Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2

1910-05-24 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2SBU 1910:2, Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.

i

Nr 2.

Ankom till Riksdagens kansli den 24 maj 1910 kl. 1 e. m.

Sammansätta stats- och bankoutskottets nr 2 utlåtande nr 1,

i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

under tionde hufvudiiteln gjorda framställning angående

personlig professur för docenten vid universitetet i (Jppsala

C. J. J. E. Wiman.

Uti punkt 20 under riksstatens tionde bufvudtitel har Kungl. Maj:t,

under åberopande af statsverkspropositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver ecklesiastikärenden den 31 december 1909, föreslagit

Riksdagen A

dels medgifva, att för docenten Carl Johan Josef Ernst Wiman må

vid universitetet i Uppsala inrättas en personlig professur i paleontologi,

med den undervisnings- och examinationsskyldigbet, som af Kungl. Maj:t

bestämmes, samt med skyldighet för Wiman ej mindre att i tillämpliga

delar vara underkastad de för universitetsprofessor i allmänhet för åtnjutande

af nu gällande aflöningsförmåner stadgade villkor och bestämmelser

än äfven att vid den ålder, då annan universitetsprofessor är skyldig att

afgå från tjänsten, mot åtnjutande af pension, beräknad efter samma grunder,

som stadgats beträffande öfriga universitetsprofessorer, jämväl frånträda

sin professur, dels ock för berörda ändamål på allmänna indragen gsstaten

till årlig aflöning åt Wiman anvisa ett belopp af 7,200 kronor,

däraf 4,700 kronor lön och 2,500 kronor tjänstgöringspenningar, jämte ett

ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års tjänstgöring.

Detta ärende bär, såsom i bankoutskottets utlåtande nr 20 angående

tionde hufvudtiteln under punkt 60:o omförmäles, på förslag af bankoutskottet

öfverlämnats till förberedande behandling af sammansatt statsoch

bankoutskott.

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 4 Sami. 2 Afd. 2 Höft. (Nr 2—3).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats- (och Banko-)utslcottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.

Det åberopade statsrådsprotokollet innehåller i ärendet följande anförande

af departementschefen:

»I underdånig skrifvelse den 11 oktober 1909 har kanslern för

rikets universitet förnyat en af honom i sammanhang med riksdagspetita

till 1908 och 1909 årens riksdagar gjord framställning angående beviljande

af medel till en personlig lärostol för docenten i paleontologi vid universitetet

i Uppsala Carl Johan Josef Ernst Wiman.

Förslaget om inrättande af en dylik lärostol — då ännu, innan de

extra ordinarie professurerna genom 1908 års Riksdags beslut allmänt

förändrats till ordinarie professurer, afsedd att blifva en extra ordinarie

professur — väcktes år 1907 af professorn i mineralogi och geologi vid

universitetet A. G. Högbom, hvilken då till matematisk- naturvetenskapliga

sektionen ingaf en skrift med följande innehåll.

