Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående efterskänkande af fordringsbelopp hos f. d. underlöjtnanten i armén Nils Gustaf Zetterberg, /. d. fanjunkaren Johannes Jonsson oeh f. d. sergeanten Anders Öqvist.

1909-05-13 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1909:194, Utlåtande, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående efterskänkande af fordringsbelopp hos f. d. underlöjtnanten i armén Nils Gustaf Zetterberg, /. d. fanjunkaren Johannes Jonsson oeh f. d. sergeanten Anders Öqvist.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 104.

1

N:o 194.

Ank. till Kiksd. kansli den 13 maj 1909, kl. 11 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående

efterskänkande af fordringsbelopp hos f. d. underlöjtnanten

i armén Nils Gustaf Zetterberg, /. d. fanjunkaren

Johannes Jonsson oeh f. d. sergeanten Anders Öqvist.

(1 U. A.)

I en till Riksdagen aflåten, till statsutskottet för förberedande behandling

öfverlämnad proposition (n:o 45) af den 30 oktober 1908 har

Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet

för landtförsvarsärenden samma dag föreslagit Riksdagen

medgifva, att de fordringar, statsverket genom utbetalning af pensioner

till högre belopp, än som vederbort, erhållit hos f. d. underlöjtnanten i

armén Nils Gustaf Zetterberg med tvåtusenetthundrafyrtiofem kronor,

hos f. d. fanjunkaren vid Värmlands regemente Johannes Jonsson med

tretusen!] ugufem kronor och hos f. d. sergeanten vid ISorrbottens fältj

ägarekår Anders Öqvist med ettusenfemhundrasextio kronor, må efterskänkas.

Åberopade stadsrådsprotokollet innehåller härom följande:

»Genom nådiga cirkuläret den 9 februari 1858, angående förbättrad

pensionering af arméns befäl och tjänstemän, stadgades, att den

militära pensionstagare, som åtnjöte aflöning eller pension af andra allmänna

medel eller innehade beställning på rikets stat, icke vore berättigad

till fyllnadspension.

Sedan förenämnda bestämmelse oförändrad upptagits i punkt 9 af

nådiga cirkuläret den 22 juni 1877, angående ny pensionsreglering för

armén, har genom nådigt cirkulär den 29 november 1878, angående

ändring i nämnda punkt, förordnats, att den, som åtnjuter lön på rikets

Bill. till Eiksd. Prof. 1909. 4 Samt. 1 Afd. 128 Höft. (N:o 194.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 194.

stat, hvarmed pensionsrätt enligt de genom nådiga cirkuläret den 22

juni 1877 fastställda pensioneringsgrunder icke är förenad, eller uppbär

pension från andra allmänna medel än dem, som för arméns pensionering

äro anvisade, skall i den för innehafd tjänst vid landtförsvaret honom

tillkommande fyllnadspensionen lida en minskning, motsvarande två

femtedelar af hvad han sålunda från annat håll uppbär.

Slutligen är genom nådig kungörelse den 31 januari 1879 föreskrifvet,

att den, som vid afskedstagandet innehar eller efter afskedet

kommer i besittning af annan lön på rikets stat eller pension från andra

allmänna medel än dem, som äro till arméns pensionering anslagna,

skall till direktionen därom göra anmälan, samt att jämväl vederbörande

militära myndigheter skola i berörda hänseende meddela vissa

uppgifter till direktionen.

Med stöd af nämnda bestämmelser har direktionen öfver arméns

pensionskassa förklarat f. d. underlöjtnanten i armén, f. d. fanjunkaren

vid Jämtlands fältjägarkår Nils Gustaf Zetterberg, f. d. fanjunkaren

vid Värmlands regemente Johannes Jonsson samt f. d. sergeanten vid

Norrbottens fältjägarkår, f. d. kronojägaren Anders öqvist, hvilka

under en följd af år uppburit lön eller pension för tjänster utom landtförsvaret,

utan att vidkännas minskning i samtidigt till dem utgående

fyllnadspensioner, skyldiga att till direktionen återbetala, Zetterberg2,

145 kronor, Jonsson 3,025 kronor samt öqvist 1,560 kronor. Såväl

Zetterberg som Jonsson och Öqvist hafva nu hos Eders Kungl. Maj:t

anhållit, att denna återbetalningsskyldighet måtte dem af nåd efterskänkas.

