Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande förordning angående försäljning af brännvin.

1910-03-14 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1910:14, Betänkande i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande förordning angående försäljning af brännvin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets, Betänkande Nr 14.

1

N r 14.

Betänkande i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande

förordning angående försäljning af brännvin.

(l:a A.)

Till bevillningsutskottets förberedande behandling hafva hänvisats

följande motioner, åsyftande ändringar i gällande förordning angående försäljning

af brännvin, nämligen,

dels från Första kammaren:

nr 22, af herrar Bellinder och Samuelson, om tillägg i 15 §;

dels från Andra kammaren:

nr 11, af herr Leander jämte tre andra af kammarens ledamöter,

om ändring af 17 § 2 mom;

nr 12, af herr Fornander, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående

tillägg till 15 § 1 inom.;

nr 23, af herr Hagberg jämte fyra andra af kammarens ledamöter

om ändrad lydelse af 16 §;

nr 96, af herr Forlön, om tillägg till 2 § 3 inom.;

nr 111, af herr Söderbergh i Karlshamn jämte sju andra ledamöter

af kammaren, med hemställan att 1 och 4 mom. i 16 § måtte utgå;

nr 112, af desamme, om ändrad lydelse af 16 § 2 mom; samt

nr 170, af herr Jesperson, om ändrad lydelse af 15 §.

Till utskottet har jämväl hänvisats den inom Andra kammaren af

herr Iiäf väckta motionen nr 120, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående

sådana ändringar i gällande författningar, att rättighet till försäljning

af brännvin, vin och öl ej i något fall må meddelas utan kommunal

myndighets tillstyrkande.

Bill. till RiJcsd. Prot. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 12 Höft. (AV 14.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

Motion 1:22. j motionen 1:22 hafva herrar Bellinder och Samuelson hemställt,

»det Riksdagen för sin del ville besluta följande tillägg i 15 § i kungl.

förordningen angående försäljning af brännvin af den 9 juni 1905:

15 §.

1. Bolag....................................................................................................

2. Bolag må ej blanda eller förskära brännvin eller vin. Inköpta

varor skola försäljas i samma skick, hvari de af bolaget inköpts.»

Till stöd härför anföres:

»Vid förra årets riksdag väcktes i två olika motioner i Andra kammaren

förslag till ändring af 15 § i gällande brännvinsförsälj ningsförordning

med yrkande om förbud för brännvinsförsäljningsbolagen att blanda

och förskära spitituosa, då detta arbetssätt i bolag är till skada för den

offentliga kontroll, bolagen äro underkastade, och visat sig medföra oegentligheter

af olika slag.

Mot fyra reservanter och bland dem utskottets ordförande, som

yrkade på utredning af frågan genom Kungl. Maj:t, afslog bevillningsutskottet,

som hade ärendet till behandling, detta förslag, påstående att de

kontrollföreskrifter, som redan finnas för bolag, om de utnyttjades genom

noggrann eftersyn från styrelse och revisorer, vore tillräckliga samt att

genom infordrande af anbud ett förkastligt provisionssystem kunde förekotnmas,

hvartill äfven skulle bidraga en kommande lag mot mutor. Ett

ytterligare skäl för utskottets afslag var, att utskottet höll före att ett

förbud för bolag att förskära brännvin skulle innebära, att bolagen komme

i sådant beroende af reningsverken och vinhandelsfirmorna, att afsevärdt

minskade inkomster för bolagen vore att motse. Andra kammaren godkände

utan votering reservanternas förslag, hvaremot Första kammaren

med endast 17 rösters majoritet biföll utskottets hemställan om afslag.

Hvad de första skälen, bevillningsutskottet anfört för afslag, beträffar,

så har det länge visat sig, att de kontrollföreskrifter, som finnas, äro otillräckliga,

då styrelse och revisorer i bolag icke kunna, hvilket ock vore

orimligt begära, mer än rent formellt öfvervaka den tillagning, förskäring

eller nedsättning af varor, en hel del bolag företaga och som aldrig kan

kontrolleras med pappersföreskrifter. Man må nämligen besinna, att det

här är fråga om flytande varor, hvilkas kvalitet, tillverknings- och försäljningsvärden

kunna af enskilda personer i bolag, styrelsen ovetande,

godtyckligt höjas eller sänkas. Icke taga dessa föreskrifter bort de betydande

hemliga provisioner, som lära existera i ett stort antal bolag på

deras utländska varuköp, ock icke taga dessa föreskrifter heller bort den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

3

inkompetens, som finnes hos de personer, som verkställa inköp af varor

från utlandet för bolagen. En kommande lag mot mutor träffar väl den

inhemske gifvaren af sådana men icke den utländske, då vi icke kunna

skrifva lagar för handelsfirmor i utlandet. I öfrigt kan en lag mot mutor

med största lätthet kringgås i bolagen, då provisionsintresset kan under

agenturform för utländska firmor öfverflyttas på någon anhörig till den,

som verkställer inköpen, hvilket redan nu lär praktiseras. Det borde

också vara själfklart, att provisioner endast kunna betalas på den dyra

från utlandet inköpta varan men icke på de i allmänhet billigare, till

försäljning färdiga, inom landet inköpta varorna, särskldt om inköpet skett

efter infordradt anbud. Dessutom kommer en lag mot mutor, hvilken

inhemska firmor måste respektera, ovillkorligen att lägga hinder i vägen

för dessa att betala provision.

Hvad beträffar det skälet för utskottets afslag, att bolagen skulle

komma i beroende ställning till reningsverken och vinhandelsfirm orna

och att bolagen skulle lida afsevärd ekonomisk skada, om förbud utfärdades

för dem att förskära, anse vi detta skäl vara lika ohållbart som de

föregående, särskildt i fråga om inköp af s. k. finare spirituösa. Det borde nämligen

varit utskottet bekant, att hvem som helst äger rätt att utöfva handel

med spirituösa i parti utöfver 250 liter. Inom landet finnas flera firmor,

som idka dylik partihandel med finare spirituösa utan att ha några detaljhandelsrättigheter

af utskänkningsbolag. Då så är förhållandet och då

mellan inhemska handelsfirmor ostridigt finnes stor konkurrens, särskildt

när det gäller försäljning till bolag, är ringbildning mellan dessa firmor

i fråga om af dessa firmor importerade, tillverkade eller behandlade varor

icke möjlig. Däremot, när det gäller egentligt brännvin, existerar visserligen

en ring, men det finnes äfven utom ringen stående varmreningsverk.

Det säges ock, att en sammanslutning mellan större delen af reningsverken

varit nödvändig för att motverka en förut verken emellan mördande konkurrens,

hvarigenom icke minst jordbruksintresset fått lida genom nedpressade

priser på råprodukter. Och utskottet har icke ens sökt visa, att

ringen eller de enskilda handelsfirmorna i något afseende missbrukat sin

ställning mot bolagen. Skulle det visa sig, att ringen mellan reningsverken

skulle handla godtyckligt och fordra för höga priser, är det ganska

lätt att förekomma dylikt. Vi ha redan förut en mäktig ring inom landet

att räkna med, nämligen sockerringen. Genom en väl anpassad tillverkningsskatt

och genom en lämplig tullsats på socker reglerar nu staten

priset på denna vara för den konsumerande allmänheten, och man

kan med samma medel och lika enkelt reglera partipriset på egentligt

brännvin, därest den s. k. spritringen skulle handla så, att det blefve behöfligt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

Med det anförda tro vi oss ha vederlagt de skäl, som utskottet stödt

sig på för sitt afslag. Man har stor anledning att med varsamhet lyssna

till, hvad som anföres från bolagshåll, då genom ett infördt onödigt mångsyssleri

inom bolagen det enskilda intresset inom dessa är starkt utveckladt.

Det hufvudsakliga motståndet mot förslagen från bolagens sida är

nog att söka uti detta mångsyssleri, som har sitt enda stöd uti de metoder,

man genom de påpekade motionerna velat ha bort.

Utskänkningsbolagens förtroendenämnd säger själf i sin skrifvelse till

bevillningsutskottet under förra riksdagen, att bolagen med »full trygghet»

kunna vända sig till Frankrike för inköp af konjak på grund af i

Frankrike gällande lag, som förbjuder försäljning af spirituösa under namn

af »konjak» annat än som destillat af vindrufvor. Det visar sig emellertid,

att denna uppfattning af nämnden är alldeles oriktig, enär den åberopade

franska lagen icke känner till någon allmän benämning »konjak»

såsom destillat af drufvor. Benämningen på sådant destillat är »eau de

vie» med tillägg af namnet å den ort, där drufvan vuxit; sålunda »eau

de vie de Cognac», »eau de vie de Saintonge», »eau de vie d’Armagnac»

etc. Om drufdestillaten från olika orter blandas med hvarandra, kan den

färdiga varan endast benämnas »eau de vie», »eau de vie de vin» etc.

Detta om den franska lagens innehåll, hvilken väl ändå icke lämnar trygghet

för, att icke det pris, bolagen få betala för den franska varan, är

oskäligt högt. När själfva förtroendenämnden visar sig sakna en så enkel

kunskap om franska affärsförhållanden i denna bransch, hvad kan man då

fordra af öfriga personer, som verkställa inköpen för bolagen?

Förtroendenämnden instämmer vidare i sin skrifvelse med en af de

åsyftade motionärerna och förklarar, att konjak tillhör de mest svårbedömda

importvaror och att detta förhållande icke kan jäfvas. Men för

att försvaga detta medgifvande säger nämnden därefter i sin skrifvelse, att

den anser det otvifvelaktigt, att kvaliteten hos en billig förskuren konjak

är mycket svårare att bedöma än kvaliteten hos originalkonjak. Detta

yttrande understryker emellertid ytterligare bolagens inkompetens, då enligt

hvad vi erfarit verkliga fackmän hysa en alldeles motsatt åsikt.

Samme motionär har påstått, att förskäring af konjak och rening af

brännvin icke innebär någon fördel för bolagen. Förtroendenämnden har

heller icke i detta afseende kunnat bestrida riktigheten af hans påstående.

Den säger blott, att den från »säkert håll» erfarit, att de bolag, som förskära,

härpå ha eu afsevärd vinst. Detta yttrande stämmer illa med bolagens

okloka inköp af den konjak, de använda till förskäring.

Hvad den fördel, bolagen ha af rening af brännvin, beträffar, har

Göteborgssystemet i Stockholm lämnat obestridd en utredning i eu hufvud
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

5

stadstidning under förra riksdagen, att bolaget på sitt nyinrättade reningsverk

och genom att själfva kallrena brännvin skulle tillskyndats en årlig

förlust af cirka 175,000 kronor. I ett bolag, ej långt från Stockholm, som

äfven kallrenar sitt brännvin, inköpes detta från fabrik i Stockholm i form

af 50-procentig vara, och angifves som skäl härtill fraktbesparing, och

nedsättes brännvinet före försäljningen till 43 procent. Hvad frakten för

brännvinet från Stockholm till bolaget i fråga beträffar, går den ej upp till

0,7 öre per liter, men bolaget måste för att kunna använda det vatten,

som finnes på platsen, till nedsättning af brännvinet, först destillera detsamma,

hvilket i allmänhet drager eu kostnad af ett öre per liter, enär

vattnet på denna liksom på en hel del andra platser i Sverige innehåller

så mycket kalk, att det utan destination icke kan användas för nedsättning

af brännvin eller förskäring af konjak. Om man härtill lägger kostnader

för apparater, kolsättning af dessa, träkol och arbete, så står man verkligen

en smula undrande, hvari fördelen består för bolagen att själfva rena

sitt brännvin. Några fördelar för det allmänna torde detta arbetssätt med

all säkerhet icke medföra, men då det tillika är af den beskaffenhet, att

det gör en dyrbar kontroll ineffektiv och ostridigt åsamkar vårt land betydande

skada genom olämpliga varuinköp från utlandet och dessutom

medför andra missförhållanden inom bolagen, kan ett fasthållande vid detta

näppeligen försvaras.

Det bör väl också anses oriktigt, att personer i bolag utan personligt

ekonomiskt ansvar skola få handskas med det allmännas medel så som

det sker. Om icke hela bolagsinstitutionen, som förstått att i ovanlig grad

göra sig impopulär, skall falla i spillror, synes det oss nödvändigt, att en

ändring icke minst af detta skäl äger rum.

Det är därför af största vikt för bolagen själfva, att grundtanken

vid införandet af denna institution, som endast varit den att gagna ett

sedligt intresse, strängt bevaras, då det är naturligt, att detta intresse i

hög grad förringas genom den personliga fördel, som följer med vissa af

de arbetsmetoder, på hvilka bolagen slagit in. Detta är af långt större

betydelse för landet än det högst tvifvelaktiga gagn, det allmänna kan

beredas genom olämpliga och skadliga arbetsmetoder. Det stora allmänna

nykterhetsintresset och vårt rättsmedvetande kräfva också, att bolagen förbjudas

att praktisera dessa arbetsmetoder.

Då ordning och arbetslikhet inom brännvinsförsäljningsbolagen för

den offentliga kontrollen är af ofantlig betydelse, tillåta vi oss förnya

samma yrkande, som vid förra årets riksdag gjordes i ofvannämnda

motioner.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

Motion

IT. 170.

I förut berörda motion II: 170 — som af handlar bland annat samma

ämne som den här närmast förut återgifna motionen — föreslår herr

Jesper son, »att Riksdagen ville för sin del besluta, att § 15 i förordningen

angående försäljning af brännvin af den 9 juni 1905 måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

2. Vid inköp af brännvin och vin må bolag, där så lämpligen ske

kan, alltid infordra anbud.

Vid utminutering må bolag icke hålla mer än ett försäljningspris

å en och samma varusort af brännvin, oafsedt om större eller mindre

myckenhet försälj es.

Bolag må ej heller blanda eller förskära brännvin eller vin. In
-

köpta varor skola försäljas i samma skick, hvari de af bolaget inköpts.

3. Bolag må icke inköpa fastighet — — — — och landstinget.

Bolag må icke förhyra— — — — — — — —af vinsten.

