Statsutskottets Utlåtande N:o 69
1909-03-23 · 85 sidor, varav 82 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 82 av 85 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1909:69, Statsutskottets Utlåtande N:o 69
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
1
N:o 69.
Ank. till Kiksd. Kansli den 23 mars 1909, kl. 3 e. m.
Ulåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen^
angående lönereglering för fögderiförvaltningen.
(2 U. A.)
I en till Riksdagen den 29 sistlidne januari aflåten, till statsutskottets
förberedande behandling öfverlämnad proposition (n:o 37) har
Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden samma dag föreslagit Riksdagen att
l:o) godkänna följande aflöningsstat och öfvergångsstat för fögderiförvaltningen
att tillämpas från och med år 1910:
Aflöningsstat.
Lön.
Tjänst-
görings-
pennin-
gar.
Orts-
tillägg.
Förvalt-
nings-
bidrag.
Summa
kr.
Anmärkningar.
Kronofogdar:
1 tjänsteman (Jämtlands, Vä-
sterbottens och
Norrbottons län)
3,200
1,500
200
300
5,200
9 tjänstemän (Jämtlands, Va-
sterbottens och
Norrbottens län)
28,800
13,500
1,800
2,700
46,800
Efter 5 år kan lönen
höjus med 500 kr.
och efter ytterligare
1 tjänsteman (öfriga län) ......
73 tjänstemän ( » » ) ......
3,200
233,600
1,500
109,500
—
300
21,900
5,000
365,000
5 År med likaledes
500 kr.
Transport
268,800
126,000
2,000
25,200
422,000
Bill. till Eiksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 40 Höft. (N:o 69.) 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Lön.
Tjänst-
görings-
pennin-
gar.
Orts-
tillägg.
Eörvalt-
nings-
bidrag.
Summa
kr.
Anmärkningar.
Transport
268,800
126,000
2,000
25,200
422,000
med tillägg å förvaltningsbidra- get af 200 kr. för fögderi
med 30,000 intill 40,000 inv., af
ytterligare 200 kr. för fögderi
med 40,000 intill 50,000 inv. o.s.v.
med 200 kr. för hvarje 10,000- tal af folkmängden, förslags-
vis .................................
_
_
39,000
39,000
Häradsskrifvare:
•
1 tjänsteman (Jämtlands, Vä-
sterbottens och
N orrbottens län)
2,200
1.000
200
—
3,400
9 tjänstemän (Jämtlands, Yä-
Efter 5 år kan lönen
sterbottens och
höjas med 500 kr.
Norrbottens län)
19,800
9,000
1,800
—
30,600
och efter ytterligare
5 år med likaledes
1 tjänsteman (öfriga län)......
2,200
1,000
—
—
3,200
500 kr.
84 tjänstemän » » ......
hvartill kommer förvaltnings-
184,800
84,000
268,800
bidrag med 150 kr. för hvarje
fullt 5,000-tal af folkmängden
i tjänstedistriktet, förslagsvis
115,000
115,000
Länsmän:
1 tjänsteman (Jämtlands, Yä-
sterbottens och
Norrbottens län)
1,500
1,000
200
300
3,000
07 tjänstemän (Jämtlands, Va-
Efter 5 år kan lönen
sterbottens och
höjas med 300 kr.
Norrbottens län)
100,500
67,000
13,400
20,100
201,000
och efter ytterligare
5 år med likaledes
1 tjänsteman (öfriga län)......
1,500
1,000
—
300
2,800
300 kr.
417 tjänstemän » » ......
625,500
417,000
—
125,100
1,167,600
.
Summa
1,206,800
707,0001 17,600
325,000
2,256,400
Statsutskottets Utlåtande N:o 69. 3
Öfvergångsstat.
Lön.
Tjänst-
görings-
pennin-
gar.
/ Orts- tillägg.
Förvalt-
nings-
bidrag.
Summa
kr.
Anmärkningar. j
34 kronofogdar *) ..................
108,800
51,000
200
10,200
170,200
22 häradsskrifvare *)...............
48,400
22,000
200
—
70,600
30 länsmän ...........................
hvartill kommer rörligt förvalt-
45,000
30,000
400
9,000
84,400
ningsbidrag åt 34 kronofogdar
och åt 22 häradsskrifvare**)...
Summa
202,200
103,000
ce
o
o
19,200
325,200
l
2:o) godkänna följande villkor och bestämmelser för åtnjutande af
de i staten upptagna aflöningsförmåner, nämligen:
att innehafvare af ordinarie kronofogde-, häradsskrifvar- eller länsmansbefattning
skall vara underkastad såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
och jämkning i åligganden som ock den reglering af
tjänstgöringsområde, som kan varda föreskrifven;
att med sådan ordinarie befattning vid landsstaten icke må förenas
annan tjänst å rikets eller Riksdagens stat;
att med ifrågavarande befattningar icke heller må förenas vare sig
uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag,
som är med Ivungl. Majits oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag
eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej
Konungens befallningshafvande, uppå därom gjord framställning och
efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må
anses inverka hinderlig^ för tjänstgöringen vid landsstaten, finner uppdraget
eller tjänstebefattningen kunna få tills vidare mottagas och behållas
;
att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningsinnehafvare
verkligen tjänstgjort, men för den tid, han varit från
tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;
att den med häradsskrifvartjänst förenade förmån af debetsedellösen
skall tillfalla den, som under ordinarie tjänstinnehafvares tjänst
-
*) Inboräknad eu tjänsteman på Öland, hvars befattning enligt tidigare beslut förklarats skola indragas.
**) Hvilken inbogripes i det uti aflöningsstaten för iindamälet upptagna belopp.
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
ledighet förrättat debiteringen och utfärdat debetsedlarna; dock att,
därest skilda personer därmed tagit befattning och öfverenskommelse
dem emellan ej träffas, fördelning af ifrågavarande debetsedellösen skall
verkställas af Konungens befallningshafvande;
att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger
uppbära hela lönen, jämte ortstillägg, där sådant förekommer, men att
den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från
tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen,
kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar
afstå så mycket af lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande
erfordras eller eljest pröfvas skäligt;
att aflöning ej må utgå till tjänsteman för den tid, hvarunder han
afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit
tjänstledighet eller kunnat styrka giltigt förfall;
att, därest tjänsteman varder afstängd från tjänstgöring eller i häkte
tagen, den del af hans aflöning, som icke af Konungens befallningshafvande
pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall
under tiden innehållas, såvida ej Konungens befallningshafvande finner
skäligt låta honom uppbära något däraf;
att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af samma tjänst är i stat medgifven, tidpunkten
för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under
villkor att innehafvaren under mera än fyra femtedelar af den tjänstetid,
som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord
bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst
eller fullgjort annat offentligt uppdrag, och
för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter ytterligare fem
år, på samma villkor,
under iakttagande dels hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar
angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid
början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern
blifvit uppnådd, och dels att löntagare därvid tillgodoräknas den
tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från
hans tillträde till befattningen på grund af vare sig konstitutorial eller
förordnande i följd af frågan om reglering af löneförhållandena in. m.
vid landsstaten;
att likväl löntagare, som då han intjänat stadgad tid för erhållande
af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder, som berättigar
honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
o
att länsman, som har boställe sig anslaget, skall vara där bosatt,
såvida icke Kungl. Maj:t finner skäligt annorlunda medgifva;
att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgår till månadens
slut;
att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga
om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens
ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter
tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt
att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig
underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed;
3:o) förklara:
dels att enhvar, som med eller efter 1910 års ingång tillträder
någon af nu ifrågavarande befattningar vid landsstaten, skall vara
pliktig att underkasta sig ofvan omförmälda villkor och bestämmelser;
dels att de förutvarande ordinarie innehafvare af dylika befattningar,
hvilka icke före den 1 november 1909 anmäla, att de vilja underkasta
sig den nya aflöningsstaten samt nyssnämnda villkor och bestämmelser,
och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna
vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den
mån ej annat föranledes af bestämmelserna i förenämnda lag, vid den
rätt till pension, som dittills tillkommit dem;
4:o) medgifva, att statsverket, då länsmansboställe indrages till
kronan, skall, mot lösen efter värdering vid syn öfvertaga sådana å
fastigheten befintliga, indelningshafvaren tillhöriga åbyggnader, som vid
synen pröfvas vara för bostället nyttiga; samt
5:o) höja anslaget till landsstaterna i länen med 893,835 kronor
eller från 3,066,970 kronor till 3,960,805 kronor.
I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft två
inom Andra Kammaren väckta motioner, den ena (n:o 198) af herr G. Kronlund
in. fl., hvilka föreslagit, att Riksdagen ville med afslag å Kungl.
Maj:ts förevarande proposition i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Magt täcktes taga under förnyad ompröfning, huruvida icke
krono^ogdetjänsterna må kunna indragas och kronofogdegöromålen öfverflyttas
på andra landsstatstjänstemän, samt därefter för Riksdagen framlägga
förslag i ämnet;
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Departements
chefen.
och den andra (n:o 200) af herr E. Åkerlund, som hemställt, att
Riksdagen ville, med afslag å Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
förnyad utredning angående omreglering af fögderiförvaltningen
i riket, i syfte att kronofogdetjänsterna må kunna indragas och de
göromål, som åligga kronofogdarne öfver flyttas dels på länsmännen,
dels på häradsskrifvarne och att Kungl. Maj:t täcktes taga under ompröfning,
huruvida icke det hufvudsakliga polisväsendet å landsbygden,
såsom stående i nära sammanhang med fögderiförvaltningen, bör ordnas
på samma gång som denna, samt att Kungl. Maj:t därefter ville
för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.
I afseende å de af motionärerna till stöd för framställningarne
anförda skäl tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.
Departementschefens anförande till ofvanberörda statsrådsprotokoll
är af följande lydelse:
»Riksdagens skrifvelse den 2 juni 1908, angående reglering af utgifterna
under riksstatens sjätte liufvudtitel, innehåller beträffande
fögderiförvaltningen, bland annat, att Riksdagen beslutit, att, med bibehållande
af den nuvarande indelningen af fögderier och länsmansdistrikt,
aflöningen till kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän skulle utgå
med samma belopp som hittills, med rätt för tjänsteinnehafvarna att åtnjuta
den tillfälliga löneförbättring, som Riksdagen i sammanhang därmed
för år 1909 anvisat.
Detta Riksdagens beslut, som väsentligt afviker från Eders Kungl.
Maj:ts nådiga proposition i ämnet, angifver visserligen icke skälen,
hvarför propositionen ej i denna del bifallits, men såväl af de vid
statsutskottets betänkande fogade reservationerna som af förhandlingarna
inom kamrarna framgår oförtydbart, att anledningen varit den,
att man förmenat ej mindre en väsentlig besparing än äfven minskad
omgång i behandlingen af en mängd på länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
handläggning beroende ärenden skola kunna vinnas,
därest, såsom vid flera föregående tillfällen inom Riksdagen påyrkats,
kronofogdetjänsterna indroges och kronofogdegöromålen öfverflyttades
på länsmännen. Till stöd för att kronofogdetjänsterna skulle kunna
indragas anfördes ytterligare inom Riksdagen, att kronofogdarna och
länsmännen, ehuru af olika tjänstegrad, likväl i många fall hade samma
åligganden, att kronofogden vore blott en onödig mellanhand mellan
länsstyrelsen och länsmannen, och att hans tillvaro i hög grad främjade
det öfverklagade mångskrifveriet.
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
7
Hvad sålunda anförts utgör i själfva verket endast ett upprepande
af de skäl för kronofogdetjänsternas indragning, som framburits hvarje
gång denna fråga bragts på tal; och jag skulle med afseende å dem
väl kunna hänvisa endast till mitt anförande till statsrådsprotokollet
den 21 februari 1908, då Eders Kungl. Maj:ts senaste proposition i
ämnet afläts. Jag torde emellertid i det följande få tillfälle att återkomma
till några bland de synpunkter, som synas hafva förestafvat
Riksdagens beslut. Här tillåter jag mig endast framhålla, att talet om
den omgång och det mångskrifveri, som föranledes af kronofogdeinstitutionen,
numera måste betecknas såsom föga befogadt, sedan genom
nådiga kungörelsen den 4 december 1908 införts obligatorisk direkt
skriftväxling i alla de fall, då särskilda förhållanden ej kräfva annat
förfaringssätt.
Om jag än sålunda icke kan känna mig öfvertygad af de skäl,
som nu likasom förut framförts för kronofogdebefattningarnas indragning,
följer däraf icke, att jag vill påyrka, att 1908 års förslag skall
oförändradt ånyo framläggas. Het har nämligen synts mig, som om ett tillmötesgående
af de synpunkter, som gjort sig gällande inom Riksdagens
majoritet, borde kunna ske, utan att man därför helt och hållet öfvergåfve
de grunder, på hvilka fögderiförvaltningen för närvarande är
fotad. Hvad man, särskildt inom Andra Kammaren, där yrkandena om
en reform af fögderiförvaltningen längst och kraftigast gjort sig gällande,
åsyftat, har väl i själfva verket ytterst gått ut på att vinna, jämte den
ekonomiska besparingen, den största möjliga förenkling i ärendenas handläggning
och ett utnyttjande i möjligaste mån af tjänstemännens arbetskraft.
Man har trott sig kunna vinna detta mål genom en indragning af
kronofogdetjänsterna och därför främst inriktat yrkandena härpå. — Men
denna omständighet kan väl näppeligen innebära, att, därest det ytterst
åsyftade målet på annan väg kan vinnas, likväl hvarje förslag till omorganisation
af fögderiförvaltningen, som bibehåller kronofogdebefattningrana,
måste anses ej antagligt. Redan det förslag, som förelädes 1908 års
riksdag, åsyftade i vidsträckt mån att undvika onödig omgång i förvaltningen
samt att afsevärdt reducera tjänstemännens antal. Ehuru jag
väl inser, att eu ytterligare reduktion är ägnad att väcka vissa ingalunda
alldeles obefogade betänkligheter, har jag likväl trott, att eu sådan
reduktion skulle kunna ske under vissa förutsättningar, som jag i det
följande får tillfälle att närmare angifva. För utredning af frågan i nu
antydd riktning har jag med Eders Kungl. Maj:ts begifvande för biträde
inom civildepartementet tillkallat landshöfdingen J. Widdn,
landssekretararen H. Uddön, landskamreraren G. V. Eiserman, krono
-
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Besparings
synpunkter.
fögderi J. Hoffman-Bang, häradsskrifvare!! C. A. Carlqvist och länsmannen
E. J. Turen. Öfver en af dessa sakkunniga i ämnet afgifven
promemoria hafva sedermera yttranden afgifvits af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i länen samt gemensamt af kammarkollegium och
statskontoret, hvarjemte framställning i ämnet inkommit från Sveriges
härå dsskrifvar för ening.
Innan jag redogör för det förslag, hvilket jag på grund af den
sålunda företagna utredningen ämnar framlägga , anser jag mig emellertid
böra något närmare ingå på ett bland de skäl, som anförts för
kronofogdetjänsternas indragning, och detta så mycket hellre som, att
döma af förhandlingarna i Riksdagen, man särskildt inom Andra Kammaren
lagt synnerlig vikt just på detta skäl. Man har nämligen förmenat,
att genom den påyrkade indragningen en väsentlig besparingskulle
beredas statsverket. För att fullt ovedersägligt klargöra, huru
härmed rätteligen förhåller sig, skulle visserligen erfordras jämförelse
mellan i detalj utarbetade alternativa förslag, hvilka därjämte godkänts
så väl i fråga om de funktioner, hvilka enligt det ena eller
andra förslaget skulle tillkomma de olika fögderitjänstemännen, som ock
i fråga om dessa tjänstemäns antal och aflöningsförmåner. Att möjlighet
att åstadkomma en dylik jämförelse icke förefinnes, torde ligga
för öppen dag. Jag tror emellertid, att man äfven härförutan kan
bilda sig ett i det stora hela tillförlitligt omdöme i frågan.
Kronofogdarna äro för närvarande 118. Enligt Eders Kungl.
Maj:ts proposition till fjolårets riksdag skulle deras antal reduceras till
108, och skulle kronofogdarna i flertalet län åtnjuta eu begynnelseaflöning
af 5,000 kronor. Om man bortser från den ifrågasatta högre
aflöningen för vissa kronofogdar i Norrland äfvensom från de föreslagna
ålderstilläggen och kostnaderna för pensioneringen, skulle sålunda den
summa, som genom kronofogdetjänsternas indragning inbesparades, i
första hand kunna sättas till 540,000 kronor.
Länsmännen, som för närvarande äro 516, ett antal, som enligt
ofvannämnda proposition skulle väsentligen reduceras, skulle, utom i de tre
nordligaste länen, där jämväl för dem något högre aflöningsförmåner
skulle förekomma, erhålla en begynnelseaflöning af 2,800 kronor. Då
jag icke kan finna någon rimlig anledning, hvarför en indragning
af kronofogdetjänsterna i och för sig skulle möjliggöra en ytterligare
minskning äfven af länsmännens antal, vågar jag antaga, att länsmännen,
äfven efter kronofogdetjänsternas indragning, måste utgöra ett antal af
åtminstone 516. Härvid är dock en synnerligt viktig omständighet att
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
9
observera. Det är nämligen min bestämda öfvert}rgelse, att, om kronofogdarnas
åligganden skulle öfverflyttas på länsmännen, dessa icke
skulle vara i stånd att sköta äfven polisväsendet. De skulle nämligen
uppenbarligen blifva så bundna af skrifgöromål och tidtals så upptagna af
andra förrättningar, som icke kunde undanskjutas, att ett åliggande fördem
att jämväl svara för de nuvarande länsmännens polisåligganden i själfva
verket skulle innebära en högst väsentlig minskning i det polisskydd,
som landsbygden för närvarande åtnjuter, en minskning, som väl näppeligen
af någon, som nitälskar för rättsordningens upprätthållande, lär på
allvar kunna ifrågasättas. Jag tillåter mig ock erinra därom, att samtliga
de förslag till kronofogdetjänsternas indragning, som hittills förekommit,
utmynnat i länsmännens befriande från polisgöromålen och
dessas öfverlämnande åt särskilda tjänstemän under länsmännens inseende.
Om en kår af dylika särskilda polismän inrättades, skulle ju
visserligen möjligen länsmännens antal kunna ytterligare något reduceras,
om ock ej afsevärdt. Men i hvilket fall som helst måste man
då i aflöningshänseende alltid räkna jämväl med de nya polismännen,
hvilkas antal tydligen ej kunde sättas lägre än länsmännens och hvilkas aflöning
väl svårligen skulle kunna bestämmas lägre än till 1,200 å 1,500
kronor.
Redan härigenom torde den besparing, man hoppas vinna genom
kronofogdetjänsternas indragning vara omintetgjord. Möjligen skulle
dock någon härvid vilja invända, att en ytterligare besparing skulle kunna
vunnas därigenom, att, genom anställande af åtminstone en statspolis
inom hvarje länsmansdistrikt, det nu utgående anslaget till aflöning
och underhåll af särskild polisstyrka på landet borde kunna indragas
eller åtminstone högst väsentligt reduceras. Enligt min öfvertygelse
skulle detta dock icke kunna ske. Dels afser nämligen detta anslag
numera anskaffande af nödig polis vid särskilda tillfällen, och det härmed
afsedda beliofvet kan förvisso icke fyllas af distriktspolisen, dels
afser det sådana fall, då inom ett trängre område med talrikare befolkning
särskilda polismän måste anställas, och detta behof kan gifvetvis
ej heller fyllas genom anställandet af en fast anställd polisman inom
hvarje länsmansdistrikt.
Emellertid äro vid denna frågas bedömande ytterligare några omständigheter
att beakta. Visserligen hafva under förhandlingarna inom
Riksdagen förekommit yttranden, som häntydt därpå, att man förmenat,
att kronofogdarnas åligganden borde kunna öfverflyttas på länsmännen,
utan att man därför af dessa fordrade andra kvalifikationer än för
närvarande. Bland dem, som närmare satt sig in i denna fråga, torde
Bill. till Bi/csd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 A fil. 40 Höft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Krono
fogdens
kontrollerande
verksamhet.
dock meningarna icke vara delade därom att, därest länsmännen skola
kunna öfvertaga kronofogdarnas åligganden, fordringarna på deras utbildning
måste ställas betydligt högre än nu är fallet. Och äfven om
man därvid sätter fordringarna så lågt, att man af dem begär afläggandet
endast af den lägsta juridiska examen eller kansliexamen —
hvilket i förbigående sagdt, enligt mitt förmenande, är att gå väl långt
i eftergift — lär man väl ej kunna hysa allvarlig förhoppning att för
den lön, som nu ifrågasättes för länsmännen, kunna på tillfredsställande
sätt rekrytera en kår, hvars medlemmar, å ena sidan, måste kosta på
sig afläggandet af studentexamen och några års vistelse vid universitetet,
men hvilka, å andra sidan, ej skulle få någon nämnvärd utsikt att
genom befordran så småningom vinna högre löneinkomster. Till hvilket
belopp dessa nya länsmäns aflöningar lägst skulle kunna sättas, därom
skall jag i detta sammanhang ej yttra mig. Det torde vara tillräckligt
att här endast påpeka, att man, vid beräknandet af den besparing,
man tror sig göra genom indragning af kronofogdetjänsterna,
gifvetvis ej får räkna med de löner, som nu ifrågasättas för länsmännen,
utan med ej obetydligt högre aflöningar.
Slutligen vill jag jämväl framhålla, att, därest länsmännen skulle
öfvertaga den befattning med uppbördsväsendet, som nu åligger kronofogdarna,
uppbördsmännens antal inom de olika länen blefve så stort,
att det blefve fullständigt omöjligt för länsstyrelserna att med sina nuvarande
arbetskrafter hos dem verkställa föreskrifna inventeringar eller
eljest öfver dem utöfva nödig kontroll. Äfven i detta fall påkallade
därför den ifrågasatta reformen ökade utgifter.
Hvad jag anfört torde, äfven utan exakta siffror, tillräckligt
tydligt ådagalägga, att kronofogdetjänsternas indragning svårligen skulle
leda till någon besparing för statsverket, snarare tvärtom. I detta
sammanhang torde för öfrigt förtjäna framhållas, att, därest den begärda
reformen skulle utmynna i en organisation enligt nu antydda hufvudgrunder
— och någon annan lösning har, så vidt jag känner, under
senare tider ej ifrågasatts och kan ej heller af mig utfinnas — så skulle
detta i själfva verket vara liktydigt därmed, att man i stället för de
nuvarande kronofogdarna och länsmännen erhölle ett nytt slag af kronofogdar
och länsmän, hvilket förhållande förvisso ej förändrades genom
att benämna dessa nya tjänstemän länsmän och polismän eller något
dylikt.
Om man således ur besparingssynpunkt icke kan vinna något genom
kronofogdetjänsternas indragning och på annat sätt kan och bör råda
bot för den omgång och det mångskrifveri, som förr torde varit för
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
11
bundna med kronofogdeinstitutionen, lär väl enhvar, som äger någon
närmare kännedom om fögderiförvaltningens uppgifter och arbete, vara
villig erkänna, att för kronofogdetjänsternas bibehållande mycket vägande
skäl kunna anföras. För min del ber jag att med afseende härå särskildt
få framhålla den stora betydelse, kronofogdeinstitutionen inom
landtregeringen äger i och för kontrollen. Flertalet af fögderitjänstemännens
funktioner kräfva mycken noggrannhet, vaksamhet och takt.
Få vårdslöshet och godtycke där göra sig gällande, blifver allmänheten
i hög grad lidande. Dessa funktioner äro ock ofta sådana, att de erbjuda
särskilda frestelser till mannamån och underslef af olika art. Att
man endast i undantagsfall kunnat konstatera, att här ifrågavarande
tjänstemän fallit offer för dessa frestelser, lärer visserligen i främsta
rummet vara att tillskrifva det goda sätt, hvarpå kåren i hufvudsak är
rekryterad, men att en verksam kontroll härvidlag äfven har sin stora
betydelse, borde icke kunna förnekas. För öfrigt synes det mig ligga
för öppen dag att, lika litet som en affärsman kan åtnöja sig med att
från sitt kontor följa ett för hans räkning pågående arbete och en eller
annan gång göra ett personligt besök på arbetsplatsen, lika litet kunna
länsstyrelserna på dylikt sätt i tillfredsställande mån leda och kontrollera
de öfver ett läns vidsträckta område fördelade lägre tjänstemännens
verksamhet. För att vinna nödig arbetsintensitet och förekomma
misstag eller missbruk erfordras i det ena som andra fallet förmän, som
själfva deltaga i det praktiska arbetet, stå de öfriga arbetande nära och
noga känna deras personliga egenskaper och förhållanden. Det är också
just såsom dylika, inför länsstyrelserna ansvariga förmän som kronofogdarna
varit till stort gagn; och jag vågar påstå, att kronofogdarnas
borttagande skulle i detta afseende vara till men, tv ett motsvarande
förhållande, eller att kontroll behöfves, äger rum hvar helst tjänstemän
eller öfver hufvud hvilka människor som helst skola utföra ett fortsatt,
maktpåliggande arbete.
Ett annat skäl för kronofogdetjänsternas bibehållande förtjänar
äfven att särskilt, framhållas. Kronofogdarnas förnämsta och mest
maktpåliggande funktion har af ålder varit och är fortfarande befattningen
med uppbörds- och redovisningsväsendet. Då man sökt genomföra
tanken på dessa tjänsters indragning, har det därför också
mött alldeles särskilda svårigheter att nydana denna del af förvaltningen,
hvilken obestridligen genom den nuvarande organisationen måste
anses i och för sig väl ordnad. I känslan af svårigheten att lägga
jämväl dessa åligganden på länsmännen utan att öfver höfvan rycka
Uppbörds
väsendet.
