Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående borttagande af bron öfver Norrån å järnvägen Vännäs— Umeå—Storsandskär m. m.

1909-04-20 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1909:95, Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående borttagande af bron öfver Norrån å järnvägen Vännäs— Umeå—Storsandskär m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlutande N:o 05.

1

N:o 95.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1909, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

borttagande af bron öfver Norrån å järnvägen Vännäs—

Umeå—Storsandskär m. m. (R. A.)

I en den 11 nästlidne mars till Riksdagen aflåten proposition n:o

115 har Kungl. Magt, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag

af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen

medgifva, att bron öfver Norrån å järnvägen Vännäs—Umeå—

Storsandskär samt det från norra stranden af nämnda å till den ifrågasatta

hamnen vid Storsandskär utlagda spåret jämte å Storsandskär befintliga

sidospår och påbörjad hamnbrygga finge borttagas.

Till åberopade statsrådsprotokollet bar föredragande departementschefen

anfört följande:

»På framställning af Kungl. Maj:t beviljade 1895 års Riksdag, under

förbehåll att vissa villkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m.

iakttoges, ett anslag af 2,600,000 kronor för anläggning af en bibana

från norra stambanan vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär

och denna bibanas utrustning med trafikmateriel.

Arbetena å banan påbörjades i juni 1895 och bandelen Vännäs—

Umeå öppnades för allmän trafik den 29 september 1896.

Bandelen Umeå—Storsandskär åter är ännu ej fullbordad. Den i

förslaget till järnvägens anläggning upptagna bron öfver norra älfgrenen

af Ume älf är visserligen färdigbyggd och järnvägsspåret utlagdt

fram till Storsandskär, där jämväl kaj byggnad påbörjats. Men

härmed hafva också arbetena afstannat, enär vid förslagets antagande

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 4 samt. 1 Afd. 64 Höft. (N:o 95). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

förutsatt uppmuddring af älfven ännu ej skett, hvadan fartyg icke

kunna gå in till Stors andskär.

Jag tillåter mig nu underställa Eders Kungl. Maj:t frågan, huru

med bandelen Umeå—Storsandskär skall förfaras.

Innan jag närmare ingår på saken, skall jag tillåta mig att i

korthet redogöra för dess förhistoria.

I den skrifvelse af den 22 februari 1894, hvari järnvägsstyrelsen

framlade förslag om anläggande af ifrågavarande bibana, erinrade styrelsen,

att under dåvarande förhållanden mera djupgående fälttyg icke

kunde uppgå till Umeå stad, utan nödgades lossa och lasta vid Holmsunds

lastageplats, och att, då en påtänkt reglering af Ume älf från

staden till den närmare älfmynningen belägna Storfjärden ej ännu kommit

till utförande, det erfordrats att utdraga den undersökta järnvägslinjen

från Umeå till lämpligt ställe vid älfmynningen, hvarest tillräckligt

vattendjup för djupgående fartyg förefunnes. Enär Holmsund af

vissa anledningar icke ansetts såsom lämplig slutpunkt för bibanan, hade

styrelsen låtit utstaka linjen från staden längs norra älfgrenens norra

strand öfver en i det närmaste igengrundad mindre älfgren fram till

den stora och för upplag särdeles lämpliga, i älfmynningen liggande

ön Storsandskär.

Vid Storsandskär hade i förslaget beräknats uppmuddring af älfven

utmed därvarande kaj och lastbrygga, så att intill 12 fot djupgående

fartyg kunde lägga till vid stationen. För att kunna mottaga än djupare

liggande fartyg erfordrades emellertid uppmuddring af segelränna

genom en nedanför stationen af älfvens afsättningar bildad vidsträckt

sandbank, men till dess en sådan blifvit upptagen, kunde öfverförandet af

gods till de mera djupgående fartygen ske i pråmar. Kostnaden för

de älfarbeten, som blefve nödvändiga för att bereda en farled af 20

fots djup, hade af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknats komma

att uppgå till 500,000 kronor; och ehuru denna reglering icke behöfde

omedelbart utföras, vore det dock önskligt, att den komme till stånd

inom en icke alltför aflägsen tid.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län anförde i utlåtande

den 17 mars 1894, att frågan om förläggande af en sidobana

från Vännäs till Umeå och hafvet, om ock med något längre sträckning

till Djupvikens och Holmsunds lastageplats, sedan länge utgjort ett

önskningsmål för länets befolkning, ehuru åtskilliga svårigheter och

olägenheter varit förknippade med att förlägga banans slutpunkt till

Holmsund, samt att Kungl. Majrts befallningshafvande ansåge dessa

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 9f>. 3

olägenheter vara till största delen afhjälpta genom förslaget att förlägga

banans slutpunkt till Storsandskär. Af en beskrifning öfver farleden

mellan Storsandskär och Storfjärden, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande

infordrat från ordföranden i Umeå stads hanfndirektion och

lotsåldermannen vid Bredskärs lotsstation, framginge, att år 1893 farledens

minsta djup vid lägsta vattenstånd utgjort 3,5 meter, och detta

på en sträcka af endast 450 meter, samt att bottnen vore så lös, att

farleden genom muddring utan nämnvärda kostnader med lätthet borde

kunna fördjupas till 4,5 meter. Vid sådant förhållande kunde nästan

alla större kustbåtar, af hvilka en del redan då alltid ginge upp till

staden, lasta och lossa vid Storsandskär. Hvad åter vidkomme mera

djupgående fartyg, kunde lastningen lämpligen verkställas genom pråmar,

hvilka äfven vid Holmsund och Djupviken i allmänhet användes

vid inlastning af trävaror, emedan lastningen därigenom ans åges gå

lättare och bättre. Den sträcka, som pråmarna behöfde bogseras, vore

också, såsom utgörande endast 2,400 å 3,000 meter, af ringa betydenhet.

I öfrigt hade Kungl. Maj:ts befallningshafvande velat bemärka, att, enligt

hvad ett bifogadt utdrag ur lotsjournalen vid nämnda lotsplats utvisade,

jämförelsevis få lastade fartyg varit 5,5 meter djupgående, i följd hvaraf

farledens fördjupande till 6 meter för närvarande syntes vara obehöfligt,

helst vattenståndet under vanliga förhållanden vore omkring en meter

högre, än när det vore lägst.

