskottets beräknade

kapitalvärde motsvarade en allt framgent utgående annuitet i midten

af hvarje år å 960 kronor; motsvarande annuitet för änke- och pupillkassan

uppginge till 23 kronor.

Under här gjorda förutsättningar skulle alltså den ifrågavarande

läraregruppens upptagande i folkskollärarnas pensionsinrättning kräfva

en ökning i det till inrättningen utgående årliga statsanslaget af, i rundt

tal, 1,000 kronor. Den belastning, som skulle påläggas folkskollärarnas

änke- och pupillkassa, vore däremot så ringa, att en ökning i denna

kassas statsanslag vore praktiskt taget obehöflig.

Under hänvisning till det af Englund sålunda afgifna utlåtandet

har direktionen uti underdånig skrifvelse den 22 februari 1908 vidare

anfört följande. Beträffande de villkor i öfrigt, under hvilka den ifrågasatta

delaktigheten borde kunna beredas, finge direktionen anföra att,

så länge ofvannämnda seminariers rätt att anställa småskollärarinneexamen

ägde bestånd, delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Statsutskottets Utlåtande N:o 11-

och eventuellt jämväl i folkskollärarnas änke- och pupillkassa torde

höra medgifvas seminariernas lärarpersonal under i tillämpliga delar

enahanda villkor, som föreskrifvits i fråga om lärare och lärarinnor

vid af landsting inrättade småskoleseminarier, nämligen

att den vid ifrågavarande privata seminarier utöfvade verksamheten

vore såväl med afseende på ifrågakommande lärares och lärarinnors

tjänstgöringsskyldighet som äfven i öfrigt i hufvudsak ordnad i öfverensstämmelse

med hvad för landstingsseminarierna vore stadgadt,

att seminariets styrelse till pensionsinrättningen erlade stadgade

pensionsafgifter för de "tjänster vid seminariet, som vore delaktiga i

inrättningen, och lämnade föreskrifna årsuppgifter därom att de tjänster,

för hvilka delaktighet i pensionsinrättningen kunde erhållas, i afseende

å tjänstinnehafvarens kompetens och löneförmåner vore likställda med

ordinarie lärartjänster vid folkskola, samt

att jämväl i öfrigt folkskollärarnas pensionsinrättnings reglemente

i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse.

Såsom i ärendet framhållits, måste de privata småskoleseminarierna

anses fylla ett verkligt behof. Då det vid sådant förhållande är önskvärd!,

att deras verksamhet måtte kunna uppehållas, är det också gifvetvis

af vikt, att åt den lärarpersonal, som är anställd vid dessa seminarier,

beredas samma förmåner som åt personalen vid de åt landstingen underhållna

seminarierna. 1 annat fall måste följden blifva den, att alla de

bättre lärarkrafterna öfvergå till de af landstingen underhållna seminarierna,

under det att de privata finge nöja sig med de svagare, hvilket å sin

sida komme att medföra en ojämnhet i småskollärarkårens utbildning,

som måste anses synnerligen menlig.

Mot de villkor som af direktionen föreslagits för rätt till delaktighet

i folkskollärarnas pensionsinrättning för lärarpersonalen i fråga har jag

icke något att erinra.

Hvad kostnadsberäkningarna angår äro desamma visserligen gjorda

endast med hänsyn till de nu befintliga privata smaskoleseminarierna,

men liksom förhållandet var, då lärarna vid de af landsting inrättade seminarierna

erhöllo motsvarande rättighet, skulle rätten till delaktighet i

ifrågavarande pensiousinrättningar afse äfven blifvande småskoleseminarier,

hvilket så mycket mindre torde få anses vådligt, som ökningen af dessa

är beroende på Eders Kungl. Maj:ts pröfning.))

Med tillstyrkande af bifall till hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit,

hemställer utskottet,

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. en inom

Andra Kammaren

väckt

motion.

[il.]

att Riksdagen må, för beredande af delaktighet i

folkskollärarnas pensionsinrättning enligt omförmälda,

af direktionen föreslagna och af departementschefen

förordade grunder för lärare och lärarinnor vid privata

småskoleseminarier, öka det under riksstatens

tionde hufvudtitel uppförda anslaget: »Bidrag till folkskollärares

pensionering)) med 1,000 kronor eller från

680,092 kronor till 681,092 kronor.

15:o) Beträffande öfriga ordinarie anslag under pensionsstaten

har någon förändring icke ifrågasatts; och får utskottet alltså hemställa,

att samtliga de anslag under pensionsstaten, i

afseende å hvilka förändring icke blifvit här ofvan

ifrågasatt, må i 1910 års riksstat upptagas med oförändrade

belopp.

Indragningsstaten.

16:o) Uti en inom Ändra Kammaren väckt motion (n:o 143) har

herr M. Sundström föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till ändring uti reglementet angående folkskollärarnas

pensionsinrättning, att sådan lärare eller lärarinna vid folkskola, som

enligt 33 § af nådiga stadgan för folkskollärareseminarierna i riket vid

högre ålder erhållit inträde vid seminarium, eller som efter flerårig

tjänstgöring vid småskola erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att, utan

genomgången kurs vid folkskollärareseminarium, söka och innehafva

befattning vid folkskola, men på grund häraf icke vid uppnådda 60

års ålder nått den i pensionsreglementet föreskrifna tjänstetiden, måtte

erhålla rätt antingen att räkna viss del af tjänstetiden vid småskolan

sig till godo eller ock att vid nämnda ålder afgå med rätt till pension

mot erläggande af pensionsafgiften för de år, som återstå.

Till stöd för denna framställning anför motionären följande:

»I 32 § af nådiga stadgan för folkskollärareseminarierna i riket

föreskrifves, att den, som önskar att såsom elev vinna inträde i seminarium,

skall vid början af det kalenderår, då inträde sökes, hafva uppnått

s. 159 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

159

eu ålder icke understigande sexton och icke öfverstigande tjugusex år.

Enligt bestämmelsen i dess 33 § kan dock den, som under liera år mer

goda vitsord tjänstgjort på eget ansvar i småskola eller folkskola eller

på annat sätt ådagalagt synnerlig duglighet för lärarekallet, antagas

till elev vid seminarium äfven vid högre ålder än tjugusex år.

Den, som vinner inträde vid seminarium vid tjugusex års ålder,

kan under normala förhållanden beräknas hafva genomgått den fyraåriga

kursen vid trettio års ålder. Skulle han omedelbart därpå lyckas erhålla

befattning vid folkskola, kan han beräknas hafva de för pensions

erhållande stadgade 30 tjänståren, då han är 60 år gammal.

Den däremot, som enligt 33 § i seminariestadgan efter flerårig

tjänstgöring vid småskola vunnit inträde i seminarium vid högre ålder,

kommer i detta hänseende i en ogynnsammare ställning.. Antag, att en

sådan inträdessökande tjänstgjort i småskola under 10 år och vid sitt

inträde i seminariet uppnått 30 års ålder. Vid 34 års ålder kan han

således söka och möjligen erhålla ordinarie befattning och först vid 64

års ålder hor han tjänståren inne. Hans rätt till pension inträder

sålunda 9 år senare än den i regel föreskrifna, 55 år. Och detta, trots

att han faktiskt nedlagt ett tioårigt arbete i skolans tjänst, som ej

får medräknas.

Ännu ogynnsammare ställer det sig med utsikten till pension för

den, som före sitt inträde vid seminariet tjänstgjort ännu längre tid

vid småskola. Sådana fall förekomma äfven.

Men det är icke nog med, att dessa tjänstinnehafvare befinna

sig i ogynnsam ställning beträffande utsikten att uppnå pensionsåldern.

De göra dessutom en direkt förlust. Under de år, som de stått i småskolans

tjänst, hafva de inbetalt sina afgifter till och varit delaktiga

uti småskollärarnes ålderdomsunderstödsanstalt. Vid öfvergången till

folkskolan gå de naturligtvis denna sin delaktighet förlustiga. De hafva

således å ena sidan förlorat delaktigheten uti den ena pensionsinrättningen,

men hafva å andra sidan ytterst små utsikter att kunna fylla,

de lör pensionering uti den andra stadgade fulla antalet tjänstår.

Efter hvad till min kännedom kommit, lära under de senare åren

flera fall förekommit, då lärare eller lärarinnor vid folkskolor under

dylika omständigheter hos Kung! Magt anhållit om eftergifter i fråga

om tjänstetiden för pensionens erhållande, men alltid mötts med afslag.

Och detta är naturligtvis riktigt. Regeringen kan och får ej tumma

på bestämmelser rörande pensionsinrättningar, som af Riksdagen antagits.

Hvad här sagts rörande lärare, som undantagsvis utexaminerats

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

Ang, pension

åt färre underofficeren

W, V.

H. Björkmans

änka Hilda

Vilhelmina

Augusta

Björkman,

född Ekblom.

[12.]

från seminarium vid högre ålder än den i stadgan föreskrifna, har

naturligtvis äfven sin tillämpning på sådan lärare, hvilken efter flerårig

tjänstgöring i småskola erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att, utan genomgången

kurs vid seminarium, söka och innehafva ordinarie lärarebefattning

vid folkskola. Jag känner ett sådant fall, som är synnerligen

talande. Det gäller en lärare vid en kapellförsamling under Alfta

skoldistrikt af Göteborgs län. Han tjänstgjorde först som lärare vid

småskola 29 år. Sökte och erhöll därpå s. k. dispens från folkskollärareexamen.

Han har nu innehaft befattning vid folkskola under 20

år. Den läraren står för närvarande i den ställningen, att han vid 70

års ålder och efter ett nära femtioårigt arbete i skolans tjänst ännu

har 10 år kvar af den för full pensions erhållande stadgade tjänstetiden.

Med glädje skulle han afgå ur tjänsten äfven med blott afkortad pension.

Men härför har han äfven 4 å 5 år kvar. Och dessa blifva nog svåra

att vid hans höga ålder genom sträfva. Han är för gammal.

Det synes mig, som om i dylika, här påpekade fall reglementet

för folkskollärarnes pensionsinrättning borde innehålla någon undantagsbestämmelse.

Då det gifves undantagsbestämmelser i fråga om åldersgränsen

för inträde på lärarebanan, borde dessa, enligt min mening,

motsvaras af undantagsbestämmelser i fråga om pensionsåldern. Huru

dessa bestämmelser skulle lyda kan jag här ej föreslå.»

Af hvad motionären anfört har utskottet icke blifvit öfvertygadt

om lämpligheten af att undantagsbestämmelser i af motionären antydd

riktning införas i ifrågavarande reglemente, synnerligast som motionären

icke gifvit någon anvisning i fråga om deras lydelse; och får utskottet

fördenskull hemställa,

att herr Sundströms ofvannämnda motion icke

må af Riksdagen bifallas.

17:o) Uti punkt 12 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva, att aflidne förre underofficeren Wollmar

o o o / _

Viktor Hugo Björkmans änka Hilda Vilhelmina Augusta Björkman, född

Ekblom, må från och med år 1909, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd

förblifver, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension

till belopp af 200 kronor.

Till statsrådsprotokollet öfver justitiedepartemententsärenden den

27 november 1908 har departementschefen rörande detta ärende anfört

följande:

s. 161 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

161

»Uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift har aflidne förre underofficeren

vid centralfängelset å Långholmen Wollmar Viktor Hugo

Björkmans änka Hilda Vilhelmina Augusta Björkman, född Ekblom,

under åberopande af mannens långvariga anställning i statens tjänst

samt de ekonomiska svårigheter, hvari hon efter hans frånfälle befunne

sig, i underdånighet anhållit, att ett årligt understöd af statsmedel måtte

henne beredas.

Af handlingarna i ärendet inhämtas, att underofficeren Björkman,

som var född den 6 mars 1838, den 27 juli 1859 inträdt i statens tjänst

såsom kanonier vid flottan, därifrån han efter vunnen korporalsbefordran

den 25 februari 1865 på ansökning undfick afsked med vitsord om välförhållande

i tjänsten. Från den 1 i sistnämnda månad hade Björkman

blifvit antagen till underofficer vid dåvarande straff- och arbetsfängelset,

numera centralfängelset å Långholmen. A denna befattning erhöll han

den 11 januari 1867 fångvårdsstyrelsens förordnande samt den 19 december

1882 konstitutorial med aflöning å den af samma års riksdag

fastställda stat. Från underofficerstjänsten beviljades Björkman afsked

från och med den 1 maj 1903 med pension å allmänna indragningsstaten.

Han afled den 30 december 1906.

Fångvårdsstyrelsen, som hörts öfver ansökningen, har, efter inhämtande

af yttrande från vederbörande fängelsedirektör, meddelat, att

Björkman under den långa tid af mer än trettioåtta år, han innehaft

befattning vid fångvården — frånsedt en försummelse vid nattvaktstjänst

år 1868 och försumlighet vid fånges rymning år 1883 — i öfrigt

utan anmärkning fullgjort sina åligganden.

Då Björkman icke var delägare i civilstatens pensionsinrättning,

åtnjuter änkan, som är född den 14 mars 1844, icke någon pension

af enskilda änke- och pupillfonden. Enligt ansökningen bifogadt intyg

af vederbörande roteman befinner hon sig i fattiga omständigheter.

Utom änkan efterlämnade Björkman såsom stärbhusdelägare en

son, som är direktör vid länsfängelset i Visby, samt tre döttrar, däraf

två äro gifta och vistas i Amerika. Den tredje dottern, som är ogift

och boende hos modern, är anställd vid Allmänna telefonbolaget i Stockholm

med en aflöning af 55 kronor i månaden. Tillgångarna i boet

voro i bouppteckningen upptagna till belopp af sammanlagdt 2,688

kronor 75 öre, däraf 2,453 kronor 20 öre utgjorde kontanta medel insatta

å sparbank. Då skulder och afgående poster upptagits till 210

kronor, utvisade boet sålunda eu behållning af 2,478 kronor 75 öre.

Bih. till Riksd, Prof. 1909. 4 Sami 1 Afd. 11 Käft. 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. ''pension

åt färre underofficeren

Gabriel

Hasselbergs

änka

Alida Gonstantia

Hasselberg,

född Dahlström.

[13.]

Fängelsedirektören har i siti ofvanberörda yttrande vitsordat, att

änkan Björkman till sitt uppehälle endast har hvad som kan återstå af

den kontanta behållningen i boet jämte det bidrag, hon sannolikt erhåller

af den hemmavarande dottern. Från döttrarna i Amerika kan

änkan Björkman, enligt hvad hon för direktören uppgifvit, ej erhålla

något understöd, och den hjälp, som möjligen lämnas henne af sonen,

torde, framhåller direktören, sannolikt vara obetydlig, då sonen har små

inkomster och ganska stor familj att försörja.

Med åberopande af hvad sålunda förekommit har fångvårdsstyrelsen

hemställt om utverkande af pension åt änkan Björkman.

Statskontoret har uti infordradt utlåtande tillstyrkt bifall till berörda

hemställan.

Lika med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag änkan

Björkman skäligen böra komma i åtnjutande af något understöd af

allmänna medel; och då hennes behof däraf, efter allt att döma, torde

komma att för framtiden fortfara, finner jag understödet lämpligen böra

gifvas formen af en årlig pension. I afseende å densammas storlek

tillåter jag mig erinra, att 1908 års Riksdag i ett med det förevarande

likartad! fall i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag bestämt beloppet till

200 kronor. Pensionen torde böra utgå från och med år 1909.»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj ds förevarande framställning

hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att aflidne förre

underofficeren Wollmar Viktor Hugo Björkmans änka

Hilda Vilhelmina Augusta Björkman, född Ekblom,

må från och med år 1909, så länge hon i sitt nuvarande

änkestånd förblifver, å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension till belopp af 200

kronor.

18:o) Uti punkt 13 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva, att aflidne förre underofficeren Gabriel

Hasselbergs änka Alida Constantia Hasselberg, född Dahlström, må från

och med år 1909, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver,

å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension till belopp af

200 kronor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o li
-

ns

Det under föregående punkt åberopade statsrådsprotokollet innehåller

rörande denna fråga följande yttrande af departementschefen:

»Sedan på underdånig ansökning af aflidne förre underofficeren

vid numera indragna centralfängelset å Nya Varfvet Gabriel Hasselbergs

änka Alida Constantia Hasselberg, född Dahlström, Kungl. Maj:t enligt

nådigt bref den 28 februari 1908 tilldelat henne en nådegåfva af 200

kronor att utgå af andra hufvudtitelns anslag till extra utgifter, har

änkan Hasselberg uti eu den 17 oktober 1908 till Kungl. Magt ingifven

skrift anhållit att fortfarande komma i åtnjutande af något understöd

af allmänna medel.

Af handlingarna i detta ärende inhämtas, att underofficeren Hasselberg,

som var född den 12 december 1840, den 6 juli 1857 inträdt i

statens tjänst såsom artillerist vid Göta artilleriregemente, därifrån

han, efter vunnen befordran till 2:dra konstapel, den 6 juli 1871 undfick

afsked. Den 8 berörda juli antogs Hasselberg till vaktkonstapel

vid ofvannämnda centralfängelse, hvarest han den 26 juni 1876 befordrades

till underofficer. A denna befattning erhöll han den 17 juli 1879

fångvårdsstyrelsens förordnande samt den 19 december 1882 konstitutorial

med aflöning å den af samma års Riksdag fastställda stat. Den

12 december 1905 beviljades Hasselberg afsked från underofficerstjänsten

med pension å allmänna indragningsstaten. Han afled den 29 juli 1907.

Enligt hvad fångvårdsstyrelsen i afgifvet yttrande meddelat, hade

Hasselberg den långa tid af mer än fyrtioåtta år, han tjänat det allmänna,

städse på ett hedrande sätt fullgjort sina åligganden, i anledning

hvaraf han den 27 oktober 1905 tilldelats medaljen i silfver af

åttonde storleken med inskrift »för nit och redlighet i rikets tjänst».

Då Hasselberg icke var delägare i civilstatens pensionsinrättning,

åtnjuter änkan, som är lödd den 17 november 1845, icke någon pension

af enskilda änke- och pupillfonden. Enligt uppgift skulle Hasselberg

på grund af kronisk sjukdom icke kunnat blifva delägare i någon annan

understödskassa eller erhålla någon lifförsäkring.

Vid ansökningshandlingarna fogade intyg utvisa, att änkan Hasselberg

är på grund af sjuklighet cell betydligt nedsatt hörselförmåga urståndsatt

att med arbete försörja sig samt i stort behof af understöd

för sitt uppehälle. Af upplysningar rörande sökandens familjeförhållanden,

Indika infordrats genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Göteborgs och Bohus län, framgår, att änkan Hasselbergs närmaste

anhöriga äro en son, som vistas i Amerika, och eu gift dotter, bosatt

i Norrköping, hvilken senare emellertid ej lärer kunna bidraga till moderns

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. beräkning

a) tjänstår

Jör -pension

åt

generaldirektören

P. S.

Wieselgren.

[14.]

uppehälle, samt att änkan Hasselberg ej heller äger andra anhöriga, af

hvilka hon åtnjuter eller kan förvänta något bidrag till sin utkomst.

Fångvårdsstyrelsen, som redan i anledning af änkan Hasselbergs

föregående ansökning hemställt om utverkande af pension åt änkan

Hasselberg samt i afvaktan härå föreslagit, att henne måtte tilldelas

något årligt understöd såsom nådegåfva, har i anledning af den nu

föreliggande ansökningen, med åberopande af sitt tidigare yttrande,

hemställt, att änkan Hasselberg måtte beviljas ett lika belopp, som enligt

nådiga beslutet den 28 februari 1908 kommit henne till del.

Uti infordradt yttrande öfver änkan Hasselbergs förra ansökning

tillstyrkte statskontoret aflåtande af proposition till Riksdagen om uppförande

å allmänna indragningsstaten af ett årligt understöd till änkan

Hasselberg af 200 kronor; och har statskontoret i nu afgifvet utlåtande

erinrat om sin berörda hemställan.

Af enahanda skäl, som ofvan beträffande änkan Björkmans framställning

om understöd anförts, finner jag jämväl änkan Hasselberg böra

beredas understöd i form af årlig pension till belopp af 200 kronor att

utgå från och med år 1909.»

Mot Kungl. Maj ris förevarande framställning har utskottet ej haft

något att erinra och får sålunda hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att aflidne förre underofficeren

Gabriel Hasselbergs änka Alida Constantia

Hasselberg, född Dahlström, må från och med år 1909,

så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver, å

allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension

till belopp af 200 kronor.

19:o) Uti punkt 14 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva, att generaldirektören i fångvårdsstyrelsen

Per Sigfrid Wieselgren må såsom tjänstår för åtnjutande af pension å

allmänna indragningsstaten enligt kungl. brefvet den 1 juni 1877 få

räkna sig till godo den tid, under hvilken han varit i tjänst vid poliskammaren

och rådhusrätten i Göteborg.

Enligt vid statsverkspropositionen fogadt utdrag af protokollet

öfver justitiedepartementsärenden den 18 december 1908 har departementschefen

rörande Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag anfört följande:

»Uti underdånig ansökning den 2 december 1908 har general
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

direktören Per Sigfrid Wieselgren, med förmälan att han uppnått 65

lefnadsår och af dem tillbragt mer än 38 i sådan verksamhet, som tillhör

statstjänstens område, ehuru han därunder jämväl varit anställd i

af stad omhänderhafd polisadministration och rättsskipning, anhållit, att

Kungl. Maj:t för möjliggörande af hans afskedstagande måtte bevilja

honom den pension å allmänna indragningsstaten, som finnes bestämd

i nådiga brefvet den 1 juni 1877.

Af vid ansökningen fogade handlingar framgår, att sökanden, som

är född den 26 november 1843, den 2 juni 1870 efter aflagd examen

till rikets rättegångsverk antagits till auskultant vid Göta hofrätt, hvarest

han den 13 februari 1871 befordrats till e. o. notarie. Under tiden

från och med den 18 september 1871 till och med den 14 oktober

1872 förvaltade sökanden på grund af särskilda af hofrätten meddelade

förordnanden häradshöfdingeämbete i tillhopa 3 månader 4 dagar samt

blef den 18 december 1872 af hofrätten utnämnd till vice häradshöfding.

Sökanden, som från och med november månad 1871 antagits till e. o.

notarie vid rådhusrätten i Göteborg och af magistraten genom fullmakt

den 27 september 1872 förordnats att vara tredje rådhuskanslist i staden,

tjänstgjorde sedermera under en följd af år vid poliskammaren

och rådhusrätten därstädes. Af magistraten utnämndes han den 20

februari 1874 till sekreterare vid poliskammaren samt förordnades att

från och med den 1 oktober 1876 jämte nämnda befattning sköta jämväl

registrator- och arkivarietjänsterna i poliskammaren. Den 31 januari

1884 blef sökanden af Kungl. Maj:tv befallningshafvande i Göteborgs

och Bohus län utnämnd till rådman af justitieklassen i Göteborg,

hvilken befattning han fortfarande innehade, då han den 11 september

1885 af Kungl. Maj:t i nåder utnämndes och förordnades att vara generaldirektör

i fångvårdsstyrelsen.

Af öfriga sökanden meddelade uppdrag ma nämnas, att sökanden

af Kungl. Maj:t den 11 februari 1881 förordnats att vara ledamot i den

för öfverseende af gällande brännvins!agstiftning den 24 augusti 1877

tillsatta kommitté samt den 5 december 1884 utsetts till ledamot åt

förstärkta lagberedningen.

Öfver ifrågavarande ansökning har statskontoret den 11 december

1908 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.

Statskontoret erinrar däri, att enligt bestämmelserna i det af sökanden

åberopade nådiga brefvet den 1 juni 1877 civil ämbetsman, hvilkens aflöning

på grund af reglering, som skeft vid 1876 och 1877 års eller vid därefter

följande riksdagar, är fördelad i lön och tjänstgöringspenningar, äger,

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

dä han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjänstår, vid afskedstagande!

från tjänsten å allmänna indragningsstaten undfå pension till lönens

hela belopp. Med erinran tillika, att, då aflöningen för generaldirektören

i fångvårdsstyrelsen å den vid 1877 års riksdag antagna, ännu gällande

aflöningsstaten är fördelad i lön 6,200 kronor och tjänstgöringspenningar

2,800 kronor, sökanden, som uppnått en ålder af 65 år, alltså skulle

vid afskedstagande kunna tilläggas pension å allmänna indragningsstaten

till belopp af 6,200 kronor om året, därest han tillika uppfyllt villkoret

i afseende å tjänstårens antal, framhåller statskontoret, att i sistnämnda

afseende emellertid förekommer, att sökanden visserligen redan den 2

juni 1870, då lian antogs till auskultant i Göta hofrätt, inträdt i statens

tjänst, men att han från och med år 1873 ända tilldess han den 11

september 1885 utnämndes till sitt nu innehafvande ämbete icke varit

i statstjänst anställd, utan under denna tid tjänstgjort vid poliskammaren

och rådhusrätten i Göteborg. Då anställning vid poliskammare eller

rådhusrätt hittills icke ansetts medföra rätt till tjänstårsberäkning för

pension af statsmedel i vidare mån än att borgmästare, som öfvergått

till statens tjänst, i fråga om pensionsrätt tillgodoräknats den tid, han

beklädt borgmästareämbete, har statskontoret därför icke ansett sig''

kunna tillstyrka, att sökanden må såsom tjänstår för pension å allmänna

indragningsstaten få räkna ofvannämnda tidsperiod 1 januari 1873—

11 september 1885. Med denna uppfattning har statskontoret alltså icke

kunnat finna sökanden vara vid afgång från generaldirektörs ämbetet

berättigad till pension enligt bestämmelserna i nådiga brefvet den 1

juni 1877.

Då de tjänstebefattningar, som sökanden under tiden från den

27 september 1872 till den 11 september 1885 innehaft vid poliskammaren

och rådhusrätten i Göteborg, icke torde vara hänförliga till

statstjänst i egentlig mening, lärer, på sätt statskontoret yttrat, sökanden

icke vara berättigad till pension enligt åberopade nådiga brefvet den 1

juni 1877 och Eders Kungl. Maj:t förty förhindrad att utan hänvändelse

till Riksdagen bifalla sökandens anhållan om pension. De befattningar,

hvari sökanden under nyssnämnda tid varit anställd, äro emellertid med

statstjänst nära jämförliga, och det skulle tvifvelsutan innefatta en obillighet,

om sökanden, därför att han innehaft dessa befattningar i stället

för att exempelvis fortsätta den tjänstgöring under Göta hofrätt, som

han förut bestridt, skulle gå miste om förmånen af pension, som eljest

tillkommit honom.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

167

Då generaldirektör Wieselgrens tjänstgöring vid poliskammaren

och rådhusrätten i Göteborg icke kan anses vara statstjänst, finner utskottet

principiella skäl tala emot att denna tjänstgöring i pensionshänseende

räknas honom till godo, vid hvilket förhållande han icke lärer

vara berättigad till pension. Emellertid anser utskottet, att generaldirektör

Wieselgren på grund af sin långvariga tjänstgöring såsom

generaldirektör i fångvårdsstyrelsen och sina därvid ådagalagda förtjänster

om fångvården bör komma i åtnjutande af pension å allmänna

indragningsstaten, sedan han lämnat denna sin befattning; och torde

pensionen skäligen böra bestämmas till det belopp, hvartill afkortad

pension enligt lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension

den 11 oktober 1907 för honom skulle uppgå, därest denna lag vore å

honom tillämplig.

Utskottet hemställer sålunda,

att Riksdagen må medgifva, att generaldirektören

i fångvårdsstyrelsen Per Sigfrid Wieselgren må från

och med månaden näst efter den, hvarunder han afgår

från nämnda generaldirektörsbefattning å allmänna

indragningsstaten åtnjuta pension till det belopp, hvartill

afkortad pension enligt lagen angående civila

tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober

1907 skulle uppgå, därest denna lag vore å honom

tillämplig.

20:o) 1 eu till Riksdagen den 26 mars innevarande år aflåten

proposition (n:o 157) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,

att aflidne vaktkonstapeln vid tvångsarbetsanstalten i Karlskrona Anders

Johan Barks änka Såra Kristina Bark, född Magnusson, må från och

med år 1909, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förbli fver, å allmänna

indragningsstaten uppbära en årlig pension till belopp af 200

kronor.

Statsrådsprotokollet öfver justi ti edepartementsärenden för ofvannämnda

dag innehåller härom följande yttraude af departementschefen:

»Uti eu till Kungl. Maj:t ingifven skrift har aflidne vaktkonstapeln

vid tvångsarbetsanstalten i Karlskrona Anders Johan Barks änka Sara

Kristina Bark, född Magnusson, under åberopande af mannens långvariga

anställning i statens tjänst samt sökandens behof af understöd,

anhållit, att henne måtte beredas vare sig en nådegåfva af allmänna

Vtskoltets

yttrande.

Ang. pension

åt aflidne

vaktkonstapeln

Anders Johan

Bai''ks änka

Sara Kristina

Bark, född

Magnusson.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

medel eller, såsom i andra liknande fall skett, pension å allmänna indragningsstaten.

Af handlingarna i ärendet inhämtas, att vaktkonstapeln Bark, som

var född den 23 augusti 1844, den 23 januari 1873 inträdt i fångvårdens

tjänst samt den 12 maj 1879 befordrats till vaktkonstapel, å hvilken

befattning han den 19 december 1882 erhållit fångvårdsstyrelsens

konstitutorial med aflöning å den af samma års Riksdag fastställda lönestat.

Han afled den 2 november 1903.

Fångvårdsstyrelsen, som hörts öfver ansökningen, har upplyst, att

Bark under den tid af närmare trettioett år, han tjänat det allmänna,

städse på ett hedrande sätt fullgjort sina åligganden, i anledning hvaraf

han af fångvårdsstyrelsen erhållit sådant utmärkelsetecken, som tilldelas

vaktkonstapel för långvarig och berömvärd tjänstgöring.

Då Bark icke var delägare i civilstatens pensionsinrättning, åtnjuter

sökanden, som är född den 27 juni 1842, icke någon pension af

enskilda änke- och pupillfonden.

Utom änkan efterlämnade Bark såsom stärbhusdelägare en broder

och systerbarn. Tillgångarna i boet voro i bouppteckningen upptagna

till belopp af sammanlagdt 919 kronor 58 öre. Då skulder och afgående

poster upptagits till 415 kronor 9 öre, utvisade boet sålunda

en behållning af allenast 504 kronor 49 öre.

Vid ansökningshandlingarna fogade intyg utvisa, att sökanden är

medellös och på grund af sin framskridna ålder, allmän svaghet och

dålig synförmåga endast i ringa män kan genom arbete bidraga till sitt

uppehälle.

Direktören för ofvannämnda tvångsarhetsanstalt har vitsordat, att

sökanden är i stort behof af understöd.

Under erinran, att i anledning af liknande ansökningar 1908 års

Riksdag beviljat pensioner å allmänna indragningsstaten till belopp af

200 kronor åt änkorna efter två vid fångvården anställda vaktbetjänte,

har fångvårdsstyrelsen hemställt om utverkande af pension jämväl åt

sökanden.

Uti infordradt underdånigt utlåtande har statskontoret tillstyrkt

aflåtande af proposition till Riksdagen om beviljande å allmänna indragningsstaten

af en årlig pension till sökanden af 200 kronor att, utgå

från och med den 1 januari 1909.»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning

hemställer utskottet,

s. 169 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 169

att Riksdagen må medgifva, att aflidne vaktkonstapeln

Anders Johan Barks änka Sara Kristina Bark,

född Magnusson, må från och med år 1909, så länge

hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver, å allmänna

indragningsstaten uppbära en årlig pension till belopp

af 200 kronor.

21:o) I en till Riksdagen den 26 mars innevarande år afbiten proposition

(n:o 174) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att

tvätteriförestånderskan och arbetsledarinnan vid centralfängelset i Göteborg

Maria Charlotta Kristoffersson, född Jakobsdotter Ny lön, må från

och med den 1 april 1909 under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära eu årlig pension till belopp af 500 kronor.

Statsrådsprotokollet för den 26 sistlidna mars innehåller följande

yttrande i ärendet af departementschefen:

»Uti underdånig skrifvelse den 16 februari 1909 har fångvårdsstyrelsen

anmält, att tvätteriförestånderskan och arbetsledarinnan vid

centralfängelset i Göteborg Maria Charlotta Kristoffersson, född Jakobsdotter

Nylén, uti en af direktören vid nämnda fängelse insänd ansökan,

med hänsyn till fängelsets förestående indragning, anhållit om utverkande

åt henne af ej mindre en hennes aflöning motsvarande gratifikation

för tiden från indragningen till årets slut än ock, från och med

nästa år, pension till samma belopp.

Enligt hvad fångvårdsstyrelsen meddelat, antogs sökanden vid

nämnda fängelse i oktober månad 1878 till biträde vid kvinnofångarnas

undervisning i strykning och skötsel af finare tvätt och liar allt

sedan oafbrutet uppehållit denna syssla, som varit synnerligen kräfvande

och mödosam. Det har ålegat sökanden att upplära och handleda fångarna

i tvätt, mangling och strykning, öfvervälta arbetets gång, granska

och inräkna de färdiga plaggen samt prissätta arbetet. Enär den tvätt,

som besörjts vid fängelset, mestadels varit af ömtåligare slag samt vid

behandlingen fordrat stor noggrannhet och ej ringa yrkesskicklighet,

har förestånderskans ansvar varit ganska betydande, helst som arbetet,

väl utfördt, beredt fångvården en afsevärd inkomst. Efter indraguingen

af den ordinarie vaktfri!- och arbetsförestånderskebefattningen vid

fängelset år 1903 har nämnda befattningshafvandes åligganden vid tvätten

helt och hållet öfverflyttats å sökanden.

1 aflöning har sökanden uppburit ett månatligt arfvode, som intill

år 1902 utgått med 40 kronor och därefter med 50 kronor, eller för år

600 kronor.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Samt. 1 Åfd. 11 Höft. 22

Ang. pension

åt tvätt eri förestan

der skan

och arbetsledarinnan

vid

centralfängelset

i Göteborg

Maria CharlottaKristoffersson,

född

Jakobsdotter

Nylén.

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Enligt intyg af fängelseläkaren lider sökanden af allmän svaghet,

åderbråck samt minskad synskärpa på bägge ögonen, och är på grund

häraf hennes arbetsförmåga nedsatt.

Hvad angår sökandens förhållanden i öfrigt, visar medföljande

prästbetyg, att hon är född den 14 oktober 1853 och gift med arbetaren

Carl Johan Kristoffersson samt medellös. Mannen, hvilken sedan

flere år tillbaka varit obotligt sjuk, är alldeles urståndsatt att genom

sitt arbete bidraga till makarnas gemensamma uppehälle, hvadan hustruns

arbetsförtjänst varit deras enda inkomst och fördenskull ej räckt

till några besparingar.

Då efter fängelsets indragning sökanden vid sin framskridna ålder

och tilltagande sjuklighet ej längre torde kunna vinna sin utkomst på

annat håll samt, på sätt skrilvelsen bilagda intyg närmare utvisa, sökanden

under sin mer än trettioåriga tjänst vid fängelset ådagalagt, jämte

framstående yrkesskicklighet, eu synnerlig plikttrohet, nit och välförhållande,

har styrelsen funnit ansökningen böra bifallas samt förty hemställt

om utverkande af pension åt sökanden af 600 kronor för år, motsvarande

den aflöning, som vid fängelset till henne under senare åren

iitgått, och till beloppet lika med den vaktkvinnorna vid de centrala

fångvårdsanstalterna tillkommande pension. Vidare har styrelsen hemställt,

att, intill dess sådan pension kan varda sökanden beviljad, henne

måtte af tillgängliga medel beredas understöd till belopp af 50 kronor

i månaden, räknadt från tiden för fängelsets förestående indragning.

Statskontoret har i infordradt underdånigt utlåtande förklarat sig

anse goda skäl förefinnas att i detta fall hos Riksdagen göra framställning

om beviljande af pension, hvars belopp statskontoret dock med

hänsyn till föreliggande omständigheter ansett skäligen böra bestämmas

till 500 kronor.

Lika med statskontoret anser jag sökanden böra komma i åtnjutande

af årlig pension till belopp af 500 kronor; och erinrar jag härvid,

att 1903 års Riksdag på förslag af Kungl. Maj:t tillerkänt vaktfrun

och arbetsförestånderskan vid fängelset Brita Maria Wennerstrand pension

till enahanda belopp. 1 fråga om tiden, från hvilken pension till

sökanden skulle utgå, synes mig denna lämpligen böra bestämmas till

den 1 nästkommande april, då fängelsets indragning skall vara slutligen

genomförd. Någon särskild gratifikation åt sökanden utöfver pensionen

skulle i sådant fall icke behöfva ifrågakomma.))

Utskottet som ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande

framställning, hemställer,

s. 171 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

171

att Riksdagen må medgifva, att tvätteriförestånderskan

och arbetsledarinnan vid central fängelset i

Göteborg Maria Charlotta Kristoffersson, född Jakobsdotter

Nylén, må från och med den 1 april 1909 under

sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension till belopp af 500 kronor.

22:6) Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion

(n:o 61) har herr Alfr. Lundgren föreslagit, att Riksdagen måtte besluta

att för f. d. vaktkonstapeln vid straffängelset å Varbergs f. d. fästning

Johan August ^Vinberg höja pensionen från 240 kronor till det belopp

hvar och en af de tre äldste vaktkonstaplarne vid ofvannämnda strafffängelse

uppburit eller 320 kronor, jämte ett i betraktande af nuvarande

höga lefnadskostnader skäligt tillägg af 80 kronor, eller tillsamman

400 kronor om året, och att detta belopp finge beräknas från

början af innevarande år.

Till stöd för sitt förslag bär motionären anfört följande:

»Den 1 april 1858 antogs Johan August Vinberg till vaktkonstapel

vid straffängelset å Varbergs f. d. fästning. När i början af

1880-talet nämnda straffängelse indrogs, var det flera vaktkonstaplar

därstädes, som på grund af »ålder samt kroniska sjukdomar och krämpor

endast förmådde att med lättare arbete i någon ringa mån bidraga till

sitt uppehälle, men vore oanvändbara till det slags tjänstgöring, som

tillkomme vaktkonstapel för fångar)! (se statsutskottets vid 1886 års

riksdag utlåtande n:o 13, sid. 8) och fördenskull icke ansågos böra anställas

vid någon annan fångvårdsanstalt. Det må nämnas, att deras

tjänstgöring varit i ovanligt hög grad ansträngande för hälsa och

krafter, bland annat därför att fångarne användes såväl vinter som

sommar till arbete i de invid hafvet belägna stenbrotten, då väl fångarne

kunde bereda sig skydd mot storm och oväder, men icke vaktkonstaplarne,

Indika för att kunna öfverskåda ett så stort område som

möjligt måste postera på höga trästaket, som omgärdade stenbrotten.

De tre äldste i tjänsten erhöllo på Kungl. Maj ds framställning

vid 1885 års riksdag pension å allmänna indragningsstaten till belopp

af 320 kronor om året hvardera.

För Vinberg jämte fyra andra vaktkonstaplar med något kortare

tjänstetid än de tre förstnämnde hade vid 1886 års riksdag Kungl.

Maj:t föreslagit å nionde liufvudtiteln eu årlig pension af 300 kronor

hvardera. Statsutskottet hade i sitt utlåtande n:o 13, sid. 9, nedsatt

beloppet till 240 kronor, och detta blef af Riksdagen beviljad t.

Ang. höjd

pension åt förre

vaktkonstapeln

Johan August

Wmberg.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Sedan Varbergs f. d. fästning den 17 september 1884 öfverlämnats

till arméförvaltningen för att användas till station för arméns disciplinkompani,

erhöllo de fem sistnämnda vaktkonstaplarne anställning

därstädes. Fyra af dem slutade inom kort denna tjänstgöring; men

oaktadt aflöningen var knapp eller högst 30 kronor i månaden, stannade

Winberg likväl kvar hela tiden till år 1897, då disciplinkompaniet

indrogs, enär han hyste den förhoppning, hvilken äfven lär förespeglats

honom, att han sedermera skulle kunna erhålla något högre pension.

Detta har emellertid icke inträffat, ehuru tolf år förflutit, sedan

hans tjänstgöring upphörde.

Winberg har varit i statens tjänst å Varbergs fästning oafbrutet

från den 1 april 1858 till den 1 september 1897 eller nära 40 år; först

vid fångvården från den 1 april 1858 till juli 1881, då straffängelset

indrogs, därefter med en lön af 25 kronor i månaden såsom portvakt

å fästningen med skyldighet att tillse och vårda statens egendom, och

sedan vid disciplinkompaniet från den 9 maj 1885 till den 1 september

1897, då disciplinkompaniet indrogs. Han har alltså varit i statens

tjänst vida längre än någon af de tre numera aflidne vaktkonstaplar,

som Riksdagen enligt ofvanstående på sin tid tillerkände en pension af

320 kronor.

Winberg, som fortfarande är boende i Varberg och som nästkommande

21 april fyller 76 år, har en likaledes åldrig hustru samt är

själ!’ mycket sjuklig och behöfvande, blind på ena ögat, behäftad med

kronisk åkomma samt lidande men af under fångbevakningen erhållen

kroppslig skada.

På 28:de sidan i andra hufvudtiteln för år 1907 återgifves ett

yttrande af fångvårdsstyrelsen angående förslaget om 800 kronor i pension

för vaktkonstaplar, så lydande: Att tillerkänna en f. d. vaktkonstapel,

som har hustru och kanske ännu oförsörjda barn ett belopp af

800 kronor för år anser styrelsen ej vara mer än hvad han för sin

yttersta nödtorft behöfver och samhället såsom en pliktuppfyllelse

åligger.

Med den lilla tillökning i pensionen för den gamle f. d. vaktkonstapel

Winberg, med sin gamla hustru, som i motion förra året föreslogs,

hade lian sammanlagdt erhållit jämnt hälften af ofvannämnda

pensionsbelopp, som Riksdagen 1907 bestämde för f. d. vaktkonstaplar

vid fångvården.

Då det sagts, att motionen sannolikt blifvit bifallen, om votering

begärts, och då jag anser den vara högeligen behjärtansvärd, så vågar

jag i år förnya densamma, endast med den förändring, att den lilla höj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o li
-

ns

ningen i pensionsbeloppet för denne gamle och sjuklige man måtte få

beräknas från innevarande års början.»

Sedan Winberg år 1886, efter indragning af straffängelset å Var- «**•«£*

bergs fästning, tillerkänts en pension om 240 kronor, bär Winberg yttran

varit i statens tjänst så länge, att han i afseende å tjänstetid blifvit

fullt jämställd med de vaktkonstaplar, som år 1886 tillerkändes en

pension å 320 kronor. Vid sådant förhållande synes det kunna vara

med billighet öfverensstämmande, att Winberg tilldelas en tilläggspension,

så att hans sammanlagda pensionsbelopp uppgår till 320 kronor.

Att däremot på grund af högre lefnadsomkostnader göra en ytterligare

förhöjning i pensionen anser sig utskottet icke kunna tillstyrka.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må medgifva, att förre vaktkonstapeln

Johan August Winberg må å allmänna indragningsstaten

från och med år 1909 under sin återstående

lifstid uppbära en årlig pension af 80 kronor

utöfver den pension å 240 kronor, som redan år 1886

blifvit honom tillerkänd.

23:o) Uti två likalydande motioner, väckta den ena (n:o 21) inom

Första Kammaren af friherre Nils Trolle, den andra (n:o 169) inom öfversten c. u.

Andra Kammaren af herr J. P. Jesper sou, har föreslagits, att Riksdagen von EsMnmåtte

bevilja öfversten in. m. C. D. von Essen ett tillägg i hans pensionsförmåner

af 1,760 kronor årligen, att utgå från och med den 1

januari innevarande år, så att hans pension i sin helhet måtte uppgå

till 4,000 kronor årligen.

Till stöd för denna framställning anföres i motionerna följande:

»Öfversten in. m. C. D. von Essen, som är född år 1842, började

sin militärbana vid kungl. skånska dragonregementet, där han konstituerades

till fanjunkare den 4 mars 1857 och erhöll sin officersfullmakt

i december 1861. Sedermera befordrades von Essen till ryttmästare

vid samma regemente och erhöll från denna sin befattning afsked i maj

1895, eller samma år och månad som han förordnades till suppleant

för chefen för remonteringsväsendet. I augusti 1896 förordnades von

Essen till ledamot i nuvarande remonteringsstyrelsen och i september

1898 till chef för samma styrelse samt afgick från denna befattning i

november 1908.

Hvad öfverste von Essen under de 10 år han innehaft denna vik
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

Utskottets yttrande.

174 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

tiga och racket kräfvande chefsplats uträttat för såväl landets hästafvel

som äfvenledes, genom det goda hästmaterial han anskaffat, för

våra beridna truppers fältduglighet, är för väl kändt och erkändt för

att här behöfva ytterligare framhållas.

Hvad jag däremot vill framhålla är, att aldrig någon anmärkning

framkommit emot öfverste von Essens sätt att sköta remontinköpen,

oaktadt dessa fått en så stor utsträckning, att inköpssumman under de

sista åren betydligt öfverstigit en miljon kronor årligen och att öfverste

von Essen särskildt bemödat sig att få köpa direkt af hästuppfödarne,

något, som af dessa högt uppskattats och hvarigenom staten gifvetvis

erhållit remonterna för billigare pris, än om dessa skolat köpas af mellanhänder.

