Betänkande i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande förordning angående försäljning af brännvin.
1910-03-14 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1910:14, Betänkande i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande förordning angående försäljning af brännvin.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets, Betänkande Nr 14.
1
N r 14.
Betänkande i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande
förordning angående försäljning af brännvin.
(l:a A.)
Till bevillningsutskottets förberedande behandling hafva hänvisats
följande motioner, åsyftande ändringar i gällande förordning angående försäljning
af brännvin, nämligen,
dels från Första kammaren:
nr 22, af herrar Bellinder och Samuelson, om tillägg i 15 §;
dels från Andra kammaren:
nr 11, af herr Leander jämte tre andra af kammarens ledamöter,
om ändring af 17 § 2 mom;
nr 12, af herr Fornander, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
tillägg till 15 § 1 inom.;
nr 23, af herr Hagberg jämte fyra andra af kammarens ledamöter
om ändrad lydelse af 16 §;
nr 96, af herr Forlön, om tillägg till 2 § 3 inom.;
nr 111, af herr Söderbergh i Karlshamn jämte sju andra ledamöter
af kammaren, med hemställan att 1 och 4 mom. i 16 § måtte utgå;
nr 112, af desamme, om ändrad lydelse af 16 § 2 mom; samt
nr 170, af herr Jesperson, om ändrad lydelse af 15 §.
Till utskottet har jämväl hänvisats den inom Andra kammaren af
herr Iiäf väckta motionen nr 120, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
sådana ändringar i gällande författningar, att rättighet till försäljning
af brännvin, vin och öl ej i något fall må meddelas utan kommunal
myndighets tillstyrkande.
Bill. till RiJcsd. Prot. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 12 Höft. (AV 14.)
1
2
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
Motion 1:22. j motionen 1:22 hafva herrar Bellinder och Samuelson hemställt,
»det Riksdagen för sin del ville besluta följande tillägg i 15 § i kungl.
förordningen angående försäljning af brännvin af den 9 juni 1905:
15 §.
1. Bolag....................................................................................................
2. Bolag må ej blanda eller förskära brännvin eller vin. Inköpta
varor skola försäljas i samma skick, hvari de af bolaget inköpts.»
Till stöd härför anföres:
»Vid förra årets riksdag väcktes i två olika motioner i Andra kammaren
förslag till ändring af 15 § i gällande brännvinsförsälj ningsförordning
med yrkande om förbud för brännvinsförsäljningsbolagen att blanda
och förskära spitituosa, då detta arbetssätt i bolag är till skada för den
offentliga kontroll, bolagen äro underkastade, och visat sig medföra oegentligheter
af olika slag.
Mot fyra reservanter och bland dem utskottets ordförande, som
yrkade på utredning af frågan genom Kungl. Maj:t, afslog bevillningsutskottet,
som hade ärendet till behandling, detta förslag, påstående att de
kontrollföreskrifter, som redan finnas för bolag, om de utnyttjades genom
noggrann eftersyn från styrelse och revisorer, vore tillräckliga samt att
genom infordrande af anbud ett förkastligt provisionssystem kunde förekotnmas,
hvartill äfven skulle bidraga en kommande lag mot mutor. Ett
ytterligare skäl för utskottets afslag var, att utskottet höll före att ett
förbud för bolag att förskära brännvin skulle innebära, att bolagen komme
i sådant beroende af reningsverken och vinhandelsfirmorna, att afsevärdt
minskade inkomster för bolagen vore att motse. Andra kammaren godkände
utan votering reservanternas förslag, hvaremot Första kammaren
med endast 17 rösters majoritet biföll utskottets hemställan om afslag.
Hvad de första skälen, bevillningsutskottet anfört för afslag, beträffar,
så har det länge visat sig, att de kontrollföreskrifter, som finnas, äro otillräckliga,
då styrelse och revisorer i bolag icke kunna, hvilket ock vore
orimligt begära, mer än rent formellt öfvervaka den tillagning, förskäring
eller nedsättning af varor, en hel del bolag företaga och som aldrig kan
kontrolleras med pappersföreskrifter. Man må nämligen besinna, att det
här är fråga om flytande varor, hvilkas kvalitet, tillverknings- och försäljningsvärden
kunna af enskilda personer i bolag, styrelsen ovetande,
godtyckligt höjas eller sänkas. Icke taga dessa föreskrifter bort de betydande
hemliga provisioner, som lära existera i ett stort antal bolag på
deras utländska varuköp, ock icke taga dessa föreskrifter heller bort den
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
3
inkompetens, som finnes hos de personer, som verkställa inköp af varor
från utlandet för bolagen. En kommande lag mot mutor träffar väl den
inhemske gifvaren af sådana men icke den utländske, då vi icke kunna
skrifva lagar för handelsfirmor i utlandet. I öfrigt kan en lag mot mutor
med största lätthet kringgås i bolagen, då provisionsintresset kan under
agenturform för utländska firmor öfverflyttas på någon anhörig till den,
som verkställer inköpen, hvilket redan nu lär praktiseras. Det borde
också vara själfklart, att provisioner endast kunna betalas på den dyra
från utlandet inköpta varan men icke på de i allmänhet billigare, till
försäljning färdiga, inom landet inköpta varorna, särskldt om inköpet skett
efter infordradt anbud. Dessutom kommer en lag mot mutor, hvilken
inhemska firmor måste respektera, ovillkorligen att lägga hinder i vägen
för dessa att betala provision.
Hvad beträffar det skälet för utskottets afslag, att bolagen skulle
komma i beroende ställning till reningsverken och vinhandelsfirm orna
och att bolagen skulle lida afsevärd ekonomisk skada, om förbud utfärdades
för dem att förskära, anse vi detta skäl vara lika ohållbart som de
föregående, särskildt i fråga om inköp af s. k. finare spirituösa. Det borde nämligen
varit utskottet bekant, att hvem som helst äger rätt att utöfva handel
med spirituösa i parti utöfver 250 liter. Inom landet finnas flera firmor,
som idka dylik partihandel med finare spirituösa utan att ha några detaljhandelsrättigheter
af utskänkningsbolag. Då så är förhållandet och då
mellan inhemska handelsfirmor ostridigt finnes stor konkurrens, särskildt
när det gäller försäljning till bolag, är ringbildning mellan dessa firmor
i fråga om af dessa firmor importerade, tillverkade eller behandlade varor
icke möjlig. Däremot, när det gäller egentligt brännvin, existerar visserligen
en ring, men det finnes äfven utom ringen stående varmreningsverk.
Det säges ock, att en sammanslutning mellan större delen af reningsverken
varit nödvändig för att motverka en förut verken emellan mördande konkurrens,
hvarigenom icke minst jordbruksintresset fått lida genom nedpressade
priser på råprodukter. Och utskottet har icke ens sökt visa, att
ringen eller de enskilda handelsfirmorna i något afseende missbrukat sin
ställning mot bolagen. Skulle det visa sig, att ringen mellan reningsverken
skulle handla godtyckligt och fordra för höga priser, är det ganska
lätt att förekomma dylikt. Vi ha redan förut en mäktig ring inom landet
att räkna med, nämligen sockerringen. Genom en väl anpassad tillverkningsskatt
och genom en lämplig tullsats på socker reglerar nu staten
priset på denna vara för den konsumerande allmänheten, och man
kan med samma medel och lika enkelt reglera partipriset på egentligt
brännvin, därest den s. k. spritringen skulle handla så, att det blefve behöfligt.
4
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
Med det anförda tro vi oss ha vederlagt de skäl, som utskottet stödt
sig på för sitt afslag. Man har stor anledning att med varsamhet lyssna
till, hvad som anföres från bolagshåll, då genom ett infördt onödigt mångsyssleri
inom bolagen det enskilda intresset inom dessa är starkt utveckladt.
Det hufvudsakliga motståndet mot förslagen från bolagens sida är
nog att söka uti detta mångsyssleri, som har sitt enda stöd uti de metoder,
man genom de påpekade motionerna velat ha bort.
Utskänkningsbolagens förtroendenämnd säger själf i sin skrifvelse till
bevillningsutskottet under förra riksdagen, att bolagen med »full trygghet»
kunna vända sig till Frankrike för inköp af konjak på grund af i
Frankrike gällande lag, som förbjuder försäljning af spirituösa under namn
af »konjak» annat än som destillat af vindrufvor. Det visar sig emellertid,
att denna uppfattning af nämnden är alldeles oriktig, enär den åberopade
franska lagen icke känner till någon allmän benämning »konjak»
såsom destillat af drufvor. Benämningen på sådant destillat är »eau de
vie» med tillägg af namnet å den ort, där drufvan vuxit; sålunda »eau
de vie de Cognac», »eau de vie de Saintonge», »eau de vie d’Armagnac»
etc. Om drufdestillaten från olika orter blandas med hvarandra, kan den
färdiga varan endast benämnas »eau de vie», »eau de vie de vin» etc.
Detta om den franska lagens innehåll, hvilken väl ändå icke lämnar trygghet
för, att icke det pris, bolagen få betala för den franska varan, är
oskäligt högt. När själfva förtroendenämnden visar sig sakna en så enkel
kunskap om franska affärsförhållanden i denna bransch, hvad kan man då
fordra af öfriga personer, som verkställa inköpen för bolagen?
Förtroendenämnden instämmer vidare i sin skrifvelse med en af de
åsyftade motionärerna och förklarar, att konjak tillhör de mest svårbedömda
importvaror och att detta förhållande icke kan jäfvas. Men för
att försvaga detta medgifvande säger nämnden därefter i sin skrifvelse, att
den anser det otvifvelaktigt, att kvaliteten hos en billig förskuren konjak
är mycket svårare att bedöma än kvaliteten hos originalkonjak. Detta
yttrande understryker emellertid ytterligare bolagens inkompetens, då enligt
hvad vi erfarit verkliga fackmän hysa en alldeles motsatt åsikt.
Samme motionär har påstått, att förskäring af konjak och rening af
brännvin icke innebär någon fördel för bolagen. Förtroendenämnden har
heller icke i detta afseende kunnat bestrida riktigheten af hans påstående.
Den säger blott, att den från »säkert håll» erfarit, att de bolag, som förskära,
härpå ha eu afsevärd vinst. Detta yttrande stämmer illa med bolagens
okloka inköp af den konjak, de använda till förskäring.
Hvad den fördel, bolagen ha af rening af brännvin, beträffar, har
Göteborgssystemet i Stockholm lämnat obestridd en utredning i eu hufvud
-
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
5
stadstidning under förra riksdagen, att bolaget på sitt nyinrättade reningsverk
och genom att själfva kallrena brännvin skulle tillskyndats en årlig
förlust af cirka 175,000 kronor. I ett bolag, ej långt från Stockholm, som
äfven kallrenar sitt brännvin, inköpes detta från fabrik i Stockholm i form
af 50-procentig vara, och angifves som skäl härtill fraktbesparing, och
nedsättes brännvinet före försäljningen till 43 procent. Hvad frakten för
brännvinet från Stockholm till bolaget i fråga beträffar, går den ej upp till
0,7 öre per liter, men bolaget måste för att kunna använda det vatten,
som finnes på platsen, till nedsättning af brännvinet, först destillera detsamma,
hvilket i allmänhet drager eu kostnad af ett öre per liter, enär
vattnet på denna liksom på en hel del andra platser i Sverige innehåller
så mycket kalk, att det utan destination icke kan användas för nedsättning
af brännvin eller förskäring af konjak. Om man härtill lägger kostnader
för apparater, kolsättning af dessa, träkol och arbete, så står man verkligen
en smula undrande, hvari fördelen består för bolagen att själfva rena
sitt brännvin. Några fördelar för det allmänna torde detta arbetssätt med
all säkerhet icke medföra, men då det tillika är af den beskaffenhet, att
det gör en dyrbar kontroll ineffektiv och ostridigt åsamkar vårt land betydande
skada genom olämpliga varuinköp från utlandet och dessutom
medför andra missförhållanden inom bolagen, kan ett fasthållande vid detta
näppeligen försvaras.
Det bör väl också anses oriktigt, att personer i bolag utan personligt
ekonomiskt ansvar skola få handskas med det allmännas medel så som
det sker. Om icke hela bolagsinstitutionen, som förstått att i ovanlig grad
göra sig impopulär, skall falla i spillror, synes det oss nödvändigt, att en
ändring icke minst af detta skäl äger rum.
Det är därför af största vikt för bolagen själfva, att grundtanken
vid införandet af denna institution, som endast varit den att gagna ett
sedligt intresse, strängt bevaras, då det är naturligt, att detta intresse i
hög grad förringas genom den personliga fördel, som följer med vissa af
de arbetsmetoder, på hvilka bolagen slagit in. Detta är af långt större
betydelse för landet än det högst tvifvelaktiga gagn, det allmänna kan
beredas genom olämpliga och skadliga arbetsmetoder. Det stora allmänna
nykterhetsintresset och vårt rättsmedvetande kräfva också, att bolagen förbjudas
att praktisera dessa arbetsmetoder.
Då ordning och arbetslikhet inom brännvinsförsäljningsbolagen för
den offentliga kontrollen är af ofantlig betydelse, tillåta vi oss förnya
samma yrkande, som vid förra årets riksdag gjordes i ofvannämnda
motioner.»
6
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
Motion
IT. 170.
I förut berörda motion II: 170 — som af handlar bland annat samma
ämne som den här närmast förut återgifna motionen — föreslår herr
Jesper son, »att Riksdagen ville för sin del besluta, att § 15 i förordningen
angående försäljning af brännvin af den 9 juni 1905 måtte erhålla följande
ändrade lydelse:
2. Vid inköp af brännvin och vin må bolag, där så lämpligen ske
kan, alltid infordra anbud.
Vid utminutering må bolag icke hålla mer än ett försäljningspris
å en och samma varusort af brännvin, oafsedt om större eller mindre
myckenhet försälj es.
Bolag må ej heller blanda eller förskära brännvin eller vin. In
-
köpta varor skola försäljas i samma skick, hvari de af bolaget inköpts.
3. Bolag må icke inköpa fastighet — — — — och landstinget.
Bolag må icke förhyra— — — — — — — —af vinsten.