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
dem bort från andra viktiga göromål har man till och med ifrågasatt,
att åtminstone själfva uppbördsstämmornas hållande skulle åläggas kommunalnämnderna
eller deras ordförande. Huruvida det nu skulle vara
lämpligt att i så vidsträckt omfattning taga kommunala förtroendemän
i anspråk för utförande af en synnerligt viktig statsfunktion, därom
skall jag för närvarande ej yttra mig, liksom jag ej heller i öfrigt nu
skall inlåta mig på de nära till hands liggande erinringar, hvartill förevarande
förslag till frågans lösande i andra afseenden synes kunna
föranleda. Jag skall blott tillåta mig påpeka, att, därest det i öfrigt
befunnes lämpligt att anförtro kronouppbörden åt kommunalnämnderna,
man väl icke rimligtvis kunde begära, att de skulle åtaga sig detta
arbete för intet, och att man sålunda här finge ytterligare en, för visso
ej så obetydlig utgiftspost att taga i betraktande vid beräkning af den
på vissa håll antagna besparing för statsverket, som skulle uppstå
genom kronofogdetjänsternas indragning.
I fråga om såväl nu berörda förslag som förslaget att utan vidare
öfverflytta bestyret med uppbörden och dess redovisande på länsmännen
tror jag för öfrigt, att man ej tillräckligt fästat afseende vid
svårigheten att ernå en fullt tillfredsställande uppbördskontroll. Om
uppbördsverksamheten inskränkte sig till uppbördsstämmornas hållande
och till redovisning af därvid influtna medel samt alltså begränsades
inom en viss kortare del af året, skulle erforderlig kontroll måhändalåta
sig anordnas, äfven om uppbördsmännens antal ökades. Nu förhåller
det sig dock så, att uppbörden är en permanent verksamhet,
som fortgår hela året om. Först och främst är det allenast en del af
den egentliga kronouppbörden, som inflyter vid uppbördsmötena, men
de ingalunda obetydliga restförda beloppen blifva föremål för oaflåtliga
indrifningsåtgärder samt inflyta dagligdags under hela året. Enahanda
är förhållandet med bötesindrifningen. Vidare har kronofogden en i
många fögderier högst betydande uppbörd af skogsförsäljningsmedel.
Slutligen blifva enligt gällande författningar medel tidt och ofta öfverlämnade
till kronofogden för att vederbörande på anmälan tillhandahållas
— jag erinrar här blott om brännvinsförsäljningsmedel, bidragtill
skjutsentreprenaderna, hästpremieringsmedel samt numera äfven
indelningsersättningar och understöd till lindring i rustnings- och roteringsbesvären
enligt förordningen i ämnet den 17 juni 1908. Oafsedt
alltså inneliggande exekutionsmedel, om livilka i detta sammanhang ej är
fråga, inser man lätt, att kronofogdarna ständigt hafva medel om händer
till ganska afsevärda belopp.
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
13
Kontrollen öfver denna ständigt fortgående uppbörd ligger dels i
den summariska kontroll, som ölvas vid själfva uppbördsstämmorna,
dels i den granskning, som de på bestämda tider ingående räkenskaperna
underkastas hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande och centrala
myndigheter, och dels slutligen i de mått och steg, som anbefallts
genom två särskilda författningar af den 10 juli 1899 af innehåll korteligen,
den ena, att kronofogden skall föra och för hvarje månad afsluta
kassajournal samt kvartalsvis insända summariskt utdrag däraf till Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, samt den andra, att Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande skall minst en gång årligen, och dessutom,
när kronofogde dör eller afviker, själf eller genom den han i sitt ställe
förordnar förrätta inventering af de penningar och värdehandlingar,
fogden å tjänstens vägnar mottagit.
Att införa ett än mera ingående kontrollväsende låter sig väl
knappast göra, utan att sådant skulle verka hindrande på. göromålens
gång samt medföra afse värda kostnader för statsverket. I själfva verket
torde ock den kontroll, som utöfvas på sätt nyss angifvits, få anses
tillfredsställande, så länge uppbördsmännens antal icke är större än som
utaf förhållandena med nödvändighet betingas samt uppbördsmännen
intaga en ekonomiskt och socialt mera solid tjänsteställning. Skulle
uppbördsverksamheten åter öfverflyttas på länsmännen och uppbördsmännens
antal sålunda ungefär fyrdubblas, blefve kontrollens utöfvande
redan med nu gällande bestämmelser i hög grad försvårad, i det att
inspektionsresorna komme att för några af länsstyrelsens ämbets- eller
tjänstemän upptaga minst en månad årligen, äfven om inventering hos
hvarje uppbördsman förrättades allenast en gång om året. I allmänhet
torde det kunna sägas, att ju flera uppbördsmän anlitas, desto större
kontroll är af nöden. Men huru effektiv denna än anordnas, skulle den,
enligt min uppfattning, icke uppväga olägenheterna och faran af att
lägga statens uppbörd i flera händer än nödigt är. — Det bör heller
icke förbises, att eu öfverflyttning af uppbörds- och redovisningsväsendet
på länsmännen skulle medföra andra afsevärda olägenheter och
jämväl kostnader. En sådan olägenhet, hvars betydelse icke far underskattas,
består däri, att betänkliga kollisioner icke skola kunna undvikas
emellan, å ena sidan, länsmännens mångfaldiga andra bestyr,
hvilka ofta ej kunna undanskjutas ens några timmar, samt, å den
andra, hans uppbördsresor, hvilka tillkännagifvits lång tid förut och
föranleda möte med allmänheten å vissa bestämda platser. En
annan obestridlig följd af förändringen blefve, att arbetet hos länsstyrelserna,
företrädesvis dock å landskontoret, komme att högst betyd
-
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
ligt ökas, så att nya arbetskrafter där kräfdes. Då de uppbördsräkenskaper,
som till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifvas och
där granskas, komme att till antalet fyrdubblas, så blefve äfven detta
granskningsarbete fyrdubbladt, enär det lätt inses, att sådant arbete
krafvel- samma tid, vare sig siffrorna äro större eller mindre. Landsboksarbetet,
hvilket redan genom landträntmästartjänsternas indragning
betydligt växer, skulle på grund af de många fögderispecialräkningarna
ytterligare svälla ut till ett så digert arbete, att det knappast torde
medhinnas inom föreskrifven tid; och en utsträckning af denna tid kan
icke ifrågasättas med hänsyn till riksbokslutsarbetet. Inlevereringarna
af kronouppbördsmedel likasom en mängd af de å kronofogdarna nu
utställda anordningar för vissa utbetalningars bestridande komme äfven
att växa i nyss angifven proportion, revisionsarbetet hos kammarrrätten,
i hvad rörer länsräkenskapen, likaså, hvarförutom det icke lider tvifvel,
att ökningen af inlevereringar till och utbetalningar från länsstyrelserna
komme att efter landtränteriernas indragning mycket kännbart återverka
på riksbankskontoren såsom handhafvare af länsstyrelsernas kassarörelse.
Vid afgifvande af förslaget om landträntmästartjänsternas indragning
förutsattes ock, att kronofogdebefattningarna skulle bibehållas, och dessa
organisationsfrågor äga verkligen ett så intimt sammanhang med hvarandra,
att jag icke skulle vågat föreslå den redan beslutade indragningen
af landtränterierna, därest uppbörds- och redovisningsväsendet
kunnat befaras antaga så vidlyftiga former, som uppbördens anförtroende
åt rikets länsmän ovillkorligen måste medföra.
Då jag på ofvan anförda grunder anser ett sådant experiment
skola blifva för administrationen i hög grad menligt, kan jag naturligen
icke tillråda detsamma. Tvärtom tillmäter jag kronofogdeinstitutionen
den stora betydelse för kronans uppbörds- och redovisningsväsende, att
ett upphörande af samma institution, enligt min åsikt, måste betinga en
fullständig omläggning af uppbörds- och redovisningsväsendet på ett
eller annat, sätt, hvarom jag för närvarande saknar anledning att vidare
yttra mig.
I mitt anförande till statsrådsprotokollet den 21 februari 1908 har
jag utförligt redogjort för föreliggande frågas förhistoria. På grund
häraf tillåter jag mig nu endast erinra därom, att 1873 års löneregleringskommitté,
där frågan först gjordes till föremål för en ingående
utredning, förordade kronofogdarnas bibehållande, men ville ersätta länsmännen
med nya tjänstemän benämnda fogdefullmäktige, samt att 1902
års löneregleringskommitté, som jämväl gjorde frågan till föremål för
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
15
en grundlig utredning, slutade med att bibehålla så väl kronofogdar som
länsmän, dock till det reducerade antal, som sedermera i hufvudsak åt
Eders Kungl. Maj:t förordades i proposition till 1908 års riksdag.
Önskvärdheten af att bibehålla kronofogdeinstitutionen och inom dess
ram genomföra nödiga förändringar och förenklingar i fråga om fögderiförvaltningens
organisation har ock från myndigheternas sida kraftigt
framhållits så väl under föregående utredningar som vid afgifvande
af yttrande öfver de nu tillkallade sakkunnigas förslag i ämnet.
I sitt den 4 december 1908 häröfver afgifna gemensamma utlåtande
yttra kammarkollegium och statskontoret följande: »Det nu föreliggande
förslaget utgår från den uppfattning, att kronofogdeinstitutionen bör till
sina hufvuddrag bibehållas. Härutinnan instämma ämbetsverken med
de sakkunniga. Efter ämbetsverkens uppfattning har den nuvarande
fögderiorganisationen på det hela taget fungerat på ett, äfven med
hänsyn till de nuvarande förändrade förhållandena, fullt tillfredsställande
sätt, hvarför ämbetsverken anse, att det skulle vara till bestämd fördel
för det allmänna, om fögderiförvaltningen bibehölles vid sin nuvarande
organisation, allenast med de jämkningar, som af förhållandena kräfvas.
Det otillfredsställande i de hittills framkomna förslagen, som haft till
syfte kronofogdetjänsternas indragning, har yttermera befäst ämbetsverken
i denna uppfattning. Önskvärdheten af kronofogdeinstitutionens
bibehållande till sina hufvuddrag har ock betonats i flera af de af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i detta ärende afgifna yttrandena.»
Sedan jag sålunda redogjort för de hufvudsakliga skälen, hvarför
jag ej anser mig kunna tillråda Eders Kungl. Maj:t att ifrågasätta kronofogdeinstitutionens
upphäfvande, ber jag att få öfvergå till de sakkunnigas
förslag. Med uteslutande af ingressen och afslutningen samt
det i tabellarisk form uppställda förslaget till indelning af fögderier och
länsmansdistrikt i riket är den promemoria, som de den 3 oktober 1908
till mig i ämnet afgifvit, af följande lydelse:
»Af landsstatsfrågans behandling vid årets riksdag vill det synas, som
om majoriteten inom Riksdagen ansett frågan om fögderiförvaltningen
böra så ordnas, att de nuvarande kronofogde- och länsmanstjänsterna
skulle sammanslås till en befattning, hvars innehafvare dock ej skulle
äga annan kompetens än den nuvarande länsmannens.
Emellertid och då det för statsförvaltningen måste anses högeligen
önskvärd!, att kronofogdeinstitutionen kunde till sina hufvuddrag bibehållas,
äfven om man såsom en nödvändig förutsättning därför måste
uppställa krafvet på en väsentlig reduktion af kronofogdetjänsternas antal,
Tillkallade
sakkunnigas
P. M.
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
hafva vi, enligt den oss förelagda uppgiften, anställt en undersökning,
i hvilken omfattning och under hvilka förutsättningar kronofogdesysslor
kunde indragas, om man utginge från den grund, att ett invånarantal
inom fögderiet af 50,000 i allmänhet skulle vara minimum.
För att en sådan reduktion skall kunna vidtagas, måste enligt vårt
förmenande såsom en förutsättning uppställas, att kronofogdens tjänsteställning
blefve något förändrad.
Sålunda hafva vi tänkt oss, att kronofogden skulle upphöra att vara
utmätningsman i annat fall än att Konungens befallningshafvande undantagsvis
funne sådant af nöden eller fråga vore om försäljning af utmätt
fast egendom eller af fartyg enligt hvad i 92 § Utsökningslagen sägs.
Utmätningsmannens åligganden i öfrigt skulle i stället öfverflyttas å
länsmännen på eget ansvar.
Beträffande frågan om indrifning af de uppbördsrestantier och öfriga
afgifter, som uppräknas i kungl. förordningen angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna afgifter
in. m. den 12 juli 1878, äfvensom af böter, synes oss lämpligt,
att äfven härutinnan länsmannen får fungera såsom utmätningsman med
rätt för honom såsom nu att på eget ansvar uppdraga åt fjärdingsman
att förrätta utmätning af lös egendom. Kronofogdens redogörareställning
skulle däremot bibehållas, ej allenast beträffande kronoutskyldsrestantier
och böter utan ock ifråga om indrifning af de å uppbördsstämma oguldna
kommunalutskylder, vägskattemedel, som lika med kommunalutskylder
indrifvas och redovisas, samt församlingsafgifter till prästerskapet. De
kommunala uppbördsmännen skulle således fortfarande hafva att med
sin framställning om indrifning af uppbördsresterna vända sig till kronofogden,
hvilken i hittills gällande ordning borde låta genom utmätningsmän,
inom eller utom fögderiet, i hvarje fall medelst direkt skriftväxling
besörja indrifningen och för densamma redovisa; kronofogden obetaget
att, liksom länsmännen, omedelbart anlita fjärdingsman om indrifningen,
i hvilket fall kronofogden skulle anses såsom utmätningsman och bära
det därmed förenade ansvar. Såsom en följd af länsmannens nu antydda
förändrade befattning med exekutionsärenden bör han hafva skyldighet
att föra dagbok i utsökningsmål och sådan dagbok rörande uppbördsrestantier,
som i 10 § af förordningen den 12 juli 1878 är för stadsfogde
föreskrifven. Likaså bör till länsmannen såsom utmätningsman
utsträckas föreskriften om inventering enligt kungl. förordningen den
10 juli 1899. Att statens ansvarighet enligt lagen om ersättning af allmänna
medel i vissa fall för skada, som förorsakas af ämbets- eller
tjänsteman, den 10 juli 1899 kommer att omfatta medel, dem läns
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 60.
17
mannen såsom utmätningsman har om händer, synes oss vara en själfklar
följd af den föreslagna förändringen, likasom att samma ansvarighet
skall kvarstå i afseende på kronofogdens befattning med uppbördsrestantierna.
En förändring i ofvan antydd riktning synes oss icke allenast öfverensstämma
med rådande praxis, enligt hvilken kronofogdarna redan nu
i stor omfattning öfverlänma åt länsmannen att på kronofogdens ansvar
verkställa utmätningar, utan reformen vore äfven, enligt vår uppfattning,
ägnad att tillmötesgå det rätt allmänt uttalade önskemålet af exekutionskostnadernas
nedbringande.
Vidare är att märka, hurusom kronofogden skulle befrias från mångahanda
bestyr till följd af förväntad föreskrift om obligatorisk direkt skriftväxling,
äfven om en sådan föreskrift, hvad angår rena handräckningsärenden
rörande kronoutskylder och böter, obestridligen kommer att medföra
en tyngre expedition för kronofogden än som nu är fallet, då han
har att hos sin länsstyrelse, merendels i ett sammanhang, påkalla handräckning
för alla från fögderiet till vidt skilda orter bortflyttade personers
restantier; men dessa göromål äro af rent mekanisk natur, som i hög
grad tillåter anlitande af underordnade arbetskrafters biträde.
A andra sidan hafva vi ej förbisett, att kronofogdens ställning till
åklagarkallet, enligt hvad herr statsrådets yttrande till statsrådsprotokollet
vid föredragning af landsstatsfrågan den 21 februari 1908 gifver vid
handen, är afsedd att förändras i den riktning, att han skulle mera än
hittills omedelbart ingripa och i hvarje fall öfver länsmännens åklagarverksamhet
utöfva en vida mera skärpt kontroll; men ehuruväl vi finna
en sådan förändring både nödig och nyttig, kunna vi likväl ej anse, att
densamma, som icke allt för ofta torde föranleda kronofogdens omedelbara
utöfvande af åklagarkallet, kan lägga hinder i vägen för kronofogdedistriktens
utvidgning. Därjämte hålla vi före, att den kronofogden
genom redan utfärdade författningar meddelade befrielse från ovillkorlig
befattning med kronoombudskap vid taxeringarna och syner å domäner
bör vara ägnad att, om ej helt och hållet, så dock i väsentlig mån uppväga
den ökade arbetsbörda, som hans utsträckta åklagarskap och i hvarje
fall skärpt kontroll öfver åklagarkallets utförande onekligen medför.
Slutligen torde bär böra anmärkas, att om kronofogdedistrikten
blifva vidgade i den omfattning vi här nedan föreslå, det torde
blifva af nöden, att antalet uppbördsmöte!! något minskas, på det att
kronofogden måtte hinna förrätta uppbörden inom den därför bestämda
tid.
Bih. till Riksd. Vrot. 1900. 4 Sami. 1 Afd. 40 Höft.
3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Det har oss veterligen icke under senare tider ifrågasatts, att häradsskrifvarnas
tjänstställning skulle i något hänseende förändras eller deras
distrikt utvidgas utöfver hvad i Kungl. Majrts proposition till Riksdagen
den 21 februari 1908 föreslagits. Men klart är, att, om en inskränkning
af kronofogdarnas antal vidtages i den utsträckning, hvarom nu är fråga,
utan att någon rubbning af häradsskrifvarnas distrikt samtidigt vidtoges,
det mångenstädes komrne att inträffa, att en kronofogde finge samarbeta
med flera än en häradsskrifvare. Ehuru ett sådant förhållande icke enligt
vår mening borde blifva i afsevärd grad menligt för fögderiförvaltningen
än mindre vålla något äfventyr vare sig beträffande kronofogdens och
häradsskrifvarens gemensamma uppbördsansvar eller eljest, vill det dock,
framför allt ur räkenskapssynpunkt, men äfven med hänsyn till andra
omständigheter, synas påtagligt, att den enhet i fögderiförvaitningen, som
bestämmes däraf att kronofogdens och häradsskrifvarens distrikt sammanfalla,
utgör en förmån, som man icke utan tvingande skäl bör bortkasta.
Men då knappast mera än en mening torde råda därom, att häradsskrifvarens
göromål, enkannerligen genom den senast antagna bevillningsförordningen,
blifvit, om ock till viss del af året, så hopade, att det
ingalunda kan vara tillrådligt att alltför mycket öka häradsskrifvarens
distrikt, hafva vi för oss uppställt det spörsmålet, huruvida icke någon
utväg kunde gifvas, hvarigenom häradsskrifvardistrikten, utan att tjänstemannens
arbetsbörda öfver höfvan ökades, kunde svälla ut till samma
omfattning som de ifrågasatta nya kronofogdedistrikten och enheten i
fögderiförvaltningen sålunda bevaras.
Efter öfvervägande däraf hafva vi kommit till ett förslag i nu antydd
riktning, hvilket vi i detta sammanhang tillåta oss underställa herr
statsrådet.
Vi hafva därvid utgått från att kronofogden och häradsskrifvaren i
ett vidgadt fögderi skulle fortfarande såsom hittills gemensamt svara
för uppbörd och räkenskap. Beträffande fögderiräkenskapen skulle således
häradsskrifvaren allt framgent lämna material för räkningens debet
och kronofogden för dess kredit. Men då häradsskrifvarna i sådana
fögderier, som komma att innehålla mera än 50,000 invånare, antagits
icke i öfrigt förmå att fullgöra och ansvara för hela den till deras tjänster
hörande arbetsprestation, hafva vi tänkt oss, att ett reservationsanslag
kunde utverkas för anställande, där Kungl. Maj:t funne sådant oundgängligt,
af eu eller flera extra häradsskrifvare, hvilka kunde tilldelas
särskilda tjänstgöringsområden från ett eller flera fögderier samt, hvar
inom det honom anvisade tjänstgöringsområde, på eget ansvar förrätta
mantalsskrifning och debitering med flera här nedan vidare omförmälda
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
19
bestyr. Mantalslängder och uppbördsbok skulle efter afslutandet öfverlämnas
till vederbörande ordinarie häradsskrifvare, hvilken tillsammans
med fogden hade att göra redo och räkning för hela fögderiet.
Den förnämsta fördelen af en sådan häradsskrifvarinstitution blefve
den, att möjlighet bereddes till en jämnare reglering af den olika vägande
arbetsbörda, som vid hvarje distriktsindelning måste uppkomma
för skilda häradsskrifvare inom ett län. En viss rörlighet kunde ock
beredas dessa extra häradsskrifvarsysslor. Möjlighet vore nämligen icke
utesluten att, där ett fögderi genom t. ex. inkorporering af visst område
med en närliggande stad undergått väsentlig folkmängdsminskning, under
det att ett annat fögderis folkmängdstal under årens lopp betydligt vuxit,
eller anledning eljest sig yppade, Kungl. Maj:t kunde utan rubbning
af bestående indelning i öfrigt omreglera en extra häradsskrifvares tjänstgöringsområde,
så att en lindring bereddes den eller de häradsskrifvare,
som däraf funnes mest i behof.
Vi hafva föreställt oss, att de göromål, som borde anförtros de extra
häradsskrifvarna, en hvar inom det honom anvisade område, skulle vara:
l:o) mantalsskrifning och komplettering af mantalslängd erna;
2:o) upprättande af fastighetstaxeringslängder, jämlikt § 35 bevillningsförordni
ngen;
3:o) uträkning och införing i taxeringslängderna af vederbörliga
bevillningsafgifter samt summering af taxeringslängderna enligt § 39
mom. 2 nämnda förordning;
4:o) upprättande af afskrift af taxeringslängderna enligt samma lagrum
mom. 4;
5: o) debitering och upprättande af särskild uppbördsbok med utskrifning
af därpå grundade debetsedlar för hvarje särskild till området
hörande fögderi del;
6:o) upprättande af vägfyrktalslängder jämlikt § 59 lagen den 23
oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet enligt
lydelsen i lagen den 20 juni 1905; samt
7:o) upprättande af inskrifningslistor jämlikt § 12 värnplikt slagen
den 14 juni 1901 och § 5 inskrifningsförordningen.
Vid afvägande! af de extra häradsskrifvarnas tjänstgöringsområden
lärer böra tillses, å ena sidan, att de icke göras större än att tjänstemannen
i allmänhet skall kunna utan åtminstone annat än tillfälligt biträde
ensam fullgöra arbetet, men att, å den andra, arbetsmängden dock
blir fullt tillräcklig för beredande af jämn sysselsättning året om. Med
hänsyn härtill hafva vi tänkt oss såsom lämpligt ett område med omkring
20,000 invånare.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Åt dylika extra häradsskrifvare borde enligt vår mening beredas
något fördelaktigare aflöningsförmåner än dem, som tillkomma ordinarie
landskontorist, så att, i händelse en sådan tjänsteman undfinge förordnande
på en extra häradsskrifvarsyssla, han vore pliktig till sin vikarie
afstå samtliga med landskontoristbefattningen förenade löneförmåner.
I sådant afseende hafva vi tänkt oss, att extra häradsskrifvare borde
åtnjuta — förutom de på hans tjänstgöringsområde belöpande debetsedellösen,
provisioner och expeditionslösen för bevis, som af honom
utfärdas den tid vederbörliga handlingar finnas hos honom tillgängliga —
dels andel efter folkmängden af det med den ordinarie häradsskrifvartjänsten
förenade förvaltningsbidraget samt dels fast arfvode till belopp
af 1,700 kronor. Dessa aflöningsförmåner äro föreslagna under förutsättning,
att förvaltningsbidraget till ordinarie häradsskrifvare kommer att
utgå efter 150 kronor för hvarje fullt 5,000-tal invånare enligt nådiga
propositionen n:r 71 till 1908 års riksdag.
Helt visst blefve ett förordnande på en efter dessa grunder inrättad
extra häradsskrifvarsyssla begärlig för aspiranter till ordinarie häradsskrifvartjänst.
Tillvaron af dylika extra häradsskrifvarbefattningar blefve
ock utan tvifvel af obestridligt gagn för utbildningen af häradsskrifvare,
och erfarenheten om det sätt, hvarpå dessa extra sysslor af sina innehafvare
förvaltas, komme förvisso att öfva ett nyttigt inflytande vid
pröfningen af vederbörandes ansökningar till ordinarie häradsskrifvarbefattningar.
Härtill kommer, att anordningen, såsom lätteligen torde
inses, skulle medföra besparing för statsverket.»
För att underlätta öfversikten öfver de sakkunnigas förslag till
indelning af de olika länen i fögderier och länsmansdistrikt hafva de
uppgjort följande
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
21
Sammandrag.
Nuvarande
Föreslagen
indelning.
indelning.
Läns-
Läns-
Fögderier.
mans-
Fögderier.
mans-
distrikt.
distrikt.
Stockholms
län..........................................
6
33
4
21
Uppsala
* .................>.......................
4
19
3
14
Södermanlands
)) ... ..........................
4
13
3
12
Östergötlands
» ......................................
8
39
4
37
Jönköpings
» ...................................
6
33
3
30
Kronobergs
» ................................
5
17
3
16
Kalmar
» .......................................
7
'' 25
4
23
Gottlands
» .........................................
3
6
1
G
Blekinge
)) ..... .............................
2
9
2
9
Kristianstads
» ..........................................
4
33
4
23
Malmöhus
n .........................................
6
36
5
26
Hallands
» .....................................
4
11
3
11
Göteborgs och Bohus
» ....................................
5
31
4
21
Alf sborgs
» ..........................................
6
39
5
28
Skaraborgs
» ............................
7
37
4
24
Värmlands
» ..........................................
7
19
5
19
Örebro
n ..........................................
4
17
3
17
Västmanlands
» ..........................................
4
16
2
13
Kopparbergs
» ..........................................
6
35
4
31
Gäfleborgs
)) ....................................
4
29
3
28
V ästernorrlands
» ..........................................
6
30
5
SO
Jämtlands
u
4
36
3
25
Västerbottens
» .......................
3
26
3
25
Norrbottens
» ...................................
4
18
4
18
Summa
118
516
81
487
Den af de sakkunniga ifrågasatta ändringen i kronofogdens tjänsteställning
har af öfvervägande antalet länsstyrelser tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Därvid har dock, såvidt angår kronofogdens befrielse
från att vara utmätningsman, Eders Kung!. Maj:ts befallnings
-
Läneetyrelsernae
och
häradsskrif
varnas yttranden.