4. Bolags delägare — — — — — — — — i styrelsen.

För utöfvande — — — — — — — — — bestämmes.

Af landsting — — — — — — — — — — i bolaget.

5. Bolags räkenskaper— — — — —och justeringsstyrelsen.

6. Granskning —- — — — — •— — — sin förklaring.

Granskning af bolagsförvaltningen — — — styrelsen förordnat.

7. Revisorerna — ■—■ — — — — — — — ha sitt säte.

8. Om ansvarsfrihet — — — — — — — fatta beslut.

9. Bolag — — — — — — — — — — — utgång.»

Till stöd för detta förslag anför motionären:

»1 en motion till 1907 års riksdag fäste undertecknad första gången

uppmärksamheten på de missförhållanden, som äro förenade med brännvinsbolagens

allt vanligare metod att från utlandet inköpa spirituösa och

vin, som de sedan förskära. Dels sakna dessa bolags ledare i de allra

flesta fall förutsättningar att på ett ekonomiskt sätt verkställa dessa inköp,

i det de icke äga den praktiska utbildning, som erfordras för att

med fördel kunna bedrifva affärer med utländska handelsfirmor i denna

bransch, och dels förmåga värdesätta de i särskild grad svårbedömda utländska

varorna. Det har därför visat sig, att sedan bolagen slagit in

på denna bana, de inledt affärsförbindelser med en mängd underklassiga,

i sina affärsmetoder mindre nogräknade, utländska firmor, hvilket ledt

till det bland initierade allmänt kända förhållandet, att den import, som

sker genom bolag, oftast uppehälles af en rundligt tilltagen, hemlig pro
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

7

vision åt den, som verkställer inköpen för vederbörande bolags räkning

eller åt någon inom bolagets styrelse eller denna närstående person, som

af den utländska firman engagerats såsom dess agent. Dessa provisioner

ha i sin ordning föranleda att en del bolag till och med låtit af de utländska

firmornas agenter öfvertala sig att spekulera i köp af konjak med

påföljd, att vederbörande bolag erhållit lager för flera år i förväg med ty

åtföljande ränteförlust. Dels slutligen påpekade jag, att den inom bolagen

idkade förskäringen medför, att ett betydligt större litertal blir till försäljning

disponibelt än fakturan utvisar, något som i sin ordning åstadkommer,

att det undandrager sig all kontroll. När man ser, att bolag

under föregifven hänsyn till fraktbesparing äfven från inhemska spirituosafirmor

inköpt konjak af 58 å 60 % styrka för att sedan nedsätta den,

känner man sig onekligen frestad att draga sina slutsatser om en helt

annan bevekelsegrund än den uppgifna. Med anledning af det sålunda

anförda hemställde jag, om icke förbud måtte stadgas för bolag att blanda

eller förskära brännvin eller vin, helst det tillhörde bolagens uppgift

endast att i sedlighetens intresse handhafva försäljningen af brännvin,

men däremot ingalunda att underkasta de inköpta varorna en behandling,

hvilken kontroll- och justeringsstyrelsen själf i sina kontrollföreskrifter

betecknar som tillverkning.

Bevillningsutskottet framhöll emellertid, att någon tids erfarenhet

syntes böra afvaktas angående verkan af den 1905 antagna nya brännvinsförsäljningsförordningen,

hvilken trädde i kraft först på hösten 1907, och

afstyrkte på den grund motionen. Den föranledde ej heller någon åtgärd

från Riksdagens sida. En af bevillningsutskottets ordförande i utskottet

afgifven reservation samlade emellertid i Andra kammaren kring sig 57

röster. Denna reservation gick ut på en skrifvelse till Kungl. Maj:t om

utredning angående behöfligheten af strängare kontrollföreskrifter än dem,

som gifvits i brännvinsförsäljningsförordningen, särskild! i afseende på

förskäring af spirituösa och vin, samt framläggande för Riksdagen af de

förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Vid sistlidet års riksdag fann jag mig föranlåten att i en ny

motion åter framkomma med bland annat samma förslag. Det hade

redan nu visat sig, att den nya brännvinsförsäljningsförordningen icke

varit i stånd att råda bot på det onda. Jag ådagalade, att med bibehållande

af nedsättnings- och förskäringsmetoderna det vore omöjligt att

kontrollera, att på dem uppstånden vinst också kom me vederbörande bolag

till godo, med mindre dess styrelse eller revisorer personligen skulle närvara

vid deras användning, hvilket dock knappast rimligen kunde ifrågasättas

vare sig för dem eller för Konungens befallningshafvandes ombud.

o o o

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

Jag ådagalade äfven, att det ingalunda kunde anses gifvet, att dessa af

ett antal bolag med sådan förkärlek tillämpade nedsättnings- och förskäringsmetoder

vore ägnade att tillföra bolagen ökad vinst, detta icke ens

i det fall, att inga oegentligheter äga rum. Bevillningsutskottet afstyrkte

visserligen äfven denna gång motionen i här förevarande del, men dess

ordförande, nu åtföljd af tre dess ledamöter herrar A. E. Håkanson,

Kvarnzelius och Röing, upprepade äfven sin ofvan nämnda reservation,

och denna bifölls utan votering af Andra kammaren samt fattades i Första

kammaren endast ett fåtal röster, för att den äfven där skulle ha vunnit

majoritet. Det syntes ådagalägga, att om motionen fallit, den dock fallit

framåt och utgjorde en uppmuntran för mig att i år återupprepa min

motion i den del, den i fjol icke vann beaktande, helst som jag nu är i

tillfälle att på sätt i Första kammaren ansågs önskvärdt ytterligare belysa

omfattningen af de missförhållanden, som från början föranledt mig

att gorå denna sak till en riksdagsfråga.

De skäl, bevillningsutskottet vid sistlidet års riksdag anförde till

stöd för sitt afstyrkande, voro hufvudsakligen trenne. Först att den nuvarande

kontrollen öfver förskäringarna vore tillräcklig. För det andra,

att den närmaste garantien mot det öfverklagade provisionssystemet väl

vore att söka däri, att bolagen verkställde sina inköp först efter infordrande

af anbud, men att dessutom den lagstiftning mot mutor, som

Riksdagen redan begärt, också borde blifva ett kraftigt vapen mot obehöriga

provisioner på detta område. Slutligen att ett förbud mot förskäring

af brännvin i och för sig vore mindre lämpligt, dä bolagen därmed

komme i sådant beroende af de till ring sammanslutna reningsverken

i landet och af vinhandelsfirmorna, att afsevärdt minskade inkomster för

bolagen vore att emotse.

Hvad det första af dessa skäl beträffar, må det tillåtas mig till en

början erinra därom, att den nuvarade kontrollen öfver förskäringarna,

äfven i den förbättrade form, den erhållit genom Kungl. kontroll- och

justeringsstyrelsens kungörelse den 15 maj 1909 med föreskrifter och formulär

angående brännvinsbolagens räkenskaper, som kontroll betraktad är

och måste förblifva endast kontroll på papperet, så länge vatten ingår i

förskäringen som en hufvudsaklig faktor. Med full rätt anmärkte bevillningsutskottets

ordförande under debatten i Första kammaren sistlidet år,

att vatten är för lätt åtkomligt och för billigt, för att man skall känna

sig öfverygad om, att kontrollen öfver åtgången häraf skall vara effektiv,

och med mindre detta är fallet, är uppenbarligen hela kontrollen öfver

förskärings väsen det bristfällig, då, det är omöjligt att utröna, huruvida den

kvantitet tillverkad vara, hvars försäljning af affärens ledare redovisas till

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

9

bolaget, motsvarar den verkligen tillverkade och försålda. Häri ligger ju

dock sakens kärnpunkt. Då åter inköpta varor af bolaget försäljas i det

skick hvari de inköpts, men till det försäljningspris styrelsen fastställt,

kan styrelsen och äfven revisorerna efter inventering af lagerbehållningarna

vid försäljningsårets början och slut medelst en enkel uträkning

fastställa den försäljningsvinst, som måste ha uppstått under förutsättning,

att till efterlefnad varder utfärdadt det tillägg i 15 § i brännvinsförsäljningsförordningen,

riksdagen med anledning af min motion i ämnet sistlidet år

för sin del antog, nämligen att bolag vid utminutering icke må hålla mer

än ett försäljningspris å en och samma varusort af brännvin. Visserligen

kunde man tänka sig, att föreståndare för bolagsaffären i trots af förordningens

förbud kunde företaga sig att i hemlighet företaga utspädningar

och förskäringar. Men dels vore ett dylikt förfarande under sådana förhållanden

i och för sig straffbart, dels skulle ett hemlighållande däraf

för den i affären anställda öfriga personalen knappast vara möjligt och

risken för upptäckt därigenom bli för stor för att vedervågas.

I sin ofvan omförmälda kungörelse af den 15 maj 1909 synes

Kungl. kontroll- och justeringsstyrelsen lia velat vinna samma syfte

genom en föreskrift, att i den nypåbjudna »förskäringsboken» skall uppföras

jämväl alkoholhalten i den genom förskäringen tillverkade varan.

Kontrollstyrelsen har emellertid icke ens ifrågasatt, att denna form af kontroll

skall äga tillämpning på punsch- eller vintillverkningen, hvilken sålunda

fortfarande fullständigt är öfverlämnad åt bolagsaffärens föreståndares

okontrollerade godtycke. Och dock kunna alkoholhalten hos och

kvantiteten af därvid använd arrak och sprit inverka högst väsentligt.

Men ej ens beträffande konjak är den kontroll, som låter sig åvägabringa

medelst alkoholhaltens bestämmande hos saluhållna varor af bolagets egen

tillverkning, tillfyllestgörande, förutsatt, som ju meningen måste vara, att

detta bestämmande skall ske genom styrelsens ledamöter och revisorer

med tillhjälp af alkoholometer. Vid förskäring af konjak användes utom

konjak äfven andra ingredienser och bland annat socker, som har egenskapen

att minska den af alkoholometern utvisade alkoholstyrkan rätt betydligfc.

Sålunda inträffar, att kryddade brännvin ssorter vid undersökning

med alkoholometer, kunna visa ända till 15 % lägre alkoholstyrka

än den verkliga.

Nu kan det verkligen ifrågasättas, om i flertalet bolag någon kontroll

alls med alkoholometer ifråga om alkoholstyrkan kommer till stånd.

Sker detta icke, finnes uppenbarligen intet som hindrar att varan medelst

vattentillblandning nedsättes under den alkoholstyrka som noteras i förskäringsboken,

hvarigenom försäljningsbeloppen för stora kvantiteter kunna

Bill. till Riksd. Prat. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 12 Hälft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

undandragas redovisningen. Detta tillvägagångssätt låter sig så mycket

lättare praktisera, som bolagen hålla olika alkoholstyrka på olika sorters

konjak och alkoholstyrkan till ungefär lika färsäljningspris hålles olika i

olika bolag. Detta gäller äfven i sin mån om styrka och försäljningspris

på egentligt brännvin.

De nya föreskrifterna och förandet af varubokens specialkonti medföra

väl, att af dessa på ett öfverskådligt sätt framgår, hvad ett bolag

redovisar, men däremot icke hvilken vinst på försålda varor bolaget på

grund af de inköpta varornas kvantitet och de vid försäljningen betingade

priserna borde vara skyldigt att redovisa. Endast i senare fallet föreligger

verklig kontroll. Om t. ex. ett bolag förskär en viss kvantitet konjak,

som är beräknad att försäljas och verkligen försäljes för 2 kronor pr

liter, linnes med denna varuboksuppställning intet som hindrar, att denna

kvantitet eller del däraf i varuboken noteras 50 öre lägre pr liter, än

som vid försäljningen verkligen erhållits. Det behöfver icke närmare påvisas,

hvilken lucka i kontrollen detta innebär, och denna lucka bör icke

finnas i en rörelse som bolagens, hvars hela vinst är afsedd att tillfalla

det allmänna.

Utfyllas kan denna lucka emellertid icke annat än på två vägar:

Antingen ^ genom att stadga det förbud mot förskäring, som af mig föreslagits,

eller genom att, som under debatten i Andra kammaren framkastades,

införa skyldighet för bolagens styrelser eller revisorer att personligen

öfvervaka förskärings- och utspädningsförfarandet. Detta senare

kan dock icke rimligen ifrågasättas. Hvilka personer af anseende skulle

väl under sådana förhållanden vara benägna att gå med i ett bolag, hvaraf

de ej få hafva andra enskilda förmåner än den i dessa tider icke synnerligen

lockande ränteafkastningen af 5 % på däri insatta medel. Möjligen

skulle samma mål kunna ernås genom tillsättningen af en särskild

kontrollant, men meningen kan väl knappast vara, att kontrollkostnaderna

för det allmänna jämt skola drifvas i höjden blott för bevarandet af olärnpliga

och obehöflig^ arbetsmetoder. Redan genom tillsättandet af Konungens

befallningshafvandes ombud i bolag åsamkas det allmänna en

utgift af bortåt 20,000 kronor pr år. Att föredraga är väl däremot att

reformera arbetsmetoderna och i stället göra inskränkningar i den nu redan

allt dyrbarare administrationen.

I sammanhang härmed kan jag icke underlåta att erinra om den

orimliga höjd, hvartill omkostnaderna i en del bolag numera stigit. Enligt

de senaste uppgifterna härom i den officiella statistiken, afseende försäljningsåret

1906—1907, belöpa sig dessa i medeltal för hela riket till

icke mindre än 24,5 öre pr försåld liter eller 1,4 öre mera än året förut.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

11

Men mångenstädes stiga dessa omkostnader ofantligt öfver detta belopp.

Så i Norrköping till 66,2 öre, i Vadstena till 54,5 öre, i Arboga till 33,8

öre, i Härnösand till 39 öre, i Sandsvall till 33,6 öre o. s. v. När man

erinrar sig, att det här till största delen gäller en sa lättsåld vara, hvilken

dessutom icke är utsatt för försämring genom lagring eller annorledes,

som egentligt brännvin, med ett inköpspris af endast omkring 90

öre litern (50 % alkoholhalt), måste det vara klart, att förvaltningen är

behäftad med så betydande brister, att ju mera densammas utgifter

kunna inskränkas, desto bättre. Det omtalades ju ock helt öppet under

debatten i fjol i Andra kammaren, att en representantant i utskottet fällt

yttrandet, att det vore alldeles naturligt, att de små bolagen måste ha

rätt att »småskog a litet grand»! Riksdagen lär väl dock icke vara benägen

att gifva någon rätt i den meningen.