4. Bolags delägare — — — — — — — — i styrelsen.
För utöfvande — — — — — — — — — bestämmes.
Af landsting — — — — — — — — — — i bolaget.
5. Bolags räkenskaper— — — — —och justeringsstyrelsen.
6. Granskning —- — — — — •— — — sin förklaring.
Granskning af bolagsförvaltningen — — — styrelsen förordnat.
7. Revisorerna — ■—■ — — — — — — — ha sitt säte.
8. Om ansvarsfrihet — — — — — — — fatta beslut.
9. Bolag — — — — — — — — — — — utgång.»
Till stöd för detta förslag anför motionären:
»1 en motion till 1907 års riksdag fäste undertecknad första gången
uppmärksamheten på de missförhållanden, som äro förenade med brännvinsbolagens
allt vanligare metod att från utlandet inköpa spirituösa och
vin, som de sedan förskära. Dels sakna dessa bolags ledare i de allra
flesta fall förutsättningar att på ett ekonomiskt sätt verkställa dessa inköp,
i det de icke äga den praktiska utbildning, som erfordras för att
med fördel kunna bedrifva affärer med utländska handelsfirmor i denna
bransch, och dels förmåga värdesätta de i särskild grad svårbedömda utländska
varorna. Det har därför visat sig, att sedan bolagen slagit in
på denna bana, de inledt affärsförbindelser med en mängd underklassiga,
i sina affärsmetoder mindre nogräknade, utländska firmor, hvilket ledt
till det bland initierade allmänt kända förhållandet, att den import, som
sker genom bolag, oftast uppehälles af en rundligt tilltagen, hemlig pro
-
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
7
vision åt den, som verkställer inköpen för vederbörande bolags räkning
eller åt någon inom bolagets styrelse eller denna närstående person, som
af den utländska firman engagerats såsom dess agent. Dessa provisioner
ha i sin ordning föranleda att en del bolag till och med låtit af de utländska
firmornas agenter öfvertala sig att spekulera i köp af konjak med
påföljd, att vederbörande bolag erhållit lager för flera år i förväg med ty
åtföljande ränteförlust. Dels slutligen påpekade jag, att den inom bolagen
idkade förskäringen medför, att ett betydligt större litertal blir till försäljning
disponibelt än fakturan utvisar, något som i sin ordning åstadkommer,
att det undandrager sig all kontroll. När man ser, att bolag
under föregifven hänsyn till fraktbesparing äfven från inhemska spirituosafirmor
inköpt konjak af 58 å 60 % styrka för att sedan nedsätta den,
känner man sig onekligen frestad att draga sina slutsatser om en helt
annan bevekelsegrund än den uppgifna. Med anledning af det sålunda
anförda hemställde jag, om icke förbud måtte stadgas för bolag att blanda
eller förskära brännvin eller vin, helst det tillhörde bolagens uppgift
endast att i sedlighetens intresse handhafva försäljningen af brännvin,
men däremot ingalunda att underkasta de inköpta varorna en behandling,
hvilken kontroll- och justeringsstyrelsen själf i sina kontrollföreskrifter
betecknar som tillverkning.
Bevillningsutskottet framhöll emellertid, att någon tids erfarenhet
syntes böra afvaktas angående verkan af den 1905 antagna nya brännvinsförsäljningsförordningen,
hvilken trädde i kraft först på hösten 1907, och
afstyrkte på den grund motionen. Den föranledde ej heller någon åtgärd
från Riksdagens sida. En af bevillningsutskottets ordförande i utskottet
afgifven reservation samlade emellertid i Andra kammaren kring sig 57
röster. Denna reservation gick ut på en skrifvelse till Kungl. Maj:t om
utredning angående behöfligheten af strängare kontrollföreskrifter än dem,
som gifvits i brännvinsförsäljningsförordningen, särskild! i afseende på
förskäring af spirituösa och vin, samt framläggande för Riksdagen af de
förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.
Vid sistlidet års riksdag fann jag mig föranlåten att i en ny
motion åter framkomma med bland annat samma förslag. Det hade
redan nu visat sig, att den nya brännvinsförsäljningsförordningen icke
varit i stånd att råda bot på det onda. Jag ådagalade, att med bibehållande
af nedsättnings- och förskäringsmetoderna det vore omöjligt att
kontrollera, att på dem uppstånden vinst också kom me vederbörande bolag
till godo, med mindre dess styrelse eller revisorer personligen skulle närvara
vid deras användning, hvilket dock knappast rimligen kunde ifrågasättas
vare sig för dem eller för Konungens befallningshafvandes ombud.
o o o
8
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
Jag ådagalade äfven, att det ingalunda kunde anses gifvet, att dessa af
ett antal bolag med sådan förkärlek tillämpade nedsättnings- och förskäringsmetoder
vore ägnade att tillföra bolagen ökad vinst, detta icke ens
i det fall, att inga oegentligheter äga rum. Bevillningsutskottet afstyrkte
visserligen äfven denna gång motionen i här förevarande del, men dess
ordförande, nu åtföljd af tre dess ledamöter herrar A. E. Håkanson,
Kvarnzelius och Röing, upprepade äfven sin ofvan nämnda reservation,
och denna bifölls utan votering af Andra kammaren samt fattades i Första
kammaren endast ett fåtal röster, för att den äfven där skulle ha vunnit
majoritet. Det syntes ådagalägga, att om motionen fallit, den dock fallit
framåt och utgjorde en uppmuntran för mig att i år återupprepa min
motion i den del, den i fjol icke vann beaktande, helst som jag nu är i
tillfälle att på sätt i Första kammaren ansågs önskvärdt ytterligare belysa
omfattningen af de missförhållanden, som från början föranledt mig
att gorå denna sak till en riksdagsfråga.
De skäl, bevillningsutskottet vid sistlidet års riksdag anförde till
stöd för sitt afstyrkande, voro hufvudsakligen trenne. Först att den nuvarande
kontrollen öfver förskäringarna vore tillräcklig. För det andra,
att den närmaste garantien mot det öfverklagade provisionssystemet väl
vore att söka däri, att bolagen verkställde sina inköp först efter infordrande
af anbud, men att dessutom den lagstiftning mot mutor, som
Riksdagen redan begärt, också borde blifva ett kraftigt vapen mot obehöriga
provisioner på detta område. Slutligen att ett förbud mot förskäring
af brännvin i och för sig vore mindre lämpligt, dä bolagen därmed
komme i sådant beroende af de till ring sammanslutna reningsverken
i landet och af vinhandelsfirmorna, att afsevärdt minskade inkomster för
bolagen vore att emotse.
Hvad det första af dessa skäl beträffar, må det tillåtas mig till en
början erinra därom, att den nuvarade kontrollen öfver förskäringarna,
äfven i den förbättrade form, den erhållit genom Kungl. kontroll- och
justeringsstyrelsens kungörelse den 15 maj 1909 med föreskrifter och formulär
angående brännvinsbolagens räkenskaper, som kontroll betraktad är
och måste förblifva endast kontroll på papperet, så länge vatten ingår i
förskäringen som en hufvudsaklig faktor. Med full rätt anmärkte bevillningsutskottets
ordförande under debatten i Första kammaren sistlidet år,
att vatten är för lätt åtkomligt och för billigt, för att man skall känna
sig öfverygad om, att kontrollen öfver åtgången häraf skall vara effektiv,
och med mindre detta är fallet, är uppenbarligen hela kontrollen öfver
förskärings väsen det bristfällig, då, det är omöjligt att utröna, huruvida den
kvantitet tillverkad vara, hvars försäljning af affärens ledare redovisas till
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
9
bolaget, motsvarar den verkligen tillverkade och försålda. Häri ligger ju
dock sakens kärnpunkt. Då åter inköpta varor af bolaget försäljas i det
skick hvari de inköpts, men till det försäljningspris styrelsen fastställt,
kan styrelsen och äfven revisorerna efter inventering af lagerbehållningarna
vid försäljningsårets början och slut medelst en enkel uträkning
fastställa den försäljningsvinst, som måste ha uppstått under förutsättning,
att till efterlefnad varder utfärdadt det tillägg i 15 § i brännvinsförsäljningsförordningen,
riksdagen med anledning af min motion i ämnet sistlidet år
för sin del antog, nämligen att bolag vid utminutering icke må hålla mer
än ett försäljningspris å en och samma varusort af brännvin. Visserligen
kunde man tänka sig, att föreståndare för bolagsaffären i trots af förordningens
förbud kunde företaga sig att i hemlighet företaga utspädningar
och förskäringar. Men dels vore ett dylikt förfarande under sådana förhållanden
i och för sig straffbart, dels skulle ett hemlighållande däraf
för den i affären anställda öfriga personalen knappast vara möjligt och
risken för upptäckt därigenom bli för stor för att vedervågas.
I sin ofvan omförmälda kungörelse af den 15 maj 1909 synes
Kungl. kontroll- och justeringsstyrelsen lia velat vinna samma syfte
genom en föreskrift, att i den nypåbjudna »förskäringsboken» skall uppföras
jämväl alkoholhalten i den genom förskäringen tillverkade varan.
Kontrollstyrelsen har emellertid icke ens ifrågasatt, att denna form af kontroll
skall äga tillämpning på punsch- eller vintillverkningen, hvilken sålunda
fortfarande fullständigt är öfverlämnad åt bolagsaffärens föreståndares
okontrollerade godtycke. Och dock kunna alkoholhalten hos och
kvantiteten af därvid använd arrak och sprit inverka högst väsentligt.
Men ej ens beträffande konjak är den kontroll, som låter sig åvägabringa
medelst alkoholhaltens bestämmande hos saluhållna varor af bolagets egen
tillverkning, tillfyllestgörande, förutsatt, som ju meningen måste vara, att
detta bestämmande skall ske genom styrelsens ledamöter och revisorer
med tillhjälp af alkoholometer. Vid förskäring af konjak användes utom
konjak äfven andra ingredienser och bland annat socker, som har egenskapen
att minska den af alkoholometern utvisade alkoholstyrkan rätt betydligfc.
Sålunda inträffar, att kryddade brännvin ssorter vid undersökning
med alkoholometer, kunna visa ända till 15 % lägre alkoholstyrka
än den verkliga.
Nu kan det verkligen ifrågasättas, om i flertalet bolag någon kontroll
alls med alkoholometer ifråga om alkoholstyrkan kommer till stånd.
Sker detta icke, finnes uppenbarligen intet som hindrar att varan medelst
vattentillblandning nedsättes under den alkoholstyrka som noteras i förskäringsboken,
hvarigenom försäljningsbeloppen för stora kvantiteter kunna
Bill. till Riksd. Prat. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 12 Hälft.
2
10
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
undandragas redovisningen. Detta tillvägagångssätt låter sig så mycket
lättare praktisera, som bolagen hålla olika alkoholstyrka på olika sorters
konjak och alkoholstyrkan till ungefär lika färsäljningspris hålles olika i
olika bolag. Detta gäller äfven i sin mån om styrka och försäljningspris
på egentligt brännvin.
De nya föreskrifterna och förandet af varubokens specialkonti medföra
väl, att af dessa på ett öfverskådligt sätt framgår, hvad ett bolag
redovisar, men däremot icke hvilken vinst på försålda varor bolaget på
grund af de inköpta varornas kvantitet och de vid försäljningen betingade
priserna borde vara skyldigt att redovisa. Endast i senare fallet föreligger
verklig kontroll. Om t. ex. ett bolag förskär en viss kvantitet konjak,
som är beräknad att försäljas och verkligen försäljes för 2 kronor pr
liter, linnes med denna varuboksuppställning intet som hindrar, att denna
kvantitet eller del däraf i varuboken noteras 50 öre lägre pr liter, än
som vid försäljningen verkligen erhållits. Det behöfver icke närmare påvisas,
hvilken lucka i kontrollen detta innebär, och denna lucka bör icke
finnas i en rörelse som bolagens, hvars hela vinst är afsedd att tillfalla
det allmänna.
Utfyllas kan denna lucka emellertid icke annat än på två vägar:
Antingen ^ genom att stadga det förbud mot förskäring, som af mig föreslagits,
eller genom att, som under debatten i Andra kammaren framkastades,
införa skyldighet för bolagens styrelser eller revisorer att personligen
öfvervaka förskärings- och utspädningsförfarandet. Detta senare
kan dock icke rimligen ifrågasättas. Hvilka personer af anseende skulle
väl under sådana förhållanden vara benägna att gå med i ett bolag, hvaraf
de ej få hafva andra enskilda förmåner än den i dessa tider icke synnerligen
lockande ränteafkastningen af 5 % på däri insatta medel. Möjligen
skulle samma mål kunna ernås genom tillsättningen af en särskild
kontrollant, men meningen kan väl knappast vara, att kontrollkostnaderna
för det allmänna jämt skola drifvas i höjden blott för bevarandet af olärnpliga
och obehöflig^ arbetsmetoder. Redan genom tillsättandet af Konungens
befallningshafvandes ombud i bolag åsamkas det allmänna en
utgift af bortåt 20,000 kronor pr år. Att föredraga är väl däremot att
reformera arbetsmetoderna och i stället göra inskränkningar i den nu redan
allt dyrbarare administrationen.
I sammanhang härmed kan jag icke underlåta att erinra om den
orimliga höjd, hvartill omkostnaderna i en del bolag numera stigit. Enligt
de senaste uppgifterna härom i den officiella statistiken, afseende försäljningsåret
1906—1907, belöpa sig dessa i medeltal för hela riket till
icke mindre än 24,5 öre pr försåld liter eller 1,4 öre mera än året förut.
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
11
Men mångenstädes stiga dessa omkostnader ofantligt öfver detta belopp.
Så i Norrköping till 66,2 öre, i Vadstena till 54,5 öre, i Arboga till 33,8
öre, i Härnösand till 39 öre, i Sandsvall till 33,6 öre o. s. v. När man
erinrar sig, att det här till största delen gäller en sa lättsåld vara, hvilken
dessutom icke är utsatt för försämring genom lagring eller annorledes,
som egentligt brännvin, med ett inköpspris af endast omkring 90
öre litern (50 % alkoholhalt), måste det vara klart, att förvaltningen är
behäftad med så betydande brister, att ju mera densammas utgifter
kunna inskränkas, desto bättre. Det omtalades ju ock helt öppet under
debatten i fjol i Andra kammaren, att en representantant i utskottet fällt
yttrandet, att det vore alldeles naturligt, att de små bolagen måste ha
rätt att »småskog a litet grand»! Riksdagen lär väl dock icke vara benägen
att gifva någon rätt i den meningen.