Då Högbom hemställde, att sektionen måtte för sin del bland årets

riksdagspetita upptaga förslaget om en personell professur i paleontologi

åt docenten Wiman, ville Högbom utöfver de skäl härför, som funnes

anförda i en vid Högboms förslagsskrift fogad skrifvelse från professor

Hjalmar Théel m. fl., i hvilken han för öfrigt i alla delar på det lifligaste

instämde, äfven påpeka, hurusom universitetet redan för snart 20 år sedan

kraftigt uttalat sig för inrättandet af en professur i paleontologi och hurusom

det vid upprepade tillfållen från sakkunnigt håll blifvit påpekadt, att

den enda nu förefintliga professuren i de mineralogisk-geologiska disciplinerna

hade en allt för stor omfattning. Denna olägenhet blefve med

vetenskapens hastigt fortgående utveckling och differentiering allt mera

kännbar, såsom bland annat torde inses däraf, att i alla kulturländer af

större utsträckning och mera omväxlande geologi ämnesgruppen delats

på två eller flera professurer. En sådan delning kunde tänkas göras på

flera olika sätt och borde rätta sig efter de särskilda ländernas säregna

naturbeskaffenhet. Vid en mera tillfällig eller provisorisk utbrytning af

någon disciplin ur gruppen kunde man i första rummet böra taga hänsyn

till de personliga krafter, som vore disponibla. I föreliggande fåll

ställde det sig emellertid så förmånligt, att båda synpunkterna blefve

tillgodosedda. Paleontologin, som i Wiman hade en så förtjänt representant,

vore utan tvifvel den vetenskap, som med största fördel kunde

afskiljas från den geologiska professuren, detta dels emedan den med

denna stode i det minst nära sambandet, dels emedan samma professurs

innehafvare både för närvarande hade och troligen framgent komme att

ha tyngdpunkten af sin vetenskapliga utbildning och undervisning förlagd

till de mera på fysik och kemi baserade forskningsområdena.

Geologin med mineralogin hade såsom universitetsämne på det sista

årtiondet fått en allt mera ökad betydelse. Dels hade det för dem,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2. 3

som studerade geografi, på grund af geografins växande betydelse såsom

skolämne blifvit regel att de äfven idkade studier i geologi, dels hade

det för åtskilliga nya riktningar inom den botaniska och zoologiska

forskningen blifvit ett behof att anknyta studium i botanik och zoologi

till geologi i mycket större utsträckning än förut varit fallet. Äfven i

kombination med de fysisk-kemiska vetenskaperna medtoges nu geologi

mera än förr. Detta gjorde, att antalet studerande i detta ämne nu

vore 5 å 6 gånger större än det varit för blott ett eller ett par årtionden

sedan. Att upprätthålla undervisningen med en enda professur

blefve under dessa förhållanden så mycket svårare, som de olika studieriktningarna

kräfde hvar sin undervisning. Man kunde icke rimligtvis

undervisa botanister och zoologer, som studerade geologin hufvudsakligen

för att få en inblick i jordens utvecklingshistoria, medelst samma kurser

i de grundläggande ämnena kristallografi, mineralogi och petrografi,

som ägnade sig för dem, som med grundligare kemiska och fysiska

förkunskaper studerade geologi i syfte att för praktiska eller teoretiska

ändamål utbilda sig såsom geologer. Omvändt kunde man icke af dessa

senare fordra samma utförliga kurser i jordens och organismernas utvecklingshistoria

som af den förra gruppen. För att icke allt för mycket

förlänga studietiden hade därför senast vårterminen 1907 föreläsningarna

måst tagas med större antal timmar än som ålåge professorn; och

många gånger hade desslikes öfningar och demonstrationer måst dubbleras

för att bättre tillgodose de olika studieriktningarna både med afseende

på tid och kursernas omfattning. Med en personell professur i paleontologi

syntes böra förenas undervisningsskyldighet i historisk geologi,

en del af examensämnet geologi-mineralogi, som nu på grund af nödvändigheten

af undervisning i första rummet i de grundläggande grenarna

mineralogi^ petrografi och dynamisk geologi allt för litet kunnat

upptagas till behandling i föreläsningar och öfrig undervisning. Det

torde af det anförda framgå, att inrättandet af en professur för Wiman

skulle, utom det att därmed gåfves ett erkännande åt hans vetenskapliga

förtjänster och att därmed befordrades en vetenskap, som i vårt land

ej förut vore särskild! representerad vid universiteten, äfven vunnes en

väl behöflig förstärkning i lärarkrafterna inom en ämnesgrupp, som måste

erkännas vara i behof däraf. I betraktande häraf anhölle Högbom hos

sektionen, att förslag om en personell professur för Wiman i paleontologi

med undervisningsskyldighet jämväl i historisk geologi måtte upptagas

bland sektionens riksdagspetita.

1 den af Högbom omförmälda skrifvelsen anförde professorerna

Hjalmar Théel, A. G. Nålborst, Wilhelm Leche, Gerhard Holm, Gerard

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats- (och Banko-)utshottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.

De Geer, Einar Lönnberg och J. G. Andersson, såsom representanter för

geologi, paleontologi och zoologi hufvudsakligen följande.