Att förvaltningen i en del bolag verkligen skötes på ett det allmänna

rättsmedvetandet i hög grad utmanande sätt, framgår af många kända

omständigheter och bland annat af ofvannämnda stora skillnad i försäljningsomkostnader.

Det finnes också bolag, där bolagets direktör, som själf är

ledamot af bolagets styrelse, för egen räkning tillverkar punsch, som han,

trots försäljningsförordningens uttryckliga förbud för ledamot af bolags

styrelse att ingå i affärsaftal med bolaget, med styrelsens vetskap säljer

till bolaget, som är hans enda afnämare. Källarmästaren på platsen, som

innehar sin utskänkningsrättighet på villkor att taga alla spritvaror af bolaget,

har åliggande att försälja denna punsch till ett pris, som med 75

öre ä kronor 1,50 pr liter understiger det, som gäller för punsch, hvilken af

bolaget inköpts från annat håll.

I flera t. o. in. mycket stora bolag försiggå förskäringar och nedsättningar

af varor i samma lokal, där försäljningen äger rum och af samma

person, som sköter detaljhandeln. Då härtill kommer, att på många håll

t. o. in. den enkla kontroll saknas, som ligger hos en särskild kassörska

vid disken, torde utan vidare kunna anses, att effektiviteten af den kontroll,

som består i förandet af särskild förskäringsbok är utan någon nytta.

När styrelse och revisorer icke ingripa mot sådana uppenbara missförhållanden

som anförda, är det lätt att förstå, att de nya kontrollföreskrifterna

komma att sakna all reell betydelse.

Det finnes enligt min mening ingen annan utväg för ernåendet af

verklig kontroll än att förbjuda bolagen vidtaga kvalitativa eller kvantitativa

förändringar af inköpta varor. Det kända intresset för stor försäljning, som

nu råder i öfvervägande antalet bolag, till skada för nykterheten, skulle

härigenom äfven förebyggas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

Med det anförda tror jag mig sålunda ha uppvisat, att förra årets

bevillningsutskott hade orätt i sin uppfattning af nu gällande kontrollföreskrifters

effektivitet gentemot missförhållandena på förskäringsväsendets

område. Jag är däremot böjd att gifva utskottet rätt däri, att en garanti

mot provisionssystemet kan ligga uti, att bolagen verkställa sina inköp

först efter infordrande af anbud. Så sker ju redan nu i flera af de välskötta

bolagen, som icke syssla med förskäring. Ett sådant infordrande af

anbud har ock till förutsättning förskäringssystemets afskaffande. Hvad

beträffar inköpen af färdiga varor, kommer konkurrensen mellan de inhemska

firmorna inom spirituösa- och vinbranschen säkert att ha till följd, att

lägsta möjliga pris erhålles, om det blifver lagstadgadt, att anbud skall

infordras vid inköp af spirituösa och vin, då så lämpligen kan ske. 1 hvarje

fall kommer den blifvande lagstiftningen mot provisionssystemet att lägga

bestämda hinder i vägen för inhemska firmor att begagna sig af denna

förkastliga utväg att vinna afsättning. Däremot lär denna lagstiftning få

ringa eller intet inflytande på provisionssystemets användning från utländska

firmors sida på grund af de oerhörda svårigheterna att leda i bevis,

att provisioner verkligen gifvits och tagits, då tillgång saknas till de provisionsgifvande

firmornas bokföring. Ett tvång att tillhandahålla bokföringen

kan åläggas inhemska handelsfirmor, men icke utländska. Dessutom

säger det sig själf, att de sistnämnda icke drabbas af den svenska

lagstiftningens straffhot.

Af principiella skäl slutligen motsatte sig 1909 års bevillningsutskott

ett förskäringsförbud. Ett sådant förmenades nämligen skola bringa brännvinsbolagen

i sådant beroende af reningsverken i landet och af vinhandelsfirmorna,

att afsevärdt minskade inkomster för bolagen skulle vara att emotse.

Det är sant, att reningsverken redan till allra största delen äro

sammanslutna i en ring. Däremot har det hittills icke ådagalagts, att

de begagnat sig af denna sammanslutning för att uppskörta bolagen. I

hvarje fall lär någon afsevärd förändring i bolagens ställning till reningsverken

icke inträda därigenom, att de förra tillförbindas att af samma

verk inköpa färdiga varor, af hvilka de redan nu inköpa den vara af

högre alkoholhalt, som en del bolag för närvarande själfva nedsätta.

Mot förbudet för bolagen att själfva vidtaga dylik nedsättning kan i själfva

verket icke anföras någon annan invändning, än att en större kvantitet

då måste fraktas, än med nuvarande system är erforderligt. Ett skäl,

som i fjol under debatten i Andra kammaren framhölls, var det, »att

man dock icke skall behöfva frakta vatten t. ex. från Skåne upp till Västergötland»,

ett skäl, som visserligen låter bra, men vid närmare granskning

skall man nödgas erkänna, att det år ett mycket svagt skäl att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

13

komina med i denna fråga. Här gäller det icke att frakta vatten, utan

en vara, som innehåller en större eller mindre alkoholhalt. Denna är ju

i outspädd form 96 f, men det köpes sällan dylik, utan oftast utspädd

till mycket lägre procenthalt. Hvarför kunna då icke bolagen alltid lika

gärna inköpa brännvinet till 43 eller 41 /, eller styrkan, hvartill det i

allmänhet försäljes. Frakten blir då visserligen en bagatell högre, men

att nedsätta alkoholhalten på försäljningsplatsen drager också kostnader.

När reningsverkens medelfrakt pr liter egentligt brännvin icke uppgår

till mer än 5/io öre öfver hela landet, men å andra sidan finnas brännvinsbolag,

som antingen i bokstaflig mening måste »köpa och frakta vatten»

från annan plats eller göra särskilda anstalter för destillering af vattnet

på platsen för att få detta för ändamålet användbart, förstår man, att

hela detta försvar för bolagens nuvarande nedsättnings- och förskäringssystem

är betydelselöst. Missbruka reningsverken den maktställning, de

genom sammanslutning förvärfvat sig, stå helt andra och verksammare

utvägar staten till buds att bryta denna maktställning än den i detta

hänseende fullkomligt likgiltiga nedsättning af alkoholhalten genom bolagens

egen försorg.

Hvad åter beträffar det befarade beroende, hvari bolagen genom

förskäringsförbudet skulle komma till de inhemska vinhandelsfirmorna,

har detta till förutsättning en ringbildning mellan dessa, som icke finnes,

när det gäller sådana varor, som af bolag förskäras och, som erfarenheten

visat, är en omöjlighet på den rena partihandelns område, så snart

denna, såsom fallet är med partihandeln med spirituösa och vin, utgör

en fri näring, äfven om försök till priskonventioner skulle göras, hvithet

med de många olika kvaliteter och prislägen, hvarom här är fråga, nästan

är otänkbart, blefve enda följden naturligtvis den, att ny och än större

konkurrens å detta område skulle uppstå och särskild! underlättas af soliditeten

hos den kundkrets, med hvilken man här har att räkna.

På grund af den större fackinsikt, hvaröfver de enskilda handelsfirmorna

i allmänhet förfoga, är det å andra sidan ett faktum, att de äro

i stånd att medelst fördelaktiga inköp förse bolagen med färdiga varor af

bättre kvalitet till samtidigt billigare pris än det, hvari bolagens själfförskurna

varor komma att stå i. Det är ju också ett kändt förhållande,

att allmänheten, ja, t. o. in. bolagens egna styrelseledamöter föredraga att

hos vinhandlare inköpa konjak och vin framför att hänvända sig till bolagen.

Men vore det icke en ren fördel att gynna den inhemska legitima

partihandeln i stället för den utländska, helst då denna som i detta fall

icke blott i stor utsträckning begagnar sig af illegitima medel, utan äfven

till själfva sitt väsen många fall är illegitim?

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bivillningsutskottets Betänkande Nr lå.

Det uttalades under fjolårets debatt i Första kammaren tvifvelsmål

därom, att bolagen verkligen företaga sina inköp från sådana underklasssiga

firmor, som af mig påståtts. Med anledning häraf kan jag upplysa,

att större delen af de bolag, som själfva importera konjak till leverantörer,

hafva firmor, hvilka dels icke äro konjaksfirmor, dels existera såsom sådana

endast till namnet, dels slutligen äro bosatta på helt andra orter än Cognac.

Det saknade icke intresse att konstatera, att samtliga de bolag, som gåfvo

upphof till utskänkningsbolagens förtroendenämnds mot min motion riktade

skrifvelse till 1909 års bevillningsutskott, inköpa konjak från utländska

firmor af omförmälda slag och att ett af dem till på köpet inköper vin

från en —- Köpenhamnsfirma.

Hvilken ringa vinst inhemska vinhandelsfirmor nöja sig med vid försäljningar

till bolag, framhöll jag i min motion vid förra årets riksdag,

då jag påvisade, att, då priset för egentligt brännvin om 46% alkoholhalt

var 93 öre pr liter, bolag kunde från sådana firmor inköpa konjak af

samma alkoholstyrka fraktfritt till c:a kr. 1 ä l,io pr liter. Därest dessa

firmor finge öfvertaga leveransen af s. k. finare spirituösa, hvilket redan

är förhållandet till flere bolag, i stället för de underhaltiga firmor i utlandet,

till hvilka bolagen nu pläga hänvända sig, borde det förvisso icke

vara till skada hvarken för bolagen, allmänheten eller det allmännas inkomster

å bolagsrörelsen, helst det icke lär kunna bestridas, att det för

ett land, det må gälla hvilket affärsområde som helst, är långt fördelaktigare,

att en sakkunnig och i sin bransch utbildad handelskår, som af

personlig risk sporras till fördelaktigast möjliga inköp, får utgöra mellanhand

mellan utländska producenter och den inhemska detaljhandeln, något,

som äger alldeles särskild tillämpning på så svårbedömda varor som konjak

och vin.

Då härtill kommer, att genom ett förskäringsförbud bolagens administration

förenklas, kostnader, de ha för rening af brännvin och förskäring,

bortfalla; att en stor del af förhyrda lokaler kunna afvaras liksom

betydande besparingar genom mindre personal kunna göras; och att räntekostnader

för inneliggande lager likaledes kunna afsevärdt nedbringas

— det finnes bolag, som hafva lager på 150,000 kr. värde, medan fjärdedelen

vid inköp af färdiga varor vore mer än tillräcklig, alltså en öfverflödig

ränteutgift i ett enda bolag på minst 6,000 kr. pr år — torde

det högeligen kunna betviflas, att 1909 års bevillningsutskott hade rätt i

sin förmodan, att det allmänna härigenom skulle undandragas inkomster.

Fastmera borde det vara klart, att dessa besparingar och den provisioner

uteslutande, förbättrade kontrollen skulle få till följd en ökad afkastning

af bolagsrörelsen till det allmännas fromma.

s. 15 Kontrollera mot PDF

.Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14

15

Särskild! lämpligt vore, om mitt förslag i år bifölles, så att lagändringen

därom kunde träda i kraft den 1 januari 1911. De flesta bolagens

oktroj utgår nämligen med detta års slut, och då hyres- och tjänsteaftal

kunna antagas till samma tid utlöpa, finge bolagen lätt att i tid

ordna sig efter de ändrade arbetsförhållandena.»

Det i herr Jespersons motion till införande i mom. 2 af ifrågavarande

§ ifrågasatta stadgande angående ett och samma försäljningspris å

en och samma varusort af brännvin, hvithet stadgande, på sätt motionären

erinrat, sistlidet år af Riksdagen för dess del antogs, har numera till efterlefnad

promulgerats. Jämlikt kungl. förordningen den 14 januari 1910, har

nämligen i 15 § af gällande brännvinsförsäljningsförordning såsom moment

2 tillfogats följande bestämmelse:

»Vid utminutering må bolag icke hålla mer än ett försäljningspris å

en och samma varusort af brännvin, oafsedt om större eller mindre myckenhet

försäljes.»

Vid sådant förhållande lärer i denna fråga någon Riksdagens vidare

Ö Ö o

åtgärd icke finnas påkallad.

Hvad herr Jespersons motion i öfrigt beträffar, öfverensstämmer densamma

med herrar Belinders och Samuelsons så till vida, som i bägge

dessa motioner påyrkas införande i förevarande moment af förbud för bolagen

att blanda eller förskära brännvin eller vin och stadgande, att inköpta

varor skola försäljas i samma skick, hvari de af vederbörande bolag

inköpts. Herr Jespersons förslag omfattar emellertid därjämte meddelande

i samma moment af bestämmelse angående skyldighet för bolag att vid

inköp af brännvin och vin alltid, där så lämpligen ske kan, infordra anbud.

Samtliga de sålunda till införande i paragrafen föreslagna nya stadgandena

syfta ytterst till åstadkommande af en mera än för närvarande

effektiv kontroll å bolagens och deras underlydande tjänstemäns verksamhet

och åtgöranden samt rikta sig mot missförhållanden, hvilka enligt motionärerna

lära förekomma inom vissa bolag och möjliggöras dels därigenom,

att inköpen från utlandet af den till förskäring eller blandning afsedda

varan, såsom dessa inköp nu mestadels bedrifvas, särskild! skola underlätta

förekomsten af hemliga provisioner, och dels därigenom, att förskäringen

gör fakturorna öfver inköpen otillräckliga såsom kontrollmedel.

Förslag om förbud mot blandning eller förskäring hafva, såsom af

motionerna framgår, förut upprepade gånger och senast nästlidet år

förelagts Riksdagen i form af motioner.

I sitt öfver då föreliggande motioner i ämnet afgifna utlåtande ställde

sig 1909 års bevillningsutskott afvisande till tanken på ett förskäringsför
-

Historik.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

Utskottets

yttrande.

bud. I och för sig vore ett sådant förbud, ansåg utskottet, mindre lämpligt.