Att förvaltningen i en del bolag verkligen skötes på ett det allmänna
rättsmedvetandet i hög grad utmanande sätt, framgår af många kända
omständigheter och bland annat af ofvannämnda stora skillnad i försäljningsomkostnader.
Det finnes också bolag, där bolagets direktör, som själf är
ledamot af bolagets styrelse, för egen räkning tillverkar punsch, som han,
trots försäljningsförordningens uttryckliga förbud för ledamot af bolags
styrelse att ingå i affärsaftal med bolaget, med styrelsens vetskap säljer
till bolaget, som är hans enda afnämare. Källarmästaren på platsen, som
innehar sin utskänkningsrättighet på villkor att taga alla spritvaror af bolaget,
har åliggande att försälja denna punsch till ett pris, som med 75
öre ä kronor 1,50 pr liter understiger det, som gäller för punsch, hvilken af
bolaget inköpts från annat håll.
I flera t. o. in. mycket stora bolag försiggå förskäringar och nedsättningar
af varor i samma lokal, där försäljningen äger rum och af samma
person, som sköter detaljhandeln. Då härtill kommer, att på många håll
t. o. in. den enkla kontroll saknas, som ligger hos en särskild kassörska
vid disken, torde utan vidare kunna anses, att effektiviteten af den kontroll,
som består i förandet af särskild förskäringsbok är utan någon nytta.
När styrelse och revisorer icke ingripa mot sådana uppenbara missförhållanden
som anförda, är det lätt att förstå, att de nya kontrollföreskrifterna
komma att sakna all reell betydelse.
Det finnes enligt min mening ingen annan utväg för ernåendet af
verklig kontroll än att förbjuda bolagen vidtaga kvalitativa eller kvantitativa
förändringar af inköpta varor. Det kända intresset för stor försäljning, som
nu råder i öfvervägande antalet bolag, till skada för nykterheten, skulle
härigenom äfven förebyggas.
12
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
Med det anförda tror jag mig sålunda ha uppvisat, att förra årets
bevillningsutskott hade orätt i sin uppfattning af nu gällande kontrollföreskrifters
effektivitet gentemot missförhållandena på förskäringsväsendets
område. Jag är däremot böjd att gifva utskottet rätt däri, att en garanti
mot provisionssystemet kan ligga uti, att bolagen verkställa sina inköp
först efter infordrande af anbud. Så sker ju redan nu i flera af de välskötta
bolagen, som icke syssla med förskäring. Ett sådant infordrande af
anbud har ock till förutsättning förskäringssystemets afskaffande. Hvad
beträffar inköpen af färdiga varor, kommer konkurrensen mellan de inhemska
firmorna inom spirituösa- och vinbranschen säkert att ha till följd, att
lägsta möjliga pris erhålles, om det blifver lagstadgadt, att anbud skall
infordras vid inköp af spirituösa och vin, då så lämpligen kan ske. 1 hvarje
fall kommer den blifvande lagstiftningen mot provisionssystemet att lägga
bestämda hinder i vägen för inhemska firmor att begagna sig af denna
förkastliga utväg att vinna afsättning. Däremot lär denna lagstiftning få
ringa eller intet inflytande på provisionssystemets användning från utländska
firmors sida på grund af de oerhörda svårigheterna att leda i bevis,
att provisioner verkligen gifvits och tagits, då tillgång saknas till de provisionsgifvande
firmornas bokföring. Ett tvång att tillhandahålla bokföringen
kan åläggas inhemska handelsfirmor, men icke utländska. Dessutom
säger det sig själf, att de sistnämnda icke drabbas af den svenska
lagstiftningens straffhot.
Af principiella skäl slutligen motsatte sig 1909 års bevillningsutskott
ett förskäringsförbud. Ett sådant förmenades nämligen skola bringa brännvinsbolagen
i sådant beroende af reningsverken i landet och af vinhandelsfirmorna,
att afsevärdt minskade inkomster för bolagen skulle vara att emotse.
Det är sant, att reningsverken redan till allra största delen äro
sammanslutna i en ring. Däremot har det hittills icke ådagalagts, att
de begagnat sig af denna sammanslutning för att uppskörta bolagen. I
hvarje fall lär någon afsevärd förändring i bolagens ställning till reningsverken
icke inträda därigenom, att de förra tillförbindas att af samma
verk inköpa färdiga varor, af hvilka de redan nu inköpa den vara af
högre alkoholhalt, som en del bolag för närvarande själfva nedsätta.
Mot förbudet för bolagen att själfva vidtaga dylik nedsättning kan i själfva
verket icke anföras någon annan invändning, än att en större kvantitet
då måste fraktas, än med nuvarande system är erforderligt. Ett skäl,
som i fjol under debatten i Andra kammaren framhölls, var det, »att
man dock icke skall behöfva frakta vatten t. ex. från Skåne upp till Västergötland»,
ett skäl, som visserligen låter bra, men vid närmare granskning
skall man nödgas erkänna, att det år ett mycket svagt skäl att
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
13
komina med i denna fråga. Här gäller det icke att frakta vatten, utan
en vara, som innehåller en större eller mindre alkoholhalt. Denna är ju
i outspädd form 96 f, men det köpes sällan dylik, utan oftast utspädd
till mycket lägre procenthalt. Hvarför kunna då icke bolagen alltid lika
gärna inköpa brännvinet till 43 eller 41 /, eller styrkan, hvartill det i
allmänhet försäljes. Frakten blir då visserligen en bagatell högre, men
att nedsätta alkoholhalten på försäljningsplatsen drager också kostnader.
När reningsverkens medelfrakt pr liter egentligt brännvin icke uppgår
till mer än 5/io öre öfver hela landet, men å andra sidan finnas brännvinsbolag,
som antingen i bokstaflig mening måste »köpa och frakta vatten»
från annan plats eller göra särskilda anstalter för destillering af vattnet
på platsen för att få detta för ändamålet användbart, förstår man, att
hela detta försvar för bolagens nuvarande nedsättnings- och förskäringssystem
är betydelselöst. Missbruka reningsverken den maktställning, de
genom sammanslutning förvärfvat sig, stå helt andra och verksammare
utvägar staten till buds att bryta denna maktställning än den i detta
hänseende fullkomligt likgiltiga nedsättning af alkoholhalten genom bolagens
egen försorg.
Hvad åter beträffar det befarade beroende, hvari bolagen genom
förskäringsförbudet skulle komma till de inhemska vinhandelsfirmorna,
har detta till förutsättning en ringbildning mellan dessa, som icke finnes,
när det gäller sådana varor, som af bolag förskäras och, som erfarenheten
visat, är en omöjlighet på den rena partihandelns område, så snart
denna, såsom fallet är med partihandeln med spirituösa och vin, utgör
en fri näring, äfven om försök till priskonventioner skulle göras, hvithet
med de många olika kvaliteter och prislägen, hvarom här är fråga, nästan
är otänkbart, blefve enda följden naturligtvis den, att ny och än större
konkurrens å detta område skulle uppstå och särskild! underlättas af soliditeten
hos den kundkrets, med hvilken man här har att räkna.
På grund af den större fackinsikt, hvaröfver de enskilda handelsfirmorna
i allmänhet förfoga, är det å andra sidan ett faktum, att de äro
i stånd att medelst fördelaktiga inköp förse bolagen med färdiga varor af
bättre kvalitet till samtidigt billigare pris än det, hvari bolagens själfförskurna
varor komma att stå i. Det är ju också ett kändt förhållande,
att allmänheten, ja, t. o. in. bolagens egna styrelseledamöter föredraga att
hos vinhandlare inköpa konjak och vin framför att hänvända sig till bolagen.
Men vore det icke en ren fördel att gynna den inhemska legitima
partihandeln i stället för den utländska, helst då denna som i detta fall
icke blott i stor utsträckning begagnar sig af illegitima medel, utan äfven
till själfva sitt väsen många fall är illegitim?
14
Bivillningsutskottets Betänkande Nr lå.
Det uttalades under fjolårets debatt i Första kammaren tvifvelsmål
därom, att bolagen verkligen företaga sina inköp från sådana underklasssiga
firmor, som af mig påståtts. Med anledning häraf kan jag upplysa,
att större delen af de bolag, som själfva importera konjak till leverantörer,
hafva firmor, hvilka dels icke äro konjaksfirmor, dels existera såsom sådana
endast till namnet, dels slutligen äro bosatta på helt andra orter än Cognac.
Det saknade icke intresse att konstatera, att samtliga de bolag, som gåfvo
upphof till utskänkningsbolagens förtroendenämnds mot min motion riktade
skrifvelse till 1909 års bevillningsutskott, inköpa konjak från utländska
firmor af omförmälda slag och att ett af dem till på köpet inköper vin
från en —- Köpenhamnsfirma.
Hvilken ringa vinst inhemska vinhandelsfirmor nöja sig med vid försäljningar
till bolag, framhöll jag i min motion vid förra årets riksdag,
då jag påvisade, att, då priset för egentligt brännvin om 46% alkoholhalt
var 93 öre pr liter, bolag kunde från sådana firmor inköpa konjak af
samma alkoholstyrka fraktfritt till c:a kr. 1 ä l,io pr liter. Därest dessa
firmor finge öfvertaga leveransen af s. k. finare spirituösa, hvilket redan
är förhållandet till flere bolag, i stället för de underhaltiga firmor i utlandet,
till hvilka bolagen nu pläga hänvända sig, borde det förvisso icke
vara till skada hvarken för bolagen, allmänheten eller det allmännas inkomster
å bolagsrörelsen, helst det icke lär kunna bestridas, att det för
ett land, det må gälla hvilket affärsområde som helst, är långt fördelaktigare,
att en sakkunnig och i sin bransch utbildad handelskår, som af
personlig risk sporras till fördelaktigast möjliga inköp, får utgöra mellanhand
mellan utländska producenter och den inhemska detaljhandeln, något,
som äger alldeles särskild tillämpning på så svårbedömda varor som konjak
och vin.
Då härtill kommer, att genom ett förskäringsförbud bolagens administration
förenklas, kostnader, de ha för rening af brännvin och förskäring,
bortfalla; att en stor del af förhyrda lokaler kunna afvaras liksom
betydande besparingar genom mindre personal kunna göras; och att räntekostnader
för inneliggande lager likaledes kunna afsevärdt nedbringas
— det finnes bolag, som hafva lager på 150,000 kr. värde, medan fjärdedelen
vid inköp af färdiga varor vore mer än tillräcklig, alltså en öfverflödig
ränteutgift i ett enda bolag på minst 6,000 kr. pr år — torde
det högeligen kunna betviflas, att 1909 års bevillningsutskott hade rätt i
sin förmodan, att det allmänna härigenom skulle undandragas inkomster.
Fastmera borde det vara klart, att dessa besparingar och den provisioner
uteslutande, förbättrade kontrollen skulle få till följd en ökad afkastning
af bolagsrörelsen till det allmännas fromma.
.Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14
15
Särskild! lämpligt vore, om mitt förslag i år bifölles, så att lagändringen
därom kunde träda i kraft den 1 januari 1911. De flesta bolagens
oktroj utgår nämligen med detta års slut, och då hyres- och tjänsteaftal
kunna antagas till samma tid utlöpa, finge bolagen lätt att i tid
ordna sig efter de ändrade arbetsförhållandena.»
Det i herr Jespersons motion till införande i mom. 2 af ifrågavarande
§ ifrågasatta stadgande angående ett och samma försäljningspris å
en och samma varusort af brännvin, hvithet stadgande, på sätt motionären
erinrat, sistlidet år af Riksdagen för dess del antogs, har numera till efterlefnad
promulgerats. Jämlikt kungl. förordningen den 14 januari 1910, har
nämligen i 15 § af gällande brännvinsförsäljningsförordning såsom moment
2 tillfogats följande bestämmelse:
»Vid utminutering må bolag icke hålla mer än ett försäljningspris å
en och samma varusort af brännvin, oafsedt om större eller mindre myckenhet
försäljes.»
Vid sådant förhållande lärer i denna fråga någon Riksdagens vidare
Ö Ö o
åtgärd icke finnas påkallad.
Hvad herr Jespersons motion i öfrigt beträffar, öfverensstämmer densamma
med herrar Belinders och Samuelsons så till vida, som i bägge
dessa motioner påyrkas införande i förevarande moment af förbud för bolagen
att blanda eller förskära brännvin eller vin och stadgande, att inköpta
varor skola försäljas i samma skick, hvari de af vederbörande bolag
inköpts. Herr Jespersons förslag omfattar emellertid därjämte meddelande
i samma moment af bestämmelse angående skyldighet för bolag att vid
inköp af brännvin och vin alltid, där så lämpligen ske kan, infordra anbud.
Samtliga de sålunda till införande i paragrafen föreslagna nya stadgandena
syfta ytterst till åstadkommande af en mera än för närvarande
effektiv kontroll å bolagens och deras underlydande tjänstemäns verksamhet
och åtgöranden samt rikta sig mot missförhållanden, hvilka enligt motionärerna
lära förekomma inom vissa bolag och möjliggöras dels därigenom,
att inköpen från utlandet af den till förskäring eller blandning afsedda
varan, såsom dessa inköp nu mestadels bedrifvas, särskild! skola underlätta
förekomsten af hemliga provisioner, och dels därigenom, att förskäringen
gör fakturorna öfver inköpen otillräckliga såsom kontrollmedel.
Förslag om förbud mot blandning eller förskäring hafva, såsom af
motionerna framgår, förut upprepade gånger och senast nästlidet år
förelagts Riksdagen i form af motioner.
I sitt öfver då föreliggande motioner i ämnet afgifna utlåtande ställde
sig 1909 års bevillningsutskott afvisande till tanken på ett förskäringsför
-
Historik.