I vårt land hade man vid flera tillfällen genom att tilldela en synnerligen

förtjänt forskare personlig professorsanställning bevarat åt universitetsundervisningen

en dugande förmåga och samtidigt beredt åt en exklusivt

vetenskapligt anlagd begåfning den lugna bärgning, utan hvilken de

vetenskapliga intressena skulle förkväfts under en" hård och måhända föga

framgångsrik kamp för dräglig existens. Denna utväg hade med rätta

blifvit företrädesvis använd till förmån för representanter för de mer speciella

vetenskapliga discipliner, som ej vore vid universiteten genom fasta

lärostolar företrädda. Våra universitets historia erbjöde också en rad

exempel på den vinst, som landets högre odling skördat af detta förfaringssätt.

Då vederbörandes uppmärksamhet nu fästes därpå, att synnerligen

tungt vägande skäl talade för att tilldela en framstående forskare en

personlig professorsanställning, skedde detta i den lifiiga förvissningen,

att en sådan åtgärd i detta fall skulle i hög grad gagna den svenska

forskningen och blifva ett nytt hedrande bevis på vårt folks kulturella

intresse. Paleontologien vore eu af dessa antydda forskningsgrenar, hvilka

ej vore genom fasta lärostolar representerade vid'' de svenska högskolorna.

Flertalet af de svenska forskare, som idkat denna vetenskap, hade sålunda

nödgats att däråt ägna endast de stunder, som blifvit öfriga från annan

verksamhet, hvilken gifvit dem deras lefvebröd. Extra ordinarie professuren

i geologi och mineralogi i Lund inbjöde genom sin belägenhet i

en synnerligen fossilrik trakt innehafvaren till paleontologiska studier,

men en omfattande geologisk lärarverksamhet gjorde det dock för honom

omöjligt att helt ägna sig åt den paleontologiska forskningen.

En enda fast befattning vore i vårt land uteslutande afsedd för

djurpaleontologien, nämligen intendenturen för fossila djur vid riksmuseum,

och på denna plats hade vi också ägt forskare, hvilka lämnat

synnerligen betydande bidrag till den paleontologiska vetenskapens

utveckling. Dessutom funnes en personlig intendentur i växtpaleontologi

vid riksmuseum (innehafvare A. G. Nathorst). Vidare borde

i detta sammanhang nämnas, att en paleontologplats tidvis funnits vid

Sveriges geologiska undersökning. Ehuru paleontologien sålunda vore

i viss mån hemlös vid de svenska högskolorna, vore den dock en vetenskap

af vidtgående betydelse. För geologien vore den en grundläggande

hjälp vetenskap, utan hvilken jordens historia för alltid förblefve

ett outredbart kaos, och stor vore dess betydelse för de biologiska vetenskaperna,

hvilka paleontologien förskaffat ett af de viktigaste stöden för

den moderna utvecklingsläran. Grenom den intima förbindelsen med den

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.

statigrafiska geologien komme paleontologien i beröring med det praktiska

lifvet, t. ex. vid utredandet af lagringsförhållandena inom de bildningar,

som föra kol och annat fossilt bränsle, t. ex. alunskiffer.

Genom att direkt belysa djur- och växtlifvets gradvis försiggångna utveckling

erbjöde den paleontologiska vetenskapen å andra sidan ett betydande

teoretiskt bildningsvärde. Särskildt i vårt land förelåge för den

paleontologiska vetenskapen en uppgift af synnerlig vikt. I våra vidt

utbredda kambrisk-siluriska lager förekomme nämligen talrika lämningar

af jordens äldsta hittills med säkerhet påvisade djurformer, hvilka därtill

ofta vore ovanligt väl bevarade. Klart vore, att den internationella

vetenskapen på grund häraf med rätta väntade, att man i vårt land skulle

göra ett för de biologiska studierna så sällsynt värdefullt material tillgängligt