På framställning af Kungl. Majrts befallningshafvande beslöt därefter

Västerbottens läns landsting enligt skrifvelse den 5 oktober 1894

att, under förutsättning att Riksdagen 1895 beslöt anläggande af omförmälda

sidobana från Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär,

bland annat upplåta all mark till banbyggnaden, där den ej ginge öfver

Umeå stads område. Därjämte beslöto stadsfullmäktige i Umeå den 2

november 1894 att Umeå stad under enahanda förutsättning som länets

landsting skulle åtaga sig samma förpliktelser för den del af banan,

som ginge öfver stadens områden.

Till statsrådsprotokollet den 8 mars 1895, då proposition i ämnet

beslöts, yttrade dåvarande departementschefen, beträffande upptagandet

af en djupare segelränna från Storsandskär till Storfjärden, att genom

hvad Kungl. Maj:ts befallningshafvande anfört syntes vara utredt, att

några vidlyftiga arbeten i detta afseende icke på länge torde erfordras,

och att för öfrigt hela denna fråga syntes i första hand vidkomma

Umeå stad.

Såsom nämndt blef Kungl. Maj:ts proposition af Riksdagen bifallen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

År 1898 fäste Riksdagens då församlade revisorer sin uppmärksamhet

vid saken. I sin berättelse meddelade de, att den utanför de

påbörjade kajbyggnaderna vid Storsandskär varande sandbanken under

de senare åren tillväxt så betydligt, att kajen ej vidare vore tillgänglig

ens för mindre fartyg.

Revisorerna anförde vidare, att det förefallit dem, som om de undersökningar

och beräkningar, hvilka legat till grund för förslaget om

banans utsträckande till Storsandskär, icke varit af den fullständighet,

som man i betraktande af frågans betydenhet haft anledning antaga.

Revisorerna förmenade, att försiktigheten fordrat, att man i förvägförskaffat

sig tillförlitliga garantier, för att Umeå stad komme att verkställa

erforderlig muddring från Storsandskärs kaj ut till Storfjärden.

Något aftal med staden angående älfvens muddring hade emellertid

icke träffats, ehuru det oförtydbart förutsatts, att staden skulle bestrida

kostnaderna för detta arbete. En sådan förutsättning syntes enligt

chefens för civildepartementet förut afgifna yttrande till statsrådsprotokollet

hafva förelegat vid ärendets föredragning i statsrådet

samt framginge jämväl af kostnadsförslaget för banans utförande,

hvilket upptoge allenast en post å 36,000 kronor för muddring vid

kajerna.

Enligt revisorerna tillhandakommen uppgift hade Umeå stad numera

beslutat att låta uppmuddra en ränna af 14 fots djup genom

älfven direkt fram till stadens hamn. Sattes ett sådant foretag i verket,

måste, enligt revisorernas förmenande, banans utsträckande till

Storsandskär komma att för trafiken blifva af ganska ringa betydelse.

Det torde nämligen, yttrade revisorerna, icke kunna betviflas, att under

sådana förhållanden Umeå komme att blifva den hufvudsakliga slutstationen

för banans såväl person- som varutrafik.

Möjligen skulle kunna ifrågasättas, att Storsandskär i allt fall vore

en behöflig slutstation, i det att för den trävarutrafik, som efter banan

kunde väntas uppkomma, vid Umeå stad med dess relativt trånga stationsområde

icke skulle finnas erforderligt utrymme för virkesupplag m. m.

Revisorerna hölle emellertid före, att trävarutrafiken på banan svårligen

kunde blifva af synnerligen stor omfattning.

Under nuvarande förhållanden, då på grund af konkurrensen produktionskostnaderna

måste nedbringas till det yttersta, hade det alltmer

visat sig såsom en nödvändighet att för virket så långt som möjligt

använda den billigaste transportformen, eller detsammas framflottande i

oförädladt skick, och följden häraf hade blifvit, att, såsom erfarenheten

gåfve vid handen, trävaruförädlingsindustrin mer och mer dragit sig

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

5

ned till kusterna. Det vore visserligen icke revisorerna obekant, att på

öfriga bibanor, hvilka förenade norra stambanan med städer utefter

kusten, jämförelsevis ansenliga partier försågadt virke årligen transporterats,

men revisorerna föreställde sig, att, tör så vidt detta förhållande

komme att för framtiden fortfara, sådant måste bero på säregna omständigheter,

hvilka vid här ifrågavarande bibana icke hade någon

motsvarighet. Enligt hvad revisorerna inhämtat, funnes för närvarande

utefter Ume älfs öfre lopp endast ett sågverk af betydenhet, och försågningen

jämväl vid detta verk hade under de senare åren alltjämt

förminskats, hvaremot de stora sågverk, genom hvilka virket i skogarna

utefter älfven hufvudsakligen tillgodogjordes, samtliga vore belägna vid

eller i närheten af älfvens mynning. Under sådana förhållanden och

då föga anledning funnes att förmoda, att sågverk eller andra förädlingsverk

framdeles mer än dittills skulle komma att i afsevärd utsträckning

förläggas utefter älfvens öfre lopp, syntes det revisorerna

svårligen kunna antagas, att trävarutransporten utefter banan skulle

blifva af större omfattning, än att vid Umeå station tillfredsställande

utrymme för upplagsplatser m. m. skulle kunna beredas.

Revisorerna, som ansåge, att under dåvarande förhållanden Storsandskär

icke vore lämplig slutpunkt för denna järnväg, och som bestämdt

hölle före, att vid en eventuell uppmuddring af älfven direkt

fram till Umeå stad ifrågavarande järnvägslinje komme att blifva ännu

mer betydelselös, hade därför veiat uttala den mening, att arbeten å

denna handels fullbordande borde inställas, åtminstone intill dess visshet

vunnits, när och i hvilken utsträckning älfvens uppmuddring vore

att emotse.

Uti sin i anledning af revisorernas berättelse till Kungl. Maj:t den

10 maj 1899 aflåtna skrifvelse förklarade Riksdagen, att Storsandskär,

enligt Riksdagens förmenande, vore en lämplig och naturlig utskeppningsplats

för ortens produkter; och syntes vid sådant förhållande

järnvägens utsträckning till denna plats vara af omständigheterna påkallad,

helst utrymmet invid Umeå icke syntes medgifva anordnandet

därstädes af större upplagsplatser för sådana skrymmande produkter

som trävaror och tjära m. m.