Vid öfverste von Essens tillbakaträöande är lian nu hänvisad till

en pension af 2,240 kronor såsom ryttmästare af lista klass efter den

gamla lönestaten. Detta synes mig vara en alltför ringa ersättning för

hans uppslitande, ansvarsfulla och långvariga arbete i statens tjänst.

Denna pension skulle under alla förhållanden tillkomma honom för hans

tjänst vid det regemente han tillhört och är således icke i någon mån

föranledd af befattningen som chef för remonteringsstyrelsen.

Med genomförande af den nya arméorganisationen för remonteringsstyrelsen

bestämdes, att chefen för denna styrelse skall vara en major

på stat vid de beridna truppförbanden, hvilket dock ej innebär, att

denne beröfvas avanceringsmöjligheter. Då däremot von Essen afgick

från chefskapet, utgjorde nämnda anställning en afskalning af hans

militära verksamhet, hvarför pensionsförmånerna icke rimligtvis böra

sättas lägre än dem, solar tillkomma själfständig kårchef.»

I betraktande däraf att eliefen för remonteringsstyrelsen åtnjuter

majors tjänsteställning anser utskottet, att öfverste Carl Didrik'' von

Essen, som i tio år tjänstgjort såsom chef för remonteringsstyrolsen,

bör från allmänna indra gningsstaten tilldelas ett så stort belopp att det

jämte hans nuvarande pension å 2,240 kronor uppgår till den pensionssaimma

å 3,200 kronor, som tillkonamer major, eller 960 kronor.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må i anledning af friherre Trolles

och herr Jespersons ofvannämnda motioner medgifva,

att f. d. öfversten Carl Didrik von Essen må å allmänna

indragningsstaten från och med år 1909 under

sin återstående lifstid uppbära eu årlig pension af 960

kroaaor.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

175

24:o) Uti punkt 15 af tionde hufvudtiteln har Kung!. Maj:t föreslagit

Riksdagen medgifva, att arbetaren Erik Gustaf Johansson må från

och med månaden näst efter den, under hvilken han varder entledigad

från sin anställning vid infanterivolontärskolan å Karlsborg, från allmänna

indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 300 kronor.

Enligt vid statsverkspropositionen fogadt utdrag af protokollet

öfver landtförsvarsärenden den 13 november 1908 har departementschefen

rörande ifrågavarande förslag anfört följande:

»Med förmälan att chefen för infanterivolontärskolan å Karlsborg

uti en af chefen för tredje arméfördelningen tillstyrkt framställning

anhållit, att pension måtte utverkas åt arbetaren Erik Gustaf Johansson,

har arméförvaltningens intendentsdepartement uti underdånig skrifvelse

den 31 mars 1908 hemställt, det Kung!. Maj:t täcktes till Riksdagen

aflåta nådig pi''oposition om beviljande åt Johansson af en årlig pension

af 300 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, hvarunder

han blefve entledigad från sin anställning vid skolan.

Af handlingarna i ärendet inhämtas, att Johansson, som är född

den 31 mars 1841 och alltså 67 år gammal, varit i kronans tjänst

sedan den 22 april 1875, eller mera än 33 Va år, dels såsom arbetare

vid Karlsborgs fästningsbyggnad till och med den 26 februari 1887,

dels ock sedermera såsom lamptändare vid volontärskolan; att han,

som befinner sig i små omständigheter, enligt företedt läkarbetyg till

följd af sin höga ålder och kronisk reumatism är oförmögen att vidare

tjänstgöra; samt att han under sin tjänstgöring såväl vid volontärskolan,

där han åtnjuter, förutom inkvartering i kronans hus, en aflöning af

1 krona 75 öre för dag året om, med undantag af sommarmånaderna,

som äfven förut vid fästningsbyggnaden städse med nit och ordning

skött sina åligganden samt iakttagit ett godt och hedrande uppförande,

hvarför han ock såsom vedermäle därför erhållit sällskapet Pro patrias

medalj för långvarig och trogen tjänst.

Uti underdånigt utlåtande den 27 april 1908 har statskontoret

tillstyrkt arméförvaltningens framställning.

I likhet med myndigheterna anser jag, att Johansson gjort sig

förtjänt af att komma i åtnjutande af något årligt understöd för sin

återstående lifstid, och har jag icke något att erinra mot det af arméförvaltningen

föreslagna pensionsbeloppet, hvilket står i öfverensstämmelse

med hvad Riksdagen förut beviljat sådana arbetare vid

Karlsborgs fästningsbyggnad, som uppnått en ålder af minst 60 år.»

Med tillstyrkande af bifall till Kung!. Majrts förevarande framställning,

får utskottet hemställa,

Ang. petition

åt arbetaren

B. G. Johanston.

[15.]

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension

åt förre

fortifikations•

arbetaren L.

M. Sandberg.

[16.]

att Riksdagen må medgifva, att arbetaren Erik

Gustaf Johansson må från och med månaden näst

efter den, under hvilken han varder entledigad från

sin anställning vid infanterivolontärskolan å Karlsborg,

från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig

pension af 300 kronor.

25:o) Uti punkt 16 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit

Riksdagen medgifva, att förre fortifikationsarbetaren Lars Magnus

Sandberg må från och med den 1 januari 1909 å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension af 300 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 13 november

1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti eu af arméförvaltningens fortifikationsdepartement, jämte

eget underdånigt utlåtande, den 16 april innevarande år öfverlämnad

skrift har förre fortifikationsarbetaren vid Karlsborgs fästningsbyggnad

Lars Magnus Sandberg i underdånighet anhållit, att, då hans arbetsförmåga

på grund af ålderdom numera vore så förminskad, att han

endast med svårighet kunde försörja sig själf, han måtte komma i

åtnjutande af någon pension.

Enligt ansökningen vidfogade intyg har Sandberg, som är född

den 6 april 1836 och således 72 år, vid nämnda fästning arbetat såsom

murare under sommarmånaderna hvart och ett af åren 1861—1874.

1881—1894 samt åren 1904 och 1905 eller tillhopa under 30 år. Han

har städse gjort sig känd såsom en nykter, hederlig och ordentlig

person samt är i stort behof af understöd.

Vid ansökningens öfverlämnande till arméförvaltningen har fortifikationsbefälhafvaren

å Karlsborgs fästning, med hänsyn därtill att

Sandberg under åren 1875—1880 och 1895—1903 icke varit anställd

i kronans tjänst, förklarat sig icke kunna tillstyrka ansökningen. Vid

upprättande af förutvarande förslag till pensioner för dylika arbetare

hade nämligen, bland annat, den princip tillämpats, att tjänstetiden,

som i regeln icke borde understiga 30 år, skolat utan uppehåll eller

åtminstone utan afsevärda sådana fortgå intill den tidpunkt, då förslag

till pension afgåfves. Af samma skäl har äfven arméförvaltningen

ansett sig böra afstyrka bifall till den gjorda ansökningen.

Statskontoret, som den 7 maj 1908 afgifvit yttrande i ärendet,

har emellertid erinrat därom, att 1907 års Riksdag, i enlighet med

Kungl. Maj:ts förslag, under liknande förhållanden beviljat en årlig

pension af 300 kronor åt muraren vid samma fästningsbyggnad Lars

s. 177 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

177

Peter Eriksson, hvilken då innehade 56 års ålder och under sommartiden

i sammanlagdt 32 år haft anställning vid Karlsborgs fästningsbyggnad.

I sitt utlåtande angående pension åt bemälde Eriksson hade

statskontoret framhållit, att statskontoret visserligen varit i någon

mån tveksamt, huruvida Erikssons till synes mera tillfälliga arbete vid

fastningsbyggnaden kunde anses innebära fullt giltig anledning att hos

Riksdagen göra framställning om lifstidspension åt honom, men att, då

han under mycket lång tid och med godt vitsord arbetat vid Karlsborgs

fästningsbyggnad samt den omständigheten, att hans arbete tagits

i anspråk endast sommartid, torde hafva haft sin naturliga orsak häruti,

att det af honom utöfvade mureriarbetet icke kunnat under den

kallare årstiden verkställas, statskontoret ansett sig icke böra afstyrka

bifall till framställningen om pension åt honom.

Hvad sålunda anförts syntes statskontoret fullt tillämpligt äfven

å sökanden Sandberg. Vid sådant förhållande och då Riksdagen, såsom

nämndt, beviljat pension åt bemälde Eriksson, kunde statskontoret för

sin del icke finna annat än billigt, att åtgärd vidtoges för beredande

af dylik förmån jämväl för Sandberg.»

Då departementschefen i likhet med statskontoret ansett billighetsskäl

tala för, att Sandberg, hvilkens behof af hjälp blifvit ådagalagdt,

med hänsyn till sin höga ålder och den långa tid, han arbetat i kronans

tjänst, erhölle något understöd för sin återstående lifstid, har departementschefen

hos Kungl. Maj:t hemställt om aflåtande af förevarande

proposition.

Då utskottet ej haft något att erinra emot Kungl. Maj:ts ifrågavarande

framställning, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att förre fortifikationsarbetaren

Lars Magnus Sandberg må från och

med den 1 januari 1909 å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension af 300 kronor.

26:o) Uti punkt 17 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva, att drängen vid krigsskolan å Karlberg

Carl Erik Fält-Linål) er g må från och med månaden näst efter den, i

hvilken han erhåller entledigande från sin anställning vid skolan, under

sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt

understöd af 500 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 11 december

1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft.

Ang. understöd

åt drängen vid

krigsskolan

C. E. FältLindberg.

[17.]

23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»Under förmälan att drängen vid krigsskolan å Karlberg Carl Erik

Fält-Lindberg på grund af hög ålder och nedsatta kroppskrafter anhållit

om entledigande från innehafvande anställning vid skolan, med

rätt att för sin återstående lifstid komma i åtnjutande af ett årligt

understöd, har chefen för nämnda skola uti en af tjänstförrättande

inspektören för militärläroverken med tillstyrkan af nådigt bifall öfverlämnad

skrifvelse den 31 augusti 1908 i underdånighet anhållit, att,

då det syntes högeligen behjärtansvärdt, att Fält-Lindberg efter långvarig

och trogen tjänst bereddes något bidrag till sitt uppehälle under

ålderdomen, men till krigsskolans disposition ej funnes några medel

anvisade för dylikt ändamål, nådig proposition måtte aflåtas till Riksdagen

om beviljande åt honom af ett årligt understöd å 500 kronor.

Till stöd för denna framställning har vidare anförts, att FältLindberg,

som, enligt skrifvelsen bifogadt prästbetyg, vore född den 4

maj 1843 och således 65 år gammal, varit anställd vid skolan alltsedan

hösten 1869, dock med undantag af 2 år under åren 1873—1875;

att han, hvilkens aflöningsförmåner för närvarande uppginge till 875

kronor 75 öre om året, under sin tjänstetid med plikttrohet, nit och

duglighet utfört honom anförtrodt arbete och såväl i som utom tjänsten

städse iakttågit ett mycket hedrande uppförande, samt att han såsom

vedermäle!! härför dels år 1898 erhållit patriotiska sällskapets medalj för

lång och trogen tjänst, dels ock enligt nådigt beslut den 13 sistlidne

juni tilldelats medaljen i silfver af åttonde storleken med inskrift ''för

nit och redlighet i rikets tjänst’.

Uti häröfver den 16 oktober 1908 afgifvet underdånigt utlåtande

har arméförvaltningens civila departement erinrat därom, att 1899 års

Riksdag, med anledning af en till Riksdagen aflåten nådig proposition,

beviljat drängen vid krigsskolan Lars Erik Lindblom, hvilken då uppnått

en ålder af 48 år och varit vid skolan anställd under sammanlagdt

24 år, men till följd af en under sin tjänstgöring ådragen sjukdom

blifvit oförmögen att vidare fullgöra sin tjänst, ett årligt understöd af

250 kronor. Under åberopande häraf och då Fält-Lindberg på grund

af betydligt högre lefnadsålder och väsentligt längre tjänstetid syntes

böra beredas ett årligt understöd, som i enlighet med chefens för krigsskolan

förslag skäligen borde beräknas till dubbla beloppet af det

Lindblom tilldelade, har arméförvaltningen förordat chefens för krigsskolan

framställning om utverkande åt Fält-Lindberg af ett årligt

understöd å 500 kronor.

Uti underdånigt utlåtande den 28 nästlidne november har jämväl

statskontoret biträdt ifrågavarande framställning.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

I likhet med myndigheterna anser jag, att Fält-Lindberg, med

hänsyn till sin långvariga, synnerligen väl vitsordade tjänstgöring,

gjort sig förtjänt af att erhålla det för honom föreslagna understödet.)»

Utskottet anser visserligen, att Fält-Lindberg skäligen bör till- «£££

erkännas någon pension, men finner det af Kungl. Maj:t föreslagna

beloppet något för högt. I de fall, då pension tilldelats personer i

samma tjänsteställning som Fält-Lindberg, har beloppet brukat bestämmas

till 300 kronor; dock vill utskottet med anledning af Lindbergs långvariga

tjänstetid för honom föreslå ett belopp af 400 kronor.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må medgifva, att drängen vid

krigsskolan å Karlberg Carl Erik Fält-Lindberg må

från och med månaden näst efter den, i hvilken han

erhåller entledigande från sin anställning, vid skolan,

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära ett årligt understöd af 400 kronor.

27:o) Uti punkt 18 under tionde hufvudtiteln bär Kungl.. Maj:t

föreslagit Riksdagen, att sergeanten af första klassen vid Kronprinsens a. Atp

husarregemente Anders Asp må under sin återstående lifstid från och [18.]

med månaden näst efter den, hvarunder han erhåller afsked från innehafvande

beställning, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig

pension till belopp af 900 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för den 11 december

1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti en af tjänstförrättande chefen för Första arméfördelningen

med tillstyrkan af nådigt bifall till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnad

skrifvelse den 4 september 1908 har t. t. chefen för Kronprinsens

husarregemente i underdånighet anhållit, att nådig proposition måtte

aflåtas till Riksdagen om beviljande af pension åt sergeanten af. första

klassen vid regementet Anders Asp.

Af handlingarna inhämtas, att Asp är född den 4 tebiuaii 1869,

att han varit i tjänst vid regementet sedan den 1 november 1887 och

den 4 september 1897 befordrats till sergeant; att han, som enligt

läkarbetyg alltsedan år 1899 lede af öppen lungtuberkulos med upprepade

ymniga lungblödningar, till följd al denna sjukdom vant tullständigt

otjänstbar under sammanlagdt 18 månader, däraf 2 månader

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

innevarande år, samt att, då någon förbättring i Asps hälsotillstånd icke

hade inträdt eller knnde förväntas, han numera förklarats vara till vidare

krigstjänst oduglig.

Direktionen öfver arméns pensionskassa har meddelat, att Asp,

som endast innehade 39 lefnadsår och 21 tjänstår efter adertonde åldersåret,

enligt hvad af handlingarna framginge, icke i tjänsten ådragit sig

ifrågavarande sjukdom samt att denna icke vore af det slag, som omiörmäldes

i åttonde punkten af 1877 års pensioneringsgrunder, hvarför1

Asp med tillämpning af gällande nådiga pensionsreglemente och nyssnämnda

pensioneringsgrunder icke kunde beredas pension vare sig med

eller utan fyllnadspension från arméns pensionskassa.

Framställningen är tillstyrkt af medicinalstyrelsen, som anser Asps

återställande till hälsan icke vara att förvänta. Statskontoret har uti

underdånigt utlåtande den 28 nästlidne november anfört, att, då enligt

åberopade läkarbetyg och medicinalstyrelsens i ärendet afgifna utlåtande

det kunde anses styrkt, att Asp för all framtid vore till krigstjänst oduglig

och då på grund af föreliggande framställning måste antagas, att regementets

fördel kräfde, att den sergeantsbeställning, som nu innehades

al Asp, icke längre upptoges af en icke tjänstduglig innehafvare, intet

syntes vara att erinra mot förslaget att genom beredande af förtidspension

åt Asp lämna honom tillfälle att snarast afgå från tjänsten; och

hemställer statskontoret med anledning häraf, det Eders Kungl. Maj:t

täcktes föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten för Asp

uppföra pension med 900 kronor årligen, hvilket belopp motsvarade

den pension, jämte fyllnadspension, som, därest föreskrifvet antal tjänstår

uppnåtts, skulle hafva vid afsked från tjänsten tillkommit honom.»

Då departementschefen med hänsyn till tjänstgöringen vid regementet

ansett det vara behöflig!, att för Asp bereddes tillfälle att afgå

från sin beställning, har departementschefen hemställt till Kungl. Maj:t

om aflåtande af förevarande proposition.

På grund af hvad i ämnet blifvit anfördt hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att sergeanten af

första klassen vid Kronprinsens husarregemente Anders

Asp må under sin återstående lifstid från och med

månaden näst efter den, hvarunder han erhåller afsked

från innehafvande beställning, å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension till belopp af 900

kronor.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

181

28:o) I en till Riksdagen den 5 mars innevarande år aflåten

proposition (n:o 113) bär Kung!. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,

att fanjunkaren vid Norrlands trängkår Lars Erik Blank må från och

med månaden näst efter den, i hvilken afsked varder honom beviljadt,

från allmänna indragningsstaten uppbära pension, beräknad efter 1,000

kronor om året för tiden till den 1 juli 1910 och därefter under sin

återstående lifstid till ett belopp af 820 kronor årligen, samt att från

anslaget till! allmänna indragningsstaten må till arméns pensionskassa

utbetalas hvad som i expektansafgifter bör erläggas, för att Blank skall

från och med nämnda dag komma i åtnjutande af en årlig pension från

kassan å 180 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för den 5 mars

1909 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»På anhållande af fanjunkaren vid Norrlands trängkår Lars Erik

Blank har chefen för nämnda kår uti underdånig skrifvelse den 29

oktober 1908 gjort framställning därom, att åt Blank, hvilken på grund

af sjukdom vore till krigstjänst oduglig, måtte beredas pension från

allmänna indragningsstaten till ett belopp af 1,000 kronor.

Af den underdåniga skrifvelsen bilagda tjänsteförteckning och

frejdebetyg inhämtas, att Blank, som är född den 25 juni 1863 och i

juni månad 1885 kommit i tjänst vid fortifikationen, kvarstått därstädes

till den 30 april 1895, då han förordnades till sergeant af första klassen

vid Norrlands trängbataljon, samt att lian den 31 december 1904

befordrats till nu innehafvande beställning.

Enligt ett af vederbörande regementsläkare utfärdadt intyg lider

Blank af hjärtfel, kronisk luftrörskatarr med däraf beroende andtäppa,

njurinflammation jämte socker- och ägghvitsjuka samt är till följd däraf

för all framtid oduglig till krigstjänst.

Kårchefen har uti berörda skrifvelse meddelat, att Blank under de

tio sista åren ej kunnat förrätta trupptjänst, samt att han under längre

tidsperioder varit helt och hållet utståndsatt att deltaga i tjänstgöring

vid kåren. På grund häraf vore det enligt kårchefens åsikt med hänsyn

till tjänstens kraf icke önskvärdt, att Blank kvarstode i krigstjänst

till uppnådd pensionsålder.

Framställningen är tillstyrkt af chefen för sjätte arméfördelningen.

Medicinalstyrelsen, hvars yttrande i ärendet imhämtats, har, då det

af förenämnda läkareintyg framginge, att Blank lede af sjukdom, som

måste anses vara obotlig, likaledes tillstyrkt nådigt bifall till ifrågavarande

framställning.

Direktionen öfver arméns pensionskassa har den 25 november

Ang. pension

åt fanjunkarm

Lars Erik

Blank.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1908 afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet och därvid anfört, att Blank,

som uppnått endast 45 lefnadsår och 23 tjänstår efter tjugonde åldersåret,

icke innehade den för erhållande af pension, än mindre den för fyllnadspensions

undfående bestämda lefnads- och tjänstålder. Då han ej

heller, såvidt af handlingarna i ärendet framginge, i och för tjänsten

ådragit sig de uti läkarintyget omförmälda sjukdomar, kunde han med

tillämpning af gällande pensionsreglemente och pensioneringsgrunder

för armén icke för närvarande beredas pension från arméns pensionskassa

vare sig med eller utan fyllnadspension. Men som Blank tillbragt

hela sin tjänstetid vid fortifikationen och trängen, hvilka vapenslag

torde vara att hänföra till garnisonerade värfvade trupper, vore

han jämlikt § 50 i nådiga reglementet för nämnda kassa berättigad att

från och med den 1 juli 1910, då han uppnådde 25 tjänstår, tillträda

en årlig pension af 180 kronor i nionde klassen af arméns pensionskassa,

därest han under tiden från afskedet till nämnda dag erlade

dubbla expektansafgifter, uppgående till 21 kronor 60 öre för år räknadt.

Uti underdånigt utlåtande den 12 december 1908 har statskontoret,

då det blifvit styrkt, att Blank vore för all framtid oduglig till krigstjänst

och vederbörande kårchef med hänsyn till tjänstens kraf framhållit

önskvärdheten af Blanks afgång från innehafvande beställning,

redan innan denne uppfyllt villkoren för erhållande af pension, förklarat

sig anse giltiga skäl förefinnas att genom framställning till Riksdagen

om förtidspension söka bereda Blank tillfälle att utan afvaktan af inträdd

pensionsålder afgå från tjänsten. Under sådana förhållanden och

i likhet med hvad förut i dylika fall ägt rum borde pensionsbeloppet

motsvara hvad Blank vid uppnådd pensionsålder skulle hafva bekommit

i pension och fyllnadspension eller tillhopa 1,000 kronor. Med anledning

af hvad direktionen öfver arméns pensionskassa anfört beträffande

den Blank tillkommande rätt att mot vissa expektansafgifters erläggande

komma i åtnjutande af pension från och med den 1 juli 1910

ville statskontoret föreslå, att en årlig pension af statsmedel måtte

beredas Blank med 1,000 kronor från afskedet intill sistnämnda dag,

men därefter med 820 kronor, samt att likaledes af statsmedel skulle

erläggas berörda expektansafgifter, så att Blank från och med samma

dag erhölle pension från arméns pensionskassa å 180 kronor om året.

På grund af hvad nämnda myndigheter sålunda yttrat och föreslagit,

synes det mig nödigt att genom utverkande af rätt till pension

åt Blank gifva honom tillfälle att redan nu afgå från tjänsten; och

anser jag, att ett mot full pension svarande belopp eller 1,000 kronor

bör honom tillerkännas vid afskedstagande!.»

s. 183 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o It

183

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning

hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att fanjunkaren vid

Norrlands trängkår Lars Erik Blank''må från och med

månaden näst efter den, i hvilken afsked varder honom

beviljadt, från allmänna indragningsstaten uppbära

pension, beräknad efter 1,000 kronor om året för

tiden till den 1 juli 1910 och därefter under sin återstående

lifstid till belopp af 820 kronor årligen, samt

att från anslaget till allmänna indragningsstaten

må till arméns pensionskassa utbetalas hvad som i

expektansafgifter bör erläggas för att Blank skall från

och med nämnda dag komma i åtnjutande af en årlig

pension från kassan å 180 kronor.

29:o) I en till Riksdagen den 26 mars innevarande år aflåten

proposition (n:o 185) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,

att sergeanten af första klassen vid Lifregementets husarer Frans Emil

Eklundh må, därest lian erhåller afsked efter den 10 oktober 1909, men

innan han är berättigad till fyllnadspension, från och med månaden

näst efter den, i hvilken afskedet beviljas, å allmänna indragningsstaten

uppbära pension till belopp af 900 kronor årligen till den 1 september

1916 och därefter under sin återstående lifstid 720 kronor årligen, samt

att från anslaget till allmänna indragningsstaten må till arméns pensionskassa

utbetalas hvad som i expektansafgifter bör erläggas, för att Eklundh

skall från och med sistnämnda dag komma i åtnjutande af en årlig

pension från kassan å 180 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 26 mars 1909

innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti underdånig skrifvelse den 17 december 1908 har sekundchefen

för Lifregementets husarer gjort framställning därom, att sergeanten af

första klassen vid regementet Frans Emil Eklundh, hvilken på grund

af sjukdom vore oförmögen till krigstjänst, måtte beredas tillfälle att

före pensionsålderns inträde afgå med pension från allmänna indragningsstaten.

Af handlingarna i ärendet framgår, att Eklundh, som är född den

12 augusti 1866, kom i krigstjänst den 10 oktober 1884 och den 10

oktober 1895 befordrades till sin innehafvande beställning. Enligt intyg

af''regementsläkaren vid regementet lider Eklundh af lungtuberkulos

Ang. pension

åt sergeanten

Frans Emil

Eklundh%

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

och är på grund däraf för all framtid oförmögen såväl till fortsatt

krigstjänst som ock att genom annat arbete sig försörja. Sekundchefen

har rörande Eklundhs ekonomiska förhållanden upplyst, att han för sin

utkomst är beroende af hvad han kan bekomma af statsverket.

Chefen för Tredje arméfördelningen har tillstyrkt den af sekundchefen

gjorda framställningen.

Uti afgifvet underdånigt utlåtande har direktionen öfver arméns

pensionskassa vitsordat de angående Eklundhs ålder och tjänstgöringstid

meddelade uppgifterna samt vidare anfört, att, då Eklundh, som sålunda

räknade 42 lefnads- och 24 tjänstår efter adertonde åldersåret, icke

innehade den för erhållande af pension och ännu mindre den för tilläggspensions

undfående bestämda lefnads- och tjänstålder samt icke heller,

såvidt af handlingarna framginge, i och för tjänsten ådragit sig den

sjukdom, som gjorde honom till vidare krigstjänst oförmögen, han med

tillämpning af gällande nådiga pensionsreglemente och pensioneringsgrunder

för armén af den 22 juni 1877 för närvarande icke kunde

beredas pension från arméns pensionskassa vare sig med eller utan

fyllnadspension. Slutligen har direktionen upplyst, att, därest Eklundh

nu vore jämlikt nämnda pensioneringsgrunder berättigad till pension och

fyllnadspension, pensionsbeloppet skulle hafva utgått med 900 kronor,

däraf 180 kronor i nionde klassen af arméns pensionskassa och 720

kronor af statsmedel.

Statskontoret, hvars utlåtande öfver framställningen jämväl blifvit

infordradt, har därom anfört följande: På grund af hvad handlingarna

innehölle och under förutsättning, att det af hänsyn till regementets

fördel pröfvades nödigt att lämna Eklundh tillfälle att utan afvaktan af

uppnådd pensionsålder afgå från sin tjänst, syntes åtgärd böra vidtagas

för beredande åt honom vid afskedstagandet af årlig pension, motsvarande

hvad han vid uppnådd pensionsålder skulle hafva i sådant afseende bekommit

genom arméns pensionskassa eller 900 kronor. Enligt hvad

statskontoret inhämtat blefve emellertid Eklundh berättigad till pension

från nämnda kassa, därest han erhölle afsked efter den 10 oktober 1909,

då han uppnådde 25 tjänstår, och sedermera till den 1 september 1916

erlade stadgad expektansafgift med 32 kronor 40 öre för år. Vid sådant

förhållande ville statskontoret hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes

föreslå Riksdagen medgifva, att Eklundh finge, därest han erhölle afsked

efter den 10 oktober 1909, men innan han vore berättigad till fyllnadspension,

från och med månaden näst efter den, i hvilken afskedet beviljades,

å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp, af

900 kronor årligen till den 1 september 1916 och därefter under sin

s. 185 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

185

återstående lifstid 720 kronor årligen, samt att från anslaget till allmänna

indragningsstaten Unge till arméns pensionskassa utbetalas hvad som i

expektansafgifter borde erläggas, för att Eklundh skulle från och med

sistnämnda dag komma i åtnjutande af pension från kassan å 180 kronor.

Med hänsyn till tjänstens kraf anser jag det synnerligen önskvärd!,

att för Eklundh utverkas rätt till pension å allmänna indragningsstaten,

så att han må kunna redan nu, före uppnådd pensionsålder, afgå från

tjänsten och ersättas af tjänstduglig person. Hvad beträffar pensionens

belopp ansluter jag mig till hvad statskontoret föreslagit. Jag tillåter

mig härmed erinra, att 1907 års Riksdag under liknande omständigheter

beviljat pension från allmänna indragningsstaten med enahanda belopp

åt musiksergeanten V. H. Kindstrand, hvilken då uppnått en lefnadsålder

af allenast 40 år.»

Med tillstyrkande af bifall till Kung!. Maj ds förevarande framställning,

får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att sergeanten af

första klassen vid Lifregementets husarer Erans Emil

Eklundh må, därest han erhåller afsked efter den 10

oktober 1909, men innan han är berättigad till fyllnadspension,

från och med månaden näst efter den, i hvilken

afskedet beviljas, å allmänna indragningsstaten uppbära

pension till belopp af 900 kronor årligen till den 1

september 1916 och därefter under sin återstående

lifstid 720 kronor årligen, samt att från anslaget till

allmänna indragningsstaten må till arméns pensionskassa

utbetalas hvad som i expektansafgifter bör erläggas,

för att Eklundh skall från och med sistnämnda

dag komma i åtnjutande af en årlig pension från

kassan å 180 kronor.

30:o) I eu till Riksdagen den 26 mars innevarande år aflåten

proposition (n:o 176) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva

att sergeanten af första klassen vid Hallands regemente Anders Johan

Lindslcog, därest han erhåller afsked, innan han är berättigad till fyllnadspension,

må från och med månaden näst efter den, i hvilken afskedet

varder honom beviljadt, å allmänna indragningsstaten uppbära pension,

beräknad efter 900 kronor om året för tiden till den 1 augusti 1915

och därefter under sin återstående lifstid till belopp af 720 kronor

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 24

Ang. pension

åt sergeant en

A. J. Lindskog.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

årligen, samt att från anslaget till allmänna indragningsstaten må till

arméns pensionskassa utbetalas hvad som i expektansafgifter bör erläggas,

för att Lindskog skall från och med nämnda dag komma i åtnjutande

af en årlig pension från kassan å 180 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 26 mars 1909

innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»På anhållan af sergeanten af första klassen vid Hallands regemente

Anders Johan Lindskog har chefen för nämnda regemente uti

underdånig skrifvelse den 13 februari 1909 gj©rt framställning därom,

att åt Lindskog, hvilken på grund af sjukdom vore oduglig till krigstjänst,

måtte beredas pension från allmänna indragningsstaten till belopp,

motsvarande pension och fyllnadspension för sergeant af första klass.

Af den underdåniga skrifvelsen bilagd tjänsteförteckning inhämtas,

att Lindskog, som är född den 12 juli 1865, varit i krigstjänst sedan

den 12 september 1883 samt den 26 november 1903 befordrats till nu

innehafvande beställning.

Enligt ett den 8 februari 1909 utfärdadt läkarintyg lider Lindskog

af lungsot och måste på grund häraf anses vara för all framtid oförmögen

till krigstjänst.

Regementschefen har uti berörda skrifvelse meddelat, att Lindskogtill

följd af sjukdom icke fullgjort någon tjänstgöring vid regementet

sedan år 1900 med undantag af 1902, då han efter 14 dagars tjänstgöring

vid beväringsrekrytskola af samma skäl måst liemförlofvas. Det

kunde således, enligt regementschefens åsikt, med hänsyn till tjänstens

kraf icke vara önskvärdt, att han kvarstode i tjänst intill uppnådd pensionsålder.

Framställningen har tillstyrkts af chefen för Första arméfördelningen.

Direktionen öfver arméns pensionskassa har den 24 februari 1909

afgifvit underdånigt utlåtande i ämnet och därvid anfört, att Lindskog,

som endast uppnått 43 lefnadsår och 25 tjänstår efter adertonde åldersåret,

icke innehade den för erhållande af pension, än mindre den för

fyllnadspensions undfående bestämda lafnads- och tjänstålder. Då han

ej heller, såvidt af handlingarna i ärendet framginge, i och för tjänsten

ådragit sig den uti läkarintyget omförmälda sjukdom, kunde han med

tillämpning af gällande pensionsreglemente och pensioneringsgrunder

för armén icke för närvarande beredas pension från arméns pensionskassa,

vare sig med eller utan fyllnadspension. Jämlikt § 48 mom. 3

uti nådiga reglementet för nämnda kassa den 26 februari 1904 vore

Lindskog emellertid berättigad att från och med den 1 augusti 1915, då

s. 187 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

187

lian uppnådde 30 tjänstår efter tjugonde åldersåret, tillträda eu årlig

pension af 180 kronor i nionde klassen af arméns pensionskassa, därest

lian under tiden från afskedet till sistnämnda dag erlade tredubbla expektansafgifter,

uppgående till 32 kronor 40 öre för år räknadt. Om

Lindskog enligt omförmälda pensioneringsgrunder nu vore berättigad

till pension och fyllnadspension, skulle pensionsbeloppet utgöra 900

kronor, däraf 180 kronor i pension från arméns pensionskassa och 720

kronor i fyllnadspensidn.

Uti underdånigt utlåtande den 13 mars 1900 har statskontoret,

under förutsättning att det af hänsyn till regementets fördel pröfvades

nödigt lämna Lindskog tillfälle att utan afvaktan på uppnådd pensionsålder

afgå från sin tjänst, ansett åtgärd böra vidtagas för beredande åt

honom vid afskedstagandet af årlig pension, motsvarande hvad han vid

uppnådd pensionsålder skulle hafva i sådant afseende bekommit eller

900 kronor. Med anledning af hvad direktionen öfver arméns pensionskassa

anfört beträffande den Lindskog tillkommande rätt att mot vissa

expektansafgifters erläggande komma i åtnjutande af pension från och

med den 1 augusti 1915, hemställde statskontoret, att en årlig pension

af statsmedel måtte beredas Lindskog med 900 kronor från afskedet

intill sistnämnda dag, men därefter med 720 kronor, samt att likaledes

af statsmedel Unge erläggas berörda expektansafgifter, så att Lindskog

från och med samma dag erhölle pension från arméns pensionskassa å

180 kronor om året.

På grund af hvad nämnda myndigheter sålunda yttrat och hemställt,

synes det mig särskilt med hänsyn till tjänstens kraf nödigt att

genom utverkande af rätt till pension åt Lindskog gifva honom tillfälle

att redan nu afgå från tjänsten; och anser jag, att ett mot full pension

svarande belopp eller 900 kronor bör honom tillerkännas vid afskedstagandet.

»

Utskottet, som ej funnit något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande

proposition, hemställer,

att Riksdagen må medgifva, att sergeanten af

första klassen vid Hallands regemente Anders Johan

Lindskos;, därest han erhåller afsked, innan han är

berättigad till fyllnadspension, må från och med manaden

näst efter den, i hvilken afskedet varder honom

beviljadt, å allmänna indragningsstaten uppbära pension,

beräknad efter 900 kronor om året för tiden till den

1 augusti 1915 och därefter under sin återstående lifstid

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension

åt

fortifi/cationsarbetaren

A.P.Bergsten.

[19.]

till belopp af 720 kronor årligen, samt att från anslaget

till allmänna indragningsstaten må till arméns

pensionskassa utbetalas, hvad som i expektansafgifter

bör erläggas, för att Lindskog skall från och med

nämnda dag komma i åtnjutande af en årlig pension

från kassan å 180 kronor.

31:o) I punkt 19 under tionde hufvudtiteln har Ivungl. Maj:t föreslagit

Riksdagen medgifva, att förre fortifikationsarbetaren Anders Petter

Bergsten må från och med den 1 augusti 1909, då han uppnår 60 års

ålder, å allmänna indragningsstaten under sin återstående lifstid uppbära

en årlig pension af 300 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver la ndtförs var särenden den 11 december

1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Hos arméförvaltningens fortifikationsdepartement har fortifikationsbefälhalvaren

å Karlsborgs fästning gjort framställning om utverkande

af pension åt förre fortifikationsarbetaren Anders Petter Bergsten.

Enligt hvad fortifikationsbefälhafvaren upplyst blef Bergsten, som

är lödd den 1 augusti 1849 och således 59 år gammal, den 15 november

1869 anställd i kronans tjänst, där han intill 1907 års utgång innehaft anställning

dels såsom artillerist vid Göta artilleriregemente och dels såsom

arbetare vid Karlsborgs och \ axholms fästningsbyggnader. Visserligen

har en del afbrott i denna hans tjänstgöring ägt rum, beroende bland

annat därpå, att arbetet vid fästningsbyggnaderna under den kallaste

årstiden måst hvila, men då hans sammanlagda tjänstetid uppgår till

öfver 31 år och det hufvudsakligaste af brottet i tjänstgöringen ligger

mera än 20 år tillbaka, anser fortifikationsbefälhafvaren, att Bergsten,

som befinner sig i fattiga omständigheter, bör komma i åtnjutande af

årligt underhåll.

Vid öfverlämnande af ifrågavarande framställning jämte ärendet

tillhörande handlingar har arméförvaltningens nämnda departement uti

skrifvelse den 12 sistlidne oktober, med hänsyn till Bergstens långvariga

anställning i kronans tjänst och hans behof af understöd till sitt uppehälle,

i underdånighet hemställt, det Eders Ivungl. Maj:t täcktes vidtaga

åtgärder för att bereda honom pension för hans återstående lifstid till

belopp af 300 kronor om året, att utgå från allmänna indragningsstaten.

Statskontoret har uti häröfver den 28 november innevarande år

afgifvet underdånigt utlåtande tillstyrkt nådigt bifall till arméförvaltningens

i ärendet gjorda hemställan.»

s. 189 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

189

Departementschefen, som i likhet med arméförvaltningen och

statskontoret ansett billigt, att Bergsten, i anseende till den långa tid,

han arbetat i kronans tjänst, erhölle något understöd för sin återstående

lifstid, har till Kungl. Magt hemställt om aflåtande af förevarande

proposition.

Utskottet, som ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande

proposition, hemställer

att Riksdagen må medgifva, att förre fortifikationsarbetaren

Anders Petter Bergsten må från och

med den 1 augusti 1909, då han uppnår 60 års ålder,

å allmänna indragningsstaten under sin återstående

lifstid uppbära en årlig pension af 300 kronor.

32:o) Uti en till Riksdagen den 12 februari innevarande år aflåten

proposition (n:o 114) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen

bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden

för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att enhvar af förre

fortifikationsarbetarna Sven Månsson, Petter Olsson och August Alfred

Jonsson må från och med den 1 januari 1909 under sin återstående lifstid

från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 200

kronor.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande yttrande

af departementschefen:

»Med anledning af därom utaf förre fortifikationsarbetarne Sven

Månsson, Petter Olsson och August Alfred Jonsson gjorda ansökningar

har arméförvaltningens fortiflkationsdepartement uti särskilda underdåniga

skrivelser den 10 juli och den 7 november 1908 hemställt om understöd

åt bemälde arbetare.

.Månsson är född den 14 oktober 1843 och alltså 65 år gammal

samt gift. Han har varit anställd vid befästningsarbetena i Karlskrona

under åren 1868—1880 eller i 13 år samt under arbete därstädes år

1872 genom olyckshändelse afbrutit sitt ena ben. Vid olyckstillfället

var Månsson jämte ett par andra arbetare sysselsatt med att lösbryta

sten ur ett sprängschakt å Aspön. Påverkad af Månssons spett nedifrån

och de två andres uppifrån lossnade plötsligt en större sten och,

innan Månsson hunnit undan, träffade stenen honom på högra benet

strax under knäet, hvarvid benet afbröts. Månsson intogs för erhållande

af vård å flottans sjukhus i Karlskrona, hvarifrån han utskrefs någorlunda

tillfrisknad samt i stånd att förflytta sig med tillhjälp af krycka.

Ang. pension

åt förre

fortifikationsarbetarne

S.

Månsson, P.

Olsson och

A. A. Jonsson.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

o

Aret därpå råkade han emellertid på hemväg'' från arbetet att halka och

därvid ånyo afbryta benet, med påföljd att detsamma måste amputeras.

Månsson har sedermera varit i enskild tjänst till år 1905, då han blef

oförmögen till vidare arbete. Han befinner sig i fattiga omständigheter.

Olsson, som uppnått en ålder af nära 56 år, har under åren 1872—

1879 likaledes haft anställning vid befästningsarbetena i Karlskrona.

År 1876 under pågående arbete med att uttaga byggnadssten ur ett

stenbrott å Tjurkö blef Olsson, då han med slägga aftuktade ett stenblock,

af en stenskärfva träffad i vänstra ögat, med påföljd att han

förlorade synförmågan å detta öga. Enligt ett den 18 juli 1908 utfärdadt

läkarintyg är synförmågan å det andra ögat numera nedsatt till

ungefär V* af normal synskärpa utan korrektion. Till följd häraf är

Olsson, som befinner sig i fattiga omständigheter, oförmögen att försörja

sig och familj, bestående af hustru, ett minderårigt barn samt en

nittioårig orkeslös moder, hvilka äro af hans utkomst beroende.

Jonsson är född den 5 oktober 1858 och ogift. Han har varit anställd

vid Karlsborgs fästningsbyggnad från den 2 maj 1881 till den

20 december 1906 eller i mer än 25 år samt därstädes åtnjutit aflöning,

uppgående under de senaste fem åren till 620 kronor om året. År 1898

råkade Jonsson under pågående arbete vid nämnda byggnad genom

olycksfall få högra handens pekfinger krossadt, till följd hvaraf fingret

kort därefter måste genom operation borttagas. På grund häraf har

Jonsson, som för sitt uppehälle är uteslutande hänvisad till sitt arbete,

lidit en väsentlig minskning i arbetsförmågan samt därigenom kommit

i mindre goda ekonomiska omständigheter. Enligt ett af Riksförsäkringsanstalten

den 14 augusti 1908 afgifvet yttrande måste den Jonsson

ågångna skadan, därest densamma skolat bedömas i enlighet med bestämmelserna

uti lagen angående ersättning för skada till följd af

olycksfall i arbete den 5 juli 1901, anses hafva för Jonsson medfört

nedsättning i arbetsförmågan, motsvarande femton procent af normal

sådan och borde den sålunda berättiga honom till en årlig lifränta å

45 kronor.

Uti förut omförmälda skrifvelse!'' har arméförvaltningen föreslagit,

att Månsson och Olsson måtte beredas pensioner från allmänna indragningsstaten,

den lörre med 150 kronor och den senare med 210 kronor

om året.

Beträffande Jonsson har arméförvaltningen hemställt, det Eders

Kung!. Maj:t täcktes antingen bevilja honom för en gång ett skadestånd

af 600 kronor från extra anslaget till fortsättande af arbetena å

Karlsborgs fästning eller ock föreslå innevarande års Riksdag att till
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

191

erkänna honom en årlig- pension af 50 kronor från allmänna indragningsstaten,

att utgå från och med den 1 januari 1909.

Statskontoret har uti särskilda den 12 december 1908 afgifna underdåniga

utlåtanden anfört, att de skador, som drabbat Månsson och Olsson

genom olycksfall i arbetet, såvidt handlingarna utvisade, utan tvifvel

varit åt den beskaffenhet, att, därest lagen om ersättning för skada till

följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 varit tillämplig, dem bort

tillkomma lifräntor till ungefär de belopp, som af arméförvaltningen

blifvit för dem i sådant afseende föreslagna. Det vore ju visserligen

obestridligt, att den under arbete i statens tjänst ådragna skadan "utgjorde

den enda grund, hvarpå understöd af statsmedel kunde ifrågasättas

för dessa arbetare, hvilka icke kunde åberopa någon långvarigtjänstetid,

men då de olycksfall, vid hvilka Månsson och Olsson lidit

skada, inträffat för mycket lång tid tillbaka samt någon ovillkorlig

rättighet till godtgörelse för sålunda liden skada icke förefunnes, gällde

det enligt statskontorets uppfattning numera i förevarande fall mindre

att utskifta ersättning efter måttet af den skada, som blifvit enhvar

af dessa arbetare tillfogad, eller i mån, som hvardera af dem vid tiden

för olycksfallet genom skadan lidit minskning i sin arbetsförmåga, utan

snarare att på ålderdomen bereda omförmälda två numera lika litet

arbetsdugliga och ungefär i samma grad hjälpbehöfvande arbetare skäligt

understöd. Det syntes därför statskontoret, som om understöd borde

dem båda beredas till samma belopp. I anledning häraf ville statskontoret

hemställa, att Månsson och Olsson måtte få komma i åtnjutande

under sin återstående lifstid af en årlig pension å 200 kronor

hvardera.

I fråga om ersättning åt Jonsson bär statskontoret ansett det kunna

ifrågasättas, huruvida icke dennes långvariga arbete vid fästningsbyggnaden

i förening med den omständighet, alt han därunder genom olycksfall

lidit skada, till följd hvaraf hans arbetsförmåga blifvit nedsatt, skäligen

borde föranleda till beredande åt honom af någon pension, då han

numera vid framskriden ålder syntes hafva svårighet att förskaffa sig

sitt uppehälle. På grund häraf skulle statskontoret för sin del icke hafva

tvekat att tillstyrka en pension åt Jonsson till enahanda belopp, som

statskontoret förordat för Månsson och Olsson. Då emellertid något

förslag i sådant syfte icke förelåge från vederbörande, ansåge sig statskontoret

böra inskränka sig till att biträda arméförvaltningens hemställan

om en årlig pension å 50 kronor från allmänna indragningsstaten.

I likhet med statskontoret och på de af detta ämbetsverk anförda

skäl anser äfven jag, att ifrågavarande tre arbetare i lika grad gjort

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Statsutskottets Utlåtande X:o 11-

Ang. pension

åt en del vid

Karlstorgs

fästnings
byggnad
anställda
arbetare.