16
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
Utskottets
yttrande.
bud. I och för sig vore ett sådant förbud, ansåg utskottet, mindre lämpligt.
Bolagen komme därmed i sådant beroende af de till ring sammanslutna
reningsverken i landet och af vinhandelsfirmorna, att afsevärdt
minskade inkomster för bolagen vore att emotse. Det allmänna skulle
därmed undandragas inkomster och utan gagn för nykterheten i stället enskilda
blifva gynnade. De missbruk, som uppgifvits hafva förekommit,
borde, enligt utskottets jämväl uttalade åsikt, kunna i allt väsentligt förekommas
genom utnyttjande af de lagbestämmelser, som redan funnes, samt
genom noggrann eftersyn och vaksamhet från styrelse och revisorer. Utskottet
gjorde vidare gällande, att, därest utöfver den vanliga revisionen
jämte den särskilda granskning, hvarom chefen för kontroll- och justeringsstyrelsen
kunde gå i författning, ytterligare kontroll skulle anses nödig, och
detta särskildt öfver förskäringen af konjak, vederbörande myndighet ej
torde underlåta att meddela erforderlig bestämmelse i sådant syfte. Hvad
särskildt beträffade det jämväl i då föreliggande motioner öfverklagade
provisionssystemet, hänvisade utskottet till den af Riksdagen begärda lagstiftningen
mot mutor, men uttalade tillika, att närmaste garantien
däremot torde böra sökas däri, att bolagen verkställde sina inköp först
efter infordrande af anbud, ett sätt, hvaraf bolagen alltmera begagnade sig
och som borde vinna efterföljd i möjligast vidsträckta omfattning.
Sist omförmälda uttalande synes också hafva föranledt herr Jespersons
nu upptagna förslag om stadgande af skyldighet för bolagen, att
alltid, där så lämpligen ske kunde, infordra anbud.
1909 års bevillningsutskotts utlåtande var emellertid icke enhälligt,
utan, såsom i de nu föreliggande motionerna erinras, hade fyra reservanter
hemställt om en begäran af utredning i frågan genom Kungl. Maj:ts försorg.
Utskottets förslag vann efter votering Första kammarens bi i all med
62 röster mot 45, hvilka senare afgäfvos för reservanternas förslag. I
Andra kammaren segrade däremot utan votering det sistnämnda förslaget.
Såväl under denna frågas debatterande i kamrarna nästlidet år som
ock i de nu föreliggande motionerna hafva onekligen upplysningar förekommit,
hvilka synas gifva vid handen, att inom vissa bolag missbruk
äga rum i de afseenden, som i motionerna beröras, och likaledes lärer
man näppeligen kunna bortse från hvad i herr Jespersons motion anförts
i fråga om otillräckligheten i vissa hänseenden af de under år 1909 utfärdade
nya kontrollföreskrifterna. Anmärknings värd t är likaledes det påvisade
förhållandet, att omkostnaderna inom vissa bolag stigit till en betydande
höjd. Äfven om olika förhållanden på olika orter kunna i viss
mån förklara en dylik företeelse, måste dock sådan skiljaktighet i omkost
-
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
17
Ȍder olika bolag emellan, som den officiella statistiken har att uppvisa, vara
ägnad att tilldraga sig uppmärksamhet. Enligt uppgifterna för tillverkningsåret
1906—1907 växlade siffrorna i berörda hänseende mellan 8,i öre
per liter försåld spirituösa vid ett bolag och 66,2 öre per liter vid ett
annat. Då det emellertid är af vikt att åstadkomma en såvidt möjligt
tillförlitlig kontroll å bolagens och deras underlydandes förvaltningsåtgärder,
lärer det få anses synnerligen önskvärd!, att en opartisk och
grundlig utredning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag,
som nästlidet år var nära att tillvinna sig Riksdagens godkännande,
kommer till stånd beträffande omfattningen af förefintliga missbruk samt
möjligheten af deras afbjälpande medelst skärpt kontroll eller genom andra
lämpliga åtgärder, hvarvid äfven lära komma under öfvervägande sådana
inskränkningar i bolagens rörelsefrihet som t. ex. den ifrågasatta skyldigheten
att före inköpen infordra anbud. Att i vidsträcktare mån förorda
motionärernas förslag har utskottet icke funnit skäligt, helst de mot ett
allmänt förskäringsförbud för bolagen af 1909 års bevillningsutskott uttalade
betänkligheterna under senaste tiden i fråga om egentligt brännvin
snarare torde hafva ökats än minskats.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:
l:o) att motionen II: 170 af herr Jesperson, i hvad
den afser stadgande af skyldighet för bolag att vid utminutering
icke hålla mer än ett försäljningspris å en
och samma varusort af brännvin, icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda; samt
2:o) att i anledning af motionerna I: 22 af herrar
Bellinder och Samuelson samt II: 170 af herr Jesperson
Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning,
huruvida med hänsyn till nödig kontroll å brännvinsförsäljningsbolagens
verksamhet skärpta föreskrifter kunna
anses erforderliga, samt därefter till Riksdagen inkomma
med de förslag, hvartill utredningen kan föranleda.
17 § 2 mom. af gällande förordning angående försäljning af brännvin
lyder sålunda:
»Bolag må ej till annan öfverlåta all utminutering eller all utskänkning
af brännvin inom kommun, men skulle bolag vilja mot bestämd afgift
åt annan öfverlåta rättighet till utminutering eller utskänkning, göre
Bill. till Riksd. Prat. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 12 Håft.
Motion
IT. 11.
3
18
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
bolaget därom framställning hos Kung]. Maj:ts befallningshafvande, som
äger efter magistratens eller kommunalnämndens hörande att med afseende
såväl å skälen och villkoren för öfverlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten
hos den person, å hvilken öfverlåtelsen ifrågasättes, som ock å afgiftens
förhållande till det litertal brännvin, som anses kunna komma att
afyttras, bifalla eller afslå framställningen.
Med öfverlåtelse af utskänkningsrättighet följer skyldighet för den,
till hvilken sådan rättighet blifvit öfverlåten, att hos bolaget inköpa allt
för rörelsen erforderligt egentligt brännvin och det brännvin i öfrig!, som
bolaget tillhandahåller i sin rörelse.»
I motionen II: 11 föreslås af herr Leander jämte medmotionärer, det
Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring af förestående moment,
»att innehafvare af öfverlåten rättighet till icke blott utskänkning
utan jämväl utminutering skall vara skyldig att inköpa allt för rörelsen
erforderligt brännvin genom vederbörande bolag;
att afgift för sålunda öfverlåten rättighet skall utgå efter det verkligt
försålda litertalet spirituösa;
samt att denna afgift ej får understiga ett visst pris, exempelvis 25
öre pr liter».
Detta yrkande motiveras sålunda:
»Ingen lärer förneka, att uppkomsten af det s. k. Göteborgssystemet
varit förestafvadt af varmt intresse för dryckenskapens bekämpande, och
att dess tillämpning i öfverensstämmelse med dess ursprungliga plan medfört
afsevärda fördelar till nykterhetens fromma. De anmärkningar, som
ur skilda synpunkter gjorts mot detsamma, torde ha härrört däraf, att man
såväl i lagstiftning som praktik afvikit från de grundsatser, hvarpå man
velat uppbygga systemet.
Meningen torde nämligen ha varit, att all försäljning af brännvin
och därmed jämförliga drycker skulle under sträng kontroll ombesörjas af
bolagen själfva utan några som helst öfverlåtelse!’ af utskänknings- eller
utminuteringsrättigheter till enskilda personer, i hvilkas intresse det helt
naturligt måste ligga att åtminstone lika mycket se på egen vinning som
att främja nykterhet och sedlighet. Man hade därför kunnat vänta, att i
den nya förordning angående försäljning af brännvin, som erhölls 1905, i samband
med bestämmelsen att försäljning af brännvin endast må upplåtas åt
därför bildad! bolag, jämväl stadgats förbud för detta att till enskilda personer
öfverlåta vissa rättigheter. Detta skedde likväl icke. Förordningen
ålägger endast bolagen att icke till annan öfverlåta all utminutering eller
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
19
all iskänkning af brännvin. På grund däraf är i många städer i synnerhet
utminuteringen öfverlåten åt andra, medan bolagen själfva endast använda
ett mindretal af de rättigheter, hvaröfver de förfoga. Såsom exempel
kan anföras, att utskänkningsaktiebolaget i Karlskrona öfverlåtit fyra
utminuteringsrättigheter och begagnar endast en för egen del. Bland de
79 rättigheter af nämnda slag, hvaröfver aktiebolaget Göteborgssystemet i
Stockholm under år 1908 förfogade, voro 51 öfverlåtna åt enskilda personer.
Härutinnan torde det likväl vara förgäfves att påkalla någon ändring
för närvarande. Däremot synes redan nu sådan ändring böra ske,
att den, till hvilken utminuteringsrättighet blifvit öfverlåten, skall vara
skyldig att i likhet med innehafvare af utskänkningsrättighet inköpa allt
för rörelsen erforderligt brännvin hos vederbörande bolag.
Då bolagen ha till uppgift att enligt gifna föreskrifter och utan
egentlig vinst för egen räkning förmedla all spirituosaförsäljning inom
respektive kommuner, måste det betraktas såsom en oegentlighet, att en
innehafvare af öfverlåten rättighet kan inköpa sitt brännvin hvar han behagar.
Han sättes därigenom lättare i tillfälle att vidtaga sådana åtgärder,
att kunderna dragas från bolagets egna försäljningsställen till hans
eget. Men på sådant sätt blir den enskilde riktad på det allmännas bekostnad,
hvarigenom syftet med Göteborgssystemet förfelas.
Vid öfverlåtelse af såväl utskänknings- som utminuteringsrättighet
skall innehafvaren erlägga en viss afgift, hvars storlek i allmänhet bestämmes
med hänsyn till det litertal brännvin, som anses kunna komma att
afyttras. Emellertid torde i de allra flesta fall det beräknade litertalet betydligt
understiga det, som verkligen försäljes. Här tillskansar sig åter
den enskilde fördelar på det allmännas bekostnad. Aktiebolaget Göteborgssystemet
här i Stockholm har sökt att råda bot på nämnda oegentlighet
genom att i öfverlåtelsekontrakten införa åläggande för rättighetsinnehafvaren
att före den 1 april meddela bolaget uppgift enligt fastställdt formulär
å det litertal spirituösa, som i rörelsen afyttrats under det näst
föregående kalenderåret. Men äfven där man vidtagit dylik åtgärd, torde
exakt uppgift uteblifva, så länge bestämmelserna i brännvinsförordningen
bibehållas vid sin nuvarande lydelse. Verkställande direktören för härvarande
Göteborgssystem har också förklarat sig skola med tillfredsställelse
hälsa en ändring af bestämmelserna därhän, att afgiften för öfverlåten rättighet
skall utgå efter det litertal spirituösa, som afyttras i salufärdigt
eller skattepliktigt skick.
Hvad slutligen angår den afgift per beräknad liter, som åsättes vid
öfverlåtelse af här omhandlade rättigheter, lärer den mycket oftare understiga
än öfverstiga 15 öre. Däremot utgjorde enligt senaste officiella upp
-
20
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
Historik.
gifter vinsten pa egen rörelse för samtliga bolag inom landet för hvarje
liter försåld spirituösa
under försäljningsåret 1905—1906 49,3 öre,
» » 1906—1907 48,3 öre.
Under försäljningsåret 1907—1908 lärer vinsten vara betydligt större, beroende
på indragning af gästgifverier och förbud mot försäljning genom agenter.
Häraf framgår otvetydigt, att afgiften vid öfverlåtelser borde höjas,
hvilket bäst torde ernås genom att i förordningen stadga ett visst minimipris,
exempelvis 25 öre, för hvarje försåld liter.»
Utskottet vill erinra därom, att förslag i samma riktning som motionärerna
nu framställt i fråga om 17 § 2 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen,
jämväl förelåg i en vid denna förordnings senaste revision
vid 1905 års Riksdag väckt motion, däri hemställdes om en sådan redaktion
af ifrågavarande moment, att »Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle
bestämma, från hvilket eller hvilka brännvinsbolag i berörda paragrafer
omnämnda brännvin skulle inköpas». Det Riksdagens särskilda utskott,
som då behandlade frågan om ny brännvinsförsäljningsförordning, yttrade
beträffande berörda förslag, att utskottet funnit sig böra förorda bifall därtill,
dock endast i fråga om öfverlåtelse af utskänkningsrättighet, och tillkom
sålunda på utskottets förslag det stadgande i berörda syfte, som nu
återfinnes i sista stycket af 17 § 2 mom.
Det särskilda utskottet anförde i denna fråga vidare:
»Enligt uppgifter, som stått till utskottets förfogande, hade samtliga
försäljningsbolagen i riket för försäljningsåret 1902—03 åt andra öfverlåtit
sammanlagdt 298 utskänkningsrättigheter. Af dessa, rättigheter hade
öfverlåtits 109 utan skyldighet att inköpa varor af bolaget, 49 med skyldighet
att inköpa egentligt brännvin af bolaget och 140 med skyldighet
att inköpa all spirituösa af bolaget. I det öfvervägande antalet fall eller
189 fanns sålunda skyldighet i berörda hänseende, om ock i olika omfattning,
stadgad. Detta förhållande, hvilket torde ådagalägga, att praktiska
svårigheter icke förefinnas i detta afseende, har synts utskottet utgöra ett
skäl för införande af lagstadgad skyldighet för innehafvare af öfverlåtna
utskänkningsrättigheter att från det öfverlåtande bolaget fylla det för rättighetens
utöfvande erforderliga behofvet af spirituösa.
Genom möjligheten för bolagen att jämväl vid dylik försäljning höja
prisen lärer en sådan bestämmelse kunna afsevärdt bidraga till en effektivare
beskattning af brännvin sförsäljningen. Ett utsträckande af berörda
skyldighet äfven till innehafvare af öfverlåtna utminuteringsrättigheter
skulle visserligen verka vidare i nämnda riktning samt till minskning af
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
21
antalet dylika rättigheter. Principens genomförande i sådan omfattning
torde dock för närvarande möta svårigheter i tillämpningen, hvarför utskottet
icke ansett sig böra nu tillstyrka stadgande i detta afseende.»
