Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för förre lokomotivföraren M. J. Andersson Temén att gälda visst honom till utgiftvande ådömdt ersättningsbelopp.

1909-03-19 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1909:52, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för förre lokomotivföraren M. J. Andersson Temén att gälda visst honom till utgiftvande ådömdt ersättningsbelopp.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

1

N:o 52.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1909 kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

befrielse för förre lokomotivföraren M. J.

Andersson Temén att gälda visst honom till utgiftvande

ådömdt ersättningsbelopp. (I. A.)

I en till Riksdagen aflåten, för förberedande behandling till statsutskottet

öfverlämnad proposition (n:r 53) af den 19 februari 1909 bar

Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver civilärenden för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att

förre lokomotivföraren Malkolm Julius Andersson Temén må befrias från

den honom, jämlikt Kungl. Maj:ts utslag den 9 oktober 1906 i ett mot

Temén vid Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätt af allmän

åklagare anhängiggjordt mål, åliggande skyldighet att utgifva ersättning

till järnvägsstyrelsen med 30,500 kronor 75 öre, samt att ifrågavarande

belopp må ur räkenskaperna afskrifvas.

Departementschefens yttrande i detta ärende till ofvanbetörda statsrådsprotokoll

är af följande lydelse:

»Den 4 juli 1904 inträffade å stambanan genom öfre Norrland mellan

Ny åkers och Hörnsjö stationer en svår järnvägsolycka, i det att ett af

lokomotivföraren Malkolm Julius Andersson Temén fördt tåg urspårade,

därvid två personer dödades och flera personer skadades, hvarjämte såväl

lokomotivet som åtskilliga vagnar ramponerades samt banvallen upprefs.

Vederbörande länsman instämde därefter, å tjänstens vägnar, Temén

till Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätt under påstående att

Temén förorsakat urspårningen. Oaktadt å en del af banlinjen emellan

Nyåkers och Hörnsjö stationer kort före olyckan pågått utgräfningseller

dräneringsarbeten till förebyggande af frostknölars uppkomst och

till följd däraf nämnda del af banlinjen, som delvis bildade skarpa kurvor,

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Samt. 1 Af A. 34 Haft. (N:o 52.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

varit skyddad genom varningssignaler, skulle nämligen enligt åklagarens

uppgift Temén i strid mot gällande tjänstgöringsreglemente och instruktion

samt särskild order framfört tåget med en hastighet, vida öfverstigande

den vid passerande af ställen utmärkta med varningssignal

högst tillåtna eller 20 kilometer i timmen. Åklagaren yrkade därför

ansvar å Temén för det han visat grof vårdslöshet, försummelse och

oskicklighet i tjänsten och därigenom varit vållande till annans död

samt till kroppsskada och skada å egendom. Därjämte fordrade järnvägsstyrelsen

ersättning för iståndsättande af järnvägsspåret, upptagning af

den rullande materielen samt reparation af lokomotivet, tendern och

vagnarna med tillhopa 30,500 kronor 75 öre.

Efter en vidlyftig utredning meddelade häradsrätten den 28 februari

1906 utslag i målet och yttrade, hurusom af den i målet förebragta utredning

och bevisning äfvensom af ingifven, till riktigheten obestridd

kartskiss framginge: att emellan Nyåkers och Hörnsjö järnvägsstationer

kort före midsommardagen år 1904 påbörjats och natten till den 3 juli

samma år afslutats en utgräfning af jäslera till en längd af tvåhundrasextio

meter i banan emellan kilometerstolparna 82,i och 82,2; att förstnämnda

stolpe vore uppsatt vid en omkring en half kilometer lång

kurva om trehundrasextio meters radie, ledande, sedt från ett norrut

gående tåg, åt höger; att, fortsatt mot norr, banan framginge i rät linje

omkring sextio meter; att därefter började en åt vänster ledande kurva

om likaledes trehundrasextio meters radie af inemot trehundra meters

längd; att af den omgräfda bansträckan omkring tjugu meter utgjorde del

af den räta banlinjen och återstående del folie inom sistnämnda kurva;