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
hafvande i Stockholms län biträdt förslaget under förutsättning af kontrollens
tillfredsställande ordnande. Äfven andra länsstyrelser hafva
framhållit önskvärdheten af, att kronofogden erhölle en kontrollerande
verksamhet.
Vissa af länsstyrelserna hafva medgifvit, att genom de ifrågasatta
förändringarna lättnad i arbetet för kronofogden skulle uppstå, under
det att andra länsstyrelser ansett, att så icke skulle blifva förhållandet.
Förslaget om utvidgning af kronofogdarnas tjänstedistrikt har af
flertalet länsstyrelser, om ock, såvidt angår några bland dem, endast
med tvekan och med uttalande af vissa betänkligheter eller under närmare
angifna förutsättningar, biträdts eller åtminstone icke afstyrkts.
Därvid hafva dock vissa länsstyrelser, i hvad deras län beträffar, ansett
utvidgningen ej kunna genomföras i den af de sakkunniga föreslagna
omfattningen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens
och Norrbottens län hafva, hvar för sitt län, ånyo framhållit
behofvet af ytterligare ett fögderi i länet.
Hvad angår förslaget till indragning af vissa häradsskrifvartjänster
och den däraf föranledda utvidgningen af ett antal häradsskrifvardistrikt,
hafva flertalet häradsskrifvare — hvilket flertal blir relativt
större, därest i beräkning tagas endast sådana häradsskrifvare, hvilkas
distrikt beröras af förslaget — uttalat sig emot distriktsutvidgningen.
De, som tillstyrkt eller icke motsatt sig utvidgningen, hafva med få
undantag gjort det under förutsättning att häradsskrifvarna i de mest
betungade distrikten bereddes lättnad i sitt arbete genom inrättandet
af det föreslagna extra häradsskrifvarinstitutet, eller ock att de erhölle
förvaltningsbidrag tillräckligt att lämna tillgång till skäligt arfvode åt
nödiga tjänstebiträden, eller finge hos sig anställda ett eller två af statsmedel
aflönade biträden.
Af länsstyrelserna hafva till förmån för den föreslagna utvidgningen
af häradsskrifvardistrikten uttalat sig, obetingadt eller under vissa
förutsättningar, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands,
Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Ålfsborgs, Örebro, Gäfleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län, den sistnämnda dock med tvekan.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings, Kalmar och Västmanlands
län hafva ansett en utvidgning möjlig, dock ej i den af de
sakkunniga ifrågasatta omfattning. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Hallands län har väl funnit det mest tilltalande, om länet
indelades i tre häradsskrifvardistrikt, men har dock icke haft någon
allvarsam anmärkning mot distriktens reducering i enlighet med de
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
23
sakkunnigas förslag. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län, som ej synes haft något att erinra mot förslagets
principer, har emellertid ansett förhållandena ej medgifva indragning af
någon häradsskrifvare’änst inom detta län, därvid Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande dock tillagt, att, om likväl en minskning ansåges
böra genomföras, det ju icke vore omöjligt att vidtaga reduktionen
på det af de sakkunniga föreslagna sättet. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gottlands,
Blekinge, Skaraborgs, Värmlands och Kopparbergs län hafva motsatt
sig förslaget eller åtminstone däremot uttalat starka betänkligheter.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har återupptagit
frågan om inrättandet af ytterligare en häradsskrifvartjänst. Huruvida
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län tänkt
sig en liknande tjänst utöfver det af de sakkunniga föreslagna antalet,
framgår ej tydligen af dess yttrande.
Det af de sakkunniga framställda förslaget om inrättandet af extra
häradsskrifvarbefattningar har i allmänhet mötts med ogillande. Af de
häradsskrifvare, som yttrat sig i ärendet, har omkring en fjärdedel —
stundom endast motvilligt eller såsom ett alternativ — biträdt eller
åtminstone ej motsatt sig förslaget. Äfven om hänsyn tages allenast
till häradsskrifvarna i sådana fögderier, hvilka redan innehålla mer än
60,000 invånare eller enligt förslaget skulle helt eller delvis ingå i dylika
distrikt, har en jämförelsevis ringa minoritet understödt förslaget.
Af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hafva 18 mer eller
mindre kraftigt motsatt sig sistnämnda förslag, därvid vissa befallningshafvande
uttalat den mening, att en fördelaktigare anordning vore att
åt häradsskrifvarna i de mera betungade distrikten anvisades tillräckliga
förvaltningsbidrag eller — såsom två bland dem föreslagit — att
hos sådana häradsskrifvare anställdes af statsmedel aflönade biträden.
Bland de 6 befallningshafvande, som biträdt förslaget, hafva synbarligen
tre — de i Kalmar, Gottlands och Jämtlands län, och måhända
äfven en fjärde, länsstyrelsen i Gäfleborgs län, ehuru sådant ej med
tydlighet framgår af dess yttrande — endast motvilligt gått med därpå,
och allenast en, den i Kristianstads län, framhållit den föreslagna
anordningens lämplighet.
Kammarkollegium och statskontoret hafva, beträffande sin egen Åmbetaveruppfattning
i ärendet, inskränkt sig till de delar däraf, som gifvit äm- lff"e8rut^ta“adt8
betsverken anledning till särskild!; yttrande; och som detta yttrande kunnigas
dels innefattar ett principuttalande och dels äfven redogör i samman- p- M
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
trängd form för det hufvudsakliga af hvad länsstyrelser och öfriga lokala
myndigheter haft att erinra i afseende på de sakkunnigas förslag,
anser jag mig böra i dess helhet återgifva detta ämbetsverkens yttrande,
så lydande:
»Såsom ostridigt torde väl få anses, att den arbetsbörda, som i ett
fögderi åligger häradsskrifvaren, i regeln är drygare än den, som påhvilar
kronofogden. Då man vid de förslag rörande fögderiernas omreglering,
som föregått det nu föreliggande, sökt bestämma lämpliga
omfattningen af de för kronofogde och häradsskrifvare gemensamma
tjänstedistrikten, torde man hafva sträfvat efter att skapa distrikt af
sådan storlek, att å ena sidan kronofogden däri skulle hafva full sysselsättning,
men å andra sidan häradsskrifvaren ej blifva öfver höfvan
betungad af arbete.
De sakkunnigas förslag åter har till syftemål att, med uteslutande
hänsyn tagen till omfattningen af kronofogdens arbete, reducera fögderiernas
antal så långt denna hänsyn medgåfve. De sålunda tänkta distrikten
hafva de sakkunniga funnit skola blifva allt för betungande
för häradsskrifvarna, hvarför de, för att ändock kunna genomföra reduceringen,
utan att bortkasta den förmån, som läge i fögderitörvaltningens
enhet genom kronofogde- och häradsskrifvardistriktens sammanfallande,
framlagt sitt förslag om inrättande enligt närmare angifna
grunder af extra häradsskrifvarbefattningar.
Om man nu anser riktigt, att omfattningen af det kronofogden
åliggande arbetet bör vara ensamt normerande för fögderiernas storlek,
torde antalet af kronofogdarnas tjänstedistrikt — helst för det fall den af
de sakkunniga föreslagna ändringen i kronofogdarnas tjänsteställning
komme att, på sätt de sakkunniga ansett och flera af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande medgifvit, medföra lättnad i kronofogdarnas
arbete — utan någon mera afsevärd olägenhet kunna förminskas i det
närmaste till det af de sakkunniga ifrågasatta.
Gifvetvis vore det, för bibehållandet af enheten i fögderiförvaltningen,
önskvärd!, att häradsskrifvarnas tjänstedistrikt sammanfölle med
kronofogdarnas. I detta senare hänseende torde dock få erinras, hurusom
åtskilliga bland Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande uttalat
den mening, att det icke numera kunde anses föreligga behof af att
dessa båda tjänsteområden sammanfölle, därvid af vissa befallningshafvande
framhållits, att den enda mera framträdande olägenheten af
de icke sammanfallande tjänsteområdena utan svårighet kunde undvikas
därigenom, att kronofogden ålades upprättandet af specialräkningen
och öfriga räkningar för hela fögderiet.
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
25
Det synes ämbetsverken tydligt, och är ju äfven af de sakkunniga.
förutsatt, att, om man skulle bestämma omfattningen af häradsskrifvarnas
tjänstedistrikt med hänsyn uteslutande till beskaffenheten och mängden
af det häradsskrifvaren åliggande arbetet, hvilket ju erkänts vara
drygare än kronofogdens, dessa distrikt skulle blifva till omfattningen
mindre än kronofogdarnas och följaktligen till antalet större.
Om sålunda häradsskrifvardistrikten, när man är oförhindrad att
bestämma deras omfattning efter rationella grunder, ej skulle blifva
sammanfallande med kronofogdedistrikten, men det å andra sidan måste
erkännas såsom önskvärdt att så emellertid kunde ske, framställer sig
till besvarande det af de sakkunniga till skärskådan upptagna spörsmålet,
huruvida icke någon utväg kunde gifvas, hvarigenom häradsskrifvardistrikten,
utan att tjänstemannens börda öfver höfvan ökades, kunde
svälla ut till samma omfattning som de ifrågasatta nya kronofogdedistrikten.
Den i sådant ändamål föreslagna anordningen med extra häradsskrifvare
erbjuder väl enligt ämbetsverkens mening vissa fördelar, men
skulle å andra sidan komma att medföra åtskilliga synnerligen beaktansvärda
olägenheter.
Ämbetsverken tillåta sig här upptaga hufvudinnehållet i de erinringar,
som mot denna anordning framställts å Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes och häradsskrifvarnas sida. Anordningen skulle
blifva till olägenhet och ofta till obehag icke blott för den ordinarie
och den extra häradsskrifvaren utan äfven för myndigheter och allmänheten.
För att kunna verkställa de honom åliggande arbetena
måste den extra häradsskrifvaren året om äga tillgång till samtliga de
handlingar, som afsåge hans område; men då vissa arbeten beträffande
berörda område syntes vara förbehållna den ordinarie häradsskrifvaren,
hade äfven denne behof af nästan ständig tillgång till samma handlingar.
Myndigheter och allmänhet måste för erhållande af bevis och
upplysningar i afseende å samma område vända sig än till den ene än
till den andre tjänstemannen, och då man ej på förhand kunde veta,
hos hvilkendera de handlingar, som behöfdes för bevisets eller upplysningens
lämnande, för tillfället förvarades, stannade man ofta i villrådighet,
till hvilkendera man hade att för ändamålet hänvända sig. Anordningen
skulle hafva till följd, att den ordinarie häradsskrifvaren blefve
främmande för vissa delar af sitt distrikt, äfvensom medföra en betänklig
rubbning i enheten och kontinuiteten i fögderiförvaltningeu,
helst sannolikt vore, att de extra befattningshafvarna jämförelsevis ofta
Bill. till (likså. Prof. 1909. 4 Sami. t Afd. 40 Höft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
ombyttes. Lindringen i den ordinaries arbetsbörda blefve i själfva verket
icke så väsentlig. Anordningen, som innebure ombildande af en
stor del af den ordinarie häradsskrifvarkåren till en extra tjänstemannaklass
med nästan enahanda åliggande som de ordinarie, men med väsentligt
lägre aflöning, ginge i rak strid med de principer, som under
senare tider följts vid ordnandet af arbetsförhållandena inom statens
verk. Här vore nämligen ej fråga om att fylla ett tillfälligt behof af
arbetshjälp, utan om att i ganska stor utsträckning anställa extra tjänstemän
för utförande af ordinarie tjänstegöromål eller till och med för
uppehållande af tjänstebefattning, som ansetts icke kunna undvaras.
De sålunda framställda betänkligheterna mot den ifrågasatta extra
häradsskrifvarinstitutionen dela ämbetsverken till fullo, och anse ämbetsverken
olägenheterna af anordningen vara af så framträdande beskaffenhet,
att de enligt ämbetsverkens åsikt öfverväga icke blott de
fördelar, som anordningen, enligt hvad förut antydts, onekligen innebär,
utan äfven olägenheterna däraf, att kronofogdens och häradsskrifvarens
tjänstedistrikt icke skulle komma att sammanfalla. Ämbetsverken
kunna därför icke annat än afstyrka förslaget i denna del.
Härtill finna sig ämbetsverken hafva desto större skäl, som ämbetsverken,
hvilka förmoda, att det icke skulle dröja länge efter dylika befattningars
inrättande, förr än kraf på deras öfverförande å ordinarie
stat skulle framställas, anse slika kraf icke i längden kunna tillbakavisas.
Att utan vidare låta häradsskrifvardistrikten svälla ut till samma
omfattning som de föreslagna kronofogdedistrikten möter uppenbarligen
äfven betänkligheter.
Ämbetsverken få i sådant afseende erinra om hvad å bäradsskrifvarnas
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes sida härutinnan
anförts. Häradsskrifvarna i de större distrikten vore, har det sålunda
sagts, så öfverhopade af arbete, att de måste hafva ett eller flera ständiga
biträden och vissa delar af året ett flertal tillfälliga. Äfven i de
mindre distrikten måste anlitas hjälp af mer eller mindre tillfällig beskaffenhet;
stundom nödgades häradsskrifvaren äfven här att hafva fast
anställdt biträde. En stor del af häradsskrifvarens åligganden vore väl
af den enkla beskaffenhet, att tjänstebiträde kunde i vidsträckt mån anlitas,
men det måste dock sörjas för, att häradsskrifvarens arbetsbörda
ej blefve större, än att han hunne ägna nödig tillsyn åt det arbete, för
hvars riktighet han vore såsom tjänsteman ansvarig. Ett motsatt förhållande
innebure en betänklig olägenhet. Vid bestämmandet af di
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
27
striktens storlek måste hänsyn tagas till att debiteringsarbetet och äfven
andra bestyr numera blifvit till tiden starkt koncentrerade. Forcering
af det viktiga debiteringsarbetet medförde fara för arbetsresultatets pålitlighet.
Därför vore distrikten i riket redan flerstädes tillräckligt
stora, och några af dem borde snarare minskas än ökas. En mera
allmän förstoring af distrikten i den af de sakkunniga angifna riktning
skulle medföra stor risk för att häradsskrifvargöromålen icke blefve på
tillfredsställande sätt utförda. Därest det hvilande rösträttsförslaget antoges,
förmodades en betydande arbetstillökning komma att tillföras
häradsskrifvarna i och för uppgörandet af röstlängderna, ett arbete, som
med hänsyn till sin vikt måste utföras af häradsskrifvaren själf eller
under hans noggranna kontroll, och med hvilket därjämte komme att
följa den svårigheten, att det skulle till väsentligaste delen verkställas
under den tid häradsskrifvarens arbete med taxeringslängderna vore
som brådast.
Åtskilligt af hvad sålunda anförts synes ämbetsverken vara förtjänt
af beaktande; och torde det få anses såsom eu riktig grundsats,
att häradsskrifvarnas distrikt lämpligen ej böra göras större än att
häradsskrifvaren kan själf utföra eller åtminstone på fullt betryggande
sätt öfvervaka utförandet af alla viktigare och mera hufvudsakliga delar
af det honom åliggande arbetet.
Ämbetsverken, som icke hafva någon mer vägande anmärkning
mot det af de sakkunnige framställda förslaget i afseende å förändringen
i kronofogdens tjänsteställning, därvid ämbetsverken dock anse den
af vissa bland Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordade bestämmelsen
därom, att kronofogden bör åläggas kontroll å länsmännen
i dessas egenskap af utmätningsmän, vara välbetänkt, få på grund af
det anförda uttala den mening, att, därest frågan om fögderiförvaltningens
organisation af något skäl icke finnes böra lösas i enlighet med
det af Eders Kungl. Maj:t till sist förliden riksdag i nådig proposition
n:r 71 framlagda förslaget — en lösning, som, ur rent administrativ
synpunkt sedt, väl blefve den mest tillfredsställande — eu omreglering
af de nuvarande fögderierna lämpligen bör ske sålunda, att kronofogdarnas
distrikt bestämmas i nära öfverensstämmelse med de sakkunnigas
förslag och häradsskrifvarnas till ungefär det i förberörda nådiga
proposition föreslagna; och torde någon erinran icke vara att göra mot
det af vissa länsstyrelser framställda förslaget därom, att kronofogden
skulle åläggas upprätta specialräkningen för fögderiet. Då ämbetsverken,
på sätt af den följande redogörelsen framgår, dels, hvad kronofogdedistrikten
beträffar, funnit sig, å ena sidan, förhindrade att förorda
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
tre af de föreslagna indragningarna och, å den andra, föranlåtna att vidhålla
sin i utlåtande den 9 februari 1907 uttalade åsikt om behofvet
af två nya fögderier, dels, så vidt häradsskrifvardistrikten angår, vid
öfvervägande af hvad i detta ärende förekommit, ansett sig kunna tillstyrka
bifall till två af ämbetsverken förut icke till behandling förehafda
förslag till indragning af häradsskrifvarbefattningar, skulle alltså
kronofogdedistrikten, livilka fortfarande torde böra benämnas fögderier,
blifva 86 och häradsskrifvardistrikten 105 eller, om länsmännens i nuvarande
lappmarksfögderiet befattning med mantalsskrifningeu skulle
upphöra och följaktligen antalet häradsskrifvare här böra blifva lika
med antalet kronofogdar, 106.
Då det torde åligga ämbetsverken att uttala sin uppfattning i fråga
om lämpligaste sättet för fögderiernas omreglering jämväl för det fall,
att Eders Kungl. Maj:t emellertid skulle finna af förhållandena påkalladt,
icke blott att kronofogdarnas antal i förut angifven omfattning inskränkes,
utan äfven att, för bevarande af enheten i fögderiförvaltningen,
häradsskrifvarnas tjänstedistrikt nedbringas till samma antal som kronofogdarnas,
få ämbetsverken anföra, att ämbetsverken icke heller för sådan
händelse anse sig kunna tillstyrka införandet af extra häradsskrifvarinstitutionen,
hvarigenom ju, utom annat, berörda enhet i själfva
verket skulle gå förlorad, utan att ämbetsverken för nämnda fall anse
det lämpligare att — i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad vissa
af de i ärendet hörda vederbörande föreslagit •— i de mera betungade
fögderierna, vare sig drygheten i arbetet är beroende på hög folkmängd
eller på andra särskilda omständigheter, skall finnas fast anställdt biträde
emot visst bestämdt arfvode, hvilket icke torde böra understiga
2,000 kronor och som lämpligen bör utgå på sådant sätt, att af det
häradsskrifvare!! anvisade förvaltningsbidraget hälften skall tillfalla biträdet
samt återstoden utgå af ett för ändamålet anvisadt förslagsanslag.
I detta sammanhang torde ämbetsverken få påpeka, hurusom hos
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande och häradsskrifvarna olika meningar
gjort sig gällande i fråga om, när ett häradsskrifvardistrikt må
kunna anses hafva uppnått den storlek, att det vore att hänföra till de
mera betungade. Gifvetvis inverka härutinnan, såsom äfven framhållits,
andra omständigheter än folkmängd och areal, såsom antalet
socknar, kommunikationernas beskaffenhet, förekomsten af industriell
verksamhet, graden af utvecklingsmöjligheterna i orten, mängden af
själfständiga jordbruksfastigheter med mera. Hvad folkmängden beträffar,
torde knappast kunna förnekas, att redan i distrikt med 40,000
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
29
invånare häradsskrifvarens arbetsbörda i allmänhet torde vara af den
omfattning, att behof af ständigt, till häradsskrifvartjänst kompetent
biträde gör sig gällande.
Såsom en måhända icke förkastlig medelväg skulle emellertid kunna
tänkas en sådan jämkning mellan kronofogdarnas och häradsskrifvarnas
tjänstedistrikt, att förutom de tre fögderier, hvilkas indragning
ämbetsverken, på sätt ofvan omförmälts, icke kunnat tillstyrka, ytterligare
de fögderier skulle bibehållas, i fråga om hvilka lämpligheten af
indragningen kan i mera afsevärd mån blifva föremål för tvekan. Detta
skulle vara förhållandet med ett fögderi i hvartdera af Södermanlands,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län, hvarigenom de
gemensamma tjänstedistriktens antal skulle blifva 91, i hvilka häradsskrifvaren
skulle kunna tänkas icke vara urståndsatt att ombesörja det
honom åliggande arbetet utan det i det föregående ifrågasatta, delvis
med statsmedel direkt aflönade biträdet och likaledes utan den af vissa
vederbörande fordrade ökningen i förvaltningsbidraget.
För genomförandet af häradsskrifvardistriktens utvidgning synes en
nödvändig förutsättning vara, att § 1 i gällande mantalsskrifningsförordning
erhåller förändrad lydelse. I vissa af de föreslagna nya distrikten,
såsom det å Gottland med dess 92 mantalsskrifningsdistrikt,
för hvilka mantalsskrifningen uppgifvits taga en tid af tillsammans 43
dagar, och två inom Skaraborgs län med hvartdera 77 mantalsskrifningsdistrikt,
lärer det uppenbarligen kunna blifva omöjligt för häradsskrifvaren
att under den för mantalsskrifningen bestämda tid af 1 V a
månad — som innehåller 38 arbetsdagar — medhinna mantalsskrifningen,
om nämligen hvarje kommun håller på sin genom nämnda paragraf
tillförsäkrade rätt, att mantalsskrifningen skall försiggå inom distriktet.
Paragrafen torde därför böra erhålla sådan förändrad lydelse,
att undantag från bestämmelsen om mantalsskrifningens förrättande
inom distriktet kan af Konungens befallningshafvande medgifvas, där
sådant pröfvas nödigt.»
Slutligen hafva ämbetsverken med utförlig motivering redogjort för
de fall, då ämbetsverken, på sätt ofvan anförts, ansett sig föranlåtna
att frångå, beträffande häradsskrifvardistrikten, förberörda nådiga proposition
och, i afseende å kronofogdedistrikten, de sakkunnigas förslag.
Sålunda hafva ämbetsverken förordat indragning af en utaf häradsskrifvartjänsterna
å Kalmar läns fastland och ansett sig ej hafva något
att erinra mot indragning af en häradsskrifvartjänst i Jämtlands län;
hvaremot ämbetsverken i strid mot de sakkunnigas förslag ansett, att
indragning af kronofogdetjänster icke borde äga rum i Gäfleborgs län,
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Sveriges häradsskrifvarfdrening.
Departe
mentschefen.
Kronofogde
tjänsterna.
ej heller i Jönköpings län utöfver 4 och i Kopparbergs utöfver 5. Tilllika
hafva ämbetsverken förordat, att de tidigare väckta och i nådiga
propositionen n:r 71 till 1908 års riksdag upptagna förslagen om inrättande
af ännu ett fögderi i hvardera af Västerbottens och Norrbottens
län måtte vinna afseende.
1 detta sammanhang ber jag få nämna, att »Sveriges häradsskrifvarförening»
uti en den 2 december 1908 till civildepartementet ingifven skrift
uttalat, bland annat, att häradsskrifvare i fögderier med större folkmängd
än högst 35,000 invånare icke kunde utföra och i detalj kontrollera allt
till tjänsten hörande arbete, och att detta framdeles syntes blifva ännu
svårare, när måhända en ny arbetsbörda pålägges i och med upprättande
af röstlängder till riksdagsmannaval. Ett fögderi af nyss angifven storlek
borde anses såsom ett normalfögderi, hvilket icke utan tvingande
skäl kunde förstoras. Ett större fögderi kunde ej af en häradsskrifvare
ordentligen skötas utan anlitande af flera tjänstebiträden, af hvilka minst
ett måste innehafva full kompetens att på egen hand utföra och äfven
deltaga i kontrollen öfver alla till tjänsten hörande arbeten. Anställandet
af sådana biträden kräfde emellertid en kostnad, som ej stode i
rimlig proportion till den för häradsskrifvarna vid 1908 års riksdag
föreslagna lönestat. En nödvändig förutsättning för genomförande af
de sakkunnigas förslag vore därför, dels att häradsskrifvarna beviljades
ett tillräckligt förvaltningsbidrag af minst 250 kronor för hvarje påbörjadt
5,000-tal invånare i fögderiet, dels att en betydlig minskning
i antalet förrättningsställen för mantalsskrifningarna infördes.
Jag har i det föregående sökt att i allmänna drag uppvisa, att det
ofta uttalade önskemålet af kronofogdetjänsternas indragning och bestyrens
öfverflyttande å länsmännen ingalunda kan realiseras med besparing
för statsverket; att en högeligen viktig och hela året om fortgående
verksamhet hos kronofogden, nämligen uppbörden, väl skulle
kunna anförtros åt länsmännen, men icke samtidigt med kronofogdens
alla öfriga skrifgöromål tillåta länsmännen utöfvandet af deras öfriga
verksamhet för åklagarkallets och polisskyddets upprätthållande m. m.,
och att i hvarje fall kontroll och bokföring hos länsstyrelserna, när uppbördsmännens
antal flerdubblades, skulle kräfva ökade kostnader och
möta andra hinder; att länsmännens öfvertagande af kronofogdens mångfaldiga
göromål och särskildt af uppbördsförvaltningen med säkerhet
kräfde anställandet af särskilda polismän till ett betydande antal, hvilket
alltså innebure, att tjänstemännens benämning väl förändrades, men
StatmtsTcottets Utlåtande N:o 69.
31
knappast deras ställning inom förvaltningen; att en för administrationen
synnerligen viktig synpunkt, nämligen öfvervakandet och kontrollen
öfver alla enskildheter icke kunde omedelbart från länsstyrelserna tillgodoses,
utan att denna med nödvändighet kräfde ett led i förvaltningen
emellan länsstyrelserna och länsmännen; samt att Eders Kungi. Maj:t
genom kungörelsen den 4 december 1908 om obligatorisk direkt skriftväxling
redan sökt verka för införande af all möjlig förenkling inom
administrationen och för undanröjandet af det med skäl öfverklagade
mångskrifveriet, ett mål, som väl äfven får anses vara åsyftadt och
främjadt jämväl genom nådiga cirkuläret den 22 mars 1907 angående
förenkling af expeditionsformerna m. m.
Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra om hvad jag yttrade i
mitt anförande till statsrådsprotokollet den 21 februari 1908 vid
föredragning af frågan om landtstatens lönereglering, nämligen att,
ehuru det knappast kunde förnekas, att ju icke en förskjutning af
arbetena ägt rum inom det tjänstområde, som vore för kronofogde
och länsman gemensamt, så att en del af de dem åliggande bestyr
kommit att nästan uteslutande hvila å länsmannen, det dock syntes
mig möta ganska stora vanskligheter vid att skarpt precisera, hvilka
göromål skulle enbart tillhöra kronofogden och hvilka skulle uteslutande
af länsmännen förrättas. Redan det, att kronofogdens distrikt vore så
ofantligt mycket mera omfattande, verkade med nödvändighet, att hans
befattning till väsentliga delar blefve öfvervakande, och det vore i månget
fall meningslöst, att kronofogden personligen skulle verkställa bestyr,
dem länsmannen med vida mindre besvär och tidsuppoffring lika
väl besörjde. — Men genom den reform, hvartill jag strax skall
komma och som afser, att utmätningsärendena i allmänhet skola skiljas
från kronofogden för att läggas å länsmännen med eget ansvar, åsyftar
jag emellertid att i ett högst viktigt och omfattande förvaltningsområde
verkligen införa en skarp åtskillnad emellan kronofogdens och länsmannens
hittills i mångt och mycket sammanfallande tjänstbestyr. Och
att såväl kronofogden som länsmannen kunna — med undantag för den
egentliga uppbörden — taga omedelbar befattning med en del af de
mångfaldiga förvaltningsbestyren, detta anser jag så långt ifrån vara
ett ondt, som bör undanröjas, att jag fäst hellre finner det innefatta en
styrka i organisationen, som statsförvaltningen knappast kan undvara.
Nog högt kan man, enligt min åsikt, icke skatta gagnet däraf, att i en
brådskande och viktig tjänstangelägenhet det inom länsmannens tjänstedistrikt
finnes en annan befogad tjänsteman och därtill med högre kvalifikation,
som genast kan ingripa. Jag behöfver härvid icke tänka uteslutande
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Exekutions
väsendet.
på polis- och åklagarkallet utan äfven på åtskilliga andra områden af
förvaltningen.
En omständighet, som icke heller får förbises i fråga om kronofogdens
betydelse för administrationen och hvilken jag icke förut berört, är den
obestridliga fördel, Eders Ivungl. Maj.ts befallningshafvande bar att i
honom äga tillgång till ett tjänstorgan, som lämpligen bör anlitas för
större menigheters hörande i viktiga samhällsangelägenheter samt för
sådana frågors beredning inom orterna, uppgifter, dem länsmännen visserligen
icke alltid, bland annat, på grund af deras distrikts begränsning
kunna fylla.
_ Enligt gällande utsökningslag är kronofogde, hvar inom sitt tjänstgöringsområde,
utmätningsman å landet, hvilken har att fullgöra hvad
öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift
af annan myndighet förrätta utmätning. Kronofogde äger emellertid att
för bestämdt fall till utmätningsman i sitt ställe sätta länsman eller
annan man, som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande är antagen;
dock svarar vid utmätning kronofogden själf för redovisningen och för
skada, som kan uppkomma af utmätningsmannens fel eller försummelse.
Kronofogde må ej åt annan uppdraga försäljning af fäst egendom eller af
fartyg, som i 92 § utsökningslagen sägs, ej heller fördelning af köpeskilling
för fast egendom eller för lös egendom i vissa fall. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande äger för bestämdt fall eller inom visst område
förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar
i kronofogdens ställe vara utmätningsman.
Af infordrade uppgifter från rikets samtliga län har jag visserligen
inhämtat, att under år 1907 länsmännen förrättat de allra flesta utmätningar
å landet. Det vore dock mycket kortsynt, om man föreställde
sig,, att kronofogden vid sådant förhållande varit utan betydelse
för exekutionsväsendet. Oafsedt det ansvar, han personligen burit för
ärendenas jämna gång och för redovisningen, har hans dagbok och det
sätt, hvarpå den torts — ett arbete, som inom större fögderier måste
anses synnerligen kräfvande och i hvarje fall fordrar mycken omsorg
och vaksamhet — inför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande utgjort
en högst viktig kontroll öfver utsökningsväsendets handhafvande.
Men detta oaktadt och då det här gäller att söka åstadkomma all
den begränsning af aflöningsstaten, som är möjlig, har jag ansett mig
kunna såsom en förutsättning för en ytterligare indragning af kronofogdetjänster
och följaktligen kronofogdedistriktens utvidgning föreslå
den högst väsentliga reform, att hela exekutionsväsendet, utom för så
vidt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande finner undantagsvis af
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
33
nöden att anlita kronofogden i utmätningsärende, eller fråga är om
försäljning af fast egendom eller af fartyg, som i 92 § utsökningslagen
sägs, skulle öfverflyttas på länsmännen under eget ansvar. Därmed synes
naturligen böra följa ej allenast, på sätt de sakkunniga framhållit, att
statens garanti enligt lagen den 10 juli 1899 om ersättning af allmänna
medel i vissa fall för skada, som förorsakas af ämbets- eller tjänsteman,
bringas att omfatta medel, dem länsmannen såsom utmätningsman har om
händer, utan ock att till länsmannen såsom utmätningsman utsträckes föreskriften
om årlig inventering enligt förordningen den 10 juli 1899, äfvensom
att länsmannen i sin nu nämnda egenskap får till tjänsteåliggande
att föra dagbok i utsökningsmål och sådan dagbok, som i 10 § af förordningen
den 12 juli 1878 är för stadsfogde föreskrifven i fråga om uppbördsrestantier.
Det har nämligen synts mig ej allenast följdriktigt utan
ock eljest lämpligt, att länsmannen får fungera såsom utmätningsman
äfven beträffande indrifningen af de uppbördsrestantier och öfriga afgifter,
som uppräknas i förordningen angående förändrade föreskrifter om
utmätning för krono- och kommunalutskylder, allmänna afgifter m. m. den
12 juli 1878, äfvensom af böter, med rätt för länsmannen såsom nu att
på eget ansvar uppdraga åt fjärdigsman att förrätta utmätning af lös
egendom. Kronofogdens redogörarställning skulle däremot bibehållas ej
allenast beträffande kronoutskyldsrestantier och böter utan ock i fråga
om indrifning af de å uppbördsstämma oguldna kommunalutskylder, vägskattemedel,
i det fall att dessa lika med kommunalutskylder indrifvas
och redovisas, samt församlingsafgifter till prästerskapet. De kommunala
uppbördsmännen skulle således fortfarande hafva att med sin framställning
om indrifning af uppbördsresterna vända sig till kronofogden,
hvilken i hittills gällande ordning borde låta genom utmätningsmän, inom
eller utom fögderiet, i hvarje fall medelst direkt skriftväxling, besörja
indrifningen och för densamma redovisa; kronofogden obetaget att, liksom
länsmännen, omedelbart inom sitt fögderi anlita fjärdingsman om
indrifningen, i hvilket fall kronofogden skulle anses som utmätningsman
och bära det med sådan ställning förenade ansvar. Af det föregående
följer ock, att statens ansvarighet enligt den först åberopade
författningen af den 10 juli 1899 skulle fortfarande gälla i fråga om
kronofogden såsom utmätningman. — En förändring i ofvan antydd
riktning synes mig icke allenast öfverensstämma med rådande praxis,
enligt hvilken, på sätt jag förut uppvisat, kronofogdarna redan nu i
stor omfattning öfverlämua åt länsmännen att på kronofogdens ansvar
verkställa utmätningar, utan reformen är äfven, enligt min uppfattning,
ägnad att tillmötesgå det rätt allmänt uttalade önskemålet af exekutionsBih.
till Riksd. Blot. 1999. 4 Sami. / Afd. 40 Haft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Antal
kronofogdar.
kostnadernas nedbringande. I hvarje fall har jag icke utan denna
reform ansett mig kunna tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att hos Riksdagen
föreslå den högst betydande reduktion af fögderiernas antal och
den därmed förbundna utvidgning af deras distrikt, hvilken jag i det
följande ämnar förelägga Eders Kungl. Maj:t.
Måhända frågar man sig, huruvida vid genomförande af nu berörda
reform kronofogden framdeles får någon betydelse i afseende på exekutionsväsendet.
Därutinnan anser jag mig allra först böra ånyo erinra
därom, att kronofogden skulle fortfarande vara utmätningsman i det fall,
att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande undantagsvis finner af nöden
att därom anlita honom, eller fråga är om försäljning af utmätt fast
egendom eller af fartyg enligt hvad i 92 § utsökningslagen sägs. Och
vidare vill jag framhålla, att enkannerligen i län med ett större antal
länsmän, men äfven där länsmännens antal är relativt litet, Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande svårligen skall kunna effektivt kontrollera
länsmännens utmätningsmannaverksamhet utan biträde af ett tjänstorgan
emellan länsstyrelsen och länsmännen. Slutligen lärer den verkligt
sakkunniga instämma däri, att det är till synnerlig fördel för länsmännen
att i sin nämnda verksamhet kunna påräkna kronofogden såsom
rådgifvande förman.
Hos chefen för justitiedepartementet har jag gjort framställning om
utarbetande af förslag till de lagändringar, som kunna betingas af en
reform i den riktning jag nu angifvit. Enligt hvad nämnda departementschef
meddelat, torde förslag i ämnet komma att föreläggas årets
Riksdag.
Med iakttagande af hvad jag sålunda beträffande kronofogdarnas
förändrade ställning anfört inses lätt, att, om man undantar uppbördsväsendet,
kronofogdens tjänsteuppgifter för framtiden komma att mera
än förr blifva hufvudsakligen öfvervakande. Men hvar och en med
administrationsfrågor någorlunda förtrogen person bör utan svårighet
finna, såsom jag förut antydt, att kronofogdens funktion i detta hänseende
är mycket viktig. Styrelserna för föreningarna »Sveriges kronofogdar»
och »Sveriges kronolänsmän», hvilka haft tillfälle att taga
kännedom om de sakkunnigas promemoria i ämnet, hafva hos mig gifvit
till känna, att de för sin del icke funnit något att erinra emot de sakkunnigas
förslag och att styrelserna därför enhälligt uttalat sin anslutning
till detsamma.
De sakkunniga hafva med förut angifna synpunkter för ögonen ansett
sig kunna föreslå, att kronofogdetjänsterna från nuvarande antalet
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
35
118 inskränkas till 81, såsom framgår af det sammandrag jag förut
i detta mitt yttrande återgifvit. Emellertid anser jag mig icke kunna
medverka till fastställandet af en fullt så låg siffra, utan håller före, att
därutöfver ett fögderi bör bibehållas i Jönköpings, ett i Kopparbergs
och ett i Gäfleborgs län.
De bestämmande skälen för mitt ifrågavarande förslag äro hufvudsakligen
desamma, som anförts af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och ämbetsverken. Hvad Jönköpings län angår, blifva sålunda
två af de föreslagna tre fögderierna för stora till areal och folkmängd.
Befolkningen är mycket rörlig, hvilket ökar handräckningsärendenas
börda, och kommunernas antal för stort för att uppbördsresorna skulle
kunna medhinnas inom lagbestämd tid. Det föreslagna Östbo med
flera härads fögderi blefve för invånarna i det vidsträckta Mo härad
mycket obekvämt, och slutligen företer länet, inom hvilket finnes en
framåtgående industri, den för södra och mellersta Sverige mera ovanliga
bilden af en jämväl under senare år å landsbygden ständigt växande
folkmängd.
Vidkommande Kopparbergs län bär Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
på det bestämdaste afstyrkt bifall till de sakkunnigas
förslag och särskildt förklarat sig icke under några förhållanden kunna
taga på sitt ansvar att förorda uppdelning af Nedan-Siljans fögderi på
angränsande distrikt, till stöd hvarför åberopats dels en betydande
industri och stadigt växande folkmängd, dels arealförhållanden och den
långt vidsträckta jordstyckningen. Särskildt hafva ämbetsverken erinrat,
att folkökningen å länets landsbygd under 17 år från och med år 1890
utgjort mera än 14 procent.
Hvad angår Gäfleborgs län, befinner sig detta i mycket kraftig
utveckling och folkmängden är stadd i jämn och liflig ökning, motsvarande
under åren 1890—1907 mera än 19 procent. Fortsätter denna
ökning som hittills, torde, såsom ock ämbetsverken påpekat, ej kunna
undvikas, att arbetet snart nog blifver tjänstinnehafvarna öfvermäktigt
och en delning af fögderierna oundviklig. Någon utvidgning kan därför
ej af mig tillrådas. Snarare kan tänkas som en nödvändighet att
dela Gästriklands fögderi, hvarest folkökningen öfverstiger 31 % under
nyss nämnda år och folkmängden nu utgör 68,398.
Antalet kronofogdar skulle således blifva 84, fördelade på länen
såsom föreslaget är, med iakttagande af att antalet i hvarje af de tre
sistnämnda länen ökas med ett. Indragningen afser sålunda 34 kronofogdeplatser
af de nu på stat uppförda 118. Väl anse Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Västerbottens och Norrbottens län, att därutöfver
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Härads
skrifvar
tjänsterna,
Härads
skrifvar
göromålen.
en kronofogde ytterligare bort anställas i hvardera af nämnda län, och
jag erkänner, att arealen och de stora afstånden tala mycket därför;
men jag har dock, företrädesvis med hänsyn till det begränsade folkmängdstal,
som ännu i dessa län förefinnes, trott, att man tillsvidare
kan låta anstå med ökning af fögderiförvaltningspersonalen därstädes.
Däremot anser jag mig böra fästa uppmärksamheten därpå, att, om
ifrågasatt öfverflyttning till Stockholms stad af Brännkyrka, Nacka, Solna,
Lidingö och Bromma socknar kommer att genomföras, ett fögderi inom
Stockholms län bör kunna indragas.
Hvad härefter angår häradsskrifvardistrikten, ligger det i sakens
natur, företrädesvis med hänsyn till uppbörds-, redovisnings- och beskattningsväsendet,
att det vore önskvärdt, om dessa distrikt kunde
sammanfalla med kronofogdarnas och antalet af bägge tjänsterna fortfarande
blifva detsamma. Men en hvar, som är med förhållandena
någorlunda förtrogen, inser utan svårighet, att häradsskrifvargöromålen
— hvilka enkannerligen genom den senast antagna bevillningsförordningen
blifvit om ock till viss del af året mycket hopade — icke tilllåta,
att häradsskrifvarnas distrikt ökas utöfver en viss folkmängdsgräns.
Hvar denna gräns är att finna, beror utom af folkmängden af åtskilliga
andra faktorer såsom befolkningens rörlighet, industriens utveckling,
jordstyckningen m. m., hvarom allt särskildt ämbetsverken erinrat. Jag
anser mig böra därjämte framhålla en annan omständighet af synnerlig
betydelse. Denna afser det arbete, som upprättandet af röstlängd för
valen till Riksdagens andra kammare enligt det hvilande rösträttsförslaget
kommer att medföra särskildt för häradsskrifvarna. En redogörelse
för gången af häradsskrifvarens hufvudsakliga göromål under året
och den inverkan på dessa, röstlängdens upprättande kommer att öfva,
torde därför böra här meddelas.
Grundvalen för uppgörandet af alla de längder, som från häradsskrifvarkontoret
utgå, äro mantalsskrifningarna. Dessa förrättas under
tiden från 15 november till årets slut. I trakter, där in- och utflyttningar
från ena året till det andra talrikt förekomma, äro mantalsskrifningarna
i sig själfva ganska besvärliga, särskildt där nödiga upplysningar
icke därförinnan till pastor inkommit. Kommer så mantalsskrifningslängden
att omedelbart ligga till grund jämväl för röstlängden,
lärer det material, som nu vid mantalsskrifningarna insamlas, icke blifva
tillräckligt, utan häradsskrifvarna torde hafva att inhämta vida flera
upplysningar. I sådant hänseende lärer det af skäl, som sammanhänga
med valrättsbestämmelserna, närmast den om fullgjord skatteplikt, blifva
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
37
nödigt att särskilt för sig uppföra hvarje myndig man med angifvande
af hans yrke eller tjänst, fullständiga förnamn, tillnamn och födelseår.
Vidare lärer med hänsyn därtill, att i röstlängden må kunna göras de
anteckningar, som hafva afseende på skattskyldighetens fullgörande,
för hvarje sådan person böra, om han tidigare varit boende å annat
ställe, särskild! angifvas äfven hans föTra mantalsskrifningsort och
hemvist.
Det kan möjligen synas, som om de antydda nya anteckningarna
skulle vara lätt verkställda. Så är dock långt ifrån förhållandet. I
trakter, där befolkningen ej invants att lämna skriftliga och fullständiga
mantalsuppgifter, kommer infordrandet af de upplysningar, som
här afses, att medföra ett högst betungande arbete. Och på noggrannheten
af dessa upplysningars inhämtande beror i allra högsta grad,
huruvida röstlängden skall kunna göras tillräckligt fri från fel. En
omständighet, som härvid bör särskild! framhållas, är anteckningen om
dem, som ej varit i kommunen mantalsskrifna å sådan tid, att de under
kalenderåret näst därförut skolat i samma kommun erlägga utskylder.
Då det villkorligt antagna vallagsförslaget ålagt dessa personer viss
bevisskyldighet i fråga om fullgörandet af skattskyldigheten, är det af stor
vikt, att från mantalslängden må kunna vinnas upplysning om, hvilka
sådan bevisskyldighet åligger, på det att de icke utan fullgörande däraf
blifva upptagna i röstlängden såsom röstberättigade. För de enskilda
är det naturligtvis äfven af synnerlig vikt, att de ej felaktigt blifva i
längden upptagna under nu ifrågavarande kategori. Men urskiljandet
af de ena från de andra fordrar i särskilda fall en alldeles särskild
vaksamhet och kan för öfrigt icke ske utan iakttagande af vis^i ännu
ej befintliga föreskrifter. Étt närmare ingående på detta ämne torde
här icke vara lämpligt, desto mindre som hvad jag i fråga om röstlängden
nu yttrat och vidare kommer att här anföra meddelats mig från
justitiedepartementet, där frågan ännu är under förberedande behandling.
Visst är emellertid, att de anspråk, röstlängdens upprättande
ställa på liäradsskrifvaren, komma att göra mantalsskrifningarna synnerligen
maktpåliggande och i följd däraf äfven i hög grad besvärliga.
Under den tid, mantalsskrifningarna pågå, har liäradsskrifvaren
äfven att upprätta och till pastorsämbetena öfversända inskrifningslistor
rörande de inskrifningsskyldiga. Han har dessutom att jämte kronofogden
uppgöra specialräkningen för året, hvilken, utskrifven i två
exemplar, skall vara till Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande afsänd
senast den 15 januari påföljande år.
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
På nyåret till den 5 mars är häradsskrifvaren upptagen hufvudsakligen
med bearbetandet af det vid mantalsskrifningarna uppsamlade
materialet och utskrifningen af mantalslängderna. Dessa skola senast
den 5 mars vara till pastorsämbetena aflämnade för granskning. Då
mantalslängd skall finnas i två exemplar, torde i allmänhet äfven det
andra exemplaret under nu angifna tid upprättas.
Den tid, som för pastors granskning är anslagen, eller till den 15
mars, användes af häradsskrifvaren för tillskrifning af årets fastighetstaxeringslängder.
Dessa skola nämligen senast den 15 mars vara aflämnade
till taxeringsmyndigheterna.
Under den period, som härefter följer intill dess taxeringsförrättningarna
skola vara afslutade, eller till den 20 maj, har häradsskrifvaren
att verkställa vissa mindre kompletteringsåtgärder i afseende å föregående
årets mantals- och taxeringslängder. I öfrigt använder häradsskrifvaren
sin tid under förevarande period, i den mån han ej därunder
är hindrad af taxeringsförrättningar, att påbörja tillskrifningen af uppbördsboken.
Denna period är den minst besvärliga för häradsskrifvaren
under hela året, och vore det ej så, skulle utan tvifvel röstlängdens
upprättande för honom blifva en omöjlig sak, därest man fordrar, att
han skall vara underkastad tjänstemannaansvar för de arbeten, som tillhöra
häradsskrifvarkontoret.
Det är under denna period till den 20 maj, som röstlängden måste
till sin hufvudsakliga del göras färdig. Sedan, såsom med hänsyn till
röstlängdens upprättande torde blifva nödigt, nya föreskrifter kommit
till stånd rörande mantalslängdens justering, har häradsskrifvaren nu
först att efter mantalslängderna tillskrifva röstlängderna för de olika
valdistrikten inom fögderiet. Han har sedermera att i röstlängderna
införa hufvuddelen af de anteckningar, som afse, att de personer, för
hvilka anteckningarna göras, ej må i längden angifvas såsom röstberättigade.
Hit höra anteckningar om icke fullgjord värnplikt samt om
uraktlåtenhet att erlägga utskylder till stat och kommun för de tre
föregående åren. För att utreda, hvilket arbete dessa sistnämnda anteckningar
kunna anses medföra i sådana fögderier, där befolkningen
är i högre grad rörlig, har inom annat departement gjorts en uträkning
härom för ett invid Stockholm beläget fögderi med omkring 38,000
invånare. Uträkningen har gifvit till resultat, att de poster, afseende
oguldna utskylder, som där skulle ifrågakomma till anteckning, uppgå
till ett ungefärligt antal af 12,000. Om detta arbete fördelas på en
månad, skulle således antecknandet komma att omfatta 400 poster för
hvarje dag under den månaden. Vore det nu fråga om att införa an
-
. Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
39
teckning om dessa restantier från längder, som i anseende till namnuppgifter
och i öfrigt motsvarade röstlängden, skulle detta arbete icke
blifva allt för tidsödande. Men längderna afse ju vidt skilda tider, under
kvilka en på restlängd uppförd person kanske flyttat icke blott till
annat hemvist inom kommunen utan äfven till annan kommun. Utan
eu särskild anordning till lättnad för igenfinnandet af den restförde i
först nämnda fallet, skall redan detta medföra ganska afsevärdt besvär.
Men kan ej den restförde återfinnas i den ifrågavarande röstlängden,
återstår för häradsskrifvaren ingen annan utväg än att söka finna honom
i någon annan häradsskrifvarens handläggning tillhörande röstlängd.
Ty för häradsskrifvarens efterforskningar i detta afseende lärer ej kunna
uppställas någon annan gräns än omöjligheten att fullständigt medhinna
detta arbete.
När taxeringsförrättningarna den 20 maj afslutats, och häradsskrifvaren
således bekommit årets taxeringslängder, vidtager för honom under
tiden till den 20 juni ett mycket ansträngande arbete. Taxeringslängderna
skola då summeras och fullständigas medelst utförande af bevillnings-
och inkomstskattebeloppen. Såväl fullständiga afskrifter som
ock sammandrag af dessa längder skola tillika upprättas, och därjämte
har häradsskrifvaren att med ledning af taxeringslängderna meddela
vägstyrelserna de i 61 § väglagen omförmälda uppgifter.
Redan nu är denna period för häradsskrifvaren en af de brådaste
på hela året. Härtill skulle nu komma afslutandet af röstlängderna,
hvilka enligt vallagsförslaget skola vara aflämnade till ordförandena i
valnämnderna senast den 25 juni. Då ju rösträttskvalifikationerna anknyta
sig till den 10 juni, kunna de uppgifter, hvarom röstlängden bör
innehålla upplysning, ej definitivt aflämnas till häradsskrifvaren förr än
efter nämnda dag. Ej mer än 14 dagar äger således häradsskrifvaren
att använda för röstlängdernas komplettering och afslutande, och enbart
detta arbete är tydligen af den beskaffenhet, att därutöfver icke något
kan af häradsskrifvaren under samma tid medhinnas.
År detta arbete utfördt och har häradsskrifvaren, såsom honom
åligger, den 20 juni aflämnat till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
årets taxeringslängder, lärer han först nu kunna på allvar taga
itu med tillskrifningen af årets uppbördsbok. Han har nu äfven att
tillskrifva stommen till kommande årets mantalslängder samt verkställa
debitering af de enskildas medel, som till denna tid kunna hafva blifvit
bestämda. Dessa göromål böra vara ''utförda till dess pröfningsnämnden
afslutat sina arbeten.
När så skett, och häradsskrifvaren den 1 september återfått årets
taxeringslängder, har han att till den 1 november utföra debiteringarna
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 69,
i uppbördsboken samt att summera denna och utskrifva debetsedlarna,
hvilka senare arbeten icke torde för fögderiet i dess helhet vara afslutade
förr än omkring den 15 november. Om arbetet med uppbördsboken
redan nu sätter häradsskrifvarens arbetsförmåga på hårda prof,
torde han efter rösträttsförslagets genomförande komma att i detta hänseende
än ytterligare ansträngas. Ty då, såsom tidigare vid rösträttspropositionernas
behandling uttalats, det lärer blifva nödigt stadga, att
särskild debetsedel skall utfärdas för hvarje myndig man, komma summeringarna
i uppbördsboken att kräfva ett väsentligt ökadt besvär.
Under tiden till dess nästa mantalsskrifningsförrättningar börja, har
häradsskrifvaren därjämte att afsluta arbetet å vägfyrktalslängderna,
som skola vara aflämnade senast den 1 december.
Med insikt i och erfarenhet af allt detta har Sveriges häradsskrifvarförening
uti sin förut af mig omförmälda skrift framhållit, att
en folkmängd af 35,000 invånare kunde anses skälig för ett »normalfögderi»,
utöfver livilket folkmängdstal man ej utan tvingande skäl
borde gå. Om jag, utan att underskatta betydelsen af detta föreningens
uttalande, i det följande anser mig kunna gå något längre eller
till ett folkmängdstal för häradsskrifvardistrikt af ända till något öfver
40,000, i enstaka fall af inemot 50,000 invånare, så kan detta ske allenast
under det oeftergifliga villkor, att statsmedel beviljas för förvaltningsbidrag,
såsom jag ämnar begära, på det att häradsskrifvarna skola
utan afsevärd minskning af egna löneförmåner kunna förskaffa sig
erforderliga biträden.