Motionärerna hafva icke antydt, att de förhållanden, som år 1905
bestämde Riksdagens uppfattning af denna fråga, sedermera ändrats, och
enligt hvad inom utskottet upplysts, torde så icke heller kunna antagas
vara förhållandet. Under sådana omständigheter lärer motionärernas förslag
i denna del icke böra bifallas.
Lika litet lärer framställningen i öfriga delar påkalla någon ändring
i gällande bestämmelser, då dessa synas bereda erforderlig möjlighet för
bevakande af det allmännas rätt gent emot enskilda intressen. Af hvad
motionärerna anfört synes ju ock framgå, att åtminstone på vissa ställen
bolagen själfva tillgodogöra sig denna möjlighet, och skulle så icke allestädes
vara förhållandet, torde väl vederbörande magistrat eller kommunalnämnd
icke underlåta att därå fästa uppmärksamheten i det utlåtande, som
skall afgifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande före pröfningen af den
ifrågavarande rättighetsupplåtelsen.
Med afseende å hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
3:o) att förevarande motion, II: it, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Uti motionen n:r II: 12 har herr Fornander hemställt,
»att Riksdagen måtte besluta till Kungl. Maj:t ingå med underdånig
skrifvelse, innefattande begäran om följande tillägg till § 15 mom. 1 i
kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin:
Bolag, som i 12 och 14 §§ omförmäles, skall hafva till ändamål endast
att i sedlighetens intresse ordna och handhafva detaljhandel med
brännvin och må icke afse att bereda vare sig delägarne vinning utöfver
årlig ränta med högst fem procent å de af delägarne tillskjutna kontanta
medel eller kommun någon ekonomisk fördel utöfver den vinst, som enligt
denna förordning kan tillkomma densamma.
Hvad sålunda stadgats utgöre dock ej hinder för sådant bolag att utöfva
försäljning af mat, äfven utan samband med brännvins för säljning, under
förutsättning endast att handeln med brännvin är bolagets hufvudsaklig aste
verksamhet».
Såsom stöd för sitt yrkande anför motionären följande:
»Med fullt erkännande af de väsentliga förbättringar, hvilka vid
nästan hvarje riksdag under senare tider åstadkommits i afseende å vår
Utskottets
yttrande.
Motion
II: 12.
22
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
brännvinsförsäljningsförordning, återstå dock otvifvelaktigt ännu många
ändringar att vidtaga därutinnan för att sagda förordning skall i möjligaste
mån motsvara ett af de viktigare ändamål, hvarför den är afsedd, nämligen
att söka minska konsumtionen af spirituösa drycker i vårt land. De
icke endast moraliska utan jämväl ekonomiska fördelar, som vunnes för
vårt folk genom en minskning af alkoholförbrukningen i landet, äro så till
fullo kända och erkända, att jag säkert icke behöfver uppehålla mig vid
ordandet härom.
I sådant syfte skulle tvifvelsutan komma att verka det tillägg i § 15 af
nuvarande brännvinsförsäljningsförordning, hvilket jag i det följande föreslår.
§ 15 mom. 1 i kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående
försäljning af brännvin föreskrifver bl. a., att bolag, som i 12 och 14 §§
omförmäles, skall hafva till ändamål endast att i sedlighetens intresse
ordna och handhafva detaljhandel med brännvin o. s. v.
Till fullgörandet af sagda föreskrift i § 15 har flertalet af utskänkningsbolagen
i riket, synnerligast under de senare åren, vidtagit många
och väsentliga inskränkningar i afseende icke allenast i tiderna för försäljningslokalernas
öppethållande utan jämväl i afseende å serveringsföreskrifterna.
Bland dessa föreskrifter observeras särskild^ att bolagen ansett
sig i allt högre och högre grad böra arbeta i riktning att söka förmå
den stora allmänheten att vid förtärandet af egentligt brännvin samtidigt
intaga föda. För ernåendet af bästa möjliga resultat i detta hänseende
har flertalet af bolagen bemödat sig om att å utskänkningsställena tillhandahålla
god och vällagad mat till billiga priser. Detta bemödande har
i sin mån åstadkommit att, synnerligast i de större städerna, en ej oväsentlig
del af den arbetande manliga befolkningen intager sina frukost- och
middagsmåltider å bolagens utskänkningsställen, och all sannolikhet talar
för, att antalet spisande gäster å dessa ställen kommer att år för år tilltaga.
Med tanke härpå och oaktadt jag till fullo inser önskvärdheten af
att, när brännvin förtäres, detta sker i sammanhang med förtäring af mat,
torde dock vara själffallet att en hufvudsaklig frestelse till förtärandet af
spirituösa ligger i själfva besöket å krogen, och sådana besök tilltaga gifvetvis
i samma mån som mathållningsrörelsen å utskänkningsställena tilltager.
Denna ökade frekvens å utskänkningsställena orsakar i sin mån att
mathållningsrörelsen å de ställen, där spirituösa icke serveras, minskas.
Följden höraf åter blifver, att besöken å krogarna komma efter hand att
blifva så godt som obligatoriska för flertalet af den större allmänhet, som
för intagande af sina måltider är hänvisad till billiga restauranter.
Det är sannolikt med tanke härpå, som utskänkningsbolagen i Växjö,
Ystad och Karlshamn anordnat matserveringsställen, där spirituösa drycker
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
23
icke få serveras, och har denna anordning, som å dessa orter lämnats utan
anmärkning, visat synnerligen tillfredsställande resultat. Bolaget i Göteborg
har sedan flera år tillbaka anordnat matställen, där endast en sup brännvin
(någon annan spirituösa tillhandahålles icke å dessa ställen) serveras hvarje
gäst, och, där sådan servering sker, endast till ''spisande gäst’. Jämväl denna
anordning har visat sig i nykterhetshanseende mycket fördelaktig.
På framställning af flera större industriidkare i Göteborg beslöt
styrelsen för därvarande bolag år 1908 att anordna matserveringsställen,
där spirituösa drycker icke finge serveras, men Konungens befallningshafvandes
ombud hos styrelsen ansåg sig böra anmäla detta beslut hos vederbörande
länsstyrelse, hvilken också fann ifrågavarande beslut stridande
mot brännvinsförsäljningsförordningen, och denna åsikt delades jämväl af
Kungl. Maj:t, som i nådig resolution af den 22 januari 1909 fann bolaget icke
mot stadgandena i 12, 15 och 21 §§ af kungl. förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning af brännvin äga utöfva den ifrågasatta verksamheten.
Att bolagsstyrelsens åtgärd ogillades, berodde uppenbart icke på
andra än rent formella skäl, nämligen att gränserna för de så kallade
Göteborgssystembolagens verksamhet i gällande förordning gjorts för trånga.
I sak däremot torde väl alla vara ense om den åsyftade åtgärdens
gagnelighet i nykterhets- och ordningssynpunkt. Lämpligare sätt att mota
det öfverdrifna och skadliga i bränn vinsförtäringen å krogarna än genom
anordnande af alkoholfria restauranter torde väl knappast kunna tänkas.
Invändningen att dylik restaurationsrörelse måste gå med förlust
drabbar alla i lag eller af vederbörande bolag och lokala myndigheter
gjorda restriktioner i brännvinsutskänkningen, och samma är förhållandet
med invändningen, att åtgärden i fråga skulle ensidigt tillgodokomma den
kommun, där den alkoholfria restauranten blefve belägen. Gifvet är att
nykterhets- och sedlighetsintresset är viktigare än pennin geintresset.
Då sagda kommun i regel är störste delägaren i därvarande utskänkningsbolags
vinst, ligger häri en viss garanti mot att inrättandet af alkoholfria
restauranter komme att ske i allt för stor utsträckning.»
Syftet med nu förevarande motion är att bereda möjlighet för utskänkningsbolagen
att anordna matställen utan spritdrycksförsäljning. På
sätt af motionären framhålles, äga nämligen bolagen icke rätt att utöfva
eu dylik verksamhet.
De skäl, som af motionären åberopats till stöd för yrkandet om rätt
för utskänkningsbolagen att i angifven riktning utvidga sin rörelse torde,
om ock i och för sig beaktansvärda, icke vara tillfyllestgörande. Till en
början må framhållas, att, såsom ock af motionären antydes, den af bränn
-
Utskottets
yttrande.
24
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
Motion
IT. 96
vinsbolagen vid sidan af utskänkningen bedrifna restaurationsrörelsen, snarare
tillskyndar bolagen förlust än bereder desamma vinst. Under sådana
förhållanden är det, enligt utskottets mening, uppenbart, att en anordning
i det syfte, motionären föreslagit, skulle komma att bereda de kommuner,
inom hvilka bolagens matställen utan samband med utskärning af spirituösa
vore belägna, en särskild fördel, som icke skulle tillgodokomma
öfriga, hvilka äga rätt till andel i de af brännvinshandteringen inflytande
medlen. Härigenom skulle alltså eu rubbning inträda i den en gång fastställda
fördelningen af dessa medel, hvilken utskottet icke anser sig böra
tillstyrka. Härtill kommer vidare, att ett anordnande af dylika matställen,
otvifvelaktigt skulle innebära en otillbörlig konkurrens med öfriga nykterhetsvärdshus,
hvilkas berättigade intressen dock icke torde få förbises.
Med stöd af hvad sålunda anförts, får bevillningsutskottet hemställa,
4:o) att förevarande motion II: 12 icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
2 § i brännvinsförsäljningsförordningen lyder sålunda:
»1. Brännvin, som icke är renadt eller hvars styrka ej uppgår till
minst 35 procent, får vid detaljhandel ej hållas till salu.
2. Ej heller får vid detaljhandel hållas till salu brännvin, som är
försatt med något för hälsan skadligt ämne.»
I ofvannämnda motion n:r II: 96 hemställer motionären, att Riksdagen
ville för sin del besluta följande tillägg till ifrågavarande §, att införas
såsom ett mom. 3:
•»Brännvin, inneslutet i konfitur er, får ej hållas till salu.»
Till stöd för detta förslag har anförts:
»Från skilda håll i landet ha i pressen och annorledes från föräldrar
och lärare klagomål anförts öfver att i konditorier och handelsbutiker tillhandahållas
sockerbagerivaror, hvilka innehålla sprithaltiga vätskor i sådan
mängd och af så stor alkoholhalt att barn vid förtärandet äfven af e\i
mindre kvantitet sådana s. k. ’praliner’ kunna bli berusade. Tusentals barn
äro ju födda med ärftligt alkoholbegär. Ett upprepadt förtärande af dylika
alkoholhaltiga konfityrer väcker helt naturligt inom kort hos ett sådant
barn alkoholbegäret till lif, hvarjämte det hos andra kan rent af
skapa sådana.
Vid undersökning af handelskemisten d:r Carl Setterberg i Stockholm
har befunnits, att sådana ''praliner’, hvaraf 36 stycken undersökts,
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
25
innehållit hvardera 2 gram alkoholhaltig vätska med en alkoholstyrka från
8,0 till 13,4 volymprocent. Alkoholhalten kan emellertid stundom uppgå
till 45 procent och däröfver.
Enligt prejudikat i högsta domstolen (29 november 1907) kan med
nu gällande lag försäljning af sådana ’praliner’ icke förhindras. Stadsfiskalen
i Kristianstad hade nämligen 21 maj 1906 anställt åtal mot M. O. i
Kristianstad för det hon försålt chokladpraliner, hvilka, märkta med ordet
''konjak’ på omslaget, innehöllo en vätska, som vid analys å Kristianstads
kemiska station befunnits ha en alkoholhalt af 48,37 volymprocent. Svaranden,
som erkände hvad som lades henne till last och vitsordade analysen,
meddelade, att dylika ''praliner'' allmänt tillhandahållas såväl i speceributiker
som konditorier, men bestred att hon genom dess försäljande bedrifvit
olaga utskänkning. Sedan stadsfiskalen meddelat, att det vid hans
undersökningar framkommit, att minderåriga berusats genom förtärande af
sådana ''praliner'', förklarade rådhusrätten i utslag af 11 juni 1906:
''Ehuruväl ifrågavarande af svaranden till salu hållna chokladpraliner,
enligt hvad ostridigt är, innehållit en vätska af 48,37 volymprocent alkohol,
likväl och som denna vätska i förhållande till den försålda varans
beståndsdelar i öfrig varit af så ringa myckenhet att ett tillhandahållande
af dryck icke kan anses hafva varit för handen, finner rådhusrätten åtalet
ej kunna bifallas.’
Åklagaren fullföljde sin talan i hofrätten, som fastställde det slut,
rådhusrättens utslag innehölle.
Efter förordnande af justitiekanslersämbetet fullföljde åklagaren sin
talan i högsta domstolen, som icke fann skäl göra ändring i hofrättens
utslag.
Ifrågavarande praliner och andra alkoholhaltiga konfityrer ha först
under senare åren tillverkats i Sverige, sedan utländska fabrikanter i branschen
här börjat tillhandahålla sådana. Den svenska konfektfabrik, som i
mera nämnvärd grad tillverkar dem, har på förfrågan förklarat, att man
måst upptaga denna tillverkning för att kunna möta den utländska konkurrensen,
men att, om varans försäljning förbjödes, därmed ingen skada
orsakades den svenska konfektfabrikationen.
Då det väl torde vara oomstridt att allt, som lian genom lagstiftningen
göras också bör göras för att skydda det uppväxande släktet för
alkoholfaran, och då med nuvarande lagstiftning, såsom visats, försäljningen
af alkoholfyllda konfityrer ej kan förhindras, återstår intet annat än
att i lagen införa ett bestämdt förbud för saluhållandet af sådana konfityrer.
»
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 12 Höft.
4
26
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
Utskottets
yttrande.
Motionerna
II: 111:
II: 112;
II: 23 och
II: 120.
Utskottet, som ingalunda underskattar den fara, soin vore för handen,
därest gällande bestämmelser angående försäljning af brännvin och
andra sprithaltiga drycker skulle visa sig otillräckliga att reglera sådana
dryckers tillhandahållande åt allmänheten i någon vanligen förekommande
form , måste dock ifrågasätta, huruvida icke det i motionen berörda fall
får anses beteckna ett undantagsförhållande, som knappast i och för sig
kan anses gifva berättigad anledning till farhåga i nyssberörda afseende.