Arbetet å bandelen Umeå—Storsandskär ansåg Riksdagen dock

ej böra återupptagas förr än, efter det fullständiga undersökningar af

vattenförhållandena i Ume älf omkring ön Storsandskär och i den närmare

älfmynningen belägna Storfjärden blifvit genom sakkunniga personer

verkställda, fullt betryggande aftal blifvit med Umeå stad träffadt

angående segelrännas öppenhållande till erforderligt djup mellan Stor
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

sandskärs kaj och älfmynningen; och syntes så mycket större skäl

härtill förefinnas, som bandelens trafikerande vore helt och hållet beroende

af sjökommunikationernas ordnande, men å andra sidan, sedan

staden Umeås hamnområde numera så utvidgats, att det sträckte

sig långt utanför Storsandskär, stadens skyldighet i afseende å segelrännans

öppenhållande för trafiken syntes vara ställd utom allt

tvifvel.

Då emellertid det syntes ligga vikt däruppå, att nämnda förhållanden

blefve, så fort ske kunde, ordnade, anhöll Riksdagen, att Kungl.

Maj:t täcktes dels låta verkställa utredning angående vattenförhållandena

i Ume älf, i hvad de kunde inverka på öppen hållandet af en segelränna

från Storsandskär till hafvet, samt därefter bringa till stånd eu bestämd

öfverenskommelse med Umeå stad angående en sådan rännas upptagande

och underhållande, dels ock meddela föreskrift, att arbetena å bandelen

Umeå—Storsandskär icke finge återupptagas, förrän berörda utredning

och öfverenskommelse åvägabragts.

Genom nådigt bref den 30 juni 1899 förordnade därefter Kungl.

Maj:t, att arbetena å bandelen Umeå—Storsandskär icke finge återupptagas,

förrän Kungl. Maj:t, på framställning af järnvägsstyrelsen, därtill

lämnat särskildt tillstånd, samt uppdrog åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att låta verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma med sådan

utredning angående vattenförhållandena i Ume älf, som i Riksdagens

omförmäida skrifvelse afsåges.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen emellertid erinrat därom,

att en segelränna i nedre delen af älfven ej kunde med säkerhet regleras,

med mindre samtidigt uppgjordes plan för dess fortsättning å den

öfre delen, medgaf Kungl. Maj:t genom nådigt bref till styrelsen den 30

december 1899, att utredningen af vattenförhållandena i Ume älf finge

omfatta jämväl sträckan af älfven mellan Storsandskär och Umeå stad.

Med underdånig skrifvelse den 11 januari 1902 öfverlämnade vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen därefter ett af dåvarande distriktschefen

F. Wijnbladh, på uppdrag af styrelsen, år 1902 upprättadt förslag till

reglering af farleden i Ume älf från Umeå stad till hafvet.

Wijnbladhs förslag afsåg, att farleden å älfsträckan i fråga skulle

blifva 4,5 meter djup under lågvatten och åstadkommas genom att

medelst regleringsverk sammanhålla älfvens vatten i en efter vattentillgången

afpassad fåra, där man kunde påräkna sådan ström, som utan

att vara hinderlig för sjöfarten dock gjorde leden själfrensande. Farledens

bottenbredd skulle vara 223 meter, och det ofvan antagna djupet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.7.

7

skulle finnas å hela denna fåras bredd. Kostnaderna beräknades af

Wijnbladb till 2,360,000 kronor, däraf 1,765,000 kronor för sträckan

Storsandskär—hafvet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg emellertid det föreslagna

djupet 4,5 meter i en regelbunden ränna af allenast 30 meters bredd

med någon utvidgning för Umeå stads hamn motsvara behofvet

för den närmaste framtiden och förklarade sig därjämte förvissad, att

åt strömmens kraft kunde öfverlämnas mycket större del af jordflyttningen

i en utanför »Stortufvan» belägen mudderbank än som Wijnbladh

förutsatt. Med dessa modifikationer beräknade styrelsen, att genomförandet

af älfregleringen skulle kunna utföras för en kostnad af

1,363,000 kronor, däraf 873,000 kronor skulle belöpa å sträckan från

Storsandskär till hafvet.

Uti infordradt underdånigt utlåtande af den 28 september 1903

förklarade sig järnvägsstyrelsen beträffande farledsregleringen mellan

Storsandskär och Ume älfs mynning — i likhet med hvad Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i ett den 31 oktober 1902 afgifvet utlåtande uttalat

— hålla före, att farleden utmed järnvägens kaj och lastbrygga vid

Storsandskär borde hafva fullt djup till en bredd af minst 130 meter

för möjliggörande af fartygens manövrering vid tilläggning och afgång.

För utvidgning till denna bredd å en sträcka af 300 meter har styrelsen,

under förutsättning att bortförandet af den lösa sanden och leran

kunde ske af strömmen själf samt under upptagande af samma priser

för muddringen i den hårdare jordarten och pinnmon som de i Wijnbladhs

förslag förekommande, beräknat en kostnad af 52,000 kronor.

Emellertid syntes ej böra förbises svårigheten att i framtiden hålla

öppen en dylik utvidgning af farleden, i det att vattnets minskade

hastighet med säkerhet medförde ökad benägenhet till uppgrundning på

detta ställe och komme detta att vålla årliga kostnader för uppmuddring.

Då äfven väg- och vattenbyggnadsstyrelsens modifierade förslag skulle

komma att medföra mycket afsevärda kostnader och för öfrigt den möjligheten

icke vore utesluten, att farledsregleringen, utförd enligt detta

förslag, icke blefve fullt effektiv, hemställde järnvägsstyrelsen, att, innan

ärendet företoges till slutligt afgörande, en noggrann undersökning finge

genom järnvägsstyrelsens försorg verkställas för utrönande, om Vännäs

—Umeåbanan kunde för mindre kostnad framdragas till lämplig befunnen

plats vid hafvet.