för forskare och lärare inom andra i detta afseende olika ställda

länder. Denna synpunkt förtjänade att beaktas, då man nu åsyftade att

söka åtminstone temporärt bereda paleontologien en plats vid en af våra

högskolor och därmed också samtidigt gifva en bekymmerfri bärgning åt

eu forskare, som ägnat allt sitt intresse åt denna vetenskap, men nu i

sin bästa arbetsålder stode utan möjlighet att ostörd af näringsbekymmer

hängifva sig åt det arbete, som redan gjort hans namn kändt på alla

platser, där paleontologisk forskning bedrefves. Den man, som härmed

åsyftades, vore den nu — år 1907 — 40-årige docenten i paleontologi

Wirnan. Efter en mindre uppsats på gränsområdet mellan paleontologi

och geologi hade Wirnan 1893 publicerat sin första rent paleontologiska

afhandling »Ueber Diplograptidee», som snart följdes af en andra »Ueber

Monograptus », hvilka både kunde betraktas såsom förarbeten till hans

stora verk »Ueber die Gr ap t olif eu» (1896). I dessa arbeten hade han

lämnat en ingående anatomisk utredning af ett betydande antal viktiga

typer inom graptoliternas egendomliga och svårtydda djurgrupp, och med

dessa undersökningar både han på en gång fört kunskapen om graptoliterna

ett verkligt jättesteg framåt. En af orsakerna till den betydelse,

som hans arbeten öfver denna fossila djurgrupp ägde, vore visserligen det

nästan enastående gynnsamma bevaringssätt, som de i en del svenska kalkstenar

inneslutna graptoliterna företedde, och äfven andra svenska forskare

hade lämnat epokgörande bidrag till graptoliternas anatomi. I vissa tekniska

förfaranden vore Wirnan emellertid en verklig föregångsman; särskildt

vore hans omfattande och framgångsrika användande af mikrotomtekniken

utan motstycke i zoopaleontologisk praxis. Monografin öfver

graptoliterna hade i ett slag gjort sin författare känd och aktad i utlandets

fackkretsar. Äfven i ett antal senare arbeten hade Wirnan fortsatt

sina undersökningar rörande graptoliterna. I ett betydande antal

athandlingar och uppsatser hade Wirnan vidare behandlat skilda delar

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Stats- (och BanIco-)utsJcottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.

af de svenska kambro-silurbildningarna, deras fauna och stratigrafi.

Han hade därvid fatt tillfälle att syssla med skilda djurgrupper såsom

trilobiter, brachiopoder, bryozoer m. m. Många af Wimans geologiska

arbeten innehölle uppslag af synnerligen stort paleo-biologiskt intresse,

så t. ex. hans arbete om kambrisk-siluriska faciesbildningar i Jämtland

(1897), och hans uppsats öfver siluriska korallref på Gottland. Denna

sistnämnda skrift, i hvilken förekomsten af verkliga korallref i Gottlands

öfversilurlager för första gången angåfves och åskådligt beskrefves,

bildade begynnelsen af ett nytt skede i gottlandssilurens utforskande,

och betydelsen af det af Wiman angifva uppslaget hade framgått vid

den af Sveriges geologiska undersökning under de senaste åren utförda,

delvis ännu pågående detaljkarteringen af Gottland. Intill år 1904 hade

Wimans arbeten varit begränsade till den svenska kambro-silurformationen.

Detta år hade han emellertid till bearbetning mottagit det af

den svenska sydpolsexpeditionen hemförda materialet af vertebratrester,

härstammande från Seymouröns tertiärlager. Preparationen af dessa benrester

hade han utfört med utomordentlig omsorg, och hans beskrifning,

omfattande rester af en zeuglodon och af minst fem obeskrifna pingvinsläkten,

hade ådagalagt hans skicklighet som forskare på ett för honom

nytt arbetsområde.

Wiman, som i utlandets fackkretsar förvärfvat sig anseende som eu

af samtidens mest dugliga och mångsidiga forskare på paleontologiens

område, beklädde alltjämt endast de i ekonomiskt afseende ytterst blygsamma

befattningarna såsom docent och amanuens. Sedan flera år tillbaka

hade han under föga gynnsamma förhållanden medelst föreläsningar

och kurser i paleontologi och historisk geologi på ett förtjänstfullt sätt

medverkat vid undervisningen i geologi, ett ämne, som numera vid Uppsala

universitet vunnit en betydande anslutning från de studerandes sida.

Under nu förhanden varan de förhållanden kunde Wimans ekonomiska ställning

vid universitetet ej förbättras; snarare skulle den, då dispositionsrätten

för det docentstipendium, som han nu innehade, utginge, väsentligt

försämras. Under sådana förhållanden uttalades önskvärdheten af att

genom en personlig professur åt denne förtjänte vetenskapsman bereddes

tryggare förutsättning för fortsatt forskningsarbete och samtidigt billig

ersättning för hans verksamhet som lärare.