att Temén, som varit förare å det enda lokomotiv, som dragit det måndagen

den 4 juli 1904 norrut gående tåget n:r 274, då ägt vetskap såväl

om nämnda utgräfning, hvilken då varit genom i vederbörlig ordning

anbragta taflor utmärkt, som ock om meddeladt förbud att framföra tåg

öfver fortfarande utmärkta utgräfningar med större hastighet än 20

kilometer i timmen; att äfven en natten till den 4 juli påbörjad, sistnämnda

dag till en längd af endast tio meter hunnen utgräfning ungefär

midt emellan stolparna 82,0 och 82,1 varit behörigen utmärkt med

taflor; samt att tåget, framkommet å förstnämnda utgräfningssträcka,

urspårat åt kurvans yttersida, hvarpå lokomotivet rullat utför den höga

banvallen, flertalet vagnar urspårat och skadats, banvallen upprifvits,

två personer ljutit döden och flera personer lidit skada, delvis af svår

beskaffenhet; och enär med hänseende dels till i målet hörda vittnens

uppgifter och omdömen angående tågets hastighet, dels till de farhågor

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

3

för förestående olycka, som i anledning af hastigheten och vagnarnas

rörelser kort före olyckan hysts och jämväl uttalats af såväl resande å

tåget som vid banan stående personer, dels ock till de böjningar i skenorna

och sidoskjutningar i sliprarna, som, enligt såsom vittnen hörda

extra banvakten Jakob Jonssons och banvaktsförmannen Alfred Johanssons,

båda i Nyåker, sammanstämmande uppgifter, vållats af tåget redan

innan detta hunnit in på den längre utgräfningssträckan och i ökade

dimensioner fortsatt in på denna, måste anses till fullo styrkt, att tåget

med synnerligen stark fart, långt öfver 20 kilometer i timmen, framförts

från Nyåkers station till olycksplatsen, äfven öfver de ofvanför och

omkring denna belägna svåra kurvorna, samt att afsaktning vid utgräfningarna

icke ägt rum, åtminstone ej i afsevärd grad; samt af åtskilliga

i målet hörda vittnens berättelser framginge, att utgräfningen

i fråga jämte därmed förenade arbeten verkställts i öfverensstämmelse

med gällande föreskrifter och allmänt bruk, äfvensom att vid besiktning

af banan en kort stund före olyckan intet fel af betydelse kunnat förmärkas,

och de anmärkningar Temén framställt emot berörda arbeten

och banans beskaffenhet delvis blifvit till fullo vederlagda och i öfriga

delar ej förtjänade afseende; alltså och då under tiden af flera dagar

mellan utgräfningen å olycksplatsen och olyckshändelsen åtskilliga tåg

med iakttagande af föreskriften angående hastigheten passerat platsen

utan afsevärdt tillbud till olycka, samt med visshet måste antagas, att,

därest Temén ställt sig till efterrättelse det af honom kända förbudet att

öfver utgräfningsställe framföra tåg med en hastighet af mer än 20

kilometer i timmen äfvensom den i 3 kapitlet 49 § af tjänstgöringsreglementet

vid statens järnvägar meddelade föreskrift att tågs hastighet

skulle minskas, då det passerade skarp kurva, någon olycka ej skulle

skett, fälldes, jämlikt 14 kapitlet 9 och 17 §§ samt 25 kapitlet 15 §,

jämförda med 4 kapitlet 1 §, allt strafflagen, Temén, hvilken icke vore

öfvertygad att vid olyckstillfället hafva varit berusad, att för försumlighet

i lokomotivförartjänstens utöfning, därå följt svår järnvägsolycka,

två personers död samt kroppsskada, delvis af svår beskaffenhet, å andra

personer, undergå fängelse i tre månader och varda från nämnda tjänst

afsatt; hvarjämte Temén förpliktades att utgifva ej mindre ersättning

till järnvägsstyrelsen för de skador, som genom olyckan tillskyndats banan

och tåget, med 30,500 kronor 75 öre än äfven till statsverket hvad

enligt häradsrättens under målets handläggning meddelade beslut af allmänna

medel utgått eller framdeles kunde komma att utgå till i målet

hörda personer.

Sedan Svea hofrätt, där Temén besvärat sig, genom utslag den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

25 juni 1906 jämlikt de af häradsrätten åberopade lagrum samt 25 kapitlet

22 § strafflagen fastställt häradsrättens utslag, har Kungl. Maj:t på

besvär af Temén genom utslag den 9 oktober 1906 ej funnit skäl att

i hofrättens utslag göra ändring.

Temén har nu uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift i underdånighet

hemställt, att Kungl. Maj:t ville af nåd befria Temén från den honom ådömda

skyldigheten att utgifva ersättning till järnvägsstyrelsen och statsverket.