Sedermera lät järnvägsstyrelsen, enligt hvad styrelsen uti ett den

31 december 1904 afgifvet underdånigt utlåtande meddelat, med ledning

af förberörda, af Wijnbladh utarbetade förslag för reglering af Ume

älf mellan sektion 5,600 i nämnda förslag och hafvet upprätta ett nytt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

kostnadsförslag med beräkning, i likhet med Wijnbladh, af en bottenbredd

af 223 meter, en bottenlutning af 1 : 6030 och ett vattendjup vid

Storsandskär af 5,7 meter. Under antagande att icke allenast all lösare

jord utan äfven i Wijnbladhs kostnadsförslag angifna 700,000 kubikmeter

af den hårdare jorden skulle komma att bortföras af strömmen,

beräknade styrelsen kostnaden för älfregleringen å sistnämnda sträcka

till 1,846,000 kronor.

Enligt styrelsens förmenande måste det dock anses vara mycket

ovisst, såsom äfven af Wijnbladhs betänkande framgår, huruvida strömmen

skulle förmå bortföra någon nämnvärd kvantitet af den hårdare

jorden. Styrelsen fann därför försiktigheten bjuda, att kostnadsberäkningen

uppgjordes under antagande, att det blefve nödvändigt att bortmuddra

all den hårdare jord, som för älfregleringens fullständiga genomförande

måste bortskaffas, vid hvithet förhållande kostnaden för regleringen

skulle komma att uppgå till 2,048,000 kronor.

Skulle erfarenheten framdeles påvisa behofvet af regleringsverkens

utsträckning längre ut i Storfjärden, än hvad Wijnbladh förutsatt —

hvilket enligt styrelsens förmenande icke vore osannolikt — komme

detta att medföra afsevärd ökning i de beräknade kostnaderna.

Stadsfullmäktige i Umeå, hvilkas yttrande i ärendet jämväl infordrats,

bestredo, att någon skyldighet ålåge staden beträffande farledens

upprensning å sträckan Storsandskär—Storfjärden. Det oaktadt

skulle staden, förklarade stadsfullmäktige, ingalunda velat undandraga

sig kostnaden för att upptaga en tillräckligt djup segelränna å berörda

sträcka, om den därtill ägt förmåga. Men genom 1888 års ödesdigra

brand hade samhället kommit i det ekonomiska läge, att det hvarken

vågade eller kunde inlåta sig på detta dyrbara företag. Umeå farledsfråga

vore ej heller löst genom reglering af endast sträckan mellan

hafvet och Storsandskär, utan härför erfordrades äfven reglering af

sträckan mellan Storsandskär och staden.

Ehuru samhället sålunda på ofvan angifna skäl såge sig urståndsatt

att direkt åtaga sig några kontanta utgifter för farledens upptagande,

vore det likväl villigt att på sådant sätt däri deltaga, att det

ställde den muddringsmateriel, som staden ägde och som bestode

af mudderverk, elevator och pråmar jämte en härför inköpt ångare,

hvilket allt kostat staden öfver 150,000 kronor, till fri disposition

under arbetets utförande mot underhållsskyldighet, äfvensom, under

förutsättning af lämpliga hamn- och muddringsafgifter, tillförbunde sig

framtida underhållet af såväl den upptagna segelrännan som hamnplatsen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottet* Utlåtande N:o .05. 9

Hvad beträffar sättet för farledsregleringens utförande förklarade

sig stadsfullmäktige biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag,

enär stadsfullmäktige vore öfvertygade, att 30 meters bottenbredd i

regelbunden segelränna tillsvidare finge från trafiksynpunkt anses vara

tillfyllest, då rännans längd i den del af farleden, hvarom fråga vore,

endast utgjorde 5,700 meter. Dock hölle stadsfullmäktige före, att beräknade

kostnadssumman i någon mån kunde nedbringas, alldenstund

däri inginge ett belopp af 100,000 kronor, utgörande lösen för två

fisken, för hvilkas förvärfvande hälften af sistnämnda belopp måste

anses tillräckligt.

Sedan jag sålunda redogjort för förslagen till älfreglering, återgår

jag till själfva järnvägsfrågan.

Såsom förut nämnts, hemställde järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande

den 28 september 1903 om utredning rörande kostnaden för järnvägens

framdragande till hafvet.

Med anledning häraf anbefallde Kungl. Maj:t den 6 maj 1904

järnvägsstyrelsen att, efter utredning på hvad sätt och för hvilken

kostnad banan kunde framdragas till lämplig plats vid hafvet, hvilka

fördelar af en sådan utsträckning af banan vore att vänta samt hvilken

afkomst en järnväg från Umeå till hafskusten kunde beräknas gifva,

till Kungl. Maj:t inkomma med förnyadt utlåtande, innefattande jämväl

yttrande, huruvida anledning kunde förefinnas för staten att framdraga

statsbanan från Umeå till hafskusten.

Till åtlydnad af berörda befallning lät järnvägsstyrelsen genom

löjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren L. Sparr verkställa undersökning,

huruvida och för hvilken kostnad statsbanan mellan Vännäs

och Umeå kunde framdragas till hafvet.

Med sin förut omnämnda underdåniga skrifvelse den 31 december

1904 öfverlämnade styrelsen därpå plan- och profilritningar jämte tillhörande

kostnadsförslag för en statsbana mellan Umeå och hafvet vid

Holmsund jämte grenbana till lastageplatsen Djupvik och meddelade

tillika redogörelse för resultatet af utredningarna rörande ej mindre

dessa anläggningar än äfven älfvens reglering mellan Storsandskär

och hafvet samt färdigbyggande af banan mellan Umeå och Storsandskär,

under förutsättning att denna reglering blefve utförd.

Genom undersökningen ansåg järnvägsstyrelsen utrönt, att Holmsund

med hänsyn till dess betydelse som lastageplats och industriort

samt dess folkrikedom vore den enda plats vid hafvet, som kunde anses

lämplig såsom slutpunkt för banan.

Bill. till Biksd. Prof. 1909. 4 Sami. 1 Åfd. 64 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

Enligt hvad järnvägsstyrelsen uppgifver, sammanfaller sträckningen

mellan Umeå och Norrån med den delvis färdigbyggda banan Umeå—

Storsandskär. Vid Norrån skiljer sig linjen från denna bana för att

därefter fortsätta utefter norra stranden af Ume älf och österfjärden

till Löfö by, där den skär den till Umeå ledande landsvägen, som är

afsedd att i plan korsa järnvägen. Härefter framgår linjen jämsides

med nämnda landsväg till en omkring en kilometer nordost om Holmsunds

kyrka belägen plats, hvarest bangård skulle anordnas. Från

denna bangård är linjen dragen förbi Patronviken öfver Vedkastudden

till Stormskär, en strax utanför Vedkastudden belägen ö.