Bolagen komme därmed i sådant beroende af de till ring sammanslutna

reningsverken i landet och af vinhandelsfirmorna, att afsevärdt

minskade inkomster för bolagen vore att emotse. Det allmänna skulle

därmed undandragas inkomster och utan gagn för nykterheten i stället enskilda

blifva gynnade. De missbruk, som uppgifvits hafva förekommit,

borde, enligt utskottets jämväl uttalade åsikt, kunna i allt väsentligt förekommas

genom utnyttjande af de lagbestämmelser, som redan funnes, samt

genom noggrann eftersyn och vaksamhet från styrelse och revisorer. Utskottet

gjorde vidare gällande, att, därest utöfver den vanliga revisionen

jämte den särskilda granskning, hvarom chefen för kontroll- och justeringsstyrelsen

kunde gå i författning, ytterligare kontroll skulle anses nödig, och

detta särskildt öfver förskäringen af konjak, vederbörande myndighet ej

torde underlåta att meddela erforderlig bestämmelse i sådant syfte. Hvad

särskildt beträffade det jämväl i då föreliggande motioner öfverklagade

provisionssystemet, hänvisade utskottet till den af Riksdagen begärda lagstiftningen

mot mutor, men uttalade tillika, att närmaste garantien

däremot torde böra sökas däri, att bolagen verkställde sina inköp först

efter infordrande af anbud, ett sätt, hvaraf bolagen alltmera begagnade sig

och som borde vinna efterföljd i möjligast vidsträckta omfattning.

Sist omförmälda uttalande synes också hafva föranledt herr Jespersons

nu upptagna förslag om stadgande af skyldighet för bolagen, att

alltid, där så lämpligen ske kunde, infordra anbud.

1909 års bevillningsutskotts utlåtande var emellertid icke enhälligt,

utan, såsom i de nu föreliggande motionerna erinras, hade fyra reservanter

hemställt om en begäran af utredning i frågan genom Kungl. Maj:ts försorg.

Utskottets förslag vann efter votering Första kammarens bi i all med

62 röster mot 45, hvilka senare afgäfvos för reservanternas förslag. I

Andra kammaren segrade däremot utan votering det sistnämnda förslaget.

Såväl under denna frågas debatterande i kamrarna nästlidet år som

ock i de nu föreliggande motionerna hafva onekligen upplysningar förekommit,

hvilka synas gifva vid handen, att inom vissa bolag missbruk

äga rum i de afseenden, som i motionerna beröras, och likaledes lärer

man näppeligen kunna bortse från hvad i herr Jespersons motion anförts

i fråga om otillräckligheten i vissa hänseenden af de under år 1909 utfärdade

nya kontrollföreskrifterna. Anmärknings värd t är likaledes det påvisade

förhållandet, att omkostnaderna inom vissa bolag stigit till en betydande

höjd. Äfven om olika förhållanden på olika orter kunna i viss

mån förklara en dylik företeelse, måste dock sådan skiljaktighet i omkost
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

17

Ȍder olika bolag emellan, som den officiella statistiken har att uppvisa, vara

ägnad att tilldraga sig uppmärksamhet. Enligt uppgifterna för tillverkningsåret

1906—1907 växlade siffrorna i berörda hänseende mellan 8,i öre

per liter försåld spirituösa vid ett bolag och 66,2 öre per liter vid ett

annat. Då det emellertid är af vikt att åstadkomma en såvidt möjligt

tillförlitlig kontroll å bolagens och deras underlydandes förvaltningsåtgärder,

lärer det få anses synnerligen önskvärd!, att en opartisk och

grundlig utredning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag,

som nästlidet år var nära att tillvinna sig Riksdagens godkännande,

kommer till stånd beträffande omfattningen af förefintliga missbruk samt

möjligheten af deras afbjälpande medelst skärpt kontroll eller genom andra

lämpliga åtgärder, hvarvid äfven lära komma under öfvervägande sådana

inskränkningar i bolagens rörelsefrihet som t. ex. den ifrågasatta skyldigheten

att före inköpen infordra anbud. Att i vidsträcktare mån förorda

motionärernas förslag har utskottet icke funnit skäligt, helst de mot ett

allmänt förskäringsförbud för bolagen af 1909 års bevillningsutskott uttalade

betänkligheterna under senaste tiden i fråga om egentligt brännvin

snarare torde hafva ökats än minskats.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:

l:o) att motionen II: 170 af herr Jesperson, i hvad

den afser stadgande af skyldighet för bolag att vid utminutering

icke hålla mer än ett försäljningspris å en

och samma varusort af brännvin, icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda; samt

2:o) att i anledning af motionerna I: 22 af herrar

Bellinder och Samuelson samt II: 170 af herr Jesperson

Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning,

huruvida med hänsyn till nödig kontroll å brännvinsförsäljningsbolagens

verksamhet skärpta föreskrifter kunna

anses erforderliga, samt därefter till Riksdagen inkomma

med de förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

17 § 2 mom. af gällande förordning angående försäljning af brännvin

lyder sålunda:

»Bolag må ej till annan öfverlåta all utminutering eller all utskänkning

af brännvin inom kommun, men skulle bolag vilja mot bestämd afgift

åt annan öfverlåta rättighet till utminutering eller utskänkning, göre

Bill. till Riksd. Prat. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 12 Håft.

Motion

IT. 11.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

bolaget därom framställning hos Kung]. Maj:ts befallningshafvande, som

äger efter magistratens eller kommunalnämndens hörande att med afseende

såväl å skälen och villkoren för öfverlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten

hos den person, å hvilken öfverlåtelsen ifrågasättes, som ock å afgiftens

förhållande till det litertal brännvin, som anses kunna komma att

afyttras, bifalla eller afslå framställningen.

Med öfverlåtelse af utskänkningsrättighet följer skyldighet för den,

till hvilken sådan rättighet blifvit öfverlåten, att hos bolaget inköpa allt

för rörelsen erforderligt egentligt brännvin och det brännvin i öfrig!, som

bolaget tillhandahåller i sin rörelse.»

I motionen II: 11 föreslås af herr Leander jämte medmotionärer, det

Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring af förestående moment,

»att innehafvare af öfverlåten rättighet till icke blott utskänkning

utan jämväl utminutering skall vara skyldig att inköpa allt för rörelsen

erforderligt brännvin genom vederbörande bolag;

att afgift för sålunda öfverlåten rättighet skall utgå efter det verkligt

försålda litertalet spirituösa;

samt att denna afgift ej får understiga ett visst pris, exempelvis 25

öre pr liter».

Detta yrkande motiveras sålunda:

»Ingen lärer förneka, att uppkomsten af det s. k. Göteborgssystemet

varit förestafvadt af varmt intresse för dryckenskapens bekämpande, och

att dess tillämpning i öfverensstämmelse med dess ursprungliga plan medfört

afsevärda fördelar till nykterhetens fromma. De anmärkningar, som

ur skilda synpunkter gjorts mot detsamma, torde ha härrört däraf, att man

såväl i lagstiftning som praktik afvikit från de grundsatser, hvarpå man

velat uppbygga systemet.

Meningen torde nämligen ha varit, att all försäljning af brännvin

och därmed jämförliga drycker skulle under sträng kontroll ombesörjas af

bolagen själfva utan några som helst öfverlåtelse!’ af utskänknings- eller

utminuteringsrättigheter till enskilda personer, i hvilkas intresse det helt

naturligt måste ligga att åtminstone lika mycket se på egen vinning som

att främja nykterhet och sedlighet. Man hade därför kunnat vänta, att i

den nya förordning angående försäljning af brännvin, som erhölls 1905, i samband

med bestämmelsen att försäljning af brännvin endast må upplåtas åt

därför bildad! bolag, jämväl stadgats förbud för detta att till enskilda personer

öfverlåta vissa rättigheter. Detta skedde likväl icke. Förordningen

ålägger endast bolagen att icke till annan öfverlåta all utminutering eller

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

19

all iskänkning af brännvin. På grund däraf är i många städer i synnerhet

utminuteringen öfverlåten åt andra, medan bolagen själfva endast använda

ett mindretal af de rättigheter, hvaröfver de förfoga. Såsom exempel

kan anföras, att utskänkningsaktiebolaget i Karlskrona öfverlåtit fyra

utminuteringsrättigheter och begagnar endast en för egen del. Bland de

79 rättigheter af nämnda slag, hvaröfver aktiebolaget Göteborgssystemet i

Stockholm under år 1908 förfogade, voro 51 öfverlåtna åt enskilda personer.

Härutinnan torde det likväl vara förgäfves att påkalla någon ändring

för närvarande. Däremot synes redan nu sådan ändring böra ske,

att den, till hvilken utminuteringsrättighet blifvit öfverlåten, skall vara

skyldig att i likhet med innehafvare af utskänkningsrättighet inköpa allt

för rörelsen erforderligt brännvin hos vederbörande bolag.

Då bolagen ha till uppgift att enligt gifna föreskrifter och utan

egentlig vinst för egen räkning förmedla all spirituosaförsäljning inom

respektive kommuner, måste det betraktas såsom en oegentlighet, att en

innehafvare af öfverlåten rättighet kan inköpa sitt brännvin hvar han behagar.

Han sättes därigenom lättare i tillfälle att vidtaga sådana åtgärder,

att kunderna dragas från bolagets egna försäljningsställen till hans

eget. Men på sådant sätt blir den enskilde riktad på det allmännas bekostnad,

hvarigenom syftet med Göteborgssystemet förfelas.

Vid öfverlåtelse af såväl utskänknings- som utminuteringsrättighet

skall innehafvaren erlägga en viss afgift, hvars storlek i allmänhet bestämmes

med hänsyn till det litertal brännvin, som anses kunna komma att

afyttras. Emellertid torde i de allra flesta fall det beräknade litertalet betydligt

understiga det, som verkligen försäljes. Här tillskansar sig åter

den enskilde fördelar på det allmännas bekostnad. Aktiebolaget Göteborgssystemet

här i Stockholm har sökt att råda bot på nämnda oegentlighet

genom att i öfverlåtelsekontrakten införa åläggande för rättighetsinnehafvaren

att före den 1 april meddela bolaget uppgift enligt fastställdt formulär

å det litertal spirituösa, som i rörelsen afyttrats under det näst

föregående kalenderåret. Men äfven där man vidtagit dylik åtgärd, torde

exakt uppgift uteblifva, så länge bestämmelserna i brännvinsförordningen

bibehållas vid sin nuvarande lydelse. Verkställande direktören för härvarande

Göteborgssystem har också förklarat sig skola med tillfredsställelse

hälsa en ändring af bestämmelserna därhän, att afgiften för öfverlåten rättighet

skall utgå efter det litertal spirituösa, som afyttras i salufärdigt

eller skattepliktigt skick.

Hvad slutligen angår den afgift per beräknad liter, som åsättes vid

öfverlåtelse af här omhandlade rättigheter, lärer den mycket oftare understiga

än öfverstiga 15 öre. Däremot utgjorde enligt senaste officiella upp
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

Historik.

gifter vinsten pa egen rörelse för samtliga bolag inom landet för hvarje

liter försåld spirituösa

under försäljningsåret 1905—1906 49,3 öre,

» » 1906—1907 48,3 öre.

Under försäljningsåret 1907—1908 lärer vinsten vara betydligt större, beroende

på indragning af gästgifverier och förbud mot försäljning genom agenter.

Häraf framgår otvetydigt, att afgiften vid öfverlåtelser borde höjas,

hvilket bäst torde ernås genom att i förordningen stadga ett visst minimipris,

exempelvis 25 öre, för hvarje försåld liter.»

Utskottet vill erinra därom, att förslag i samma riktning som motionärerna

nu framställt i fråga om 17 § 2 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen,

jämväl förelåg i en vid denna förordnings senaste revision

vid 1905 års Riksdag väckt motion, däri hemställdes om en sådan redaktion

af ifrågavarande moment, att »Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle

bestämma, från hvilket eller hvilka brännvinsbolag i berörda paragrafer

omnämnda brännvin skulle inköpas». Det Riksdagens särskilda utskott,

som då behandlade frågan om ny brännvinsförsäljningsförordning, yttrade

beträffande berörda förslag, att utskottet funnit sig böra förorda bifall därtill,

dock endast i fråga om öfverlåtelse af utskänkningsrättighet, och tillkom

sålunda på utskottets förslag det stadgande i berörda syfte, som nu

återfinnes i sista stycket af 17 § 2 mom.

Det särskilda utskottet anförde i denna fråga vidare:

»Enligt uppgifter, som stått till utskottets förfogande, hade samtliga

försäljningsbolagen i riket för försäljningsåret 1902—03 åt andra öfverlåtit

sammanlagdt 298 utskänkningsrättigheter. Af dessa, rättigheter hade

öfverlåtits 109 utan skyldighet att inköpa varor af bolaget, 49 med skyldighet

att inköpa egentligt brännvin af bolaget och 140 med skyldighet

att inköpa all spirituösa af bolaget. I det öfvervägande antalet fall eller

189 fanns sålunda skyldighet i berörda hänseende, om ock i olika omfattning,

stadgad. Detta förhållande, hvilket torde ådagalägga, att praktiska

svårigheter icke förefinnas i detta afseende, har synts utskottet utgöra ett

skäl för införande af lagstadgad skyldighet för innehafvare af öfverlåtna

utskänkningsrättigheter att från det öfverlåtande bolaget fylla det för rättighetens

utöfvande erforderliga behofvet af spirituösa.

Genom möjligheten för bolagen att jämväl vid dylik försäljning höja

prisen lärer en sådan bestämmelse kunna afsevärdt bidraga till en effektivare

beskattning af brännvin sförsäljningen. Ett utsträckande af berörda

skyldighet äfven till innehafvare af öfverlåtna utminuteringsrättigheter

skulle visserligen verka vidare i nämnda riktning samt till minskning af

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

21

antalet dylika rättigheter. Principens genomförande i sådan omfattning

torde dock för närvarande möta svårigheter i tillämpningen, hvarför utskottet

icke ansett sig böra nu tillstyrka stadgande i detta afseende.»