Af handlingarna i ärendet rörande Zetterberg inhämtas hufvudsakligen :

att han den 28 februari 1870 erhållit afsked från beställning såsom

fanjunkare vid Jämtlands fältjägarkår med rätt till pension från arméns

pensionskassa med 180 kronor och till fyllnadspension af statsmedel

med 220 kronor;

att han, som efter afskedet ur krigstjänsten käft anställningsåsom

kronojägare, i denna sin egenskap uppburit först lön och därefter

pension af 450 kronor från allmänna indragningsstaten samt därjämte

fyllnadspensionen oförminskad;

att direktionen öfver arméns pensionskassa den 18 november 1907

förklarat, att, då Zetterberg såsom f. d. kronojägare uppbure pension

från allmänna indragningsstaten, den fyllnadspension, som till honom

utbetalats med 220 kronor årligen, skulle på grund af bestämmelserna

i nådiga cirkuläret den 9 februari 1858 från och med den 1 oktober

1907 innehållas;

I

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 194.

o

att beträffande de medel, Zetterberg såsom fyllnadspension redan

uppburit, åtorbetalningsskyldigheten ansetts förfallen utom för de tio

sistförflutna åren;

att direktionen den 4 december 1907 förklarat Zetterberg skyldig

att till pensionskassan inbetala af honom under tiden från och med

den 1 januari 1898 till och med den 30 september 1907 uppburna

fyllnadspensionsbelopp med tillhopa 2,145 kronor samt beslutat anmoda

honom att till kassan inbetala berörda belopp;

att Zetterberg med anledning af detta beslut hos Eders Kungl.

Maj:t i underdånighet anhållit att af nåd oj mindre varda befriad från

skyldighet att till pensionskassan återbära nämnda belopp, 2,145 kronor,

än äfven medgifvas rätt att för sin återstående lefnad från pensionskassan

komma i åtnjutande af samma pensionsbelopp som hittills samt till stöd

härför åberopat, dels att han, som enligt prästbetyg uppnått 96 års ålder

och till följd af slaganfall vore i behof af daglig och stundlig vård af särskild

person, för sin utkomst uteslutande vore hänvisad till sina pensionsinkomster,

hvadan en förminskning af desamma med 220 kronor under

nuvarande dyra tider skulle medföra, att han för sina återstående dagar

icke kunde få åtnjuta behöflig omvårdnad och uppehälle, dels ock att

han blott ägde ett enkelt mindre lösörebo, hvilket han, i händelse återbetalningsskyldigheten

fastställdes, skulle nödgas afträda till konkurs,

ritan att dock pensionskassan därigenom skulle erhålla mer än en obetydlig

del af sin fordran;

att direktionen öfver arméns pensionskassa uti den 8 april 1908

afgifvet underdånigt yttrande, jämte bifogande af intyg, att sökanden

under år 1907 taxerats för en inkomst af 850 kronor, anfört, att redan

den minskning uti sökandens inkomster, som föranleddes af det beslutade

innehållandet från och med den 1 oktober 1907 af den fyllnadspension,

som till sökanden från pensionskassan med 220 kronor årligen

utgått, måste blifva särdeles kännbar för honom, samt att utsökandet

därjämte af förenämnda 2,145 kronor säkerligen komme att, på sätt

sökanden framhållit, leda till hans ekonomiska ruin utan att likväl helt

kunna genomföras, hvadan direktionen tillstyrkte den gjorda ansökningen

i denna del, men däremot beträffande Zetterbergs ansökan att af nåd

för sin återstående lefnad få från pensionskassan åtnjuta samma pensionsbelopp

som hittills funne densamma icke mot bestämmelserna uti

ofvannämnda nådiga cirkulär den 9 februari 1858 kunna tillstyrkas;

samt

att statskontoret, som den 24 augusti 1908 i ärendet sig yttrat,

därvid anfört, att, då sökanden Zetterberg befunne sig i sitt nittiosjunde

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 194.

lefnadsår och, såvidt handlingarna utmärkte, vore för sin utkomst hänvisad

uteslutande till de pensionsbelopp, han såsom fanjunkare och såsom

kronojägare intjänat och hvilka uppginge, oafkortade, till 850 kronor

om året, men med iakttagande af stadgad afkortning af den militära

fyllnadspensionen till endast 630 kronor, enligt statskontorets uppfattning

så bevekande skäl förelåge för efterskänkande å statens sida af de pensionsmedel,