Temén anför i berörda skrift följande. Temén hade aftjänat det

honom ådömda fängelsestraffet och kunde ej mera återfå sin lokomotivförarbefattning,

men hade genom järnvägsstyrelsens tillmötesgående

erhållit anställning såsom arbetare vid statens järnvägars verkstad

i Östersund. Då Temén således genom sitt arbete kunde förtjäna

tillräckligt till sitt och sin hustrus uppehälle, vore det väl beställd! i

ekonomiskt hänseende, om icke den honom ådömda skadeersättningen

kastade en dyster skugga framför sig. Så länge Temén vore skyldig att

utbetala den, kunde han icke sägas vara en verkligt fri man och saknade

möjlighet att blifva det. Ersättningsbeloppen stode nämligen i alltför

stort missförhållande till hvad han genom sitt arbete kunde förvärfva.

Ty äfven om hela hans årsförtjänst lämnades till skuldens afbetalande

— och några andra tillgångar ägde han icke — så vore det icke tänkbart,

att han under sin lifstid skulle kunna gälda det i jämförelse med

hans årsinkomst öfversvinnligt stora beloppet af mer än trettiotusen

kronor. Efter hvad Temén försport, ansåge sig järnvägsstyrelsen pliktig

att lagsöka Temén, så länge hans skuld balanserade i statens järnvägars

räkenskaper. Hvarthän dessa lagsökningar skulle leda, vore lätt att förstå.

Föga penningar skulle inflyta till järnvägsstyrelsen; däremot skulle

Temén gå i ständig fruktan och ovisshet, ja, bringas till förtviflan inför

omöjligheten för honom och hans hustru att finna sin nödtorftiga bärgning.

En utväg kunde visserligen tänkas, nämligen att emigrera, men

om detta också lyckades, måste vid Teméns år framtidsutsikterna te sig

lika mörka. Redan i och genom fängelsestraffet hade Temén fått lida

mycket. Härtill komme nu den sorgliga utsikten att i framtiden ej vara

säker om nödiga existensmedel för sig och sin hustru.

Järnvägsstyrelsen har den 13 april 1908 afgifvit infordradt underdånigt

utlåtande och däruti meddelat, att af styrelsen föranstaltad utredning

rörande Teméns ekonomiska förhållanden gifvit vid handen,

att Temén, som uppnått en ålder af 38 år, är gift och innehar anställning

såsom arbetare vid statens järnvägars verkstäder i Öster
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

5

sund, i denna egenskap uppbär aflöning efter en timpenning af 45

öre, och att hans årsinkomst kan beräknas till omkring 1,400 kronor,

men att han i öfrigt saknar tillgångar. På grund häraf och då utsikt

för Temén att vinna någon afsevärd förbättring i sill ekonomiska ställning

icke synes styrelsen förefinnas, anser styrelsen statens fordran hos

Temén värdelös samt ett vidhållande af fordringsanspråket utan gagn.

Med hänsyn härtill och till hvad Temén i ansökningen anfört i fråga

om de verkningar i psykiskt hänseende, hans ifrågavarande skuld till

staten medförde för honom, finner styrelsen det vara önskvärdt, att statens

på förenämnda utslag grundade fordran hos Temén efterskänkes.

Under framhållande hurusom 1867 års Riksdag (skrifvelse n:r 15),

på framställning af Kungl. Maj:t (proposition n:r 15), medgifvit afskrifning

ur räkenskaperna af de förre lokomotivföraren Gr. A. Riex i ett

liknande mål ådömda, af allmänna medel bestridda ersättningar m. m.,

har järnvägsstyrelsen därför hemställt, att Eders Kungl. Maj:t ville till

Riksdagen aflåta nådig proposition därom, att de nu ifrågavarande, staten

tillerkända belopp finge ur räkenskaperna afskrifvas och anspråket på

ersättning af Temén för dessa belopp förfalla.