Vid sådant förhållande och då med ett antal af 84 kronofogdar
medeltalet folkmängd i dessas distrikt komme att i flera län uppgå till
54,000 å 64,000 invånare, inses lätt, att häradsskrifvardistrikt af den
omfattning, jag vill föreslå, icke kunna sammanfalla med kronofogdedistrikten.
Med anledning af de tungt vägande invändningar, som allmänt
från häradsskrifvarnas liksom från Eders Kungl. Maj :ts befallningsliafvandes
sida mött emot de sakkunnigas förslag att medelst anställande
af extra häradsskrifvare utjämna skillnaden i arbetsbörda emellan häradsskrifvardistrikten,
har jag icke funnit tillrådligt att upptaga detta förslag,
trots att detsamma utan tvifvel innefattar vissa förtjänster. Icke
heller har jag funnit mig tilltalad af den utväg, ämbetsverken alternativt
anvisat, att medelst anställande af, delvis med statsmedel aflönade,
fasta biträden hos häradsskrifvarna för dem möjliggöra att äfven i större
distrikt gå i land med arbetsbördan.
Hvarken principiellt eller praktiskt möta några hinder, vare sig
beträffande kronofogdens och häradsskrifvarens gemensamma uppbördsansvar
eller eljest, emot att en kronofogde samarbetar med flera än
Statsutskottets Utlåtande N:o 6.9.
41
en häradsskrifvare. De sakkunniga likasom ämbetsverken hafva erkänt
detta förhållande, och jag är i tillfälle upplysa därom, att det faktiskt
pröfvats af erfarenheten. Exempelvis i Västmanlands län skulle enligt
1878 års distriktsindelning de forna Salbergs och Väsby fögderier
sammanslås till ett fögderi, när sådant utan förnärmande af någons
rätt kunde ske. Så afled kronofogden i Väsby fögderi, och kronofogden
i Salbergs fögderi fick då öfvertaga det gemensamma SalbergsVäsby
fögderi, hvarest han under en följd af år samarbetade, efter
hvad jag försport, utan olägenhet med en häradsskrifvare i Salbergsdelen
och en häradsskrifvare i Väsbydelen, intill dess den ena af dessa
afgick och därmed enhet i förvaltningen inträdde.
Vid sådant förhållande har jag funnit, att frågan om häradsskrifvardistrikten
kan lösas oberoende af huru kronofogdarnas distrikt ordnas,
dock att man, såvidt möjligt, bör låta de förra sammanfalla med
de senare.
Då flera länsstyrelser och jämväl en och annan häradsskrifvare
uttalat, att, så framt ett skäligt förvaltningsbidrag anvisas, häradsskrifvardistrikten
flerstädes kunna vidgas till såväl areal som folkmängdstal,
har jag ur syftemålet af aflöningsstatens nedbringande ansett mig,
såsom nyss antydts, kunna föreslå en afsevärd minskning äfven af häradsskrifvartjänsternas
antal utöfver hvad som föreslogs i propositionen
till 1908 års Riksdag. Förut har jag framhållit, att jag under villkor
af tillbörligt förvaltningsbidrag ansett gränsnormen för ett häradsskrifvardistrikt
kunna sättas så högt som till något öfver 40,000, i enstaka
fall till inemot 50,000 invånare. Tillämpar jag nu detta såsom grund,
skulle nuvarande antalet af 117 häradsskrifvartjänster kunna inskränkas
till 95, och de län, där antalet häradsskrifvardistrikt icke komme att
sammanfalla med kronofogdarnas, blifva Södermanlands, Östergötlands,
Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Ålfsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro och Västmanlands. Härvid bör erinras, att Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i några af dessa län, på sätt jag förut i daganmärkt,
uttalat sig för en ännu längre gående indragning, nämligen i
öfverensstämmelse med de sakkunnigas förslag; men detta uttalande
skedde under den förutsättning, som numera förfallit, att extra liäradsskrifvarsysslor
skulle inrättas vid sidan af de ordinarie.
Fördelningen mellan länen af de utaf mig sålunda föreslagna 84
kronofogde- och 95 häradsskrifvartjänster framgår af följande sammanställning,
i hvilken jag låtit införa folkmängdsmedeltalet, uträknadt länsvis
särskildt för kronofogde- och särskildt för häradsskrifvardistrikten.
Bill. Ull /likså. Prof. 1909. 4 Sami. / Afd. 40 Haft. 6
Antal häradsskrifvare.
Fögderiimlel •
ningsplan
42
StatmtsJcottets Utlåtande N:o 69.
Indelningsplanen är upprättad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
de uttalanden, som gjorts af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande och
ämbetsverken, och är med undantag för Blekinge och Kristianstads län,
där någon förändring i bestående förhållanden icke af ortsmyndigheterna
ifrågasatts, grundad framför allt på folkmängdens täthet. Någon geografisk
plan har icke kunnat nu framläggas, enär tiden icke medgifvit
ortsinvånarnas hörande.
Indelningsplan för fögderiorganisationen.
Antal
Fögderiers
Häradsskr.-
distrikts
Lön
invånare
å lands- bygden
lands-
kom-
muner
antal
medeltal
invånare
för fögderi
antal
medeltal
invånare
för distrikt
Stockholms..............................................
187,324
109
4
46,831
4
46,831
Uppsala...................................................
95,254
85
2
47,627
2
47,627
Södermanlands ..........................................
128,266
92
2
64,133
3
42,755
Östergötlands............................................
217,521
149
4
54,380
5
43,504
Jönköpings...............................................
179,097
127
4
44,774
4
44,774
Kronobergs..............................................
149,235
85
3
49,745
4
37,309
Kalmar....................... ...........................
191,839
102
4
47,959
5
38,368
Gottlands.................................................
44,380
92
1
44,380
1
44,380
Blekinge................................................ ...
108,202
35
2
54,101
2
54,101
Kristianstads.............................................
205,199
143
4
51,299
4
51,299
Malmöhus..................................................
275,206
241
5
55,041
6
45,867
Hallands..................................................
113,251
86
2
56,625
3
37,750
Göteborgs och Bohus................................
185,459
86
4
46,364
4
46,364
Alfsborgs...................................................
245,072
220
5
49,014
6
40,845
Skaraborgs ................................................
219,497
260
4
52,624
5
42,099
Värmlands................................................
227,758
87
5
45,551
6
37,959
Örebro ......................................................
167,714
58
3
55,905
4
41,928
Västmanlands.........................................
115,476
68
2
57,738
3
38,492
Kopparbergs..............................................
214,219
47
5
42,844
5
42,844
Gäfleborgs................................................
200,884
47
4
50,221
4
50,221
Västemorrlands.........................................
215,891
63
5
43,178
5
43,178
Jämtlands.................................................
106,606
59
3
35,535
3
35,535
Västerbottens...........................................
149,207
24
3
49,735
3
49,735
Norrbottens...............................................
140,386
21
4
35,095
4
35,095
84
95
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
43
Beträffande länsmansdistrikten föreligger för mig icke någon anledning
att frångå propositionen n:o 71 till 1908 års Riksdag, enligt
hvilken länsmansdistriktens antal skulle, på sätt af motiveringen framgår,
rätteligen utgöra 486. Åberopande mitt yttrande härom till statsrådsprotokollet
den 21 februari 1908, får jag erinra, att de sakkunniga, enligt
det af dem upprättade, förut af mig (sid. 21) återgifna sammandrag,
uppfört en länsmanssyssla i Kalmar län utöfver det i nämnda proposition
föreslagna antalet af 22, hvarigenom således länsmansdistriktens
antal skulle komma att uppgå till 487. Orsaken till den föreslagna
ökningen på Kalmar län har uppgifvits vara eu viss svårighet vid att
anpassa den i 1908 års proposition föreslagna indelning af länsmansdistrikt
efter den plan för fögderiernas ordnande, som nu föreligger.
Men då jag nu likasom år 1908 håller före, att det af myndigheterna
då godkända antal af 22 länsmän bör vara till fyllest för Kalmar län
med hänsyn till dess folkmängd, som för öfrigt på landsbygden visar
tendens till sjunkande, bör, enligt min uppfattning, hänsynen till
regleringssvårigheterna vika, helst Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bör vid framdeles skeende reglering af den administrativa indelningen
af länet i dess helhet kunna undanröja nyssnämnda svårigheter.
Därest nådig proposition om beviljande af aflöning för det antal
tjänstemän, jag för fögderiförvaltningen föreslår, varder beslutad och
af Riksdagen bifallen, lärer nämligen en fullständig plan för de respektive
länens administrativa indelning efter ortsinvånarnas och samtliga
öfriga vederbörandes hörande böra af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
upprättas och Eders Kungl. Maj:ts pröfning underställas.
Ämbetsverken hafva i saknad af sådan utredning förklarat sig
icke hafva anledning att ingå i närmare granskning af lämpligheten
af vare sig den af de sakkunniga ifrågasatta områdesindelningen till
de olika fögderierna eller de särskilda förslag därutinnan, livilka, på
sätt handlingarna i ärendet innehålla, i vissa fall från orterna inkommit.
Jag hemställer således, att nådig föreskrift i nu angifna syftning
måtte framdeles meddelas, därest aflöningsstaten varder af Riksdagen
godkänd.
Vidkommande härefter löneförmånerna för fögderiförvaltningen
har jag icke heller anledning att afvika från hvad som föreslogs i nådiga
propositionen n:o 71 till 1908 års Riksdag. Hvad jag i det följande
har att härom säga blir således i allt liufvudsakligt ett återupprepande
af mitt yttrande i ämnet till statsrådsprotokollet den 21
februari 1908.
Antal
länsmän.
Löneförmå
nerna.
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
a) Kronofogdarna.
Statskontoret
1902.
Löneregle
ringskom
mittén.
Nu gällande lönestat af år 1878 upptager för kronofogde:
lön.......................................................................... kronor 3,000: —
tjallegoringspenningar ......................................... » 1,000: —
och kan lönen efter tio år höjas med ............ » 500: —
hvadan den personliga slutaflöningen är......... kronor 4,500: —
Därtill komma s. k. expensmedel..................... » 300: — 4 gQQ._
Statskontoret har i sitt utlåtande den 14 oktober 1902, utan afseende
å en redan då från kronofogdarnas representanter framkommen
ansökning om förbättrade lönevillkor, funnit att någon löneförbättring
icke borde kronofogdarna beviljas, enär dessas nyss angifna löneförmåner
finge anses tillfredsställande, dock att med hänsyn till tjänsteresornas
större besvärlighet i de nordligaste länen kronofogdarnas expensmedel
borde i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län höjas från 300
kronor till 500 kronor årligen.
Löneregleringskommittén har ansett, att det från ett håll framställda
yrkandet, att kronofogdarna borde förses med ett lämpligt anslag
utan återbetalningsskyldighet till kontors- och resekostnader, ej
borde bifallas, ej heller förslaget om indelning i löneklasser efter tjänsternas
besvärlighet, eller om tjänstgöringspenningarnas rörlighet öfver
ett visst minimum. Med erinran att alla kronofogdar hade större eller
mindre extra inkomster i tjänsten och flera af dem icke obetydliga biinkomster,
har kommittén förklarat sig anse, att kronofogdarna torde
vara de landsstatstjänstemän, hvilkas aflöningsförmåner blifvit jämförelsevis
bäst tillgodosedda vid nu gällande lönereglerings fastställande. Trots
detta har dock löneregleringskommittén menat, att stegrade lefnadskostnader
betingade någon förhöjning äfven i kronofogdarnas aflöningsvillkor.
Vid sådant förhållande och med hänsyn till de löneförhöjningar,
kommittén förordat för öfriga befattningshafvare vid landsstaten,
samt för bibehållande af ett riktigt förhållande mellan de särskilda
tjänstekategoriernas löneförmåner har kommittén stannat vid en löneförbättring
för kronofogdarna af i allmänhet 500 kronor. Men den nuvarande
proportionen emellan lön och tjänstgöringspenningar ansåge
kommittén dock böra ändras till nära öfverensstämmelse med hvad i
allmänhet vore gällande.
Lönen skulle sålunda blifva .......................... kronor 2,800: —
tjänstgöringspenningar na .................................... » 1,400: —
Transport kronor 4,200: —
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
45
Transport kronor 4,200: —
hvartill kunde komma två ålderstillägg, hvardera
å 400 kronor efter respektive 5 och
10 år................................................................. »_ 800: —
så att den personliga slutaflöningen blefve... kronor 5,000: —
Tillika föreslogos expensmedel i allmänhet
till ................................................................. » 3QQ: ~ 5,300: —
Indika expensmedel dock för vissa norrländska fögderier borde med
hänsyn till dessas besvärlighet blifva 500 kronor.
'' Kammarkollegium och statskontoret hafva i sitt underdåniga utlå- Åmbetstande
den 9 februari 1907 ansett sig icke kunna tillstyrka de af kommittén verkt‘"''
föreslagna lönevillkor utan funnit en förhöjning därutöfver vara af behofvet
påkallad, hvarutinnan särskildt åberopats, förutom de al kommittén
framhållna stegrade lefnadskostnaderna, jämväl den nu gällande
bestämmelsen, att tjänstemännen skulle själfva bidraga till sin pensionering.
Ämbetsverken hafva därför föreslagit för kronofogdarna:
lön ............................................................................. kronor 3,300: —
tjänstgör ingspenningar.......................................... » 1,200: —
jämte ett ålderstillägg efter 10 år af............ » 600: —
så att den personliga slutlönen blefve............ kronor 5,100: —
hvartill borde komma expensmedel i allmänhet » 300: — 5^400:_
men i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län 500 kronor.
Till en början ber jag få anmäla, att kronofogdarna genom utsedda Departement»
representanter uti en underdånig skrift begärt framläggandet af en uhefe11''
lönereglering, för dem vida fördelaktigare än hvad jag h är nedan vill
föreslå, nämligen:
lön..................................................................
.............................. kronor
3,600: —
tjänstgöringspenningar..............................
............................. »
1,800: —
kronor
5,400: -
med två ålderstillägg å 500 kronor och i förvaltningsbidrag 35 kronor
för hvarje fullt tusental af folkmängden.
Statskontoret, som på nådig befallning yttrat sig öfver skriften,
har därvid förklarat sig icke hafva anledning frångå det förslag, som
framlagts i kammarkollegiets och statskontorets gemensamma utlåtande
af den 9 februari 1907.
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
För egen del anhåller jag, hvad först beträffar sjkifva lönen, få
meddela, att jag anser lämpligare, att begynnelselönen sättes något lägre
än ämbetsverken föreslagit, men att slutlönen åter genom bestämmande
af ytterligare ett ålderstillägg blir något högre, och får jag därför föreslå
begynnelselönen till 3,200 kronor, hvilken lön kan efter fem år höjas
med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.
Då man måste tillse, att vikarie för kronofogde om möjligt skall
kunna erhållas för tjänstgöringspenningarnas belopp, föranlåtes jag hemställa,
att detta icke måtte sättas lägre än till 1,500 kronor.
Hvad beträffar expensmedlen, kan jag ej gilla den åskådning, åt
hvilken löneregleringskommittén å sid. 231 gifvit uttryck, nämligen att
de obestridliga skiljaktigheterna i olika fögderiers besvärlighet för kronofogdarna
icke behöfva motsvaras af olika löneförmåner. Allmänt erkännes
nödvändigheten häraf i hvad rörer häradsskrifvarna; och ehuru
kommittén tydligen lagt sig vinn om att för landssekreterare och
landskamrerare borttaga den hittills gällande, på länens folkmängd
grundade skiljaktigheten i tjänstgöringspenningarnas belopp, har kommittén
dock beträffande fem af de mindre länen icke ansett sig kunna
fullfölja nämnda syfte utan föreslagit för dessa län lägre tjänstgöringspenningar.
Kommittén förnekar icke heller det allbekanta faktum, att
kronofogdetjänstens besvärlighet är mycket växlande i skilda fögderier,
men kommittén vill göra gällande, att det tyngre arbetet godtgöres
medelst de med en större folkmängd växande sportlerna. Men då
. dessa sportler, om hvilka jag längre fram får tillfälle att principiellt uttala
mig, hufvudsakligen utgöras af provisioner å vägskatt och vissa
inrättningars i kronoräkenskapen debiterade och redovisade medel,
hvarmed statsverket icke i öfrigt har något att skaffa, förekommer
det mig icke rättvist, att ifrågavarande sportler, som äro att anse
som betalning för särskild! arbete och ansvar, åberopas såsom ersättningsform
för ett väsentligt ökadt arbete åt staten. Äfven häradsskrifvarna
skulle såsom nyss antydts enligt kommitténs förslag åtnjuta
provision af ofvan angifna medel, men icke förty har kommittén låtit
deras tjänstgöringspenningar växla alltefter fögderiernas storlek.
I hufvudsak bör, enligt min mening, beträffande kronofogdarna gälla
hvad jag här efteråt yttrar i fråga om häradsskrifvarna, men med den
skillnad, att, under det bördan af häradsskrifvarens arbete enligt sakens
natur är ytterst känslig för hvarje ej alltför obetydlig ökning i folkmängden,
beröres kronofogdens arbete häraf i väsentligt mindre grad.
Jag föreslår således, att expensmedel eller — såsom denna löneform
med ett egentligare uttryck torde böra benämnas — förvaltnings
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
47
bidrag anvisas åt kronofogde med 300 kronor i fögderi, hvars invånarantal
ej uppnår 30,000 invånare och hvilket kronofogden torde för
närvarande kunna i allmänhet sköta utan ständigt biträde. För större
fögderier lärer kronofogde utan all fråga redan nu nödgas använda mera
stadigvarande biträde. Ej allenast billighet utan rättvisa synes mig
fordra, att någon ersättning af statsmedel härför lämnas, och har jag
därför tänkt mig, att denna ersättning borde utgå med 200 kronor för
hvarje påbörjadt nytt 10,000-tal invånare, under det att förvaltningsbidraget
för häradsskrifvarna här nedan föreslås att växa för hvarje fullt
5,000-tal af folkmängden. Jag erinrar i detta sammanhang, att redan
1873 års landsstatskommitté i detta syfte uppfört i sitt förslag ett s. k.
kontorshåll, växlande emellan 400 och 900 kronor.
Under förutsättning att staten kommer att upptaga 84 kronofogdetjänster
har jag låtit verkställa en approximativ beräkning öfver antalet
fögderier inom de olika folkmängdsgrupperna, hvarvid befunnits, att
ifrågavarande förvaltningsbidrag skulle utgöra:
i
2 fögderier under 30,000
inv........
med 300 kr.
— 600
i
15
b
med
30,000
B
intill 40,000
inv.
B
500 b
— 7,500
i
28
b
b
40,000
B
B
50,000
B
B
700 b
— 19,600
i
32
b
B
50,000
B
B
60,000
B
B
900 b
— 28,800
i
7
B
B
60,000
B
B
70,000
B
B 1
.,100 B
— 7,700
84 kronofogdetjänster.
kr. 64,200
Jag anser mig därför böra tillstyrka, att kronofogdarnas löneförmåner
bestämmas till
lön.................................................................................................. kronor 3,200: —
tjänstgöringspenningar ........................................................... » 1,500: —
med föreskrift, att lönen kan efter fem år höjas
med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500
kronor.......................................................................................... » 1,000: —
så att slutlönen blir................................................................ kronor 5,700: —
hvarjemte kronofogdarna torde berättigas till ett förvaltningsbidrag af
300 kronor med förhöjning, som ofvan är sagdt.
I öfverensstämmelse med hvad jag vid frågans behandling i statsrådet
den 21 februari 1908 yttrat, föreslår jag slutligen, att för hvarje
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
kronofogde i fögderi inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
anvisas ett ortstillägg af 200 kronor årligen.
I jämförelse med vissa af Riksdagen år 1907 och 1908 fastställda
stater för andra tjänstemän synes mig den för kronofogdarna sålunda
föreslagna löneförbättring skäligen måttlig. Riksdagen har sålunda för
en andra gradens tjänsteman inom statskontoret och andra centrala
ämbetsverk — förste revisor eller kamrerare — med hvilka jag anser
kronofogden kunna jämföras, anvisat en slutlön af 6,800 kronor och
för en revisor i första graden 5,500 kronor. Likaså inhämtas af Riksdagens
stat för järnvägarna, att en registrator, notarie eller förrådsförvaltare
erhåller en slutlön af 5,700 kronor eller just det belopp, jag för
kronofogden personligen velat förutom eventuellt ortstillägg föreslå. Det
är ock vid denna jämförelse att märka, att rätt till kostnadsfri semester
icke för kronofogdarna föreslagits.
För öfversiktens skull har jag låtit göra följande jämförande uppställning
af de för kronofogden personligen afsedda löneförmåner:
Kronofogdar
21 län ..................
Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens
Statskontorets för- slag 1902
Kommitténs förslag
1906.
Ämbetsverkens för- slag 1907
Departements- chefens förslag
Begyn-
nelse.
aflöning
Slut-
aflöning
Begyn-
nelse-
aflöning
Slut-
aflöning
Begyn-
nelse-
aflöning
Slut-
aflöning
Begyn-
nelse
aflöning
Slut-
aflöning
4,000
4,000
4,500''—
4,500 —
4,200''-
|
4,200-
5,000
5,000
—
4,500
4,500
—
5,100
5,100
4,700
4,900
|
5,70o''-
5,900 -
Expensmedel eller, såsom jag tillåtit mig benämna ifrågavarande
medel, förvaltningsbidrag utgår:
l:o) enligt statskontorets förslag 1902 och ämbetsverkens förslag 1907:
med 300 kronor årligen för alla utom för kronofogdar inom
Jämtlands, Västerbottens, Norrbottens län, där det utgör 500 kronor
årligen;
2:o) enligt kommitténs förslag 1906:
med 300 kronor årligen för alla utom för dem i Jämtlands
norra och södra fögderier samt lappmarksfögderiet i Västerbottens
län, där det utgår med 500 kronor årligen;
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
49
3:o) enligt departementschefens förslag år 1909 med 300 kronor i fögderi
med folkmängd under 30,000 invånare jämte tillägg af 200
kronor för fögderi med 30,000 intill 40,000 invånare och därefter ytterligare
af 200 kronor för hvarje påbörjadt 10,000-tal af folkmängden.
Nu gällande löneförmåner för häradsskrifvarna utgå med: .
Zon, lika för alla ..................................................................... kronor 2,000: —
tjänstgöringspenningar................................................................ » 500: —
med tillägg af 75 kronor för hvarje börjadt
5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet,
dock så att tillägget icke i något fall får
understiga 300 kronor.
ålderstillägg efter 10 års tjänstgöring................................ » 500: —
Statskontoret, som ansett till fullo ådagalagdt, att häradsskrifvarnas
tjänsteåligganden icke kunde i något fögderi fullgöras utan anlitande
af ständigt tjänstebiträde, samt att för den skull behofvet af särskildt
anslag till expensmedel vore synnerligen trängande, har i sitt utlåtande
år 1902 hemställt, att häradsskrifvarna skulle, utöfver nuvarande löneförmåner,
erhålla bidrag till aflöning af tjänstebiträde med 500 kronor
årligen äfvensom expensmedel i likhet med kronofogdarna, att utgå med
500 kronor i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län och med
300 kronor i öfriga län.
Löneregleringskommittén har föreslagit häradsskrifvarnas aflöningsförmåner
att utgå med:
Zön, för alla ................................................................................ kronor 2,200: —
tjänstgöringspenningar ............................................................... » 500: —
med tillägg af 75 kronor för hvarje börjadt
5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet,
dock så att tillägget icke i något fall får
understiga 450 kronor.
ålderstillägg efter 5 års tjänstgöring.................................... kronor 400: —
och efter 10 års tjänstgöring ytterligare......... » 400: —
Uti sitt underdåniga utlåtande öfver löneregleringskommitténs förslag
hafva ämbetsverken föreslagit:
Bill. till Eilcsd. Prof. 1909. 4 Samt. 1 Afd. 40 Raft.
i) Häradsskrifvarna.
1880 års lönereglering.
Statskontorets
utlåtande år
1902.
Löneregle
ringskom
mittén.
Ämbets
verken.
7
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
lön, lika för alla ........................................................................
tjänstgöring spenningar ...............................................................
med tillägg af 75 kronor för hvarje börjadt
5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet,
dock så att tillägget icke i något fall må
understiga 300 kronor.
kronor 2,200:
» 600:
Aflöning åt tjänstebiträde, lika för alla ...........................
expensmedel:
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
i öfriga län .....................................................................
ålder stillägg: efter 5 års tjänstgöring ..............................
600:
500
300
600
Departements- Redan i sitt utlåtande år 1902 framhöll statskontoret, såsom ofvan
c e en'' anförts, behofvet af bidrag åt häradsskrifvarna till aflöning af tjänstebiträde,
och i sitt gemensamma utlåtande den 9 februari 1907 hafva
ämbetsverken vidhållit denna mening. Efter det dessa utlåtanden afgifvits,
har emellertid ytterligare tillkommit eu omständighet, som gjort
behofvet af anslag till tjänstebiträde åt häradsskrifvarna än mera trängande,
nämligen antagandet vid 1907 års riksdag af ny bevillningsförordning.
Verkningarna af denna blifva, som bekant, för häradsskrifvarna
högst kännbara, i det att deras debiteringsarbete icke, såsom
hittills, kan fördelas på en längre tidrymd af året utan måste forceras
under en knappt tillmätt tid. Samma blir, såsom jag förut utförligt omnämnt,
förhållandet med en del andra åligganden. För dessa arbeten lära
häradsskrifvarna icke kunna reda sig med antagande af tillfälliga biträden
under den mest brådskande tiden utan måste, för att kunna ansvara för
arbetets riktiga utförande inom behörig tid, äga tillgång till fast anställda,
kompetenta och rutinerade biträden. Det är alltså icke tvifvel underkastadt,
att de nya förhållandena komma att förorsaka häradsskrifvarna afsevärda
förvaltningskostnader utöfver dem de förut haft, och från vederbörligt
håll erkändes ock under riksdagsdebatten rörande nya bevillningsförordningen,
att det »så att säga legat på bottnen vid framkomsten af
denna förordning, att för vissa landstatstjänstemän (häradsskrifvarna)
skulle beredas ersättning till skrifbiträden». I sammanhang därmed förklarade
sig regeringen ock ämna taga denna sak under ompröfning vid
den stundande löneregleringen. Redan för fullgörande af denna utfästelse
har jag funnit mig böra upptaga denna aflöningsform åt häradsskrifvarna.