Zetterberg emot gällande föreskrifter uppburit, att statskontoret

ansåge sig böra, lika med direktionen öfver arméns pensionskassa,

tillstyrka Zetterbergs ansökning i denna del. Statskontoret hemställde

fördenskull, det Eders Kungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra

framställning därom, att Zetterberg måtte varda befriad från skyldigheten

att återbära ifrågavarande belopp. I afseende å Zetterbergs ansökning

att af nåd få under sin återstående lefnad åtnjuta fyllnadspensionen

såsom f. d. fanjunkare funne statskontoret visserligen tveksamt,

huruvida ett dylikt undantag från en allmän pensionsbestämmelse borde

ifrågasättas, men då det stadgande, som bär kommit till tillämpning, i

och för sig torde vara nog strängt — hvarför det också i senare fastställda

grunder för fyllnadspensions utgående blifvit förmildradt — och

då i det nu föreliggande fallet särskildt ömmande omständigheter syntes

vara för banden, ansåge statskontoret sig böra hemställa, det Eders

Kungl. Maj:t täcktes jämväl föreslå Riksdagen att för sökanden i hans

egenskap af f. d. fanjunkare vid Jämtlands fältjägarkår å allmänna indragningsstaten

uppföra en årlig fyllnadspension af 220 kronor, att, räknadt

från och med den 1 oktober 1907, utgå till honom under hans återstående

lifstid.

Enligt nådigt- beslut denna dag bar Eders Kungl. Maj:t funnit

Zetterbergs ansökning att af nåd få för sin återstående lefnad åtnjuta

fyllnadspensionen såsom f. d. fanjunkare icke kunna bifallas.

Beträdande Jonssons ifrågavarande underdåniga ansökning framgår

af handlingarna:

att Jonsson vid afgång från beställning såsom fanjunkare vid

Värmlands regemente den 22 augusti 1895 tillagts i årlig pension från

arméns pensionskassa 180 kronor och i fyllnadspension af statsmedel

690 kronor;

att sökanden alltsedan sitt afsked ur krigstjänsten å fångvårdens

stat uppburit lön, uppgående under tiden till och med den 31 december

1902 till 800 kronor och därefter till 750 kronor, utan att få vidkännas

afdrag i den samtidigt af honom uppburna fyllnadspensionen;

att direktionen öfver arméns pensionskassa genom beslut den 18

november 1907 förklarat, att, då Jonsson såsom underofficer i fångvår
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 194.

5

den uppbure lön med 750 kronor årligen, lian i sin fyllnadspension,

090 kronor, skulle på grund af bestämmelserna i nådiga cirkuläret den

29 november 1878 från och med den 1 oktober 1907 lida minskning

med 300 kronor årligen, motsvarande 40 procent af berörda 750 kronor;

att beträffande de medel, Jonsson, utöfver hvad honom rätteligen

bort tillkomma, uppburit såsom fyllnadspension, återbetalningsskyldiglieten

ansetts förfallen utom för de tio sistförflutna åren;

att direktionen den 4 december 1907 förklarat Jonsson skyldig att

till arméns pensionskassa inbetala, hvad han för mycket uppburit för

tiden från och med den 1 januari 1898 till och med den 30 september

1907 eller 3,025 kronor samt beslutat anmoda honom att till kassan

inbetala berörda belopp;

att Jonsson, som öfver detta beslut anfört underdåniga besvär, tilllika

hemställt, dels att, därest besvären icke kunde bifallas, han måtte

af nåd befrias från skyldigheten att återbära ifrågakomma belopp,

dels ock att fortfarande få bibehållas vid den af honom hittills inneliafda

fyllnadspensionen, äfvensom till stöd härför åberopat, att han,

som uppnått 62 års ålder och enligt bifogadt, af direktören vid centralfängelset

i Härnösand utfärdadt intyg sedan den 1 juni 1907, med

undantag af en månad, på grund af sjukdom varit urståndsatt att tjänstgöra,

vid fortsatt tjänstledighet nödgades afstå dels tjänstgöringspenningar

med 450 kronor, dels bidrag till hyra och ved, samt att han, som

varit försatt i konkurs, hvilken enligt intyg af vederbörande domhafvande

afslutats den 16 november 1904, på grund af ålder och sjukdom

icke hade möjlighet att förvärfva sig något vid sidan af de blygsamma

inkomster, han för närvarande innehade, hvadan ytterligare

afdrag å hans pension och gäldande af pensionskassans fordran skulle

för honom medföra ekonomiska bekymmer efter en mer än trettioåttaårig

verksamhet i statens tjänst;

att direktionen öfver arméns pensionskassa uti sitt i ärendet afgifna

underdåniga yttrande funnit Jonssons ansökning att af nåd varda

befriad från återbäringsskyldighet vara i allo behjärtansvärd, hvarför

direktionen, som uti annat på dess pröfning beroende ärende angående

Jonssons årsinkomst för 1907 inhämtat, att densamma förutom från

pensionskassan utgående pension 180 kronor och fyllnadspension 390

kronor endast utgjordes af den sökanden från fångvårdens stat tillerkända

lön, ansett sig böra tillstyrka den underdåniga ansökningen i

denna del, men däremot beträffande Jonssons ansökan att af nåd fortfarande

bibehållas vid den af honom hittills uppburna fyllnadspensionen

funnit densamma trots de ömmande omständigheterna i förevarande

fall icke kunna mot gällande bestämmelse tillstyrkas; samt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 194.