Beträffande Teméns framställning, i hvad den afser befrielse för

honom från skyldighet att utgifva ersättning för hvad af allmänna medel

utgått eller kan komma att utgå till de i målet angående Temén hörda personer,

har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län, till

följd af nådig remiss, afgifvit underdånigt utlåtande och därvid meddelat,

att, enligt hvad genom vederbörande kronofogde blifvit upplyst, det belopp,

som af allmänna medel utgått eller framdeles kan komma att utgå

till de i målet angående Temén hörda personer, utgör sammanlagdt 371

kronor 44 öre, däraf dock hittills af allmänna medel utbetalts endast

337 kronor 14 öre, Under det att det återstående beloppet, 34 kronor

30 öre, som af häradsrätten tillerkänts ett vittne i målet, af vittnet hittills

ej lyftats. Enär vid hållna undersökningar Temén befunnits sakna

utmätningsbara tillgångar till ifrågavarande medels gäldande och någon

sannolikhet, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande,

ej finnes för att hans ekonomiska ställning komme att i någon afsevärd

mån förbättras, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, såväl på

grund däraf som ock på grund af hvad Temén till stöd för sin underdåniga

ansökan anfört, hemställt, att, såvidt Temén vinner befrielse från

skyldighet att utgifva den honom till järnvägsstyrelsen ådömda skadeersättning,

han jämväl måtte befrias från gäldande af hvad af allmänna

medel utgifvits eller kan komma att utgifvas till i ofvanberörda mål

angående Temén hörda personer.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 52.

Jämväl statskontoret har, på nådig befallning, afgifvit utlåtande i

ärendet.

Då den förebragta utredningen synts statskontoretJgifva vid handen,

att det icke förefinnes någon sannolikhet för, att det ersättningsbelopp,

30,500 kronor 75 öre, som Temén förpliktats till järnvägsstyrelsen utgifva,

någonsin skulle kunna af honom helt eller ens till nämnvärd del

utbekommas, och då fortsatt balansering i räkenskaperna af sagda fordran

alltså måste anses ändamålslös, samt de för krafrättens bevarande mot

gäldenären nödiga åtgärder endast äro ägnade att öka statens omkostnader

i målet, under det att sökandens befriande från denna skuldbörda

torde komma att för honom innebära ett moraliskt stöd af betydenhet

i hans sträfvanden för utkomst, anser sig statskontoret böra förorda

framställning till Riksdagen om efterskänkande af ifrågavarande 30,500

kronor 75 öre.

Vidkommande åter den del af ansökningen, som afser befrielse för

Temén från skyldighet att utgifva ersättning för hvad nu är eller framdeles

må blifva af allmänna medel förskjutet i godtgörelse till de i

rättegången mot Temén hörda personer, saknas, enligt statskontorets

mening, anledning att härutinnan förfara afvikande från de föreskrifter,

som i ty fall finnas meddelade i nådiga kungörelsen den 4 juni 1886

angående ordningen för utbetalning af ersättning af allmänna medel till

vittnen i brottmål; och erinrar statskontoret i sådant afseende, att enligt

punkt 5:o i denna kungörelse Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande

äger att, där tillgång saknas hos den, som ålagts återgälda förskott,

hvarom här är fråga, under behörig titel till redovisning i vanlig ordning

uti räkenskaperna afföra de förskotterade medlen.

Af den i ärendet förebragta utredning framgår, att Temén, som aftjänat

det honom ådömda fängelsestraff, saknar tillgång till gäldande

ens till någon del af det honom till utgifvande ådömda ersättningsbelopp

af 30,500 kronor 75 öre. Ej heller förefinnes anledning antaga, att

Temén framdeles skall blifva i tillfälle att i afsevärd mån därå göra

af betalningar. Vid sådant förhållande torde statens fordran hos Temén

få anses vara utan värde och ett fasthållande af fordringsanspråket

i och för sig ändamålslöst. För Temén åter måste skuldbördan kännas

synnerligen betungande. Befrias han från densamma, är gifvet, att han

med större tillförsikt skall för framtiden kunna arbeta för sin och sin

hustrus utkomst. Jag anser därför Riksdagens medgifvande böra inhämtas

för efterskänkande af ifrågavarande belopp.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 52

7

Hvad åter angår ansökningen om befrielse för Temén från skyldighet

att ersätta statsverket hvad som af allmänna medel utgått eller kan

komma att utgå till de i målet hörda personer, lärer denna fråga icke

böra underställas Riksdagen, utan afgöras i den ordning, som af statskontoret

anvisats.»

Af hvad departementschefen i ärendet anfört, torde framgå, att det

finnes synnerligt ringa utsikt för att Temén någonsin skall blifva i

tillfälle att gälda någon afsevärd del af statsverkets ifrågavarande fordran

hos honom; och då således denna fordran, praktiskt taget, till ingens

nytta skulle allt framgent tynga Temén och helt naturligt nedsätta hans

lust och förmåga att arbeta för sin framtida utkomst, hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må

vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 19 mars 1909.

På Statsutskottets vägnar:

Gr. BILL1NG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.