[32.]

sig förtjänte af att komma i åtnjutande af understöd för sin återstående

lifstid.»

Då utskottet ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande

proposition får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att enhvar af förre

fortifikationsarbetarna Sven Månsson, Petter Olsson och

August Alfred Jonsson må från och med den 1 januari

1909 under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension af 200 kronor.

33) I en till Riksdagen den 11 mars innevarande år aflåten

proposition (n:o 117) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva

att nedannämnda personer må å allmänna indragningsstaten under

sin återstående lifstid åtnjuta årliga pensioner med följande belopp,

nämligen: enhvar af förre fästningsbyggnadsarbetarna Gustaf Andersson

och Jakob Emanuel Johansson samt fästningsbyggnadsarbetarna Karl

Gustafsson och Frans August Andersson Otter med 300 kronor, äfvensom

förre arbetaren vid Borghamns kalkstensbrott Victor Filip Brandt

med 50 kronor, att utgå till Andersson, Johansson och Brandt från

innevarande års början samt till Gustafsson och Andersson Otter från

och med månaden näst efter den, då deras nuvarande anställning vid

Karlsborgs fästning upphör, dock hvad Gustafsson beträffar tidigast

från den 1 mars 1910.

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 11 mars 1909

innehåller i detta ärende följande yttrande af departementschefen:

»Uti särskilda underdåniga skrivelser den 24 november 1908 har

arméförvaltningens fortifikationsdepartement gjort framställning om

beredande af pensioner åt arbetarna Gustaf Andersson, Jakob Emanuel

Johansson, Karl Gustafsson och Frans August Andersson Otter, Indika

varit eller vore anställda vid Karlsborgs fästningsbyggnad.

Rörande omförmälda arbetares förhållanden har fortifikationsbeiälhafvaren

å Karlsborgs fästning efter verkställd utredning meddelat

följande:

Gustaf Andersson vore född den 26 oktober 1845 och hade varit

anställd i kronans tjänst under omkring 35 år, däraf öfver 33 år vid

Karlsborgs och återstoden vid Vaxholms—Oscar Fredriksborgs fästningsbyggnad.

Han hade de senaste åren af sin tjänstgöring varit använd

dels såsom renhållare och dels såsom stalldräng med eu aflöning af 25

öre i timmen samt hade numera erhållit afsked. Andersson hade hustru

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Statsutskottets Utlåtande N;o 11.

och 2 minderåriga barn att försörja, men lians arbetsförmåga vore betydligt

nedsatt och han befunne sig i fattiga ekonomiska omständigheter.

Jakok Emanuel Johansson vore född den 8 december 1845 och hade,

då han år 1906 erhöll afsked, arbetat vid Karlsborgs fästningsbyggnad

under mer än 25 år. Hans aflöning hade sista tiden uppgått till 25

öre i timmen. Johansson vore sjuklig och numera ej arbetstöi samt

befunne sig i betryckta ekonomiska förhållanden. ^

Karl Gustafsson, född den 24 februari 1850, både vant anställd

vid Karlsborgs fästningsbyggnad sedan år 1873 och tjänstgjorde för

närvarande såsom vattenledningsförman mot eu aflöning af 840 kronor

om året jämte fri bostad och vedbrand. Gustafsson både visserligen

hittills skött denna viktiga och kräfvande befattning på ett någorlunda

tillfredsställande sätt, men då det vore i hög grad önskvärd! att för

vården af de numera vidlyftiga vattenledningsanläggmngarna erhålla

en yngre och mera kompetent person, hemställde fortifikationsbefälhafvaren,

att åtgärder måtte vidtagas för beredande åt Gustafsson af

pension å skäligt belopp att utgå tidigast från den 1 mars 1910, dä

han uppnådde 60 lefnads- och 37 tjänstår.

Frans August Andersson Otter vore född den 21 januari 1852 och

hade varit anställd vid fästningsbyggnaden alltsedan ai 1881 till eu

början såsom stalldräng samt sedermera såsom handräcknings karl ocn

såsom skogs- och vägarbetare. Hans aflöning både under de sista åren

utgått med 25 öre i timmen, men då arbetstillfällena vid fästningen

alltmera minskades, kunde han ej längre påräkna ständigt arbete därstädes

af denna art. Andersson vore dessutom enligt läkareintyg på

grund af ålderdomssvaghet och kronisk reumatism oförmögen till vidare

arbete såsom fästningsbyggnadsarbetare. Han befunne sig i knappa

ekonomiska förhållanden och hade åldrig moder och eu systei att

försörja. .

För egen del har arméförvaltningens fortifikationsdepartement hemställt

att på grund af hvad rörande ifrågavarande arbetare blifvit upplyst

nådig proposition måtte aflåtas till Riksdagen om beviljande å

allmänna indragningsstaten af pension å 300 kronor till enhvar af dem.

Statskontoret har i afgifvet underdånigt yttrande tillstyrkt fortifikationsdepartementets

framställning samt därvid erinrat, att Riksdagen,

med anledning af därom aflåtna nådiga propositioner, såväl åi 190<

som år 1908 under liknande förhållanden beviljat pensioner å samma

belopp åt arbetare vid Karlsborgs fästningsbyggnad.

Arméförvaltningens nämnda departement bär vidare i vindeldåmg

Bih. till liiksd. Frat. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 11 Haft. 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

skrifvelse den 7 november 1908 hemställt om beviljande af årligt understöd

åt förre arbetaren vid Borghamns kalkstensbrott Viktor Filip Brandt,

hvilken därom gjort ansökning. Fortilikationsbefälhafvaren å Karlsborgs

fästning, som till departementet öfverlämnat berörda ansökning, har

därom efter verkställd utredning anfört följande: Brandt, som vore född

den 28 december 1857 och varit anställd vid Borghamns kalkstensbrott

i 18 ar, hade under sitt arbete genom olycksfall blifvit skadad icke

mindre än tre särskilda gånger, nämligen 1898 och 1903 genom sprängskott

samt 1906 genom fall från en stenhög. Enligt intyg af schaktmästaren

vid kalkstensbrottet hade Brandt till följd af dessa olycksfall

varit oförmögen till arbete under omkring en månads tid vid hvarje

tillfälle. Någon anmälan jämlikt föreskrifterna i lagen om olycksfall

i arbete hade emellertid icke ägt rum, emedan olycksfallen icke ansetts

vara af den art, att desamma kunde läggas till grund för ersättning.

Efter sista olycksfallet hade Brandt fortsatt sitt arbete under 1 V, år,

till dess han på grund af minskad arbetstillgång under februari månad

år 1908 erhållit afsked. Brandt hade då med goda vitsord arbetat vid

nämnda stenbrott sedan augusti månad år 1890 eller under sammanlagdt

nära 18 år. Hans arbetsförtjänst hade under de sista 5 åren uppgått

till högst 655 kronor 49 öre samt lägst 434 kronor 49 öre (år 1906).

Brandt, som vore gift och hade haft sju barn, hvaraf tre ännu bodde

hos föräldrarna, ägde eu stugubyggnad men icke några andra tillgångar.

Enligt intyg af läkaren vid Vadstena lasarett har Brandt tre

gånger vårdats därstädes: en gång till följd af skador genom sprängskott

i högra sidan af ansiktet samt kring högra ögat och örat, hvilka

skador medfört försämrad hörsel, en gång för skador i vänstra sidan

åt bröstet, förorsakade genom en lössprängd sten, samt den tredje gången

för eu genom fall föranledd kontusion i samma sida af bröstet; och

anser nämnda läkare, att dessa upprepade olyckshändelser skadat Brandts

nervsystem och åstadkommit en allmän nedsättning af hans krafter och

arbetsförmåga.

Riksförsäkringsanstalten har i afgifvet utlåtande anfört, att den

genom olycksfallet år 1898 uppkomna nedsättning af hörselförmågan

u ena örat, därest lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada

till följd åt olycksfall i arbete varit därå tillämplig, dock icke skulle

hafva berättigat Brandt till någon ersättning, samt att ej heller de

bada ötriga olycksfallen, hvarken hvart för sig eller tillhopa, haft till

följd sådan skada, som enligt berörda lag berättigar till ersättning af

arbetsgifvaren, men att riksförsäkringsanstalten likväl ansett den möjligheten

icke vara utesluten, att de upprepade olycksfall, som drabbat

s. 195 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 195

Brand!, i förening med den omständigheten, att han numera blifvit

afskedad, bidragit att framkalla de i läkarbetygen angifna funktionsrubbningarna

af nervös art och däraf föranledd nedsättning i arbetsförmågan.

Riksförsäkringsanstalten ansåge fördenskull billighetsskäl

starkt tala för att någon årlig pension bereddes Brandt samt föresloge,

att för sådant fall pensionsbeloppet bestämdes till 50 kronor.

På grund af hvad riksförsäkringsanstalten anfört har arméförvaltningens

fortifikationsdepartement tillstyrkt, att åtgärder måtte vidtagas

för beredande åt Brandt af pension från allmänna indragningsstaten till

belopp af 50 kronor om året, att utgå från och med innevarande år.

Statskontoret har i afgifvet yttrande icke haft något att erinra

häremot.»

Med tillstyrkande-af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition,

hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att nedannämnda

personer må å allmänna indragningsstaten under sin återstående

lifstid åtnjuta årliga pensioner med följande

belopp, nämligen: enhvar af förre fästningsbyggnadsarbetarna

Gustaf Andersson och Jakob Emanuel Johansson

samt fästningsbyggnadsarbetarna Karl Gustafsson

och Frans August Andersson Otter med 300 kronor, äfvensom

förre arbetaren vid Borghamns kalkstensbrott Victor

Filip Brandt med 50 kronor, att utgå till Andersson,

Johansson och Brandt från innevarande års början samt

till Gustafsson och Andersson Otter från och med

månaden näst efter den, då deras nuvarande anställning

vid Karlsborgs fästning upphör, dock hvad Gustafsson

beträffar tidigast från den 1 mars 1910.

34:o; I en till Riksdagen den 5 februari innevarande år aflåten

proposition (n:o 59) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,

att förrådsarbetaren vid arméns intendenturförråd i Stockholm, skräddargesällen

Anders Magnus Lundell och vaktmästaren vid nämnda förråds

bageriafdelning Josef Alfred, Adamsson må från och med månaden näst

efter den, i hvilken de varda från nu innehafvande anställningar entledigade,

under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten

uppbära pension, hvardera med 400 kronor om året.

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden ofvannämnda

dag har departementschefen rörande denna framställning anfört följande:

Ang. pension

åt förrådsarbetaren

A. M. Lundell

och vaktmästaren

J. A. Adamsson.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»Uti en till Eders Knngl. Maj:t ställd skrifvelse har chefen för

arméns intendenturförråd i Stockholm i underdånighet gjort framställning

om utverkande af pension åt förråd sarbetaren vid nämnda

förråd, skräddargesällen Anders Magnus Lundell och vaktmästaren vid

kronobageriet i Stockholm Josef Alfred Adamsson.

Af handlingarna inhämtas, att Lundell, som uppnått en ålder af

nära 87 år, alltsedan den 23 mars 1857 varit anställd vid förrådet och

därstädes åtnjutit aflöning, uppgående under de senaste 3 åren till 565

kronor om året, jämte fri bostad; att Adamsson är i det närmaste 68

år gammal och varit i kronans tjänst sedan den 3 april 1878 mot en

årlig aflöning af 500 kronor; att såväl Lundell som Adamsson städse

iakttagit ett synnerligen godt uppförande samt till vederbörandes belåtenhet

utfört dem anförtrodda göromål; att den förre enligt nådigt

beslut den 10 september 1897 tilldelats medalj i silfver för nit och redlighet

i rikets tjänst’; samt att både Lundell och Adamsson på grund

af ålder samt den sistnämnde, som enligt framställningen bifogadt läkarbetyg

lider af kronisk hjärtsjukdom, jämväl till följd däraf numera äro

oförmögna till arbete.

Med öfverlämnande af berörda framställning jämte därtill hörande

handlingar har arméförvaltningens intendentsdepartement uti underdånig

skrifvelse den 20 november 1908 anfört, att det syntes departementet

vara med rättvisa och billighet förenadt, att Lundell och Adamsson

efter långvarigt och väl vitsordadt arbete i kronans tjänst bereddes

något årligt understöd på ålderdomen. Med anledning häraf har intendentsdepartementet

hemställt, att till innevarande års Riksdag måtte aflåta»

nådig proposition om beviljande åt bemälde personer åt årlig pension

å 400 kronor för hvardera, att utgå från allmänna indragningsstaten.

Statskontoret har uti underdånigt utlåtande den 12 december nästlidet

år biträdt arméförvaltningens hemställan.»

Mot Kungl. Maj ds förevarande framställning har utskottet ej haft

något att erinra och får alltså hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att förrådsarbetaren

vid arméns intendenturförråd i Stockholm skräddargesällen

Anders Magnus Lundell och vaktmästaren vid

nämnda förråds bageriafdelning Josef Alfred Adamsson

må från och med månaden näst efter den, i hvilken

de varda från nu innehafvande anställningar entledigade,

under sin återstående lifstid från allmänna indragningsstaten

uppbära pension, hvardera med 400

kronor om året.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

35:o) I en till

Riksdagen den 26 mars innevarande ar afliden

oa.uj x eu. uuj. — ----- it

proposition (n:o 177) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva

att enhvar af arbetsförmännen vid Karl Gustaf städs gevärsfaktori

Per Erik Andersson och Anders Engblom samt arbetarna därstädes Alf red

Grönlund, Carl Johan Lindström, Carl Oskar Vikstrand, Johan Vilhelm

Hallgren, Olof Norrman, Carl Fredrik Östergren och August Carl Petter

Johansson Sander må under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

åtnjuta eu årlig pension af 500 kronor, att utgå till Grönlund

från och med den 1 januari 1908 och till enhvar af de öfnga tran

och med månaden näst efter den, under hvilken han erhållit afsked från

Ang. pension

för en del vid

Karl Gustafs

stads gevärsfaktori

anställda

arbetsförmän

och

arbetare.

gevärsfaktoriet. __ , ^

Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsäreiiden den ^6 inars 1JU

innehåller rörande denna framställning följande yttrande åt departementschefen:
»XJti

underdånig skrifvelse den 4 nästlidne februari hai armeförvaltningens

artilleridepartement, efter framställning åt styiesmannen

för Karl Gustafs stads gevärsfaktori, hemställt om utverkande af pension

åt nedannämnda arbetsförmän och arbetare vid faktoriet, Indika på grund

af hög lefnadsålder och mångårig anställning samt därunder adagalagdt

hedrande uppförande ansetts böra komma i åtnjutande åt sådan förmån,

nämligen: .

1) filaren Alfred Grönlund, som, född den 16 september 1844,

från den 26 oktober 1872 varit anställd vid faktoriet, men sedan den

20 maj 1907 varit oförmögen till arbete på grund af kronisk lungsjukdom

och orkeslöshet; , „ , „„

2) verktygsarbetaren Carl Johan Lindström, hvilken, loda den do

september 1839 och anställd vid faktoriet sedan den 1 april 1868, numera

på grund af dålig hörsel och nervsvaghet vore enligt läkarintyg

oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sitt arbete,

3) maskinarbetaren Carl Oskar Vikstrand, hvilken, född den 3

november 1839, varit anställd vid faktoriet såsom förman för brandoch

vattenvakterna från oktober månad år 1878 till den 2 oktober 1899

och därefter såsom maskinarbetare, men nu enligt läkarbetyg voie

lidande af döfhet och yrsel samt på grund däraf mindre tjänstbar;

4) förmannen Per Erik Andersson, född den 19 januari 1831 och

anställd vid faktoriet sedan år 1843; , ..n,

5) förmannen Anders Engblom, född den 11 mars 1831 och anställa

vid faktoriet sedan den 18 maj 1850; .. 1D„, .

6) filaren Johan Vilhelm Hallgren, född den It april 1834 och

anställd vid faktoriet sedan juli manad år 1861,

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

7) filaren Olof Norrman, född den 1 april 1839 och anställd vid

faktoriet sedan i juni 1865;

8) verktygsarbetaren (Jarl Fredrik Östergren, född den 25 juni

1830 och anställd vid faktoriet sedan mars månad år 1869;

9) verktygsarbetaren August Carl Petter Johansson Sander, född

den 25 juli 1834 och anställd vid faktoriet sedan den 28 november 1871.

Enligt läkarintyg vore de sex sistnämnda på grund af hög ålder

och nedsatt arbetskraft numera oförmögna att på tillfredsställande sätt

skota sitt arbete vid gevärsfaktoriet och därmed förtjäna sitt lifsuppehälle.

Tillika förelåge för samtliga ofvannämnda arbetsförmän och arbetare

fräjd- och arbetsbetyg, utvisande att de åtnjöte medborgerligt förtroende

och att de förtjänt goda vitsord för sitt förhållande under anställningstiden,

hvarjämte styresmannen upplyst, att do alla, med undantag

af Vikstrand, erhållit medalj för nit och redlighet i rikets tjänst,

och att Vikstrand numera föreslagits till erhållande af dylikt nådevedermäle.

Deras sista årsinkomst af arbetet hade uppgått till belopp, växlande

mellan lägst 994 kronor 39 öre och högst 1,417 kronor 84 öre.

Faktoriets arbetspersonal hade icke fast anställning och åtnjöte

således icke författningsbestämd pensionsrätt, hvarför äldre, förtjänta

arbetsförmän och arbetare brukat bibehållas i arbete så länge de möjligen

kunnat göra någon nytta och vanligen till sin död.

Emellertid komme under innevarande år en minskning af faktoriets

arbetsstyrka att ske, och denna omständighet nödvändiggjorde jämväl

en minskning i antalet arbetsförmän och timarbetare. 1 likhet med

styresmannen ansåge artilleridepartementet det därför önskligt, att några

af de äldsta och mest förtjänta af dem, som på grund af de ändrade

förhållandena vid faktoriet icke längre där kunde kvarstå, bereddes

erforderlig hjälp till lifsuppehälle genom pension, hvartill deras långvariga

och väl vitsordade statstjänst, enligt departementets åsikt, gåfve

dem berättigade anspråk.

Vidkommande beloppet funne artilleridepartementet en grund för

bestämmandet däraf i det förhållandet, att 1907 års Riksdag uppå nådig

proposition (n:o 7) beviljat extra tygarbetaren vid Kristianstads tygstation

Nils Nilson Lord, som på grund af hög ålder och minskad arbetskraft

icke ansågs lämpligen kunna längre kvarstå i sin befattning, en

årlig pension al 500 kronor. Som nu ifrågavarande arbetare kunde

anses likställda med Lord, föresloge artilleridepartementet, att samma

belopp måtte tillerkännas dem, hvarvid departementet, med anslutning

till därom af styresmannen framställdt förslag, funne skäligt, att pen
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

199

sionen finge beräknas för Grönlund från 1908 års början och för de

öfriga från månaden näst efter deras entledigande från anställning vid

faktoriet.

På grund af livad sålunda anförts, hemställde artilleridepartementet

i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition

föreslå Riksdagen att från allmänna indragningsstaten åt enhvar af

ofvannämnda arbetsförmän och arbetare vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori

bevilja en årlig pension af 500 kronor, att utgå för Grönlund

från och med den 1 januari 1908 och för hvar och en af de öfriga

från och med månaden näst efter den, under hvilken han erhållit afsked

från gevärsfaktoriet.

Statskontoret, hvars yttrande infordrats öfver föreliggande framställning,

har tillstyrkt bifall till densamma.»

Mot Kungl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet ej haft

annat att erinra än att utskottet ansett Grönlund böra komma i åtnjutande

af pension först från och med den 1 januari 1909; och får utskottet

alltså hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att enhvar af arbetsförmännen

vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori Per

Erik Andersson och Anders Engblom samt arbetarna

därstädes Alfred Grönlund, Carl Johan Lindström,

Carl Oskar Yikstrand, Johan Vilhelm Hallgren, Olof

Norrman, Carl Fredrik Östergren och August Carl

Petter Johansson Sander må under sin återstående

lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta eu årlig

pension af 500 kronor, att utgå till Grönlund från

och med den 1 januari 1909 och till en hvar af de

öfriga från och med månaden näst efter den, under

hvilken han erhållit afsked från gevärsfaktoriet.

36:o) Kungl. Magt har vidare uti punkten 20 under tionde hufvudtiteln

föreslagit Riksdagen medgifva att Oskar Adrian Mattsson må från

den 3 juli 1909, till dess lian fyllt femton år, från allmänna indragningsstaten

uppbära ett årligt understöd af G0 kronor.

9''ill statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 11 december

1908 har departementschefen rörande denna fråga anfört följande:

»Den 3 januari 1908 inträffade en explosion i de ammunitionsfabriken

tillhörande torkhusen vid Marieberg, hvarvid, bland andra,

Ang. understöd

åt O. A. Mattsson.

[20.]

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

ogifta

Adrian Mattsson, född den 18 december 1905.

Under åberopande af ett vid förhör inför styresmannen för ammnnitionsfabriken

förstnämnda dag hållet protokoll, utvisande att explosionen

måste tillskrifvas en ren olyckshändelse samt att orsaken till

densamma ej kunde läggas vare sig befäl eller arbetare till last, har

styresmannen hemställt hos arméförvaltningens artilleridepartement om

utverkande af ett årligt understöd åt gossen Oskar Adrian Mattsson.

Arméförvaltningens artilleridepartement har med underdånig skrivelse

den 9 mars innevarande år öfverlämnat de till ärendet hörande

handlingar, hvaraf inhämtas:

att Adina Mattsson, hvilken vore född den 28 september 1888,

varit anställd vid ammunitionsfabriken från den 17 juli 1905 till sin död;

att Oskar Adrian Mattssons fader, bryggeriarbetaren Emil jäskar

Nilsson, lämnat bidrag till barnets underhåll, men att jämväl Nilsson

genom olvckshändelse under augusti månad 1907 omkommit;

att Oskär Adrian Mattsson nu vårdades hos sin i fattiga omständigheter

lefvande mormoder, hvilken hade att försörja, förutom

gossen, en i följd af sjukdom till arbete oförmögen dotter; samt

att han icke hade annat understöd att påräkna än ett efter fadern

utfallet olycksfallsersättningsbelopp, hvaraf, sedan rättegångs- och andra

kostnader * med anledning af från Nilssons lagliga arfvingar framställda

anspråk blifvit guldna, återstode omkring 1,200 kronor.

Arméförvaltningens artilleridepartement har vidare erinrat, att

enligt § 4 af lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall

i arbete den 5 juli 1901 skulle, om sådant olycksfall medfört döden,

till hvarje minderårigt barn, som födts före olycksfallet eller föddes

efter detsamma i ett därförut slutet äktenskap, utgå eu årlig lifränta

af 60 kronor från dödsfallet, till dess barnet uppnått 15 års ålder.

Som Oskar Adrian Mattsson icke vore född i äktenskap, kunde han

icke enligt nämnda lags bestämmelser anses berättigad till understöd åt

staten.

Då emellertid det efter fadern utfallna olycksfallsersättningsbeloppet,

som innestode hos en advokat i Stockholm, men för hvilket redovisning

eller säkerhet ej lämnats, äfven om detsamma komme gossen till godo,

vore otillräckligt till bekostande af hans underhåll och uppfostran, ansåge

arméförvaltningens artilleridepartement, att det med hänsyn jämväl

till öfriga i detta fäll föreliggande omständigheter vore billigt, att gossen

Mattsson blefve tillerkänd underhåll till samma belopp, hvilket enligt

förberörda lag tillkomme äkta barn efter fäder, som omkommit genom

s. 201 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

201

olycksfall. Artilleridepartementet hemställde fördenskull, det Eders Kungl.

Maj: t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att Oskar Adrian Mattsson

måtte från den 3 januari 1908, till dess han uppnått 15 års ålder, få å

allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt underhåll af 60 kronor.

Uti häröfver den 31 sistlidne mars afgifvet underdånigt utlåtande

har statskontoret, under åberopande af lagen den 17 mars 1905, enligt

hvilken oäkta barn med afseende å arfsrätt efter moder blifvit likställdt

med äkta barn, framhållit såsom tillbörligt, att den ersättning, som jämlikt

bestämmelserna i. förut omförmälda lag den 5 juli 1901 otvifvelaktigt

skulle hafva tillkommit ett äkta barn, då dess moder ljutit döden

till följd af olycksfall i arbete, hvarå sistnämnda lag vore tillämplig, i

motsvarande fall bereddes ett oäkta barn. På grund häraf tillstyrkte

statskontoret nådigt bifall till ifrågavarande framställning.

Jag tillåter mig härvid erinra, att Eders Kungl. Maj:t genom

nådigt beslut den 24 sistlidne april funnit godt tilldela gossen Mattsson

såsom understöd för ett år, räknadt från den 3 januari 1908, en

gratifikation af 60 kronor från fjärde hufvudtitelns anslag till extra

utgifter.

I likhet med myndigheterna anser jag, att gossen Mattsson bör,

intill dess han uppnår sådan ålder, att han genom eget arbete kan förtjäna

sitt uppehälle, komma i åtnjutande af ett årligt understöd. Då

han emellertid icke torde kunna undvara bidrag till sitt uppehälle under

den tid, som förflyter, innan nästa års Riksdag kan komma att fatta

beslut om understöd åt honom, synes han böra erhålla en gratifikation

för ytterligare ett hälft år eller till den 3 juli 1909, hvarom jag anhåller

att till protokollet för denna dag få afgifva särskildt yttrande.»

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom

Andra Kammaren af herr Bernh. Eriksson i Grängesberg väckt motion

(n:r 13), däri föreslagits att Riksdagen måtte bevilja Oskar Adrian

Mattsson ett årligt understöd af 180 kronor, att utgå från allmänna

indragningsstaten från 3 juli 1909 tills han fyllt aderton år.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

»Den 3 januari 1908 inträffade eu explosion i de ammunitionsfabriken

tillhörande torkhusen vid Marieberg, hvarvid, bland andra,

ogifta arbeterskan Adina Mattsson omkom, efterlämnande en son, Oskar

Adrian Mattsson, född den 18 december 1905.

Ang. en inom

Andra Kammaren

väckt

motion

Bik. till ltiksd. Prat. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

26

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

I den kungl. statsverkspropositionen ä tionde liufvudtiteln föreslås^

att Riksdagen måtte bevilja nämnda Oskar Adrian Mattsson ett årligt

understöd af 60 kronor, att utgå tills lian fyllt 15 år.

Af propositionen inhämtas i öfrig!, att gossens fader lämnat bidrag

till hans underhåll, men att fadern genom olyckshändelse omkommit.

Gossen vårdas nu af sin i fattiga omständigheter lefvande mormoder,

hvilken har att försörja utom honom en till följd af sjukdom

till arbete oförmögen dotter.

Ledning vid bestämmandet af understödsbeloppets storlek har

Kungl. Maj:t tunnit i lagen angående ersättning för skada till följd af

olycksfall i arbete den 5 juli 1901. Att bestämma samma ringa ersättningsbelopp,

som denna lag ålägger den minst bärkraftiga af landets

yrkesidkare, kan i detta fall icke vara lämpligt.

De hemskaste al alla olyckshändelser, som tima inom industrien,

torde helt säkert vara de, som till döden döma arbetare inom sprängämnestillverkningen.

När så liar skett hos enskilda arbetsgivare, ha

de ofta gjort mera, än hvad lagen krafvel-, för att hjälpa och lisa. När

sålunda vid Grängesbergs dynamitfabrik förliden höst genom explosion

dödades några arbetare, beslöt arbetsgivaren att tillerkänna de efterlefvande

dubbelt större ersättning, än hvad lagen föreskriver.

Icke kan staten som arbetsgivare vara sämre än ett enskildt bolag.

I samma proposition ä tionde liufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit

ett ärligt understöd åt hvardera af aflidne professorn Sven August

Lagergrens två söner af 125 kronor, att utgå tills de uppnått 18 års

ålder.

I det ena fallet är föreslaget 60 kronor årligen åt ett både faderoch

moderlöst barn, tills det fyllt 15 år, i andra fallet 125 kronor årligen

tills fyllda 18 år åt två i jämförelsevis goda ekonomiska omständigheter

varande gossar, som ha moder i lifvet,

Rättvisan och billigheten i proportionen emellan dessa understöd

är jag icke mäktig att latta. Mig synes, som om gossen Mattson härvidlag

vore mest berättigad att erhålla icke blott största årliga understöd

utan ock att få åtnjuta understöd till mera mogen ålder.

Jag vill därför föreslå, att understödet åt Oskar Adrian Mattsson

måtte utgå med 180 kronor årligen tills han uppnått 18 års ålder.

180 kronor om året blir icke mera än 50 öre per dag, hvilket

icke ens nödtorftigt kan räcka till kläder och föda för att icke tala om

ersättning för mistad moders kärlek, fostran och omvårdnad, men af

hänsyn till möjligheten att få förslaget bifallet vågar jag icke föreslå

högre belopp.»

s. 203 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

203

Utekottet anser sig böra tillstyrka, att ett årligt understöd till■erkännes

Oskar Adrian Mattson till dess lian fyllt 15 år samt att, då

omständigheterna i detta fall äro af särdeles ömmande natur, understödets

belopp bestämmes till 150 kronor.

Utskottet hemställer sålunda,

att Riksdagen må, i anledning af Kungl. Maj ds

under förevarande punkt framställda förslag samt herr

Erikssons ofvaunämnda motion, medgifva att Oskar

Adrian Mattson må från den 3 juli 1909, till dess

han fyllt femton år, från allmänna indragningsstaten

uppbära ett årligt understöd af 150 kronor.

37:o) Uti punkt 21 af förevarande hufvudtitel har Kungl. Maj it

föreslagit Riksdagen att å allmänna indragningsstaten för navigationsskoleföreståndaren

John Alfred Anckers änka Helene Carolina Åncker,

född von Sydow, uppföra en årlig pension af 400 kronor att af henne

från och med den 1 mars 1908 åtnjutas, så länge hon i sitt nuvarande

änkestånd förblifver.

Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 11 december 1908

innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd och af direktionen för

navigationsskolan i Västervik under tillstyrkan till marinförvaltningen

öfverlämnad ansökning har aflidne föreståndaren för nämnda skola,

sjökaptenen John Alfred Anckers efterlämnade änka Helene Carolina

Ancker, född von Sydow, i underdånighet anhållit, att, då hon och

hennes barn saknade äfven för den blygsammaste existens nödiga

tillgångar, Eders Kungl. Maj:t täcktes, i likhet med hvad förut i

liknande fall ägt rum, hos Riksdagen göra framställning om pension

åt henne.

Af handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att sökandens

man, som, född den 7 juni 1857, aflagt styrman sexamen år 1876 och

sjökaptensexamen år 1881 äfvensom samma år erhållit förordnande

och år 1890 fullmakt å ordinarie lärarbefattning vid Kahnar navigationsskolas

navigationsafdelning, blifvit år 1902 utnämnd till föreståndare

för navigationsskolan i Västervik, hvilken tjänst han oafbrutet

innehaft till sin den 22 februari innevarande år inträffade död; att

Utskottet*

yttrande.

Ang. pension

åt föreståndaren

för

navigation«- skolan i

Västervik J.A,

Anckers änka.

[21.]

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Statsutskottets Utlåtande. N;o 11.

An$. pension åt

färre fortifikationearbctaren

A. Svensson.

[22.]

lian fullgjort sina tjänsteåligganden med utmärkt nit och skicklighet;

att han vid sitt frånfälle efterlämnat, förutom änkan, två barn, nämligen

en dotter, född år 1889, och en son, född år 1890; samt att den efter

Ancker förrättade bouppteckningen visar en brist i boet af 198 kronor

57 öre.

Marinförvaltningen, som i underdånig skrifvelse den 21 april

1908, med öfverlämnande af handlingarna i ärendet, underställt detsamma

Eders Kung! Maj:ts pröfning, har därvid dels med afseende å

sökandens ekonomiskt bekymmersamma ställning, dels under erinran,

att 1903 års Riksdag medgifvit en årlig pension å allmänna indragningsstaten

af 400 kronor åt änkan efter aflidne föreståndaren för navigationsskolan

i Göteborg J. M. Lägervall, hemställt, det täcktes Eders

Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten för

sökanden uppföra en årlig pension af 400 kronor, att af henne från

och med den 1 mars 1908 åtnjutas, så länge hon i sitt nuvarande

änkestånd förblifver.

Statskontoret har uti infordradt och den 11 maj 1908 afgifvet

underdånigt utlåtande tillstyrkt bifall till förevarande ansökning på

sätt marinförvaltningen hemställt.

På grund af hvad i ärendet blifvit anfördt och upplyst finner

jag mig, lika med ämbetsverken, böra understödja den gjorda ansökningen

om pension från statsverket åt änkan Ancker. I fråga om

pensionens storlek torde intet vara att invända mot det af marinförvaltningen

föreslagna belopp af 400 kronor.

Utskottet, som ej haft något att erinra mot förevarande framställning,

får alltså hemställa.

att Riksdagen må besluta, att å allmänna indragningsstaten

för navigationsskoleföreståndaren John

Alfred Anckers änka Helene Carolina Ancker, född

von Sydow, uppföra en årlig pension af 400 kronor

att af henne från och med den 1 mars 1908 åtnjutas,

så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver.

38:o) Uti punkt 22 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit

Riksdagen medgifva, att förre fortifikationsarbetaren Andreas

Svensson mfi under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension af 300 kronor, att utgå från och med år 1908,

s. 205 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

205

Det under föregående punkt omförmälda statsrådsprotokollet öfver

sjöförsvarsärenden innehåller rörande Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag

följande yttrande af departementschefen:

»Uti en till chefen för fortifikationen ställd och af fortifikationsbefälhafvaren

å Karlskrona fästning med skrifvelse den 7 mars 1908

öfverlämnad ansökning har förre fortifikationsarbetaren Andreas Svensson

från Nettraby församling i Blekinge län, med bifogande af frejdoch

läkarbetyg samt intyg om fattigdom m. fl. intyg, anhållit, att

något årligt understöd af allmänna medel måtte honom beredas under

hans återstående lifstid.

Chefen för fortifikationen har med skrifvelse den 13 mars 1908

inSändt handlingarna i ärendet till marinförvaltningen och därvid i likhet

med fortifikationsbefälhafvaren hemställt, att åt Svensson måtte utverkas

ett årligt understöd af statsmedel till belopp af 300 kronor, att för

Svenssons återstående lifstid utgå från och med år 1908.

I underdånig skrifvelse den 20 mars 1908 har marinförvaltningen,

med öfverlämnande af handlingarna i ärendet, anfört, hurusom af dessa

handlingar inhämtades: att Svensson, hvilken vore född den 30 april

1850, anställts vid befästningsarbetena å Karlskrona fästning år 1873

och kvarblifvit i arbetet därstädes oafbrutet till år 1907, då han på

grund af sjukdom och kraftnedsättning måst afgå från sin anställning;

att Svensson under sin tjänstgöring skött sina åligganden med plikttrohet

och duglighet samt iakttagit en hedrande vandel; att Svensson,

h vilkens arbetsförmåga i följd af kronisk lungkatarr och mindre stark

kroppsbyggnad vore nedsatt, befunne sig i torftiga omständigheter samt

att Svenssons bekymmersamma ställning ytterligare försvårades däraf'',

att hans hustru måste vårdas ä eu anstalt för sinnessjuka och att han

till hustruns underhåll lämnade ett månatligt bidrag af 6 kronor; hvarjärnte

marinförvaltningen, då det med afseende å Svenssons långa och

val vitsordade tjänstgöring samt hans på grund af ålder och sjuklighet

nedsatta arbetsförmåga och ekonomiskt bekymmersamma ställning

syntes vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande att något årligt

understöd åt honom bereddes, hemställt, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes aflåta nådig proposition till Riksdagen om beviljande å allmänna

indragningsstaten åt Svensson af en pension å 300 kronor, att årligen

från och med 1908 års början till honom utgå under hans återstående

lifstid.

Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 11 maj 1908 instämt

i marinförvaltningens hemställan.»

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. pension

åt arbetaren

vid Karlskrona

fästningsbyggnad

Anders Johan

Olsson och

murareförmannen

därstädes

Peter

Månsson

Hult g ren.

På grund af hvad sålunda förekommit och med erinran att 1907

års Riksdag beviljat förre fortifikationsarbetarne D. E. Svensson och

•J. P:son Bolin, hvardera, en årlig pension af 300 kronor å allmänna indragningsstaten

hade departementschefen till Kungl. Maj:t hemställt om

aflåtande af förevarande proposition.

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts föreliggande framställning

hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att förre fortifikationsarbetaren

Andreas Svensson må under sin återstående

lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig

pension af 300 kronor, att utgå från och med år 1908.

39:o) Uti en den 2 april innevarande år till Riksdagen aflåten

proposition (n:o 171) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva,

att arbetaren vid Karlskrona fästningsbyggnad Anders Johan Olsson och

murareförmannen därstädes Peter Månsson Hultgren må å allmänna

indragningsstaten under sin återstående lifstid åtnjuta en årlig pension

till belopp af 300 kronor för dem hvardera, att utgå från och med

månaden näst efter den, då deras anställning vid Karlskrona fästningsbyggnad

upphör.

Till statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden ofvannämnda dag

har departementschefen rörande denna framställning anfört följande:

»I särskilda skrifvelser till chefen för fortifikationen har fortifikationsbefälh

afvara! å Karlskrona fästning, med bifogande af präst- och

läkarbetyg m. fl. handlingar, anhållit, att ett årligt understöd af 300

kronor måtte af allmänna medel beredas hvardera af arbetaren Anders

Johan Olsson och murareförmannen Peter Månsson Hultgren, hvilka

bägge sedan lång tid tillbaka varit anställda vid fästningsbyggnadsarbetena

vid Karlskrona, men hvilkas arbetsförmåga till följd af ålder och sjuklighet

numera vore betydligt nedsatt.

Af dessa handlingar inhämtas:

beträffande Olsson, att han, som är född den 19 september 1836

och således uppnått en lefnadsålder af öfver 72 år, sedan år 1874 varit

anställd vid berörda byggnadsarbeten; att han numera till följd af åldersbräcklighet

och kronisk ledgångsreumatism ägde i hög grad inskränkt

arbetsförmåga; samt att han, som med nit och redlighet fullgjort sina

arbetsplikter, befunne sig i torftiga omständigheter;

s. 207 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

207

rörande Hultgren, att lian, som är född den 9 oktober 1845 och

således uppnått en ålder af öfver 63 år, sedan år 1871 med undantag

af en tid al två år, då anställning ej kunnat beredas honom på grund

åt bristande arbetstillfälle, varit anställd vid nämnda arbeten; att han

till följd af ett större åderbråck å vänstra underbenet ägde i hög grad

inskränkt arbetsförmåga; samt att han, som städse ådagalagt ovanlig

plikttrohet, nit och duglighet vid fullgörandet af sina arbetsplikter, icke

ägde medel till sitt lifsuppehälle, då hans arbetsförmåga upphörde.

Chefen för fortifikationen har i skrifvelse till marinförvaltningen

den 28 december 1908 öfverlämnat samtliga till ärendet hörande handlingar

och därvid meddelat, att de extra ordinarie fortifikationsarbetena

vid Karlskrona fästning under första hälften af år 1909 kornrne att afslutas

och att något arbete därefter icke lämpligen kunde Olsson och

Hultgren därstädes beredas; hvarjämte Lemälde chef, med åberopande

af Olssons och Hultgrens långvariga anställning vid kronans arbeten, de

hedrande vitsord, de af fortifikationsbefälhafvaren erhållit, deras framskridna

ålder samt de ingifna intygen om deras till följd af sjuklighet i hög grad

inskränkta arbetsförmåga och brydsamma ekonomiska belägenhet, för

egen del biträdt de af fortifikationsbefälhafvaren gjorda framställningarna.

Marinförvaltningen har nu i underdånig skrifvelse den 2 februari

1909 öfverlämnat handlingarna i ärendet till Eders Kung!. Maj:t och

därvid, med hänsyn till Olssons och Hultgrens mångåriga och väl vitsordade

anställning vid fästningsarbetena vid Karlskrona samt de fattiga

omständigheter, hvari de nu vid framskriden ålder och med nedsatt

arbetsförmåga befunne sig, hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes, i

likhet med hvad vid flera tillfällen ägt, rum i fråga om beredande af

pension åt äldre, behöfvande arbetare vid fästningsbyggnaderna, i nådig

proposition föreslå Riksdagen att bevilja Olsson och Hultgren årlig

pension af 300 kronor hvardera å allmänna indragningsstaten.

1 häröfver infordradt underdånigt utlåtande af den 20 mars 1909

har statskontoret, med afseende å hvad till stöd för framställningen

anförts och under åberopande af sitt underdåniga utlåtande den 31

augusti 1906 i fråga om beviljande af pensioner för åtskilliga vid Karlsborgs

fästningsbyggnad anställda äldre arbetare samt 1907 års Riksdags

beslut i denna fråga, biträdt marinförvaltningens i ärendet gjorda hemställan.

»''

Med tillstyrkande åt bifall till Kungl. Majfls förevarande framställning

får utskottet hemställa.

s. 208 Kontrollera mot PDF

Ang. pension

åt öfverkonstapeln

vid

flottans poliskår

C. 6.

Ekegrens änka

A. E. Ekegren.

[23.]

208 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

att Riksdagen må medgifva, att arbetaren vid

Karlskrona fästningsbyggnad Anders Johan Olsson

och murareförmannen därstädes Peter Månsson Hultgren

må å allmänna indragningsstaten under sin återstående

lifstid åtnjuta en årlig pension till belopp af

300 kronor för dem hvardera, att utgå från och med

månaden näst efter den, då deras anställning vid Karlskrona

fästningsbyggnad upphör.

40:o) Uti punkt 23 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit

Riksdagen medgifva, att öfverkonstapeln vid flottans poliskår Carl

Gustaf Ekegrens änka, Angelique Emilia Ekegren, må under sin återstående

lifstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver, å

allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension af 237 kronor 50

öre, att utgå från och med år 1908.

Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 11 december 1908

innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd och af varfschefen vid flottans

station i Karlskrona med underdånig skrifvelse den 4 februari 1908

öfverlämnad ansökning har Angelique Emilia Ekegren, änka efter öfverkonstapeln

vid flottans poliskår Carl Gustaf Ekegren, anhållit, att något

gratial måtte henne beredas under hennes återstående lifstid.

Af ansökningen bifogade handlingar inhämtas, bland annat, att

sökandens man, som varit född den 7 maj 1838, antagits till skeppsgosse

den 1 maj 1851, inskrifvits vid sjömanskåren den 1 juni 1856

och befordrats till korpral den 3 november 1869; att han vid 1873

års början, då flottans poliskår upprättats, erhållit anställning såsom

öfverkonstapel vid denna kår, hvilken befattning han intill sitt den 16

juli 1907 inträffade frånfälle innehaft; att han år 1897 utnämnts till

svärdsman och år 1901 hugnats med guldmedalj af femte storleken för

nit och redlighet i rikets tjänst; att han under sin tjänstetid vid poliskåren

vid flera tillfällen upprätthållit kommissarietjänst och att han på

ett berömvärdt sätt fullgjort sina tjänsteåligganden och iakttagit ett

hedrande uppförande; samt att sökanden vore född den 28 augusti 1838.

Härjämte har sökanden till stöd för den ingifna ansökningen

anfört: att, då flottans poliskår inrättats, dess medlemmar icke ägt rätt

till inträde i dåvarande amiralitetskrigsmanskassan; att, sedan direktionen

öfver flottans pensionskassa år 1892 medgifvit poliskårens medlemmar

s. 209 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

209

rätt att blifva delägare i pensionskassan, sökandens man, järnte några

andra polismän, sökt och erhållit delägarerätt i kassan samt anskaffat,

hufvudsakligen på låneväg, det belopp af bortåt 2,000 kronor, som affordrats

honom i retroaktiva afgifter till kassan; att under de närmaste

åren därefter pensions- och gratialafgifter innehållits af mannens lön,

men att direktionens beslut ar 1895 upphäfts af Kung! Maj:t och att

de polismän, som ingått i kassan, däribland sökandens man, uteslutits

ur kassan, därvid de erlagda afgifterna återbetalats samt, efter framställning

af polismännen, jämväl ränta på dessa medel; att 1900 års

Riksdag medgifvit poliskåren delägarerätt i flottans pensionskassa efter

egen ansökan om sådan rätt; att i följd af retroaktiva afgifternas

ökning, sökandens mans klena aflöning samt betydligt ökade lefnadskostnader

det emellertid blifvit för mannen ogörligt att anskaffa de

medel, som erfordrades för att vinna delägarerätt i pensions- och gratialist

ssan; att följden häraf blifvit, att sökanden vid mannens frånfälle,

i motsats till änkor efter underofficerare vid flottan, vore i saknad

af gratial; samt att af hvad sålunda blifvit anfördt framginge, att

sökandens man gjort hvad han kunnat för att få delägarerätt i flottans

pensionskassa, men att slutligen så oöfverstigliga hinder mellankommit,

att lian måst afstå från försök att skaffa gratialrätt för sökanden.