Tillsättning af sprithaltig dryck i en eller annan form vid beredning af
ätbara varor torde väl — såsom ock resultatet af den i motionen omförmälda
undersökning af 36 olika prof på sockerbageri varor synes antyda —
sällan kunna antagas hafva till syfte att tillgodose ett möjligt spritbegär
hos konsumenten. Skulle mot förmodan så framdeles blifva fallet, torde
för öfrigt motionärens förslag svårligen vara ägnadt att i erforderlig omfattning
råda bot för ett dylikt missförhållande, frånsedt att erinringar af
formell art lära kunna framställas mot det föreslagna sättet för frågans
lösning.
Med afseende å hvad sålunda anförts och då utskottet är öfvertygadt,
att, sedan uppmärksamheten fästats å frågan, myndigheterna icke
skola underlåta att med uppmärksamhet följa förhållandenas utveckling
på nu ifrågavarande område och, i händelse skärpta lagbestämmelser till
förhindrande af missbruk erfordras, vidtaga däraf påkallade åtgärder, hemställer
utskottet,
5:o) att förevarande motion, II: 96, icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I 16 § i gällande förordning af den 9 juni 1905 angående försäljning
af brännvin finnas införda stadganden rörande de s. k. tillfälliga utskänkningsrättigheterna.
Denna paragraf är af följande lydelse:
»1. Klubb eller annan förening må, efter vederbörande kommunalstyrelses
hörande, kunna af Kungl. Maj:ts befallningshafvande tilldelas rätt
under högst ett år i sänder att utskänka brännvin åt sina medlemmar och
inbjudna gäster.
2. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild
läkare finnes anställd, må på därom gjord ansökning Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
sedan vederbörande kommunalstämma lämnats tillfälle
att yttra sig, meddela rättighet till brännvinsutskänkning för kortare tid
än år, dock att vid sådan iskänkning egentligt brännvin må tillhandahållas
endast vid måltider åt spisande gäster.
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
27
3. Rättighet till utskänkning å passagerarfartyg må på ansökning
kunna medgifvas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i det län, hvarest
fartygets rederi har sitt säte. Sådan utskänkning må endast äga rum till
förtäring ombord å fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn
eller vid land, allenast ske till besättningen och till dem, som i fartygets
restaurationslokal intaga måltid.
4. Där i annat fall än förut i denna § är sagdt värdshusrörelse
för någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna påkallad,
dock ej vid läger eller där trupp eljest är för derå dagar sammandragen,
må för kortare tid än år rättighet till brännvins utskänkning på därom af
vederbörande gjord ansökning meddelas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
5. Vid meddelande af utskänkningsrätt enligt denna § må Kungl.
Maj:ts befallningshafvande föreskrifva de inskränkningar, som i öfrigt
kunna anses nödiga.»
I den förordning, som gällde före ikraftträdandet af nyssnämnda
författning, återfunnos — i 13 § — bestämmelser af i hufvudsak samma
innebörd som de nu återgifna, med undantag dock af stadgandet i mom.
1, hvilket tillkom år 1905 i sammanhang med och såsom en följd af ändrade
föreskrifter till förekommande af en särskild form af s. k. salning.
Redan före den revision af lagstiftningen rörande försäljning af
brännvin, som verkställdes år 1905 och som fick sitt uttryck i gällande
brännvinsförsäljningsförordning, hade inom Riksdagen i motionsväg yrkats
ändring i bestämmelserna om de tillfälliga utskänkningsrättigheterna. I
afseende härå vill utskottet endast erinra, hurusom i en vid 1902
års riksdag väckt motion framställdes förslag i syfte, att, innan tillåtelse
till utskänkning å passagerarfartyg finge lämnas, tillfälle måtte beredas
vederbörande kyrkliga och kommunala myndigheter att yttra sig i frågan.
Motionen, hvilken blef af Riksdagen afslagen, hade afstyrkts af
bevillningsutskottet, som ställde sig afvisande mot införandet i rusdryckslagstiftningen
af nyheten, att de kyrkliga myndigheterna skulle höras, och
som framhöll det mindre ändamålsenliga i en anordning, enligt hvilken
yttranden skulle behöfva infordras från alla de kommuner — ofta belägna
i många olika län — hvarinom ett passagerarfartyg hade tilläggsplatser.
I det 1905 års Riksdag förelagda förslaget till brännvinsförsäljningsförordning
hade bestämmelserna om de tillfälliga utskänkningsrättigheterna
väsentligen samma innehåll som den nuvarande 16 §. De hufvudsakliga
afvikelserna skola här nedan vidare beröras.
Förslaget i denna del blef emellertid föremål för ändringsyrkanden
i ett flertal motioner. Det mest vidtgående af dessa yrkanden gick ut på
28
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
att alldeles utesluta paragrafen i fråga. Af de öfriga må här erinras om dem,
som afsågo, att samtycke af kommunalstyrelsen skulle erfordras för beviljande
af utskänkningsrätt enligt 1 och 2 mom., att yttrande af kommunal myndighet
skulle inhämtas, innan rätt till utskänkning enligt 1 mom. och delvis
enligt 4 mom. beviljades, samt slutligen beträffande 3 mom. dels att
utskänkning endast skulle få äga rum, till förtäring ombord å fartyget,
åt sådana passagerare, som innehade biljett för minst 75 öre i och för
resa med fartyget, dels ock att rätt till utskänkning å fartyg skulle meddelas
endast, för såvidt fartyget anlöpte utländsk hamn.
Det särskilda utskott, till hvilket Kungl. Maj:ts berörda proposition
jämte de i anledning af samma proposition väckta motioner hänvisats,
fann sig icke böra tillstyrka vare sig paragrafens borttagande eller nyss
omförmälda ändringsförslag, men utskottet fann dock ytterligare restriktioner,
utöfver de af Kungl. Maj:t föreslagna, erforderliga. Utskottet anförde
härom i hufvudsak följande. Såsom af det utaf utskottet framlagda
författningsförslaget framginge, hade utskottet tillstyrkt, att vid fråga om
beviljande af utskänkningsrättighet åt klubb eller annan förening vederbörande
kommunalstyrelse skulle i ärendet höras. Analogien med upplåtandet
af allmänna utskänkningsrättigheter i stad eller på landet syntes
utskottet tala för att jämväl beträffande upplåtande af ifrågavarande slags
rättigheter vederbörande kommunalstyrelses yttrande borde inhämtas. Skäl
kunde däremot icke anses förefinnas att åt kommunerna inrymma veto i
fråga om dessa rättigheter. Den af utskottet föreslagna anordningen syntes
skänka all önskvärd garanti emot beviljande af dylika rättigheter i en af
vederbörande kommun icke önskad utsträckning, då Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke torde utan giltiga skäl i ett dylikt ärende handla i
strid mot ett af en kommun gjordt uttalande. Vidare hade utskottet funnit
lämpligt föreslå den inskränkning med afseende å utöfningen af de utskänkningsrättigheter,
som i 2 mom. afsåges, att utskänkning af egentligt
brännvin därvid finge äga rum endast vid måltider åt spisande gäster.
Med de af utskottet föreslagna ändringarna och med tillägg af 5
mom. blef 16 § af Riksdagen godkänd.
Nu föreligga åter till Riksdagens pröfning förslag till ändrad lagstiftning
rörande de tillfälliga utskänkningsrättigheterna. Dessa förslag
återfinnas i motionerna II: 111 af herr Söderbergh m fl., II: 112 likaledes
af herr Söderbergh m. fl., II: 23 af herr Hagberg m. fl. och II: 120 af herr
Bäf; varande i dessa motioner yrkadt:
af herr Söderbergh m. fl. i motionen II: 111,
»att Riksdagen ville för sin del besluta, att mom. 1 och mom. 4 i
16 § i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af bränn
-
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14. 29
vin må utgå, likasom i förordningen förekommande hänvisning till berörda
lagrum»;
af herr Söderbergh m. fl. i motionen II: 112,
»att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring i 16 § 2 mom.
i gällande brännvinsförsäljningsförordning, att orden: ''sedan vederbörande
kommunalstämma lämnats tillfälle att yttra sig’ utbytas mot: ''sedan vederbörande
kommunalstämma därtill lämnat sitt bifall’»;
af herr Hagberg in. fl., 1
»att Riksdagen ville besluta, det mom. 3 uti § 16 af kungl. förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 måtte ur förordningen
utgå» samt
af herr Rbf,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådana ändringar i gällande författningar, att rättighet till försäljning af
brännvin, vin och öl icke i något fall må tilldelas någon utan att, i fråga
om stad, dess stadsfullmäktige eller, där sådana ej flnnas, allmän rådstuga
och, i fråga om landet, kommunalstämma därtill gifvit tillstyrkande utlåtande.»
Herr Söderbergh och medmotionärer hafva i motionen II: 111 användt
följande motivering:
»Uti en af undertecknade vid sistlidet års riksdag väckt motion hemställde
vi, att Riksdagen ville för sin de! besluta, att 1 mom. och 4 mom.
i 16 § i gällande förordning angående försäljning af brännvin måtte utgå,
likasom i förordningen förekommande hänvisning till berörda lagrum.
Till stöd för denna vår hemställan anförde vi följande:
''Enligt 16 § 1 mom. i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning af brännvin kan ''klubb eller annan förening’, efter vederbörande
kommunalstyrelses hörande, af Konungens befallningshafvande tilldelas
rätt under högst ett år i sänder att utskänka brännvin åt sina medlemmar
och inbjudna gäster, och jämlikt 4 mom. i samma paragraf äger
Konungens befallningshafvande, där i annat fall än förut i paragrafen är
sagdt värdshusrörelse för någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna
påkallad, dock ej vid läger eller där trupp eljest är för
flera dagar sammandragen, att för kortare tid än år meddela rättighet till
brännvinsutskänkning på därom af vederbörande gjord ansökning.
Samtliga de s. k. tillfälliga utskänkningsrättigheter, som omförmälas
i förenämnda paragraf i brännvinsförsäljningsförordningen och om hvilka
det ligger i Konungens befallningshafvandes makt att ensam och allena
besluta, ha alltid af nykterhetsvännerna med rätta betraktats med oblida
30
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
ögon, Då den nu gällande förordningen af Kung!. Maj:t framlades för
godkännande vid 1905 års riksdag, restes mot 16 § i dess dåvarande lydelse
ett starkt motstånd. Sålunda påyrkades i två inom Andra kammaren
väckta motioner borttagandet af hela denna paragraf, och ett stort
antal ändringsyrkanden framställdes af flera motionärer i båda kamrarna
i fråga om hvarje moment, då särskilda restriktioner utöfver de af Kungl.
Maj:t föreslagna ansågos erforderliga med afseende å förevarande slag af
utskänkningsrättigheter. Men mycket blef den gången ej vunnet. Åt
Konungens befallningshafvande inrymdes den allra vidsträcktaste befogenhet
att utdela till namnet tillfälliga, men därför icke mindre verkningsfulla
utskänkningsrättigheter, äfven mot vederbörande kommunalmyndigheters
direkta afstyrkande, ja, i enlighet med ofvanberörda 4 inom., till
och med utan dessas hörande.
Nu måste tiden anses inne att få bort åtminstone de mest förhatliga
fallen, de båda nämligen, som innehållas i 1 och 4 mom. i ifrågavarande
16 §.
Det föreligger icke något som helst giltigt skal, hvarför en särskild
brännvinsförsäljningsrätt skall vara förbehållen klubbar och dylika inrättningar
af privat natur. En sådan rätt måste fastmer anses såsom synnerligen
olämplig. Utdelandet däraf kan icke annat än bli beroende på fullständig
godtycklighet i de fall, då konkurrens inträder mellan flera föreningar,
eller också skall rättighet meddelas i hur stor utsträckning som
helst till hvarje förening, som därom gör framställning och mot hvilken
speciella obehörighetshänsyn icke kunna påvisas. Och ändå har törhända
föreningen kommit till stånd med hufvudsakligt syfte att just ernå en utskänkningsrätt.
Vidare må anmärkas, hurusom, då en klubb alltid mer
eller mindre har karaktären af enskildt sällskap, det för polismyndigheten
är hart när omöjligt att där öfva nödig tillsyn. Lagöfverträdelser kunna
alltså utan påföljd utöfvas och hvarjehanda missbruk bedrifvas utan att
behöfva komma i offentlighetens ljus. Den fara, som ligger häri, och de
betänkliga följder i flera hänseenden, som en dylik utskänkningsrörelse
inom slutna väggar kan föra med sig, mana på det allvarligaste till ett
ingripande. Såsom i det hela skadlig och för ifrågavarande föreningar
ingalunda oundgängligen nödig bör följaktligen en utskänkningsrätt af omförmälda
slaget icke vidare få förekomma.
Hvad härefter angår de i 4 mom. åsyftade rättigheter, skulle dessa
egentligen endast ifrågakomma i anledning af offentliga tillställningar af
ett eller annat slag, men momentets affattning lägger i Konungens befallningshafvandes
hand att meddela rätt till brännvinsutskänkning i hvilka
fall som helst, utom vid läger eller där trupp eljest för flera dagar sam
-
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
31
in andra ges, allenast med den begränsningen att tiden skall vara kortare
än år. Olämpligheten af en så vidsträckt maktfullkomlighet hos Konungens
befallningshafvande i fråga om beviljandet af brännvinsutskänkningsrätt
ligger i öppen dag. Den kan leda och har också, enligt hvad erfarenheten
ådagalagt, ledt till missförhållanden af flerehanda art. Äfven
där Värdshusrörelse för någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna
påkallad’, bör rättighet att utskänka spritdrycker icke kunna
få meddelas i annan ordning än författningen i öfrig! föreskrifter’.