Vid Högboms förslagsskrift fanns härjämte fogad Wimans meritförteckning,

hvaraf inhämtas, bland annat, att Wiman, som år 1895 aflagt

filosofie licentiatexamen och samma år disputerat för filosofisk doktorsgrad,

samt sedan den 22 februari 1896 är docent i paleontologi, dels

med och dels utan understöd af statsmedel företagit ett större antal veten
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2. 7

skapliga resor såväl inom Skandinavien som i det öfriga Europa äfvensom

af trycket utgifvit ej mindre än 31 skrifter.

I enlighet med Högboms förslag hemställde sektionen enhälligt hos

det större akademiska konsistoriet i Uppsala om utverkande af anslag för

inrättande af en personlig professur i paleontologi för Wiman, och konsistoriet

förordade hos kanslern för rikets universitet bifall till framställningen.

Kanslern yttrade härom i underdånig skrifvelse den 1 oktober 1907

följande: Matematisk-naturvetenskapliga sektionens enhälligt gjorda och af

konsistoriet understödda framställning om inrättande af en personlig professur

i paleontologi för Wiman förordade kanslern för sin del lifligt till

bifall. För en sådan personlig professurs upprättande talade icke blott

den utaf Högbom särskildt framhållna omständigheten, att en del af den

omfattande ämnesgrupp, Högbom vid universitetet representerade, borde,

till stort gagn för undervisningen, utbrytas därifrån och öfverlämnas till

en särskild lärare, utan framför allt vikten af att på ett stadigvarande

sätt vid universitetet fästa en vetenskapsman, hvilken under en följd af

år mot ringa ersättning ägnat universitetet sina tjänster och därunder

inom området af en specialvetenskap utvecklat en verksamhet, som, enligt

hvad af framstående sakkuniga blifvit vitsordadt, förskaffat honom anseende

i utlandets fackkretsar såsom en af samtidens mest dugliga och mångsidiga

forskare på paleontologiens område. Kanslern ansåge sig hafva

desto större skäl att ansluta sig till denna framställning, som den efter

hans upfattning stode i god öfverensstämmelse med vissa af Riksdagen

gjorda uttalanden i fråga om upprättande af personliga professurer. I

detta hänseende erinrades hurusom 1876 års Riksdag vid behandling af

frågan angående ombildning af den dåvarande ad] unktsinrättningen —

efter omnämnande, att vederbörande departementschef förklarat det vara

önskligt att nödiga tillgångar kunde beredas att, då tillfälle därtill yppades,

vid universiteten bibehålla män af synnerligt framstående vetenskaplig

förtjänst, utan afseende på läroämne — förklarat sig anse det vara af

särdeles stor vikt, att universiteten genom anställning af professorer i omförmälda

syfte skulle äga ett medel att vid sig och vetenskapens tjänst

fästa män af ovanlig skicklighet och sällsyntare gåfvor, äfvensom föreslagit,

att i stället för de bestående adjunkturerna måtte inrättas, bland

annat, tillfälliga professorsbeställningar för att tilldelas utmärkte vetenskapsmän.

År 1908 förnyade professor Högbom inom sektionen sitt ifrågavarande

förslag, därvid Högbom, med förmälan, att de året därförut i

ärendet anförda skäl fortfarande ägde giltighet samt att dessutom genom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Stats- (och BanIco-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.

den nya filosofiska examensstadgans tillkomst behofvet af en förstärkning

i lärarkrafterna i ämnet blifvit ännu mera kännbart, åberopade den motivering

och utredning, som åtföljt 1907 års förslag.

Med anledning häraf upprepade sektionen sin år 1907 hos konsistoriet

gjorda hemställan i detta ämne, och i skrifvelse till kanslern förordade

konsistoriet liksom sistnämnda år bifall till framställningen, hvarefter

kanslern med underdånig skrifvelse den 15 oktober 1908 öfverlämnade

detta riksdagspetitum till nådig pröfning under åberopande af sitt år 1907

i ärendet afgifna yttrande.