att statskontoret, som den 27 augusti 1908 i ärendet sig yttrat, i

likhet med direktionen öfver arméns pensionskassa hemställt, det Eders

Kung!. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning därom, att Jonsson

måtte varda befriad från skyldigheten att återbära ifrågavarande

fyllnadspensionsbelopp å tillsammans 3,025 kronor, hvars utkräfvande

otvifvelaktigt skulle medföra klagandens ekonomiska ruin.

Enligt nådigt beslut denna dag har Eders Kungl. Maj:t dels förklarat

Jonssons underdåniga besvär icke föranleda ändring i öfverklagade

beslutet, dels funnit hans ansökning att af nåd få för sin återstående

lefnad oförminskad åtnjuta förut uppburen fyllnadspension icke

kunna bifallas.

Beträffande slutligen öqvists underdåniga ansökning framgår af

handlingarna:

att Öqvist, som vid afgång från beställning såsom sergeant af första

klassen vid Norrbottens fältjägarkår våren 1878 tillagts i årlig pension

från arméns pensionskassa 180 kronor och i fyllnadspension af statsmedel

330 kronor, samtidigt uppburit först lön såsom kronojägare och

därefter pension från allmänna indragningsstaten med 400 kronor årligen

utan att få vidkännas afdrag i nämnda fyllnadspension;

att direktionen öfver arméns pensionskassa på grund häraf genom

beslut den 18 november 1907 förklarat, att Öqvist skulle från och med

den 1 oktober samma år i den af honom dittills uppburna fyllnadspensionen

lida afdrag med 160 kronor årligen, motsvarande 40 procent af

sistberörda belopp, 400 kronor;

att beträffande de medel, Öqvist, utöfver hvad honom rätteligen

bort tillkomma, uppburit såsom fyllnadspension, återbetalningsskyldigheten

ansetts förfallen utom för de tio sistförflutna åren;

att direktionen den 4 december 1907 förklarat Öqvist skyldig att

till arméns pensionskassa inbetala hvad han för mycket uppburit för

tiden från och med den 1 januari 1898 till och med den 30 september

1907 eller 1,560 kronor samt beslutat anmoda honom att till kassan

inbetala berörda belopp;

att sökanden, hvilken icke fört talan mot detta direktionens beslut,

framhållit såsom stöd för sin underdåniga ansökning om beloppets

efterskänkande, att han, som snart vore 81 år gammal och hade en

sjuklig, sängliggande och öfver 88 år gammal hustru att försörja, på

grund af obotlig sjukdom (bråck) vore oförmögen till arbete och icke

utan ekonomiskt trångmål vore i stånd att återbetala ifrågavarande

1,560 kronor;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 194. 7

att direktionen öfver arméns pensionskassa i sitt öfver ansökningen

afgifna underdåniga yttrande, jämte bifogande af intyg att sökanden

under år 1907 taxerats för en inkomst af 1,000 kronor, däraf 45 kronor

såsom inkomst »af kapital» och återstoden »af tjänst eller pension»,

anfört, att ett fullföljande af direktionens beslut skulle efter den minskning

uti sökandens inkomster, som föranleddes af det beslutade afdraget

af 160- kronor årligen från fyllnadspensionen, för sökanden blifva

ytterligt kännbart, på samma gång som det säkerligen komme att blifva

skäligen fruktlöst, hvadan direktionen hemställde, att skulden måtte efterskänkas;

samt

att jämväl statskontoret enligt underdånigt utlåtande den 24 augusti

1908 ansett så bevekande omständigheter föreligga för efterskänkande

af ifrågavarande pensionsmedel, att statskontoret ansåge sig böra förena

sig uti den af direktionen öfver arméns pensionskassa gjorda hemställan.