Motionärerna hafva icke antydt, att de förhållanden, som år 1905

bestämde Riksdagens uppfattning af denna fråga, sedermera ändrats, och

enligt hvad inom utskottet upplysts, torde så icke heller kunna antagas

vara förhållandet. Under sådana omständigheter lärer motionärernas förslag

i denna del icke böra bifallas.

Lika litet lärer framställningen i öfriga delar påkalla någon ändring

i gällande bestämmelser, då dessa synas bereda erforderlig möjlighet för

bevakande af det allmännas rätt gent emot enskilda intressen. Af hvad

motionärerna anfört synes ju ock framgå, att åtminstone på vissa ställen

bolagen själfva tillgodogöra sig denna möjlighet, och skulle så icke allestädes

vara förhållandet, torde väl vederbörande magistrat eller kommunalnämnd

icke underlåta att därå fästa uppmärksamheten i det utlåtande, som

skall afgifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande före pröfningen af den

ifrågavarande rättighetsupplåtelsen.

Med afseende å hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

3:o) att förevarande motion, II: it, icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti motionen n:r II: 12 har herr Fornander hemställt,

»att Riksdagen måtte besluta till Kungl. Maj:t ingå med underdånig

skrifvelse, innefattande begäran om följande tillägg till § 15 mom. 1 i

kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin:

Bolag, som i 12 och 14 §§ omförmäles, skall hafva till ändamål endast

att i sedlighetens intresse ordna och handhafva detaljhandel med

brännvin och må icke afse att bereda vare sig delägarne vinning utöfver

årlig ränta med högst fem procent å de af delägarne tillskjutna kontanta

medel eller kommun någon ekonomisk fördel utöfver den vinst, som enligt

denna förordning kan tillkomma densamma.

Hvad sålunda stadgats utgöre dock ej hinder för sådant bolag att utöfva

försäljning af mat, äfven utan samband med brännvins för säljning, under

förutsättning endast att handeln med brännvin är bolagets hufvudsaklig aste

verksamhet».

Såsom stöd för sitt yrkande anför motionären följande:

»Med fullt erkännande af de väsentliga förbättringar, hvilka vid

nästan hvarje riksdag under senare tider åstadkommits i afseende å vår

Utskottets

yttrande.

Motion

II: 12.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

brännvinsförsäljningsförordning, återstå dock otvifvelaktigt ännu många

ändringar att vidtaga därutinnan för att sagda förordning skall i möjligaste

mån motsvara ett af de viktigare ändamål, hvarför den är afsedd, nämligen

att söka minska konsumtionen af spirituösa drycker i vårt land. De

icke endast moraliska utan jämväl ekonomiska fördelar, som vunnes för

vårt folk genom en minskning af alkoholförbrukningen i landet, äro så till

fullo kända och erkända, att jag säkert icke behöfver uppehålla mig vid

ordandet härom.

I sådant syfte skulle tvifvelsutan komma att verka det tillägg i § 15 af

nuvarande brännvinsförsäljningsförordning, hvilket jag i det följande föreslår.

§ 15 mom. 1 i kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående

försäljning af brännvin föreskrifver bl. a., att bolag, som i 12 och 14 §§

omförmäles, skall hafva till ändamål endast att i sedlighetens intresse

ordna och handhafva detaljhandel med brännvin o. s. v.

Till fullgörandet af sagda föreskrift i § 15 har flertalet af utskänkningsbolagen

i riket, synnerligast under de senare åren, vidtagit många

och väsentliga inskränkningar i afseende icke allenast i tiderna för försäljningslokalernas

öppethållande utan jämväl i afseende å serveringsföreskrifterna.

Bland dessa föreskrifter observeras särskild^ att bolagen ansett

sig i allt högre och högre grad böra arbeta i riktning att söka förmå

den stora allmänheten att vid förtärandet af egentligt brännvin samtidigt

intaga föda. För ernåendet af bästa möjliga resultat i detta hänseende

har flertalet af bolagen bemödat sig om att å utskänkningsställena tillhandahålla

god och vällagad mat till billiga priser. Detta bemödande har

i sin mån åstadkommit att, synnerligast i de större städerna, en ej oväsentlig

del af den arbetande manliga befolkningen intager sina frukost- och

middagsmåltider å bolagens utskänkningsställen, och all sannolikhet talar

för, att antalet spisande gäster å dessa ställen kommer att år för år tilltaga.

Med tanke härpå och oaktadt jag till fullo inser önskvärdheten af

att, när brännvin förtäres, detta sker i sammanhang med förtäring af mat,

torde dock vara själffallet att en hufvudsaklig frestelse till förtärandet af

spirituösa ligger i själfva besöket å krogen, och sådana besök tilltaga gifvetvis

i samma mån som mathållningsrörelsen å utskänkningsställena tilltager.

Denna ökade frekvens å utskänkningsställena orsakar i sin mån att

mathållningsrörelsen å de ställen, där spirituösa icke serveras, minskas.

Följden höraf åter blifver, att besöken å krogarna komma efter hand att

blifva så godt som obligatoriska för flertalet af den större allmänhet, som

för intagande af sina måltider är hänvisad till billiga restauranter.

Det är sannolikt med tanke härpå, som utskänkningsbolagen i Växjö,

Ystad och Karlshamn anordnat matserveringsställen, där spirituösa drycker

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

23

icke få serveras, och har denna anordning, som å dessa orter lämnats utan

anmärkning, visat synnerligen tillfredsställande resultat. Bolaget i Göteborg

har sedan flera år tillbaka anordnat matställen, där endast en sup brännvin

(någon annan spirituösa tillhandahålles icke å dessa ställen) serveras hvarje

gäst, och, där sådan servering sker, endast till ''spisande gäst’. Jämväl denna

anordning har visat sig i nykterhetshanseende mycket fördelaktig.

På framställning af flera större industriidkare i Göteborg beslöt

styrelsen för därvarande bolag år 1908 att anordna matserveringsställen,

där spirituösa drycker icke finge serveras, men Konungens befallningshafvandes

ombud hos styrelsen ansåg sig böra anmäla detta beslut hos vederbörande

länsstyrelse, hvilken också fann ifrågavarande beslut stridande

mot brännvinsförsäljningsförordningen, och denna åsikt delades jämväl af

Kungl. Maj:t, som i nådig resolution af den 22 januari 1909 fann bolaget icke

mot stadgandena i 12, 15 och 21 §§ af kungl. förordningen den 9 juni 1905

angående försäljning af brännvin äga utöfva den ifrågasatta verksamheten.

Att bolagsstyrelsens åtgärd ogillades, berodde uppenbart icke på

andra än rent formella skäl, nämligen att gränserna för de så kallade

Göteborgssystembolagens verksamhet i gällande förordning gjorts för trånga.

I sak däremot torde väl alla vara ense om den åsyftade åtgärdens

gagnelighet i nykterhets- och ordningssynpunkt. Lämpligare sätt att mota

det öfverdrifna och skadliga i bränn vinsförtäringen å krogarna än genom

anordnande af alkoholfria restauranter torde väl knappast kunna tänkas.

Invändningen att dylik restaurationsrörelse måste gå med förlust

drabbar alla i lag eller af vederbörande bolag och lokala myndigheter

gjorda restriktioner i brännvinsutskänkningen, och samma är förhållandet

med invändningen, att åtgärden i fråga skulle ensidigt tillgodokomma den

kommun, där den alkoholfria restauranten blefve belägen. Gifvet är att

nykterhets- och sedlighetsintresset är viktigare än pennin geintresset.

Då sagda kommun i regel är störste delägaren i därvarande utskänkningsbolags

vinst, ligger häri en viss garanti mot att inrättandet af alkoholfria

restauranter komme att ske i allt för stor utsträckning.»

Syftet med nu förevarande motion är att bereda möjlighet för utskänkningsbolagen

att anordna matställen utan spritdrycksförsäljning. På

sätt af motionären framhålles, äga nämligen bolagen icke rätt att utöfva

eu dylik verksamhet.

De skäl, som af motionären åberopats till stöd för yrkandet om rätt

för utskänkningsbolagen att i angifven riktning utvidga sin rörelse torde,

om ock i och för sig beaktansvärda, icke vara tillfyllestgörande. Till en

början må framhållas, att, såsom ock af motionären antydes, den af bränn
-

Utskottets

yttrande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

Motion

IT. 96

vinsbolagen vid sidan af utskänkningen bedrifna restaurationsrörelsen, snarare

tillskyndar bolagen förlust än bereder desamma vinst. Under sådana

förhållanden är det, enligt utskottets mening, uppenbart, att en anordning

i det syfte, motionären föreslagit, skulle komma att bereda de kommuner,

inom hvilka bolagens matställen utan samband med utskärning af spirituösa

vore belägna, en särskild fördel, som icke skulle tillgodokomma

öfriga, hvilka äga rätt till andel i de af brännvinshandteringen inflytande

medlen. Härigenom skulle alltså eu rubbning inträda i den en gång fastställda

fördelningen af dessa medel, hvilken utskottet icke anser sig böra

tillstyrka. Härtill kommer vidare, att ett anordnande af dylika matställen,

otvifvelaktigt skulle innebära en otillbörlig konkurrens med öfriga nykterhetsvärdshus,

hvilkas berättigade intressen dock icke torde få förbises.

Med stöd af hvad sålunda anförts, får bevillningsutskottet hemställa,

4:o) att förevarande motion II: 12 icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

2 § i brännvinsförsäljningsförordningen lyder sålunda:

»1. Brännvin, som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till

minst 35 procent, får vid detaljhandel ej hållas till salu.

2. Ej heller får vid detaljhandel hållas till salu brännvin, som är

försatt med något för hälsan skadligt ämne.»

I ofvannämnda motion n:r II: 96 hemställer motionären, att Riksdagen

ville för sin del besluta följande tillägg till ifrågavarande §, att införas

såsom ett mom. 3:

•»Brännvin, inneslutet i konfitur er, får ej hållas till salu.»

Till stöd för detta förslag har anförts:

»Från skilda håll i landet ha i pressen och annorledes från föräldrar

och lärare klagomål anförts öfver att i konditorier och handelsbutiker tillhandahållas

sockerbagerivaror, hvilka innehålla sprithaltiga vätskor i sådan

mängd och af så stor alkoholhalt att barn vid förtärandet äfven af e\i

mindre kvantitet sådana s. k. ’praliner’ kunna bli berusade. Tusentals barn

äro ju födda med ärftligt alkoholbegär. Ett upprepadt förtärande af dylika

alkoholhaltiga konfityrer väcker helt naturligt inom kort hos ett sådant

barn alkoholbegäret till lif, hvarjämte det hos andra kan rent af

skapa sådana.

Vid undersökning af handelskemisten d:r Carl Setterberg i Stockholm

har befunnits, att sådana ''praliner’, hvaraf 36 stycken undersökts,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

25

innehållit hvardera 2 gram alkoholhaltig vätska med en alkoholstyrka från

8,0 till 13,4 volymprocent. Alkoholhalten kan emellertid stundom uppgå

till 45 procent och däröfver.

Enligt prejudikat i högsta domstolen (29 november 1907) kan med

nu gällande lag försäljning af sådana ’praliner’ icke förhindras. Stadsfiskalen

i Kristianstad hade nämligen 21 maj 1906 anställt åtal mot M. O. i

Kristianstad för det hon försålt chokladpraliner, hvilka, märkta med ordet

''konjak’ på omslaget, innehöllo en vätska, som vid analys å Kristianstads

kemiska station befunnits ha en alkoholhalt af 48,37 volymprocent. Svaranden,

som erkände hvad som lades henne till last och vitsordade analysen,

meddelade, att dylika ''praliner'' allmänt tillhandahållas såväl i speceributiker

som konditorier, men bestred att hon genom dess försäljande bedrifvit

olaga utskänkning. Sedan stadsfiskalen meddelat, att det vid hans

undersökningar framkommit, att minderåriga berusats genom förtärande af

sådana ''praliner'', förklarade rådhusrätten i utslag af 11 juni 1906:

''Ehuruväl ifrågavarande af svaranden till salu hållna chokladpraliner,

enligt hvad ostridigt är, innehållit en vätska af 48,37 volymprocent alkohol,

likväl och som denna vätska i förhållande till den försålda varans

beståndsdelar i öfrig varit af så ringa myckenhet att ett tillhandahållande

af dryck icke kan anses hafva varit för handen, finner rådhusrätten åtalet

ej kunna bifallas.’

Åklagaren fullföljde sin talan i hofrätten, som fastställde det slut,

rådhusrättens utslag innehölle.

Efter förordnande af justitiekanslersämbetet fullföljde åklagaren sin

talan i högsta domstolen, som icke fann skäl göra ändring i hofrättens

utslag.

Ifrågavarande praliner och andra alkoholhaltiga konfityrer ha först

under senare åren tillverkats i Sverige, sedan utländska fabrikanter i branschen

här börjat tillhandahålla sådana. Den svenska konfektfabrik, som i

mera nämnvärd grad tillverkar dem, har på förfrågan förklarat, att man

måst upptaga denna tillverkning för att kunna möta den utländska konkurrensen,

men att, om varans försäljning förbjödes, därmed ingen skada

orsakades den svenska konfektfabrikationen.

Då det väl torde vara oomstridt att allt, som lian genom lagstiftningen

göras också bör göras för att skydda det uppväxande släktet för

alkoholfaran, och då med nuvarande lagstiftning, såsom visats, försäljningen

af alkoholfyllda konfityrer ej kan förhindras, återstår intet annat än

att i lagen införa ett bestämdt förbud för saluhållandet af sådana konfityrer.

»

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 12 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

Utskottets

yttrande.

Motionerna

II: 111:

II: 112;

II: 23 och

II: 120.

Utskottet, som ingalunda underskattar den fara, soin vore för handen,

därest gällande bestämmelser angående försäljning af brännvin och

andra sprithaltiga drycker skulle visa sig otillräckliga att reglera sådana

dryckers tillhandahållande åt allmänheten i någon vanligen förekommande

form , måste dock ifrågasätta, huruvida icke det i motionen berörda fall

får anses beteckna ett undantagsförhållande, som knappast i och för sig

kan anses gifva berättigad anledning till farhåga i nyssberörda afseende.