\
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
51
Anslaget till tjänstebiträde bör så noga som möjligt af vägas på
sådant sätt, att det tillsammans med debetsedellösen blir skälig ersättning
för dessa omkostnader. I sådant afseende kunna omöjligen de af
löneregleringskommittén föreslagna tjänstgöringspenningarna med olika
belopp efter folkmängen blifva tillräckliga. Icke heller finner jag det
riktigt att, såsom ämbetsverken föreslagit, fastställa ett lika belopp för
alla häradsskrifvare såsom anslag till tjänstebiträde samt låta deras olika
aflöningsförmåner bestämmas af tjänstgöringspenningarna efter folkmängden.
Skalan för tjänstgöringspenningarna torde nämligen enligt
ämbetsverkens förslag icke vara afvägd på sådant sätt, att den med
tillräcklig effektivitet normerar aflöningsförmånerna efter tjänsternas besvärlighet
och behofvet af biträden. Å andra sidan tjänar intet till att
hafva två aflöningstitlar, varierande efter folkmängden, och då det naturligaste
torde vara att låta anslaget till tjänstebiträde vara rörligt, så
har jag ansett tjänstgöringspenningarna böra bestämmas till fast belopp.
För att kunna beräkna, huru stort anslaget till förvaltningsbiträde
bör vara för att tillsammans med debetsedellösen något så nära förslå
till omkostnader för biträden har jag, med ledning af de vid löneregleringskommitténs
betänkande uti tab. XVII fogade uppgifter öfver
h ärad s skr if v ar na extra inkomster i medeltal för åren 1901—1904, låtit
verkställa en beräkning af debetsedellösen och därvid funnit, att denna
i medeltal utgjort:
för
fögderier
med
30.000
35.000
invånare
eller
därunder
500
kronor
)>
b
»
b
b
b
640
B
b
»
b
40,000
»
b
»
690
B
)>
b
b
45,000
b
b
»
830
B
b
b
»
50,000
B
b
b
960
B
b
»
»
55,000
b
b
b
920
B
»
b
»
60,000
b
b
B
1,000
B
i)
b
B
65,000
B
»
B
—
B
b
b
))
70,000
B
b
B
1,460
B
Vid uppgörande af denna tabell har så förfarits, att uppgifna
debetsedellösenbelopp för alla fögderier med invånarantal intill hvarje af
ofvanstående folkmängdssiffror gruppvis sammanlagts, hvarefter medelbeloppet
uträknats. Då debetsedellösen gifvetvis ställer sig tämligen olika
i olika fögderier, beroende på bevillningen i fögderierna, kan däraf lätt
förklaras, att debetsedellösen icke stiger i alldeles samma förhållande
som folkmängden. Det torde ock förtjäna anmärkas såsom förklaring
52
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
till nedgången, af debetsedellösensiffran för fögderier mellan 50,000 och
55,000, att denna siffra utgör medeltalet för allenast ett mycket ringa
antal fögderier, uti hvilka häradsskrifvarna haft exceptionellt liten debetsedellösen.
Dessutom bör omnämnas, att intet fögderi funnits med
folkmängd mellan 60,000 och 65,000 invånare samt allenast ett, Gästriklands
fögderi, med öfver 65,000 invånare.
Om det alltså ställer sig svårt att med fullständig noggrannhet
beräkna debetsedellösen efter folkmängdssiffrorna, så må ofvanstående
beräkning af debetsedellösen åtminstone kunna anses tillräcklig för bedömande
af det anslag till tjänstebiträde, som tillsammans med debetsedellösen
kan vara behöfligt för häradsskrifvarna.
Detta innefattar i hufvudsak hvad jag i detta ämne anförde till
statsrådsprotokollet den 2L februari 1908, då förslaget gick ut på, att
såväl kronofogde- som häradsskrifvarsysslorna skulle alldeles sammanfalla
och till antalet utgöra 108. Frågan ställer sig dock något annorlunda
nu, då antalet häradsskrifvare föreslås vida lägre.
Jag erinrar då till en början därom, att de af mig tillkallade sakkunniga,
enligt hvilkas förslag häradsskrifvarnas distrikt skulle sammanfalla
med de 81 kronofogdedistrikten, under denna förutsättning funnit af
nöden att vid sidan af de ordinarie häradsskrifvarna sätta ett antal extra
häradsskrifvare med själfständig förvaltning af alla de väsentliga
bestyren på eget ansvar inom visst geografiskt område. När jag emellertid
med fästadt afseende å de invändningar, som däremot framställts,
ansett mig icke böra framlägga ett sådant förslag, men jag å andra sidan
— med erfarenhet om att i vissa nuvarande stora fögderier inom exempelvis
Gäfleborgs, Blekinge och Kristianstads län häradsskrifvargöromålen kunnat
nöjaktigt utföras — finner mig kunna föreslå en väsentlig indragning
af häradsskrifvartjänster, hvarigenom naturligen de återstående tjänstedistrikten
vidgas, så har detta skett under den oeftergifliga förutsättning,
att det förvaltningsbidrag, som år 1908 föreslogs, varder beviljadt.
Härvid bör dock följande observeras.
Sveriges häradsskrifvarförening, som alldeles afstyrkt förslaget om
inrättande af extra häradsskrifvartjänster, men icke förty, med hänsyn
till vikten af en lönereglerings genomförande, förordat utvridning af
häradsskrifvardistrikten, har förklarat för sin del en sådan åtgärd möjlig,
allenast så framt förvaltningsbidraget höjdes till 250 kronor för hvarje
påbörjadt 5,000-tal af folkmängden. Likaså hafva vissa länsstyrelser,
hvilka i fråga om en utvidgning af distrikten intagit en med nämnda
förening likartad ståndpunkt, exempelvis Östergötlands och Örebro länsstyrelser,
antydt nödvändigheten af någon förhöjning i förvaltningsbi
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
53
draget, bland annat, genom en viss progression, så snart ett distrikt uppnått
ett visst högre folkmängdstal.
För min del har jag visserligen icke frånkänt de sålunda uttalade
meningarna ett visst berättigande, men jag har å andra sidan icke heller
kunnat förbise, att såväl debetsedellösen, hvilken just afser ett utjämnande
af det i skilda distrikt växlande debiteringsarbetet genom biträdens
anlitande, som ock öfriga för käradsskrifvargöromålens uppehållande
afsedda provisioner och andra extra inkomster lära få anses växa i mån
af distriktens förstoring. Vid sådant förhållande och då jag icke funnit
mig kunna tillstyrka en så stark indragning af härad skrifvarsysslor,
som de sakkunniga föreslagit — till följd hvaraf ock den väsentliga
förutsättningen för häradsskrifvarföreningens sist berörda yrkande i viss
mån bortfallit — har jag hållit före, att det i propositionen n:o 71 till
1908 års Riksdag föreslagna förvaltningsbidraget bör kunna någorlunda
vara ägnadt att för häradsskrifvarna underlätta bärandet af deras onekligen
stora arbetsbörda.
Jag föreslår således, att anslaget till förvaltningsbidrag åt häradsskrifvarna
sättes till 150 kronor för hvarje fullt 5,000-tal af folkmängden
i tjänstedistriktet, hvarigenom alltså till häradsskrifvare i fögderier
med öfver 25,000 men icke 30,000 invånare skulle för biträdes aflöning
stå till förfogande 750 kronors anslag och omkring 500 kronor debetsedellösen
eller tillhopa 1,250 kronor och, exempelvis till häradsskrifvaren
i Gästriklands fögderi med 68,000 invånare, 1,950 kronor i anslag
till biträde och omkring 1,500 kronor i debetsedellösen eller tillhopa
3,450 kronor. Redan dessa exempel torde för den, som kan bedöma
häradsskrifvargöromålens omfattning, gifva vid handen, att jag någorlunda
rätt träffat behofvet.
Men då det icke torde vara möjligt att på förhand fullt säkert bedöma,
huruvida ifrågavarande förvaltningsbidrag med hänsyn dels till
distriktens utvidgning dels till den kännbara anhopningen af göromål,
som vållas af den nya bevillningsförordningen, blir i förening med debetsedellösen
in. in. en tillräcklig och rättvis godtgörelse för häradsskrifvarnas
utgifter för arbetsbiträde, önskar jag här uttala, att någon tids
erfarenhet af distriktsregleringens verkningar måhända kan i framtiden
föranleda fullt berättigade kraf på en förhöjning i förvaltningsbidraget;
och lärer Eders Kungl. Maj:t i sådant fall då vara oförhindrad att hos
Riksdagen göra den framställning, hvartill omständigheterna föranleda.
Beträffande själfva lönen biträder jag löncreglcringskommitténs och
ämbetsverkens förslag. Tjänstgöringspenningarna har jag ansett böra
fixeras till 1,000 kronor. Två ålderstillägg, hvartdera till nu utgående
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
c) Kronolånsmännen.
belopp af 500 kronor, böra tillerkännas häradsskrifvarna efter 5 och 10
års väl vitsordad tjänstgöring. Jag föreslår alltså häradsskrifvarnas aflöningsförmåner
att utgå sålunda:
lön, lika för alla ....................................................................... kronor 2,200: —
tjänstgöringspenningar, lika för alla..................................... » 1,000: —
ortstillägg, att utgå till häradsskrifvarna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län .......................... » 200: —
förvaltning sbidrag: 150 kronor för hvarje fullt 5,000- tal af folkmängden i tjänstedistriktet,
ålderstillägg efter 5 års tjänstgöring................................. » 500: —
och efter 10 års tjänstgöring ytterligare ... » 500: —
På sätt jag yttrade vid frågans behandling i statsrådet den 21
februari 1908, är det icke möjligt att exakt beräkna invånarantalet i
häradsskrifvardistrikten, efter det indragningarna genomförts, men jag
håller före, att man med ledning af den ungefärliga beräkning, som i
mitt berörda yttrande förekom, kan sätta beloppet af förvaltningsbidraget
för häradsskrifvarna till vid pass 115,000 kronor.
Genom skrifvelse till kammarkollegium och statskontoret den 31
maj 1878 förklarade Kungl. Maj:t, jämlikt Riksdagens beslut i ämnet,
att befintliga länsmansboställen finge fortfarande, och intilldess annorlunda
i hvarje särskildt fall förordnades, vid tjänsterna bibehållas mot
skyldighet för tjänsteinnehafvaren att efter den uppskattning, som blefve
bestämd, vidkännas afdrag för boställsafkomsten i första rummet å den
kontanta lönen och, därest afkomsten skulle öfverstiga dennas belopp,
därefter jämväl å tjänstgöringspenningarna och expensmedlen samt att
i sistnämnda fall, då han af statsverket icke uppbure kontant så mycket,
som motsvarade tjänstgöringspenningarna och expensmedlen, under
ledighet till vikarien utgifva hvad utöfver den kontanta aflöningen erfordrades
till fyllnad i det belopp, hvartill tjänstgöringspenningarna och
expensmedlen borde uppgå.
Efter särskild pröfning hafva sedermera många länsmansboställen
indragits, men effektiva sådana kvarstå dock flerstädes i rätt stort antal.
Löneregleringskommittén har i sitt betänkande sid. 246—247 upptagit
frågan om länsmansboställena såsom aflöningsförmån och anfört,
att innehafvandet af dylikt boställe i åtskilliga fall för vederbörande
tjänsteinnehafvare innebure en ganska väsentlig ekonomisk fördel, men
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
55
att rätten till boställe äfven ofta icke medförde någon vinst utan till
och med vållade förlust; att omsorgerna om bostället ock understundom
torde, till skada för tjänsten, inkräkta på den tid, boställshafvaren
borde ägna åt tjänstens behöriga skötande, och att boställenas bibehållande
jämväl i sin mån bidroge till ojämnhet i atlöningsförhållandena.
Då härtill komme, att kommunikationsväsendets utveckling medförde
större frihet för länsmannen att välja sin boningsplats samt det fördenskull
endast undantagsvis för honom mötte svårigheter att erhålla lämplig
bostad, har kommittén förordat, att, förutom i fall, där undantagsförhållanden
förelåge, länsmansboställena måtte, i mån af vederbörande
indelningshafvares afgång från tjänsten, till statsverket indragas.
Kammarkollegium och • statskontoret hafva i sitt underdåniga utlåtande
den 9 februari 1907 i denna del åberopat hvad statskontoret
tidigare i utlåtande den 14 oktober 1902 härom yttrat, nämligen att
någon allmän indragning af boställena nu icke borde ifrågakomma,
hvaremot hemställdes, att, då onekligen en del boställen vore olämpligt
belägna, Kungl. Maj:t täcktes, på anmälan, hvarje gång en med boställe
förenad länsmanstjänst blefve ledig, innan tjänsten tillsattes och efter
vederbörandes hörande, besluta, om bostället borde såsom till belägenheten
eller omfånget af därmed förenadt jordbruk olämpligt till boställe
för länsman, till statsverket indragas.
Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, har jag funnit mig
böra, med anslutning till ämbetsverkens uttalande, förorda, att Eders Kungl.
Maj:t måtte i öfverensstämmelse därmed förordna, till följd hvaraf Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen lära undfå befallning att i
förekommande fall, innan en med boställe förbunden ledigvorden länsmanssyssla
återbesättes, hos Eders Kungl. Maj:t göra anmälan om ledigheten
i och för nådig pröfning, huruvida bostället skall med sysslan
fortfarande vara förenadt.
I nådig skrifvelse till kammarkollegium den 31 maj 1878, angående
lönereglering för vissa till landsstaten hörande tjänster, föreskrefs,
bland annat, att alla till landssekreterare, landskamrerare och kronofogdar
anslagna boställen skulle, på sätt närmare angåfves, till statsverket
indragas, dock med iakttagande att staten, då den från vederbörande
indelningshafvare eller hans sterbhus öfvertoge boställe eller
löningsjord, skulle, i likhet med hvad till förmån för häradshöfdingarna
blifvit dem vid lönereglering- tillförsäkradt, efter värdering vid syn jämväl
öfvertaga sådana å fastigheten befintliga, indelningshafvaren tillhöriga
åbyggnader, som vid synen ansåges för fastigheten nyttiga. Till
förekommande af förlust för de länsmän, hvilka ännu på indelning inne
-
56
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
hafva boställe, men som framdeles kunna komma att, jämlikt Eders Kungl.
Maj:ts beslut, afträda sådan fastighet, hvarå finnes boställshafvaren enskild!
tillhörig åbyggnad, har Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande i
Östergötlands län uti underdånig framställning den 21 december 1907,
hvilken efter remiss blifvit af kammarkollegium den 6 mars 1908 tillstyrkt,
anhållit, att det måtte stadgas, att statsverket, då länsmansboställe afträdes,
mot lösen öfvertager så kallade öfverloppshus, därest de befinnas
för bostället, om ej nödvändiga, dock nyttiga. Till denna framställning
får jag tillstyrka bifall.
I detta sammanhang har jag att i underdånighet göra följande
anmälan.
Enligt hvad statskontoret i skrifvelse den 14 december 1908 erinrat,
hafva vissa länsmansboställen till statsverket indragits den 14
mars 1908 nämligen:
l:o) enligt kungl. brefvet den 31 december 1907
det länsmanstjänsten i Södra Vedbo härads l:a distrikt
af Jönköpings län anslagna bostället Va mantal Upplanda
kronogården n:o 3 med afkomst............................. kronor 380: —
2:o) enligt kungl. brefvet den 21 februari 1908:
a) det länsmanstjänsten i Tveta härads slottsdistrikt
af samma län anslagna bostället 3/''4 mantal
Eskilstorp Norrgård med afkomst...................................... » 775: -—-
b) det länsmanstjänsten i Norra Vedbo härads
l:sta distrikt af samma län anslagna bostället 3U mantal
Mada Östergård med afkomst....................................... » 550: —
samt
3:o) enligt nådigt bref den 31 december 1907 det
länsmanstjänsten i Edsbergs härads östra distrikt af
Örebro län anslagna bostället 1 mantal Knista n:o 2
med afkomst .............................................................................. » 400: —
Därjämte hal- enligt kungl. bref likaledes den 31
december 1907 föreskrifvits, att det länsmanstjänsten i
Binnebergs tingslag af Skaraborgs län anslagna bostället
Va mantal Tjåfva eller Tiaved Frugården n:o 11
med afkomst .............................................................................. » 865: —
skall den 14 mars 1909 till statsverket indragas. _
Med fett sammanlagdt belopp af................................. kronor 2,970: —
skulle på grund häraf anslaget till landsstaterna i länen halva behöft ökas.
Hvad själfva lönefrågan beträffar, ber jag till en början få erinra,
att länsmännen enligt 1878 års lönestat åtnjuta i lön 900 kronor, i
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
57
tjänstgöringspenningar 600 kronor och i expensmedel 100 kronor, tillhopa
1,600 kronor, hvarförutom lönen efter 10 år kan höjas med 300
kronor. Det bör ock iakttagas, att ett lönetillägg af 300 kronor sedermera
beviljats länsmännen i vissa distrikt af Norrbottens län samt Tärna
distrikt af Västerbottens län. Att dessa aflöningsförmåner uppenbarligen
icke förslå till tjänsteinnehafvarens anständiga bärgning, utan att
denne ända hittills varit hänvisad att i vidsträckt mån söka biinkomster,
det är ett förhållande, som af statskontoret år 1902 påpekats och dessutom
så allmänt erkänts, att jag icke-lärer vidare behöfva därvid uppehålla
mig. Det enda jag kunde känna mig manad att ytterligare tilllägga,
det är att de länsmän, hvilka icke dylikt förvärf stått till buds,
— och de äro icke få — antagligen i många fall bragts i en verkligen
nödställd belägenhet, hvilken naturligen icke kan annat än lända till
stort men för den ställning, länsmannen i sin ort bör i förhållande till
allmänheten intaga.
Sådant måste nu förekommas, och jag tillåter mig fästa Eders
Ivungl. Maj:ts uppmärksamhet därå, att genom den af mig föreslagna
reduktion i länsmansdistriktens antal, hvarutinnan jag tillåter mig hänvisa
till den speciella redogörelse, som förekommer å sid. 88—117 i det
tryckta stadsrådsprotokollet öfver civilärenden den 21 februari 1908, och
hvarigenom omkring 6 % af distrikten skulle indragas, ifrågavarande tjänstemän
torde blifva så fullständigt upptagna af sina tjänstegöromål, att
ur denna synpunkt icke vidare någon anledning lärer finnas att förvägra
dem en fullt nöjaktig aflöning.
Statskontoret föreslog i sitt utlåtande den 14 oktober 1902 för
länsmännen i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län:
lön ......................................
................................... kronor
1,200: —
tjänstgöringspenningar....
.................................. »
800: —
2,000: —
expensmedel......................
.................................. >■
500: —
kronor
2,500: —
i rikets öfriga län:
lön......................................
................................. kronor
1,200: —
tjänstgö ringspenningar...
.................................. )>
800: —
2,000: —
expensmedel ......................
.................................. »
300: —
kronor
2,300: —
hvartill komme tvenne
ålderstillägg å hvardera
250 kronor
500: —
tillhopa efter tio års väl vitsordad tjänstgöring:
i förenämnda norrländska län................................................ kronor 3,000: —
i de öfriga länen....................................................................... » 2,800: —
Bill. till Bilcsd. Fröt. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 40 Höft. 8
58
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Löneregleringskommitténs förslag innehåller, att länsman må i aflöning
å stat tillerkännas 1,200 kronor i lön, 800 kronor i tjänstgöringspenningar
äfvensom expensmedel å 200 kronor, förutom i
Sorsele, Vilhelmina och Tärna distrikt inom Västerbottens län samt
Arvidsjaurs, Arjeplougs, Jockmocks, Gellivare, Pajala, Juckasjärvi och
Enontekis distrikt inom Norrbottens län, där de må utgå med 400
kronor, till hvilka aflöningsförmåner kunna komma två ålderstillägg till
lönen, det ena, å 300 kronor, efter fem år, och det andra, likaledes å
300 kronor, efter ytterligare fem år.
Ämbetsverken hafva för sin del ansett,
att lönen borde sättas
till........................................................................................
kronor
1,400
— och
tj änstgöringspenningarna till .......................................
»
1,000
—
med två ålderstillägg å 300 kronor...........................
600
—
så att slutlönen skulle blifva.......................................
men därtill borde komma expensmedel i ofvan
angifna norrländska län kronor 500: —
kronor
3,000
i rikets ii {Viga län..........................................................
kronor
300
—
sammanlagda inkomster sålunda i allmänhet .........
kronor
3,300
—
i de antydda norrländska länen .................................
»
3,500
1
och är detta förslag afgifvet under förutsättning att reseersättning
enligt resereglementet skulle tillkomma länsmännen för åtskilliga å sid.
306 i betänkandet angifna resor.
Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit och då jag anser,
att staten har en oafvislig plikt att tillgodose hvarje måttligt kraf på
anständiga bergningsvillkor för länsmanskåren, hvilken bildar ett synnerligen
viktigt led inom landtregeringen, har jag velat hemställa, att
Eders Kungl. Magt måtte hos Riksdagen utverka för länsmännen:
lön .......................................................................... kronor 1,500
tjänstgöringspenningar....................................... » 1,000
förvaltningsbidrag .............................................. » 300
och bör lönen kunna höjas efter fem år med 300 kronor samt
efter tio år med ytterligare 300 kronor..............................
så att slutlönen skulle blifva .........................................
2,800:
600:
kronor 3,400: —
I öfverensstämmelse med hvad jag vid frågans behandling i statsrådet
den 21 februari 1908 för landsstaten yttrat, har jag ock velat tillstyrka,
att länsmännen inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län måtte beredas ett ortstillägg af 200 kronor årligen.
Beträffande länsmännens lönereglering och med anledning af hvad
som i fråga om vissa för länsmännen ifrågasatta reseersättningar yttrats
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
59
å sid. 153,154 och 167 i förberörda statsrådsprotokoll, anser jag mig slutligen
böra erinra därom, att Eders Kungl. Maj:t den 31 december 1908 utfärdat
dels ny kungörelse angående ersättning åt kronofogdar och länsmän
för vissa af deras polisverksamhet föranledda utgifter äfvensom för telefonafgifter
dels ock kungörelse angående länsman tillkommande ersättning
af statsmedel för vissa resor. (Svensk författningssamling n:o 166).
För de 34 kronofogdetjänster, 22 häradsskrifvarsysslor och 30
länsmansbefattningar, hvilka äro afsedda att indragas, lära aflöningsförmåner
böra uppföras på öfver g äng sstat till samma belopp för begynnelselön
som för motsvarande från den nya lönestaten aflönade tjänster.
Ålderstillägg för de å öfvergångsstaten upptagna böra naturligen utgå
från 6:te hufvudtitelns för sådant ändamål uppförda förslagsanslag. För
de länsmän, som innehafva boställen, torde i fråga om afdrag å aflöning
för boställsafkomsten m. m. böra fortfarande tillämpas nu gällande bestämmelser.
Efter hvad jag inhämtat äro för det närvarande 12 kronofogdar,
9 häradskrifvare och 33 länsmän tillsatta allenast medelst förordnande
tills vidare, hvadan utsikt förefinnes, att, därest fögderiförvaltningen på
nu föreslaget sätt regleras, öfvergångsstaten redan från och med år 1911
bör kunna afsevärdt minskas.
I öfverensstämmelse med hvad jag här ofvan hemställt, har jag
låtit upprätta följande förslag till aflönings- och öfvergångsstater:
a) Förslag till aflöningsstat.
Lön.
Tjänst-
görings-
pennin-
gar.
Orts-
tillägg.
Förvalt-
nings-
bidrag.
Summa
kr.
Anmärkningar.
Kronofogdar:
1 tjänsteman (Jämtlands, Va-
sterbottens och
Norrbottens län)
3,200
1,500
200
300
5,200
9 tjänstemän (Jämtlands, Va-
Efter 5 år kan lönen
sterbottens och
Norrbottens län)
28,800
13,500
1,800
2,700
46,800
höjas mod f>00 kr.
• och efter yttorligare
f> år med likaledes
1 tjänsteman (öfriga län) .....
3,200
1,500
—
300
5,000
500 kr.
73 tjänstemän >> » ......
233,600
109,500
—
21,900
365,000
Transport
268,800
126,000
2,000
25,200
422,000
60
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Lön.
Tjänst-
görings-
pennin-
gar.
Orts-
tillägg.
Förralt-
nings-
bidrag.
Summa
kr.
Anmärkningar.
Transport
268,800
126,000
2,000
25,200
422,000
med tillägg å förvaltningsbidra- got af 200 kr. för fögderi
med 30,000 intill 40,000 inv., af
ytterligare 200 kr. för fögderi
j med 40,000 intill 50,000 inv. o. s.v.
j med 200 kr. för hvarje 10,000-
tal af folkmängden, förslagsvis
—
—
—
39,000
39,000
h
Häradsskrifvare:
|
1 tjänsteman (Jämtlands, Va-
sterbottens och
Norrbottens län)
2,200
1,000
200
—
3,400
9 tjänstemän (Jämtlands, Vä-
Efter 5 år kan lönen
sterbottens och
Norrbottens län)
19,800
9,000
1,800
30,600
höjas med 500 kr.
• och efter ytterligare
5 år med likaledes
1 tjänsteman (öfriga län)......
2,200
1,000
—
—
3,200
500 kr.
'' 84 tjänstemän » » ......
hvartill kommer förvaltningsbi-
184,800
84,000
—
—
268,800
drag med 150 kr. för hvarje
fullt 5,000-tal af folkmängden
i tjänstedistriktet, förslagsvis
—
—
—
115,000
115,000
Länsmän:
1 tjänsteman (Jämtlands, Va-
sterbottens och
Norrbottens län)
1,500
1,000
200
300
3,000
67 tjänstemän (Jämtlands, Va-
Efter 5 år kan lönen
sterbottens ooh
Norrbottens län)
100,500
67,000
13,400
20,100
201,000
höjas med 300 kr.
och efter ytterligare
5 år med likaledes
1 tjänsteman (öfriga län) ......