Sammansatta bevillnings- och lagutskottet, till hvars förberedande behandling
nämnda motion blifvit öfverlämnad, tillstyrkte densamma, i hvad
den afsåg borttagandet af 1 mom. i ifrågavarande lagparagraf, men hemställde,
att hvad i motionen föreslagits rörande paragrafens 4 mom. icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Utskottets yttrande i ärendet lydde sålunda:
''Bestämmelsen i 16 § 1 mom. i förordningen angående försäljning af
brännvin den 9 juni 1905, att klubb eller annan förening må, efter vederbörande
kommunalstyrelses hörande, kunna af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
tilldelas rätt att under högst ett år i sänder utskänka brännvin
åt sina medlemmar och inbjudna gäster, infördes som bekant först genom
nämnda författning i vår lagstiftning. Detta skedde dock ingalunda utan
protester och uttalade farhågor inom Riksdagen, i hvilket hänseende påpekades
svårigheten att vinna en jämn tillämpning af stadgandet och möjligheten
af, att de klubbar och föreningar meddelade utskänkningsrättigheter
skulle minska brännvinsbolagens för det allmänna bestämda vinstmedel
och korsa bolagens bemödande att ordnande påverka brännvinsförbrukningen.
Enligt utskottets mening är också en utskänkningsrättighet af ifrågavarande
slag synnerligen olämplig. Då en klubb eller förening alltid
kommer att mer eller mindre behålla karaktären af enskildt sällskap, blir
det hart när omöjligt för polismyndigheten att utöfva någon tillsyn öfver
där bedrifven utskänkningsrörelse. Denna rörelse lär också ej sällan utsträckas
utöfver de tider, då utskänkning å de offentliga utskänkningsställena
icke må äga rum, ett förhållande som, förutom att det frestar
till ökad spritkonsumtion, måste anses särskildt otjänligt i klubbar, där
unga män ofta utgöra flertalet af medlemmarna. Härtill kommer, att
vederbörande kommunalstyrelse icke äger makt att förhindra tillkomsten
af ifrågavarande rättigheter, i det att Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
oberoende af hvad kommunalstyrelsen anfört, är oförhindrad att medgifva
en dylik rättighet.
32
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
Då ej heller något behof af klubbrättigheter förefinnes — under
den långa tid, då särskilda dylika rättigheter ej funnos, hafva, utskottet
veterligen, några giltiga anmärkningar mot saknaden af sådana icke framkommit
— finner utskottet sig böra hemställa om bifall till ifrågavarande
motion i denna del.
I nyssnämnda motion yrkas vidare, att 4 mom. i 16 § af brännvinsförsäljningsförordningen
måtte borttagas.
De skäl, hvilka föranledt införande jämväl i 1905 års förordning
af den rätt för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att meddela tillfälliga
utskänkningsrättigheter i vissa fall, som äfven tidigare författningar i detta
ämne upptagit, synas utskottet fortfarande vara giltiga. Utskottet håller
jämväl före, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som handlar under
ämbetsansvar, skall låta sig angeläget vara att enligt förevarande lagrum
meddela rättigheter, som i själfva verket icke hafva någon tillfällig karaktär.
Bestämmelserna i 4 mom. af 16 § hänföra sig emellertid enligt utskottets
mening äfven till utvärdshus, sommarrestauranger och dylika
lokaler, som allenast hållas öppna någon del af året. De rättigheter, som
kunna beräknas återkomma år från år, lära dock, enligt hvad utskottet
erfarit, i allt större utsträckning intagas bland de fasta rättigheterna inom
vederbörande kommun, en anordning, som ur flera synpunkter synes efterföljansvärd.
På grund af hvad sålunda anförts, finner sig utskottet böra
afstyrka förslaget om borttagande af 4 mom. i 16 § brännvinsförsäljningsförordningen.
’
Utskottets hemställan rörande 1 mom. i 16 § blef af Andra kammaren
bifallen utan votering, hvaremot Första kammaren efter en kortare
öfverläggning med 88 röster mot 36 afslog berörda hemställan i enlighet
med en af samtliga utskottsledamöterna från sistnämnda kammare vid betänkandet
fogad reservation.
Mot utskottets afstyrkande i fråga om 4 mom. i samma paragraf
hade Andra kammarens utskottsledamöter samfälldt reserverat sig. De tillfälliga
utskänkningsrättigheter, hvarom här vore fråga, hade, enligt hvad
erfarenheten visat, medfört åtskilliga olägenheter. Under dessa rättigheter
hade flerstädes inrymts teatrar, sommarrestauranger och andra liknande
lokaler, där utskänkningsrörelse, ehuru regelbundet återkommande år efter
år, icke pågått året rundt. Att med tillhjälp af nu förevarande lagrum
skapa dylika, så att säga halfpermanenta rättigheter, hade synts så mycket
mer olämpligt, som vederbörande kommunala myndigheter icke tillerkänts
något inflytande på dylika rättigheters tillkomst. Enligt reservanternas
mening borde rättigheter af förevarande slag meddelas endast i samma
ordning som de ordinarie rättigheterna. Emellertid syntes lagrummet icke
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
33
böra helt upphäfvas. Det kunde nämligen tänkas tillfällen, såsom vid
landtbruksutstäIlningar, möten o. s. v., där, i sammanhang med matservering,
möjlighet till meddelande af utskänkningsrätt icke borde saknas.
För att kunna begränsa lagrummets tillämpning till dylika fall, syntes
sådan ändring af förevarande bestämmelse böra vidtagas, att rättigheter
af ifrågavarande slag allenast måtte beviljas för en tid af högst 14 dagar
under ett år åt en och samma person. I enlighet härmed föreslogo reservanterna,
att nämnda moment måtte erhålla följande förändrade lydelse:
’Där i annat fall än förut i denna § är sagdt värdshusrörelse för
någon del af året tillfälligtvis kan vara af omständigheterna påkallad, dock
ej vid läger eller där trupp eljest är för flera dagar sammandragen, må
rättighet till brännvinsutskänkning på därom af vederbörande gjord ansökning
meddelas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande, dock icke för
längre tid af året än fjorton dagar åt samme person.’
Första kammaren biföll utan votering hvad utskottet hemställt, hvaremot
Andra kammaren, likaledes utan votering, afslog berörda hemställan
och antog reservationen.
Då, enligt vår lifliga öfvertygelse, de tillfälliga utskänkningsrättigheter,
hvarom afhandlas i förenämnda lagrum, äro icke allenast olämpliga,
utan fullständigt obefogade, tillåta vi oss fortfarande förmena, att de icke
böra vidare få ifrågakomma. Vi kunna icke heller finna, att något verkligt
behof af utskänkningsrätt vid särskilt tillfälle af det af reservanterna
ofvan angifna slag och på sätt af dem blifvit föreslaget, föreligger.»
I motionen II: 112 åberopas af herr Söderbergh in. fl. en så lydande
motivering:
»Uti 2 mom. i 16 § i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning af brännvin tillerkännes Konungens befallningshafvande befogenhet
att vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild
läkare finnes anställd, sedan vederbörande kommunalstämma lämnats
tillfälle att yttra sig, meddela rättighet till brännvinsutskänkning.
Mot berörda stadgande ha gång efter annan anmärkningar med fog
riktats. Det har framhållits, att det hvarken kan anses nödigt eller nyttigt,
att brännvinsutskänkning må äga rum vid dylika anstalter. För öfrigt
borde det icke vara Konungens befallningshafvande medgifvet, att, när det
lyckats för en kommun att hålla sig fri från all brännvinsutskänkning,
korsa samma kommuns nykterhetssträfvande genom att tillåta utskänkning
vid s. k. kurort, som tilläfventyrs ligger inom dess område, ett förhållande
som flera gånger inträffat. Inrättningar af ifrågavarande slag uppstå numera
till obegränsadt antal, oftast utan någon som helst utsikt att kunna
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 12 Håft. 5
34
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
ekonomiskt bära sig, såvida icke inkomster af en vid inrättningen lätt nog
förvärfvad brännvinsutskänkningsrätt bli att påräkna. Att grunda tillkomsten
af en hälsoanstalt på sådan förutsättning måste väl anses förkastligt.
I hvarje händelse bör icke mot kommunens uttryckligt uttalade
vilja en utskänkningsrätt af omförmäld art få komma till stånd.
Enligt förenämnda lagbestämmelse skall Konungens befallningshafvande
lämna vederbörande kommunalstämma tillfälle att yttra sig öfver en
hos Konungens befallningshafvande gjord ansökning i berörda hänseende,
men Konungens befallningshafvande har ingen skyldighet att taga hänsyn
till något af stämman afgifvet yttrande. Enligt vår åsikt bör emellertid
Konungens befallningshafvandes tillstånd göras beroende af stämmans bifall
och därförutan icke kunna meddelas.»
Till stöd för det af herr Hagberg in. fl. framförda yrkandet har
anförts följande:
»Allmänt torde vara kändt och erkändt, att den utskänkning af rusdrycker,
som merendels äger rum å våra passagerarefartyg, medför en del
faror och olägenheter icke blott för befäl, besättning och passagerare å
nämnda fartyg utan äfven för befolkningen på och i närheten af de platser,
som af dessa ''flytande krogar’ anlöpas.
Mycket skulle kunna anföras för att bestyrka detta påstående, men
vi vilja nöja oss med att citera sammansatta bevillnings- och lagutskottets
uttalande härom vid förlidet års riksdag, då frågan i anledning af motion
utaf herr J. Byström senast var före. Utskottet yttrade då bland annat:
''Det torde vara obestridligt, att den utskänkningsrätt å passagerarefartyg,
hvarom här är fråga, föranledt missbruk och olägenheter på en mängd
orter i landet.’ Utskottet fann det äfven ''önskvärd!, om sådana bestämmelser
i ämnet kunde träffas, att förevarande utskänkningsrätt såväl i möjligaste
mån inskränktes som ock omgärdades med ytterligare garantier
mot missbruk.’ Emellertid stannade utskottet vid att konstatera, det störa
svårigheter möta att härutinnan vinna praktiska och effektiva bestämmelser.
Undertecknade hålla före, att svårigheterna härvidlag äro så godt
som oöfverkomliga. Åtminstone hafva, såvidt vi veta, alla försök på den
väg, som utskottet anvisade, visat sig i det närmaste resultatlösa. Enda
sättet att komma till god ordning härutinnan synes oss därför vara, att
alldeles afskaffa utskänkningen i fråga. Utskottet visada sig icke heller
helt och hållet främmande för en sådan tanke, enär det yttrade i slutet
af sitt betänkande: ''För fartyg, som trafikera allenast kortare sträckor,
synas utskänkningsrättigheter af ifrågavarande art kunna i allmänhet undvaras.
’ Månne man icke kan säga alldeles detsamma om fartyg med längre
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14. 35
trader? Olägenheterna äro likartade och ''behofvet’ af rusdrycker, som enligt
vår mening är mera inbilladt än verkligt, existerar säkerligen i någon
högre grad blott hos ett fåtal af de resande. Skulle dessa till följd däraf,
att utskänkningsrättigheter saknas, bli nödgade att någon dag afstå från
rusdrycker, så komme detta nog icke att lända dem till någon skada utan
tvärtom. Mat och dryck komme ju icke att saknas ombord, därför att
rusdryckerna blefve bannlysta. För öfrigt våga vi hoppas, att hvarje rätttänkande
person, som aktgifvit på farorna och olägenheterna af rusdrycksutskänkningen
å passagerarefartygen, för det allmänna bästas skull gärna
skall underkasta sig den lilla försakelse, som ett tillfälligt afstående från
aptitsupen’ eller ölet till maten möjligen för honom skulle innebära.
Om det förut ansetts omöjligt att ifrågasätta afskaffandet af utskänkningen
å passagerarefartygen, så tro vi, att opinionen nu, efter den
sistförflutna sommarens händelser, är väl beredd härför. Genom det ’rusdrycksförbud’,
som då en tid var rådande, fingo en mängd personer ögonen
öppna för, att det icke blott går an att undvara rusdrycker, utan att
det till och med låter sig göra med stor fördel.
Den af Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling sedermera
anordnade förbudsomröstningen har därjämte, efter hvad från landets
olika delar försports, klargjort, att folkmeningen är mycket väl beredd till
och med för ett allmänt rusdryeksförbud. Och säkerligen är ett lagstadgadt
sådant icke så långt aflägset, som man förut trott.
Under sådana förhållanden anse vi, att en reform, sådan som rusdrycksutskänkningens
borttagande från våra passagerarefartyg, icke längre
borde anses outförbar. Genomförd komme den helt visst att i hög grad
bidraga till att göra vårt folk mera nyktert än det nu är.»
Det af herr Räf framställda yrkandet beledsagas af följande motivering:
»Som
kändt är, afser den nu gällande brännvinsförsäljningsförordningen,
att detaljhandel med brännvin i allmänhet skall idkas genom så
kallade brännvinsbolag. Men sådant bolag kan ej bildas, ifall förslag därom
afslås i stad af stadsfullmäktige eller allmän rådstuga och på landet af
kommunalstämma. Och i kommun, där rätt till detaljhandel med brännvin
är upplåten, må försäljningsställenas antal ej sättas högre än kommun
tillåter.
I afseende på utskänkning af öl och vin hafva de kommunala myndigheterna
i hufvudsak samma bestämmanderätt, dock att i detta fall erfordras
samstämmiga beslut i stad af magistraten och stadsfullmäktige eller
rådstuga samt på landet af kommunalnämnd och kommunalstämma.
36
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
Men huru riktig denna grundtanke om kommunernas bestämmanderätt,
som tagit sig uttryck i berörda stadganden, än i sig själf är, så har den
dock icke lyckats göra sig fullt gällande i andra delar af förordningen.
Så t. ex. medgifver 16 § i brännvinsförsäljningsförordningen ej mindre än
fyra fall och 9 § i kungl. förordningen angående försäljning af vin och
Öl tre fall, då Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan tvärt emot de kommunala
myndigheternas utlåtande, ja, till och med utan deras hörande,
medgifva utskänkning.
Mot dessa undantag från ofvan angifna grundtanke har ett missnöje
allt mer och mer utbredt sig i landet. Det synes allmänt vara en billig
fordran, att en kommun, som förklarat sig ej vilja hafva rusdrycksförsäljning
inom sitt område, icke skall kunna påtvingas en dylik.»