Efter nådig remiss har marinförvaltningen den 13 mars 1908 afgifvit

infordradt underdånigt utlåtande i detta ärende och därvid anfört:

att af handlingarna i ärendet framginge, dels att säregna omständigheter

verkat hinder för polisöfverkonstapeln Ekegren att, på sätt han åstundat,

förvärfva delägarerätt i flottans pensionskassa och därmed bereda gratial

åt sökanden, dels att sökanden, som uppnått en ålder af nära 70 år,

enligt ingifvet läkarbetyg, lede af ålderdomsbräcklighet och vore urståndsatt

att genom arbete sig försörja; att beträffande den ekonomiska ställningen

i boet efter Ekegren marinförvaltningen åberopade en af varfschefen

i Karlskrona ingifven skrifvelse af den 26 februari 1908 med

därtill hörande handlingar, bland hvilka funnes en af advokatfiskalen

vid flottans station i Karlskrona lämnad uppgift af innehåll att den vid

rådhusrätten i Karlskrona inregistrerade bouppteckningen efter öfverkonstapeln

Ekegren, upprättad den 7 oktober 1907, utvisade en behållning

af 5,201 kronor 50 öre, i hvilket belopp inginge möbler och husgeråd

till ett sammanlagdt värde af 2,461 kronor 40 öre, under det att

återstoden af tillgångarna utgjordes af fordringar; att Ekegrens långa

och synnerligen väl vitsordade anställning i statens tjänst, de anmärkta

hindren för Ekegren att förvärfva delaktighet i flottans pensionskassa

Rih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 ffäft. 27

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

samt det förhållandet att den på sökanden belöpande andelen i boet

efter Ekegren icke torde vara tillfyllest för beredande af lifsuppehälle

åt sökanden, som icke genom arbete kunde sig försörja, syntes marinförvaltningen

utgöra skäl för nådig framställning till Riksdagen om

pension åt sökanden; samt att beloppet af pensionen lämpligen torde

böra föreslås till 237 kronor 50 öre eller samma belopp som det gratial,

hvilket skulle tillkommit sökanden, därest hennes man vunnit delaktighet

i flottans pensionskassa; hvarjämte marinförvaltningen hemställt,

det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen medgifva, att sökanden

finge för sin återstående lifstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd

förblefve, från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension

af 237 kronor 50 öre, att utgå från och med år 1908.

Slutligen har statskontoret, på grund af nådig remiss, den 11

maj 1908 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid anfört,

att ehuru, vid det förhållande att några pensionsafgifter icke erlagts,

det måhända kunde synas tillbörligt att sätta pensionsbeloppet något

lägre än det gratial, som skulle hafva tillkommit sökanden, därest hennes

man varit delaktig i flottans pensionskassa, statskontoret likväl med

hänsyn därtill, att det föreslagna beloppet i och för sig icke kunde anses

för högt tilltaget, tillstyrkte bifall till hvad marinförvaltningen föreslagit.»

Med afseende å hvad sålunda förekommit och då departementschefen,

i likhet med de i ärendet hörda myndigheterna, ansett sökanden

på grund af de i ärendet föreliggande särskilda omständigheter böra

komma i åtnjutande af pension till föreslaget belopp och från angifven

tid, hade departementschefen till Kungl. Maj:t hemställt om aflåtande

af nu föreliggande proposition.

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning

får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att öfverkonstapeln

vid flottans poliskår Carl Gustaf Ekegrens änka,

Angelique Emilia Ekegren, må under sin återstående

lifstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver,

å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig

pension af 237 kronor 50 öre, att utgå från och med

år 1908.

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Statsutskott ets Utlåtande N:o 11.

41:o) Uti en inom Första Kammaren väckt motion n:o 31) bär A^yu^erlöjt_

herr K H. Bergendahl hemställt, att Riksdagen måtte besluta, att under- nanUn i

löjtnanten i flottans reserv Janne Åke Sigfrid Lagerström må från och fj™™)

med år 1909 å allmänna indragningsstaten åtnjuta eu årlig pension al ,tröm.

1,200 kronor under sin återstående lifstid. . .

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin framställning

tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.

Då 1900 års Riksdag tillerkänt Lagerström en pension från allmänna

indragningsstaten å 600 kronor och han dessutom uppbar ett artigt

understöd å 1,000 kronor från anslaget å tionde hufvudtiteln till blesserade

öfver- och underofficerare, finner sig utskottet icke af den anledningen,

att den Lagerström träffade skadan visat sig hafva svårare följder än

man från början antagit, kunna förorda en förhöjning af pensionsbeloppet.

På '' grund af principiella skäl anser sig sålunda utskottet,

trots de föreliggande ömmande omständigheterna, böra hemställa,

att herr Bergendahls ifrågavarande motion icke

må af Riksdagen bifallas.

42:o) Uti en till Riksdagen den 22 januari innevarande år aflåten

. . '' f ~.. \ t tr i ---Jol* -nvriTinsvllOTiuti biträdet å

lands län

Anders

Vilhelm

Strömmens.

proposition (n:o 21) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen

bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag

föreslagit Riksdagen medgifva, att förra biträdet å landskontoret i Öster- land, iän

o-ötlands län Anders Vilhelm Strömmers må från och med den 1 november

1908 under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta

en årlig pension af 800 kronor.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller rörande detta ärende

följande yttrande af departementschefen:

»Uti underdånig skrifvelse den 6 november 1908 har Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län gjort framställning om

beredande af pension åt förra biträdet å länets landskontor Anders Vilhelm

Str0mStSmmers, som är född den 2 februari 1841, har enligt hvad

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppöfver, alltsedan oktober

månad 1873 innehaft sin ifrågavarande anställning. Han har därunder

hvarje söckendag tjänstgjort omkring fyra och en half timmar, hvarförutom

han under fem å sex månader om året haft hemarbete, kräfvande

två till tre timmar för dag.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Strömmens har haft till hufvudsakligt åliggande att biträda länsbokhällaren

med bokföring och annat räkenskapsarbete samt anordningsväsendet,

hvilket allt han, efter hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

meddelar, fullgjort med aldrig svikande plikttrohet, med största

tänkbara noggrannhet och på ett jämväl i öfrigt så förtjänstfullt sätt,

att hans tjänstgöring kan såväl kvalitativt som kvantitativt fullt jämställas

med eu ordinarie landskontorists arbete. Hans verksamhet torde,

säger Eders Kungl. Majrts befallningshafvande, i vissa afseenden böra

skattas ännu högre, enär Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande på

grund af densamma hittills ansett sig kunna undvara eu extra länsbokhållare.

För sitt arbete hade Strömmers under en följd af år åtnjutit

ett fast arfvode af 1,000 kronor.

Enligt hvad framgår af ett utaf distriktsläkaren Carl Sederblad i

Linköping den 2 november 1908 utfärdadt intyg lider Strömmers af

kronisk luftrörskatarr jämte allmän svaghet och är därför numera

urståndsatt att tjänstgöra å landskontoret. Han har också med utgången

af oktober månad 1908 entledigats frän sin anställning därstädes.

Med hänsyn till Strömmers långa tjänstetid och särdeles förtjänstfulla

verksamhet hemställer Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att

Eders Kungl. Maj:t täcktes i nåder vidtaga åtgärder för att åt Strömmers

bereda eu årlig pension af 1,000 kronor att utgå från och med den 1

november 1908 under hans återstående lifstid.

Efter erhållen nådig remiss har statskontoret inkommit med underdånigt

utlåtande och däruti anfört, att Strömmers långvariga, synnerligen

val vitsordade arbete å landskontoret syntes innebära fullt giltigt

skäl att söka åt honom bereda någon pension, då han nu på grund af

ålder och sjukdom nödgats lämna sin anställning därstädes. Beträffande

pensionsbeloppet erinrar statskontoret därom, att 1907 års Riksdag, med

bifall till Kungl. Maj:ts förslag, beviljat pension till belopp af 800 kronor

för extra ordinarie landskanslist^ i Göteborgs och Bohus län J. A. Frykstedt;

och då Strömmers i likhet med Frykstedt åtnjutit aflöning efter

1,000 kronor för år, anser statskontoret högre pensionsbelopp än det,

som beviljats Frykstedt, näppeligen kunna för Strömmers ifrågasättas.»

Utskottet, som ej funnit annat att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande

proposition än att pension må tillerkännas Strömmers först från

och med den 1 januari 1909, får alltså hemställa,

att Riksdagen mä medgifva, att förra biträdet å

landskontoret i Östergötlands län Anders Vilhelm

s. 213 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o H
-

213

Strömmers må från och med den 1 januari 1909 under

sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

åtnjuta en årlig pension af 800 kronor.

43:o) Uti punkt 24 under tionde liufvudtiteln har Kungl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva, att den pension å allmänna indragningsstaten,

som år 1904 beviljats schaktrnästaren vid statens järnvägsbyggnader

Johannes Jonsson till belopp af 480 kronor, må höjas till 900

kronor, att utgå under hans återstående lifstid från och med månaden

näst efter den, under hvilken han erhållit eller erhåller entledigande

från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, dock med villkor,

att, därest Jonsson framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning af

statsmedel, pensionen skall för den tid, anställningen varar, minskas med

ett belopp, motsvarande den nya afiöningen, eller, om denna uppgår till

samma eller högre belopp, under tiden upphöra att utgå.

Statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 4 december 1908 innehåller

rörande denna framställning följande yttrande af departementschefen

:

»Järnvägsstyrelsen har i underdånig skrifvelse den 2 mars 1908

gjort framställning om höjning af den åt schaktmästaren Johannes

Jonsson år 1894 beviljade pension.

Jag tillåter mig i anledning häraf erinra, att järnvägsstyrelsen

uti underdånig skrifvelse den 26 februari 1894 hemställde, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva, att Jonsson, som då tillika

med åtskilliga andra personer var anställd vid järnvägsbyggnader i

öfre Norrland och som uppnått en lefnadsålder af 58 år och eu tjänstålder

af 34 år, måtte från och med dagen efter den, då han entledigades

från anställning vid statens järnvägsbyggnader, åtnjuta från

allmänna indragningsstaten årlig pension under sin återstående lifstid

till belopp af 600 kronor, motsvarande 50 procent af den till schaktmästare,

hvilkas aflöning uppginge till 1,200 å 1,400 kronor, utgående

lägsta aflöning, dock under förbehåll att, därest han framdeles skulle

erhålla anställning mot aflöning af statsmedel, hans pension skulle

minskas med ett belopp, motsvarande den nya aflöningen, eller, om

denna uppginge till samma eller högre belopp, upphöra att utgå.

Öfver denna styrelsens framställning afgaf statskontoret den 20

mars 1894 infordradt underdånigt utlåtande och hade därvid icke något

att erinra mot det föreslagna pensionsbeloppet, hvilket dock, enligt

statskontorets mening, borde utgå först från och med månaden näst

efter den, i hvilken Jonsson fråuträdde sin då innehafvande anställning.

Ang. förhöjd

pension åt

schaktmästaren

J. Jonsson

[24.]

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

I öfverensstämmelse med statskontorets förslag blef ock nådig

proposition (n:r 07) aflåten till Riksdagen.

Riksdagen bestämde emellertid, på sätt i dess skrifvelse den 9

maj 1894 (n:r 35 a) anmäldes, pensionsbeloppet till 480 kronor att

utgå under do af Kungl. Maj:t föreslagna förbehåll.

I sin förberörda skrifvelse den 2 mars 1908 meddelar nu järnvägsstyrelsen,

att Jonssons anställning vid statens järnvägsbyggnader

emellertid fortfarit. Under åren 1895—1897 både han sålunda deltagit

i arbetena med byggandet för statens räkning af järnvägen mellan

Vännäs ocli Umeå samt därefter under åren 1897 —1899 arbetat vid

stats!)anebyggnaden Krylbo—Örebro och under åren 1899 — 1907 vid

statsbanebyggnaden genom Bohuslän.

Järnvägsstyrelsen anför vidare, att Jonsson, som är född den 24

maj 1836 och sedan år 1860, då han blef schaktmästare, varit, med

undantag af åren 1872—1874, anställd vid statens järnvägsbyggnader,

sålunda uppnått den framskridna åldern af 71 år och räknar icke

mindre än 45 år af arbete i statens tjänst.

Under åberopande häraf har också, enligt hvad styrelsen meddelar,

arbetschefen vid statsbanebyggnaden genom Bohuslä]) hemställt, att

styrelsen måtte föranstalta om förhöjning af den Jonsson utaf 1894 års

Riksdag beviljade pensionen; och har arbetschefen i sammanhang

därmed upplyst, att Jonssons årsaflöning uppginge till 1,980 kronor

jämte inkvarteringsersättning.

Då Jonsson, enligt styrelsens mening, måste anses hafva uppnått

så hög ålder, att han vid nu innehafvande anställnings upphörande

svårligen kan bereda sig annan inkomstgifvande verksamhet, samt

Jonsson förty skulle komma att för lefnadsbehofvens tillfredsställande

vara hänvisad allenast till den efter nuvarande förhållanden obetydliga

pension, som år 1894 tilldelats honom, har styrelsen ansett det vara

med rättvisa och billighet öfverensstämmande att vidtaga åtgärder i

ändamål att bereda Jonsson förhöjning af densamma.

Med ledning af de principer, som tillämpats af 1907 års Riksdag

i liknande fall, nämligen i fråga om förhöjning af de till förra afdelningsingenjörerna

vid statens järnvägsbyggnader G. G. Forselius, O.

T. W. Stanzén och A. H. Grundström samt materialförvaltaren L. A.

V. Berg utgående pensioner, har styrelsen, med vitsordande af Jonssons

under tjänstetiden ådagalagda nit och skicklighet, föreslagit, att pensionen

bestämmes att utgå med 900 kronor eller omkring 45 procent

af hans ofvannämnda årsarfvode.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

215

öfver denna järnvägsstyrelsens framställning har statskontoret

den 14 mars 1908 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och därvid

anfört, att, enligt hvad i statskontoret tillgängliga handlingar utvisa,

Jonsson kommit i åtnjutande af den honom af 1894 års Riksdag tillerkända

pensionsförmån för tiden september—december 1894, för hela

år 1895 samt för tre kvartal af år 1896 och två kvartal af år 1897, hvaremot

pensionen besparats för återstoden af den förflutna tiden.

Om än Jonssons anställning vid statens järnvägsbyggnader, fortsätter

statskontoret, alltså synes hafva under åren närmast efter det

pension blifvit honom beviljad varit af mera tillfällig natur, har han

dock under de senaste tio åren oafbrutet arbetat vid statens järnvägsbyggnader

och torde därför numera kunna räkna en tid af mer än 40

år i statens tjänst. Vid sådant förhållande och då han den 24 maj

1908 uppnådde 72 år och således vid afgången från sin befattning vid

järnvägsbyggnaderna icke längre kunde påräkna någon arbetsförtjänst

utan måste för sitt upphälle vara hänvisad till sin pension, har statskontoret,

som, med hänsyn jämväl därtill att Jonsson uppbure aflöning

till belopp af 1,980 kronor jämte inkvarteringsersättning, icke hade

något att erinra mot det föreslagna förhöjda pensionsbeloppet, 900

kronor, förordat nådigt bifall till järnvägsstyrelsens förevarande framställning.

Utom de af järnvägsstyrelsen i dess skrifvelse den 2 mars 1908

omnämnda förra afdelningsingenjörerna Forselius, Stanzén och Grundström

samt materialförvaltaren Berg hafva äfven materialförvaltaren vid statens

järnvägsbyggnader Johan Andersson och afdelningsingenjören vid statens

järnvägsbyggnader Gustaf Ahlgren, hvilka i likhet med Forselius, Stanzén,

Grundström och Berg varit anställda vid stambanebyggnaden genom

öfre Norrland, tillerkänts pensioner af 1894 års Riksdag. Dessa sex

tjänstemäns pensioner blefvo emellertid enligt Rikdagens medgifvande

höjda, för Andersson är 1904, för Ahlgren år 1906 och för de öfriga

år 1907. Samtliga dessa personers jämte schaktmästaren Jonssons ålder,

löneförhållanden och pensioner jämte föreslagna och för de sex förstnämnda

beviljade förhöjningar framgå af denna tabell:

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1

År 1894:

a

>\

5- os i Lefnads- | g-j ålder

S j

Tjänste-

ålder

Förhöjd pension

t"*

O

W»

s

CL

ce

jj>

H

Tjänsteålder

Pensio

>________

Beviljad af

W 9 I Riksdagen

£ H L - - - -

® jr ST j föreslagen a:

Beviljad af

Riksdagen 3894

£3 8*1 1 !

<8 § g j Si £| si Jo

g-f SISiS 8

<W g

» S i

Sfi i

M

CD

s

1907

1906

£

O

y?

Kungl,

Maj:t

Järnvägs-

styrelsen

ring utom

arterings-

sättning

Cf^ ^ j

i-'' £3

_.crq

! år

1904

Ä- g, .

år

1906

år

1907

i Johan Andersson.........

53

27

2,400 1,400 1,000

700

'') 4,800 63----

36

1,500i 1,500

i Gustaf Ahlgren .........

50

21

4,200j 2,000 | 1,800

900

4,8001— 62 — —

—

38 j—

—

3,200: —

2,500

—

Carl Gustaf Forselius...

59

35

6,000 4,000 3,000

1,500

2,400''--72 —

—

— 48

2,400: —

—

2,400

O. T. W. Stanzén .....

50

27

5,400; 3,200 j 2,400

1,200

3,400-- 63''-

—

— 40

—

2,400; —

—

2,400

Axel Henry Grundström

59

23

4,800 2,500 1 2,400

1,200

3,100-- 72 —

—

— 36

—

2,400 —

—

2,400

Lars Axel Victor Berg

52

23

3,600! 1,800 i 1,600

800

4,20o!—.—i 65 i—

—

— 36

—

2,100 —

—

1,800''

Johanne Jonsson ......

58

34

!) 1,200] 600 600

-180

1,980--— 72

—

—

c:a

900! —

—

—

å 1,400

| ; |

45

i

l) Denna aflöning hade utgått under de sista åren, då Andersson varit materialförvaltare

vid statsbanans öellivare—Riksgränsen norra distrikt, och betingades af de säregna lokala förhållandena

å platsen för hans verksamhet.

31 Ingen inkvarteringsersättning.

Hvad nu angår frågan om förhöjd pension åt schaktmästaren Jonsson,

synes uppenbart, att han, som i mer än 40 år arbetat i statens tjänst,

vid den framskridna ålder han uppnått icke kan i annan anställning

förvärfva sig någon afsevärd inkomst. Het honom en gång tillerkända

pensionsbeloppet måste emellertid anses otillräckligt för att fylla ens

mycket måttliga anspråk på lifvets nödtorft. På grund häraf och med

hänsyn till de beslut, som Påksdagen tidigare i liknande fall fattat, anser

jag, att pensionen icke bör bestämmas till lägre belopp än det af järnvägsstyrelsen

föreslagna.»

Med tillstyrkande af bifall till hvad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit

hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att den pension å

allmänna indragningsstaten, som år 1904 beviljats

schaktmästaren vid statens järnvägsbyggnader Johannes

Jonsson till belopp af 480 kronor, må höjas till 900

kronor att utgå under hans återstående lifstid från och

med månaden näst efter den, under hvilken han erhållit

s. 217 Kontrollera mot PDF

. Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

217

eller erhåller entledigande från sin anställning vid

statens järnvägsbyggnader, dock med villkor, att, därest

Jonsson framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning

af statsmedel, pensionen skall för den tid, anställningen

varar, minskas med ett belopp, motsvarande den nya

aflöningen, eller, om denna uppgår till samma eller

högre belopp, under tiden upphöra att utgå.

44:o) Uti punkt 25 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t före- Ang. pension

slagit Riksdagen medgifva, att eu hvar af härefter angifna förmän och f°srla_

arbetare, nämligen: smeden Carl Johan Wahlström, arbetaren Sven Jönsson, tens järn.

förmännen Frans August Uolmblaä och Karl Gustaf Lindgren samt

arbetaren Karl Gustaf Johansson må från och med månaden näst efter >- den, hvarunder han entledigas eller entledigats från anställning vid statens

järnvägar, under sin återstående lifstid å allmänna iudragningsstaten

åtnjuta årlig pension till belopp af 300 kronor, dock med villkor att,

därest pensionstagare framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning

af statsmedel, uppgående till det för en hvar beräknade årliga medelinkomstbelopp

af respektive 1,200 kronor inom gruppen förmän och

yrkesarbetare och 900 kronor inom gruppen vanliga arbetare eller därutöfver,

pensionen skall, så länge anställningen varar, upphöra att utgå,

samt att, vid sådan aflönings uppbärande i öfrigt, pensionen skall minskas,

så att densamma jämte aflöningen icke uppgår till högre belopp än

nämnda medelinkomst.

Statsrådsprotokollet öfver civilärenden för den 4 december 1908

innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti underdånig skrifvelse den 2 mars 1908 har järnvägsstyrelsen

hemställt, att Kungl. Magt måtte föreslå Riksdagen medgifva pension

åt en del vid statens järnvägar anställda förmän och arbetare, nämligen

smeden Carl Johan Wahlström, arbetaren Sven Jönsson, förmännen

Frans August Holmblad och Karl Gustaf kind gren samt arbetaren Karl

Gustaf Johansson.

Med anledning af denna järnvägsstyrelsens framställning tillåter

jag mig först erinra, hurusom Kungl. Maj:t i proposition (n:o 114)

föreslagit 1906 års Riksdag medgifva, att åtskilliga arbetsförmän och

arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt en extra pumpare vid

statens järnvägar måtte under vissa villkor från och med månaden näst

efter den, hvarunder de af järnvägsstyrelsen entledigades eller entledigats

från anställning vid statens järnvägsbyggnader, under sin återstående

Bill. till Biksd. Prof.. 1909. 4 Sami. I Afd. 11 Höft. 28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta årliga pensioner till belopp

af respektive 400, 325, 300 och 250 kronor.

Med anledning af denna Kungl. Majrts framställning förklarade

Riksdagen (skr. n:o 146), ehuruväl i ärendet icke förekommit något

därom, att de till erhållande af pensioner föreslagna förmän och arbetare

i följd af ålderdom, sjukdom eller eljest vore oförmögna att genom

arbete förvärfva sitt uppehälle, sig anse billigheten fordra, att dessa

personer af statsmedel tillerkändes något understöd med anledning af

deras långvariga arbete vid statens järnvägsbyggnader.

Riksdagen fann emellertid icke samtliga omförmälda förmän och

arbetare böra beviljas pensioner att utgå för deras återstående lifstid,

utan ansåg, att de jämförelsevis yngre och fullt arbetsföra bland dem,

däribland de till pension nu föreslagna Jönsson, Holmblad och Lindgren,

lämpligen borde erhålla det ifrågasatta understödet såsom gratifikation

för en gång till hjälp vid bestridande af deras eget och familjernas

uppehälle vid återflyttningen till hemorten samt under den tid, som

kunde åtgå, innan annat arbete erhölles; och förklarade sig Riksdagen

Unna skäligt, att lifstidspensioner beviljades de förmän och arbetare,

hvilka uppnått minst 55 års ålder och räknade minst 24 tjänstår.

Beträffande pensionernas belopp sökte Riksdagen finna en annan

beräkningsgrund för pensionsbeloppens storlek än den af Kungl. Maj:t

använda. I sådant hänseende erinrade Riksdagen, att enligt lagen

angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli

1901 arbetsgifvare vore skyldig att åt arbetare, hvarmed i nämnda lag

förstodes jämväl arbetsförman, utgifva en årlig lifränta af 300 kronor,

därest arbetaren genom olycksfall i arbetet för framtiden mistat arbetsförmågan.

Vid sådant förhållande och då staten som arbetsgifvare i nu

förevarande fall icke syntes böra vidkännas större underhållsskyldighet

vid ifrågavarande arbetares afskedande, än om dessa skulle genom

olycksfall i arbetet mistat arbetsförmågan för framtiden, fann Riksdagen

nämnda belopp, 300 kronor, skäligen böra bestämmas för de pensioner,

som beviljades åt en hvar arbetsförman och arbetare.

Jämväl vid 1907 års Riksdag har Kungl. Maj:t i proposition

(n:o 140) föreslagit Riksdagen medgifva, att åtskilliga förmän och

arbetare vid statens järnvägsbyggnader måtte från och med månaden

näst efter den, hvarunder de entledigades eller entledigats från anställningvid

statens järnvägar, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

åtnjuta årlig pension, därvid Kungl. Maj:t på grund af Riksdagens

beslut år 1906 föreslagit beloppet för dessa pensioner till 300 kronor.

Såsom villkor för pensionernas åtnjutande hade Kungl. Maj:t vidare

s. 219 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

219

föreslagit, att, därest pensionstagare framdeles skulle erhålla anställning

mot aflöning af statsmedel, uppgående till det för en hvar beräknade

årliga medelinkomstbelopp af respektive 1,200 kronor inom gruppen förmän

och yrkesarbetare och 900 kronor inom gruppen vanliga arbetare eller

därutöfver, pensionen skulle, så länge anställningen varade, upphöra att

utgå, samt att, vid sådan aflönings uppbärande i öfrigt, pensionen skulle

minskas, så att densamma jämte aflöningen icke uppginge till högre

belopp än nämnda medelinkomst.

Den 30 maj 1907 har Riksdagen uti skrifvelse (n:r 10) anmält, att

Riksdagen bifallit, hvad Kungl. Maj:t i sistnämnda proposition föreslagit.

Uti sin förberörda underdåniga skrifvelse den 2 mars 1908 kar

nu järnvägsstyrelsen meddelat, att, i likhet med hvad förut ägt rum,

till styrelsen inkommit framställning från arbetschefen vid statsbanan

genom Bohuslän om utverkande af statsunderstöd åt åtskilliga förmän

och arbetare, hvilka samtliga under längre tid med goda vitsord arbetat

vid statens järn vägsbyggnadsföretag och senast vid nyssnämnda statsbana,

därvid arbetschefen föreslagit pensioner efter samma grunder, som

förut tillämpats af Kungl. Maj:t och Riksdagen.

I enlighet härmed har styrelsen hemställt om utverkande af pension

åt fem förmän och arbetare. Beträffande dessa personers tjänstetid

har styrelsen meddelat, att fullständiga förteckningar å de vid järnvägsbyggnaderna

under den gångna tiden anställda arbetare saknades,

hvartill komme, att en stor del af arbetsbefälet antingen aflidit eller

lämnat tjänsten. Det hade för öfrigt befunnits omöjligt för befälet att

lämna detaljerade uppgifter rörande hvarje särskild, måhända för långtid

tillbaka anställd arbetares tjänstetid. Tjänstetidens längd hade sålunda

icke kunnat genom officiella handlingar bestyrkas, utan hade

styrelsen härvidlag såsom vid afgifvande af enahanda framställning

rörande de förmän och arbetare, som år 1907 tilldelats understöd, ansett

sig kunna utgå från af sökandena själfva lämnade tjänsteförteckningar,

hvilka utförligt angåfve tider och platser för anställningen, och

detta så mycket hellre som berörda uppgifter, i den mån de kunnat

kontrolleras, visat sig vara riktiga. I afseende å vederbörandes lönevillkor

har styrelsen i detta sammanhang meddelat, att medelaflöningen

för ifrågavarande förmän och yrkesarbetare kunde beräknas hafva uppgått

till 1,200 kronor och för vanliga arbetare till 900 kronor för år.

Äfven styrelsen har utgått från det antagande, att hufvudsakligen

enahanda grunder i fråga om beviljande af pension, som varit

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

för Kungi. Maj:t och 1907 års Riksdag bestämmande, jämväl nu skulle

komma till tillämpning.

Emellertid har styrelser! funnit det vara med billigheten öfverensstämmande,

att, då särskilda omständigheter föreligga, afvikelse!’ i

någon män borde kunna äga rum från nyssnämnda grunder.

Sålunda finner styrelsen afseende icke böra uteslutande fästas vid

de här ofvan angifna betingelserna för erhållande af pension, nämligen

att vederbörande skulle innehafva minst 55 lefnads- och 24 tjänstår,

då nämligen i speciella fall förhållandena kunde vara sådana, att äfven

andra synpunkter borde tillmätas någon betydelse. Två af personerna

i fråga, förmännen Frans August Holmblad och Karl Gustaf Lindgren,

hvilka uppnått, den förre 54 lefnads- och 33 tjänstår och den senare 53

lefnads- och 33 tjänstår, skulle enligt ofvan angifna grunder allenast

vara berättigade till erhållande af gratifikation. Sådan gratifikation till

belopp af 400 kronor hade också af 1906 års Riksdag beviljats en hvar

af nämnda förmän. Emellertid hade såväl Holmblad som Lindgren under

årens lopp ådragit sig svår och på deras arbetsförmåga menligt inverkande

sjukdom, hvilken antagligen till icke ringa del syntes få tillskrifvas

de på hälsan menligt inverkande förhållanden, under hvilka

järn vägsbyggnadsarbeten ofta nog ägde rum. Af införskaffade läkarbetyg

inhämtades nämligen, att Holmblad lede af kramp i armar och

ben, muskelreumatism samt åderbråck i vänstra benet, att Lindgren

lede af kronisk muskelreumatism, samt att de till följd däraf icke vidare

kunde användas i arbete vid statens järnvägsbyggnader. Det syntes styrelsen

vara uppenbart, att deras utsikter till själfförsörjning följaktligen i

afsevärd män förringats. Vid sådant förhållande och då, å ena sidan,

deras lefnadsålder högst obetydligt understege den för erhållande af

pension fastslagna, under det de däremot, å andra sidan, beträffande

antalet tjänstår icke blott fyllde utan väsentligt öfverskrede det mått,

som i sådant hänseende befunnits skäligt, både styrelsen ansett, att

bemälda förmän vore förtjänta att komma i åtnjutande af pension.

Med tillämpning af förberörda grunder med de af styrelsen ofvan

angifna modifikationer i vissa fall skulle pensioner, enligt styrelsens

mening, komma att utgå till följande förmän och arbetare, nämligen

smeden Carl Johan Wahlström med 62 lefnads- och 35 tjänstår, arbetaren

Sven Jönsson med 56 lefnads- och 34 tjänstår, förmannen Frans

August Holmblad med 54 lefnads- och 33 tjänstår, förmannen Karl

Gustaf Lindgren med 53 lefnads- och 33 tjänstår samt arbetaren Karl

Gustaf Johansson med 58 lefnads- och 26 tjänstår.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

221

På grund af det anförda bär styrelsen i underdånighet hemställt,

att Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att pension till belopp

af 300 kronor måtte beviljas förenämnda förmän och arbetare.

Öfver denna järnvägsstyrelsens framställning har statskontoret

den 14 mars 1908 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och däruti

anfört följande.

Järnvägsstyrelsens förevarande underdåniga framställning i livad

densamma afsåge beredande af pensioner till belopp af 300 kronor åt

Wahlström, Jönsson och Johansson öfverensstämde i alla afseenden med

de grunder, som af Riksdagen tillämpats vid beviljande af pensioner

till förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader. Däremot både

Holmblad och Lindgren, hvilka jämväl af järnvägsstyrelsen nu föreslagits

till erhållande af dylik pensionsförmån, ännu icke fullt uppnått

den lefnadsålder af 55 år, som jämte viss tjänstetid ansetts böra utgöra

förutsättning för pensions beviljande; men då såväl Holmblad

som Lindgren vore till följd af sjukdom för framtiden mindre arbetsdugliga,

syntes goda billighetsskäl föreligga för bifall till styrelsens

framställning i denna del. Statskontoret hade alltså funnit sig böra

med sitt förord understödja järnvägsstyrelsens förevarande förslag.

Emellertid ansåge sig statskontoret böra fästa uppmärksamheten

därpå, att icke blott Holmblad och Lindgren utan äfven Jönsson enligt

beslut af 1906 års Riksdag fått gratifikationer sig tilldelade, de två

förstnämnda till belopp af 400 kronor och Jönsson å 300 kronor. Dessa

belopp, vid bvilkas utbetalning icke fästats något som helst villkor,

både, enligt hvad i statskontoret tillgängliga handlingar utvisade, blifvit

under år 1906 till vederbörande utbetalda. Motiveringen till Riksdagens

berörda beslut gåfve emellertid vid banden, att gratifikationerna

vore afsedda att vid afgång från tjänsten vid statens järnvägsbyggnader

vara till hjälp vid återflyttning till hemorten och under den tid, som

kunde förflyta, innan nytt arbete erliölles. Af järnvägsstyrelsens förevarande

underdåniga skrifvelse framginge likvisst, att Holmblad, Lindgren

och Jönsson fortfarande kvarstått i tjänst vid järnvägsbyggnaderna.

Liksom förut vid flera tillfällen och senast vid 1907 års Riksdagunderstöd

beviljats åt åtskilliga vid statens järnvägsbyggnader sedan

längre tid tillbaka anställda arbetare, synes mig billigheten fordra, att

]ämväl åt nu ifrågavarande arbetare, då de genom arbetenas upphörande

förlorat sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, något understöd

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

af statsmedel lämnas. Järnvägsstyrelsen liar vid uppgörandet af sitt

förslag till pensioner utgått från den synpunkten, att pension endast

borde utgå till de förmän och arbetare, hvilka uppnått minst 55 lefnadsår

och 24 tjänstår, därvid styrelsen dock på grund af särskildt

ömmande omständigheter och med hänsyn till deras långa tjänstetid

föreslagit pension jämväl åt förmännen Frans August Holmblad och

Karl Gustaf Lindgren, hvilka ännu icke uppnått fullt 55 lefnadsår.

Båda hade dock i det närmaste nått denna ålder, i det att Holmblad

vid tiden för järnvägsstyrelsens framställning fyllt 54 och Lindgren

53 år. Pensionsbeloppens storlek har af styrelsen upptagits till 300

kronor för en hvar pensionär. Om undantag göres för nyssnämnda

båda yngre förmän, har följaktligen järnvägsstyrelsen uti sin nu förevarande

framställning tillämpat samma grunder som 1906 och 1907

års Riksdagar vid då föreliggande pensionsfrågor af liknande art och

har jag mot desamma intet att erinra.

Järnvägsstyrelsens förslag, att äfven Holmblad och Lindgren skulle

erhålla pensioner, anser jag på de skäl, som härför anförts af såväl

järnvägsstyrelsen som statskontoret, vara med billighet öfverensstämmande;

och tillåter jag mig påpeka, att liknande förhållanden förelågo

beträffande två af de vid 1907 års Riksdag till pension föreslagna

arbetarna.

Med afseende å de till Holmblad, Lindgren och Jönsson år 1906

utbetalda gratifikationerna synas dessa visserligen icke hafva bort utbetalas

förr än vederbörande erhållit afsked ur järnvägens tjänst; och

torde för framtiden böra iakttagas, att så ej heller sker beträffande

under liknande förutsättningar beslutade gratifikationer. Då emellertid

1906 års Riksdag vid sitt beslut om dessa gratifikationers beviljande

icke fäst något uttryckligt villkor, torde den omständigheten att dessa

personer för snart tre år sedan kommit i åtnjutande af gratifikationen

icke böra föranleda till något afdrag å de nu föreslagna pensionerna.»

I afseende å Wahlström, Jönsson och Johansson gifver den lämnade

utredningen icke vid handen annat än att de skulle fortfarande vara,

åtminstone i förhållande till sin ålder, arbetsdugliga. Ehuru utskottet

anser att deras lefnadsålder, som utgör respektive 62, 56 och 58 år,

icke bör i och för sig anses föranleda pensionering, vill utskottet dock

icke motsätta sig bifall till förevarande framställning, då den i viss mån

har stöd uti förut af Riksdagen fattade beslut i likartade fall. Beträffande

förmännen Holmblad och Lindgren, som ådragit sig svår och på deras

arbetsförmåga menligt inverkande sjuklighet, har utskottet intet att

s. 223 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

223

erinra mot meddelande af de för dem föreslagna pensionerna. Under

uttalande af det antagande att de af ifrågavarande förmän och arbetare,

som ännu äro arbetsföra, varda i statens järnvägars tjänst bibehållna,

hemställer utskottet sålunda,

att Riksdagen må medgifva att en hvar af härefter

angifna förmän och arbetare, nämligen: smeden

Carl Johan Wahlström, arbetaren Sven Jönsson, förmännen

Frans August Holmblad och Karl Gustaf Lindgren

samt arbetaren Karl Gustaf Johansson må från

och med månaden näst efter den, hvarunder han entledigas

eller entledigats från anställning vid statens

järnvägar, under sin återstående lifstid å allmänna

indragningsstaten åtnjuta årlig pension till belopp af

300 kronor, dock med villkor att, därest pensionstagare

framdeles skulle erhålla anställning mot aflöning

af statsmedel, uppgående till det för en hvar beräknade

årliga medelinkomstbelopp af respektive 1,200 kronor

inom gruppen förmän och yrkesarbetare och 900 kronor

inom gruppen vanliga arbetare eller därutöfver, pensionen

skall, så länge anställningen varar, upphöra att

utgå, samt att, vid sådan aflönings uppbärande i öfrigt,

pensionen skall minskas, så att densamma jämte

aflöningen icke uppgår till högre belopp än nämnda

medelinkomst.

45:o) Uti en till Riksdagen den 26 mars innevarande år aflåten

proposition (n:o 149) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen

bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag

föreslagit Riksdagen medgifva, att materialförvaltaren vid statens järnvägsbyggnader

Lars Axel Victor Bergs änka Anna Lisa Berg, född Jonsson,

må från allmänna indragningsstaten från och med den 1 september

1908, så länge hon lefver ogift, åtnjuta en årlig pension af 500 kronor.

Departementschefen har till åberopade statsrådsprotokollet rörande

detta ärende anfört följande:

»I skrifvelse den 20 februari 1909 har järnvägsstyrelsen gjort

framställning om beredande af pension åt aflidne materialförvaltaren

Lars Axel Victor Bergs änka Anna Lisa Berg, född Jonsson.

Af handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Berg, hvilken var född den 15 april 1842, anställdes vid statens

Ang. pension

åt materialförvaltaren

h. A. V. Bergs

änka Anna

Lisa Berg.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

. Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

järnvägsbyggnader den 28 juli 1871 och tjänstgjorde därstädes oafbrutet

intill sitt frånfälle den 21 augusti 1908, till en början såsom tillförordnad

stationsbokhållare. Den 28 januari 1872 blef Berg stationsbokhållare

och den 1 maj 1876 bokhållare vid materialförvaltarkontoret.

Efter att en kortare tid, från och med den 1 februari till och med den

30 september 1877, hafva tjänstgjort såsom tillförordnad kassör samt

från och med den 1 april till och med den 30 juni 1888 hafva varit

tillförordnad materialförvaltare, befordrades Berg den 1 juli sistnämnda

år till materialförvaltare, hvilken befattning han innehade vid sin död.

I anledning af en utaf Kungl. Maj:t afbiten proposition beviljades

Berg vid 1894 års Riksdag en årlig pension från allmänna indragningsstaten

till belopp af 800 kronor att utgå under hans återstående lifstid

från och med månaden näst efter den, hvarunder han entledigades från

anställning vid statens järnvägar. Jämlikt Riksdagens beslut 1907 höjdes

ifrågavarande pension för Berg till 1,800 kronor. Berg har emellertid

icke uppburit någon del af den honom sålunda tillerkända pensionen,

enär han, såsom ofvan nämnts, intill sin död kvarstått i statens tjänst.

Vid bevdjandet af pensionen år 1894 åtnjöt Berg en årlig aflöning

af 3,600 kronor jämte inkvarteringsersättning, beräknad till 15 procent

af aflöningsbeloppet, samt vid beviljandet af den förhöjda pensionen år

1907 4,200 kronor om året jämte inkvarteringsersättning, beräknad till

20 procent af aflöningsbeloppet. Från och med den 1 juni 1908 erhöll

Berg en aflöning af i ett för allt 6,000 kronor om året, hvilken aflöning

han uppburit till sin död.

Enligt hvad järnvägsstyrelsen vitsordat har Berg under sin tjänstetid

ådagalagt nit och skicklighet i innehafvande befattningar.

Vid sin död den 21 augusti 1908 efterlämnade Berg såsom stärbhusdelägare,

förutom änkan, två till myndig ålder komna söner. Tillgångarna

i boet uppgingo till 3,414 kronor 80 öre och skulderna till

483 kronor 7 öre, hvadan behållningen i boet utgjorde 2,931 kronor

73 öre. Ankan, som är född den 10 mars 1840, äger enligt intyg icke

någon annan tillgång än henne tillkommande andel i boet. Hon uppbär

icke pension från enskild kassa och är följaktligen så godt som medellös.

Eti sin berörda skrifvelse har järnvägsstyrelsen, med fästadt afseende

såväl å änkan Bergs bekymmersamma ekonomiska ställning som

å hennes afiidna mans långvariga och väl vitsordade verksamhet i statens

tjänst, hemställt om utverkande åt änkan Berg af ett årligt understöd

till skäligt ansedt belopp af 500 kronor att utgå från och med den

1 september 1908, så länge hon lefver ogift.

Uti infordradt underdånigt utlåtande den 27 februari 1909 har

s. 225 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

225

statskontoret, som förklarat sig icke hafva något att erinra mot det af

järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet, biträdt den af styrelsen

gjorda framställningen.

På grund af hvad sålunda blifvit i ärendet upplyst, finner jag mig

böra understödja den gjorda framställningen om pension åt änkan Berg.

Med hänsyn till nu rådande höga lefnadskostnader torde pensionsbeloppet

icke böra sättas lägre än hvad järnvägsstyrelsen och statskontoret i

sådant hänseende föreslagit. Jag tillåter mig härvid erinra, att Riksdagen

förut beviljat pensioner åt änkor efter personer, som innehaft

anställning vid järnvägsbyggnaderna, sålunda år 1890 åt förre materialförvaltaren

B. Fredrikssons änka med 400 kronor, år 1901 åt förre ombudsmannen

J. O. E. G. Olais änka med 500 kronor, år 1903 åt förre

nivellören O. H. L. Littkes änka med 500 kronor, år 1905 åt förre

materialförvaltaren A. J. Olsons änka med 400 kronor och år 1907 åt

förre bokhållaren K. M. Edbergs änka med 400 kronor.»

Med tillstyrkande af bifall till Kung!. Maj:ts förevarande proposition

får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att materialförvaltaren

Bergs änka Anna Lisa Berg, född Jonsson, må från

allmänna indragningsstaten från och med den 1 september

1908, så länge bon lefver ogift, åtnjuta en

årlig pension af 500 kronor.

46:o) Uti en den 26 mars innevarande år till Riksdagen aflåten An% ***7°"

proposition (n:o 162) bar Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen, att en hvar

af extra ordinarie kontorsskrifvarna vid statens järnvägar Gustaf Wilhelm f. v. Seger.

Segerman, och Carl Adolf Unander må från och med månaden näst efter man och Aden,

då hans anställning vid statens järnvägar upphör, under sin återstående

lifstid åtnjuta en årlig pension från allmänna indragningsstaten

till belopp af 1,500 kronor.

Till statsrådsprotokollet öfver civilärenden för ofvanberörda dag

har departementschefen rörande denna fråga anfört följande:

»Uti underdånig skrifvelse den 2 februari 1909 bär järnvägsstyrelsen

gjort framställning om beredande af pension åt extra ordinarie kontorsskrifvarna

vid statens järnvägar Gustaf Wilhelm Segerman och Carl

Adolf Unander, hvilka ingifvit ansökningar därom till styrelsen.

Med stöd af do vid ansökningarna fogade handlingar har styrelsen

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

beträffande sökandenas anställning i statens tjänst samt deras lefnadsförhållanden

i öfrigt meddelat följande.

Segerman, som är född den 16 maj 1834, ingick den 17 oktober

1851 såsom kanoniär vid flottan, hvarest lian efter vunnen befordran

till korpral kvarstod i tjänst till och med den 7 juni 1856. Därefter

har han från och med den 10 i sistnämnda månad till och med den

21 oktober 1861 innehaft anställning såsom underofficer vid 10:de

kronoarbetskompaniet vid Vaxholms fästnings- och Rindö reduttbyggnader.

Från och med den 15 oktober 1863 erhöll Segerman anställning i

statens järnvägars tjänst såsom materialskrifvare vid statens järnvägsbyggnader

samt bibehöll denna anställning till i februari 1872. Sedan

han därefter under åtskilliga år vant anställd vid enskilda järnvägsbyggnadsföretag,

erhöll han i juli 1883 ånyo anställning såsom materialskrifvare

vid statens järnvägsbyggnader, vid Indika han därpå i berörda

egenskap tjänstgjort till utgången af november månad 1887. I april

månad år 1889 anställdes Segerman såsom skrifbiträde å järnvägsstyrelsens

tariffbyrå, hvarifrån han år 1890 förflyttades till styrelsens

kontrollkontor, där han allt sedan dess varit och fortfarande är anställd

såsom extra ordinarie kontorsskrifvare.

Enligt företedt läkarebetyg lider Segerman af, bland annat, partiell

förlamning i vänstra underarmen och handen samt af högersidigt ljumskbråck;

och torde dessa åkommor i förening med hög ålder enligt järnvägsstyrelsens

förmenande komma att inom en ej aflägsen framtid göra

Segerman oförmögen till vidare arbete.

Unander, som är född den 21 maj 1840, erhöll från och med den

1 april 1874 anställning såsom bokhållare vid statens järnvägsbyggnader.

I denna egenskap hade han tjänstgjort till utgången af mars

månad 1888, då hans befattning indrogs. Därefter blef han från

och med den 9 april samma år antagen såsom extra ordinarie kontorsskrifvare

å järnvägsstyrelsens kontrollkontor, där han alltsedan dess

tjänstgjort. På grund af klen kroppsbyggnad och åldersförändringar

torde, anför styrelsen, Unander, enligt hvad för honom utfärdadt läkarbetyg

gifver vid handen, med all sannolikhet inom den närmaste tiden

blifva oförmögen till vidare tjänstgöring.