Hela banan mellan Umeå och hafvet vid Holmsund skulle erhålla

en längd af omkring 18,040 meter, däraf delen Umeå—Norrån 6,180

meter, delen Norrån—Holmsunds bangård, inklusive samma bangård,

10,160 meter och sträckan från sistnämnda plats till Stormskär 1,700

meter.

Grenbanan till Djupvik, som är afsedd att utgå från Holmsunds

bangård och därefter i en stor båge svänga åt norr och väster förbi

Sandviks brädgård till Djupviks lastageplats, skulle få, inberäknadt

tvenne stickspår, en längd af omkring 1,700 meter.

Beträffande kostnaderna för järnvägsanläggningen mellan Umeå och

Holmsund har järnvägsstyrelsen meddelat, att kompletteringen af bansträckan

mellan Umeå och Norrån, undantagandes anläggning af mötesspåret

vid Sofiehem, för hvilket kostnaderna, oafsedt utgifterna för

jordförvärf, beräknats till 13,000 kronor, antagits kunna utföras för

85,000 kronor utan anskaffning af rullande materiel, och att kostnaderna

för den öfriga delen af hufvudbanan till Holmsunds bangård,

inklusive samma bangård, samt för sträckan mellan denna plats och

Stormskär beräknats till respektive 791,000 kronor och 131,000 kronor,

hvartill kommer kostnaden för rullande materiel 50,200 kronor.

Anläggning af en statsbana från Umeå till hafvet vid Holmsund

med mötesspår vid Sofiehem jämte anskaffning af ytterligare erforderlig

rullande materiel skulle således, om kostnaden för jordförvärf frånses,

medföra en till 1,070,200 kronor uppskattad utgift.

Kostnaderna för grenbanan från Holmsunds bangård till Djupviks

lastageplats med tillhörande tvenne stickspår hafva beräknats till 91,900

kronor.

Hela den nu omförmälda kostnaden för en statsbana mellan Umeå

och hafvet vid Holmsund med bispår skulle således uppgå till 1,162,100

kronor, i hvilken summa ingå 50,200 kronor för rullande materiel, men

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

11

däremot icke kostnader för jordlösen, husflyttningar och diverse olägen
]ieter
Användas

räler af 27,5 i stället för 34 kilograms vikt per meter

äfven i hufvudspåret mellan Umeå och Holmsund samt i bangårdens i

Holmsund hufvudspår, skulle vinnas en besparing af omkring 41,500

kronor.

Om till ofvan angifna summa, 1,162,100 kronor, läggas dels en

till 213,000 kronor beräknad kostnad för anläggning af kaj med tillhörande

spår och upplagsplatser vid Vedkastudden, dels det belopp,

2,888 kronor 22 öre, som styrelsen enligt nådigt medgifvande i bref

den 6 maj 1904 användt af under händer häfda medel för åstadkommande

af den i samma nådiga bref anbefallda utredningen, skulle således

kostnaderna för statsverket för en bana mellan Umeå och hafskusten

med rullande materiel, bispår, kajer och upplagsplatser komma att

belöpa sig till 1,377,988 kronor 22 öre.

Läggas till sistnämnda belopp utgilterna för verkställda arbeten

å järnvägsanläggningen mellan Umeå och Storsandskär, hvilka, inberäknadt

kostnader för förstärkning af bron öfver Norrån till följd af

omkring påloken uppkomna utskärningar i den mycket rörliga älfbottnen

samt för isning vid samma pålok, vid 1904 års utgång belöpte sig till

361,257 kronor 93 öre, skulle utgifterna för en statsbana från Umeå

till hafskusten komma att uppgå till ett belopp af 1,739,246 kronor

lo ör©.

Afdragas nyssberörda 361,257 kronor 93 öre äfvensom den behållning,

59,642 kronor 28 öre, som ännu förefinnes af de af Riksdagen

för Vännäs--Umeå järnvägsbyggnad anvisade medel, skulle således en

statsbana från Umeå till hafvet vid Holmsund kräfva ett ytterligare

anslag af i rundt tal 1,320,000 kronor.

Hvad angår kostnaderna för fullbordandet af bandelen Umeå Storsandskär,

hade järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande den 28 september 1903

approximativt beräknat dessa till 35,000 kronor. I sin nu omhandlade

skrifvelse af den 31 december 1904 anmärker styrelsen, att de anordningar

å Storsandskär, som för detta belopp skulle kunna erhållas,

och hvilka ansåges motsvara behofvet för den trafik, som under någon

tid vore att förvänta vid ett vattendjup i Ume älf af endast 4,5 meter

under lägsta vattenytan, icke kunde beträffande spår- och kajanordningar

samt bostäder för vid Storsandskär behöflig personal anses vara

tillräckliga för den trafik vid Storsandskär, som borde kunna beräknas,

om i Ume älf vid och nedanför Storsandskär astadkommes ett vattendjup

af minst 5,7 meter.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande Ko 05.

Med anledning häraf äfvensom för att i afseende på kostnaden

kunna jämföra en utfartsbana från Umeå till hafvet vid Iiolmsund

jämte bispår till Djupvik bär järnvägsstyrelsen, förutom ofvannämnda

belopp 35,000 kronor, som emellertid af viss anledning minskats till

34,500 kronor, beräknat en till 214,000 kronor uppgående kostnad för

spår till kajer och upplagsplatser samt motsvarande kaj anordningar som

vid Vedkastudden.

Dessutom böra, enligt hvad järnvägsstyrelsen uppgifver, tilläggas

dels 43,000 kronor för utbyte i liufvudspåret af där befintliga räler af

27,5 kilograms vikt per meter mot räler af 34 kilograms vikt per

meter dels 54,800 kronor för ännu återstående kompletteringsarbeten.