På sätt af förevarande motioner framgår, har frågan om de tillfälliga
utskänkningsrättigheterna jämväl efter den år 1905 verkställda revisionen
af brännvinsförsäljningsförordningen varit föremål för Riksdagens
behandling nämligen på grund af i ärendet vid nästlidet års Riksdag väckta
motioner. Till fullständigande af de uppgifter, som i detta afseende lämnas
i motionen II: 23 får utskottet erinra, att i motion vid sistnämnda
riksdag yrkande framställts därom, att Riksdagen ville besluta, att kungl.
förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 16 § 3
mom. måtte få följande lydelse:
»Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg må på ansökning
kunna inedgifvas af Konungens befallningshafvande i det län, hvarest fartygets
rederi har sitt säte, dock först sedan kommunalstämmorna i de
kommuner, som beröras af ifrågavarande ångbåtstrafik, hörts och till öfvervägande
antal gifvit sitt bifall till dylik ansökan. Sådan utskänkning må
endast äga rum till förtäring ombord å fartyget och må, under det fartyget
ligger i hamn eller vid land, allenast ske till besättningen och till
dem, som i fartygets restaurationslokal intaga måltid.»
Sammansatta bevillnings- och lagutskottet yttrade rörande denna
motion äfvensom en i samma syfte beträffande försäljning af vin och öl
framlagd motion, att det syntes vara obestridligt, att den utskänkningsrätt
å passagerarfartyg, hvarom här vore fråga, föranledt missbruk och
olägenheter på en mängd orter i landet. Det vore därför utan tvifvel
önskvärdt, om sådana bestämmelser i ämnet kunde träffas, att förevarande
utskänkningsrätt såväl i möjligaste mån inskränktes, som ock omgärdades
med ytterligare garantier mot missbruk. Emellertid mötte stora svårigheter
att härutinnan vinna praktiska och effektiva bestämmelser. Det af
motionärerna framlagda förslag till ändring af ifrågavarande lagrum vore,
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14. 37
enligt utskottets mening, ej heller ägnadt att förebygga de olägenheter,
hvarmed denna utskänkningsrätt visat sig flerstädes vara förknippad. Förslaget
syntes också näppeligen kunna genomföras på alla orter och ångbåtslinjer,
till exempel med afseende å passagerarfartyg i kusttrafik på
längre sträckor, och det lämpade sig således ej, praktiskt taget, till lagstadgande.
Då det läge i vederbörande Konungens befallningshafvandes
makt att vid meddelande af tillstånd till utskänkningsrättigheter af ifrågavarande
slag fästa de inskränkningar, som kunde anses nödiga, vore det
att antaga, att Konungens befallningshafvande skulle låta sig angeläget
vara att omgärda dylika tillstånd med de restriktioner, som efter olika
orters förhållanden pröfvades nödiga och lämpliga, för fartyg, som trafikerade
allenast kortare sträckor, syntes utskänkningsrättigheter af ifrågavarande
art kunna i allmänhet undvaras.
Utskottets hemställan om afslag å motionen blef af båda kamrarna
utan votering bifallen.
Hvad motionärerna i ämnet vid innevarande Riksdag anfört har icke
öfvertygat utskottet om nödvändigheten eller lämpligheten af omedelbara
åtgärders vidtagande till inskränkning i de tillfälliga utskänkningsrättigh
eterna. Visserligen kan utskottet, i likhet med sammansatta bevillningsoch
lagutskottet vid sistlidet års Riksdag, icke annat än medgifva, att
exempelvis utskänkningsrättigheterna å passagerarfartyg understundom
torde kunna föranleda olägenheter. Men i allmänhet lära olägenheter af
denna art kunna förebyggas såväl genom af myndigheterna utfärdade ordningsföreskrifter
som ock genom en mera restriktiv tillämpning af bestämmelserna
i ämnet utan att dessa för sådant ändamål behöfva undergå ändring.
Enligt hvad inom utskottet upplysts, lära också inom åtskilliga län rättigheter
till utskärning ombord å passagerarfartyg medgifvas synnerligen
sparsamt och endast, då särskild anledning därtill finnes, såsom då fråga
är om fartyg, hvilka befara längre sträckor eller uppehålla turisttrafik af
någon betydenhet. För öfrigt synes antagligt att frågan, huruvida ytterligare
restriktiva bestämmelser rörande de tillfälliga utskänkningsrättigheterna
till äfventyrs må vara af behofvet påkallade, i annat sammanhang
kommer under ett mera allsidigt öfvervägande. Det torde nämligen vara
att förvänta, att en omfattande utredning beträffande såväl brännvinslagstiftningen
som lagstiftningen angående vin och maltdrycker skall inom
en nära framtid komma till stånd, hvarvid jämväl nu berörda frågor
lära tillvinna sig uppmärksamhet; och med särskild hänsyn härtill
torde fullgiltiga skäl finnas för Riksdagen att ej heller i år vare sig
Utskottets
yttrande.
38
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
besluta någon ändring i gällande stadganden eller begära särskild utredning
rörande behofvet af dylik ändring.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
6: o) att motionerna
II: 111 af herr Söderbergh i Karlshamn m. fl.;
II: 112 af herr Söderbergh i Karlshamn in. fl.;
II: 23 af herr Hagberg m. fl.; samt
II: 120 af herr Räf
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 mars 1910.
På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
39
Reservationer:
Vid punkten 3:o):
af herr Kvarnzelius;
vid punkten 4:6):
af herr Hammarström, som yrkat, att utskottet måtte hemställa,
att Riksdagen ville i anledning; af herr Förnämders
ifrågavarande motion i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida
icke sådan ändring af gällande förordning angående försäljning
af brännvin lämpligen kunde vidtagas, att bolag,
som i 12 och 14 §§ af sagda förordning omförmäles,
berättigades att i viss utsträckning anordna matserveringsställen
utan samband med försäljning af spirituösa
drycker, samt därefter förelägga Riksdagen det
förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde föranleda;
samt af herrar O. A. Ericsson i Ofvanmyra, friherre Bonde och
Kvarnzelius, hvilka instämt med herr Hammarström;
vid punkten örnlaf
herr Kvarnzelius, som, med instämmande af herr 0. A. Ericsson,
anfört:
»I olikhet mot utskottet har jag funnit de af motionärerna anförda
och åberopade skälen för omedelbara åtgärders vidtagande till inskränkning
i de tillfälliga utskänkningsrättigheterna fullt öfvertygande. De s. k.
klubbrättigheterna, som tillkommo i 1905 års förordning, hafva under sin
korta tillvaro redan hunnit ådraga sig en icke odeladt angenäm uppmärksamhet.
Erfarenheterna under tiden hafva bestyrkt, att de mot desamma
uttalade betänkligheterna varit och äro väl grundade. Några egentliga
skäl för att fortfarande bibehålla detta slag af utskänkningsrättigheter har
däremot icke kunnat anföras.
Samma är förhållandet med de tillfälliga utskänkningsrättigheter, som
afses i gällande förordning § 16 mom. 4. Jag har därför ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till herr Söderberghs m. fl. motion nr 111.
Af motståndare till lokalt veto har ofta anförts, att kommunerna
redan nu äga befogenhet att förhindra inrättandet af brännvinsförsäljning
inom sina områden. Så länge § 16 mom. 2 i gällande brännvinsförsälj
-
40 Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
ningsförordning kvarstår i oförändradt skick, är emellertid detta påstående
icke med verkliga förhållandet öfverensstämmande.
Några berättigade skäl, hvarför rättighet till brännvinsutskänkning
vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å landet, där särskild läkare
finnes anställd, skall kunna meddelas under andra förhållanden än hvad i
allmänhet är stadgadt för rätt till brännvinsutskänkning, torde icke kunna
förebringas. Den omständigheten, att särskild läkare finnes anställd vid
en kurort, torde icke kunna anses utgöra någon garanti mot de skadliga
verkningar, som en krogs förläggande inom en kommun kan medföra.
Ett bifall till herr Söderberghs in. fl. motion nr 112, hvari yrkas,
att i ofvanberörda moment orden ''lämnats tillfälle att yttra sig utbytas
mot orden ''därtill lämnat sitt bifall’, är endast ett konsekvent fullföljande
af den princip, som vunnit erkännande i vår nu gällande rusdryckslagstiftning
rörande kommunernas bestämmanderätt inom sina områden i
fråga om försäljning af rusdrycker.
Frågan om utskänkning af rusdrycker å passagerarefartyg har vid
upprepade tillfällen varit föremål för Riksdagens pröfning, utan att någon
förändring i gällande bestämmelser kunnat åstadkommas. Onekligen äro
de olägenheter, som följa med denna utskänkning, många och betydande.
Detta har också af utskottet medgifvits.
Det sammansatta bevillnings- och lagutskott, som vid sistlidne
Riksdag hade att yttra sig öfver en motion i förevarande ämne, gaf också
uttryck åt samma uppfattning, anförande att ''det torde vara obestridligt,
ätt den utskänkningsrätt å passagerarefartyg, hvarom här är fråga,
föranledt missbruk och olägenheter på en mängd orter i landet’. Och
anförde utskottet vidare: ''Det vore därför utan tvifvel önskvärdt, om sådana
bestämmelser i ämnet kunde träffas, att förevarande utskänkningsrätt
såväl i möjligaste mån inskränktes som ock omgärdades med ytterligare
garantier mot missbruk’.
‘ Genom ett bifall till herr Hagbergs förevarande motion nr 23 skulle
förhållandet ifråga om rusdrycksutskänkningen på kommunikationsmedlen
till sjöss blifva lika med hvad som nu är fallet vid våra kommunikationsleder
till lands.
Utskottet har som ett hufvudskål för att ingenting nu borde göras
med anledning af förevarande motioner anfört, att man borde afvakta den
omfattande utredning, som inom en nära framtid torde få antagas komma
till stånd. Härutinnan kan jag ej dela utskottets mening. Det nu föreslagna
upphäfvande! af de tillfälliga utskänkningsrättigheterna innebär ju
endast en ändring i gällande brännvinsförsäljningsförordning och är afsedt
att afhjälpa en af de brister i gällande lagstiftning, som äfven ut
-
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
41
skottet anser föreligga. Att med hänvisning till en blifvande omfattande
utredning, hvars resultat säkerligen först efter lång tid kan föreligga,
uppskjuta en fråga, som utan hinder nu kan företagas till afgörande,
måste anses vara mindre lämpligt. Det synes mig för öfrigt, som om utskottet
hade en oriktig uppfattning om det reformarbete, som kommer att
föreligga för eu blifvande alkoholutredningskommitté.
År väl någon sak klar, torde det vara den, att en blifvande omfattande
utredning måste omlägga grunderna för hela den svenska alkohollagstiftningen,
och det skulle vara synnerligen olyckligt, om den föreställningen
blefve allmän, att den blifvande utredningen hade till hufvudsaklig
uppgift att genomföra modifikationer inom nuvarande lagstiftnings
ram. Jag vågar också hoppas, att Riksdagen ej skall göra utskottets motivering
till sin och därigenom från början ge utredningen en helt annan
innebörd, än den, som Andra kammaren genom sitt beslut med anledning
af herr Jonssons i Hökhult motion velat gifva en sådan utredning.
Genom ett bifall till herr Söderberghs m. fl. motion nr 111 och
herr Hagbergs m. fl. motion nr 23 påkallas förändring i §§ 17, 23 och
40 i brännvinsförsäljningsförordningen.
På grund af hvad sålunda anförts tillåter jag mig hemställa:
att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
nr 111 och 112 af herr Söderbergh i Karlshamn
m. fl., nr 23 af herr Hagberg in. fl. och nr 120 af
herr Räf, för sin del ville besluta att 16, 17, 23 och
40 §§ i förordningen angående försäljning af brännvin
den 9 juni 1905 måtte erhålla följande lydelse:
16 §.
1. Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort å
landet, där särskild läkare finnes anställd, må på därom
gjord ansökning Kungl. Maj:ts befallningshafvande, sedan
vederbörande kommunalstämma därtill lämnat sitt
bifall, meddela rättighet till brännvinsutskänkning för
kortare tid än år, dock att vid sådan utskänkning egentligt
brännvin må tillhandahållas endast vid måltider åt
spisande gäster.
2. Vid meddelande af utskänkningsrätt enligt
denna paragraf må Kungl. Maj:ts befallningshafvande
föreskrifva de inskränkningar, som i öfrigt kunna anses
nödiga.
o
Bih. till Riksd. Prof. 1910. 5 Sami. 1 Afl. 12 Höft. 6
42
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 14.
17 §.
1. Pa auktion — — — — (lika med nuvarande
lydelse) — — — — i öfrigt behörig.
2. Bolag må — — — — (lika med nuvarande
lydelse) —----tillhandahåller i sin rörelse.
3. Öfverlåtelse — —---(lika med nuvarande
lydelse) — — — — medgifven.
4. Aflider den —--— (lika med nuvarande
lydelse) — — — — behörig och lämplig.
5. Aflider den, som på grund af 16 § innehar
rättighet till brännvinsutskänkning — ---— (lika
med nuvarande lydelse) — — — — och lämplig.
23 §.
1. Då rättighet — — — — (lika med nuvarande
lydelse) — — — — taxeringsmyndigheterna.
2. Afgiften för — — — -— (lika med nuvarande
lydelse) — — — — förskottsvis till vederbörande
uppbördsman.
40 §.
Idkar någon — — — — (lika med nuvarande
lydelse)--— — till detaljhandel förlustig.
Utöfvar den, som erhållit rättighet till utskärning
enligt 16 § densamma annorledes — — — —
(lika med nuvarande lydelse) — — — — som nyss
är sagdt»;
samt af herrar K. G. Karlsson och Röing, hvilka, under instämmande
i öfrigt i den af herr Kvarnzelius vid denna punkt afgifna reservationen,
dock ansett, att frågan om förbud mot utskärning å fartyg
tarfvade utredning, innan beslut i frågan fattades.
Dessutom har herr Vennersten begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i den slutliga behandlingen inom utskottet af de i detta betänkande
omförmälda frågor.
100523
Stockholm 1910. Kring!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1910:71 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande förordning angående försäljning af brännvin. s. 2 i texten