Båda sökandena hade af föreståndaren för styrelsens kontrollkontor

erhållit vitsord om att de under sin tjänstgöring därstädes städse

ådagalagt plikttrohet samt med stort nit och intresse fullgjort sina

åligganden.

Beträffande sökandenas ekonomiska ställning har styrelsen enligt

hvad i dess skrifvelse anföres, inhämtat, att Segerman för år 1908 på
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

227

torts kronoutskylder för en till 3,116 kronor uppskattad inkomst af

kapital eller arbete, af hvilket belopp 3,060 kronor 40 öre utgjort aflöning

från statens järnvägar, samt att Unander för samma år påförts

kronoutskylder för inkomst af kapital eller arbete till ett belopp af

3,182 kronor, hvilket belopp i sin helhet utgjorts af arbetsförtjänst

från statens järnvägar. Af båda sökandena har framhållits, att den

aflöning, de under årens lopp åtnjutit, icke tillåtit dem att göra några

besparingar för kommande dagar.

Med hänsyn till sökandenas långvariga och väl vitsordade tjänstgöring

vid statens järnvägar och då vid flera tillfällen under de senare

åren Riksdagen, på därom af Kungl. Maj:t framställda nådiga propositioner,

beviljat pensioner åt personer, som, ehuru icke i ordinarie

tjänst anställda, under längre tid med goda vitsord förrättat arbete för

statens järnvägars räkning, har styrelsen ansett sig böra göra framställning

om utverkande af pension åt sökandena.

I afseende å pensionsbeloppens storlek erinrar styrelsen, att en

af 1906 års Riksdag beviljad pension till extra ordinarie kontorsskrifvaren

vid statens järnvägar Lars Jönsson ungefärligen motsvarade

hälften af de till honom utgående aflöningsförmåner.

Med stöd af det anförda har styrelsen hemställt, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att Segerman och Unander

må från och med månaden näst efter den, då deras anställning vid

statens järnvägar upphör, under sin återstående lifstid åtnjuta hvardera

en årlig pension å allmänna indragningsstaten till belopp af 1,500

kronor, motsvarande ungefär hälften af deras årsinkomst från statens

järnvägar.

Efter nådig remiss har statskontoret den 19 februari 1909 afgifvit

utlåtande i ärendet och därvid, på grund af hvad järnvägsstyrelsen i

ärendet upplyst och anfört, tillstyrkt styrelsens framställning.

Såväl Segerman som Unander hafva under afsevärd tid varit anställda

vid statens järnvägsbyggnader, i hvilken egenskap de dock icke

kunnat erhålla befattning å ordinarie stat. När de sedermera vunno

inträde såsom extra tjänstemän i järnvägsstyrelsen, hade de redan nått

sådan ålder, Segerman 50 år och Unander 48 år, att de, enligt hvad

jag i järnvägsstyrelsen inhämtat, lämpligen icke ansågos böra befordras

till ordinarie befattning.

Emellertid har, såsom af utredningen i ärendet framgår, staten

under lång tid tagit såväl Segermans som Unanders arbetskraft i an
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Statsutskottets Utlåtande N:o 11-

Ang. pension

åt förre arbets - förmannen

K, G. Karlsson.

språk. Den förre har sålunda varit anställd i statens tjänst under en

tid af närmare 43 år, däraf omkring 33 år i statens järnvägars tjänst,

och den senare har omkring 35 år haft anställning såsom tjänsteman

vid statens järnvägar.

Det synes mig därför skäligt att, då de nu uppnått en ålder, Segerman

af nära 75 år och Unander af nära 69 år, dem beredes ett understöd

för deras återstående lifstid. I enlighet med denna uppfattning

hafva också vid flera tillfällen pensioner af Kungl. Maj:t och Riksdagen

beviljats åt personer, som visserligen icke innehaft ordinarie anställning

i statens tjänst, men under lång tid plikttroget utfört arbete för statens

räkning.

Vid jämförelse med de pensionsbelopp, som af Kungl. Maj:t och

Riksdagen i nu åsyftade fall beviljats, synes mig de af järnvägsstyrelsen

föreslagna vara skäliga. Jag erinrar i detta sammanhang, att enligt

det förslag till pensionslag för personalen vid statens järnvägar, som

framlagts för årets Riksdag, en ordinarie kontorsskrifvare vid järnvägsstyrelsen

skulle erhålla en ålderspension af 2,333 kronor.»

Utskottet, som ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:t förevarande

proposition, hemställer,

att Riksdagen må medgifva, att eu hvar af extra

ordinarie kontorsskrifvarna vid statens järnvägar Gustaf

Wilhelm Segerman och Carl Adolf Unander må från

och med månaden näst efter den, då hans anställningvid

statens järnvägar upphör, under sin återstående

lifstid åtnjuta en årlig pension från allmänna indragningsstaten

till belopp af 1,500 kronor.

47:o) Uti en till Riksdagen den 19 mars innevarande år aflåten

proposition (n:o 189) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen

bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för

samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att förre förmannen vid

arbetena för underhållet af Tranebergs-, Nockeby- och Drottningholms - broarna äfvensom underhållet af vägen mellan Traneberg och Drottningholm

Karl Gustaf Karlsson må från och med den 1 januari 1909

å allmänna indragningsstaten under sin återstående lifstid uppbära

årlig pension till belopp af 300 kronor.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande yttrande

af departementschefen:

s. 229 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

229

»I underdånig skrifvelse den 20 sistlidne’januari bär väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen gjort framställning om beredande af pension

åt förre förmannen vid arbetena för underhållet af Tranebergs-, Nockebyoch

Drottningholmsbroarna äfvensom det af statsverket bekostade

underhållet af vägen mellan Traneberg och Drottningholm Karl Gustaf

Karlsson.

Till stöd härför har styrelsen i sin berörda skrifvelse anfört

följande.

Karlsson hade varit anställd vid ifrågavarande arbeten från år

1873 till den 17 december 1908 samt därunder varit förman vid arbetet

till den 1 maj sistnämnda år. Tillsyningsmannen öfver berörda arbeten

hade, hvad anginge den tid af fyra år, under hvilken denne innehaft

detta uppdrag, vitsordat, att Karlsson i sitt arbete varit synnerligen

plikttrogen och samvetsgrann. Under de senaste tre åren hade medeltalet

af Karlssons årsinkomst uppgått till 960 kronor.

Vid styrelsens berörda skrifvelse hafva fogats dels ett för Karlsson

den 15 december 1908 utfärdadt frejdbetyg, utvisande att Karlsson

vore född den 5 maj 1837 samt åtnjöte medborgerligt förtroende, dels

ett af f. d. regementsläkaren Edv. Andr. Th o discus den 8 sistlidne

januari utfärdadt intyg af innehåll, att Karlsson på grund af ålder

och sjuklighet ej längre kunde genom arbete försörja sig, dels ock en

den 7 i sistnämnda månad dagtecknad handling, däri ordföranden i

Lofö sockens fattigvårdsstyrelse John Boberg intygat, att Karlsson vore

fullständigt medellös.

Den anställning, Karlsson haft vid ifrågavarande för statens räkning

utförda arbeten — fortsätter styrelsen — kunde visserligen icke

grunda någon rätt för honom till erhållande af pension, men då hans

anställning varat i trettiofem år och han nu vore urståndsatt att försörja

sig, i följd hvaraf han för sitt underhåll nödgades anlita allmänna

fattigvården, syntes fullt skäl föreligga att lämna ett för hans uppehälle

nödigt understöd.

På grund af det anförda hemställer styrelsen, att Karlsson måtte

beredas en årlig pension af 300 kronor att utgå från början af innevarande

år.

Öfver ifrågavarande framställning har statskontoret, på grund af

nådig remiss, den 5 innevarande mars afgifvit underdånigt utlåtande;

och har statskontoret därvid, med afseende å hvad i ärendet förekommit,

hemställt, att nådig proposition måtte aflåtas till Riksdagen

i det af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen angifna syfte.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Vid flere tillfällen har Riksdagen, efter därom af Eders Kungl.

Maj:t gjord framställning, beviljat till framskriden ålder komna arbetare,

som under lång tid tjänat vid järnvägs- eller fästningsbyggnader, pension

till det af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu föreslagna belopp.

Enahanda skäl, som förestafva t beviljande af pension till sådana

arbetare, synes mig ock föreligga beträffande Karlsson, hvilken i 35 år

varit anställd vid förenämnda, sedan lång tid tillbaka af statsverket

underhållna broar och vägsträcka. Då härtill kommer, att Karlsson

på grund af ålder och sjuklighet är urståndsatt att genom arbete försörja

sig, anser jag mig böra biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

i ämnet gjorda framställning.»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition

får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att förre förmannen

vid arbetena för underhållet af Tranebergs-, Nockebyoch

Drottningholmsbroarna äfvensom underhållet af

vägen mellan Traneberg och Drottningholm Karl Gustaf

Karlsson må från och med den 1 januari 1909 å allmänna

indragningsstaten under sin återstående lifstid

uppbära årlig pension till belopp af 300 kronor.

Ang. pension 18:o; Uti punkt 26 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t

tSm föreslagit Riksdagen medgifva att vaktmästaren vid domkapitlet i Uppti.

oisson. sala Sten Olsson må från och med månaden näst efter den, hvari han

[26.] varder entledigad från vaktmästarbefattningen, under sin återstående

lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 600

kronor årligen.

„ Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 23 december

1908 har departementschefen rörande denna fråga anfört följande:

»Domkapitlets i Uppsala underdåniga skrifvelse den 11 november

1908, däri domkapitlet anhållit om utverkande af pension åt vaktmästaren

vid domkapitlet Sten Olsson vid afskedstagande!; uti h vilket

ärende statskontoret den 9 december 1908 afgifvit infordradt underdånigt

utlåtande.

Af domkapitlets skrifvelse bifogade ålders- och läkarbetyg inhämtades,

att Olsson är född den 14 mars 1839 samt att han lider af

nedsatt hörsel, betydliga åderbråck på benen samt genom ålderdom nedsatta

krafter och tillföljd häraf numera är oförmögen att vederbörligen

sköta sin befattning.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

231

Domkapitlet har meddelat, att Olsson antagits till vaktmästare

den 3 mars 1877 och därefter i sådan egenskap oafbrutet tjänstgjort;

att han under sin långa tjänstetid af snart 32 år städse på ett synnerligen

nitiskt, troget och pålitligt sätt tjänat domkapitlet och dess expedition,

hvarom ock jämväl vid domkapitlets skrifvelse fogade, af förutvarande

konsistorienotarien E. R. Hensclien och nuvarande konsistorienotarien

A. Radhe utfärdade intyg nogsamt bure vittne; att hans löneförmåner

numera belöpte sig till sammanlagdt 1,050 kronor, däraf 440

kronor utginge af statsmedel och 610 kronor från domkyrkan; att Olsson,

som icke förfogade öfver några som helst egna medel och hade en

sjuklig hustru att underhålla, svårligen längre kunde uppehålla sin

tjänst; samt att domkyrkans medel icke lämnade tillgång till pension

åt honom eller bidrag därtill. Med åberopande af omförmälda förhållanden

har domkapitlet anhållit, att Kungl. Magt måtte till 1909

års Riksdag aflåta nådig proposition om beviljande af pension åt Olsson

af 800 kronor, hvilket belopp domkapitlet ansåge vara för hans nödtorftiga

bärgning oundgängligen erforderligt.

Statskontoret har ansett hvad handlingarna innehålla angående

Olssons långvariga, väl vitsordade tjänstgöring såsom vaktmästare hos

domkapitlet samt hans numera på grund af ålder och sjukdom nedsatta

krafter och däraf föranledda oförmåga att längre sköta sin befattning

innefatta fullt giltiga skäl att söka bereda honom någon pension vid

afskedstagandet. Beträffande pensionsbeloppet har statskontoret, med

erinran att en konsistorievaktmästare i Strängnäs, hvilkens aflöning belöpte

sig till 760 kronor, enligt beslut af 1906 års Riksdag fått sig

tilldelad pension å 500 kronor, anfört, att i betraktande af Olssons

högre aflöning det ville synas skäligt, att honom bereddes något högre

pension, äfvensom att Olsson lämpligen torde böra komma i åtnjutande

af enahanda pension, som den, hvilken, till belopp af 600 kronor, af

nyssnämnda års Riksdag beviljats eu vid universitetsbiblioteket i Uppsala

anställd och med Olsson i aflöningshänseende ungefär likställd vaktmästare.»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning,

får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att vaktmästaren

vid domkapitlet i Uppsala Sten Olsson må från och

med månaden näst efter den, hvari han varder entledigad

från vaktmästarbefattningen, under sin återstående

lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära

pension till belopp af 600 kronor årligen.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Statutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. tilläggspension

åt

rektorn

J. Persson.

49:o) Uti eu till Riksdagen den 22 januari innevarande år aflåten

proposition (n:o 54) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen

bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma

dag föreslagit Riksdagen att å allmänna indragningsstaten för före detta

rektorn Jakob Persson uppföra en tilläggspension å fyrahundratjugu

kronor årligen att utgå från och med den 1 september 1908.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller rörande denna fråga

följande yttrande af departementschefen:

»I skrifvelse till öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk den

8 mars 1907 anhöll rektorn vid sam skolan i Arboga Jakob Persson om

öfverstyrelsens åtgärd för utverkande af rättighet för honom att från

och med år 1908, sedan hos Kungl. Maj:t sökt afsked från rektorsbefattningen

blifvit honom beviljadt, under hans återstående lifstid åtnjuta

pension som rektor vid en statens samskola med 3,700 kronor årligen

enligt nådiga kungörelsen den 27 augusti 1904 angående ny löne- och

pensionsreglering för lärare och lärarinnor vid rikets allmänna läroverk,

oaktadt Persson vid ifrågavarande tidpunkt ännu icke fullt uppnått den

i berörda nådiga kungörelse föreskrifna tjänståldern af 35 tjänstår.

Till stöd för denna anhållan anförde Persson hufvudsakligen följande.

På sätt ansökningen bilagdt frej dbetyg utvisade vore sökanden

född den 8 februari 1839 och hade således redan öfverskridit den lefnadsålder,

då enligt nu gällande pensionsreglering en lärare vid allmänt

läroverk borde i regeln afgå från sin tjänst. Att sökanden ännu icke

uppnått den för erhållande af pension stadgade tjänståldern, berodde

därpå, att han först mot slutet af år 1877 erhållit anställning vid allmänt

läroverk, och detta för honom ogynnsamma förhållande hade i

sin ordning berott på följande omständigheter.

Sedan sökanden vid början af höstterminen 1858 aflagt studentexamen,

saknade han tillgångar att utan afbrott fullfölja sina studier

vid universitetet. Efter flera års vistelse som informator på skilda orter

utom universitetsstaden sattes han omsider i tillfälle att dit återvända

på hösten 1865. Men äfven under den därpå följande vistelsen vid

universitetet hade han för sitt uppehälle varit hänvisad till nödvändigheten

att samtidigt med skötandet af egna studier offra mycken tid

och arbetskraft dels åt meddelande af enskild undervisning, dels åt

tjänstgöring vid privata skolor i Uppsala. Sedan han under sådana

omständigheter vid början af vårterminen 1872 aflagt filosofie kandidatexamen

enligt 1853 års stadga, hade han fortsatt sin tjänstgöring vid

de privata skolorna i Uppsala till och med höstterminen 1876 och samtidigt

under vår- och höstterminen 1875 genomgått profårskurs vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

283

Statsutskottets Utlåtande N:o ll.

högre elementarläroverket därsammastädes. Vårterminen 1877 hade

han tillbragt i Uppsala med förberedelser till en gradualafhandling, från

hvars fullbordande hau af ekonomiska skäl måst afstå för att vid början

af höstterminen 1877 tillträda honom erbjuden anställning som extra

lärare vid det då nybildade realläroverket i Stockholm. Vid detta läroverk

befordrad till ordinarie adjunkt den 9 november samma år, tjänstgjorde

han i denna egenskap till och med höstterminen 1882 och räknade

således först då 57a års tjänstgöring vid allmänt läroverk. Den

5 juli 1882 utnämndes han till rektor vid femklassiga allmänna läroverket

i Arboga och tillträdde denna befattning den 1 januari 1883. Hans

anställning vid detta läroverk hade således med utgången af år 1907

omfattat en tidrymd af 25 år. Lades därtill de 57a år, sökanden förut

varit anställd vid realläroverket i Stockholm, uppginge hans tjänstetid

vid allmänna läroverk, år 1907 däri inräknadt, till 307a år. Finge då

de 107a år, lian tjänstgjort vid privata skolor, räknas honom till godo

såsom motsvarande åtminstone 412 års tjänstgöring vid allmänt läroverk,

skulle den såsom villkor för erhållande af afsked med pension stadgade

tjänståldern af sökanden vara uppnådd vid början af år 1908. Fn dylik

beräkning'' torde icke sakna fog för sig, alldenstund samtliga de ifrågavarande

privatskolorna vore högre läroverk, en af dem — Uppsala

privata elementarläroverk — ägde rätt att anställa mogenhetsexamen

och sökanden hade vid dem alla undervisat på det högre stadiet, för

det mesta samtidigt i två eller tre af dem, hvarigenom hans tjänstgöringstid

uppgått till ett ganska stort antal timmar i veckan. Under sin

tjänstetid vid allmänna läroverk hade sökanden åtnjutit tjänstledighet

dels under höstterminen 1880 för att med anslag af statsmedel i England,

Frankrike och Tyskland idka språkstudier och taga kännedom om

metoderna för undervisningen i främmande språk vid åtskilliga läroanstalter

i dessa länder, dels under de tider, då lian som ledamot af

Riksdagens Andra Kammare bevistat alla under åren 1891—1905 hållna

riksdagar, hvarvid tjänstledigheten merendels varit utsträckt till slutet

af hvarje vårtermin, dels ock slutligen på grund af sjukdom från och

med den 23 augusti tid och med den 22 oktober höstterminen 1906.

På den för sökanden såsom fäst anställd rektor utfärdade fullmakten

hade ban visserligen grundat en för honom och hans familjs utkomst

synnerligen värdefull förhoppning att, om en så lång lefnad blefve

honom beskärd, få kvarstä vid sin tjänst med därtill hörande löneförmåner,

tills lian uppnått den för pensions erhållande lagstadgade tjänståldern.

Eu med åren alltmer tilltagande döfhet i förening med minskad

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 30

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

arbetsförmåga utgjorde dock numera en kraftig maning för honom att,

så snart möjlighet bereddes honom att för sin återstående lifstid komma

i åtnjutande af pension till det fulla belopp, han haft anledning påräkna,

afgå från en befattning, som särskild! i det betydelsefulla nydaningsskede,

det under hans ledning ställda läroverket då genomgiuge, kräfde

hos dess innehafvare icke blott varmt intresse för den föreliggande,

ingalunda lättlösta uppgiften utan äfven friska och starka både kroppsoch

själskrafter.

Med underdånigt utlåtande den 19 mars 1907 öfverlämnade öfverstyrelsen

berörda ansökning till Kungl. Maj:t. Efter att hafva erinrat

att sökanden vid slutet af år 1907 hade att räkna sig till godo en

tjänstålder af 30Vä år, hvaraf 25 år som rektor, samt att sökanden sålunda

först år 1911 vid en lefnadsålder af fyllda 72 år, komme att

uppnå den författningsenligt föreskrifna pensionsåldern och kunna erhålla

afsked med pension från sin rektorstjänst, anförde öfverstyrelsen vidare:

Då af bifogadt läkarbetyg framginge, att sökanden lede af höggradig

tilltagande döfhet samt minskad arbetsförmåga, skulle sålunda

antingen om sökanden själf bestrede sin tjänst, sjuklighet och aftagande

krafter hindra honom att på ett tillfredsställande sätt verka som läroverkets

styresman, eller ock rektorstjänsten komma att uppehållas genom

tillfällig vikarie, båda dessa eventualiteter helt visst till afsevärd olägenhet

för läroverket, så mycket mer som detta för det dåvarande genom

ombildningen till samskola vore stadt i ett betydelsefullt nydaningsskede.

Öfverstyrelsen skulle sålunda anse det vara en stor fördel för det läroverk,

där sökanden vore anställd, om han genom erhållande af pension

bereddes tillfälle att afgå från sin tjänst redan år 1908. Därtill komme,

att sökanden, för hvilken det, på grund af mistad bostadsförmån, i

hvarje fall skulle innebära en ekonomisk förlust att före den tid, då

han genom uppnådd tjänstålder därtill vore skyldig, afgå från sin tjänst,

med hänsyn till det dugande och nitiska sätt, hvarpå han verkat såsom

lärare och styresman för läroverk, syntes hafva gjort sig förtjänt af

ett sådant erkännande från det allmännas sida, som beviljande åt honom’

af pension på sätt nu ifrågasatts skulle innebära. Med afseende härpå

ville öfverstyrelsen vitsorda, att sökanden, under den tid det i enlighet

med § 7 mom. 4 af den för öfverstyrelsen gällande nådiga instruktionen

tillhört öfverstyrelsen att utfärda tjänstgöringsbetyg för rektor, med utmärkt

nit och utmärkt skicklighet fullgjort sina tjänsteåligganden samt

uti vandeln förhållit sig hedrande. Öfverstyrelsen hade vidare inhämtat,

att sökanden ingått på den nya lönestaten.

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

På grund af livad sålunda blifvit anfördt hemställde öfverstyrelsen,

att Kungl. Maj:t täcktes i nåder till 1907 års Riksdag göra framställning,

att åt sökanden från allmänna indragningsstaten måtte från och

med månaden näst efter den månad under år 1908, då nådigt afsked

kunde komma att blifva honom beviljadt, utgå i pension hans lön som

rektor vid nämnda läroverk eller 3,700 kronor.

Efter nådig remiss afgaf statskontoret den 6 april 1907 underdånigt

utlåtande öfver berörda ansökning, därvid statskontoret yttrade, att,

då sökanden, som genom att ingå på den nya lönestaten, hvilken enligt

nådig kungörelse den 14 september 1906 skulle från och med år 1907

gälla för, bland andra rektorn vid samskolan i Arboga, iklädt sig skyldighet

att underkasta sig de förändrade bestämmelser rörande pensionering,

hvilka kunde varda stadgade, i händelse det af Kungl. Maj:t

framlagda förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares pensionsrätt

blefve godkändt, i allt fall torde blifva skyldig att under år 1908 afgå

från tjänsten med afkortad pension, ansåge statskontoret för sin del

icke tillräckliga skäl föreligga att då underställa förevarande fråga

Riksdagens pröfning.

Jämlikt beslut den 26 april 1907 fann Kungl. Maj:t den gjorda

framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Sedermera har Persson, i underdånig ansökning den 28 december

1907, under åberopande åt 6 § mom. b) i lagen angående, civila tjänstinnehafvares

rätt till pension, anhållit att varda vid sin tjänst som

rektor vid samskolan bibehållen till den 1 juli 1908 och att därefter

erhålla nådigt afsked med pension till det belopp, som på grund af i

ansökningen angifna skäl kunde varda honom tillerkändt.

Sökanden har i denna ansökning anfört, bland annat följande:

Enligt ofvan nämnda lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till

pension, hvilken trädt i kraft den 1 januari 1908, vore sökanden, som

ingått på 1904 års löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor

vid rikets allmänna läroverk, skyldig att under år 1908 afgå. från sin

tjänst med afkortad pension. Då sökanden såsom åt bilagd tjänsteförteckning

framginge, vid utgången af år 1907 räknade allenast 30^2

tjänstår, skulle enligt § 7 i omförmälda lag hans pension komma att

afkortas från 3,700 till 3,230 kronor. Tillätes han kvarstå vid sin tjänst

till den 1 juli 1908, ökades sistnämnda belopp med 50 kronor, men

understege ändå med 420 kronor den pension, han på grund af den för

honom utfärdade fullmakt hoppats kunna erhålla. Den nya pensionslagen

vore således för sökanden synnerligen ogynnsam. Särskilt framträdde

detta tydligt vid en jämförelse med de pensioner från allmänna

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

indragningsstaten, hvilka af 1907 års Riksdag på Kungl. Maj:ts nådiga

proposition tillerkänts de afgående rektorerna vid åtskilliga andra läroverk,

hvilka på grund af Riksdagens beslut skulle indragas eller ombildas

till sexklassiga samskolor, såsom den tvåklassiga pedagogien i

Södertälje och de treklassiga allmänna läroverken i Falköping och Örnsköldsvik.

Dessa rektorer hade nämligen förklarats berättigade att i

pension från allmänna indragningsstaten åtnjuta sina löner å 3,500

kronor oafkortade. Att motsvarande förmån beviljades äfven sökanden,

som i 25 år varit anställd som rektor vid ett allmänt läroverk med

större antal klasser än de förenämnda lägre läroverken, torde få anses

vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, och anhölle sökanden

fördenskull, att Kungl. Maj:t täcktes äfven åt honom bereda rätt

att, efter erhållet afsked, i pension åtnjuta sin lön, 3,700 kronor, oafkortad.

Kunde denna underdåniga ansökan icke beviljas, komme pensionens

belopp, vid bifall till sökandens anhållan att varda vid sin tjänst

bibehållen till den 1 juli 1908, enligt den här ofvan gjorda beräkningen

att uppgå till allenast 3.2*0 kronor.

Med anledning af denna ansökning, öfver hvilken läroverksöfverstyrelsen

yttrat sig den 10 januari 1908, medgaf Eders Kungl. Maj:t

enligt beslut den 24 januari 1908, att sökanden finge vid sin tjänst

kvaxstå tills vidare intill utgången af juni 1908; hvarjämte Eders Kungl.

Maj:t förklarade sig vilja framdeles meddela beslut i anledning af sökandens

begäran om afsked och pension.

Sistberörda ärende, i hvad det angick Perssons ansökning om afsked

med pension, remitterades för afgifvande af yttrande till statskontoret,

som i anledning häraf afgaf underdånigt utlåtande den 25

februari 1908, däri statskontoret förmälde sig icke finna omständigheterna

höra föranleda till vidtagande af åtgärd för beredande åt Persson af

pension till högre belopp än det, hvartill han författningsenligt vore

berättigad. Under antagande att Persson aflinge från tjänsten med

utgången af juni 1908 utgjorde berörda belopp 31/s5 af ''hel pension,

3,700 kronor, eller efter afrundning enligt 4 § i pensionslagen, 3,280

kronor, hvilket belopp statskontoret hemställde måtte såsom pension tillerkännas

Persson.

Emellertid anhöll Persson i underdånig ansökning den 6 april 1908

på grund af förekomna omständigheter, att han måtte få kvarstå i tjänsten

under ytterligare två månader eller till den 1 september 1908. Sedan

öfverstyrelsen den 28 april 1908 häröfver afgifvit infordradt underdånigt

utlåtande, bifölls denna anhållan genom nådigt beslut den 8 maj 1908.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

237

Nu har Persson i en af läroverksöfverstyrelsen med underdånigt

utlåtande den 14 juli 1908 till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnad ansökning,

dagtecknad den 22 juni 1908, anhållit, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes bevilja honom nådigt afsked från och med den 1 september

1908, med rättighet för honom att under sin återstående lifstid åtnjuta

pension till belopp af 3,700 kronor årligen, eller, om detta icke kunde

i frågans nuvarande läge medgifvas, att Eders Kungl. Maj:t täcktes,

med förklarande att pensionen skulle för år 1908 utgå efter 3,280

kronor, till 1909 års Riksdag aflåta nådig proposition om pensionsbeloppets

höjande till 3,700 kronor från och med år 1909. Såsom stöd

för denna framställning har sökanden dels åberopat de skäl kan angifvit

i sina föregående, af mig redan relaterade ansökningar i ämnet, dels ock

ytterligare anfört följande.

Eör sin förhoppning om nådigt bifall till nu ifrågavarande underdåniga

ansökan vågade sökanden hämta stöd af det förhållandet, att

1908 års Riksdag på Eders Kungl. Maj:ts nådiga proposition beviljat

lektorn vid högre realläroverket i Göteborg N. A. Johansson hel pension

som lektor, oaktadt han icke varit anställd vid allmänt läroverk

mer än 26 år och för öfrigt ntöfvat en femtonårig lärår verks finhet som

föreståndare för en privat flickskola af ungefär samma omfattning i afseende

på klasser och lärokurser som de privata läroverk, vid hvilka

sökanden varit verksam som lärare i mer än tio år. Den sammaidagda

tjällsteåldern blefve således för dem båda, med inräkning af bäggederas

tjänstetid vill enskilda läroverk, densamma eller omkring 41 år. Visserligen

förelåge mellan lektor Johanssons och sökandens lärarverksamhet

den skillnaden, att Johansson varit föreståndare för en högre flickskola

och rektor vid ett högre allmänt läroverk, då däremot sökanden endast

haft anställning som lärare vid högre privata skolor och varit rektor

vid ett femklassigt allmänt läroverk. Men då de vore likställda i afseende

på längden af väl vitsordad tjänstgöring, hvar inom sin tjänstegrad,

och sökandens tjänstetid vid allmänna läroverk omfattade 5 år mer än

Johanssons, hvarförut an sökanden varit rektor 4 år längre än denne,

torde det få anses billigt, att sökanden i likhet med Johansson komme

i åtnjutande af mot sökandens tjänstegrad svarande hel pension, allrahelst

som sökandens rektorstjänstgöring under de senast gångna tre

åren till följd af läroverkets pågående ombildning till en sexklassig

Barnskola varit synnerligen ansträngande och ansvarsfull. I likhet med

lektor Johansson hade äfven sökanden innehaft ett och annat förtroendeuppdrag

för behandling af skolfrågor. Så tillhörde han under 1893 års

riksdag såsom ordinarie ledamot Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

1, som bland andra frågor rörande undervisningsväsendet hade att förbereda

den då på dagordningen stående frågan om latiuskrifningens

upphörande vid de allmänna läroverken, och var år 1904 likaledes ordinarie

ledamot af Riksdagens i anledning af Kungl. M:ij:ts proposition

angående ändrad anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering

för de vid dem anställda lärare m. m. tillsatta särskilda utskott

n:o 1. Hit torde äfven få räknas, att han under sommaren 1897 samt

vintern och våren 1898 varit ledamot af den femmannakommitté, som

den 4 juni 1897 af Ivungl. Maj:t tillsatts för att afgifva betänkande och

förslag angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven

för lärarbefattningar vid de allmänna läroverken jämte ett par andra

dessa läroverk rörande smärre frågor. På grund af denna, såsom det

syntes sökanden, nästan fullständiga likhet mellan de på pensionens belopp

inverkande grunderna för lektor Johanssons och sökandens pensionering

vågade sökanden antaga som sannolikt eller åtminstone möjligt,

att om hans pensionsfråga kunnat eller hunnit samtidigt med

Johanssons bringas under Riksdagens ompröfning, utgången skulle hafva

blifvit lika gynnsam för sökanden som för Johansson. Skulle däremot

pensionen åt sökanden beräknas endast efter hans 31 tjänstår vid allmänna

läroverk, utan någon hänsyn till hans synnerligen väl vitsordade

tjänstgöring vid enskilda läroverk, komme den jämlikt § 7 i lagen angående

civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907

att uppgå till allenast 3,280 krouor, hvarigenom han försattes i en

synnerligen ofördelaktig ställning i jämförelse å ena sidan med de

förutvarande rektorer vid åtskilliga till indragning eller ombildning

bestämda lägre läroverk, hvilka af Riksdagen fått sig tillerkända pensioner

å 3,500 kronor, och å andra sidan med de två adjunkter vid det

under sökandens ledning ställda läroverket, hvilka på senare tiden afgått

med pensioner å 3,400 kronor; och årsinkomsten af sökandens tjänst,

å hvilken han innehade fullmakt, skulle med ens nedbringas från 6,100

kronor, som den vid tiden för ansökningen utgjorde med inräkning af

tjänstgöringspenningar å 1,800 kronor och hyresersättning å 600 kronor,

till föga mera än hälften af förstnämnda belopp.

Uti sitt öfver sistnämnda framställning afgifna underdåniga utlåtande

har läroverksöfverstyrelsen hemställt, att Eders Kungl. Maj:t

måtte bevilja Persson afsked från och med den 1 september 1908 samt

tillika medgifva, att, enär Persson ägde rätt att räkna 31 tjänst år, till

honom finge utgå 31/33 af full pension eller 3,280 kronor. Hvad åter anginge

sökandens anhållan om åtgärders vidtagande för pensionens höjande

till 3,700 kronor hänvisade öfverstyrelsen till hvad öfverstyrelsen i sitt

s. 239 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

239

här förut omförmälda underdåniga utlåtande den 19 mars 1907 yttrat

angående full pension åt Persson.

Statskontoret liar i infordradt underdånigt utlåtande den 27 juli

1908 beträffande Perssons senaste framställning yttrat: I fråga om

sökandens rätt till pension vid afskedstagandet ville statskontoret åberopa

hvad ämbetsverket därom anfört i underdånigt utlåtande den 25 februari

1908. Den omständigheten, att sökanden enligt erhållet tillstånd kunde

komma att i tjänsten kvarstå under juli och augusti månader 1908,

föranledde icke ändring i beloppet af den pension, hvartill sökanden,

på sätt i ämbetsverkets omförmälda utlåtande angåfves, vore berättigad.

Beträffande sökandens framställning om beredande af förhöjning af det

honom författningsenligt tillkommande pensionsbeloppet ville statskontoret

till en början framhålla, att sådan förhöjning icke torde kunna

utan Riksdagens medgifvande beviljas; och tilläte sig statskontoret i

öfrigt erinra, hurusom statskontoret, då fråga väckts om dylik förmån

för lektorn vid högre realläroverket i Göteborg N. A. Johansson, i

underdånigt utlåtande den 16 mars 1908 anfört, att enligt statskontorets

mening särdeles tungt vägande skäl borde föreligga för att åtgärd skulle

vidtagas till höjning af pensionsbelopp, som vore afpassadt efter tjänstetidens

längd, att statskontoret visserligen för egen del tvekade, huruvida

sådana omständigheter förelåge, att ett undantag från regeln, hvilket

under alla förhållanden måste vara ägnadt att ingifva betänkligheter,

kunde anses fullt motiveradt; men att med hänsyn därtill, att den i

ämnet sakkunniga myndigheten ansett, att lektor Johansson om skolväsendet

inlagt utmärkt förtjänst samt att fallet i öfrigt vore af så

enastående beskaffenhet, att ett undanlag på grund däraf vore på sin

plats, statskontoret icke ansåge sig böra afstyrka att framställning i

ämnet gjordes hos Riksdagen. Då 1908 års Riksdag bifallit af Eders

Kungl. Maj:t framlagdt förslag till förhöjd pension för bemälde lektor

Johansson, samt omständigheterna i nu förevarande fall syntes i det

närmaste öfverensstämma med hvad till stöd för pensionsförhöjning åt

lektor Johansson blifvit anfördt, ansåge statskontoret skäl föreligga att

söka utverka dylik förhöjning jämväl för sökanden. Statskontoret hemställde

alltså, det täcktes Eders Kungl. Maj:t, dels vid beviljande af det

sökta afskedet förklara sökanden berättigad att från och med månaden

näst därefter under sin återstående lifstid uppbära pension till belopp

af tretusentvåhundraåttio kronor, att utgå från det å tionde hufvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till pensionering af civila tjänstinnehafvare,

dels ock i nådig proposition föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten

för sökanden uppföra eu tilläggspension å fyrahundra^ugu

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

kronor årligen att utgå från och med månaden näst efter den, hvari

afsked blifvit sökanden beviljadt.

Vid ärendets föredragning den 14 augusti 1908 beslöt Kungl. Maj:t

bevilja Persson nådigt afsked med utgången af augusti 1908 med rätt

för honom att från och med deu 1 september 1908 uppbära pension till

belopp af 3,280 kronor årligen att utgå enligt bestämmelserna i lagen

angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907.

På sätt Persson erinrat medgaf 1907 års Riksdag efter framställning

af Kungl. Maj:t, att rektorn vid treklassiga läroverket i Falköping

C. V. Hagberg, rektorn vid treklassiga läroverket i Örnsköldsvik C. J. Callin

och rektorn vid tvåklassiga pedagogien i Södertälje A. J. R. Danielsson,

Indika tre läroanstalter jämlikt nådigt beslut den 2 juni 1905 skulle

från början af höstterminen 1905 ombildas till sexklassiga samskolor,

finge öfverflyttas på allmänna indragningsstaten, samt iippförde för en

hvar af dem å nämnda stat ett belopp af 3,500 kronor att af dem under

deras återstående lifstid årligen åtnjutas från och med den 1 juli 1907.

Kungl. Maj:t hade ansett, att jämväl förmånen af dem såsom rektorer

tillkommande hyresersättning bort medräknas, samt fördenskull föreslagit

till uppförande å allmänna indragningsstaten för Hagberg 4,100

kronor, för Callin 4,500 kronor och för Danielsson 4,000 kronor.

Riksdagen förmälde sig emellertid dela den af läroverksöfverstyrelsen

och statskontoret uttalade åsikten, att berörda pensioner icke borde

sättas till högre belopp än 3,500 kronor för en hvar, motsvarande hans

lön å stat.

Då Arboga femklassiga läroverks ombildning till sexklassig samskola

var bestämd, uppstod för Persson i samband därmed den frågan,

huruvida han, som ägde fullmakt å rektorstjänsten vid det femklassiga

läroverket, vore skyldig och villig att förvalta rektorsbefattningen vid

den ombildade läroanstalten. Det synes mig antagligt, att Persson

kunnat vägra att öfvertaga rektoratet vid samskolan, i hvilket fall han

såsom Hagberg, Callin och Danielsson måst försättas å indraguingsstat.

Han hade tydligen då fått rätt att uppbära sina dittillsvarande löneförmåner

såsom rektor, 4,000 kronor, af hvilket belopp 500 kronor utgjort

ålderstillägg. Detta alternativ hade ej ur ekonomisk synpunkt

varit fördelaktigt för staten. Persson satte emellertid ej i fråga annat

än att kvarstå i rektorsbefattningen vid samskolan och öfvergick då

helt naturligt på den nya lönestaten. Den menliga påföljden häraf i

pensionshänseende för Persson blef att han på grund af den under år

1907 utfärdade pensionslagen för civila tjänstinnehafvare måste nöja sig

s. 241 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

241

med en pension, som blef afsevärdt lägre än hvad han vid öfvergången

å den nya staten, på grund af då gällande bestämmelser kunnat vänta

samt understeg hvad de tre nyssnämnda rektorerna finge sig tillerkändt

å allmänna indragningsstaten. Detta sist antydda förhållande måste vid

tanken på att om han följt deras exempel han bort komma i åtnjutande

af ett större belopp å allmänna indragningsstaten än de, kännas så

mycket bittrare för Persson, som de omförmälda rektorerna varit anställda,

två vid treklassiga läroverk och en vid tvåklassig pedagogi,

medan Perssons långa rektorstid förflutit vid ett femklassigt läroverk.

Jag anser för min del det vara med billighet öfverensstämmande, att

Persson tillerkännes en tilläggspension af 420 kronor, hvarigenom sammanlagda

pensionsbeloppet för honom skulle komma att uppgå till

3,700 kronor och sålunda motsvara den lön han uppburit såsom rektor.

Enligt hvad af statsrådsprotokollet framgår åtnjuter Persson pension

enligt lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension

den 11 oktober 1907 till afkortadt belopp utgörande 3,280 kronor.

Då Riksdagen år 1907 afslagit Kungl. Maj:ts proposition om rätt för

lärare vid allmänna läroverken att för erhållande af pension tillgodoräkna

sig viss tids tjänstgöring vid enskildt läroverk synes Perssons

tjänstgöring vid enskilda läroanstalter ej kunna åberopas såsom grund

för framställningen om rätt för honom att erhålla full pension; och då

utskottet ej heller funnit hvad i ärendet i öfrigt blifvit anfördt utgöra

tillräckligt skäl för en afvikelse från gällande pensionslags bestämmelser,

har utskottet ansett sig böra afstyrka berörda framställning.

Utskottet hemställer sålunda,

att Kung]. Maj:ts ifrågavarande proposition icke

må vinna Riksdagens bifall.

50:o) Uti punkt 27 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva, att eldaren vid högre allmänna läroverket

i Skara Anders Kristofferson må från och med månaden näst efter den,

hvari afsked från eldarsysslan varder honom beviljadt, under sin återstående

lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp

af 500 kronor årligen.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 23 december

1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti underdånig skrifvelse den 30 september 1908 har läroverkskollegiet

vid högre allmänna läroverket i Skara anhållit, att Eders

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Häft. 31

Utskottets

yttrande.

Ang. pension

åt eldaren A.

Kristofferson.

[27.]

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga proposition om beviljande

af en årlig pension å 500 kronor eller det belopp, Eders Kungl. Maj:t

kunde finna skäligt, åt eldaren vid nämnda läroverk Anders Kristofferson.

Af skrifvelsen och densamma bifogade handlingar inhämtas: att

Kristofierson, som är född den 14 december 1837 och alltså uppnått

en ålder af 71 år, tillträdt eldarbefattningen vid läroverket år 1871 och

sålunda räknar en tjänstetid af 37 år; att han sedan år 1907 i årlig

lön uppbär 805 kronor; att han enligt vederbörande rektorers vitsord

med nit och skicklighet skött sin befattning och i sitt lefverne förhållit

sig väl; att han på grund af hög ålder med åtföljande döfhet, darr
händthet

och svag hälsa i öfrigt är oförmögen till vidare tjänstgöring,

samt att han är utfattig.

Till stöd för framställningen har läroverkskollegiet anfört följande.

Läroverkets ljus- och vedkassa, som vid 1907 års slut visat en behållning

af 1,007 kronor 3 öre, kunde ej bestrida den utgift, som ifrågavarande

pensionering skulle medföra, helst eu förestående utvidgning

åt läroverkets lokaler komme att medföra ökade kostnader för läroverksbyggnadens

uppvärmning och renhållning. Ej heller från någon annan

af läroverkets kassor kunde medel tagas för ändamålet i fråga. Biblioteks-

och materiellkassan hade vid 1907 års slut visat en brist af 1,302

kronor 98 öre, hvarifrån dock kunde afräknas 532 kronor, som sedan

influtit genom anslag från Skara stad, och byggnadsfonden hade vid

slutet af samma år haft en behållning af 1,674 kronor 63 öre, hvilket

belopp ej på långt när försloge för det ändamål, för hvilket denna

kassa vore afsedd.

Uti infordradt underdånigt utlåtande af den 16 oktober 1908 har

öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk tillstyrkt, att nådig proposition

aflätes till Riksdagen om beviljande af pension åt Kristofferson. Pensionens

belopp anser öfverstyrelsen böra i öfverensstämmelse med kollegiets

förslag och i enlighet med hvad som ägt rum i samtliga de fall, då

Riksdagen beviljat pension åt vaktmästare vid högre allmänt läroverk,

bestämmas till 500 kronor.

På grund af nådig remiss har statskontoret den 28 november 1908

yttrat sig i ärendet och därvid hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes

föreslå Riksdagen att för Kristofferson bevilja å allmänna indragningsstaten

en årlig pension till belopp af 500 kronor att utgå från och

med månaden näst efter den, hvari han blefve från sin befattning vid

läroverket entledigad.»

s. 243 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

243

Utskottet, som ej haft något att erinra mot Kung], Maj:ts förevarande

framställning, hemställer,

att Riksdagen må medgifva, att eldaren vid högre

allmänna läroverket i Skara Anders Kristofferson må

från och med månaden näst efter den hvari afsked

från eldarsysslan varder honom beviljadt, under sin

återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära

pension till belopp af 500 kronor årligen.

51:o) Uti punkt 28 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva, att förre vaktmästaren vid högre allmänna

läroverket i Luleå Jolian Jakob Nordström må under sin återstående

lifstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta pension till belopp af

500 kronor årligen, att utgå från och med den 1 januari 1909.

Det under nästföregående punkt åberopade statsrådsprotokollet

öfver ecklesiastikärenden innehåller rörande detta ärende följande yttrande

af departementschefen:

»I underdånig skrifvelse den 5 september 1908 har lärarkollegiet

vid högre allmänna läroverket i Luleå hemställt, att Eders Kungl. Maj:t

täcktes i nådig proposition äska Riksdagens medgifvande därtill att

förre vaktmästaren vid nämnda läroverk Johan Jakob Nordström måtte

från och med den 1 januari 1909 under sin återstående lifstid å allmänna

indragningsstaten uppbära pension till belopp af 500 kronor

årligen.

Till stöd för denna framställning har lärarkollegiet anfört följande.

Den 1 augusti 1900 fråriträdde på grund af hög ålder och minskad

arbetsförmåga dåvarande vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i

Luleå -Johan Jakob Nordström sin befattning vid läroverket, hvilken

han innehaft sedan den 1 augusti 1878. På grund af bristande företagsamhet

och obekantskap med rådande förhållanden hade aldrig någon

framställning om pension åt Nordström blifvit gjord, liksom Nordström

ej heller från läroverkets kassor åtnjutit något understöd efter sitt

afsked.