Under förutsättning att älfregleringen kan inskränkas till det

mindre af styrelsen ifrågaställda förslaget med en kostnad af 1,846,000

kronor, skulle således fullbordandet af banan mellan Umeå och Storsandskär

jämte reglering af Ume älf å den del, som ligger nedanför

punkten 5,600 meter från Umeå, komma att medföra, ofvanstående å

banan redan nedlagda 361,257 kronor 93 öre inräknade, en kostnad

för staten af, i afrundadt tal, 2,554,000 kronor.

Skulle det varda nödvändigt att utföra styrelsens dyrare älfregleringsförslag,

blefve ofvannämnda totalkostnad för anläggning af banan

Umeå Storsandskär jämte däraf betingad reglering af viss del af Ume

älf i afrundadt tal 2,756,000 kronor.

Beträffande fullbordandet af banan mellan Umeå och Storsandskär

erinrar styrelsen vidare, att, till följd af den ytterligt rörliga älf botten,

det kan befaras, att för kaj anläggningen vid Storsandskär fordras afsevärdt

dyrbarare grundläggnings- och befästningsarbeten, än som vid

kostnadsberäkningarnas uppgörande förutsatts, och vidkommande älf—

regleringen, bör, säger styrelsen, beaktas, att, då fara för älfvens uppgrundning

icke är utesluten, denna omständighet kan komma att medföra

årliga kostnader för muddringsarbeten vid och nedanför Storsandskär,

hvilket däremot, enligt livad på platsen blifvit upptyst, uti ingalunda

jämförlig grad lärer blifva förhållandet vid Holmsuud.

Med anledning af hvad styrelsen sålunda och i öfrigt anfört hemställde

styrelsen i sitt utlåtande den 31 december 1904, att Kung!.

Maj:t måtte föreslå Riksdagen, att med ändring af Riksdagens beslut

angående bibanans från Vännäs till Umeå framdragande till Storsandskär

^ och under förbehåll, att samma villkor beträffande kostnadsfri

upplåtelse af mark med mera, som Riksdagen år 1895 uppställde för

anslag till nämnda bibana, iakttoges, dels besluta anläggning af en

statsbana från Umeå till hafvet vid Holmsund med bispår, kajer och *

upplagsplatser enligt järnvägsstyrelsens förslag och denna banas utrust
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o .9.5.

13

ning med rullande materiel, dels ock härför anvisa, förutom förefintlig

behållning 59,042 kronor 28 öre å anslaget 2,000,000 kronor till bibanan

Vännäs—Umeå—Storsandskär, ytterligare enligt beräkning erforderliga

1,320,000 kronor.

Till följd af nådig remiss afgaf väg- och vattenbyggnadsst}rrelsen

underdånigt utlåtande öfver de ifrågasatta hamnanordningarna och

framställde därvid vissa erinringar och förslag, hvilka järnvägsstyrelsen

sedermera i afgifvet utlåtande bemötte.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län och chefen

för generalstaben, hvilka hördes öfver järnvägsstyrelsens förslag om

järnvägens framdragande till liafvet vid Holmsund, tillstyrkte detsamma,

hvarefter Kungl. Majrts befallningshafvande, till följd af nådig remiss,

med underdånigt utlåtande den 24 september 1907 öfverlämnat af

vederbörande utfärdade förbindelser angående upplåtelse af den för

järnvägen erforderliga mark.

Emellertid hade Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 22 december

1905 anbefallt järnvägsstyrelsen att i ärendet inkomma med iörnyadt

underdånigt utlåtande och däri, under förutsättning att reglering på

statens bekostnad af farleden i Ume älf icke komme till stånd och ej

heller statsbana från Umeå till hafvet vid Holmsund komme att anläggas,

afgifva förslag till de åtgärder, som med afseende å den ofullbordade

bandelen Umeå—Storsandskär borde från statens sida lämpligen vidtagas.

Till åtlydnad häraf har järnvägsstyrelsen den 16 februari 1906

afgifvit underdånigt utlåtande.

Därvid har styrelsen under angifna förutsättning att reglering

på statens bekostnad af farleden i Ume älf icke kommer till stånd —

hvilket, då stadsfullmäktige i Umeå i sitt förberörda underdåniga

yttrande förmält, att staden på grund af sin ekonomi vore urståndsatt

att utföra eller lämna kontanta bidrag till utförandet af den ifrågasatta

regleringen af farleden från hafvet till Storsandskär, enligt styrelsens

förmenande, måste anses liktydigt med att någon reglering af farleden

i älfven icke varder verkställd — förklarat sig anse, att från statens

sida intet bör åtgöras för fullbordande af bandelen Umeå—Storsandskär.

Vid medelvattenstånd kunde nämligen, enligt af lotsstyrelsen på förfrågan

under hand lämnad upplysning, 3 meter och vid vanligt lågvattenstånd

2,4 meter djupgående fartyg såväl passera Storsandskär som

angöra Umeå, därvid fartygen å båda de nämnda platserna beräknats

hafva 0,15 meters vatten under kölen. Härtill kommer, anför järnvägsstyrelsen,

att vid Umeå redan finnas så långsträckta kajer och så om
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

fattande upplagsplatser, att de med säkerhet kunna under en afsevärd

tid framåt tillfredsställa den rörelse, som kan förväntas med hänsyn

till det jämförelsevis ringa vattendjupet på vissa ställen i Ume älf

mellan Umeå stad och Tufvan, öster om Storsandskär, i synnerhet som

det på grund af älfbottnens ovanligt lösa och rörliga beskaffenhet är

tämligen ovisst, om ens detta vattendjup städse skall kunna bibehållas.

Därest åter bandelen Umeå—Storsandskär skall fullbordas, blifver

det, enligt hvad järnvägsstyrelsen vidare anför, nödvändigt ej blott att

å slutstationen vid Storsandskär utlägga spår och uppföra erforderliga

husbyggnader, utan äfven att för den blifvande hamnen vid nämnda

plats med betydande kostnader anlägga kajer och verkställa den muddring,

som är nödig för att möjliggöra såväl fartygens angöring till

kajerna som deras manövrering vid ingående till och utgående från

desamma. Till följd af älfbottnens omförmälda lättrörlighet anser styrelsen

dessutom finnas grundad anledning för antagandet, att, då anordningar

för älfvens själfrensning icke vidtagas, vidmakthållandet af det

genom nyssnämnda muddring åstadkomna vattendjup skulle komma att

kräfva årligen återkommande kostsamma muddringsarbeten.