Vid 1909 års Riksdag föreslogs i två särskilda, lika lydande motioner,

väckta den ena inom Första kammaren (nr 17) af herr Blomberg och den

andra inom Andra kammaren (nr 47) af friherre Bonde, att Riksdagen till

en personlig professur för Wiman, omfattande paleontologi med undervisningsskyldighet

jämväl i historisk geologi, måtte anvisa ett årligt belopp

af 7,500 kronor jämte ett ålderstillägg af 600 kronor. Till stöd för denna

framställning anfördes i hufvudsak samma skäl som de utaf de akademiska

myndigheterna i ämnet åberopade, hvarjämte vid motionerna funnos

fogade ar åtskilliga utländska sakkunniga vetenskapsmän gjorda, i hög grad

lofordande uttalanden angående Wimans framstående skicklighet inom sin

vetenskap.

I sitt utlåtande angående dessa motioner yttrade statsutskottet:

Af den af motionärerna förebragta utredningen syntes visserligen framgå,

att Wiman vore en synnerligen framstående forskare på paleontologiens

område, och utskottet ville icke bestrida, att han kunde vara förtjänt af

att en personlig professur för honom inrättades, men då utskottet hölle

före, att det ej vore lämpligt att Riksdagen på enskild motion fattade

beslut om en sådan åtgärd, som torde få anses böra i första hand göras

till föremål för Kungl. Maj:ts pröfning, hemställde utskottet, att herrar

Blombergs och friherre Bondes motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Kamrarnas beslut fattades i enlighet med utskottets hemställan.

Jämväl år 1909 har sektionen på hemställan af professor Högbom

enhälligt hos konsistoriet anhållit om utverkande af anslag till en personlig

professur i paleontologi och historisk geologi för Wiman. Konsistoriet

bär i anledning häraf upprepat sina två gånger förut hos kanslern

gjorda framställningar i ämnet och kanslern har, såsom nämnts, i sin

underdåniga skrifvelse den 11 oktober 1909 ånyo hemställt om bifall till

ifrågavarande framställning.

Kanslern har i sin skrifvelse den 1 oktober 1907 erinrat om 1876

C "jaadef4 års Riksdags uttalande rörande inrättandet af tillfälliga professorsbe
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.

ställningar för att tilldelas utmärkta vetenskapsmän. Jag vill tillägga,

att anledningen till att vid adjunktsinstitutionens ombildning medel ej

afsattes till dylika lärostolar uteslutande var att söka i de begränsade

tillgångarna: Ivungl. Maj:t var anvisad till att vid berörda omgestaltning

af universitetens organisation hålla sig inom de anslagsbelopp, som redan

voro för handen, och då måste man afstå från att på stat hafva medel

tillgängliga för dylika tillfälliga professurer.

Emellertid hafva sedermera i vissa fall efter särskilda framställningar

till Riksdagen medel anvisats till personliga professurer. Och denna utväg,

såsom under vissa förhållanden antaglig, omförmäles af dåvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet i hans anförande till protokollet öfver

ecklesiastikärenden vid anmälan den 6 mars 1908 af frågan om lönereglering

för rikets universitet och karolinska mediko-kirurgiska institutet

m. m.

Utan tvifvel föreligger nu ett fall, då goda skäl förefinnas för inrättandet

af en personlig professur. Detta synes innebära ej mindre att

förskaffa universitetet en bestämd fördel — man kan nästan säga att tillfredsställa

ett verkligt behof för detsamma — utan äfven att skänka en

framstående vetenskapsman ett rättvist erkännande och bereda honom det

nödiga ekonomiska underlaget för fortsättandet af hans för svensk undervisning

gagnande och för svensk forskning hedrande verksamhet. Wiman

intager, att döma af om honom fällda lofordande utlåtanden, såväl de förut

här omnämnda som de vid omförmälda motioner fogade, ett så framstående

rum inom den nutida svenska vetenskapen, att man ej kan längre

uppskjuta en framställning, som synbarligen hittills fått stå tillbaka allenast

med hänsyn till andra än mera trängande anslagsbehof. Och denna

framställnings berättigande synes statsutskottet år 1909 hafva principiellt

erkänt.