Då det nu kommit till läroverkskollegiets kännedom, dels att

Nordström och hans hustru, som under hela Nordströms tjänstetid biträdt

honom med vaktmästaregöromålen, befunne sig i mindre goda ekonomiska

omständigheter, dels att Riksdagen under do senare åren vid

flera tillfällen beviljat vaktmästare vid allmänna läroverk och seminarier

årliga pensioner, så ansåge kollegiet, särskildt med hänsyn till makarne

Ang. pension

åt förre vaktmästaren

vid

högre allmänna

läroverket

i Luleå

J. J. Nordström.

[28.]

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Nordströms långa och plikttrogna arbete i det allmännas tjänst, det vara

en bjudande plikt att söka utverka något understöd åt dem på deras

ålderdom.

Af handlingarna i ärendet framginge,

att Nordström vore född den 21 november 1834,

att Nordström anställts som vaktmästare vid läroverket den 1

augusti 1878,

att Nordström tjänstgjort såsom sådan oafbrutet till den 1 augusti

1900 och därvid fullgjort sina åligganden med plikttrohet och på ett i

allo berömvärdt sätt, samt

att Nordström vore medellös, men hittills aldrig åtnjutit fattigdomsunderstöd.

Då Nordström vid nära 66 års ålder lämnade sin tjänst, både

han alltså en tjänstetid af 22 år. Under de senare åren af denna tid

utgjordes hans aflöningsförmåner af 600 kronor för år jämte fri bostad

med vedbrand och lyse. Oaktadt Nordström således ej haft fullt så

lång tjänstetid, som andra högre allmänna läroverks vaktmästare, hvilka

Riksdagen tilldelat en årlig pension å 500 kronor, hade i stället Nordström

nu under 8 år ej fått uppbära något som helst understöd af allmänna

medel. Med hänsyn härtill ansåge sig kollegiet böra föreslå en

årlig pension af 500 kronor åt honom. I detta sammanhang ville

kollegiet erinra om, att 1906 års Riksdag beviljat vaktmästaren vid

realskolan i Lidköping J. P. Bryngelsson, som hade en tjänstetid af

23 år, en årlig pension af 400 kronor.

Ifrågavarande framställning är af öfverstyrelsen för rikets allmänna

läroverk i infordradt, den 16 oktober 1908 afgifvet underdånigt

utlåtande förordad till bifall.

Statskontoret, som den 28 november 1908 på grund af nådig

remiss afgifvit yttrande i ärendet, har däri anfört, att, ehuru Nordström

för åtskilliga år sedan afgått från sin tjänst vid läroverket, det dock

syntes statskontoret som om med hänsyn till hans tjugutvååriga väl

vitsordade tjänstetid äfvensom det förhållande, att han, hvilken enligt

intyg? icke ägde några tillgångar, numera vid 74 års ålder icke längre

kunde genom arbete förskaffa uppehälle för sig och sin hustru, billigheten

skulle bjuda, att staten, i hvars tjänst han tillbragt sina bästa

år, trädde hjälpande emellan genom att bevilja honom för hans återstående

lifstid en pension, mot hvars föreslagna belopp statskontoret,

med särskildt afseende fästadt å den i lärarkollegiets förevarande underdåniga

skrifvelse framhållna omständigheten, att Nordström under åtta

s. 245 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

245

år efter sitt afsked icke fått uppbära något som helst understöd af allmänna

medel, icke hade något att erinra.»

Då utskottet funnit sig böra förorda bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

framställning, får utskottet sålunda hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att förre vaktmästaren

vid högre allmänna läroverket i Luleå Johan Jakob

Nordström må under sin återstående lifstid från allmänna

indragningsstaten åtnjuta pension till belopp

af 500 kronor årligen att utgå från och med den 1

januari 1909.

52:o) Uti en den 5 mars innevarande år till Riksdagen afiäten Ån9- pension

proposition (n:o 107) har Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen m j^ren t«z

bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma högre andag

föreslagit Riksdagen att för vaktmästaren vid högre allmänna läro- ZrUt \ Ystäd

verket i Ystad änkan Ingrid Lindström, född Åndersdotter, å allmänna änkan Ingrid

indragningsstaten uppföra eu årlig pension af 300 kronor att utgå från födld Andersoch

med månaden näst efter den, då hon lämnar sin vaktmästarbefatt- dotter.

ning, och så länge hon förblifver i sitt nuvarande änkestånd.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande yttrande

af departementschefen:

»I en till rektorn vid högre allmänna läroverket i Ystad L. M.

Neuman ställd ansökning har änkan Ingrid Lindström, född Andersdotter,

anhållit att från och med läsåret 1909—1910 få frånträda sin

befattning som vaktmästare vid nämnda läroverk samt att rektor ville

gorå framställning om pension eller årlig gratifikation åt henne.

Till stöd för denna ansökning har änkan Lindström anfört, att

hon uppehållit ifrågavarande vaktmästareänst sedan hennes man, vaktmästaren

Nils Lindström den 31 maj 1893 aflidit och att denne innehaft

samma tjänst från och med den 1 januari 1891. Den sammanlagda

tjänstetiden för båda makarna belöpte sig sålunda till 18 7* år.

Sökanden, som vore född den 22 februari 1852, hade visserligen ej

uppnått de för erhållande af pension vanligen erforderliga lefnads- och

tjänstår, men vore dock numera, såsom framginge af ett ansökningen

bifogadt läkarbetyg, på grund af sjuklighet ur stånd att tillfredsställande

sköta sin berörda tjänst, hvilken kunnat uppehållas endast med hjälp

af hennes hemmavarande barn och anlitande af annat biträde. Då

emellertid en sökandens dotter under arbetet ådragit sig reumatisk värk,

vågade sökanden ej längre kvarstanna i tjänsten, som visserligen,

oaktadt de stora utgifterna för arbetsbiträde — bland annat eld are för

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

värmeledningen i nya skolhuset — gifvit sökanden medel till nödtorftigt

uppehälle, men ej medgifvit undanläggande af det minsta belopp för

ålderdomen. Sökanden ansåge sig visserligen icke kunna göra anspråk

på samma pensionsbelopp, som Riksdagen plägat tillerkänna vaktmästare

vid allmänna läroverk, eller 500 kronor, men anhölle om en pension

eller årlig gratifikation, som kunde stå i förhållande till tjänstetiden,

att utgå från och med månaden näst efter den, under hvilken sökanden

erhölle afsked från tjänsten.

Vid ansökningen fanns fogadt, jämte prästbetyg, ett den 5 oktober

1908 dagtecknadt läkarbetyg af innehåll, att änkan Lindström på grund

af sjuklighet — nafvelbråck och reumatisk värk, speciellt reumatisk

hufvudvärk — numera vore så godt som fullständigt oförmögen att

tillfredsställande sköta sin innehafvande vaktmästarbefattning.

Rektor har med underdånig skrifvelse den 12 januari 1909 öfverlämnat

berörda ansökning till Eders Kungl. Maj:t samt därvid hemställt,

att den af änkan Lindström begärda pensionen eller årliga gratifikationen

måtte tilldelas henne från och med den 1 juli 1909. Vidare har rektor

intygat, bland annat, att änkan Lindströms iöneförmåner utgjort, förutom

bostad, ved och lyse, till och med år 1899 850 kronor och från och

med år 1900 1,000 kronor, att hon alltid skött sin tjänst med utmärkt

nit, och, så länge krafter och minne vore oförsvagade, äfven med utmärkt

skicklighet, att hon städse varit ärlig och plikttrogen och på

bästa sätt vårdat skolans tillhörigheter samt att hon fört en hedrande

och efterdömlig vandel.

På grund af nådig remiss liar öfverstyrelsen för rikets allmänna

läroverk den 8 februari 1909 afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet,

därvid öfverstyrelsen yttrat: Ehuru visserligen Riksdagen vid olika tillfällen

beviljat pension åt vaktmästare vid allmänt läroverk, hade dock

uti intet af dessa fall sådan pension beviljats efter så kort tids anställning

som den nu ifrågavarande vaktmästaren, änkan Lindström, hade

att åberopa, hvilken tid utgjorde med 1908 års slut omkring 16 och ett

hälft år eller om den tid inräknades, då hennes man innehaft samma

anställning, 18 år. Då emellertid af handlingarna framginge, att änkan

Lindström, så länge hennes krafter och minne voro oförsvagade, med

utmärkt skicklighet skött sin vaktmästarsyssla och att hon numera på

grund af sjuklighet vore så godt som oförmögen att tillfredsställande

sköta densamma, skulle . öfverstyrelsen för sin del finna önskligt, om

Eders Kungl. Maj:t täcktes af allmänna medel bevilja änkan Lindström

en gratifikation till lämpligt belopp.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

247

Statskontoret har uti infordradt underdånigt utlåtande den 22

februari 1909 förmält, att det syntes statskontoret, som om billigheten

skulle kräfva, att något understöd af statsmedel bereddes änkan Lindström

för hennes återstående lifstid; och dä Riksdagen vid flera tillfällen

tilldelat läroverksvaktmästare, som uppnått den för erhållande af

full pension i allmänhet stadgade tjänstålder, pension till belopp af

500 kronor, ville statskontoret, som med hänsyn till änkan Lindströms

tjänstetid ansåge ett belopp af 300 kronor i detta fall skäligt, hemställa,

det Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen

att å allmänna indragningsstaten för änkan Lindström uppföra

en årlig pension af trehundra kronor att utgå från och med mänaden

näst efter den, då hon lämnade sin vaktmästarbefattning.

Genom rektor Neuman har sedermera till ecklesiastikdepartementet

insändts ett af Neuman samt borgmästaren i Ystad B. Petersson och

t. f. stadsfogden därstädes C. V. Boisen den 27 februari 1909 utfärdadt

intyg därom, att änkan Lindström lefde i knappa ekonomiska omständigheter

och att hon, när hon ej längre kunde fullgöra sin innehafda

tjänstebefattning, finge anses vara medellös, desto mer som hon ännu

hade eu ej fullvuxen dotter att försörja.»

På grund af hvad sålunda i ärendet förekommit samt under erinran

att i en vid innevarande års Riksdag inom Andra Kammaren väckt motion,

n:o 44, gjorts framställning om pension åt änkan Lindström till belopp

af 300 kronor årligen, liar departementschefen till Kungl. Magt hemställt

om aflåtande af förevarande proposition.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft förberörda

af departementschefen omförmälda inom Andra Kammaren af

herr Hans Andersson väckta motion, n:o 44, häruti denne till Riksdagen

gjort hemställan af enahanda innehåll som Kungl. Maj:t.

På grund af hvad i ärendet sålunda förekommit, hemställer

utskottet,

att Riksdagen må för vaktmästaren vid högre

allmänna läroverket i Ystad änkan Ingrid Lindström,

född Andersdotter, å allmänna indragningsstaten uppföra

en årlig pension af 300 kronor att utgå från och

med månaden näst efter den, då hon lämnar sin vaktmästarbefattning,

och så länge hon förblifver i sitt

nuvarande änkestånd.

Motion.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Motion ang.

pension åt

vaktmästaren

F. L. Forsbergs

änka.

Utskottets

yttrande.

Ang.

pension åt

aflidne

professorn

S. A. Lagergrens

änka.

[29.]

53:o) Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 168, kafva

herrar J. Eellgren och 8. H. Kvarnzelius föreslagit, att Riksdagen ville

besluta, att tilldela änkan efter aflidne vaktmästaren F. L. Forsberg,

Karolina Forsberg i Sundsvall, ett årligt understöd af 300 kronor från

och med år 1910 samt att Riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att

af tillgängliga medel till Karolina Forsberg utbetala ett lika stort belopp

för 1909.

Beträffande de till stöd för framställningen anförda skäl tillåter

sig utskottet att hänvisa till motionen.

Hittills torde ej hafva förekommit, att Riksdagen beviljat understöd

åt änkor efter vaktmästare vid allmänna läroverk. Med hänsyn

till de konsekvenser det skulle kunna medföra, därest understöd enligt

motionärernas föreliggande förslag af Riksdagen beviljades, anser sig

utskottet böra afstyrka motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att herrar Hellgrens och Kvarnzelius’ ifrågavarande

motion icke må af Riksdagen bifallas.

54:o) Uti punkt 29 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva att för aflidne läraren i orgelspelning

vid musikaliska akademien, professorn Sven August Lagergrens änka

Jenny Mathilda Lagergren, född Fredriksson, samt minderåriga söner

Sven Johan och Gösta August må å allmänna indragningsstaten från

och med år 1909 uppföras ett årligt belopp för änkan Lagergren af

500 kronor och för hvardera af sönerna af 125 kronor att utgå, för

den förstnämnda, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver,

och för de båda sistnämnda, intill dess de uppnått 18 års ålder.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 23 december

1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Hos Eders Kungl. Maj:t har musikaliska akademien i skrifvelse

den 17 september 1908 anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes till 1909

års Riksdag göra framställning om beviljande af en årlig pension till

belopp af 1,000 kronor åt professorn Sven August Lagergrens änka

Jenny Mathilda Lagergren, född Fredriksson.

Af företedda präst- och läkarbetyg samt bouppteckningsinstrument

i transsumt inhämtas, att änkan Lagergren, som med sin bemälde man

hade två söner Sven Johan, född den 4 juni 1894, och Gösta August,

född den 24 november 1896, vore född den 18 november 1862 och änka

s. 249 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

249

sedan den 11 juni 1908; att hon lede af allmän svaghet och därutaf

minskad arbetsförmåga; samt att behållningen i boet efter hennes man

utgjort 8,897 kronor 18 öre.

Uti sin nyssberörda skrifvelse anför akademien följande.

Professor Lagergren förordnades vårterminen 1874 till vikarierande

lärare i harmonilära vid musikkonservatorium, år 1880 äfven till vikarierande

lärare i kontrapunkt och antogs sistnämnda år till ordinarie

lärare i orgelspelning därstädes, hvilken befattning han innehade till sin

död. Under den tid af trettiofyra och ett hälft år, som Lagergren

utan afbrott undervisat vid konservatoriet, hade han städse med berömvärdt

nit och utmärkt skicklighet samt på ett för akademien synnerligen

tillfredsställande sätt bestridt sin lärarbefattning. Om hans framgångsrika

undervisning vittnade äfven, att ett flertal af hans elever

blifvit framstående organister och att några af dem intoge en bemärkt

ställning äfven såsom orgel virtuoser. Lagergren hade därjämte från år

1881 varit organist och från år 1890 äfven körledare i hofförsamlingen,

hvilka befattningar han äfvenledes beklädde ända till sitt frånfälle. Hans

framstående förmåga som lärare och hans betydande skicklighet som

orgelspelare — hvilken sistnämnda vid en af honom på egen bekostnad

företagen studieresa till Beriin vitsordades äfven af organisten i S:t

Georgenkirche, König]. Musikdirector Edvard Rodhe och Professor K.

A. flaupt, båda därstädes — gjorde, att äfven ett stort antal lärjungar

utom konservatorium sökte hans undervisning. Utom sin verksamhet

såsom lärare och organist hade Lagergren utfört erhållna uppdrag att

afsyna ett betydande antal svenska orglar och konsulterats vid uppgörande

af disposition till orgelverk, af trycket utgitvit flera arbeten,

såsom reviderad upplaga af svensk koralbok (efter Hmffner), orgelskola,

preludier för orgel med mera, samt varit ledamot under fem års tid af

akademiens läroverksstyrelse och under elfva år af den utaf akademien

tillsatta kommitté, som hade att afgifva yttrande och förslag till fördelning

af belöningar och stipendier åt svenska tonsättare, hvarjämte han

vid allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm år 1897 fungerade

såsom prisdomare. Lagergren valdes år 1882 till ledamot af

musikaliska akademien och tilldelades år 1904 såsom ett erkännande af

förtjänstfull lärarverksamhet, professors namn, heder och värdighet.

Den årliga aflöning, Lagergren såsom lärare i orgelspelning vid konservatoriet

åtnjöt, utgjorde i lön 2,000 kronor och tjänstgörings pennin gar

666 kronor samt efter respektive fem och tio års tjänstgöring två ålderstillägg,

hvartdera å 266 kronor, eller sålunda de senare åren tillsamBih.

till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. I Afd. 11 Höft. 32

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

mans 3,198 kronor. Denna aflöning och den inkomst, han dessutom

genom sin öfriga verksamhet kunde bereda sig, tillät honom icke att

gorå några afsevärda besparingar, genom hvilka han kunnat betrygga

sina efterlefvandes framtida uppehälle. Den behållning i boet, som utvisades

af bouppteckningen, uppginge också endast till 8,897 kronor 18

öre. Enligt den för musikaliska akademien den 1 juni 1877 fastställda

stat och nådiga brefvet den 10 juli 1884, som tillförsäkrade lärare vid

musikkonservatorium att efter uppnådda 60 lefnads- och 20 tjänstår vid

afgång från tjänsten få åtnjuta hela lönen som pension, blef Lagergren

den 2 juni 1908, då han ''fyllde 60 år, eller omkring en vecka före

sin död, berättigad till en årlig pension af 2,532 kronor. För att tillförsäkra

änka och barn pension hade Lagergren önskat begagna sig af

den genom nådiga reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa den

21 december 1907 honom medgifna rätten att inträda i denna kassa,

men kunde, enligt hvad akademien hade sig bekant, enär hans hälsa

redan då var bruten, ej erhålla läkarintyg af den beskaffenhet, som

erfordrades för att vinna sådant inträde. Änkefru Lagergren, som uppnått

en ålder af nära 46 år, hade ej heller från någon annan institution,

vid hvilken mannen varit anställd, att för sin egen eller sina två minderåriga

barns del förvänta någon pension. Enligt läkarbetyg lede hon af

allmän svaghet samt därutaf minskad arbetsförmåga och beliöfde understöd

på grund af svårighet att kunna lifnära sig, liksom hon på grund

af redbarhet och plikttrogenhet i sina åligganden vore förtjänt af sådant

understöd. Med fästadt afseende såväl härå som å här förut anförda

förhållanden och då Eders Kungl. Maj:t tillförene på underdåniga framställningar

från akademien inför Riksdagen framlagt förslag om pensioner

åt änkor efter lärare vid musikkonservatorium, både akademien funnit

sig böra hos Eders Kungl. Maj:t framställa ofvannämnda underdåniga

anhållan. I fråga om pensionens belopp hade akademien ansett, att

såsom bidrag till såväl änkefru Lagergrens eget underhåll som hennes

två minderåriga barns uppfostran skulle med nuvarande stegrade 1 ofri

adsomkostnader erfordras ett belopp af 1,000 kronor om året.

Statskontoret har den 7 december 1908 afgifvit underdånigt utlåtande

i ärendet och därvid anfört, att af handlingarna framginge, att

änkan Lagergren för familjens uppehälle och de minderåriga barnens

uppfostran vore i behof af ekonomiskt understöd och att, med hänsyn

till hennes mans långvariga, väl vitsordade arbete i statens tjänst, billigheten

syntes kräfva, att sådant understöd bereddes henne af allmänna

medel. Statskontoret ansåge emellertid, att pensionsbeloppet borde be
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

251

gränsas till att ungefär motsvara hvad hon och barnen skulle hafva

erhållit i understöd, därest Lagergren vunnit delaktighet i civilstatens

änke- och pupillkassa, eller 500 kronor för änkan och 125 kronor för

hvartdera af barnen intill uppnådda aderton års ålder.»

Utskottet, som ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande

framställning, får alltså hemställa,

att Eiksdagen må medgifva, att för aflidne läraren

i orgelspelning vid musikaliska akademien, professorn

Sven August Lagergrens änka Jenny Mathilda Lagergren,

född Fredriksson, samt minderåriga söner Sven

Johan och Gösta August må å allmänna indragningsstaten

från och med år 1909 uppföras ett årligt belopp

för änkan Lagergren af 500 kronor och för hvardera

af sönerna af 125 kronor att utgå, för den förstnämnda,

så länge hon i sitt nuvarande änkestånd förblifver,

och för de båda sistnämnda, intilldess de uppnått

18 års ålder.

55:o) Uti punkt 30 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t

föreslagit Eiksdagen medgifva, att eldaren vid naturhistoriska riksmuseet

Lars Larsson Blom må från och med månaden näst efter den, hvarunder

han varder entledigad från sin befattning vid museet, under sin

återstående lifstid uppbära pension å allmänna indragningsstaten till

belopp af 500 kronor årligen.

Statsrådsprotokollet, öfver ecklesiastikärenden den 31 december

1908 innehåller rörande denna framställning följande yttrande af departementschefen

:

»I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 9 september 1908 har

vetenskapsakademien anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes till 1909

års Eiksdag göra framställning om att eldaren vid naturhistoriska riksmuseet

Lars Larsson Blom måtte från och med månaden näst efter den,

hvari hans befattning vid riksmuseum upphör, för sin återstående lifstid

erhålla eu årlig pension af 500 kronor.

Af företedda präst- och läkarbetyg inhämtas, att Blom är född

den 23 april 1839 samt att han numera på grund af sjukdom är oförmögen

att sköta sin tjänst.

I sin ofvannämnda skrifvelse anför akademien, att Blom den 4

september 1868 antagits till innehafvare af sin nuvarande befattning.

Ang.

pension för

eldaren vid

naturhistoriska

riksmuseet

L. Blom.

[30.].

s. 252 Kontrollera mot PDF

Ang. löneförhöjning

åt

professorn

A. G. Nät koral,

[31-]

252 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Han hade alltså i 40j ar varit i statens tjänst. Under tiden före år

1877 hade eldarens aflöning ej uppgått till mer än högst 300 kronor

om året. Genom nådigt bref den 12 maj 1876 hade emellertid bestämts,

att af riksmuseets expensmedelsanslag 500 kronor skulle årligen

utgå såsom aflöning åt eldaren. Denna numera oskäligt låga aflöning

hade Blom alltsedan uppburit utan förhöjning i beloppet. Därjämte

hade han åtnjutit fri bostad, 2 rum och kök samt fri vedbrand. Då nu

Blom på grund af sjukdom vore oförmögen att fullgöra sina åligganden,

och då han städse med stort nit och plikttrohet skött sin tjänst samt

uppnått 69 lefnadsår och 40 tjänstår, tilläte sig akademien, under framhållande

af att Bloms lön varit mycket låg och att han ännu hade två

minderåriga barn att försörja, att göra sin ofvannämnda hemställan.

Uti infordradt, den 28 november 1908 afgifvet underdånigt utlåtande^

har, härefter^statskontoret tillstyrkt bifall till förevarande framställning.

))

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning

får utskottet hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att eldaren vid naturhistoriska

riksmuseet Lars Larsson Blom må från och

med månaden näst efter den, hvarunder han varder

entledigad från sin befattning vid museet, under sin

återstående lifstid uppbära pension å allmänna indragningsstaten

till belopp af 500 kronor årligen.

56:o) Uti punkt 31 under tionde hufvud titeln har Kungl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva, att, därest professorn Alfred Gabriel

Nålborst före början af år 1910 med den i statsrådsprotokollet angifna

begränsning ingår på de bestämmelser, som skola gälla för åtnjutande

af löneförmåner enligt det af Kungl. Maj:t gillade förslaget till lönereglering

lör intendenterna vid naturhistoriska riksmuseum, dels den åt

honom på allmänna indragningsstaten anvisade personliga lönen må från

början af år 1910 uppbäras med 8,700 kronor årligen, däraf 5,600 kronor

fäst lön, inberäknadt ål der stil] ägg, 2,500 kronor tjänstgöringspenningar

och 600 kronor ortstillägg, att utgå enligt samma bestämmelser, som

komma att gälla för riksmuseets intendenter i allmänhet, med skyldighet

för Nathorst att under vetenskapsakademiens inseende vårda vissa delar

af riksmuseets samlingar på sätt i kungl. brefvet den 10 juli 1884 an
-

s. 253 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande No 11.

253

gifvits samt att ställa sig till efterrättelse den instruktion, akademien

för honom redan utfärdat eller kommer att utfärda, dels ock det på

allmänna indragningsstaten anvisade belopp till ersättning åt vikarie för

professorn Nathorst må från och med år 1910 utgå med 313 kronor

årligen.

Til] statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 12 januari

innevarande år har departementschefen rörande detta ärende anfört

följande:

»I öfverensstämmelse med Eders Kungl. Maj:ts förslag medgaf

1884 års Riksdag, att på allmänna indragningsstaten finge anvisas en

personlig lön åt filosofie doktorn Alfred Gabriel Nathorst, att af honom

under hans återstående lifstid eller till dess han kunde varda befordrad

till annan statens tjänst, uppbäras till samma belopp, som utginge till

det under vetenskapsakademiens inseende wställda naturhistoriska riksmuseets

ordinarie intendenter, nämligen 4,000 kronor fast lön, 1,000

kronor tjänstgöringspenningar och två | ålderstillägg, hvardera å 500

kronor, att utgå enligt de i nådiga brefvet den 12 maj 1876 meddelade

bestämmelserna rörande aflöningen för öfriga intendenter vid nämnda

riksmuseum, med skyldighet för Nathorst att under vetenskapsakademiens

inseende vårda vissa delar af riksmuseets botaniska och paleontologiska

samlingar, hufvudsakligen efter den fördeluing''Sgnirid,jsom i akademiens

skrifvelse den 14 september 1881 vore antydd, och som akademien föröfrigt

kunde efter sig företeende omständigheter finna skäl närmare

bestämma, samt att ställa sig till efterrättelse den instruktion, som

vetenskapsakademien skulle äga att för honom utfärda.

Efter det härom den 10 juli 1884 aflåtits nådigt bref till vetenskapsakademien,

har på grund däraf professor Nathorst alltsedan år

1884 varit anställd såsom intendent vid naturhistoriska riksmuseet, där

lian förestår avdelningen för arkegoniater och fossila växter, och uppgå

hans löneförmåner numera, sedan desamma höjts år 1906 i sammanhang

med löneförbättring åt intendenterna vid naturhistoriska riksmuseum,

inberäknad t två ålderstillägg, till 7,000 kronor, däraf tjänstgöringspenningar

2,000 kronor. Å allmänna indragningsstaten är ytterligare

anvisadt ett anslag af 250 kronor till ersättning åt vikarie för Nathorst

under honom tillkommande semester af en och en half månad.

Eders Kungl. Maj:t har förut denna dag bifallit min vid anmälan

af åttonde hufvudtitelns anslagsbehof gjorda hemställan om framläggande

för Riksdagen af förslag till lönereglering för de ä naturhistoriska riksmuseets

stat upptagda intendenterna. Enligt detta förslag skulle deras

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Statsutskottets Utlåtande N:o It.

Vttkottet»

yttrande.

aflöning höjas från nuvarande 6,000 kronor, däraf 2,000 kronor tjänstgöringspenningar,

med'' två ålderstillägg å 500 kronor hvardera efter 5

och 10 års tjänstgöring till 8,100 kronor, däraf lön 5,000 kronor,

tjänstgöringspenningar 2,500 kronor och ortstillägg 600 kronor, med

ett ålderstillägg å 600 kronor efter fem års tjänstgöring. Motsvarande

förmåner böra gifvetvis komma professor Nathorst till del, om han

ingår på de bestämmelser, som enligt samma förslag skulle gälla för

åtnjutande af de nya löneförmånerna, i den mån dessa bestämmelser

äro på honom tillämpliga. Nathorst är nämligen icke berättigad till

pension och har ej skyldighet att vid viss ålder afgå från tjänsten,

hvadan de i denna del för intendenterna föreslagna bestämmelser icke

kunna å Nathorst tillämpas.»

Ifrågavarande framställning afser att samtidigt därmed att lönereglering

sker för intendenterna vid naturhistoriska riksmuseum i afseende

å löneförmåner likställa professor Nathorst med de i den nya

staten upptagna intendenterna. Då Riksdagen emellertid beslutat sådan

ändring uti det af Kungl. Maj:t framlagda förslag till aflöningsstat för

naturhistoriska riksmuseum att ortstilläggen åt intendenterna uteslutits,

erfordras motsvarande ändring i den för professor Nathorst föreslagna

löneförhöjningen eller sålunda en nedsättning däri med 600 kronor.

Men äfven i ett annat afseende erfordras ändring i Kungl. Maj:ts

förslag för att professoren Nathorsts löneförmåner må blifva fullständigt

lika med förenämnda intendenters. I afseende å dessa skola nämligen

enligt de vid den nya statens fastställande bestämda villkor och bestämmelser

i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå och rätt till

pension gälla hvad som stadgas i den nya pensionslagen. Detta innefattar

bland annat, att intendenterna skola erlägga årliga pensionsafgifter

samt vara skyldiga att afgå från tjänsten vid 67 års ålder. Då professor

Nathorsts lön är uppförd å allmänna indragningsstaten kunna beträffande

innehafvaren af densamma dylika föreskrifter nu icke meddelas,

och anser utskottet därför, att den föreslagna förhöjning af professoren

Nathorsts löneförmåner icke kan genomföras förr än så blifvit,

ordnadt, att han för åtnjutande af dessa förmåner underkastas samtliga

de villkor och bestämmelser, som i sådant afseende gälla för intendenterna

vid naturhistoriska riksmuseum.

För att professor Nathorst dock icke må för år 1910 gå i mistning

af den löneförbättring som tilldelats bemälda intendenter, vill utskottet

föreslå att erforderligt belopp för ändamålet uppföres å extra

s. 255 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

255

stat. Då professor Nathorst för närvarande uppbär 5,000 kronor i lön

och 2,000 kronor i tjänstgöringspenningar, tillsammans, 7,000 kronor,

skulle för att bereda honom 5,600 kronor i lön och 2,500 kronor i

tjänstgöringspenningar, eller tillsammans 8,100 kronor, erfordras ett belopp

af 1,100 kronor, hvarifrån dock bör afgå bidraget till pensionering,

eller 310 kronor; och har utskottet alltså funnit att ett belopp af 790

kronor bör för ändamålet beviljas å extra stat för år 1910.

Beträffande den förhöjda ersättningen åt vikarie för professoren

Nathorst, torde äfven denna böra med det föreslagna beloppet, 63 kronor,

uppföras å extra stat för år 1910.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må på extra stat för år 1910

uppföra dels 790 kronor såsom lönetillägg åt professoren

Alfred Gabriel Nathorst och dels 63 kronor

till förhöjd ersättning åt vikarie för professoren

Nathorst.

57:o) Uti en den 19 februari innevarande år till Riksdagen

afbiten proposition (n:o 105) har Kungl. Maj:t under åberopande af

propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden

för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att skrifbiträdet

Maria Alexandra Söderberg må från och med månaden näst efter den,

hvarunder hon upphör med sitt arbete såsom skrifbiträde å tekniska

högskolans kansli, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension af 300 kronor.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande yttrande

af departementschefen:

»Uti eu af styrelsen för tekniska högskolan med underdånig skrifvelse

den 5 november 1908 till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnad ansökning

har Maria Alexandra Söderberg, med förmälan att hon under

36 år tjänstgjort såsom skrifbiträde på nämnda högskolas kansli, men

att hon numera i anseende till sina nedsatta krafter svårligen kunde

förtjäna sitt nödtorftiga uppehälle, underdånigst anhållit, att åt henne

måtte beviljas under hennes återstående lifstid en årlig pension af 600

kronor.

Vid ansökningen finnas fogade, bland annat, dels frejdbetyg, utvisande

att sökanden är född den 15 maj 1852, dels ock ett af högskolans

sekreterare lektorn P. Henriques afgifvet intyg, att sökanden

tjänstgjort såsom skrifbiträde vid högskolans kansli alltsedan år 1872

Ang. pension

åt skrifbiträdet

Maria

Alexandra

Söderberg,

s. 256 Kontrollera mot PDF

256 Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

och att hon, så långt Henriques’ erfarenhet rörande hennes verksamhet

sträckte sig, städse fullgjort sina åligganden på ett mönstergilldt sätt.

Högskolans styrelse har i sin oiVannämnda skrifvelse förmält, att

sökanden under de senaste 12 åren haft en årlig inkomst från högskolan

af i medeltal 360 kronor och att styrelsen, i betraktande af hennes

fattiga omständigheter och hennes sjuklighet, skulle finna det särdeles

.makligt, om Eders Kung]. Maj:t täcktes bereda henne något understöd

på hennes ålderdom.

På grund af nådig remiss har statskontoret den 9 december 1908

afgifvit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid anfört, att statskontoret

visserligen funne det i någon mån tveksamt, huruvida sökandens

arbete å tekniska högskolans kansli, hvilket arbete i betraktande

af den jämförelsevis obetydliga inkomst detsamma lämnat, icke kunde

annorlunda anses än såsom en bisyssla bredvid annan mera lönande

verksamhet, borde föranleda till beredande åt henne af pension för framtiden.

Men då hon under synnerligen lång tid tillhandagått högskolans

styrelse såsom skrifbiträde och numera till följd af sjuklighet råkat i

stora svårigheter att förtjäna sitt uppehälle samt, enligt hvad styrelsen

vitsordat, befunne sig i fattiga omständigheter, ville det synas, som om

något årligt understöd billigtvis borde henne beredas, då hon icke längre

kunde bibehållas vid sin syssla å styrelsens kansli. Med hänsyn till

den inkomst, hon åtnjutit för sitt arbete därstädes, ansåge statskontoret

ett understöd af 300 kronor årligen vara skäligt. Statskontoret hemställde

därför, det Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå

Riksdagen medgifva, att sökanden finge från och med månaden näst

efter den, hvarunder hon upphörde med sitt arbete såsom skrifbiträde

å tekniska högskolans kansli, under sin återstående lifstid å allmänna

indragningsstaten uppbära en årlig pension af 300 kronor.

Uti underdånig skrift den 11 februari 1909 har sökanden förnyat

sin anhållan att blifva tillerkänd en pension af o00 kronor samt därvid

tillika öfverlämnat ett af legitimerad läkare afgifvet intyg, att sökanden

på grund af sjukdom nu och för framtiden vore oförmögen till arbete,

som kunde gifva henne lifsuppehälle.

Jag anser, att sökanden på grund af sitt långvariga val vitsordade

arbete såsom skrifbiträde å tekniska högskolans kansli gjort sig förtjänt

af att komma i åtnjutande af ett stadigvarande statsunderstöd, då

hon i följd af sjukdom och bristande krafter ej vidare är i stånd att

genom eget arbete förvärfva sitt uppehälle. I likhet med statskontoret

finner jag ett årligt belopp af 300 kronor vara i sådant afseende skäligt.»

s. 257 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

257

Dä utskottet ej haft något att erinra mot Kungl. Majrts förevarande

proposition, hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att skrifbiträdet

Maria Alexandra Söderberg må från och med månaden

näst efter den, hvarunder hon upphör med sitt arbete

såsom skrifbiträde å tekniska högskolans kansli, under

sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension af 300 kronor.

58:o) Uti punkt 32 af tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit

Riksdagen att för år 1910 å allmänna indragningsstaten anvisa

ett anslag å 4,400 kronor, att enligt de närmare bestämmelser, Kungl.

Maj:t kan finna godt meddela, användas till understöd af högst 400

kronor åt sådana äldre behöfvande folkskollärare, hvilka oförvitligt skött

sin tjänst, men därifrån erhållit afsked före år 1867.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 23 december

1908 innehåller rörande denna framställning följande yttrande af departementschefen

:

»För att bereda understöd åt äldre behöfvande folkskollärare,

hvilka icke kunna erhålla pension från folkskollärarnas pensionsinrättning,

har för hvart och ett af åren 1885—1904 å allmänna indragningsstaten

anvisats ett anslag å 10,000 kronor. För åren 1905 och 1906

bestämde Riksdagen anslagets storlek till respektive 7,000 kronor, 6,650

kronor, för åren 1907 och 1908 till 4,900 kronor, samt för år 1909

till 5,600 kronor. Maximibeloppet för hvarje understödstagare, hvilket

till år 1899 var 250 kronor, höjdes af 1898 års Riksdag till 300 kronor

och af 1900 års Riksdag till 350 kronor. På grund af inom

1907 års riksdag väckt motion höjdes maximibeloppet till 400 kronor,

h vilket belopp äfven blifvit bestämdt för år 1909. Med godkännande

häraf täcktes Eders Kungl. Maj:t den 17 juni 1908 utfärda kungörelse

i ämnet. Under år 1908 hafva 11 understödstagare erhållit understöd

till ett sammanlagdt belopp af 4,400 kronor.»

Utskottet, som ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande

framställning, hemställer,

att Riksdagen må för år 1910 å allmänna indragningsstaten

anvisa ett anslag å 4,400 kronor, att

enligt de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kan

Bill. till Biksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. II Höft. 33

Ang. understöd

åt äldre

behöfvande

fol/ce kolliirare.

[32.]

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

*»S- wnderitid

åt äldre

behöfvande

tmdekollärare.

m. fl.

[33.]

finna godt meddela, användas till understöd af högst

400 kronor åt sådana äldre behöfvande folkskollärare,

hvilka oförvitligt skött sin tjänst, men därifrån erhållit

afsked före år 1867.

59:o) Uti punkt 33 under tionde liufvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit

Riksdagen att för år 1910 å allmänna indragningsstaten anvisa

och till Kungl. Majrts disposition ställa ett anslag af 24,000 kronor för

beredande af ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och lärarinnor vid

småskola eller mindre folkskola samt biträdande och extra ordinarie

lärare och lärarinnor vid folkskola, hvilka, efter att hafva i minst femton

års tid oförvitligen tjänstgjort, afgått från tjänsten utan att erhålla

understöd enligt nådiga reglementet den 22 juni 1892, samt under

enahanda villkor och bestämmelser i öfrigt, som beträffande det för år

1909 uti förevarande afseende beviljade anslag blifvit af Riksdagen

stadgade, nämligen

att lärares eller lärarinnas tjänstgöring afslutas så tidigt, att ålderdomsunderstöd

enligt nyssnämnda nådiga reglemente icke kunnat honom

eller henne beviljas, eller före utgången af år 1891;

att sådan från tjänsten afgången lärare eller lärarinna uppnått

en lefnad sålder af minst femtiofem år;

att han eller hon styrkes befinna sig i behöfvande omständigheter;

att det belopp, hvartill understöd högst må meddelas, bestämmes

till 150 kronor årligen; samt

att Kungl. Maj:t må äga att meddela de närmare föreskrifter i

ämnet, hvilka befinnas erforderliga.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 23 december 1908

innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»För att bereda ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och lärarinnor

vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande och extra ordinarie

lärare och lärarinnor vid folkskola, hvilka, efter att hafva i minst femton

års tid oförvitligen tjänstjgort, afgått från tjänsten utan att erhålla

understöd enligt nådiga reglementet den 22 juni 1892, samt under vissa

angifna villkor och bestämmelser i öfrigt, har för åren 1902—1905 å

allmänna indragningsstaten anvisats ett anslag å 19,400 kronor årligen.

För hvartdera af åren 1906, 1907 och 1908 anvisade Riksdagen för

samma ändamål 18,000 kronor. För samma ändamål beviljade 1908

års Riksdag för år 1909 24,000 kronor, hvarvid understödens maximibelopp

höjdes från 100 kronor till 150 kronor. Med godkännande

s. 259 Kontrollera mot PDF

Q Statsutskottets Utlåtande N:o 11. 259

häraf täcktes Eders Kungl. Maj:t den 17 juni 1908 utfärda kungörelse

i ämnet.

Under år 1908 har häraf tilldelats åt 157 understödstagare, hvaraf 10

för året nytillkomna, ett sammanlagdt belopp af 15,700 kronor. Ehuru

antalet understödstagare under år 1908 utgjort allenast 157, torde dock

anslaget icke böra nedsättas, då något belopp bör afses för nya ansökningar.

»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning

hemställer utskottet,

att Riksdagen må för år 1910 å allmänna indragningsstaten

anvisa och till Kungl. Majrts disposition

ställa ett anslag af 24,000 kronor för beredande af

ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och lärarinnor

vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande

och extra ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskola,

hvilka, efter att hafva i minst femton års tid oförvitligen

tjänstgjort, afgått från tjänsten utan att erhålla

understöd enligt nådiga reglementet den 22 juni

1892, samt under enahanda villkor och bestämmelser

i öfrigt, som beträffande det för år 1909 uti förevarande

afseende beviljade anslag blifvit af Riksdagen

stadgade, nämligen

att lärares eller lärarinnas tjänstgöring afslutats

så tidigt, att ålderdomsunderstöd enligt nyssnämnda

nådiga reglemente icke kunnat honom eller henne

beviljas, eller före utgången af år 1891;

att sådan från tjänsten afgången lärare eller

lärarinna uppnått en lefnadsålder af minst femtiofem år;

att han eller hon styrkes befinna sig i behöfvande

omständigheter;

att det belopp, hvartill understöd högst må meddelas,

bestämmes till 150 kronor årligen; samt

alt Kungl. Maj:t må äga att meddela de närmare

föreskrifter i ämnet, hvilka befinnas erforderliga.

60:o) Uti punkt 34 under tionde hufvudtiteln har Kung!. Maj:t Mdäcludre

föreslagit Riksdagen att för år 1910 å allmänna indragningsstaten an- behöfvande,

visa ett anslag å 8,000 kronor att enligt de grunder, Kungl. Maj:t

kan finna lämplig;!, meddela, användas till understöd af högst 50 kronor domsunder
1

ö 7 ° HödtanstaU

understödda

s mätkollärnTt.

[34.]

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

till sådan äldre behöfvande lärare och lärarinna vid småskola eller mindre

folkskola samt biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinna vid

folkskola, som, efter oförvitlig tjänstgöring, erhållit understöd från

sm åskollärares m. flis ålderdomsunderstödsanstalt enligt nådiga reglementet

den 22 juni 1892 men erhållit afsked före utgången af år

1900, dock att understödet tillsammans med det från nämnda ålderdomsunderstödsanstalt

utgående må komma att utgöra högst 150 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 23 december

1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»På grund af enskild motion beslöt 1908 års Riksdag att för år

1909 å allmänna indragningsstaten anvisa ett anslag å 8,000 kronor

att, enligt de grunder Ivungl. Magt kunde finna lämpligt meddela, användas

till understöd af högst 50 kronor till sådan äldre behöfvande

lärare och lärarinna vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande

och extra ordinarie lärare och lärarinna vid folkskola, som efter oförvitlig

tjänstgöring erhållit understöd från småskollärares m. flis ålderdomsunderstödsanstalt

enligt nådiga reglementet den 22 juni 1892, men

erhållit afsked före utgången af år 1900, dock att understödet tillsammans

med det från nämnda ålderdomsunderstödsanstalt utgående finge

utgöra högst 150 kronor.

Med godkännande häraf täcktes Eders Kung!. Maj it den 17 juni

1908 utfärda kungörelse i ämnet, hvari förordnades,

att lärare vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande

och extra ordinarie lärare vid folkskola, hvilken efter oförvitlig tjänstgöring

fått afsked före utgången af år 1900 och sedermera erhållit understöd

från småskollärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt, finge,

därest han önskade komma i åtnjutande af understöd från ifrågavarande

utaf Riksdagen anvisade anslag, till skolrådet i den församling, där han

senast varit anställd såsom lärare, före den 1 mars 1909 ingifva till

Kungl. Maj it ställd underdånig ansökning om understöd af berörda anslag,

åtföljd af vederbörliga intyg rörande ålder, hemvist, frejd och lefnadsvillkor

samt innehållande uppgift om dagen för afskedstagandet,

understödsbrefvets från förenämnda anstalt nummer och datum samt

beloppet af det understöd, som enligt nämnda bref blifvit sökanden

tillerkändt;

att skolrådet hade att senast den 15 april 1909 till vederbörande

domkapitel insända ansökningshandlingarna tillika med intyg, huruvida

sökanden oförvitligt skött sin tjänst under den tid, han inom församlingen

tjänstgjort; samt

s. 261 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

261

att de till domkapitlet i detta ämne inkomna handlingar skulle

jämte domkapitlets egna underdåniga utlåtande till Kungl. Maj:t insändas

före den 15 maj 1909;

och skulle hvad sålunda blifvit stadgadt angående lärare gälla

äfven beträffande lärarinnor.

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning

hemställer utskottet,

att Riksdagen må för år 1910 å allmänna indra

gningsstaten anvisa ett anslag å 8,000 kronor att

enligt de grunder, Kungl. Maj:t kan finna lämpligt

meddela, användas till understöd af högst 50 kronor

till sådan äldre behöfvande lärare och lärarinna vid

småskola eller mindre folkskola samt biträdande och

extra ordinarie lärare och lärarinna vid folkskola, som,

efter oförvitlig tjänstgöring, erhållit understöd från

småskollärares in. fl:s ålderdomsunderstödsanstalt enligt

nådiga reglementet den 22 juni 1892 men erhållit afsked

före utgången af år 1900, dock att understödet

tillsammans med det från nämnda ålderdomsunderstödsanstalt

utgående må komma att utgöra högst 150

kronor.

61:0 j Uti punkt 35 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t ersatt.

föreslagit Riksdagen att såsom ersättning till arbeterskan Signe Larsson sf!a^"tiii följd

för olycksfall i arbete må uppföras å allmänna indragningsstaten ett at °W£t<£

ärligt belopp af 200 kronor, att i enlighet med bestämmelserna i lagen iZAlka»

angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete utgå från vid vinna

och med den 8 mars 1908, dock med afdrag för det belopp af 150

kronor, som af styrelsen för landtbruksinstitutet vid Ultima redan till [35.]

henne utbetalts.