Tillsättning af sprithaltig dryck i en eller annan form vid beredning af

ätbara varor torde väl — såsom ock resultatet af den i motionen omförmälda

undersökning af 36 olika prof på sockerbageri varor synes antyda —

sällan kunna antagas hafva till syfte att tillgodose ett möjligt spritbegär

hos konsumenten. Skulle mot förmodan så framdeles blifva fallet, torde

för öfrigt motionärens förslag svårligen vara ägnadt att i erforderlig omfattning

råda bot för ett dylikt missförhållande, frånsedt att erinringar af

formell art lära kunna framställas mot det föreslagna sättet för frågans

lösning.

Med afseende å hvad sålunda anförts och då utskottet är öfvertygadt,

att, sedan uppmärksamheten fästats å frågan, myndigheterna icke

skola underlåta att med uppmärksamhet följa förhållandenas utveckling

på nu ifrågavarande område och, i händelse skärpta lagbestämmelser till

förhindrande af missbruk erfordras, vidtaga däraf påkallade åtgärder, hemställer

utskottet,

5:o) att förevarande motion, II: 96, icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I 16 § i gällande förordning af den 9 juni 1905 angående försäljning

af brännvin finnas införda stadganden rörande de s. k. tillfälliga utskänkningsrättigheterna.

Denna paragraf är af följande lydelse:

»1. Klubb eller annan förening må, efter vederbörande kommunalstyrelses

hörande, kunna af Kungl. Maj:ts befallningshafvande tilldelas rätt

under högst ett år i sänder att utskänka brännvin åt sina medlemmar och

inbjudna gäster.

2. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild

läkare finnes anställd, må på därom gjord ansökning Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

sedan vederbörande kommunalstämma lämnats tillfälle

att yttra sig, meddela rättighet till brännvinsutskänkning för kortare tid

än år, dock att vid sådan iskänkning egentligt brännvin må tillhandahållas

endast vid måltider åt spisande gäster.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

27

3. Rättighet till utskänkning å passagerarfartyg må på ansökning

kunna medgifvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, hvarest

fartygets rederi har sitt säte. Sådan utskänkning må endast äga rum till

förtäring ombord å fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn

eller vid land, allenast ske till besättningen och till dem, som i fartygets

restaurationslokal intaga måltid.

4. Där i annat fall än förut i denna § är sagdt värdshusrörelse

för någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna påkallad,

dock ej vid läger eller där trupp eljest är för derå dagar sammandragen,

må för kortare tid än år rättighet till brännvins utskänkning på därom af

vederbörande gjord ansökning meddelas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

5. Vid meddelande af utskänkningsrätt enligt denna § må Kungl.

Maj:ts befallningshafvande föreskrifva de inskränkningar, som i öfrigt

kunna anses nödiga.»

I den förordning, som gällde före ikraftträdandet af nyssnämnda

författning, återfunnos — i 13 § — bestämmelser af i hufvudsak samma

innebörd som de nu återgifna, med undantag dock af stadgandet i mom.

1, hvilket tillkom år 1905 i sammanhang med och såsom en följd af ändrade

föreskrifter till förekommande af en särskild form af s. k. salning.

Redan före den revision af lagstiftningen rörande försäljning af

brännvin, som verkställdes år 1905 och som fick sitt uttryck i gällande

brännvinsförsäljningsförordning, hade inom Riksdagen i motionsväg yrkats

ändring i bestämmelserna om de tillfälliga utskänkningsrättigheterna. I

afseende härå vill utskottet endast erinra, hurusom i en vid 1902

års riksdag väckt motion framställdes förslag i syfte, att, innan tillåtelse

till utskänkning å passagerarfartyg finge lämnas, tillfälle måtte beredas

vederbörande kyrkliga och kommunala myndigheter att yttra sig i frågan.

Motionen, hvilken blef af Riksdagen afslagen, hade afstyrkts af

bevillningsutskottet, som ställde sig afvisande mot införandet i rusdryckslagstiftningen

af nyheten, att de kyrkliga myndigheterna skulle höras, och

som framhöll det mindre ändamålsenliga i en anordning, enligt hvilken

yttranden skulle behöfva infordras från alla de kommuner — ofta belägna

i många olika län — hvarinom ett passagerarfartyg hade tilläggsplatser.

I det 1905 års Riksdag förelagda förslaget till brännvinsförsäljningsförordning

hade bestämmelserna om de tillfälliga utskänkningsrättigheterna

väsentligen samma innehåll som den nuvarande 16 §. De hufvudsakliga

afvikelserna skola här nedan vidare beröras.

Förslaget i denna del blef emellertid föremål för ändringsyrkanden

i ett flertal motioner. Det mest vidtgående af dessa yrkanden gick ut på

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

att alldeles utesluta paragrafen i fråga. Af de öfriga må här erinras om dem,

som afsågo, att samtycke af kommunalstyrelsen skulle erfordras för beviljande

af utskänkningsrätt enligt 1 och 2 mom., att yttrande af kommunal myndighet

skulle inhämtas, innan rätt till utskänkning enligt 1 mom. och delvis

enligt 4 mom. beviljades, samt slutligen beträffande 3 mom. dels att

utskänkning endast skulle få äga rum, till förtäring ombord å fartyget,

åt sådana passagerare, som innehade biljett för minst 75 öre i och för

resa med fartyget, dels ock att rätt till utskänkning å fartyg skulle meddelas

endast, för såvidt fartyget anlöpte utländsk hamn.

Det särskilda utskott, till hvilket Kungl. Maj:ts berörda proposition

jämte de i anledning af samma proposition väckta motioner hänvisats,

fann sig icke böra tillstyrka vare sig paragrafens borttagande eller nyss

omförmälda ändringsförslag, men utskottet fann dock ytterligare restriktioner,

utöfver de af Kungl. Maj:t föreslagna, erforderliga. Utskottet anförde

härom i hufvudsak följande. Såsom af det utaf utskottet framlagda

författningsförslaget framginge, hade utskottet tillstyrkt, att vid fråga om

beviljande af utskänkningsrättighet åt klubb eller annan förening vederbörande

kommunalstyrelse skulle i ärendet höras. Analogien med upplåtandet

af allmänna utskänkningsrättigheter i stad eller på landet syntes

utskottet tala för att jämväl beträffande upplåtande af ifrågavarande slags

rättigheter vederbörande kommunalstyrelses yttrande borde inhämtas. Skäl

kunde däremot icke anses förefinnas att åt kommunerna inrymma veto i

fråga om dessa rättigheter. Den af utskottet föreslagna anordningen syntes

skänka all önskvärd garanti emot beviljande af dylika rättigheter i en af

vederbörande kommun icke önskad utsträckning, då Kungl. Maj:ts befallningshafvande

icke torde utan giltiga skäl i ett dylikt ärende handla i

strid mot ett af en kommun gjordt uttalande. Vidare hade utskottet funnit

lämpligt föreslå den inskränkning med afseende å utöfningen af de utskänkningsrättigheter,

som i 2 mom. afsåges, att utskänkning af egentligt

brännvin därvid finge äga rum endast vid måltider åt spisande gäster.

Med de af utskottet föreslagna ändringarna och med tillägg af 5

mom. blef 16 § af Riksdagen godkänd.

Nu föreligga åter till Riksdagens pröfning förslag till ändrad lagstiftning

rörande de tillfälliga utskänkningsrättigheterna. Dessa förslag

återfinnas i motionerna II: 111 af herr Söderbergh m fl., II: 112 likaledes

af herr Söderbergh m. fl., II: 23 af herr Hagberg m. fl. och II: 120 af herr

Bäf; varande i dessa motioner yrkadt:

af herr Söderbergh m. fl. i motionen II: 111,

»att Riksdagen ville för sin del besluta, att mom. 1 och mom. 4 i

16 § i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af bränn
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14. 29

vin må utgå, likasom i förordningen förekommande hänvisning till berörda

lagrum»;

af herr Söderbergh m. fl. i motionen II: 112,

»att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring i 16 § 2 mom.

i gällande brännvinsförsäljningsförordning, att orden: ''sedan vederbörande

kommunalstämma lämnats tillfälle att yttra sig’ utbytas mot: ''sedan vederbörande

kommunalstämma därtill lämnat sitt bifall’»;

af herr Hagberg in. fl., 1

»att Riksdagen ville besluta, det mom. 3 uti § 16 af kungl. förordningen

angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 måtte ur förordningen

utgå» samt

af herr Rbf,

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

sådana ändringar i gällande författningar, att rättighet till försäljning af

brännvin, vin och öl icke i något fall må tilldelas någon utan att, i fråga

om stad, dess stadsfullmäktige eller, där sådana ej flnnas, allmän rådstuga

och, i fråga om landet, kommunalstämma därtill gifvit tillstyrkande utlåtande.»

Herr Söderbergh och medmotionärer hafva i motionen II: 111 användt

följande motivering:

»Uti en af undertecknade vid sistlidet års riksdag väckt motion hemställde

vi, att Riksdagen ville för sin de! besluta, att 1 mom. och 4 mom.

i 16 § i gällande förordning angående försäljning af brännvin måtte utgå,

likasom i förordningen förekommande hänvisning till berörda lagrum.

Till stöd för denna vår hemställan anförde vi följande:

''Enligt 16 § 1 mom. i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående

försäljning af brännvin kan ''klubb eller annan förening’, efter vederbörande

kommunalstyrelses hörande, af Konungens befallningshafvande tilldelas

rätt under högst ett år i sänder att utskänka brännvin åt sina medlemmar

och inbjudna gäster, och jämlikt 4 mom. i samma paragraf äger

Konungens befallningshafvande, där i annat fall än förut i paragrafen är

sagdt värdshusrörelse för någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna

påkallad, dock ej vid läger eller där trupp eljest är för

flera dagar sammandragen, att för kortare tid än år meddela rättighet till

brännvinsutskänkning på därom af vederbörande gjord ansökning.

Samtliga de s. k. tillfälliga utskänkningsrättigheter, som omförmälas

i förenämnda paragraf i brännvinsförsäljningsförordningen och om hvilka

det ligger i Konungens befallningshafvandes makt att ensam och allena

besluta, ha alltid af nykterhetsvännerna med rätta betraktats med oblida

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

ögon, Då den nu gällande förordningen af Kung!. Maj:t framlades för

godkännande vid 1905 års riksdag, restes mot 16 § i dess dåvarande lydelse

ett starkt motstånd. Sålunda påyrkades i två inom Andra kammaren

väckta motioner borttagandet af hela denna paragraf, och ett stort

antal ändringsyrkanden framställdes af flera motionärer i båda kamrarna

i fråga om hvarje moment, då särskilda restriktioner utöfver de af Kungl.

Maj:t föreslagna ansågos erforderliga med afseende å förevarande slag af

utskänkningsrättigheter. Men mycket blef den gången ej vunnet. Åt

Konungens befallningshafvande inrymdes den allra vidsträcktaste befogenhet

att utdela till namnet tillfälliga, men därför icke mindre verkningsfulla

utskänkningsrättigheter, äfven mot vederbörande kommunalmyndigheters

direkta afstyrkande, ja, i enlighet med ofvanberörda 4 inom., till

och med utan dessas hörande.

Nu måste tiden anses inne att få bort åtminstone de mest förhatliga

fallen, de båda nämligen, som innehållas i 1 och 4 mom. i ifrågavarande

16 §.

Det föreligger icke något som helst giltigt skal, hvarför en särskild

brännvinsförsäljningsrätt skall vara förbehållen klubbar och dylika inrättningar

af privat natur. En sådan rätt måste fastmer anses såsom synnerligen

olämplig. Utdelandet däraf kan icke annat än bli beroende på fullständig

godtycklighet i de fall, då konkurrens inträder mellan flera föreningar,

eller också skall rättighet meddelas i hur stor utsträckning som

helst till hvarje förening, som därom gör framställning och mot hvilken

speciella obehörighetshänsyn icke kunna påvisas. Och ändå har törhända

föreningen kommit till stånd med hufvudsakligt syfte att just ernå en utskänkningsrätt.

Vidare må anmärkas, hurusom, då en klubb alltid mer

eller mindre har karaktären af enskildt sällskap, det för polismyndigheten

är hart när omöjligt att där öfva nödig tillsyn. Lagöfverträdelser kunna

alltså utan påföljd utöfvas och hvarjehanda missbruk bedrifvas utan att

behöfva komma i offentlighetens ljus. Den fara, som ligger häri, och de

betänkliga följder i flera hänseenden, som en dylik utskänkningsrörelse

inom slutna väggar kan föra med sig, mana på det allvarligaste till ett

ingripande. Såsom i det hela skadlig och för ifrågavarande föreningar

ingalunda oundgängligen nödig bör följaktligen en utskänkningsrätt af omförmälda

slaget icke vidare få förekomma.

Hvad härefter angår de i 4 mom. åsyftade rättigheter, skulle dessa

egentligen endast ifrågakomma i anledning af offentliga tillställningar af

ett eller annat slag, men momentets affattning lägger i Konungens befallningshafvandes

hand att meddela rätt till brännvinsutskänkning i hvilka

fall som helst, utom vid läger eller där trupp eljest för flera dagar sam
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

31

in andra ges, allenast med den begränsningen att tiden skall vara kortare

än år. Olämpligheten af en så vidsträckt maktfullkomlighet hos Konungens

befallningshafvande i fråga om beviljandet af brännvinsutskänkningsrätt

ligger i öppen dag. Den kan leda och har också, enligt hvad erfarenheten

ådagalagt, ledt till missförhållanden af flerehanda art. Äfven

där Värdshusrörelse för någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna

påkallad’, bör rättighet att utskänka spritdrycker icke kunna

få meddelas i annan ordning än författningen i öfrig! föreskrifter’.