1,500
1,000
—
300
2,800
300 kr.
417 tjänstemän » » ......
625,500
417,000
—
125,100
1,167,600
Summa
1,206,800
707,000
17,600
325,000|2,256,400
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
61
b) Förslag till öfvergångsstat.
Lön.
Tjänst-
görings-
pennin-
gar.
Orts-
tillägg.
Förvalt-
nings-
bidrag.
Summa
kr.
Anmärkningar.
34 kronofogdar*).....................
108,800
48,400
51,000
200
10,200
170,200
22 häradsskrifvare*) ..............
22,000
200
—
70,600
30 länsmän ...........................
45,000
30,000
400
9,000
84,400
hvartill kommer rörligt förvalt-
ningsbidrag åt 34 kronofogdar
och åt 22 häradsskrifvare**)
Summa
202,200
103,000
800
19,200
325,200
1
Den för 1908 års riksdag framlagda aflöningsstaten
för kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän
slutade på ett belopp af....................................................... kr. 2,405,350: —
under det att den af mig nu tillstyrkta stannar vid ett
belopp af....................................................................................... » 2,256,400: —
En besparing af............................................................... kr. 148,950: —
skulle sålunda uppkomma genom de föreslagna indragningarna.
Kostnaden för löneregleringen och omorganisationen ställer sig
sålunda:
Aflöningstatens slutsumma uppgår, såsom nämndt,
till.................................................................................................. kr. 2,256,400: —
Å nu gällande stat är för fögderiförvaltningen
anvisadt i kontant ................................ kr. 1,605,170: —
hvaraf emellertid är odisponeradt...... » 406: 94
Återstå ............................................. kr. 1,604,763: 06
Härtill bör läggas den beräknade
afkomsten af de till vissa länsmän
på lön anslagna boställen ......... )) 78,411: 94
kr. 1,683,175: —
Fögderi förvaltningens tjänstemäns aflöningsförmåner
uppgå sålunda till......................................................... » 1,683,175: —
Skillnaden ..
kr. 573,225: —
*) Inberäknad en tjänsteman på Öland, hvars befattning enligt tidigare boslut förklarats skola indragas.
**) hvilket inbogripeB i det uti aflönipgsstaten för ändamålet upptagna belopp.
62
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
utgör sålunda kostnaden för den af mig föreslagna löneregleringen ock
omorganisationen.
Vid bedömande af det belopp, hvarmed staten för år 1910 bör
ökas, måste till omförmälda belopp ................................... kr. 573,225: —
läggas
dels öfvergångsstatens slutsumma.............................. » 325,200: —
dels ock, såsom förut nämnts, värdet af indragna
boställens afkomst.................................................................... » 2,970: —
Summa kr. 901,395: —
Den af Riksdagen fastställda öfvergångsstaten för
landträntmästare upptager 20 landträntmästare. På
grund af afgång utgör emellertid antalet numera 18,
hvadan beloppet bör minskas med aflöningen för 2
landträntmästare ........................................................................ » 7,560: —
Med ett belopp af.......................................................... kr. 893,835: —
skulle således anslaget till landsstaterna i länen behöfva ökas.
I fråga om villkoren för åtjutande af de med ordinarie befattningvid
fögderiförvaltningen förenade aflöningsförmåner har jag i hufvudsak
icke funnit något att anmärka vid löneregleringskommitténs förslag i
denna del, men har dock ansett mig böra erinra, att å sid. 264 förekommer
en bestämmelse, hämtad från kungl. kungörelsen den 28 maj
1880, angående villkoren för åtnjutande af de från 1881 års början
fastställda, förändrade löneförmånerna för häradsskrifvare, att den med
käradsskrifvartjänst förenade förmån af debetssedellösen skall tillfalla
dea, som under ordinarie tjänstinnehafvares tjänstledighet förrättat
debiteringen. I nu gällande uppbördsreglemente af den 10 maj 1895
stadgas däremot i § 5, att den, som utfärdar debetsedel, är berättigad
att åtnjuta ersättning för detta bestyr i enlighet med hvad därom särskildt
är bestämdt; och härmed öfverensstämmer föreskriften i nådiga
kungörelsen den 3 december 1897, att den, som utfärdar debetsedlar,
är berättigad till viss där bestämd debetsedellösen.
Då frågan icke alldeles saknar praktisk betydelse, anser jag, att
bland aflöningsvillkoren lämplig ny föreskrift härom bör införas; och
torde det ankomma på finansdepartementet att tillse, att lämpliga bestämmelser
i ämnet jämväl må inflyta i uppbördsreglementet.
Öfriga af mig såsom nödiga ansedda förändringar i löneregleringskommitténs
förslag äro betingade hufvudsakligen dels af den nya aflöningsformen
ortstillägg dels af den nyligen autagna pensionsförfattningen.
Jag hemställer följaktligen, att för åtnjutande af de för fögderiför
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
63
valtningens tjänstemän sålunda å nyo föreslagna löneförmåner måtte, i
närmaste öfverensstämmelse med de motsvarande föreskrifter, som enligt
Riksdagens skrifvelse den 2 juni 1908 för länsstyrelsernas ämbets- och
tjänstemän godkänts, stadgas följande villkor och bestämmelser:
att innehafvare af ordinarie kronofogde-, häradsskrifvar- eller länsmansbefattning
skall vara underkastad såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
och jämkning i åligganden som ock den reglering af
tjänstgöringsområde, som kan varda föreskrifven;
att med sådan ordinarie befattning vid landsstaten icke må förenas
annan tjänst å rikets eller Riksdagens stat;
att med ifrågavarande befattningar icke heller må förenas vare sig
uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag,
som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag
eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej
Konungens befallningshafvande, uppå därom gjord framställning och
efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må
anses inverka hinderligt för tjänstgöringen vid landsstaten, finner uppdraget
eller tjänstebefattningen kunna få tills vidare mottagas och behållas
;
att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattningsinnehafvare
verkligen tjänstgjort, men för den tid, han varit från
tjänstgöring befriad, skola utgå till den, som uppehållit befattningen;
att den med häradsskrifvar tjänst förenade förmån af debetsedellösen
skall tillfalla den, som under ordinarie tjänstinnehafvares tjänstledighet
förrättat debiteringen och utfärdat debetsedlarna; dock att,
därest skilda personer därmed tagit befattning och öfverenskommelse
dem emellan ej träffas, fördelning af ifrågavarande debetsedellösen
skall verkställas af Konungens befallningshafvande;
att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger
uppbära hela lönen, jämte ortstillägg, där sådant förekommer, men att
den, som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från
tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen,
kan förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar
afstå så mycket af lönen eller ortstillägget, som för befattningens uppehållande
erfordras eller eljest pröfvas skäligt;
att aflöning ej må utgå till tjänsteman för den tid, hvarunder lian
afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning erhållit
tjänstledighet eller kunnat styrka giltigt förfall;
64
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
att, därest tjänsteman varder afstängd från tjänstgöring eller i häkte
tagen, den del af hans aflöning, som icke af Konungens befallningshafvande
pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall
under tiden innehållas, såvida ej Konungens befallningshafvande finner
skäligt låta honom uppbära något däraf;
att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af samma tjänst är i stat medgifven, tidpunkten
för första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under
villkor att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid,
som erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord
bestridt sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst
eller fullgjort annat offentligt uppdrag, och
för andra förhöjningen, om sådan äger ruin, efter ytterligare fem
år, på samma villkor,
under iakttagande dels hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar
angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid
början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern
blifvit uppnådd, och dels att löntagare därvid tillgodoräknas den
tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från
hans tillträde till befattningen på grund af vare sig konstitutorial eller
förordnande i följd af frågan om reglering af löneförhållandena m. m.
vid landsstaten;
att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänstålder, som berättigar
honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;
att länsman, som har boställe sig anslaget, skall vara där bosatt,
såvida icke Kungl. Maj:t finner skäligt annorlunda medgifva;
att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall sjkifva lönen äfvensom ortstillägget utgår till månadens
slut;
att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga
om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens
ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter
tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt
att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig
underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed.
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
65
Slutligen hemställer jag, att föreskrift måtte meddelas, dels därom,
att enhvar, som med eller efter 1910 års ingång tillträder någon af
nu ifrågavarande befattningar vid landsstaten, skall vara pliktig att
underkasta sig ofvan omförmälda villkor och bestämmelser; dels därom,
att de förutvarande ordinarie innehafvare af dylika befattningar, hvilka
icke före den 1 november 1909 anmäla, att de vilja underkasta sig den
nya aflöningsstaten samt nyssnämnda villkor och bestämmelser, och som
icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem
dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat
föranledes af bestämmelserna i förenämnda lag, vid den rätt till pension,
som dittills tillkommit dem.
I den Riksdagens skrifvelse den 2 juni 1908, hvari Riksdagen anmälde
sitt beslut i anledning af nådiga propositionen den 21 februari
samma år n:o 71, angående reglering af löneförmånerna för länsstyrelsernas
ämbets- och tjänstemän, uttalade Riksdagen ock den önskan, att
frågan om sportler, som tillfölle tjänsteman vid utförande af förrättning,
som inginge i hans tjänsteutöfning, måtte blifva föremål för utredning
i syfte att de, där så ske kunde, måtte antingen indragas till statsverket
eller upphöra att utgå.
Jag har låtit mig angeläget vara att snarast möjligt få denna fråga
utredd och anmodade därför de för fögderiförvaltningens omorganisation
tillkallade sakkunniga att jämväl utreda ifrågavarande ärende och till mig
afgifva yttrande däri.
Med anledning häraf hafva de sakkunniga den 10 oktober 1908
aflämnat- en promemoria, som jag anhåller måtte få bifogas detta statsrådsprotokoll.
Till hvad de sakkunniga i denna promemoria anfört synes
mig icke vara mycket att tillägga. Emellertid torde jag i sinom tid
ånyo få anmäla ärendet inför Eders Kungl. Maj:t. Jag vill här endast
erinra, att Eders Kungl. Maj:t den 31 december 1908 utfärdat cirkulär
till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen angående afgifterna
för införande i länskungörelserna af vissa enskilda tillkännagifvanden af
innehåll, som af mig tidigare ifrågasatts.»
Den af departementschefen omförmälda promemoria angående
sportelinkomsterna är af följande lydelse:
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Samt. 1 Afd. 40 Ha/t.
9
66
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Bilaga.
V. P. M.
Af Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Civildepartementet hafva
undertecknade erhållit i uppdrag att utreda, huruvida och i hvilken
omfattning de nu till tjänstemännen vid landsstaten, särskildt inom
länsstyrelserna, utgående s. k. sportler kunde indragas till statsverket
eller upphöra att utgå. Och få vi i anledning häraf vördsamt anföra
följande:
De extra inkomster af tjänsteförrättningar, som nu utgå till tjänstemän
vid länsstyrelserna, utgöras af: arfvode för försäljning af utmätt
fast egendom, provision å stämpelförsäljning, expeditionslösen, öfverskott
å tryckning i länskungörelserna af enskilda tillkännagifvanden (serien
B. i länskungörelserna) samt provisioner för uppbörd och redovisning
af kommuners eller enskilda inrättningars afgifter eller andra medel af
mera enskild natur. Af dessa extra inkomster tillkomma de sistnämnda
så godt som uteslutande landskamrerarna, sedan den andel af dem, som
hittills tillfallit landträntmästarna, blifvit i och med den nya löneregleringen
för länsstyrelserna indragen till statsverket. Arfvode för försäljning
af utmätt fast egendom går uteslutande till landssekreterarna,
likasom till dem faller allra största delen af öfverskottet å tryckningen
af länskungörelserna. Expeditionslösen och provision å stämpelförsäljning
tillfalla däremot både landssekreterarna och landskamrerarna, ehuru
i öfvervägande mån de förstnämnda. För alla slagen af inkomster är
det gemensamt, att de högst betydligt växla för olika tjänstinnehafvare
och för olika tider. I allmänhet uppgå de dock till högre belopp i de
större och arbetsammare länen.
Hvad landsstatstjänstemännen ute på länen angår tillkomma extra
inkomster i tjänsten såväl kronofogdarna och häradsskrifvarna som länsmännen.
De utgöras för de båda förstnämnda tjänstemannagrupperna
förnämligast af provisioner för uppbörd och redovisning af kommuners
eller enskilda inrättningars afgifter eller andra medel af mera enskild
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
67
natur. För kronofogdarna ntgöres en jämförelsevis betydande post af
indrifningsprovision å resterande utskylder, som af honom indrifvas enligt
kungl. förordningen den 12 juli 1878. Till dem utgår ock arfvode
för försäljning af utmätt fastighet. Häradsskrifvarnas i allmänhet mest
betydande extra inkomster utgöras, förutom af deras andel i ofvanberörda
provisioner, af debetsedelslösen, hvilken utgår endast till dessa
tjänstemän. Länsmännen hafva att uppbära åklagar andelar i böter och
i värde af förbrutet gods, en inkomst, som i undantagsfall kan tillkomma
kronofogden, nämligen då åtal i mål, där dylika utgå, utföres af honom.
Länsmännen hafva ock, likasom kronofogdarna, att åtnjuta provision å
restantier, som genom dem indrifvas. Gemensamma för dem samtliga
äro extra inkomster af expeditionslösen samt i undantagsfall äfven af
stämpelförsäljning. — Såsom extra inkomst för kronofogdar och länsmän
har äfven räknats den behållning, som för dem kan uppstå af utmätningar
och andra tjänsteförrättningar i enskilda mål. Denna inkomstpost,
som egentligen utgör behållning på till dem i sådana mål utgående
rese- och traktamentsersättning, torde dock icke vara att hänföra
till det slag af extra inkomster, som i denna utredning afses.
Af nu uppräknade slag af sportelinkomster hafva de flesta vid de
på 1870- och 80-talen verkställda löneregleringarna för landsstätstjänstemännen
tillförsäkrats dem att fortfarande uppbära. De lära därför ej
kunna indragas eller reduceras utöfver hvad vid sagda tillfälle ägde rum
utan medgifvande af tjänstemännen själfva; med afseende å dessa slag
af sportler torde således en förändring, i hvad berör sportelinkomster,
som vid nämnda tidpunkt utgingo, icke kunna äga rum i annan mån,
än för såvidt ifrågavarande tjänstemän ingå på ny lönestat, enligt hvilken
de äro eller blifva underkastade, efter Kungl. Maj:ts bestämmande,
upphörande af eller minskning i de extra inkomster, som åtfölja
tjänsten.
Undantag härifrån göra de extra inkomster, som utgöras af arfvode
för försäljning af utmätt fast egendom, hvilket tillförsäkrats att
utgå endast tills vidare, provision på stämpelförsäljning, hvilken utgår
enligt stämpelförfattningarna och bestämmes i den för stämpelafgift
påläggande gällande ordning, samt öfverskott å tryckning af serien B
af länskungörelserna.
För en utredning af den oss förelagda frågan, huruvida och i hvilken
omfattning ofvan uppräknade sportler må kunna indragas till statsverket
eller till beloppet reduceras, torde böra särskildt efterses, huruvida med
afseende på hvarje särskildt slag af sportler eu sådan åtgärd är befogad.
68
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Hvad då först angår arfvode för försäljning af utmätt fast egendom,
innehållas bestämmelserna därom numera i kungl. kungörelsen den 10
oktober 1890, hvarigenom beloppet af detta arfvode betydiigt reducerades
mot hvad enligt förut gällande bestämmelser skolat utgå. Arfvodet uppbäres,
om auktionen förrättas å landskansliet, af landssekreteraren ensam.
Om auktionen hålles annorstädes, utgår af arfvodet i första hand
ersättning till auktionsförrättaren, kronofogden, för skjuts och dagtraktamente;
öfverskottet delas till hälften mellan denne och landssekreteraren.
Het har dock händt, att arfvodet utgjort så ringa belopp, att
det ej räckt till ersättning åt auktionsförrättaren, än mindre lämnat
något öfverskott. I allmänhet lärer efter den år 1890 vidtagna reduktionen
arfvodet icke kunna anses uppgå till några oskäliga belopp och
vida understiga hvad enskilda auktionsförrättare i dylika fall, utan att
ikläda sig någon större ansvarighet, taga för sitt besvär. — Förutom
det att med denna sportel må antagas hafva varit afsedt, att åt de
tjänstemän, som hafva befattning med dessa förrättningar, bereda en
skälig ersättning för det särskilda och i de flesta fall ganska omfattande
arbete, som de förorsaka, hafva härigenom dessa auktioner, som förrättas
af den offentliga myndigheten, i detta afseende likställts med dem,
som förrättas af enskilda och vid hvilka auktionsarfvode alltid torde
förekomma. Det kan ock antagas att, om auktionsarfvodet för ifrågavarande
auktioner borttages eller väsentligen reduceras, den offentliga
myndigheten skulle komma att anlitas i alltför många fall, äfven sådana,
där försäljning i annan ordning lämpligen kunde och borde äga rum.
Då alltså detta arfvode bör anses tjäna ett allmänt ändamål och den
ersättning, det i sin nuvarande omfattning bereder tjänstemannen, allenast
lämnar en skälig ersättning för hans med förrättningen förenade
särskilda arbete, anse vi oss ej böra tillstyrka borttagande eller reduktion
af detsamma. Bemärkas bör ock, att dylikt arfvode enligt särskilda
bestämmelser utgår jämväl för auktioner, som förrättas inför öfverståthållareämbetet
och magistraterna, samt att det icke torde vara lämpligt
att i detta afseende ställa utmätningsauktioner på landet i väsentligt
olika ställning med dem i stad.
Provision d stämj) eifor säljning utgör icke en sportel, som är direkt
förenad med tjänsten, utan den tillkommer tjänstemännen i den mån de
äro försäljare af stämplar, i likhet med alla andra dylika försäljare, på
grund af författningar, öfver hvilka Riksdagen har att bestämma. Frågan
om indragning eller minskning af denna provision för landsstatstjänstemännen
lärer alltså icke kunna blifva föremål för Kungl. Maj:ts
afgörande och öfverhufvudtaget ej böra upptagas annorledes än i sam
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
69
man It an g med eu revision af stämpelförfattningarna, af hvilka den om
den allmänna stämpelafgiften varit underkastad en genomgående omarbetning
så sent som vid 1908 års riksdag.
Beträffande därefter expeditionslösen utgick sådan före den på 1870- ocb 1880- talen skedda löneregleringen i stor omfattning till landsstatens
tjänstemän, framför allt till landssekreterarna. Den inskränktes då betvdligt,
så att den skulle omfatta allenast lösen för sådana expeditioner,
»som part eller annan på egen begäran erhåller eller eljest icke författningsenligt
är pliktig lösa». Oaktadt denna inskränkning utgör dock
denna extra inkomst för vissa tjänstemän en rätt betydande post. Särskilt
för landssekreterarna i vissa län visar den sig hafva uppgått till
ganska stora belopp; men äfven för åtskilliga andra af landsstatens
tjänstemän, såsom häradsskrifvarna och en del kronofogdar. I viss mån
torde dock en del af de extra inkomster, som under denna rubrik upptagas
i statskontorets och löneregleringskommitténs tabeller, icke utgöra
lösen, som tillkommer vederbörande befattningshafvare såsom tjänstemän
vid landsstaten. Så t. ex. lära de inkomster för expeditionslösen,
som uppgifvas för kronofogdarna, till större delen utgöra ersättning
för växelprotester, som af dem verkställas i egenskap af notarius publicus;
och detta torde äfven vara fallet med enahanda inkomstpost för länsmännen;
tilläfventyrs äfven med eu del andra. Om sådana torde emellertid
i detta sammanhang ej vara fråga. — I öfrigt utgöras dessa inkomster
hufvudsakligen af lösen för protokoll och utslag, som på begäran
utgifvas till part, hvilken eljest icke är författningsenligt skyldig
att lösa desamma, af betalning för vissa slag af bevis — så torde af
häradsskrifvarna uppburen expeditionslösen utgöras förnämligast af lösen
för taxeringsbevis — för pass, s. k. promotorial samt afskrifter eller
vidimation af handlingar.
Af dessa olika slag af lösenafgifter synas vissa vara af beskaffenhet
att kunna och böra indragas, såsom t, ex. lösen för protokoll och
utslag, som utgifvas till svarandepart eller annan, som endast på begäran
har att bekomma sådana. Något egentligt skäl, hvarför dessa mera
än andra protokoll och utslag skola beläggas med lösen, torde icke förefinnas.
Särskildt vore genom en dylik indragning eu förmån att vinna
däruti, att någon skillnad icke vidare torde behöfva göras på renskrifning,
som skall bekostas af det allmänna eller af vederbörande tjänstinnehafvare
särskildt. Då emellertid enahanda bestämmelser om lösen
enligt gällande författning äro meddelade för eu del andra ämbetsmyndigheter
som för länsstyrelserna, synes någon förändring enbart för de
sistnämnda icke böra ske, helst eu sådan förändring bör föregås af eu
70
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
mera noggrann undersökning af grunderna för lösens utgående i de
särskilda fallen in. m., än nu kan åstadkommas. Åtgärder i detta afseende
synas således i hvarje fall böra anstå till dess en allmän revision
af expeditionstaxan anses böra äga rum, något som under alla förhållanden
torde komma att ske i sammanhang med frågan om reglering af
häradshöfdingarna3 löneförmåner.
I fråga om det öfverskott, som hittills i de allra flesta län uppstått
ä tryckningen för serien B af länskungörelserna, har Herr Statsrådet och
Chefen för Kungl. Civildepartementet till det statsrådsprotokoll, som bifogades
propositionen angående landsstaten till 1908 års riksdag, yttrat,
att de i detta ämne gällande bestämmelser skulle underkastas en sorgfällig
granskning i syfte, att vederbörande expeditionshafvandes behållning
å afgifterna för dylik tryckning måtte, där sådant befinnes icke
vara iakttaget, hållas inom skäliga gränser, samt att tillika borde föreskrifvas,
att den af Kung]. Maj:ts befallningshafvande bestämda taxa
skulle till allmänhetens kännedom i länskungörelserna och i tidning
inom residensstaden införas en gång årligen. Därest man ej skulle finna
lämpligt att låta afgifterna för sådana tillkännagifvanden, om hvilka här
är fråga, redovisas i enahanda ordning, som nu är bestämdt för registreringsafgifter
— hvarigenom all inkomst af dessa afgifter skulle för
vederbörande tjänstemän upphöra — synes genom de af Herr Statsrådet
antydda åtgärder i allt fall vinnas den förmån, att denna inkomst
ej blifver större än vederbör och i alla händelser ej af beskaffenhet att
kännas betungande för allmänheten. För vissa landssekreterare torde
emellertid den reduktion af extra inkomster, som härigenom uppstår,
blifva rätt betydande.
De provisioner för uppbörd, som af landsstatstjänstemän åtnjutas,
utgå dels på grund af gällande författningar för uppbörd och redovisning
af vissa kommunala eller andra allmänna medel, såsom landstingsskatt
jämlikt kungl. förordningen om landsting den 21 mars 1862, vägskatt
enligt lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet den
23 oktober 1891, brännvinsförsäljningsafgifter samt riddarhusafgift m. m.,
dels ock för delägareafgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter,
då dessa på grund af särskildt medgifvande debiteras och
redovisas i sammanhang med kronans uppbörd, i enlighet med kungl.
kungörelsen den 22 oktober 1886. Den största delen af dessa provisioner
går, såsom förut är antydt, till uppbördstjänstemännen, kronofogdar
och häradsskrifvare, och endast en mindre del till landskamrerarna. För
de båda förstnämnda befattningshafvarna utgöra dessa sportler eu rätt
betydande del åt deras inkomster, hvilka äfven lära tagits i beräkning
Statsutskottets Utlåtande K:o 69.
71
vid bestämmandet af aflöningssatserna. En indragning- af dem synes
därför icke kunna ske, utan att aflöningsbeloppen i öfrigt böjas i motsvarande
män. Härtill kommer, att dessa provisioner i allmänhet torde
till beloppet anpassa sig efter omfattningen af det arbete, som besväret
med deras uppbörd och redovisning förorsakar vederbörande tjänstemän,
hvarigenom de i viss mån reglera eu rättvis fördelning af aflöningsbeloppen.
Det torde ej heller kunna påstås, att provisionens belopp satts
så, att det kan anses i någon mån betungande; detta torde framgå,
bland annat däraf, att på vissa håll försäkringsinrättningar frivilligt medgifvit
höjning af provisionen, därför att den ansetts för låg i förhållande
till det besvär, som förorsakas. Det torde snarare få anses, särskildt
hvad försäkringsafgifterna beträffar, att en sänkning af provisionen skulle
medföra att alltför många försäkringsinrättningar skulle vilja begagna
sig af ifrågavarande förmån, mångenstädes till hinder för de ifrågavarande
tjänstemännens arbete i den egentliga statstjänsten. En indragning
af dessa provisioner synes därför icke böra lämpligen äga rum.
Detsamma synes äfven gälla den till häradsskrifvarna utgående
debetsedelslösen. Ett borttagande af denna inkomst, hvilken äfven i sin
mån medför fördelen af eu efter arbetsmängden afpassad reglering af
aflöningsförmånerna, skulle utan tvifvel medföra nödvändigheten att höja
häradsskrifvarnas förvaltningsbidrag utöfver hvad eljest vore behöfligt.
Härmed äro ock hufvudsakligen likställda de indrifning saf gifter för
resterande kronoutskylder, kommunalutskylder, vägskattemedel, som ej uppbäras
i sammanhang med kronouppbörden, och församlingsafgifter till
prästerskapet, hvilka under olika namn utgå till kronofogdar och länsmän,
då dylika avgifter jämlikt kungl. kungörelsen den 12 juli 1878 af
dem indrifvas. Andamålet med dylika indrifningsafgifter eller som de
förr äfven kallades stämmoböter, har uppenbarligen varit, utom att utgöra
en ersättning för det med indrifningen förenade besvär, att för de
skattskyldiga vara en sporre att vid den ordinarie uppbörden erlägga
desamma. Ur sistnämnda synpunkt bordo de snarare höjas än borttagas
eller sänkas. Eu afsevärd del af dessa afgifter tillfaller för öfrigt
icke vederbörande landsstatstjänstemän utan den fjärdingsman, som
verkställer indrifningen.