Till statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden den 31 december

1908 har departementschefen rörande detta ärende anfört följande:

»Uti underdånig skrifvelse den 28 mars 1908 har styrelsen för landtbruksinstitutet

vid Ultima anfört, bland annat, att tillfälliga arbeterskan

Signe Larsson under tröskningsarbete vid Kungsängen under Ultuna

landtegendom, på sätt närmare framginge af skrifvelsen bifogade intyg

från förvaltaren W. Mehn och vederbörligen legitimerad läkare, den

11 februari 1908 fått sin vänstra arm af sliten strax ofvan armbågsleden,

utan att hon själf eller annan person uppsåtligen eller genom

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

vårdslöshet varit vållande till skadan; att hon på egendomens bekostnad

vårdats för skadan å kirurgiska afdelningen af akademiska sjukhuset i

Uppsala till och med den 7 mars 1908; att styrelsen för institutet med

anledning af den skadades nödställda belägenhet funnit sig föranlåten

att till henne utanordna ett tillfälligt understöd af 150 kronor af egendomens

medel, men att, då hennes arbetsförmåga genom olycksfallet

blifvit för all framtid väsentligen nedsatt, det syntes styrelsen billigt

att, ehuru lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete den 5 juli 1901 icke ägde tillämpning i detta fall, understöd af

allmänna medel beviljades henne efter de i sagda lag angifna grunder.

Landtbruksstyrelsen har i underdånigt utlåtande den 4 maj 1908

förklarat sig anse billigheten fordra, att understöd till den skadade i

förevarande fall för framtiden utginge, på sätt styrelsen för institutet

iöreslagit, samt att denna ersättning borde utgå af Ultima landtescendoms

medel.

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 19 maj 1908 meddelat,

att anstalten uppskattat den nedsättning af arbetsförmågan,

arbeterskan Larsson lidit genom olycksfallet, till 66 2/s procent, samt

hemställt, att ersättning måtte henne medgifvas till ett belopp af 200

kronor årligen.

Statskontoret, som afgifvit utlåtande i ärendet den 7 december

1908, har förklarat sig icke finna annat, än att alla skäl talade för

bifall till framställningen, hvarför statskontoret, med erinran att frågor om

beredande af dylik ersättning i fall, då, såsom beträffande det nu ifrågavarande,

lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete icke vore direkt tillämplig, plägade underställas Riksdagens

pröfning, hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition

föreslå Riksdagen att såsom ersättning till arbeterskan Signe Larsson

för olycksfall i arbete uppföra å allmänna indragningsstaten ett årligt

belopp af 200 kronor att i enlighet med bestämmelserna i omförmälda

lag utgå från och med den 8 mars 1908, dock med afdrag för det

belopp af 150 kronor, som af styrelsen för Ultima landtbruksinstitut

till henne utbetalts.»

I anslutning till Kungl. Maj:ts förevarande framställning får

utskottet hemställa,

att Riksdagen må såsom ersättning till arbeter-*

skan Signe Larsson för olycksfall i arbete uppföra å

allmänna indragningsstaten ett årligt belopp af 200

s. 263 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11,

263

kronor, att i enlighet med bestämmelserna i lagen

angående ersättning för skada till följd af olycksfall i

arbete utgå från och med den 8 mars 1908, dock med

afdrag för det belopp af 150 kronor, som af styrelsen

för landtbruksinstitutet vid Ultima redan till henne

utbetalts.

62:o) Kungl. Maj:t har uti punkt 36 under tionde hufvudtiteln

föreslagit Riksdagen medgifva, att städerskan vid landtbruksinstitutet

vid Ultima Vendla Salilström, född Eriksson, må från och med månaden

näst efter den. under hvilken hon blifver entledigad från sin ifrågavarande

syssla, å allmänna indragningsstaten under sin återstående

lifstid uppbära eu årlig pension till belopp af 300 kronor.

Det under nästföregående punkt åberopade statsrådsprotokollet

öfver jordbruksärenden innehåller härom följande yttrande af departementschefen

:

»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd skrift af den 12 september 1908

har styrelsen för landtbruksinstitutet vid Ultima anmält, att städerskan vid

institutet Vendla Salilström, född Eriksson, som vore född den 10 oktober

1845 och varit bosatt vid Ultima sedan år 1874, då hennes man anställts

såsom kusk vid institutet, samt efter mannens död år 1881 varit behjälplig

med diverse arbeten vid Ultima och från år 1887 vant anställd såsom

ordinarie städerska i elevbyggnaden, enligt vid skrifvelsen fogadt

läkarintyg vore så nedsatt till sin arbetsförmåga, att hon icke vidare

kunde sköta sin befattning, och har styrelsen på grund häraf, och då

Vendla Salilström icke varit i tillfälle att på sin knappa aflöning gorå

några besparingar, isynnerhet som hon haft att utan något bistånd uppfostra

sina fyra barn, i underdånighet hemställt, att pension måtte tillerkännas

änkan Salilström med 300 kronor årligen.

Landtbruksstyrelsen har i häröfver den 21 oktober 1908 afgifvet

underdånigt utlåtande på de af styrelsen för landtbruksinstitutet vid

Ultuna anförda skäl, samt då institutets medel icke lämnade tillgång för

utbetalande af pensioner af ifrågavarande slag, hemställt om pension åt

Sahlström med det af institutets styrelse föreslagna belopp, att utgå

från och med år 1909 under hennes återstående lifstid, så länge hon

lefde ogift.

Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 28 november 1908

erinrat, att 1908 års Riksdag beviljat renhållerskan vid Karlsborgs fästning

Charlotta Gustafsson en årlig pension af 300 kronor, samt tillstyrkt

nådigt bifall till landtbruksstyrelsens i förevarande ärende gjorda

Ang. pension

åt 8 fäder skon

vid landtbruksinstitutet

vid Ultuna

V. Sahlström,

född Eriksson,

[36.]

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

hemställan, dock att pensionen syntes böra bestämmas att utgå från

och med månaden näst efter chan, under hvilken änkan Sahlström blefve

från sin syssla entledigad.»

Utskottet, som ej haft något att erinra mot Kungi. Maj:ts framställning

i ämnet, hemställer,

att Riksdagen må medgifva, att städerskan vid

landtbruksinstitutet vid Ultuna Vendla Sahlström, född

Eriksson, må från och med månaden näst efter den,

under hvilken hon blifver entledigad från sin ifrågavarande

syssla, å allmänna indragningsstaten under

sin återstående lifstid uppbära eu årlig pension till

belopp af 300 kronor.

Åny. pennan 63:o) Uti punkt 37 under tionde liufvudtiteln har Kungl. Maj:t

åsPLamSa threslagit, Riksdagen medgifva, att föreståndaren för entomologiska af[37

] delningen vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet,

professorn Sven Lampa, må från och med månaden näst efter den,

hvarunder han frånträder förordnandet att uppehålla föreståndarbefattningen

vid nämnda afdelning, dock ej förr än från och med 1910 års

ingång, under sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten

en årlig pension af 2,660 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för den 31 december

1908 innehåller rörande denna framställning följande yttrande af

departementschefen:

»I underdånig skrifvelse den 24 oktober 1908 har styrelsen för centralanstalten

för försöksväsendet på jordbruksområdet, med anledning

af utaf vederbörande hos styrelsen gjord framställning, hemställt om

beredande af pension åt föreståndaren för anstaltens entomologiska afdelning,

professor Sven Lampa.

Af de vid skrifvelsen fogade handlingar inhämtas hufvudsakligen

följande.

Professor Lampa är född den 17 november 1839. Under 18 år,

från och med är 1879, har han med godt vitsord varit anställd såsom

biträde vid riksmuseets entomologiska afdelning. Under åren 1887 —

1890 tjänstgjorde han, på uppdrag af landtbruksakademiens förvaltningskommitté,

såsom akademiens med statsmedel aflönade entomolog. Sistnämnda

år antogs han af landtbruksstyrelsen att vara statens instruktör

för meddelande af upplysningar ifråga om de för landtbruket skadliga

s. 265 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

265

insekter, från hvilken befattning han år 1897 öfvergick till att vara af

Kungl. Maj:t förordnad föreståndare för statens samma år upprättade

entomologiska anstalt. Då denna anstalt från och med år 1907 ingick

såsom en afdelning af centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet,

förordnades Lampa af Kungl. Maj:t att tillsvidare uppehålla befattningen

såsom föreståndare för denna afdelning, hvilket förordnande

han fortfarande innehar.

Af företedt läkarintyg framgår, att professor Lampa börjat lida

af nedsatta krafter i följd af sin ålder samt att det är att förvänta, att

han på grund häraf inom en snar framtid ej vidare skall kunna sköta

sin tjänst.

Centralanstaltens styrelse har i sin underdåniga skrifvelse vitsordat,

att professor Lampa under hela sin tjänstgöringstid med ordning,

nit och stor sakkunskap fullgjort sina åligganden och såväl genom sin

verksamhet såsom rådgifvare som äfven genom populära skrifter och

uppsatser i entomologi verksamt bidragit att bland landets jordbrukare

sprida kännedom om insekters härjningar och medlen att förekomma

dessa. Då Lampa, som år 1909 komme att uppnå 70 års ålder, icke

vore berättigad till erhållande af pension, syntes det styrelsen, att något

årligt understöd borde beredas honom för hans återstående lefnad,

något hvartill han, enligt styrelsens åsikt, gjort sig väl förtjänt. Och

har styrelsen hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte hos Riksdagen

göra framställning om beviljande från år 1910 åt professor Lampa af

den pension, Eders Kungl. Maj:t kunde finna skälig.

Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 17 december 1908

anfört, att, därest professor Lampa, som nu på förordnande tillsvidare

uppehölle föreståndarbefattningen vid entomologiska afdelningen af centralanstalten

för försöksväsendet på jordbruksområdet, erhållit fullmakt

på nämnda befattning, bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehafvares

rätt till pension den 11 oktober 1907 skulle blifvit på

honom tillämpliga; att han enligt nämnda lag, därest den varit på honom

tillämplig, vid utgången af år 1909, då hans afgång från tjänsten

syntes afsedd att äga rum, och då han skulle hafva uppnått en tjänstålder

af 31 år, skulle ägt komma i åtnjutande af pension till afkortadt

belopp, motsvarande 31/3s af den med tjänsten förenade lön, hvilken, enligt

den af Riksdagen fastställda staten för anstalten utgjorde 3,000

kronor; samt att han alltså under angifna förutsättning vid nämnda

tidpunkt skulle varit berättigad till en pension, som efter föreskrifven

afrundning skulle uppgått till 2,(560 kronor. Under sådana förhållanBih.

till Piksd. Prot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Käft. 31

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. tilläggspension

åt f.

d. förste

landtmätare^

Alfred Lejdström.

den syntes det statskontoret billigt, att pension till enahanda belopp

blefve honom beredd från och med månaden näst efter den, hvarunder

han frånträdde förordnandet att uppehålla nämnda föreståndarbefattniug,

dock ej förr än från och med 1910 års ingång.

Under den tidrymd af öfver 20 år, imder hvilken professor Lampa

ägnat ett träget, väl vitsordadt arbete åt att bland landets jordbrukare

och idkare af trädgårdsskötsel sprida ökad kännedom om olika

skadeinsekter och medlen till deras bekämpande, har i vårt land såväl

insikten om hithörande frågors stora ekonomiska betydelse trängt allt

djupare ned bland allmänheten, som ock sådana framsteg gjorts i kampen

mot dessa landthushållningens många olika fiender, att den kunnat

1‘öras med allt större utsikt att nå framgångsrika resultat.

Förtjänsten häraf tillkommer i afsevärd grad professor Lampa.

Då denne nu tillkännagifvit sin afsikt att lämna sin befattning,

hvilken han på grund af sin ålder vid befattningens upprättande innehaft

endast på förordnande, synes mig på anförda skäl den pension

böra beredas honom, till hvilken han under andra förhållanden skulle

hafva varit berättigad.»

På grund af hvad i ämnet anförts, har utskottet ansett sig böra

tillstyrka Kungl. Maj:ts förevarande framställning; och får utskottet

sålunda hemställa,

att Riksdagen må medgifva, att föreståndaren

för entomologiska afdelningen vid centralanstalten för

försöksväsendet på jordbruksområdet, professor Sven

Lampa må från och med månaden näst efter den,

hvarunder han frånträder förordnandet att uppehålla

föreståndarbefattningen vid nämnda afdelning, dock

ej förr än från och med 1910 års ingång, under sin

återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten

en årlig pension af 2,660 kronor.

64:o) Kungl. Maj:t har uti en den 26 februari 1909 till Riksdagen

afbiten proposition (n:o 67), under åberopande af propositionen bilagdt

utdrag af statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för samma dag

föreslagit Riksdagen medgifva, att före detta förste landtmätaren Alf red

Lejdström må å allmänna indragningsstaten från och med år 1909

under sin återstående lifstid uppbära en årlig pension af 1,500 kronor

s. 267 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

267

utöfver den pension å 2,500 kronor, som redan tillerkänts honom genom

Kung]. Maj:ts beslut den 31 december 1908.

Rörande denna fråga innehåller ofvannämnda statsrådsprotokoll

följande uttalande af departementschefen:

»Med underdånig skrifvelse den 22 december nästlidna år har landtmäteristyrelsen

öfverlämnat en till Eders Kungl Maj:t ställd den 21 i

samma månad dagtecknad ansökning, hvari dåvarande förste landtmätaren

i Kopparbergs län Alfred Lejdström anhållit om tillstånd att med

r>fvergående till den genom Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref den 17

juni 1908 fastställda nya aflöningsstat för rikets förste landtmätare med

däraf följande rättigheter och skyldigheter få i tjänsten kvarstå till innevarande

års ingång och tills vidare så länge det ansåges lämpligt eller,

därest detta icke skulle kunna beviljas, om afsked från sin innehafvande

förste landtmätare tjänst med pension enligt lagen den 11 oktober

1907 angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension, jämförd med

den fastställda nya aflöningsstaten, eller, om ej heller denna framställning

skulle vinna nådigt bifall, om en fyllnadspension af 1,500 kronor,

utöfver den för förste landtmätare genom nådigt bref den 31 maj 1878

fastställda pensionen å 2,500 kronor, så att hans sammanlagda pensionsförmåner

komme att uppgå till 4,000 kronor.

För egen del har landtmäteristyrelsen i nämnda underdåniga skrifvelse

anfört i hufvudsak följande.

Af ansökningshandlingarna med därvid fogade meritförteckning

och tjänstebetyg samt hos landtmäteristyrelsen förda anteckningar inhämtades,

att Lejdström vore född den 24 december 1838, befordrats

till landtmäteriauskultant den 6 juni 1862, till vice kommissionslandtmätare

den 3 juni 1872, till kommissionslandtmätare den 4 maj 1877

samt till förste landtmätare den 5 december 1901. Lejdström uppnådde

alltså den 24 december 1908 70 lefnadsår och hade tjänat vid landtmäteristaten

46 Va år, däraf som vice kommissions-, kommissions- och

förste landtmätare sammanlagdt 36 Va år.

Då Lejdström sålunda under år 1901 utnämnts till sin innehafvande

tjänst, kunde, på grund af Eders Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse

den 31 mars 1900 angående skyldighet för innehafvare af vissa tjänstebefattningar

att vara underkastade förändrade bestämmelser i fråga om

rätt till åtnjutande af pension, jämförd med innehållet af 18 § i lagen

angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension af den 11 oktober

1907, ifrågasättas, huruvida Lejdström borde anses berättigad till högre

pension än 2,500 kronor enligt nådiga brefvet till landtmäteristyrelsen

den 7 juni 1878 angående förste landtmätares rätt till pension.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Af eu af landtmäteristyrelsen upprättad redogörelse för i riket den

22 december 1908 befintliga förste landtmätares lefnadsålder och tjänstetid

med mera framginge, att Lej dström vore den ende af rikets förste landtmätare,

af hvilka G redan uppnått den i nya pensionslagen stadgade

pensionsåldern af 67 år, som, till följd af att lian utnämnts till innehafvande

tjänst först efter utfärdandet af berörda nådiga kungörelse den

31 mars 1900, möjligen icke kunde anses lagligen berättigad till åtnjutande

af de med den nya lönestaten förenade löne- och pensionsförmåner.

För den händelse Lej dström författningsenligt ej ansåges kunna

tillerkännas högre pension än förenämnda belopp af 2,500 kronor,

hemställde landtmäteristyrelsen i underdånighet, huruvida icke åtgärder

kunde vidtagas i syfte att åt Lejdström, som på tillfredsställande sätt

skött sin tjänst, bereda tilläggspension till ett belopp af 1,500 kronor,

hvarigenom han i pensionsafseende blefve nära likställd med öfriga

förste landtmätare med uppnådda 67 lefnadsår.

Landtmäteristyrelsen har tillika med skrifvelse den 24 sistlidna

december öfverlämnat ett af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

Kopparbergs län, den 22 i samma månad för Lejdström utfärdadt tjänstebetyg,

af innehåll, bland annat, att Lejdström i utöfningen af sina befattningar

ådagalagt utomordentligt framstående skicklighet samt utmärkt

drift, ordningssinne och rättskaffenhet, hvarigenom Lejdström, som städse

iakttagit ett i alla afseenden hedrande uppförande, tillvunnit sig såväl

allmänhetens som länsstyrelsens synnerliga förtroende.

Vidare har Eders Kungl. Maj:ts bemälde befallningshafvande i

skrifvelse den 23 i förenämnda månad i underdånighet hemställt, att

Eders Kungl. Maj:t täcktes föranstalta därom, att Lejdström, som till

följd af mindre god ekonomisk ställning vore i stort behof af ökad

pension, måtte efter sitt afgående från ifrågavarande tjänst komma i

åtnjutande af den för förste landtmätare i lagen angående civila tjänsteinnehafvares

rätt till pension af den 11 oktober 1907 bestämda pension,

som efter den af Eders Kungl. Maj:t i nåder fastställda lönestaten för

förste landtmätare komme att utgöra 4,500 kronor, eller åtminstone

högre pension än Lejdström enligt gällande bestämmelser vore berättigad

att vid afskedstagande! åtnjuta.

Uti infordradt, den 23 sistlidna december afgifvet underdånigt utlåtande

har därefter statskontoret yttrat sig öfver förevarande ansökning och

därvid anfört följande.

Lejdström vore, såsom underkastad bestämmelserna i lagen angående

civila tjänsteinnehafvares rätt till pension den 11 oktober 1907,

s. 269 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

269

redan skyldig att afgå från sin tjänst, och då han den 24 december 1908

uppnådde 70 års ålder, kunde något tillstånd att längre kvarstå i tjänsten

icke lämnas honom.

Ivomme nådigt afsked att år 1908 meddelas Lejdström, kunde i afseende

å pensionsunderlag och pensionsbelopp hänsyn alltså icke tagas till

de aflöningsförmåner, hvilka funnes upptagna i den nya lönestat, som

med 1909 års ingång trädde i kraft, utan enligt stadgandet i 18 § c

af nämnda pensionslag, skulle pensionsunderlaget för Lejdström i sådant

fall anses utgöra 2,500 kronor eller det pensionsbelopp, som enligt nådigt

bref den 7 juni 1878 tillkomme förste landtmätare; och då Lejdström i

afseende å såväl lefnadsår som tjänstår fullgjort de i pensionslagen för

manlig tjänstinnehafvare i allmänhet stadgade villkor för erhållande af

hel pension, vore alltså Lejdström berättigad att vid afskedet undfå

pension till belopp af 2,500 kronor.

Finge åter med afskedet anstå till dess det nya året ingått och Lejdström

fått tillträda de löneförmåner, som å den nya staten funnes uppförda,

blefve pensionsunderlaget för Lejdström, som enligt statskontorets

åsikt icke torde kunna tilldelas ålderstillägg, lönens belopp eller. 4,000

kronor, hvilket belopp alltså skulle tillkomma honom såsom pension.

Skulle Lejdström erhålla afsked år 1908 med pension af 2,500

kronor, ansåge emellertid statskontoret, lika med landtmäteristyrelsen,

skäl föreligga att hos Riksdagen begära fyllnadspension till Lejdström

med det af landtmäteristyrelsen föreslagna belopp eller 1,500 kronor för

år räknadt.

Genom nådigt beslut den 31 sistlidna december beviljade Eders

Ku agb Maj: t Lejdström afsked från hans befattning såsom förste landtmätare

och förklarade honom berättigad att för sin återstående lifstid

å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp af 2,500 kronor.

Uti underdånig skrifvelse den 16 januari innevarande år har landtmäteristyrelsen

därefter anfört i hufvudsak följande.

Genom den reglering af förste landtmätartjänstema, som skett

1878, hade aflöningsförmånerna för dessa befattningar bestämts till 1,500

kronor i lön och 700 kronor i tjänstgöringspenningar jämte ålderstillägg

af 400 kronor, att efter 10 år tilläggas lönen. För dessa aflöningsförmåner

hade förste landtmätarna ålagts en synnerligen inskränkt tjänstgöringsskyldighet.

Aflöningsförmånerna hade bestämts med hänsyn till att förste

landtmätarna allt fortfarande skulle hafva sin hufvudsaklig^ utkomst

genom att verkställa landtmäteri förrättningar enligt gällande taxa.

I sammanhang med 1878 års lönereglering för förste landtmätarna

hade äfven deras pensionsförliållanden ordnats. Härvid hade jämlikt

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

nådigt bref den 7 juni 1878 deras pension bestämts till 2,500 kronor

eller till högre belopp än lön och tjänstgöringspenningar tillhopa. Såsom

villkor för att komma i åtnjutande af denna pension hade stadgats, att

förste landtmätare skulle hafva tjänat i minst 30 år och under sammanlagdt

25 år varit tjänsteman vid generallandtmäterikontoret eller storskiftes-

eller afvittringslandtmätare eller vice kommissionslandtmätare,

kommissionslandtmätare, andre eller förste landtmätare samt hafva uppnått

60 lefnadsår.

Förste landtmätaretjänsterna syntes hitintills i allmänhet kunnat

anses jämförliga närmast med tjänster af andra graden sådana dessa

framgått af 1870-talets löneregleringar. Den normala pensionen för

tjänster af denna grad utgjordes af lönen, som med ^beräkning af de

båda ålderstilläggen uppginge till 4,000 kronor. Detta belopp hade

ock i allmänhet utgått såsom pension för innehafvare af dessa befattningar.

Att det oaktadt pensionerna för förste landtmätarna bestämts

till endast 2,500 kronor, funne sin förklaring af hvad som samtidigt förekommit

i afseende å kommissionslandtmätares pensioner. Riksdagen

hade nämligen afslagit en af Kungl. Maj:t föreslagen ökning af dessa

pensioner från förut bestämda 900 kronor till 1,600 kronor. Såsom

skäl för detta Riksdagens beslut hade anförts, bland annat, att kommissionslandtmätarna

knappast kunde anses i egentlig mening vara i statens

tjänst, då de hvarken af staten åtnjöte någon aflöning eller, när de

efter enskildt aftal med jordägare åtoge sig förrättningar, i och för sin

befattning hade några särskilda åligganden. Med hänsyn till att förste

landtmätarna hittills utöfvat verksamhet äfven såsom kommissionslandtmätare,

ville det nästan synas landtmäteristyrelsen, som om förste landtmätares

lön å 1,500 kronor och beloppet af kommissionslandtmätares

pension å 900 kronor tillhopa fått utgöra grunden för bestämmandet af

pensionsbeloppet för förste landtmätare.

Lejdström räknade mer än 46 Va tjänsteår, däraf mer än sju år

såsom förste landtmätare. Härförutom hade lian under en tid af tre år

och två månader uppehållit förstelandtmätartjänsten i länet före utnämning

till ordinarie innehafvare af densamma. Lejdström hade alltså uppehållit

förstelandtmätartjänsten i Kopparbergs län sammanlagdt mer än

10 år. Såsom på eget ansvar arbetande landtmätare räknade han 36 ^

tjänsteår och såsom sådan hade han utöfvat en synnerligen omfattande och

för det allmänna gagnelig verksamhet. Han hade handlagt 449 förrättningar,

hvarvid skiftats öfver 100,000 hektar. Af dessa förrättningar

vore 429 redan afslutade före Lejdströms befordran till förste landtmätare.

De 20 förrättningar, som afslutats därefter, hade till största delen

s. 271 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

271

redan förut påbörjats. Sistberörda förrättningar hade varit af ringa

omfattning och tillsammans afsett endast omkring 2,000 hektar.

Hvad sålunda anförts, syntes ådagalägga, att Le j dströms tid varit

så upptagen af hans förstelandtmätartjänst, att han icke kunnat ägna

någon tid åt att utföra landtmäteriförrättningar, och att han alltså måst

uppoffra den inkomst lian af sådana kunnat bereda sig för att fylla de

kraf, som ställts på honom såsom förste landtmätare. Det förtjänade

vidare uppmärksammas, att han uppnått en ålder, som vore 10 år Högre

än den, som fordrades för att vara berättigad till pension enligt 1878

års bestämmelser, samt att han utöfver det minimum af tjänsteålder,

samma bestämmelser innehölle, räknade mer än 16 Va tjänsteår vid

landtmäteristaten och mer än 11 Va år tjänstetid såsom på eget ansvar

arbetande landtmätare.

Beredande åt Lejdström af högre pension än den vanliga syntes

landtmäteristvrelsen i betraktande af berörda förhållanden vara med

billighet öfverensstämmande.

Som Lejdström redan uppnått sjuttio års ålder och sålunda komme

att uppbära pension under en sju år kortare tid, än om han begärt sitt

afsked omedelbart efter sin utnämning till förste landtmätare, hvartill

han varit berättigad, syntes beredande åt honom af en högre pension

än den vanliga äfven vara rättvis, helst han för sin tjänst uppburit en

årlig ersättning, som med 800 kronor understege den pension, han

kunnat bereda sig genom att afgå från sin befattning. I betraktande

af hans ålder torde statsverkets utgifter för Lej dströms pensionering i

hvarje fall icke komma att öfverstiga det normaia.

Att Lejdström sökt den på sin tid lediga förstelandtmätartjänsten

i Kopparbergs län kunde endast förklaras däraf, att Lejdström vid tiden

för sin ansökning icke haft sig bekant, att ändring inträdt i rättigheten

för förste landtmätare att ej behöfva afgå från tjänsten vid vissa lefnadsoch

tjänsteår.

Sådan hade emellertid skett genom nådiga kungörelsen den 31 mars

1900. Ändamålet med denna författning vore uppenbarligen att förebygga,

att befattningsinnehafvare genom att vägra att underkasta sig

blifvande bestämmelser i pensionsafseende, livilka emellertid satts i samband

med beslutade eller blifvande löneregleringar, skulle göra det

omöjligt att bygga pensionsbestämmelserna på någorlunda säkra matematiska

grunder.

Vid utfärdandet af nyss omförmälda nådiga kungörelse hade man

säkerligen tänkt endast på de normala förhållanden, som inom förvaltningen

i allmänhet ägde rum. Man torde däremot knappast hafva tagit

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

någon hänsyn till de särskilda förhållanden, som förefunnes inom Iandtmäteristaten.

Lej dström hade emellertid förklarat sig villig öfvergå till den nya

aflöning^staten, men sådant hade icke kunnat tillåtas honom, enär han

dessförinnan uppnått den högsta ålder, som enligt bestämmelserna i

lagen angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension vore tillåten

för anstånd med afsked.

Hade Lejdström kunnat få öfverg*å till nya aflöningsstaten, hade

han, såsom räknande mer än fem tjänsteår i egenskap af förste landtmätare

och på grund häraf berättigad till lönetillägg, haft att påräkna

pension till belopp af 4,500 kronor. Med Lejdström jämnåriga förste

landtmätare, som nyligen begärt nådigt afsked, vore alla berättigade

till pension af 4,500 kronor, emedan de utnämnts till förste landtmätare

före den 1 april 1900. Tre af dem hade redan uppnått sjuttio

års ålder.

De säregna förhållanden, som vore rådande inom Kopparbergs

län, hade föranledt, att cirkulation af tjänstemän mellan detta län och

öfriga orter i landet mycket sparsamt förekomme. Lejdström hade haft

hela sin tjänstetid förlagd till nämnda län, och uti detta förhållande

syntes finnas en förklaring till att han först vid framskriden ålder

utnämnts till förste landtmätare. Hans utnämning hade i viss mån

befrämjats af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet samt af

i öfrig! inom länet uttalade önskemål. Ställningen bland de sökande hade

nämligen varit sådan, att därest icke Lejdström kunnat ifrågakomma

till tjänsten, till förste landtmätare i länet sannolikt kommit att utnämnas

tjänsteman, som haft sin verksamhet inom annat län. Detta hade ansetts

skola hafva föranledt olägenheter både för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och för ortens befolkning.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställde landtmäteristyrelsen

i underdånighet, att Eders Kungl. Maj:t måtte finna före detta förste landtmätaren

Lejdström böra i pensionsafseende göras likställd med jämnåriga

och yngre tjänstemän af samma tjänstegrad, och att Eders Kungl. Maj:t

alltså täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för att bereda Lejdström en

årlig fyllnad å 2,000 kronor till den pension å 2,500 kronor, som lian

redan förklarats berättigad uppbära.

För egen del instämmer jag i hvad de i ämnet hörda myndigheterna

anfört såsom skäl för beviljande af tilläggspension åt Lejdström.

Särskilt vill jag framhålla, att enligt min uppfattning i förevarande

s. 273 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

273

fall ömmande omständigheter föreligga, såtillvida som Lejdströms ekonomiska

ställning upplysts vara mindre god.

Beträffande beloppet af den tilläggspension, som jag sålunda anser

höra beredas Lejdström, finner jag mig emellertid, med hänsyn därtill

att, för den händelse med Lejdströms afskedstagande fått anstå till

innevarande år och han därigenom fått tillträda de löneförmåner, som

å den nya staten finnas uppförda, Lejdström skulle kommit i åtnjutande

af en pension å 4,000 kronor, icke kunna tillstyrka, att honom beredes

högre tilläggspension, än att densamma tillhopa med den pension, Lejdström

redan förklarats berättigad uppbära, eller 2,500 kronor, uppgår

till 4,000 kronor, eller sålunda 1,500 kronor.»

Med tillstyrkande af bifall till hvad Kungi. Maj:t sålunda föreslagit,

hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att före detta förste

landtmätaren Alfred Lejdström må å allmänna indragningsstaten

från och med år 1909 under sin återstående

lifstid uppbära en årlig tilläggspension af 1,500 kronor

utöfver den pension å 2,500 kronor, som redan tillerkänts

honom genom nådiga beslutet den 31 december

1908.

65:o) Uti en den 26 februari innevarande år till Riksdagen aflåten

proposition (n:o 68) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva

att landtbruksingenjören Nils Ludvig Florens änka Nancy Josefina Leontine

Florén, född Johansson, samt makarnas barn Gerda Inez Sofia,

Hans Olof och Kerstin Helena må från allmänna indragningsstaten

från och med år 1909 åtnjuta årliga understöd, den förra, så länge

hon förblifver i sitt nuvarande änkestånd, till belopp af 500 kronor samt

hvarje barn intill uppnådd ålder af 18 år till belopp af 100 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för ofvannämnda dag

innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Uti en till Eders Kungl. Magt ställd, af landtbruksstvrelsen med

underdånigt utlåtande den 2 november 1908 insänd skrift har landtbruksingenjören

Nils Ludvig Florens änka Nancy Josefina Leontine

Florén, född Johansson, i underdånighet anhållit, att Eders Kungl.

Maj:t täcktes åt henne bereda en årlig pension af 500 kronor och åt

etthvart af bemälda makars tre omyndiga barn eu årlig pension af

200 kronor, intill dess de uppnått 18 års ålder; till stöd för hvilken

Bih. till Piksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft. 35

Ang. understöd

åt landtbruksingenjören

V. 6.

Florens anka

och barn.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

ansökning anförts, att sökanden och hennes förbemälda barn befunne

sig i betryckta ekonomiska omständigheter, samt att mannen före sitt

frånfälle icke haft tillfälle att ingå i civilstatens änke- och pupillkassa.

Vid denna ansökning voro fogade dels ett af pastorsämbetet i

Hjorteds församling af Linköpings stift utfärdadt intyg, att landtbruksingenjören

Floren aflidit den 7 april 1906 samt efterlämnat förbemälda

änka, som vore född den 3 oktober 1875 och som i sitt äktenskap

med Florén ägde sonen Hans Olof, född den 1 juli 1902, samt döttrarna

Gerda Inez Sofia, född den 7 juli 1900, och Kerstin Helena, född den

7 juli 1905, dels ock intyg af utredningsmannen i boet efter landtbruksingenjören

Florén, länsnotarien J. E. Lagström, utvisande, att boets

behållning enligt den 17 april 1906 upprättad bouppteckning utgjorde

4,907 kronor 6 öre, men att sedermera upplysts, att ett af Florén af

statsverket erhållet förskott af 500 kronor för tjänsteresor icke i anseende

till Floréns sjukdom och oförmåga att verkställa dylika resor

vore redovisadt, hvadan beloppet hos stärbhuset återfordrats, så att boets

behållning, med afdrag af förberörda 500 kronor, rätteligen utgjorde

4,407 kronor 6 öre.

För egen del har landtbruksstyrelsen meddelat, att Florén, hvilken

varit född den 25 maj 1857, utnämnts till ordinarie landtbruksingenjör

den 30 december 1892. Då genom nådigt reglemente för civilstatens

änke- och pupillkassa den 21 december 1907 tillfälle numera blifvit

beredt statens landtbruksingenjörer att på vissa villkor vinna inträde i

nämnda kassa, hvilket icke varit fallet under Floréns lifstid, samt det

vid sådant förhållande syntes billigt, att staten trädde hjälpande emellan

och beredde landtbruksingenjören Floréns änka samt makarna Floréns

omyndiga barn från början af år 1909, den förra, så länge hon lefde

ogift, en årlig pension af 500 kronor och etthvart af de senare, till dess

det uppnådde 18 år, ett årligt understöd af 200 kronor, hemställde landtbruksstyrelsen,

att Eders Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta

nådig proposition om beredande af pension eller understöd åt landtbruksingenjören

Floréns änka samt makarnas omyndiga barn, på sätt

styrelsen föreslagit.

Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 7 december 1908

anfört, att ämbetsverket af hvad i ärendet förekommit angående ej mindre

landtbruksingenjören Floréns ställning till civilstatens änke- och pupillkassa

än äfven änkan Floréns och hennes minderåriga barns behof af

ekonomiskt understöd funne billigheten kräfva, att sådant understöd

bereddes änkan och barnen af allmänna medel. Statskontoret, som

ansåge pensionsbeloppen böra i det närmaste afpassas efter hvad som i

s. 275 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

275

sådant afseende skulle kafva tillkommit Florens änka ock barn, därest

Floren blifvit i tillfälle vinna delaktighet i civilstatens änke- ock pupillkassa,

hemställde därför, det täcktes Eders Kungl. Maj:t i nådig proposition

föreslå Riksdagen medgifva, att å allmänna indragningsstaten finge

från och med år 1909 uppföras ett årligt understödsbelopp för änkan

Floren af 500 kronor, att utgå så länge kon förblefve i sitt nuvarande

änkestånd, ock för kvart barn af 100 kronor intill uppnådd ålder af 18 år.

På grund af hvad sålunda förekommit anser jag framställning

böra göras kos Riksdagen om beredande af understöd åt änkan Florén

och hennes omyndiga barn. De af statskontoret föreslagna beloppen

äro visserligen något låga i jämförelse med hvad som skulle i förevarande

fall utgått i pension från civilstatens änke- och pupillkassa

enligt denna kassas reglemente den 21 december 1907, därest mannen

kunnat förvärfva delaktighet i denna kassa. Emellertid måste tagas i

betraktande, att han aflidit, innan nämnda reglemente trädde i kraft, och

att han icke erlagt några utgifter till ifrågavarande pensionering.»

På grund af hvad i ärendet förekommit, hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att landtbruksingenjören

Nils Ludvig Florens änka Nancy Josefina

Leontine Florén, född Johansson, samt makarnas barn

Gerda Inez Sofia, Hans Olof och Kerstin Helena må

från allmänna indragningsstaten från och med år 1909

åtnjuta årliga understöd, den förra, så länge hon förblifver

i sitt nuvarande änkestånd, till belopp af 500

kronor samt hvarje barn intill uppnådd ålder af 18 år

till belopp af 100 kronor.

66:o) Uti punkt 38 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t Ans- pension

föreslagit Riksdagen medgifva, att kvinnliga ritaren Emelie Constance &t staren a

Gabriella Åberg må från och med månaden näst efter den, hvarunder v. c. g. Åberg.

hon afgår från sin befattning vid kartverket, å allmänna indragnings- [38.]

staten under sin återstående lifstid uppbära en årlig pension till belopp

af 1,000 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för den 31 december

1908 innehåller härom följande yttrande af departementschefen:

»Med underdånig skrifvelse den 28 oktober 1908 har chefen för

rikets allmänna kartverk underställt Eders Kungl. Maj:ts pröfning en

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

■Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ana. pension

åt kartografen

E. A. Wimans

änka A. JU.

Wiman, född

Forsberg.

[39.]

hos honom gjord framställning om pension för kvinnliga ritaren

Emelie Constance Gabriella Åberg.

Därefter har statskontoret yttrat sig i ärendet den 2 december 1908.

Åberg är född den 10 april 1845. Hon är på grund af nervsjukdom

och försvagad synförmåga mindre arbetsför samt är stadd i

obemedlade omständigheter. Hon har under åren 1870—1884 såsom

tillfälligt biträde verkställt kolorering af kartor åt topografiska kåren

samt från den 1 januari 1884 tjänstgjort som ritbiträde vid kartverket

och från den 1 januari 1907 varit ritare därstädes. Hon åtnjuter nu ett

arfvode af 1,500 kronor. Kartverkschefen vitsordar, att hon under sin

tjänstetid samvetsgrant och ordentligt utfört henne lämnade arbeten,

samt hemställer, att hon måtte få samma pension, som åren 1907 och

1908 tillerkändes andra med henne jämnställda kvinnliga ritare, nämligen

1,000 kronor. Häri har statskontoret instämt.

På grund åt hvad sålunda förekommit anser jag, att pension

vid afskedstagandet bör beredas Åberg till det af statskontoret förordade

belopp.»

Med tillstyrkande åt bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning,

hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att kvinnliga ritaren

Emelie Constance Gabriella Åberg må från och med

månaden näst efter den, hvarunder hon afgår från sin

befattning vid kartverket, å allmänna indragningsstaten

under sin återstående lifstid uppbära en årlig pension

till belopp af 1,000 kronor.

67:o) Uti punkt 39 under tionde hufvudtiteln har Kungl. Maj:t

föreslagit Riksdagen medgifva, att kartografen Ernst Algernon Wimans

änka Anna Matilda Wiman, född Forsberg, må, så länge hon i sitt

nuvarande änkestånd förblifver, å allmänna indragningsstaten åtnjuta

eu årlig pension till belopp af 400 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för den 31 december

1908 innehåller rörande denna fråga följande yttrande af departementschefen

:

»Uti eu till Eders Kungl. Maj:t ställd, af t. f. chefen för rikets

allmänna kartverk med underdånigt utlåtande den 18 september 1908

öfverlämnad skrift har kartografen Ernst Algernon Wimans änka,

Anna Matilda A\ iman, lödd Forsberg, anhållit att komma i åtnjutande

s. 277 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

277

af pension. Af ansökningen jämte därvid fogade intyg af ett flertal

personer äfvensom en senare ingifven transumerad afskrift af bouppteckningen

efter kartografen Wiman inhämtas, bland annat, att änkan

Wiman är född den 26 november 1850, att kartografen Wiman afled

den 2 juni 1908, att såsom stärbhusdelägare antecknades, jämte änkan,

en omyndig förklarad syster till den aflidne, att boets behållning uppgick

till 765 kronor 70 öre, under det att afgående poster och skuld

upptogos till 4,313 kronor 62 öre, att boet afträddes till urarfvakonkurs,

att änkan icke äger andra enskilda tillgångar än en del till

924 kronor 70 öre värderade lösören, Indika hon möjligen, ehuru ej

med visshet, skulle kunna få undanskifta från konkursen, samt att

hon har försvagad hälsa och därför icke är i tillfälle att själf förtjäna

sitt uppehälle utan är i stort behof af pension eller understöd.

T. f. kartverkschefen har anfört följande.

Såsom af de ansökningshandlingen åtföljande intygen framginge,

lämnade kartografen Wiman vid sitt frånfälle sin hustru i synnerligen

betryckta ekonomiska omständigheter, hvadan hon syntes vara i stort

behof af det understöd, som kunde komma att henne beviljas. Kartografen

Wiman, som varit född den 3 mars 1846, hade anställts i kartverket

som extra kartograf den 3 april 1878 och befordrats till kartograf

den 30 januari 1879. Han hade under sin tjänstetid städse med

utmärkt nit, skicklighet och omtanke skött de arbeten, som blifvit

honom anförtrodda. Under åren 1894—1901 hade han på ett synnerligen

förtjänstfullt sätt utöfvat ledarskapet för de topografiska stomkartearbetena

i Norrland. År 1908 hade han varit förordnad till ledare

för de ekonomiska fältarbetena i Västmanland, på hvilken post han

efter ett par dagars sjukdom aflidit. Kartografen Wiman hade varit afsedd

att, då kartografförmannen F. G. Bergman den 1 juli 1908 afgick med

pension, efterträda honom i förmanskapet. I betraktande af det utmärkta

sätt, på hvilket kartografen Wiman städse skött sin tjänst i

kartverket under 30 års tid, syntes det vara rätt och billigt, att genom

statsverkets försorg något understöd bereddes hans efterlämnade änka,

som nu genom hans hastiga bortgång lämnats i så tryckta ekonomiska

förhållanden. I detta sammanhang ville kartverkschefen erinra,

att sådant understöd äfven förut tilldelats änkor efter vid rikets kartverk

anställda tjänstemän. Sålunda hade pension beviljats år 1890 för

gravören C. S. Wennersténs änka, år 1894 för f. d. gravören G. M.

Wirsings änka, år 1895 för kartografen G. W. Buchts änka samt år 1901

för f. d. kartografen C. E. Dahlmans änka, för samtliga till ett årligt

belopp af 300 kronor, så länge de förblefve i sitt änkestånd. Då emeller
-

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

tid sedan år 1901 lefnadskostnaderna högst betydligt stegrats, syntes,

för att någon motsvarighet måtte vinnas, pensionsbeloppet böra höjas

till 500 kronor.

Uti underdånigt utlåtande den 2 december 1908 har statskontoret

anfört, att, då sökandens man under lång tid och med synnerligen goda

vitsord tjänstgjort vid rikets allmänna kartverk samt vid sin död lämnat

sökanden i nödställd belägenhet utan rätt till någon pension från af

staten understödd kassa, syntes billigheten bjuda, att något årligt understöd

af statsmedel bereddes sökanden. Och med hänsyn därtill, att hon

helt och hållet saknade medel till sitt uppehälle samt till följd af ålder

och försvagad hälsa icke heller torde kunna själf därtill bidraga, ville

det synas statskontoret, som om i detta fall skulle föreligga skäl att i

någon mån höja understödet utöfver det belopp af 300 kronor, som

vid några tillfällen beviljats änkor efter tjänstemän vid kartverket och

som under nuvarande förhållanden måste såsom enda lefvebröd anses

alldeles otillräckligt för en person i sökandens ställning. Af sådan

anledning funne sig statskontoret, som dock icke ansåge sig kunna instämma

i t. f. kartverkschefens förslag i fråga om beloppet, böra förorda,

att understödet åt sökanden måtte bestämmas till 400 kronor.

I likhet med t. f. kartverkschefen och statskontoret finner jag de i

detta ärende upplysta förhållanden vara af den beskaffenhet, att fullt

afgörande billighetsskäl föreligga för, att pension af statsmedel må

tillerkännas änkan Wiman. I afseende å beloppet instämmer jag med

statskontoret.»

Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning,

hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att kartografen

Ernst Algernon Wimans änka Anna Matilda Wiman,

född Forsberg, må, så länge hon i sitt nuvarande

änkestånd förblifver, å allmänna indragningsstaten åtnjuta

en årlig pension till belopp af 400 kronor.

Ang. fyUnads- 68:o) Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 100) har

pentionåtf. d. [ierr Albin Äldst rand hemställt, att Riksdagen måtte bevilja en fyllnadsBrynt«

Linda, pension af 400 kronor åt f. d. kartografen Brynte Lindegren att utgå

gren. årligen från och med 1909 års ingång under hans återstående lifstid.

Till stöd för framställningen har motionären anfört följande:

s. 279 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

279

»Vid 1901 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att bevilja

dåvarande kartografen vid ekonomiska kartverket Brynte Lindegren

pension för lians återstående lifstid att utgå med ett belopp af 2,000

kronor årligen. Såsom stöd för denna framställning anfördes i den

kungl. propositionen bland annat, att Lindegren, som var född den

29 september 1835 och således uppnått 65 lefnadsår, varit anställd i

statens tjänst i 43 år samt att vitsordadt blifvit, att han på ett ''förtjänstfullt

och hedrande sätt’ skött sin befattning vid kartverket, vid

hvilket han varit anställd som kartograf alltsedan år 1872, men vore

enligt läkareintyg af lasarettsläkaren i Luleå A. Björkman oförmögen

att längre kunna uppehålla sin tjänst på grund af minskad synförmåga,

fettvandling kring hjärtat m. in. Denna Lindegrens otjänstbarhet vitsordades

äfven af kartverkschefen, hvilken senare hos Kungl. Maj:t

hemställde, att i detta fall en pension å 2,400 kronor, motsvarande

80 procent af den lön, Lindegren såsom varande i högsta lönegraden

uppburit eller 3,000 kronor, måtte af Kungl. Maj:t hos Riksdagen äskas.