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet, till hvars förberedande behandling

nämnda motion blifvit öfverlämnad, tillstyrkte densamma, i hvad

den afsåg borttagandet af 1 mom. i ifrågavarande lagparagraf, men hemställde,

att hvad i motionen föreslagits rörande paragrafens 4 mom. icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets yttrande i ärendet lydde sålunda:

''Bestämmelsen i 16 § 1 mom. i förordningen angående försäljning af

brännvin den 9 juni 1905, att klubb eller annan förening må, efter vederbörande

kommunalstyrelses hörande, kunna af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

tilldelas rätt att under högst ett år i sänder utskänka brännvin

åt sina medlemmar och inbjudna gäster, infördes som bekant först genom

nämnda författning i vår lagstiftning. Detta skedde dock ingalunda utan

protester och uttalade farhågor inom Riksdagen, i hvilket hänseende påpekades

svårigheten att vinna en jämn tillämpning af stadgandet och möjligheten

af, att de klubbar och föreningar meddelade utskänkningsrättigheter

skulle minska brännvinsbolagens för det allmänna bestämda vinstmedel

och korsa bolagens bemödande att ordnande påverka brännvinsförbrukningen.

Enligt utskottets mening är också en utskänkningsrättighet af ifrågavarande

slag synnerligen olämplig. Då en klubb eller förening alltid

kommer att mer eller mindre behålla karaktären af enskildt sällskap, blir

det hart när omöjligt för polismyndigheten att utöfva någon tillsyn öfver

där bedrifven utskänkningsrörelse. Denna rörelse lär också ej sällan utsträckas

utöfver de tider, då utskänkning å de offentliga utskänkningsställena

icke må äga rum, ett förhållande som, förutom att det frestar

till ökad spritkonsumtion, måste anses särskildt otjänligt i klubbar, där

unga män ofta utgöra flertalet af medlemmarna. Härtill kommer, att

vederbörande kommunalstyrelse icke äger makt att förhindra tillkomsten

af ifrågavarande rättigheter, i det att Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

oberoende af hvad kommunalstyrelsen anfört, är oförhindrad att medgifva

en dylik rättighet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

Då ej heller något behof af klubbrättigheter förefinnes — under

den långa tid, då särskilda dylika rättigheter ej funnos, hafva, utskottet

veterligen, några giltiga anmärkningar mot saknaden af sådana icke framkommit

— finner utskottet sig böra hemställa om bifall till ifrågavarande

motion i denna del.

I nyssnämnda motion yrkas vidare, att 4 mom. i 16 § af brännvinsförsäljningsförordningen

måtte borttagas.

De skäl, hvilka föranledt införande jämväl i 1905 års förordning

af den rätt för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att meddela tillfälliga

utskänkningsrättigheter i vissa fall, som äfven tidigare författningar i detta

ämne upptagit, synas utskottet fortfarande vara giltiga. Utskottet håller

jämväl före, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som handlar under

ämbetsansvar, skall låta sig angeläget vara att enligt förevarande lagrum

meddela rättigheter, som i själfva verket icke hafva någon tillfällig karaktär.

Bestämmelserna i 4 mom. af 16 § hänföra sig emellertid enligt utskottets

mening äfven till utvärdshus, sommarrestauranger och dylika

lokaler, som allenast hållas öppna någon del af året. De rättigheter, som

kunna beräknas återkomma år från år, lära dock, enligt hvad utskottet

erfarit, i allt större utsträckning intagas bland de fasta rättigheterna inom

vederbörande kommun, en anordning, som ur flera synpunkter synes efterföljansvärd.

På grund af hvad sålunda anförts, finner sig utskottet böra

afstyrka förslaget om borttagande af 4 mom. i 16 § brännvinsförsäljningsförordningen.

’

Utskottets hemställan rörande 1 mom. i 16 § blef af Andra kammaren

bifallen utan votering, hvaremot Första kammaren efter en kortare

öfverläggning med 88 röster mot 36 afslog berörda hemställan i enlighet

med en af samtliga utskottsledamöterna från sistnämnda kammare vid betänkandet

fogad reservation.

Mot utskottets afstyrkande i fråga om 4 mom. i samma paragraf

hade Andra kammarens utskottsledamöter samfälldt reserverat sig. De tillfälliga

utskänkningsrättigheter, hvarom här vore fråga, hade, enligt hvad

erfarenheten visat, medfört åtskilliga olägenheter. Under dessa rättigheter

hade flerstädes inrymts teatrar, sommarrestauranger och andra liknande

lokaler, där utskänkningsrörelse, ehuru regelbundet återkommande år efter

år, icke pågått året rundt. Att med tillhjälp af nu förevarande lagrum

skapa dylika, så att säga halfpermanenta rättigheter, hade synts så mycket

mer olämpligt, som vederbörande kommunala myndigheter icke tillerkänts

något inflytande på dylika rättigheters tillkomst. Enligt reservanternas

mening borde rättigheter af förevarande slag meddelas endast i samma

ordning som de ordinarie rättigheterna. Emellertid syntes lagrummet icke

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

33

böra helt upphäfvas. Det kunde nämligen tänkas tillfällen, såsom vid

landtbruksutstäIlningar, möten o. s. v., där, i sammanhang med matservering,

möjlighet till meddelande af utskänkningsrätt icke borde saknas.

För att kunna begränsa lagrummets tillämpning till dylika fall, syntes

sådan ändring af förevarande bestämmelse böra vidtagas, att rättigheter

af ifrågavarande slag allenast måtte beviljas för en tid af högst 14 dagar

under ett år åt en och samma person. I enlighet härmed föreslogo reservanterna,

att nämnda moment måtte erhålla följande förändrade lydelse:

’Där i annat fall än förut i denna § är sagdt värdshusrörelse för

någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna påkallad, dock

ej vid läger eller där trupp eljest är för flera dagar sammandragen, må

rättighet till brännvinsutskänkning på därom af vederbörande gjord ansökning

meddelas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, dock icke för

längre tid af året än fjorton dagar åt samme person.’

Första kammaren biföll utan votering hvad utskottet hemställt, hvaremot

Andra kammaren, likaledes utan votering, afslog berörda hemställan

och antog reservationen.

Då, enligt vår lifliga öfvertygelse, de tillfälliga utskänkningsrättigheter,

hvarom afhandlas i förenämnda lagrum, äro icke allenast olämpliga,

utan fullständigt obefogade, tillåta vi oss fortfarande förmena, att de icke

böra vidare få ifrågakomma. Vi kunna icke heller finna, att något verkligt

behof af utskänkningsrätt vid särskilt tillfälle af det af reservanterna

ofvan angifna slag och på sätt af dem blifvit föreslaget, föreligger.»

I motionen II: 112 åberopas af herr Söderbergh in. fl. en så lydande

motivering:

»Uti 2 mom. i 16 § i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående

försäljning af brännvin tillerkännes Konungens befallningshafvande befogenhet

att vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild

läkare finnes anställd, sedan vederbörande kommunalstämma lämnats

tillfälle att yttra sig, meddela rättighet till brännvinsutskänkning.

Mot berörda stadgande ha gång efter annan anmärkningar med fog

riktats. Det har framhållits, att det hvarken kan anses nödigt eller nyttigt,

att brännvinsutskänkning må äga rum vid dylika anstalter. För öfrigt

borde det icke vara Konungens befallningshafvande medgifvet, att, när det

lyckats för en kommun att hålla sig fri från all brännvinsutskänkning,

korsa samma kommuns nykterhetssträfvande genom att tillåta utskänkning

vid s. k. kurort, som tilläfventyrs ligger inom dess område, ett förhållande

som flera gånger inträffat. Inrättningar af ifrågavarande slag uppstå numera

till obegränsadt antal, oftast utan någon som helst utsikt att kunna

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 12 Håft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

ekonomiskt bära sig, såvida icke inkomster af en vid inrättningen lätt nog

förvärfvad brännvinsutskänkningsrätt bli att påräkna. Att grunda tillkomsten

af en hälsoanstalt på sådan förutsättning måste väl anses förkastligt.

I hvarje händelse bör icke mot kommunens uttryckligt uttalade

vilja en utskänkningsrätt af omförmäld art få komma till stånd.

Enligt förenämnda lagbestämmelse skall Konungens befallningshafvande

lämna vederbörande kommunalstämma tillfälle att yttra sig öfver en

hos Konungens befallningshafvande gjord ansökning i berörda hänseende,

men Konungens befallningshafvande har ingen skyldighet att taga hänsyn

till något af stämman afgifvet yttrande. Enligt vår åsikt bör emellertid

Konungens befallningshafvandes tillstånd göras beroende af stämmans bifall

och därförutan icke kunna meddelas.»

Till stöd för det af herr Hagberg in. fl. framförda yrkandet har

anförts följande:

»Allmänt torde vara kändt och erkändt, att den utskänkning af rusdrycker,

som merendels äger rum å våra passagerarefartyg, medför en del

faror och olägenheter icke blott för befäl, besättning och passagerare å

nämnda fartyg utan äfven för befolkningen på och i närheten af de platser,

som af dessa ''flytande krogar’ anlöpas.

Mycket skulle kunna anföras för att bestyrka detta påstående, men

vi vilja nöja oss med att citera sammansatta bevillnings- och lagutskottets

uttalande härom vid förlidet års riksdag, då frågan i anledning af motion

utaf herr J. Byström senast var före. Utskottet yttrade då bland annat:

''Det torde vara obestridligt, att den utskänkningsrätt å passagerarefartyg,

hvarom här är fråga, föranledt missbruk och olägenheter på en mängd

orter i landet.’ Utskottet fann det äfven ''önskvärd!, om sådana bestämmelser

i ämnet kunde träffas, att förevarande utskänkningsrätt såväl i möjligaste

mån inskränktes som ock omgärdades med ytterligare garantier

mot missbruk.’ Emellertid stannade utskottet vid att konstatera, det störa

svårigheter möta att härutinnan vinna praktiska och effektiva bestämmelser.

Undertecknade hålla före, att svårigheterna härvidlag äro så godt

som oöfverkomliga. Åtminstone hafva, såvidt vi veta, alla försök på den

väg, som utskottet anvisade, visat sig i det närmaste resultatlösa. Enda

sättet att komma till god ordning härutinnan synes oss därför vara, att

alldeles afskaffa utskänkningen i fråga. Utskottet visada sig icke heller

helt och hållet främmande för en sådan tanke, enär det yttrade i slutet

af sitt betänkande: ''För fartyg, som trafikera allenast kortare sträckor,

synas utskänkningsrättigheter af ifrågavarande art kunna i allmänhet undvaras.

’ Månne man icke kan säga alldeles detsamma om fartyg med längre

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14. 35

trader? Olägenheterna äro likartade och ''behofvet’ af rusdrycker, som enligt

vår mening är mera inbilladt än verkligt, existerar säkerligen i någon

högre grad blott hos ett fåtal af de resande. Skulle dessa till följd däraf,

att utskänkningsrättigheter saknas, bli nödgade att någon dag afstå från

rusdrycker, så komme detta nog icke att lända dem till någon skada utan

tvärtom. Mat och dryck komme ju icke att saknas ombord, därför att

rusdryckerna blefve bannlysta. För öfrigt våga vi hoppas, att hvarje rätttänkande

person, som aktgifvit på farorna och olägenheterna af rusdrycksutskänkningen

å passagerarefartygen, för det allmänna bästas skull gärna

skall underkasta sig den lilla försakelse, som ett tillfälligt afstående från

aptitsupen’ eller ölet till maten möjligen för honom skulle innebära.

Om det förut ansetts omöjligt att ifrågasätta afskaffandet af utskänkningen

å passagerarefartygen, så tro vi, att opinionen nu, efter den

sistförflutna sommarens händelser, är väl beredd härför. Genom det ’rusdrycksförbud’,

som då en tid var rådande, fingo en mängd personer ögonen

öppna för, att det icke blott går an att undvara rusdrycker, utan att

det till och med låter sig göra med stor fördel.

Den af Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling sedermera

anordnade förbudsomröstningen har därjämte, efter hvad från landets

olika delar försports, klargjort, att folkmeningen är mycket väl beredd till

och med för ett allmänt rusdryeksförbud. Och säkerligen är ett lagstadgadt

sådant icke så långt aflägset, som man förut trott.

Under sådana förhållanden anse vi, att en reform, sådan som rusdrycksutskänkningens

borttagande från våra passagerarefartyg, icke längre

borde anses outförbar. Genomförd komme den helt visst att i hög grad

bidraga till att göra vårt folk mera nyktert än det nu är.»

Det af herr Räf framställda yrkandet beledsagas af följande motivering:
»Som

kändt är, afser den nu gällande brännvinsförsäljningsförordningen,

att detaljhandel med brännvin i allmänhet skall idkas genom så

kallade brännvinsbolag. Men sådant bolag kan ej bildas, ifall förslag därom

afslås i stad af stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och på landet af

kommunalstämma. Och i kommun, där rätt till detaljhandel med brännvin

är upplåten, må försäljningsställenas antal ej sättas högre än kommun

tillåter.

I afseende på utskänkning af öl och vin hafva de kommunala myndigheterna

i hufvudsak samma bestämmanderätt, dock att i detta fall erfordras

samstämmiga beslut i stad af magistraten och stadsfullmäktige eller

rådstuga samt på landet af kommunalnämnd och kommunalstämma.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

Men huru riktig denna grundtanke om kommunernas bestämmanderätt,

som tagit sig uttryck i berörda stadganden, än i sig själf är, så har den

dock icke lyckats göra sig fullt gällande i andra delar af förordningen.

Så t. ex. medgifver 16 § i brännvinsförsäljningsförordningen ej mindre än

fyra fall och 9 § i kungl. förordningen angående försäljning af vin och

Öl tre fall, då Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan tvärt emot de kommunala

myndigheternas utlåtande, ja, till och med utan deras hörande,

medgifva utskänkning.

Mot dessa undantag från ofvan angifna grundtanke har ett missnöje

allt mer och mer utbredt sig i landet. Det synes allmänt vara en billig

fordran, att en kommun, som förklarat sig ej vilja hafva rusdrycksförsäljning

inom sitt område, icke skall kunna påtvingas en dylik.»