Hvad styrelsen, under förutsättning att någon reglering af farleden

i Ume älf ej kommer till utförande, anfört därom, att intet bör åtgöras

för bandelens Umeå—Storsandskär fullbordande, gäller, säger styrelsen,

uppenbarligen jämväl för det fall, att statsbanan från Umeå till hafvet

vid Holmsund icke varder anlagd.

För den händelse älfregleringen icke kommer till stånd, anser

styrelsen, att den för Umeå—Storsandskärsbanans framdragande till

Storsandskär af trä och valsade järnbalkar uppförda bron öfver Norrån

bör borttagas samt det från norra stranden af nämnda å till den ifrågaställa

hamnen vid Storsandskär utlagda spåret jämte å Storsandskär

befintligt sidospår uppbrytas. Då underhållet af det spår, som anlagts

mellan Umeå stad och norra stranden af Norrån, kommer att medföra

endast obetydliga kostnader, bör däremot detsamma enligt styrelsens

förmenande bibehållas, på det att utmed detta spår liggande tjärfabrik

och tegelbruk icke må varda beröfvade den nuvarande och för dessa

industriella inrättningar betydelsefulla spårförbindelsen med Umeå

station. Ett ytterligare skäl för sistnämnda spårs bibehållande ligger

jämväl däri, att detsamma kan ingå såsom ett led i den förbindelse

mellan Umeå stad och hafvet, hvilken enligt styrelsens bestämda uppfattning

förr eller senare måste bringas till stånd, om det med bibanan

Vännäs—Umeå afsedda ändamål skall till fullo vinnas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o !)5. 15

Sedermera bär styrelsen i underdånig skrifvelse den 29 november

1906 meddelat, att enligt genom styrelsens försorg verkställda beräkningar

upptagningen af bron öfver Norrån samt af spåranordningarna

och lastbryggan vid Storsandskär skulle betinga en kostnad af 9,500

kronor, men att dåvarande värdet af de materialier, som vid upptagningen

skulle erhållas, uppginge till 34,741 kronor.

Då förslaget till bibanan från Vännäs till Umeå utarbetades, antogs

för gifvet, att banan borde erhålla sin slutpunkt vid en hamnplats,

där mera djupgående fartyg kunna lasta och lossa. Denna åsikt delades

af såväl Kungl. Maj:t som Riksdagen, och hade man trott sig finna en

sådan plats vid Storsandskär. Man hade därvid antagit, att erforderliga

muddringsarbeten skulle kräfva endast jämförelsevis ringa kostnader.

Dessa antaganden, som tyvärr ej grundat sig på tillräckligt noggranna

utredningar, hafva sedermera befunnits icke hålla streck. Sedan

spåret framdraga till Storsandskär, har visat sig, att till följd af den

alltjämt fortgående uppslamningen i älfven kajen vid Storsandskär icke

är tillgänglig ens för smärre fartyg. De undersökningar, som numera

ägt rum, gifva också oförtydbart vid handen, att de muddringar och

öfriga anordningar, som skulle kräfvas för åstadkommande af en tillfredsställande

hamn vid Storsandskär, skulle komma att draga högst

betydande kostnader, utan att dock med full trygghet kan beräknas,

att ett varaktigt resultat komme att uppnås.

Umeå stad har förklarat sig icke kunna åtaga sig de utgifter, som

en reglering af älfven upp till Storsandskär skulle komma att medföra.

Kostnaden härför skulle alltså komma att drabba staten.

Emellertid synas järnvägsstyrelsens utredningar ådagalägga, att

statsbanan Vännäs—Umeå kan med mindre kostnad framdragas till

Holmsund än till Storsandskär.

För närmare belysande af denna fråga skall jag tillåta mig att i

korthet sammanfatta de resultat, hvartill utredningarna gifva anledning.

Sålunda skulle enligt järnvägsstyrelsen nödiga kompletteringsarbeten

å bandelen Umeå—Storsandskär jämte anordningar vid Storsandskär,

motsvarande dem, som föreslagits vid Holmsund, kräfva en kostnad

af sammanlagdt 346,300 kronor.

Kostnaderna för reglering af älfven mellan Storsandskär och hafvet

skulle belöpa sig till:

enligt Wijnbladhs förslag af 1902............................................ 1,765,000 kr.

» väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag af 1904 873,000 »

)) järnvägsstyrelsens förslag af 1904 .............................. 1,846,000 »

eller eventuellt ................................................................................. 2,048,000 »

Departements
chefens
yttrsnde.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

Med hänsyn till den erfarenhet, som vunnits rörande förhållandena

i Ume älf med dess synnerligen rörliga älfbotten, torde försiktigheten

bjuda att icke lägga väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag till

grund för beräkningarna. Då dessutom Wijnbladhs förslag väsentligen

sammanfaller med järnvägsstyrelsens, samt dessa sistnämnda äro grundade

på senare gjorda kostnadsberäkningar, synes man vid kalkyleringen

angående kostnaderna för älfregleringen kunna stanna vid de af järnvägsstyrelsen

antagna siffrorna. Den återstående kostnaden för bandelen

Umeå—Storsandskär jämte älfreglering skulle sålunda uppgå till

2,192,300 kronor (346,300 + 1,846,000), eventuellt 2,394,300 kronor

(346,300 + 2,048,000).

Kostnaden för utbyggandet af banan till Holmsund med hamnanordningar

därstädes åter skulle icke belöpa sig till högre belopp än

I, 377,988 kronor 22 öre.

Här vill jag emellertid anmärka, att de af mig nu anförda siffrorna

sannolikt äro för låga med hänsyn till den tid, som förflutit sedan

kostnadsberäkningarna utfördes. De torde dock vara tillräckligt noggranna

för att visa förhållandet mellan kostnaden för de föreliggande

alternativen.