Statskontoret, som öfver nämnda hemställan afgifvit yttrande, har

för sitt vidkommande till alla delar biträdt densamma. Med afseende

å beloppets storlek stannade dock Kungl. Maj:t såsom förut nämnts vid

2,000 kronor.

Statsutskottet, som behandlat denna fråga, tillstyrkte, att Lindegren

skulle erhålla pension, men yrkade att beloppet måtte sättas till 1,600

kronor, hvilket äfven slutligen blef Riksdagens beslut. Något motiv för

statsutskottets yrkande, att beloppet skulle sättas lägre än hvad Kungl.

Maj:t äskat, finns ej i utlåtandet anfördt, men det torde hafva varit, att

utskottet ansett, att kartograferna vore i pensionshänseende att likställa

med kommissionslandtmätare, Indika vore berättigade till pension af

1,600 kronor. Att statsutskottet i så fall misstagit sig, framgår tydligt

af den behandling en fråga af samma art rönte redan vid den följande

Riksdagen eller 1902. Kungl. Maj:t hemställde då om en pension å

2,000 kronor åt nivellören F. O. Aurell, öfver hvilket ärende statskontoret

äfven yttrade sig i skrifvelse af den 7 november 1901, hvarvid

statskontoret häfdade den mening, att statsutskottets uppfattning angående

kartografernas pensionsförhållanden ej vore ''fullt riktig’ enär

kommissionslandtmätarne ej åtnjöte fast lön, utan efter gällande taxa

verkställde sina förrättningar, och ansåg statskontoret för den skull, att

kartograferna vore i pensionshänseende att likställa med afvittringslandtmätare,

hvilka vore berättigade till 2,000 kronors pension samt

förordade för Aurell sistnämnda belopp. Hvad statskontoret då sålunda

utan anmärkning tillstyrkte, blef äfven af Riksdagen bifallet. Senare,

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Utskottets

yttrande.

eller år 1904, har Riksdagen på statsutskottets tillstyrkan beviljat kartograferna

N. A. Ahlberg och L. A. Kjebon 2,000 kronors pension.

Såsom af det anförda framgår har den missuppfattning, som låg

till grund för 1901 års statsutskotts förslag om eu pension åt Brynte

Lindegren å endast 1,600 kronor ledt därtill att Lindegren helt orättvist

kommit att blifva vanlottad i jämförelse med sina kolleger, hvilket

gifvetvis måste kännas bittert för denne gamle statens tjänsteman, helst

då det redan vid pensionens beviljande intygades af vederhäftige personer,

att han ej ägde några medel utöfver pensionen för sitt uppehälle.

Och då Lindegren är bosatt i öfre Norrland, där lefnadskostnaderna

äro höga, och dessutom har familj att försörja, förstår man väl, att de

400 kronor, hvarmed hans pension understiger kamraternas, spela en

stor roll för hans existens.

Det synes därför vara både rättvist och billigt, att en fyllnadspension

beviljas Lindegren, så att han blir likställd med de kartografer,

som senare erhållit pension. Det torde för statens ekonomi ej spela

någon vidare roll, att på så sätt rättvisa skipas åt denne nu mer än

73-årige man, hvarigenom hans återstående lefnadsdagar ej behöfva förbittras

på grund af den orättvisa, som han sålunda anser sig hafva lidit.»

Vid 1901 års Riksdag yttrade statsutskottet angående Kungl.

Maj:ts då framlagda förslag om pension åt Lindegren följande:

»Utskottet finner väl att, på grund af hvad sålunda upplysts,

pension bör Lindegren af statsmedel beredas, men då Riksdagen förut

för åtskilliga kartografer och med dem likställde tjänstemän —exempelvis

år 1897 för ^kartografen Arnell — under hänvisande till de pensioner,

som tillkomma kommissionslandtmätare, bestämt pensionsbeloppet till

1,600 kronor,v synes anledning saknas att nu bevilja högre pension än

till sistnämnda belopp.»

Pensionsbeloppet 1,600 kronor bestämdes sålunda — i olikhet mot

hvad motionären uppgifvit — med ledning af de pensionsbelopp, som

Riksdagen förut beviljat åtskilliga kartografer och med dem likställda

tjänstemän. Om också nämnda belopp är lägre än som senare förekommit

i jämförliga fall, blef icke Lindegren, såsom motionären förmenar,

då vanlottad i jämförelse med sina kolleger. Ej heller hvad

motionären i öfrigt anfört synes innebära skäl att åt Lindegren bevilja

tilläggspension;

och får utskottet sålunda hemställa,

*

att herr Ahlstrands förevarande motion icke må

af Riksdagen bifallas.

s. 281 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N.v 11.

281

69:o) Uti två motioner, väckta den ena (n:o 19) inom Företa

Kammaren af herr Ernst Trygger, den andra (n:o 73) inom Andra

Kammaren af herr T. Zetterstrand har sammanstämmande föreslagits, att

Riksdagen måtte bevilja förre vaktmästaren Per Gustaf Isaksson en

årlig pension af 500 kronor, att från och med 1909 års början nnder

lians återstående lifstid utgå af statsmedel.

Till stöd för denna framställning hafva motionärerna anfört följande:

»Förre vaktmästaren vid Riksdagens lagutskott P. G. Isaksson

är född den 28 maj 1846 och antogs till vaktmästare vid utskottet den

25 januari 1888. Han har tjänstgjort i denna egenskap under 21 riksdagar

och har därvid ådagalagt stor plikttrohet. Enligt bifogade läkarebetyg

lider Isaksson af allmän kärlförkalkning, särskildt af hjärnans

blodkärl, hvilken sjukdom för all framtid gör honom oförmögen till

arbete.

Då Isaksson på grund häraf är ur stånd att försörja sig, synes

det vara billigt, att Riksdagen beviljar honom för hans återstående

dagar ett understöd i form af pension, detta så mycket mer som Isaksson

jämväl utom Riksdagen tjänat det allmänna utan att därigenom blifva

pensions berättigad — lian har nämligen i mera än 20 år tjänstgjort

såsom extra vaktmästare vid länsstyrelsen i Stockholms län.»

På anförda skäl hemställer utskottet,

att Riksdagen i anledning af herrar Tryggers

och Zetterstrands ofvannämnda motioner, må bevilja

förre vaktmästaren Per Gustaf Isaksson en årlig pension

af 500 kronor, att från och med 1909 års början

under hans återstående lifstid utgå från allmänna

indragningsstaten.

70:o) Kungl. Maj:t har i punkten 40 under tionde hufvudtiteln föreslagit,

att anslaget till allmänna indragningsstaten måtte höjas med i

jämnadt tal 89,866 kronor eller från 2,479,565 kronor till 2,569,431

kronor.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet har till statsrådsprotokollet

öfver finansärenden den 12 januari innevarande år anfört

följ ande:

»Förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten är i nu gällande

riksstat upptaget till 2,479,565 kronor.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 11 Höft.

Ang. pension

åt förre vaktmästaren

Per

Gustaf Isaks - son.

Ang. anslaget

till allmänna

indragningsstaten.

[40.]

36

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Anslag till

upprätthållande

af

arméns

pensionsrinq.

[41.]

Utgifterna från detta anslag hafva i runda tal nedannämnda år

uppgått till följande belopp:

kronor 2,230,300: —

„ 2,299,200: —

„ 2,403,800: —

„ 2,488,900: —

„ 2,596,600: —

Anslaget torde därför böra ökas med ett belopp, som för jämnande

af hufvudtitelns slutsumma upptages till 89,866 kronor, eller från

2,479,565 kronor till .................................................... kronor 2,569,431: —.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må i riksstaten för år 1910 höja

anslaget till allmänna indragningsstaten med 89,866

kronor, eller från 2,479,565 kronor till 2,569,431 kronor

dock med rätt för utskottet att vid uppgörande af

riksstaten för nämnda år i anslagets slutsumma vidtaga

den jämkning, som för jämnande af riksstatens

slutsumma kan finnas erforderlig.

år 1903

„ 1904

„ 1905

„ 1906

„ 1907

Extra anslag.

71:o) Med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts uti punkten

41 under denna hufvudtitel gjorda framställning och med hänvisning

till det vid punkt 1 härofvan intagna utdrag af statsrådsprotokollet

öfver landtförsvarsärenden den 11 december 1908, hemställer utskottet,

att Riksdagen må å extra stat för år 1910 anvisa

ett förslagsanslag af 2,350,000 kronor, att användas

såväl till upprätthållande af arméns pensionskassas

egen pensionering med fastställda pensionsbelopp, mot

skyldighet för pensionskassan att afstå de för året densamma

tillkommande vederlag för de till statsverket

indragna rusthåll safgifterna, som ock till fyllnadspensioner

i enlighet med fastställda grunder för sådana

pensioners utgående.

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Statsutskottets Utlåtande N» H
72:o)

I enlighet med Kungl. Maj :ts i punkten 42 af tionde huf- Anslag till

vudtiteln gjorda framställning, hemställer utskottet, understöd*åt

afskedade

att Riksdagen må till förstärkande af det i offic^'' och

1909 års riksstat uppförda anslag för bidrag till pen- vederlikar vid

sionering af änkor och barn efter befäl och under- a»Wn.

befäl med vederlikar vid armén å extra stat för år L

1910 anvisa ett belopp af 1,344 kronor.

73:o) Uti punkten 43 af förevarande hufvudtitel har Kungl. Maj:t t^\™%i9a

föreslagit att för utdelande af tillfälliga understöd åt afskedade undei understöd åt

officerare och vederlikar vid armén i enlighet med de af Kungl. Maj.t a£*^cdeero“™

med 1907 års Riksdag bestämda grunder å extra stat under tionde och veåerhufvudtiteln

för år 1910 uppföra ett förslagsanslag å SO 620 kronor fZén^

Enligt statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 11 de- j-43^

cember 1908 hade departementschefen rörande detta förslag erinrat,

hurusom för hvart och ett åt aren 1908 och 1909 Riksdagen beviljat

å extra stat ett förslagsanslag af 34,360 kronor lör beredande åt tillfälliga

understöd åt afskedade underofficerare och vederlikai vid armén

i enlighet med de åt Kungl. Maj:t med 1907 års Riksdag bestämda

grunder.

Till åtlydnad af Kungl. Maj:ts i nådigt bref den 18 oktober^1907

meddelade föreskrift därom, att direktionen öfver arméns pensionsxassa

skulle årligen till Kungl. Magt aflämna uppgift angående det anslagsbelopp,

som med hänsyn till de under löpande året utbetalda belopp

samt de understödstagare, som under året aflidit eller eljest såsom behöriga

sökande afgått, kunde beräknas för nästpåföljande år blitva eifoid

er ligt för ifrågavarande ändamål, hade direktionen öfver nämnda pensionskassa

uti underdånig skrifvelse den 18 nästlidne november meddelat,

att 39 af de personer, som skulle kunnat erhålla understöd från

detta anslag, enligt ingångna underrättelser numera aflidit. Då högsta

möjliga understödsbelopp, verkliga eller beräknade, för dessa uppgått

till sammanlagdt 3,740 kronor, hade direktionen ansett, att ifrågavarande

anslag för år 1910 borde efter frånräknande af sistnämnda belopp uppföras

med 30,620 kronor.

Mot Kungl. Maj:ts förevarande framställning har utskottet ej haft

något att erinra och hemställer sålunda,

att Riksdagen må för utdelande åt tillfälliga understöd

åt afskedade underofficerare och vederlikar

s. 284 Kontrollera mot PDF

Ang. understöd

åt f. d.

regementesadelmakar

eu

A, 0. Rosenqvist

m. fl„

284 Statsutskottets Utlåtande Nät 11.

vid armén i enlighet med de af Kungl. Magt med

1907 års Riksdag bestämda grunder å extra stat under

tionde hufvudtiteln för år 1910 uppföra ett förslagsanslag

å 30,620 kronor.

74:o) Uti en till Riksdagen den 19 mars innevarande år afiåten

proposition (n:o 179) har Kungl. Magt under åberopande af propositionen

bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden

för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att understöd af de medel,

som redan anslagits eller framdeles komma att anslås till utdelande

af tillfälliga understöd åt afskedade underofficerare och vederlikar

vid armén, må kunna, under iakttagande af därför i öfrigt gällande

villkor och bestämmelser, från och med år 1908 tilldelas enhvar af

förre regementssadelmakarna A. O. Rosenqvist och O. F. Hsegermark

samt förre musiksergeanten P. A. Erland utan hinder däraf, att de erhållit

afsked efter 1902 års ingång, och hvad Erland beträffar jämväl

utan hinder däraf, att han åtnjuter pension från allmänna indragningsstaten

icke med tillämpning af föreskriften i punkt 8 af nådiga cirkuläret

den 22 juni 1877 utan på grund af Riksdagens särskilda beslut.

Åberopade statsrådsprotokollet innehåller härom följande:

»Med bifall till därom af Kungl. Maj:t gjord framställning uppförde

1907 års Riksdag å extra stat under tionde hufvudtiteln för år

1908 ett förslagsanslag å 34,360 kronor för utdelande af tillfälliga understöd

åt afskedade underofficerare och vederlikar vid armén under

villkor, att understöd ej finge tilldelas annan än den, som styrkte sig

vara i behöfvande omständigheter och före år 1902 erhållit afsked med

pension från arméns pensionskassa eller, på grund af punkt 8 i nådiga

cirkuläret den 22 juni 1877, från allmänna indragningsstaten. I afseende

å understödets belopp skulle iakttagas, att för den, hvilkens pension

och fyllnadspension icke uppginge till 200 kronor, understödet icke

finge tillsammans med pensionen och fyllnadspensionen öfverstiga 300

kronor, och att till annan pensionär understöd icke finge utgå med

högre belopp än 100 kronor eller tillsammans med pension och fyllnadspension

öfverstiga 600 kronor.

1908 års Riksdag beviljade för enahanda ändamål ett extra anslag

å samma belopp, att användas i enlighet med de af Kungl. Maj:t med

1907 års Riksdag bestämda grunder, och jämväl hos innevarande års

Riksdag är framställning gjord om anvisande af medel för berörda

ändamål.

s. 285 Kontrollera mot PDF

StatmttikotUt» Utlåtande N:o 11.

285

Sedan Riksdagen bifallit förstberörda framställning, föreskrefs

genom nådigt bref den 18 oktober 1907, beträffande pröfningen af ansökningar

om sådana understöd, att direktionen öfver arméns pensionskassa

skulle mottaga och med iakttagande af ofvan angifna villkor

pröfva inkommande dylika ansökningar, hvilka borde vara åtföljda af

ej mindre sökandens uppgift å sin årsinkomst än äfven vederbörande

pastorsämbetes intyg, att sökanden lefde uti behöfvande omständigheter

och sålunda vore i behof af det sökta understödet.

Uti underdånig skrifvelse den 11 mars 1908 har direktionen öfver

arméns pensionskassa anmält, att förutom 278 ansökningar om understöd

af ifrågavarande medel, hvilka direktionen jämlikt omförmälda nådiga

bref behandlat, jämväl inkommit eu del ansökningar, hvilka direktionen

ansett sig böra underställa Eders Kung!. Maj:ts pröfning. Af

dessa ansökningar hade sex gjorts af följande pensionärer, som under

eller efter år 1902 erhållit afsked med pension från arméns pensionskassa,

nämligen förre fanjunkaren E. Sandberg, förre sergeanten P. J.

Westergren, förre stockmakaren L. E. Larsson, förre styckjunkaren C.

V. Johansson samt förre regementssadelmakarna A. O. Rosenqvist och

O. F. Hsegermark. Härtill komme en dylik ansökning af förre musiksergeanten

P. A. Erland, som på grund af kroppsligt lyte beviljats

pension å allmänna indragningsstaten, men icke med tillämpning af

punkt 8 i 1877 års pensioneringsgrunder utan genom Riksdagens särskilda

beslut. Berörda sju personer kunde visserligen på grund häraf

icke af direktionen tilldelas understöd af ifrågavarande medel, men då

det för rätt till dylikt understöd stadgade villkoret, att pensionär skulle

hafva erhållit afsked före år 1902, uppenbarligen icke kunde åsyfta att

från rätt till understöd utestänga pensionär, som af en eller annan anledning

icke kunnat blifva delaktig af pension efter de lönestater, som

från 1902 års början trädde i kraft, samt den omständigheten, att en

sökandes pensionsrätt grundade sig icke på föreskriften i punkt 8 af

ofvanberörda pensioneringsgrunder utan på särskiidt, efter därom framlagd

nådig proposition, af Riksdagen fattadt beslut, icke syntes böra förringa

nämnde sökandes rätt till här ifrågavarande understöd, ansåge direktionen

sig böra hos Eders Kung!. Maj:t anhålla, att omförmälda sju personer

måtte förklaras berättigade att erhålla dylikt understöd utan hinder

af bestämmelserna i det nådiga brefvet.

Öfver föreliggande framställning har arméförvaltningens civila departement,

efter erhållen nådig remiss, den 27 maj 1908 afgifvit under
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

dånigt utlåtande. Departementet har därvid, efter inhämtande af nödiga

upplysningar i ämnet, rörande ifrågavarande ansökningar anfört i

hufvudsak följande. Sandberg hade, efter vid upprepade tillfällen undergångna

bestraffningar, blifvit dömd till afsättning från sin beställning.

Westergren, hvilken jämväl upprepade gånger undergått bestraffning,

hade visserligen erhållit afsked på egen begäran, men detta hade ägt

rum omedelbart efter en i tjänsten begången grof förseelse, med hvilken

hans afskedstagande kunde antagas äga ett visst sammanhang. Larsson

hade enligt egen uppgift icke velat öfvergå till ny stat, enär lian

ansett förmånligare att behålla det honom enligt den gamla staten tillkommande

boställe, och Johansson hade erhållit afsked i anledning af

vunnen anställning såsom syssloman vid länslasarettet i Karlskrona.

På grund af hvad sålunda blifvit upplyst rörande nämnda fyra sökande

funne departementet sig icke kunna tillstyrka, att understöd af ifrågavarande

medel tilldelades dem. Rosenqvist och Haegermark hade däremot

icke kunnat öfvergå till de lönestater, som år 1902 trädde i kraft,

enär deras befattningar icke upptagits i berörda stater och de för den

skull måst ställas på indragningsstat. På grund häraf och med anledning

af hvad rörande Erland blifvit upplyst hemställde civila departementet,

att direktionens öfver arméns pensionskassa framställning måtte

på det sätt bifallas, att Eders Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen föreslå,

att dessa tre personer måtte förklaras berättigade att blifva delaktiga

af ifrågavarande understöd från och med år 1908.

Statskontoret, hvars yttrande jämväl infordrats, har i ämne!, anfört

hufvudsakligen följande:

Med det för åtnjutande af understöd från omförmälda anslag uppställda

villkoret af erhållet afsked före år 1902 torde väl få anses hafva

åsyftats att med understöd träffa endast f. d. underofficerare, hvilka icke

kunnat komma i åtnjutande af de förhöjda pensionsbelopp, som blifvit

en följd af de från och med år 1902 tillämpade staterna för arméns

truppförband. Vid sådant förhållande syntes det med visst fog kunna

ifrågasättas att bereda understöd åt f. d. underofficer, hvilken, ehuru

han kvarstått i tjänst efter 1902 års ingång, likväl saknat möjlighet

att komma i åtnjutande af de förbättrade pensionsförmånerna. Af nu

ifrågavarande sju personer hade emellertid, enligt hvad i ärendet

blifvit upplyst, Sandberg och Westergren genom sitt förhållande i tjänsten

själfva vållat, att de icke kommit i åtnjutande af de förbättrade

pensionsförmåner, hvartill de eljest i sinom tid varit berättigade; och

ausåge statskontoret på grund häraf i likhet med arméförvaltningen det

s. 287 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

287

icke böra ifrågakomma att för deras del göra något undantag frän bestämmelserna

rörande understöd från före nära rida anslag. Då vidare

Johansson funnit med sin fördel förenligt att lämna tjänsten utan att

afvakta den tid, då han ägt komma i åtnjutande af de förbättrade pensionsförmånerna,

samt i allt fall Johansson, hvilken uppgifva en årsinkomst

af 2,000 kronor eller mer, än han skulle åtnjutit i aflöning, om

han kvarstått i sin tjänst vid kustartilleriet, icke kunde enligt statskontorets

mening anses vara i behöfvande omständigheter, syntes framställningen

i hvad den rörde honom icke förtjäna afseende. Vidkommande

därefter Larsson, hvilken för att få bibehålla innehafvande boställe

kvarstått å gammal stat, men redan i juni 1902 afgått från tjänsten

och därvid kommit i åtnjutande af pension och fyllnadspension å

tillhopa 500 kronor, ansåge statskontoret visserligen i någon män tveksamt,

huruvida icke billigtvis borde beredas honom något understöd

utöfver nämnda pensionsbelopp, men då jämväl Larsson syntes hafva

endast sitt eget afgörande att skylla för sin sämre ställning i pensionshänseende,

funne sig statskontoret äfven hvad honom beträffade böra

biträda arméförvaltningens afstyrkande utlåtande. Rosenqvist och Haegermark

hade däremot saknat möjlighet att tillgodogöra sig de förbättrade

pensionsförmånerna och nödgats kvarstå vid de villkor i sådant afseende,

som de före år 1902 gällande staterna medförde. De vore därför, såvidt

statskontoret kunde finna, fullt jämnställda med de f. d. underofficerare,

som erhållit afsked före år 1902. Hvad slutligen anginge Erland,

bruste denne visserligen i uppfyllandet af de för understöds erhållande

föreskrifna villkor såväl däruti, att han undfått afsked efter ingången af år

1902, som ock däri, att lian åtnjöte pension från allmänna indragningsstaten

icke med tillämpning af punkt 8 i nådiga cirkuläret den 22 juni

1877 utan på grund af Riksdagens särskilda beslut; men då vid det förhållande,

att pensionsbeloppet afpassats efter äldre grunder, nämnda

omständigheter icke skäligen borde utgöra hinder för honom att komma

i åtnjutande af understöd, ansåge statskontoret i likhet med armeförvaltningen,

att undantag från bestämmelserna rörande understöd från

ifrågavarande anslag vore välgrundade med afseende icke blott å Rosenqvist

och Haegermark utan äfven å Erland. Jämte erinran att det torde

få ankomma på direktionen öfver arméns pensionskassa att pröfva, huruvida

sistnämnda tre personer i öfrigt uppfyllde villkoren för att komma

i åtnjutande af ifrågavarande tillfälliga understöd, samt att enligt fastställda

grunder bestämma understödens belopp, hemställde slutligen

statskontoret, det Eders Kung!. Maj:t täcktes i anledning af förevarande

opaginerad Kontrollera mot PDF

388

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

framställning föreslå Riksdagen medgifva, att understöd för åren 1908

—1910 från omförmälda anslag måtte under därför i öfrigt gällande

villkor och bestämmelser kunna tilldelas eu hvar af Rosenqvast, Haegermark

och Erland utan hinder däraf, att de erhållit afsked efter 1902

års ingång, och hvad Erland beträffade jämväl däraf, att han åtnjöte

pension från allmänna indragningsstaten icke med tillämpning af föreskriften

i punkt 8 af nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 utan på grund

af Riksdagens särskilda beslut.

Hvad först beträffar Sandberg, Westergren, Johansson och Larsson

anser jag i likhet med arméförvaltningen och statskontoret den gjorda

framställningen om ökadt understöd till dem icke förtjäna afseende.

På de af myndigheterna anförda skäl hnner jag mig däremot böra tillstyrka,

att Rosenqvist, Ilaegermark och Erland må förklaras berättigade

till understöd från ifrågavarande anslag. Då de omständigheter, som rörande

sistnämnda tre personer blifvit förebragta, varit för handen redan

vid anslagets beviljande för första gången, synes understödet böra till

dem utgå från och med 1908 års början, och torde de, därest anslag för

enahanda ändamål äfven för framtiden varder beviljadt, fortfarande böra

blifva delaktiga af dylikt understöd, så länge de eljest uppfylla därför

stadgade villkor. Några ytterligare medel behöfva härför icke anvisas.»

Då utskottet ej haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande

framställning, hemställer utskottet,

att Riksdagen må medgifva, att understöd af

de medel, som redan anslagits eller framdeles komma

att anslås till utdelande af tillfälliga understöd åt afskedade

underofficerare och vederlikar vid armén, må

kunna, under iakttagande af därför i öfrigt gällande

villkor och bestämmelser, från och och med år 1908

tilldelas enhvar af förre regementssadelmakarna, A. O.

Rosenqvist och O. F. H seger mark samt förre musiksergeanten

P. A. Erland utan hinder däraf, att de

erhållit afsked efter 1902 års ingång, och hvad Erland

beträffar jämväl utan hinder däraf, att han åtnjuter

pension från allmänna indragningsstaten icke med

tillämpning af föreskriften i punkt 8 af kungl. cirkuläret

den 22 juni 1877 utan på grund af Riksdagens

särskilda beslut.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

289

75:o) Kungl Maj:t har under punkt 44 af tionde hufvudtiteln

föreslagit Riksdagen att för bestridande af de extra pensionsafgifter,

hvilka på grund af § 8 i reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning

nu utgå eller till följd af de af 1906 och 1907 årens Riksdagar

beslutade ändrade bestämmelser om delaktighetsbeloppen i nämnda inrättning

komma att utgå, på extra stat för år 1910 under riksstadens

tionde hufvudtitel bevilja ett förslagsanslag å 20,000 kronor.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 23 december

1908 innehåller rörande ifrågavarande framställning följande yttrande

af departementschefen:

»I § 8 af reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning. sådan

denna § lydde, innan den genom nådiga kungörelsen den 14 september

1906 erhöll sin nuvarande affattning, var stadgadt, att, därest pension

skulle blifva folkskollärare tillagd, innan skolområdet eller skoldistriktet

för den lön, efter hvilken delaktighet i pensionsinrättningen med afseende

å hans tjänst innehades, erlagt så många årsafgifter, som motsvarade

de ordinarie tjänstår, skolläraren enligt stadgandena i §§ 15 och 17 för

erhållande af pension måste äga, skulle skolområdet eller skoldistriktet

vara förbundet att gälda beloppet af de bristande årens utgifter, dock

efter afräkning af det belopp, som för en lägre lön under högst lika

många år möjligen kunde vara erlagdt, på det sätt, att årligen, ifrån

det pensionen började utgå, extra pensionsafgift till lika belopp med

den i § 7 bestämda skulle erläggas, intill dess pensionsinrättningen

därigenom blifvit till fullo godtgjord för bristen, dock att, därest pensionstagaren

under tiden doge eller förlorade sin pensionsrätt, denna

extra pensionsafgift komme att upphöra med den månad, då detta

inträffat.

I sammanhang med sitt beslut i anledning af Kungl. Maj:ts

proposition den 13 januari 1906 angående lönereglering för lärare vid

folkskolor m. m. beslöt Riksdagen på grund af väckt motion, att från

och med den 1 januari 1907 de extra pensionsafgifter, hvilka på grund

af § 8 i nyssnämnda pensionsreglemente då utginge eller till följd af den

föreslagna löneregleringen komme att utgå, skulle erläggas af statsmedel,

och beviljade Riksdagen för sådant ändamål på extra stat för år 1907

ett förslagsanslag under riksstatens tionde hufvudtitel af 20,000 kronor.

Kungl. Maj:t, som hos 1907 års Riksdag gjorde särskilda framställningar

om höjning af delaktighetsbeloppen i folkskollärarnas pensionsinrättning

för lärarpersonalen vid högre folkskolor äfvensom för lärare

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd■ 11 Höft. 37

Extra pensionsafgifter

till folkskollärarnas

pensionsinrättning.

[44.]

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Ang. en inom

Andra

Kammaren

väckt motion.

Utskottets

yttrande.

och lärarinnor i läsämnen vid folkskoleseminariernas öfningsskolor, föreslog

samma års Riksdag att för bestridande af de extra pensionsafgifter,

hvilka på grund af § 8 i reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning

då utginge eller till följd af de af 1906 års Riksdag beslutade

eller 1907 års Riksdag föreslagna ändrade bestämmelser om delaktighetsbeloppen

i nämnda inrättning komme att utgå, på extra stat för år

1908 under riksstatens tionde hufvudtitel bevilja ett förslagsanslag å

20,000 kronor; och denna framställning blef af Riksdagen bifallen.

För samma ändamål bevijade Riksdagen för år 1909 likaledes

20,000 kronor.»

Då utskottet ej haft något att erinra mot hvad Kungl. Maj:t i

omförmälda hänseende föreslagit, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må för bestridande af de extra

pensionsafgifter, hvilka på grund af § 8 i reglementet

för folkskollärarnas pensionsinrättning nu utgå eller

till följd af de af 1906 och 1907 årens Riksdagar

beslutade ändrade bestämmelser om delaktighetsbeloppen

i nämnda inrättning komma att utgå, på extra

stat för år 1910 under riksstatens tionde hufvudtitel

bevilja ett förslagsanslag å 20,000 kronor.

76:o) Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 142) hafva

herrar O. Hellström och B. Johansson hemställt, att Riksdagen ville

besluta, att de f. d. folkskollärare, som före år 1907 erhållit afsked med

pension från folkskollärarn es pensionsinrättning, måtte erhålla ett årligt

understöd efter sådana grunder, att för den pensionstagare, hvilkens pension

icke uppgår till 400 kronor, understödet ej får öfverstiga 200 kronor,

men ej heller jämte pensionen uppgå till högre belopp än 500 kronor,

och att för den, hvilkens pension uppgår till 400 kronor, men icke till

600 kronor, understöd må utgå med högst 100 kronor, dock så att

understödet tillsammans med pensionen ej får öfverstiga 600 kronor;

samt att för detta ändamål å extra stat under tionde hufvudtiteln för

år 1910 måtte beviljas ett förslagsanslag af 63,711 kronor.

Beträffande de till stöd för motionen anförda skäl får utskottet

hänvisa till själfva motionen.

Då, såsom i motionen jämväl meddelas, ansökan i det syfte motionen

innebär blifvit ingifven till Kungl. Maj:t och med anledning däraf

s. 291 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

291

utredning i ämnet föranstaltats af direktionen öfver folkskollärarnes

pensionsinrättning samt ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende,

hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 14 maj 1909.

På statsutskottets vägnar:

G-. BILLING.

Reservationer:

vid punkt 15:o) (angående motion af herr M. Sundström beträffande

ändring i reglementet för folkskollärarnes pensionsinrättning):

af herrar K. Starbäck och K. W. Rydén;

vid punkt 19:o) (angående pension för generaldirektören P. S.

Wieselgren):

af herrar G. Billing, A. T. Odelberg, E. Fränekel, grefve F. O. L.

Kling spol; friherre C. H. Falkenberg, friherre J. T. Gripenstedt, P.

Paulson, grefve C. O. Taube, E. A. G. A. Wijkander, IL G. W.

Wrangel och Aaby Ericsson, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag må på

det sätt bifallas, att Riksdagen medgilver, att generaldirektören

i fångvårdsstyrelsen Per Sigfrid Wieselgren

må från och med månaden näst efter den, hvarunder

han afgår från nämnda generaldirektörsbefattning, å

allmänna indragningsstaten åtnjuta en pension å 6,000

kronor;

vid punkt 22:o) (angående pension åt förre vaktkonstapeln J. A.

Winberg):

af herrar F. W. Thorsson och K. W. Rydén, som ansett, att utskottets

yttrande och förslag bort hafva följande lydelse:

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

»Sedan Winberg år 1886, efter indragning af straffängelset å

Varbergs fästning, tillerkänts en pension af 240 kronor, har Winberg

varit i statens tjänst så länge att hans sammanlagda tjänstetid uppgår

till 40 år. Vid sådant förhållande synes det kunna vara med billighet

öfverensstämmande, att Winberg tilldelas eu tilläggspension, så att

hans sammanlagda pensionsbelopp uppgår till 400 kronor.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må medgifva, att förre vaktkonstapeln

Johan August Winberg må å allmänna indragningsstaten

från och med år 1909 under sin återstående

lifstid uppbära en årlig pension af 160 kronor

utöfver den pension å 240 kronor, som redan år 1886

blifvit honom tillerkänd;»

vid punkt 49:o) (angående tilläggspension åt rektorn J. Persson):

af herr K. Starbäck: som ansett, att utskottet bort hemställa om

bifall till Kungl. Maj:ts förslag;

vid punkt 53:o) (i fråga om pension åt vaktmästaren F. L. Forsbergs

änka):

af herrar F. TF. Thorsson, K. Starbäck och K. TF. Rydén, hvilka

ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till den i ämnet väckta

motionen.

Det skulle här antecknas, att herrar grefve A. F. C:son Wachtmeister,

I. Wijk, P. Sörensson och F. Berg icke deltagit i förestående

hufvudtitels behandling inom utskottet.

s. 293 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

293

Bil. Litt. A.

Allmänna indragningsstaten.

Kronor j ö.

Ny anvisning.

Aflidne förre underunderofficeren Wollmar Viktor Hugo Björkmans!

änka Hilda Vilhelmina Augusta Björkman, född Ekblom, pension;

Aflidne förre underofficeren Gabriel Hasselbergs änka Alida Constantia

Hasselberg, född Dahlström, pension ................................................

Aflidne vaktkonstapeln Anders Johan Barks änka Sara Kristinaj

Bark, född Magnusson, pension............................................................

Tvätteriförestånderskan och arbetsledarinnan vid centralfängelset i|

Göteborg Maria Charlotta Kristoffersson, född Jakobsdotter Nylén,

pension ....................................................................................................

Borre vaktkonstapeln Johan August Winberg, tilläggspension ........

F. d. öfversten Carl Didrik von Essen, pension ................................

Arbetaren Erik Gustaf Johansson, pension...........................................

| Förre fortifikationsarbetaren Lars Magnus Sandberg, pension ........i

; Drängen vid krigsskolan å Karlberg Carl Erik Fält-Lindberg, årligt;

understöd ................................................................................................

j Sergeanten af första klassen vid Kronprinsens husarregemente Anders

Asp, pension............................................................................................

Fanjunkaren vid Norrlands trängkår Lars Erik Blank, pension........

Sergeanten af första klassen vid Lifregementets husarer Frans Emil

Eklundh, därest han erhåller afsked efter den 10 oktober 1909,

pension ....................................................................................................

j Sergeanten af första klassen vid Hallands regemente Anders Johan

Lindskog, pension ................................................................................

Förre fortifikationsarbetaren Anders Petter Bergsten, pension ........

Transport!

200;- 200 —

200 —

500

SO

960

300

300

400

900

’) 1.000 —

-) 900 -

:‘) 900 —

300- 7,140 —

>) Pensionen ur beräknad efter 1,000 kronor om äret för liden till den 1 juli 1910 och

därefter till 820 kronor.

5) Till den 1 september 1916 900 kronor och därefter 720 kronor.

3) Till den 1 augusti 1915 900 kronor och därefter 720 kronor.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Kronor I ö !

Transport

Förre fortifikationsarbetarne Sven Månsson, Petter Olsson, och August

Alfred Jonsson, pension åt en hvar med 200 kronor ................

Förre fästningsbyggnadsarbetame Gustaf Andersson och Jakob

Emanuel Johansson samt fästningsbyggnadsarbetame Karl Gustafsson

och Frans August Andersson Otter, pensioner med 300 kronor

åt en hvar äfvensom förre arbetaren vid Borgholms kalkstens
brott

Victor Filip Brandt, pension 50 kronor ...............................

| Förrådsarbetarne vid arméns intendenturförråd i Stockholm skräddar

gesällen Anders Magnus Lundell och vaktmästaren vid nämnda

förråds bageriafdelning Josef Alfred Adamsson, pensioner åt en

hvar med 400 kronor............................................................................

Arbetsförmännen vid Karl Gustaf stads gevärsfaktori Per Erik

Andersson och Anders Engblom samt arbetarne därstädes Alfred

Grönlund, Carl Johan Lindström, Carl Oskar Vikstrand, Johan

Vilhelm Hallgren, Olof Norrman, Carl Fredrik Östergren och

August Carl Petter Johansson Sander, pensioner med 500 kronor

åt en hvar ............................................................................................

Oskar Adrian Mattson, årligt understöd................................................

Navigationsskoleföreståndaren John Alfred Anckers änka Helene

Carolina Ancker, född von Sydow, pension ...................................

Förre fortifikationsarbetaren Andreas Svensson, pension....................

Arbetaren vid Karlskrona fästningsbyggnad Anders Johan Olsson

och murareförmannen Peter Månsson Hultgren, pensioner med

300 kronor åt en hvar ........................................................................

Öfverkonstapeln vid flottans poliskår Carl Gustaf Ekegrens änka

Angelique Emilia Ekegren, pension....................................................

Förre biträdet å landskontoret i Östergötlands län Anders Vilhelm

Strömmers, pension................................................................................

Schaktmästaren vid statens järnvägsbyggnader. Johannes Jonsson,

pensionsförhöjning ................................................................................

Smeden Carl Johan Wahlström, arbetaren Sven Jönsson, förmännen

Frans August Holmblad och Karl Gustaf Lindgren samt arbetaren

Karl Gustaf Johansson, pensioner åt en hvar med 300 kronor....

Materialförvaltaren Lars Axel Victor Bergs änka Anna Lisa Berg,

född Jonsson, pension..........................................................................

Extra ordinarie kontorsskrifvarne Gustaf Wilhelm Segerman och

Carl Adolf Unander, pensioner med 1,500 kronor åt en hvar ....

Förre förmannen Karl Gustaf Karlsson, pension ................................

Vaktmästaren vid domkapitlet i Uppsala Sten Olsson, pension........

Eldaren vid högre allmänna läroverket i Skara Anders Kristoffersson,

pension ....................................................................................................

Transport!

7,140

000

1,250

800

4,500

150

400

300

600

—

237

50

800

—

420

—

1,500

500

—

O O O

O O O

ce CD

ce

—

500

—

23,597

50

s. 295 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o It.

295

Transport

Förre vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Luleå Johan

Jakob Nordström, pension....................................................................

Vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Ystad änkan Ingridi

Lindström, född Andersdotter, pension ...........................................

Afiidne läraren i orgelspelning vid musikaliska akademien professorn

Sven August Lagergrens änka Jenny Mathilda Lagergren, född

Fredriksson, samt minderåriga söner Sven Johan och Gösta August,

pensioner till änkan med 500 kronor och för hvardera af sönerna

med 125 kronor ....................................................................................

Eldaren vid naturhistoriska riksmuseet Lars Larsson Blom, pension

Skrifbiträdet Maria Alexandra Söderberg, pension ............................

Understöd åt f. d. folkskollärare, som tagit afsked före år 1867 ...

Ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskola eller mindre;

folkskola samt biträdande och e. o. lärare och lärarinnor vid folk-;

skola, hvilka efter minst 15 års oförvitlig tjänstgöring afgått från.

tjänsten före utgången af år 1891 ....................................................1

Understöd till äldre behöfvande lärare och lärarinna vid småskola

eller mindre folkskola samt biträdande och e. o. lärare och

lärarinna vid folkskola, som efter oförvitlig tjänstgöring erhållitj

afsked före utgången af år 1900 .........................................................

Arbeterskan Signe Larsson, ersättning ..... |

Städerskan vid landtbruksinstitutet vid Ultuna Vendla Sahlström,!

född Eriksson, pension ........................................................................

Professorn Sven Lampa, pension ...........................................................j

F. d. förste landtmätaren Alfred Lejdström, tilläggspension ............

Landtbruksingenjören Nils Ludvig Florens änka Nancy Josefina:

Léontine Floren, född Johansson, samt makarnes barn Gerda Inez!

Sofia, Hans Olof och Kerstin Helena, årliga understöd till änkan!

af 500 kronor samt till ett hvart af barnen af 100 kronor........

Kvinnliga ritaren Emelie Constance Gabriella Åberg, pension............

: Kartografen Ernst Algernon Wimans änka Anna Matilda WimanJ

född Forsberg, pension ........................................................................i

Förre vaktmästaren Per Gustaf Isaksson, pension ............................j

Kronor ! 0.

23,597 50

500 —

300 —

750- 500 - 300 —

4,400 —

24,000 —

8,000 —

200 —

300''—

2.660 —

1,500 —

800 —

1.000 —

400, — j

500;-!

Summa

69,707 so

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Statsutskottets Utlåtande N:o 11.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen

1909 års riksstat

anslår:

Anvisning

i kontant.

Kronor.

U.

100,000

35,000

—

150,204

243,640

—

83,000

507,820

60,350

2,400

-1

25,000

_

6,700

—

1,214,114

—

Trpt

Pensions- och

A. Pensions
Till

pensionering af civile tjänstinneliafvare, förslagsanslag ................................

Förvaltningsbidrag till en ny änke- och pupillkassa för civilstaten ....................

Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinnehållningar ............................................................

Dito för nådårs- och begrafningshjälpsbesparingar ............................................

Bidrag till pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl med

Ökas med...................................................................................................................

Vadstena krigsmanshuskassa.......................................................................................

Bidrag till ersättning i anledning af kroppsskada, ådragen under militär tjänst
Förhöjning

i gratialen åt afskedadt indeldt manskap. Nuvarande belopp ........

Ökas — under titel: Förhöjning i gratialen åt afskedadt manskap — med. ..

Flottans pensionskassa:

Ersättning för mistade inkomster:

Till pensionsfonden...............................................................................................

» gratialfonden ...............................................................................................

Bidrag till flottans pensionskassas gratialfond ....................................................

Till pensionering af flottans befäl och underbefäl med vederlikar, förslagsanslag

Till pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap (däraf högst 9,030

handtverksstaterna inrättade invalidstat) förslagsanslag. Nuvarande belopp

Ökas med................................................................................................................

Invalidhusfonden ............................................................................................................

För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag................................

» gäldande af statens andel i kostnaden för pensionering af lasarettsläkare,

Bidrag till sjuksköterskors pensionering, förslagsanslag ........................................

s. 297 Kontrollera mot PDF

N;o It

297

Litt. B.

under rikstatens Tionde hufvudtitel.

Förslag till blifvande

riksstal:

indragningsstaterna.

staten.

vederlikar vid armén. Nuvarande belopp

117,484: —

1,344: —

göring

... 36,320: —

.. 16,650: —

... 18,350: —

kronor till den för daglönare å f. d. timmermans- och

........................................................................... 166,500: —

............................................................................................. 23,100: —

förslagsanslag

.... •

i kontant.

Kronor.

ö.

100,000

35,000

—

4,640: —

28,080: —

118,828: —

83,000: - 211,000: —

151,548

243,640

30,000

294,000

—

71,320: —

.270,000: —

189,600: —

530,920

......................

60,350

2,400

25,000

6,700

—

Transport

1,479,558|—

38

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 4 Samt. 1 Afd. 11 Häft.

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Statsutskottets Utlåtande N:o 11,

1909 års riksstat

anslår:

Anvisning

i kontant.

Kronor.

ö.

Trpt

1,214,114

20,000

11,000

78,000

—

113,092

—

40.000

14.000

680,092

71,497

6,000

2,247,795

—

2,479,565

_

S:a

4,727,360

—

Till bestridande af statens bidrag till pensionering af barnmorskor, forslags»

gäldande af kostnaden för förvaltningen af barnmorskornas pensionsanstalt,

Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt att af tullmedlen direkt utgå, förslagsökas

med................................................................................................................

Bidrag till pensionering af änkor och barn efter lärare vid allmänna läroverk,

ökas med....................................................................................................................

Bidrag till pensionering af lärarinnor vid högre flick- och samskolor, förslagsBidrag

till döfstumlärarnas pensionsanstalt, förslagsanslag. Nuvarande belopp

ökas med.....................................................................................

Ökas med

ökas med ..................................................

Bidrag till kungl. teaterns pensionskassa

B. Allmänna

ökas med

s. 299 Kontrollera mot PDF

Ko

299

Förslag till blifvande

riksstat:

Anvisning

i kontant.

Kronor.

ö.

anslag .................................

förslagsanslag, högst .........

anslag. Nuvarande belopp

pedagogier, seminarier, m. m. Nuvarande belopp ..

anslag.................................................

indragningsstaten.

Transport

78.000

23.000

113,092

2,873

14,000

6,000

680,092

1,000

71,497

233

Säger

1,479,558

20,000

11,000

101,000

115,965

40.000

20.000

681,092

71,730

6,000

2,546,345

2,479,565: —

89,866: —

Summa

2,569,431

5,115,776

opaginerad Kontrollera mot PDF

800

Statsutskottets Utlåtande N:ö 11.

Bil. Litt. C.

Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens

Tionde hufvudtitel.

Kronor. ö.

Pensionsstaten.

upprättande af arméns pensionskassas egen pensionering med

fastställda pensionsbelopp samt till fyllnadspensioner, förslagsanslag

................................................................................................

förstärkande af det i 1909 års riksstat uppförda anslag för

bidrag till pensionering af änkor och barn efter befäl och underbefäl

med vederlikar vid armén........................................................

beredande af tillfälliga understöd åt afskedade underofficerare

och vederlikar vid armén, förslagsanslag........................................

förbättring af pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt

beredande af lönetillägg åt professorn A. G. Nålborst ...............

förhöjd ersättning åt vikarie för professorn A. G. Nathorst ....

extra pensionsafgifter till folkskollärarnas pensionsinrättning,

förslagsanslag........................................................................................

Summa!

2,350,000

1,344

30,620

31,000

790

63

20,000 -

2,433,8171-

STOCKHOLM, ISAAC MARCIJS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:10 Skrifvelse till Konungen angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna. s. 1 i texten