På sätt af förevarande motioner framgår, har frågan om de tillfälliga

utskänkningsrättigheterna jämväl efter den år 1905 verkställda revisionen

af brännvinsförsäljningsförordningen varit föremål för Riksdagens

behandling nämligen på grund af i ärendet vid nästlidet års Riksdag väckta

motioner. Till fullständigande af de uppgifter, som i detta afseende lämnas

i motionen II: 23 får utskottet erinra, att i motion vid sistnämnda

riksdag yrkande framställts därom, att Riksdagen ville besluta, att kungl.

förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 16 § 3

mom. måtte få följande lydelse:

»Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg må på ansökning

kunna inedgifvas af Konungens befallningshafvande i det län, hvarest fartygets

rederi har sitt säte, dock först sedan kommunalstämmorna i de

kommuner, som beröras af ifrågavarande ångbåtstrafik, hörts och till öfvervägande

antal gifvit sitt bifall till dylik ansökan. Sådan utskänkning må

endast äga rum till förtäring ombord å fartyget och må, under det fartyget

ligger i hamn eller vid land, allenast ske till besättningen och till

dem, som i fartygets restaurationslokal intaga måltid.»

Sammansatta bevillnings- och lagutskottet yttrade rörande denna

motion äfvensom en i samma syfte beträffande försäljning af vin och öl

framlagd motion, att det syntes vara obestridligt, att den utskänkningsrätt

å passagerarfartyg, hvarom här vore fråga, föranledt missbruk och

olägenheter på en mängd orter i landet. Det vore därför utan tvifvel

önskvärdt, om sådana bestämmelser i ämnet kunde träffas, att förevarande

utskänkningsrätt såväl i möjligaste mån inskränktes, som ock omgärdades

med ytterligare garantier mot missbruk. Emellertid mötte stora svårigheter

att härutinnan vinna praktiska och effektiva bestämmelser. Det af

motionärerna framlagda förslag till ändring af ifrågavarande lagrum vore,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14. 37

enligt utskottets mening, ej heller ägnadt att förebygga de olägenheter,

hvarmed denna utskänkningsrätt visat sig flerstädes vara förknippad. Förslaget

syntes också näppeligen kunna genomföras på alla orter och ångbåtslinjer,

till exempel med afseende å passagerarfartyg i kusttrafik på

längre sträckor, och det lämpade sig således ej, praktiskt taget, till lagstadgande.

Då det läge i vederbörande Konungens befallningshafvandes

makt att vid meddelande af tillstånd till utskänkningsrättigheter af ifrågavarande

slag fästa de inskränkningar, som kunde anses nödiga, vore det

att antaga, att Konungens befallningshafvande skulle låta sig angeläget

vara att omgärda dylika tillstånd med de restriktioner, som efter olika

orters förhållanden pröfvades nödiga och lämpliga, för fartyg, som trafikerade

allenast kortare sträckor, syntes utskänkningsrättigheter af ifrågavarande

art kunna i allmänhet undvaras.

Utskottets hemställan om afslag å motionen blef af båda kamrarna

utan votering bifallen.

Hvad motionärerna i ämnet vid innevarande Riksdag anfört har icke

öfvertygat utskottet om nödvändigheten eller lämpligheten af omedelbara

åtgärders vidtagande till inskränkning i de tillfälliga utskänkningsrättigh

eterna. Visserligen kan utskottet, i likhet med sammansatta bevillningsoch

lagutskottet vid sistlidet års Riksdag, icke annat än medgifva, att

exempelvis utskänkningsrättigheterna å passagerarfartyg understundom

torde kunna föranleda olägenheter. Men i allmänhet lära olägenheter af

denna art kunna förebyggas såväl genom af myndigheterna utfärdade ordningsföreskrifter

som ock genom en mera restriktiv tillämpning af bestämmelserna

i ämnet utan att dessa för sådant ändamål behöfva undergå ändring.

Enligt hvad inom utskottet upplysts, lära också inom åtskilliga län rättigheter

till utskärning ombord å passagerarfartyg medgifvas synnerligen

sparsamt och endast, då särskild anledning därtill finnes, såsom då fråga

är om fartyg, hvilka befara längre sträckor eller uppehålla turisttrafik af

någon betydenhet. För öfrigt synes antagligt att frågan, huruvida ytterligare

restriktiva bestämmelser rörande de tillfälliga utskänkningsrättigheterna

till äfventyrs må vara af behofvet påkallade, i annat sammanhang

kommer under ett mera allsidigt öfvervägande. Det torde nämligen vara

att förvänta, att en omfattande utredning beträffande såväl brännvinslagstiftningen

som lagstiftningen angående vin och maltdrycker skall inom

en nära framtid komma till stånd, hvarvid jämväl nu berörda frågor

lära tillvinna sig uppmärksamhet; och med särskild hänsyn härtill

torde fullgiltiga skäl finnas för Riksdagen att ej heller i år vare sig

Utskottets

yttrande.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

besluta någon ändring i gällande stadganden eller begära särskild utredning

rörande behofvet af dylik ändring.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

6: o) att motionerna

II: 111 af herr Söderbergh i Karlshamn m. fl.;

II: 112 af herr Söderbergh i Karlshamn in. fl.;

II: 23 af herr Hagberg m. fl.; samt

II: 120 af herr Räf

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 mars 1910.

På bevillningsutskottets vägnar:

ALEXIS HAMMARSTRÖM.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

39

Reservationer:

Vid punkten 3:o):

af herr Kvarnzelius;

vid punkten 4:6):

af herr Hammarström, som yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Riksdagen ville i anledning; af herr Förnämders

ifrågavarande motion i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida

icke sådan ändring af gällande förordning angående försäljning

af brännvin lämpligen kunde vidtagas, att bolag,

som i 12 och 14 §§ af sagda förordning omförmäles,

berättigades att i viss utsträckning anordna matserveringsställen

utan samband med försäljning af spirituösa

drycker, samt därefter förelägga Riksdagen det

förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde föranleda;

samt af herrar O. A. Ericsson i Ofvanmyra, friherre Bonde och

Kvarnzelius, hvilka instämt med herr Hammarström;

vid punkten örnlaf

herr Kvarnzelius, som, med instämmande af herr 0. A. Ericsson,

anfört:

»I olikhet mot utskottet har jag funnit de af motionärerna anförda

och åberopade skälen för omedelbara åtgärders vidtagande till inskränkning

i de tillfälliga utskänkningsrättigheterna fullt öfvertygande. De s. k.

klubbrättigheterna, som tillkommo i 1905 års förordning, hafva under sin

korta tillvaro redan hunnit ådraga sig en icke odeladt angenäm uppmärksamhet.

Erfarenheterna under tiden hafva bestyrkt, att de mot desamma

uttalade betänkligheterna varit och äro väl grundade. Några egentliga

skäl för att fortfarande bibehålla detta slag af utskänkningsrättigheter har

däremot icke kunnat anföras.

Samma är förhållandet med de tillfälliga utskänkningsrättigheter, som

afses i gällande förordning § 16 mom. 4. Jag har därför ansett, att utskottet

bort tillstyrka bifall till herr Söderberghs m. fl. motion nr 111.

Af motståndare till lokalt veto har ofta anförts, att kommunerna

redan nu äga befogenhet att förhindra inrättandet af brännvinsförsäljning

inom sina områden. Så länge § 16 mom. 2 i gällande brännvinsförsälj
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

ningsförordning kvarstår i oförändradt skick, är emellertid detta påstående

icke med verkliga förhållandet öfverensstämmande.

Några berättigade skäl, hvarför rättighet till brännvinsutskänkning

vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild läkare

finnes anställd, skall kunna meddelas under andra förhållanden än hvad i

allmänhet är stadgadt för rätt till brännvinsutskänkning, torde icke kunna

förebringas. Den omständigheten, att särskild läkare finnes anställd vid

en kurort, torde icke kunna anses utgöra någon garanti mot de skadliga

verkningar, som en krogs förläggande inom en kommun kan medföra.

Ett bifall till herr Söderberghs in. fl. motion nr 112, hvari yrkas,

att i ofvanberörda moment orden ''lämnats tillfälle att yttra sig utbytas

mot orden ''därtill lämnat sitt bifall’, är endast ett konsekvent fullföljande

af den princip, som vunnit erkännande i vår nu gällande rusdryckslagstiftning

rörande kommunernas bestämmanderätt inom sina områden i

fråga om försäljning af rusdrycker.

Frågan om utskänkning af rusdrycker å passagerarefartyg har vid

upprepade tillfällen varit föremål för Riksdagens pröfning, utan att någon

förändring i gällande bestämmelser kunnat åstadkommas. Onekligen äro

de olägenheter, som följa med denna utskänkning, många och betydande.

Detta har också af utskottet medgifvits.

Det sammansatta bevillnings- och lagutskott, som vid sistlidne

Riksdag hade att yttra sig öfver en motion i förevarande ämne, gaf också

uttryck åt samma uppfattning, anförande att ''det torde vara obestridligt,

ätt den utskänkningsrätt å passagerarefartyg, hvarom här är fråga,

föranledt missbruk och olägenheter på en mängd orter i landet’. Och

anförde utskottet vidare: ''Det vore därför utan tvifvel önskvärdt, om sådana

bestämmelser i ämnet kunde träffas, att förevarande utskänkningsrätt

såväl i möjligaste mån inskränktes som ock omgärdades med ytterligare

garantier mot missbruk’.

‘ Genom ett bifall till herr Hagbergs förevarande motion nr 23 skulle

förhållandet ifråga om rusdrycksutskänkningen på kommunikationsmedlen

till sjöss blifva lika med hvad som nu är fallet vid våra kommunikationsleder

till lands.

Utskottet har som ett hufvudskål för att ingenting nu borde göras

med anledning af förevarande motioner anfört, att man borde afvakta den

omfattande utredning, som inom en nära framtid torde få antagas komma

till stånd. Härutinnan kan jag ej dela utskottets mening. Det nu föreslagna

upphäfvande! af de tillfälliga utskänkningsrättigheterna innebär ju

endast en ändring i gällande brännvinsförsäljningsförordning och är afsedt

att afhjälpa en af de brister i gällande lagstiftning, som äfven ut
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

41

skottet anser föreligga. Att med hänvisning till en blifvande omfattande

utredning, hvars resultat säkerligen först efter lång tid kan föreligga,

uppskjuta en fråga, som utan hinder nu kan företagas till afgörande,

måste anses vara mindre lämpligt. Det synes mig för öfrigt, som om utskottet

hade en oriktig uppfattning om det reformarbete, som kommer att

föreligga för eu blifvande alkoholutredningskommitté.

År väl någon sak klar, torde det vara den, att en blifvande omfattande

utredning måste omlägga grunderna för hela den svenska alkohollagstiftningen,

och det skulle vara synnerligen olyckligt, om den föreställningen

blefve allmän, att den blifvande utredningen hade till hufvudsaklig

uppgift att genomföra modifikationer inom nuvarande lagstiftnings

ram. Jag vågar också hoppas, att Riksdagen ej skall göra utskottets motivering

till sin och därigenom från början ge utredningen en helt annan

innebörd, än den, som Andra kammaren genom sitt beslut med anledning

af herr Jonssons i Hökhult motion velat gifva en sådan utredning.

Genom ett bifall till herr Söderberghs m. fl. motion nr 111 och

herr Hagbergs m. fl. motion nr 23 påkallas förändring i §§ 17, 23 och

40 i brännvinsförsäljningsförordningen.

På grund af hvad sålunda anförts tillåter jag mig hemställa:

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

nr 111 och 112 af herr Söderbergh i Karlshamn

m. fl., nr 23 af herr Hagberg in. fl. och nr 120 af

herr Räf, för sin del ville besluta att 16, 17, 23 och

40 §§ i förordningen angående försäljning af brännvin

den 9 juni 1905 måtte erhålla följande lydelse:

16 §.

1. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å

landet, där särskild läkare finnes anställd, må på därom

gjord ansökning Kungl. Maj:ts befallningshafvande, sedan

vederbörande kommunalstämma därtill lämnat sitt

bifall, meddela rättighet till brännvinsutskänkning för

kortare tid än år, dock att vid sådan utskänkning egentligt

brännvin må tillhandahållas endast vid måltider åt

spisande gäster.

2. Vid meddelande af utskänkningsrätt enligt

denna paragraf må Kungl. Maj:ts befallningshafvande

föreskrifva de inskränkningar, som i öfrigt kunna anses

nödiga.

o

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 5 Sami. 1 Afl. 12 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.

17 §.

1. Pa auktion — — — — (lika med nuvarande

lydelse) — — — — i öfrigt behörig.

2. Bolag må — — — — (lika med nuvarande

lydelse) —----tillhandahåller i sin rörelse.

3. Öfverlåtelse — —---(lika med nuvarande

lydelse) — — — — medgifven.

4. Aflider den —--— (lika med nuvarande

lydelse) — — — — behörig och lämplig.

5. Aflider den, som på grund af 16 § innehar

rättighet till brännvinsutskänkning — ---— (lika

med nuvarande lydelse) — — — — och lämplig.

23 §.

1. Då rättighet — — — — (lika med nuvarande

lydelse) — — — — taxeringsmyndigheterna.

2. Afgiften för — — — -— (lika med nuvarande

lydelse) — — — — förskottsvis till vederbörande

uppbördsman.

40 §.

Idkar någon — — — — (lika med nuvarande

lydelse)--— — till detaljhandel förlustig.

Utöfvar den, som erhållit rättighet till utskärning

enligt 16 § densamma annorledes — — — —

(lika med nuvarande lydelse) — — — — som nyss

är sagdt»;

samt af herrar K. G. Karlsson och Röing, hvilka, under instämmande

i öfrigt i den af herr Kvarnzelius vid denna punkt afgifna reservationen,

dock ansett, att frågan om förbud mot utskärning å fartyg

tarfvade utredning, innan beslut i frågan fattades.

Dessutom har herr Vennersten begärt få antecknadt, att han icke

deltagit i den slutliga behandlingen inom utskottet af de i detta betänkande

omförmälda frågor.

100523

Stockholm 1910. Kring!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1910:71 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande förordning angående försäljning af brännvin. s. 2 i texten