Äfven de årliga kostnaderna för en järnväg Umeå—Holmsund

komma, enligt hvad jag inhämtat, att ställa sig billigare än för järnvägen

Umeå—Storsandskär. I sin förut omnämnda skrifvelse den 31

december 1904 uppgaf järnvägsstyrelsen, att årliga bruttoinkomsten per

bankilometer å en järnväg från Umeå till hafvet torde kunna antagas

blifva omkring 2,700 kronor, och att styrelsen ansåge, att driftkostnaden

för denna bibana icke borde beräknas högre än till 60 % af samma

inkomst. På min begäran har emellertid styrelsen låtit ånyo ungefärligen

beräkna bruttoinkomsten och driftkostnaden för ifrågavarande

bibana, och har därvid befunnits, att driftkostnaden med hänsyn till de

ökade kostnader, som under senare åren uppkommit på grund af dels

afsevärdt förbättrade löneförmåner för personalen vid statens järnvägar

dels stegrade arbets- och materialpriser, torde komma att uppgå till omkring

2,900 kronor för år och bankilometer. För en statsbana Umeå—

Storsandskär har styrelsen uppskattat den årliga driftkostnaden till omkring

2,850 kronor för bankilometer. För banan Umeå—Holmsund har beräknats

en årlig bruttoinkomst af omkring 43,200 kronor, och då driftkostnaden

skulle uppgå till 46,400 kronor, skulle således uppstå en förlust

af 3,200 kronor. För bandelen Umeå—Storsandskär åter har den

årliga bruttoinkomsten antagits komma att uppgå till endast omkring

II, 000 kronor, under det driftkostnaden komme att stiga till omkring

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

17

21,600 kronor, hvadan här den årliga förlusten skulle uppgå till omkring

10,600 kronor.

Om således med visshet kan antagas, att banans framdragande till

Holmsund skulle med hänsyn till såväl anläggningskostnaden som de

årliga utgifterna ställa sig väsentligt billigare än att anordna dess slutpunkt

vid Storsandskär, gifvas äfven andra skäl, som tala för frågans

lösning i den förra riktningen.

Skulle nämligen Storsandskär väljas såsom slutpunkt för banan,

torde med all sannolikhet erfordras ofta återkommande, dryga muddringsarbeten

i älfven, något som däremot genom slutstationens förläggande

till Holmsund skulle undvikas.

Vid Holmsund finnes därjämte, enligt hvad lotsstyrelsen vitsordat,

naturlig god hamn med tillräckligt vattendjup för de största fartyg, som

kunna tänkas trafikera Bottniska viken, medan åter äfven efter en älfreglering

enligt järnvägsstyrelsens förslag fartyg med endast 5,2 meters

djupgående kunna framföras till Storsandskär.

Härtill kommer, att genom slutpunktens förläggande till Holmsund

under hela året kan upprätthållas trafik från Umeå och ofvanför liggande

uppland till de industriella anläggningarna vid Holmsund. Slutligen

bör ej lämnas oanmärkt, att hamnen vid Holmsund är öppen för

seglation minst en månad längre än vid Storsandskär.

Om jag således är ense med järnvägsstyrelsen därutinnan, att jag

anser öfvervägande skäl tala för järnvägens framdragande till Holmsund,

kan jag dock ej tillstyrka, att arbetet därmed redan nu påbörjas.

På sätt förut nämnts skulle den årliga bruttoinkomsten för bandelen

Umeå—Holmsund icke ens betäcka driftkostnaden. Banans anläggande

och drifvande skulle följaktligen, då man tager i betraktande

den ränta staten får erlägga å sina lån, medföra en afsevärd

ekonomisk förlust. Denna omständighet bör visserligen i och för sig

icke vara af afgörande betydelse, om ett viktigt och trängande kommunikationsbehof

förelåge. Men här synas förhållandena icke vara sådana,

att någon tids uppskof kan anses medföra synnerliga olägenheter.

Järnvägens framdragande till hafvet afser nämligen hufvudsakligen att

förbättra den redan förefintliga kommunikationsleden, icke att tillgodose

nya trakters behof af samfärdsmedel.

I betraktande häraf och med hänsyn till de betydande järnvägsanläggningar,

som redan äro beslutade, och hvilka ställa stora anspråk

på statens kassa, finner jag mig, såsom nämndt, icke kunna tillråda,

att åtgärder redan nu vidtagas för ifrågavarande bibanas framdragande

till Holmsund.

Bih. till Biksd,. Prat. 1909. 4 Sami. 1 Afd. 64 Käft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 95.

Af deri utredning, som föreligger, framgår emellertid, på sätt

jag redan framhållit, med full tydlighet, att all tanke på att slutligen

anordna järnvägens ändpunkt vid Storsandskär bör öfvergifvas.

Vid sådant förhållande torde bron öfver Norrån samt spåranordningarna

och lastbryggan vid Storsandskär böra borttagas. Brons bibehållande

medför nämligen årligen icke så obetydliga kostnader, hufvudsakligen för

den isning omkring brons pålok, som måste företagas till förekommande

af pålokens skadande genom isens åverkan vid vattenytans höjning

och sänkning. Kostnaderna för isning och underhåll under senare

år hafva utgjort:

under tiden 28 september 1903—31 december 1904

» »1 januari 1905—29 november 1906..........

» »30 november 1906—21 oktober 1907 ....

» » 22 oktober 1907—31 december 1908 ....

» »1 januari—4 mars 1909 ...............................

kr. 2,946: 31

» 2,728: 93

» 3,458: 32

» 4,188: 65

» 1,154: —

Jag tillåter mig erinra, att, enligt hvad järnvägsstyrelsen anfört,

kostnaden för upptagningen skulle uppgå till omkring 9,500 kronor,

under det värdet af materialier, som vid upptagningen erhållas, beräknas

till omkring 34,700 kronor.

Spåret mellan Umeå och norra stranden af Norrån synes, på sätt

järnvägsstyrelsen föreslagit, böra bibehållas.

De af mig nu ifrågasatta åtgärderna lära kräfva medgifvande af

Riksdagen, som besluta banans framdragande till Storsandskär».

Utskottet, som mot Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke

haft något att erinra, får alltså hemställa,

att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,

må medgifva, att bron öfver Norrån å järnvägen

Vännäs—Umeå—Storsandskär samt det från norra

stranden af nämnda å till den ifrågasatta hamnen vid

Storsandskär utlagda spåret jämte å Storsandskär befintliga

sidospår och påbörjad hamnbrygga må borttagas.

Stockholm den 20 april 1909.

På statsutskottets vägnar:

G. BILLING.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1909.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1909:110 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående borttagande af bron öfver Norr ån å järnvägen Vännäs— Umeå—Storsandskär m. m. s. 8 i texten