Beträffande slutligen de kronofogdar och länsmän i egenskap af
åklagare tillkommande andelar i böter och i värde af förbrutet gods torde
i detta sammanhang frågan om deras indragning eller reduktion icke
lämpligen böra upptagas. Ändamålet med dessa bötesandelar berör icke
i någon mån frågan om löneregleringen för dessa tjänstemän, utan är
72
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Utskottets
yttrande.
ett straffrättsligt spörsmål, som måste lösas ur synpunkter, som tillhöra
detta område.
För öfrigt synes slutligen som en allmän anmärkning i förevarande
afseende böra framhållas, att, enär vid sättandet af lönesatserna för
ifrågavarande tjänstemän hänsyn utan tvifvel tagits eller kommer att
tagas äfven till de extra inkomster, som tillfalla dem i tjänsten, en efteråt
skeende mera afsevärd indragning af dessa inkomster för vissa af dem
kommer att verka orättvist genom att förrycka proportionen i aflöningsförhållanden
med afseende på de tjänstemän, som däraf drabbas, och
öfriga med dem likställda.
Stockholm den 9 oktober 1908.
JOHAN WIDÉN.
Herman Uddén.
G. V. Eiserman.
J. Hofman-Bang.
Såsom ofvan nämnts, hafva herrar Kronlund m. fl. samt Åkerlund
i särskilda motioner gjort framställningar om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förnyad utredning angående kronofogdetjänsternas
indragning samt att Kungl. Maj:t måtte därefter för Riksdagen framlägga
förslag i ömhet. Som bekant, har denna fråga, hvilken vid upprepade
tillfällen varit föremål för Riksdagens pröfning, senast i sammanhang
med utarbetande af den till 1908 års Riksdag aflåtna propositionen
ang. lönereglering för landsstaten, underkastats förnyad utredning,
som emellertid gaf det resultat, att Kungl. Maj:t icke då ansåg sig böra
för Riksdagen framlägga förslag i af motionärerna antydd riktning.
Då berörda utredning, som enligt utskottets förmenande måste anses
allsidig och ganska fullständig, i det att ej mindre löneregleringskommittén
än äfven inom civildepartementet särskildt tillkallade sakkunnige
haft frågan under ompröfning, sålunda icke lämnat något stöd
för lämpligheten af fögderiförvaltningens omorganisation genom kronofogdetjänsternas
indragning, samt motionärerna, såvidt utskottet kunnat
finna, icke förebragt några andra sakliga skäl för en sådan åtgärd än
dem, som vid föregående utredningar i ärendet varit under behandling
och som då icke ansetts vara af den art, att de kunnat motivera den
ifrågasatta genomgripande förändringen i fögderiförvaltningens organisation,
anser sig utskottet sakna anledning tillstyrka Riksdagen att genom
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
73
att begära ännu en utredning, hvilken icke rimligtvis kan antagas
komma att i själfva principfrågan leda till annat resultat än det redan
vunna, ytterligare fördröja en af trängande behof påkallad definitiv
lönereglering för fögderitjänstemännen, och detta så mycket mera som
det sedan flera år tillbaka rådande interimistiska tillståndet i afseende
å dessa tjänstemäns ställning, enligt hvad utskottet inhämtat, i åtskilliga
fall visat sig medföra menliga följder beträffande landsstatsarbetets behöriga
bedrifvande.
Ehuru utskottet sålunda icke kan biträda den af motionärerna uttalade
uppfattningen om kronofogdetjänsternas obehöflighet, anser utskottet
emellertid, med hänsyn därtill att åtskilliga af fögderitjänstemännen
näppeligen under nuvarande förhållanden äro af sina tjänstegöromål
fullt upptagna, att en väsentlig utvidgning af deras tjänstedistrikt
med däraf följande reducering af tjänstemännens antal bör utan
olägenhet kunna äga rum; och har utskottet icke funnit anledning till
anmärkning mot det af Kungl. Maj:t i sådant afseende nu framlagda
förslag.
Vidkommande de föreslagna aflöningarna har utskottet, hvad först
beträffar kronofogdarne, ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag
med samma ändring som af utskottet år 1908 föreslogs eller att tjänstgöringspenningarna,
1,500 kronor, hvilket belopp synes väl högt tilltaget,
föreslås till allenast 1,400 kronor. Därjämte har utskottet, likaledes
i enlighet med sin vid 1908 års riksdag uttalade mening, icke
funnit tillräckliga skäl föreligga för införande i aflöningen af det af
Kungl. Maj:t ifrågasatta rörliga, efter folkmängden i fögderiet beräknade
förvaltningsbidraget, hvadan det för detta ändamål beräknade
förslagsanslag uteslutits ur utskottets här nedan afgifna statförslag.
Mot Kungl. Maj:ts förslag angående häradsskrifvarnes aflöning har
utskottet icke funnit anledning till erinran.
Beträffande den för länsmännen föreslagna aflöningen innebär densamma
i det närmaste en fördubbling af den nu utgående lönen. Ehuru
således förhöjningen måste anses synnerligen stor, har utskottet likväl
med hänsyn * dels till den nuvarande aflöningens alltför obetydliga belopp,
dels ock till önskvärdheten af att länsmännen genom en fullt
tillräcklig aflöning göras ekonomiskt oberoende af den allmänhet, med
hvilken de å tjänstens vägnar komma i beröring, velat i hufvudsak förorda
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet anser endast, att, på sätt utskottet
föreslår beträffande kronofogdarne, för länsmännen tjänstgöringspenningarne
höra minskas med 100 kronor och sålunda nedsättas till
900 kronor.
Bih. till Biksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 40 Höft.
10
74
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Kungl. Maj:ts förslag till öfvergångsstat för vissa tjänstemän har
icke föranledt annan anmärkning än hvad som betingas af här ofvan
föreslagna förändringar i de af Kungl. Maj:t ifrågasatta aflöningarna
för kronofogdar och länsmän.
De föreslagna aflöningsvillkoren hafva ej gifvit utskottet anledning
till erinran.
Slutligen vill utskottet framhålla, att, såsom af statsrådsprotokollet
inhämtas, med anledning af 1908 års Riksdags uttalade önskan, att
frågan om sportler, som tillfölle tjänsteman vid utförande af förrättning,
som inginge i hans tjänsteutöfning, måtte blifva föremål för utredning
i syfte att de, där så ske kunde, måtte antingen indragas till statsverket
eller upphöra att utgå, sådan utredning numera verkställts, att Kungl.
Maj:t sedermera den 31 december 1908 utfärdat cirkulär till Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länen angående afgifterna för införande i
länskungörelserna af vissa enskilda tillkännagifvanden samt att ärendet
i öfrigt är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Majrts
förevarande proposition, må
l:o) godkänna följande aflöningsstat och öfvergångsstat
för fögderiförvaltningen att tillämpas från
och med år 1910:
Aflöningsstat.
Lön.
Tjänst-
görings-
pennin-
gar.
Orts-
tillägg.
Förvalt-
nings-
bidrag.
Summa
kr.
Anmärkningar. j
Kronofogdar:
1 tjänsteman (Jämtlands, Va
steril ottens och
Norrbottens län)
3,200
1,400
200
300
5,100
9 tjänstemän (Jämtlands, Vä-
Efter 5 år kan lönen
sterbottens och
Norrbottens län)
28,800
12,600
1,800
2,700
45,900
höjas med 500 kr.
> och efter ytterligare
5 år med likaledes
1 tjänsteman (öfriga län)......
3,200
1,400
—
300
4,900
500 kr.
73 tjänstemän » » ......
233,600
102,200
—
21,900
357,700
Transport
268,800
117,600
2,000
25,200
413,600
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
75
Lön.
Tjänst-
görings-
pennin-
Orts-
tillägg.
Förvalt-
nings-
Summa
kr.
Anmärkningar.
gar.
Transport
268,800
117,600
2,000
25,200
413,600
Häradsskrifvare:
1 tjänsteman (Jämtlauds, Va-
sterbottens och
Norrbottens län)
2,200
1,000
200
3,400
9 tjänstemän (Jämtlands, Vä-
Efter 5 år kan lönen
sterbottens och
höjas med 500 kr.
Norrbottens län)
19,800
9,000
1,800
—
30,600
> och efter ytterligare
i 5 år med likaledes
1 tjänsteman (öfriga län).......
2,200
1,000
—
—
3,200
500 kr.
84 tjänstemän » » ......
hvartill kommer förvaltningsbi-
184,800
84,000
—
—
268,800
bidrag med 150 kr. för hvarje
fullt 5,000-tal af folkmängden
i tjänstedistriktet, förslagsvis
—
—
—
115,000
115,000
Länsmän:
1 tjänsteman (Jämtlands, Vä-
sterbottens och
Norrbottens län)
1,500
900
200
300
2,900
67 tjänstemän (Jämtlands, Va-
Efter 5 år kan lönen
sterbottens och
höjas med 300 kr.
och efter ytterligare
Norrbottens län)
100,500
60,300
13,400
20,100
194,300
5 år med likaledes
1 tjänsteman (öfriga län).......
1,500
900
—
300
2,700
300 kr.
417 tjänstemän » » ......
625,500
375,300
—
125,100
1,125,900
Summa
1,206,800
650,000
17,600
286,000|2,160,400
76
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Öfvergångsstat:
Lön.
Tj än st- gör in gs- pennin- gar.
Orts-
tillägg.
Förvalt-
nings-
bidrag,
Summa
kr.
Anmärkningar.
84 kronofogdar*).....................
108,800
47,600
200
10,200
166,800
''
22 häradsskrifvare*)................
48,400
22,000
200
70,600
!
30 länsmän............................
hvartill kommer rörligt förvalt-
45,000
27,000
400
9,000
81,400
1
ningsbidrag åt 22 häradsskrif- vare**).
*
Summa
202,200
96,600
800
19,200
318,800
2:o) godkänna följande villkor ocli bestämmelser
för åtnjutande af de i staten upptagna aflöningsförmåner,
nämligen:
att innehafvare af ordinarie kronofogde-, häradsskrifvar-
eller länsmansbefattning skall vara underkastad
såväl den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
och jdrankning i åligganden som ock den reglering
af tjänstgöringsområde, som kan varda föreskrifven;
att med sådan ordinarie befattning vid landsstaten
icke må förenas annan tjänst å rikets eller Riksdagens
stat;
att med ifrågavarande befattningar icke heller
må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller
ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är med
Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman
i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
af hvad slag som helst, såframt ej Konungens
befallningshafvande, uppå därom gjord framställning
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag
eller tjänstebefattning ej må anses inverka hinderligt
för tjänstgöringen vid landsstaten, finner upp
-
*) Inberäknad cn tjänsteman på Öland, hvars befattning enligt tidigare beslut förklarats skola indragas.
**) 11 vilket inbegripes i det uti aflöningsstaten för ändamålet upptagna belopp.
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
77
draget eller tjänstebefattningen kunna få tills vidare
mottagas och behållas;
att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för
den tid, befattningsinnehafvare verkligen tjänstgjort,
men för den tid, han varit från tjänstgöring befriad,
skola utgå till den, som uppehållit befattningen;
att den med häradsskrifvartjänst förenade förmån
af debetsedellösen skall tillfalla den, som under ordinarie
tjänstinnehafvares tjänstledighet förrättat debiteringen
och utfärdat debetsedlarna; dock att, därest
skilda personer därmed tagit befattning och öfverenskommelse
dem emellan ej träffas, fördelning af ifrågavarande
debetsedellösen skall verkställas af Konungens
befallningshafvande;
att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin
befattning, äger uppbära hela lönen, jämte ortstillägg,
där sådant förekommer, men att den, som undfår
ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag eller i behörig ordning
afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen
förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas
att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar
afstå så mycket af lönen eller ortstillägget,
som för befattningens uppehållande erfordras eller
eljest pröfvas skäligt;
att aflöning ej må utgå till tjänsteman för den
tid, hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan
att hafva i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet
eller kunnat styrka giltigt förfall;
att därest tjänsteman varder afstängd från tjänstgöring
eller i häkte tagen, den del af hans aflöning,
som icke af Konungens befallningshafvande pröfvas
böra användas till befattningens uppehållande, skall
under tiden innehållas, såvida ej Konungens befallningshafvande
finner skäligt låta honom uppbära något
däraf;
att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt
innehafvande af samma tjänst är i stat medgifven,
tidpunkten
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
för första förhöjningen bestämmes att inträda
efter fem år, under villkor att innehafvaren under
mera än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras
för att vinna nämnda förhöjning, med godt
vitsord bestridt sin egen eller, på grund af förordnande,
annan statens tjänst eller fullgjort annat offentligt
uppdrag, och
för andra förhöjningen, om sådan äger rum, efter
ytterligare fem år, på samma villkor,
under iakttagande dels hvad hvar och en af omförmälda
löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen
ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern
blifvit uppnådd, och dels att löntagare därvid
tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens
trädande i kraft förflutit från hans tillträde
till befattningen på grund af vare sig konstitutorial
eller förordnande i följd af frågan om reglering af
löneförhållandena m. m. vid landsstaten;
att likväl löntagare, som då han intjänat stadgad
tid för erhållande af löneförhöjning, redan uppnått
den lefnads- och tjänsteålder, som berättigar honom
till pension, icke må samma förhöjning tillträda;
att länsman, som har boställe sig anslaget, skall
vara där bosatt, såvida icke Kungl. Maj:t finner skäligt
annorlunda medgifva;
att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall själfva lönen äfvensom
ortstillägget utgår till månadens slut;
att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå
äfvensom i fråga om rätt till pension skall gälla hvad
i särskild lag angående civila tjänstinnehafvares rätt
till pension är vid tiden för den nya lönestatens ikraftträdande
eller, såvidt angår innehafvare af befattning,
som därefter tillträdes, vid tillträdet till befattningen
stadgadt; samt
att den, som tillträder den nya aflöningsstaten,
skall vara skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts
bestämmande, upphörande af eller minskning i extra
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
79
inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed;
3:o) förklara:
dels att enhvar, som med eller efter 1910 års
ingång tillträder någon af nu ifrågavarande befattningar
vid landsstaten, skall vara pliktig att underkasta
sig ofvan omförmälda villkor och bestämmelser;
dels att de förutvarande ordinarie innehafvare af
dylika befattningar, hvilka icke före den 1 november
1909 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya
aflöningsstaten samt nyssnämnda villkor och bestämmelser,
och som icke lagligen kunna därtill förbindas,
skola varda bibehållna vid dem dittills tillkommande
aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat föranledes
af bestämmelserna i förenämnda lag, vid den
rätt till pension, som dittills tillkommit dem;
4:o) medgifva, att statsverket, då länsmansboställe
indrages till kronan, skall mot lösen efter värdering
vid syn öfvertaga sådana å fastigheten befintliga, indelningshafvaren
tillhöriga åbyggnader, som vid synen
pröfvas vara för bostället nyttiga; samt
5:o) höja anslaget till landsstaterna i länen med
791,435 kronor eller från 3,066,970 kronor till 3,858,405
kronor.
B) att herr Kronlunds ofvanberörda motion må
anses vara, genom hvad här ofvan anförts och hemställts,
besvarad, samt
C) att herr Åkerlunds ofvannämnda motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 mars 1909.
På statsutskottets vägnar:
Gr. BILLING.
80
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
Reservationer:
af grefve A. F. C:son Wachtmeister, som yrkat bifall till utskottets
förslag med den ändring, att tjänstgöringspenningarna för länsmännen
skulle i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag upptagas till 1,000 kronor;
af lierr D. Persson, som ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort hafva följande lydelse:
»Då frågan om lönereglering för landsstaten var föremål för 1908
års Riksdags behandling afgafs vid statsutskottets utlåtande i ärendet
en reservation, däri yrkades, att utskottet borde uttala bland annat,
att utskottet för sin del hölle före, att genom den nuvarande fögderiförvaltningens
omorganisation i riktning af kronofogdeinstitutionens indragning
och kronofogdegöromålens öfverflyttande på länsmännen —
en förändring till förmån för hvilken Andra Kammaren vid upprepade
tillfällen uttalat sig — ej mindre en väsentlig besparing än äfven
minskad omgång i behandlingen af en mängd på länsstyrelsernas och
fögderiförvaltningarnas handläggning beroende ärenden skulle kunna
vinnas; samt att utskottet af hvad emot en sådan anordning anförts
icke blifvit öfvertygadt om att icke den sålunda antydda förändringen
skulle kunna genomföras, utan att de ifrågavarande tjänstemän nu påhvilande
göromål, särskildt den allmänna kronouppbörden och åklagareverksamheten,
därigenom skulle blifva lidande. Reservanterna föreslogo
därföre, att utskottet borde tillstyrka Riksdagen att dels i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga under förnyad ompröfning
frågan om kronofogdetjänsternas indragning och öfverflyttande
af deras tjänsteåligganden på länsmännen samt därefter för Riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, hvartill en sådan pröfning kunde föranleda,
dels ock ej mindre besluta, att, med bibehållande af den nuvarande
indelningeu af fögderierna och länsmansdistrikten, aflöningarna till
kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän skulle utgå med samma belopp
som hittills, än äfven bevilja bemälde fögderitjänstemän tillfällig löneförbättring
för år 1909 till belopp i hufvudsak motsvarande de af
Kungl. Maj:t föreslagna löneförhöjningarna.
Utskottets hemställan, hvilken i det väsentliga gick ut på bifall
till Kungl. Majrts förslag, blef af Första Kammaren bifallen, hvaremot
Andra Kammaren biföll ofvan omförmälda reservation. Med anledning
häraf förföll frågan om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående omorganisation
af fögderiförvaltningen. Distriktsindelningen och aflöningsförhållandena
blefvo däremot föremål för gemensam votering, därvid
den af Andra Kammaren uttalade mening segrade.
Statsutskottets Utlåtande N:o G9.
81
Den förnyade utredning i riktning af kronofogdetjänsternas indragning,
som enligt hvad af berörda reservation och den i frågan förda
diskussionen i kamrarne framgår, utgjorde syftemålet för Riksdagens
beslut i ämnet, har emellertid, såsom af statsrådsprotokollet inhämtas,
icke blifvit verkställd, utan har i stället åt särskildt tillkallade sakkunnige
uppdragits att verkställa en undersökning, i hvad mån de nuvarande
fögderierna och länsmansdistrikten skulle kunna utvidgas och
fögderitjänstemännens antal därigenom minskas. Utskottet har emellertid
icke af hvad till stöd för Kungå. Maj:ts föreliggande, på nämnda undersökning
grundade förslag samt till vederläggande af åsikten om kronofogdetjänsternas
obehöflighet af departementschefen anförts kunnat hämta
något skäl för ett frångående från den uppfattning om möjligheten och
lämpligheten af berörda tjänsters fullständiga indragning, som tog sig
uttryck i Riksdagens ofvan omförmälda beslut; och anser sig utskottet
fördenskull, såsom äfven i ofvanberörda motioner föreslagits, höra hemställa
om aflåtande af skrifvelse till Kungl. Maj:t af enahanda innehåll,
som den vid 1908 års riksdag af Andra Kammaren för dess del beslutade.
Beträffande däremot herr Åkerlunds förslag om att Riksdagen jämväl
skulle anhålla om utredning angående omorganisation af polisväsendet
på landsbygden, har utskottet icke kunnat finna hvad därom af motionären
anförts utgöra tillräcklig grund för en sådan åtgärd. Utskottet
håller nämligen före att, då länsmännens antal äfven efter en omorganisation
af fögderiförvaltningen i af utskottet förordad riktning lärer
komma att uppgå till ungefär detsamma som det närvarande, deras tid,
som under nuvarande förhållanden näppeligen i allmänhet kan anses
fullt upptagen af deras statstjänst, bör medgifva dem att, äfven om
hänsyn tages till det ökade arbete, som genom kronofogdetjänsternas
indragning må komma att påläggas dem, på ett i allmänhet tillfredsställande
sätt sköta de dem för närvarande påhvilande polisgöromål.
Med afseende å indelningen af fögderierna och länsmansdistrikten
anser utskottet, att densamma, i afbidan på den af utskottet sålunda
förordade förändringen kan varda genomförd, bör bibehållas oförändrad.
Beträffande aflöningarna vill utskottet erinra därom, att för innevarande
år utgå till fögderitjänstemännen tillfälliga löneförbättringar
till i hufvudsak samma belopp som af Kungl. Maj:t föreslagits såsom
löneförhöjningar å ordinarie stat, med allenast de förändringar, att
kronofogdarnes tjänstgöringspenningar minskats från 1,500 kronor till
1,400 kronor och det rörliga förvaltningsbidraget uteslutits, att nugou
höjning i häradsskrifvarnes förvaltningsbidrag icke medgifvits samt
att länsmännens lön nedsatts från föreslagna 1,500 kronor till 1,400
Bill. till lliksd. Blot. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 40 Höft. It
82
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
kronor. Samma löneförbättringar har utskottet ansett jämväl för år
1910 böra tillgodokomma fögderitjänstemännen, dock med det tillägg
dels att häradsskrifvarne, enligt hvad billigheten synes bjuda, jämväl böra
tillerkännas ett förvaltningsbidrag å extra stat af 75 kronor för hvarje
fullt 5,000-tal af folkmängden i tjänstedistriktet, för b vilket, ändamål
lärer få beräknas halfva det af Kungl. Maj:t upptagna förslagsanslaget
å 115,000 kronor eller 57,500 kronor, dels och att nedsättningen i länsmännens
löneförmåner med 100 kronor beräknats å deras tjänstgöringspenningar
i stället för å lönen.
Slutligen vill utskottet framhålla, att det ordinarie anslaget till
landsstaterna i länen, med hänsyn till hvad i statsrådsprotokollet meddelas
angående två landträntmästares afgång, lärer böra minskas med
aflöningen för dessa två tjänstemän, tillhopa 7,560 kronor, men däremot
ökas med värdet af de i statsrådsprotokollet omförmälda fem indragna
länsmansboställenas afkomst, eller 2,970 kronor, så att minskningen
komme att utgöra 4,590 kronor.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
I) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts
förevarande proposition samt herrar Kronlunds in. fl.
och Åkerlunds ofvan omförmälda motioner, må
a) i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes taga under förnyad ompröfning frågan
om kronofogdetjänsternas indragning och öfverflyttande
af deras tjänsteåligganden på länsmännen samt därefter
för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet
hvartill en sådan pröfning kan föranleda;
b) besluta, att, med bibehållande af den nuvarande
indelningen åt fögderierna och länsmansdistrikten, aflöningarna
till kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän
skola utgå med samma belopp som hittills;
c) för beredande af tillfällig löneförbättring åt
118 kronofogdar, 117 häradsskrifvare och 516 länsmän
med följande belopp nämligen:
för 11 kronofogdar (i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län), hvardera 800 kronor, däraf 200
kronor skola anses utgöra lön, 400 kronor tjänstgöringspenningar
och 200 kronor ortstillägg;
för enhvar af öfriga 107 kronofogdar 600 kronor,
däraf 200 kronor skola anses utgöra lön och 400
kronor tjänstgöringspenningar;
Statsutskottets Utlåtande N:o 69.
83
af herrar
Sjö, J. Ström
af herrar
Persson, med
för 10 häradsskrifvare (i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län) hvardera 900 kronor, däraf 200
kronor skola anses motsvara lön, 500 kronor tjänstgöringspenningar
och 200 kronor ortstillägg;
för 107 häradsskrifvare (i öfriga län) hvardera
700 kronor, däraf 200 kronor skola anses utgöra lön
och 500 kronor tjänstgöringspenningar; och
för samtliga häradsskrifvare extra förvaltningsbidrag
med 75 kronor för hvarje fullt 5,000-tal af
folkmängden i tjänstgöringsdistriktet;
för 4 länsmän (i Tärna distrikt af Västerbottens
län samt i Arjeplougs, Juckasjärvi och Enontekis
distrikt af Norrbottens län) hvardera 1,000 kronor,
däraf 600 kronor skola anses utgöra lön, 200 kronor
ortstillägg och 200 kronor förvaltningsbidrag;
för 66 länsmän (öfriga läusmän i Västerbottens
och Norrbottens län samt länsmännen i Jämtlands
län) hvardera 1,300 kronor, däraf 600 kronor skola
anses utgöra lön, 300 kronor tjänstgöringspenningar,
200 kronor ortstillägg och 200 kronor förvaltningsbidrag;
för
enhvar af öfriga 446 länsmän 1,100 kronor,
däraf 600 kronor skola anses utgöra lön, 300 kronor
tjänstgöringspenningar och 200 kronor förvaltningsbidrag;
på
extra stat för år 1910 anvisa ett belopp af
tillhopa 794,800 kronor;
d) minska anslaget till landsstaterna i länen med
4,590 kronor eller från 3,066,970 kronor till 3,062,380
kronor; samt
II) att herr Åkerlunds i ofvan omförmälda motion
framställda förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående omorganisation af polisväsendet på landsbygden
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»
P. Olsson, G. Odqvist, F. W. Thorsson, A. WiJclund, J. A.
och K. V. Rydén, som instämt med herr D. Persson;
K. Starhäck och A. Ekman, som instämt med herr D.
undantag af att de ansett, att utskottet bort hemställa,
84
StatsutsJcottets Utlåtande N:o CD.
att tillfälliga löneförbättringen för länsmännen måtte bestämmas efter
beräkning af tjänstgöringspenningarnas utgående med 1,000 kronor.
Det skulle här antecknas, att herrar C. Persson och F. Berg icke
deltagit i förestående ärendes behandling inom utskottet.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1909.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Rättelse:
I statsutskottets utlåtande n:o 11
sid. 300, rad. 6 uppifrån står: Till upprättande af
läs: Till upprätthållande af
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 4 Samt. 1 Afd.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1909:104 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för fögderiförvaltningen. a1 i texten