Då jag alltså finner en personlig professur böra för Wiman inrättas,

lärer anslag till belopp, motsvarande vanlig professorsaflöning böra begäras

hos Riksdagen, att, såsom i liknande fall förut ägt rum, utgå å allmänna

indragningsstaten. Universitetsprofessors sammanlagda aflöningsförmåner

utgöra, oafsedt ålderstillägg, inalles 7,500 kronor med skyldighet

dock för vederbörande att bidraga till egen pensionering. I likhet

med hvad som skett beträffande med universitetsprofessor i aflöningshänseende

likställda befattningshafvare inom riksför8äkringsanstalten och öfverstyrelsen

för rikets allmänna läroverk, synes mig å Wimans lön böra afräknas

ett belopp af 300 kronor, motsvarande, efter afrundning till närmast

högre hundratal, pensionsafgift för lönereglerad tredje gradens tjänst.

Aflöningsbeloppet skulle då blifva 7,200 kronor, hvaraf 4,700 kronor böra

Bill. till Rilcsd. Prot. 1910. 4 Sand. 2 Afd. 2 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottet»

yttrande.

10 Sammansätta Stats- (och Banko-)utskottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.

utgöra lön samt 2,500 kronor tjänstgöringspenningar. Därjämte bör Wiman,

liksom öfriga universitetsprofessorer, få rätt till ett ålderstillägg å

600 kronor efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring.

Vidare torde böra stadgas skyldighet för Wiman att vid den ålder,

då universitetsprofessor i allmänhet är skyldig att afgå från tjänsten,

jämväl frånträda sin professur, därest pension, beräknad efter samma

grunder, som stadgats beträffande öfriga universitetsprofessorer, beredes

honom.

Den personliga professuren bör såsom af det föregående synes inrättas

såsom en lärostol i paleontologi. Högbom bär framhållit, att Wiman

jämväl borde undervisa i historisk geologi. Rörande Wimans undervisningsskyldighet

torde Eders Kungl. Maj:t böra meddela särskilda bestämmelser,

efter vederbörandes hörande.»

Inrättandet af tillfälliga professorsbefattningar i enlighet med ofvan

omförmälda uttalande af 1876 års Riksdag torde visserligen med universitetsväsendets

nuvarande organisation få anses höra till rena undantagsfall.

Men här synes ett dylikt fall föreligga, då det erbjuder sig ett tillfälle

att till gagn för undervisningen i ett betydelsefullt ämne vid universitetet

fösta, en lärare af hög vetenskaplig förtjänst, för hvilken till följd af förhanden

varande omständigheter några utsikter att inom rimlig tid erhålla

en i staten uppförd professur icke synas förefinnas.

Med hänsyn därtill och till hvad för öfrigt i ärendet förekommit får

utskottet tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag och

hemställer alltså,

att Riksdagen må, med anledning af Kungl. Maj:ts

förevarande framställning, dels medgifva, att för docenten

Carl Johan Josef Ernst Wiman må vid universitetet

i Uppsala inrättas en personlig professur i paleontologi,

med den undervisnings- och examinationsskyldighet,

som af Kungl. Maj:t bestämmes, samt med skyldighet

för Wiman ej mindre att i tillämpliga delar vara underkastad

de för universitetsprofessor i allmänhet för åtnjutande

af nu gällande aflöningsförmåner stadgade villkor

och bestämmelser än äfven att vid den ålder, då

annan universitetsprofessor är skyldig att afgå från

tjänsten, med åtnjutande af pension, beräknad efter

samma grunder, som stadgats beträffande öfriga universitetsprofessorer,

jämväl frånträda sin professur, dels och

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatta Stats- (och Banko-)utsJcottets (Nr 2) Utlåtande Nr 2.

tor berörda ändamål på allmänna indragningsstaten till

årlig aflöning åt Wiman anvisa ett belopp af 7,200

kronor, däraf 4,700 kronor lön och 2,500 kronor tjänstgöringspenningar,

jämte ett ålderstillägg å 600 kronor

efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring såsom professor.

Stockholm den 24 maj 1910.

På det sammansatta utskottets vägnar:

F. CL:SON WACHTMEISTER.

Det skulle antecknas, att herr Biörklund icke deltagit i detta ärendes

behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.