Jämte förut angifna, af direktionen öfver arméns pensionskassa

anförda skäl för efterskänkande af ifrågavarande fordringsbelopp -har

direktionen framhållit, att de till grund för återbetalniugsskyldigheten

liggande stadgandena syntes alltför stränga och särskilt beträffande

de lägst pensionerade militära pensionstagarna ej vara vederbörligen

afvägda. För denna åsikt ägde direktionen stöd, bland annat, däri, att

arméns år 1903 församlade fullmäktige gjort underdånig framställning

om lindring i dessa stadganden, hvilken framställning blifvit till sitt

syfte af statskontoret tillstyrkt. Ytterligare utredning har sedermera

i detta hänseende blifvit åvägabragt för ärendets pröfning af Eders

Kungl. Maj:t och Riksdagen.

I proposition den 8 december 1905 föreslog Kungl. Maj:t af enahanda

anledning, som föranledt nu ifrågavarande ansökningar, att Riksdagen

måtte medgifva, att de fordringar, statsverket genom utbetalning

af pension till högre belopp, än som vederbort, erhållit hos kaptenen

i armén Rudolf Bolling och hos f. d. underlöjtnanten i armén Gustaf

Ludvig Syrén, måtte efterskänkas, hvilken framställning af Riksdagen

bifölls.

Då Riksdagens skrifvelse härom den 11 maj 1906 föredrogs inför

Kungl. Maj:t, anbefalldes direktionen öfver arméns pensionskassa att gå

i författning om sådana åtgärders vidtagande, att direktionen städse

måtte kunna äga kännedom om pensionstagares förhållanden af den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 194.

beskaffenhet, att de kunde utöfva inflytande på pensionsbeloppens

storlek.

I anledning häraf har direktionen den 25 september 1907 i underdånighet

anmält, att direktionen genom cirkulärskrifvelse den 28 augusti

samma år anmodat samtliga pensionstagare att på heder och samvete

meddela uppgift, huruvida de, förutom den pension och fyllnadspension,

de uppbure genom arméns pensionskassa, ägde inkomst af andra statsmedel

i form af aflöning eller pension, hvarjemte direktionen samtidigt

erinrat pensionstagarna därom, att det jämlikt nådiga kungörelsen den

31 januari 1879 ålåge dem att, om de komme i besittning af lön på

rikets stat eller pension från andra allmänna medel än dem, som vore

till arméns pensionering anslagna, därom hos direktionen göra anmälan.

Om dylika uppgifter med lämpliga mellantider jämväl framdeles

inhämtas, torde ej behöfva befaras, att oriktiga utbetalningar af ifrågavarande

slag vidare skola förekomma.

Huruvida någon medveten försummelse beträffande fullgörandet af

den sökandena enligt nådiga kungörelsen den 31 januari 1879 åliggande

anmälningsskyldigheten må kunna läggas dem till last, torde

icke kunna tillförlitligen utrönas. För egen del uppgifva de, att de

saknat kännedom om denna skyldighet. Vid sådant förhållande och då

de utaf sökandena till stöd för deras framställningar, åberopade omständigheter

äro af ömmande beskaffenhet, anser jag mig höra, i likhet

med direktionen öfver arméns pensionskassa och statskontoret, tillstyrka,

att statens ifrågavarande fordringar må efterskänkas.

Af hvad jag förut anfört, framgår, att sökandena Zetterberg och

Jonsson jämväl anhållit att fortfarande få uppbära dem tillagda fyllnadspensioner

oafkortade, men att Eders Kungl. Maj:t funnit denna

anhållan icke kunna bifallas. Emellertid torde någon lindring i deras

bekymmersamma belägenhet kunna dem beredas genom att tilldela dem

efter behofvet till storleken afpassade gratifikationer af medel, som för

sådant ändamål stå till Eders Kungl. Maj:ts förfogande.))

Jämte meddelande att enligt utskottet tillhandakommen underrättelse

Zetterberg numera aflidit, får utskottet, som icke haft något

att erinra emot livad Kungl. Maj:t i förevarande afseende föreslagit,

hemställa,

att Riksdagen må medgifva,

att de fordringar, statsverket genom utbetalning

af pensioner till högre belopp, än som vederbort, erhållit

hos f. d. underlöjtnanten i armén Nils Gustaf

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 194. 9

Zetterbergs sterbhus med 2,145 kronor, hos f. d. fanjunkaren

vid Värmlands regemente Johannes Jonsson

med 3,025 kronor och hos f. d. sergeanten vid Norrbottens

fältjägarkår Anders öqvist med 1,560 kronor,

må efterskänkas.*

Stockholm den 13 maj 1909.

På statsutskottets vägnar:

G. BILLING.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 128 Raft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:211 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj.ts proposition angående efterskänkande af fordringsbelopp hos f. d. underlöjtnanten i armén Nils Gustaf Zett s. 6 i texten