Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af Kungl. Maj.ls proposition med förslag till ändrad lydelse af 4 § 10 mom. i förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillning saf''gifter för särskilda förmåner och rättigheter.

1910-05-24 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1910:27, Betänkande, i anledning af Kungl. Maj.ls proposition med förslag till ändrad lydelse af 4 § 10 mom. i förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillning saf''gifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Dokumentets text

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27.

Nr 21.

Ankom till Kiksdagens kansli den 24 maj 1910, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af Kungl. Maj.ls proposition med förslag

till ändrad lydelse af 4 § 10 mom. i förordningen den

23 oktober 1908 angående bevillning saf''gifter för särskilda

förmåner och rättigheter.

(2:a Afd.)

I proposition nr 193 af den 15 nästlidne april, hvilken hänvisats

till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t under åberopande af

bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för samma

dag föreslagit Riksdagen besluta, att 4 § 10 mom. i förordningen den

23 oktober 1908 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och

rättigheter skulle från dag, som Kungl. Maj:t bestämde, erhålla följande

ändrade lydelse:

Frihet från erläggande af bevillningsafgift enligt denna § åtnjutes:

a) för offentligt föredrag, som är att hänföra till andaktsöfning

eller föreläsning vid läroanstalt;

b) för amatöridrottsmän vid deltagande i idrottstäflingar; samt

c) då Kungl. Maj:t, till följd af särskilda omständigheter, för visst

fall medgifvit befrielse från bevillningsafgift.

Enligt här ofvan åberopade statsrådsprotokoll har chefen för

finansdepartementet vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t anfört

följande:

»I en till Kungl. Maj:t ställd skrift af den 8 december 1909 har

svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund gjort fram
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27. 15

ställning om sådan ändring i förordningen den 23 oktober 1908 angående

bevillningsafgifter för särskilda förmåner ock rättigheter, att den i förordningen

för vissa fall medgifna friheten från erläggande af däri föreskrifven

afgift måtte utsträckas att äfven omfatta amatöridrottsmän, som

deltaga i idrottstäflingar.

Innan jag angifver innehållet i berörda'' skrift, tillåter jag mig i

korthet erinra om gällande grunder för den skattskyldighet, hvarom här

är fråga.

De grundläggande bestämmelserna i förevarande afseende återfinnas

i 4 § 2 mom. af ifrågavarande förordning; och är sagda författningsrum

af följande lydelse:

»Utlänning, som medverkar vid af svensk eller utlänning gifven

offentlig föreställning, offentligt utförande af musik, såsom kafékonsert

och dylikt, eller vid annan offentlig tillställning, som ej är att hänföra

under 3 mom., skall, oafsedt huruvida inträdes- eller annan afgift därvid

uppbäres eller tillställningen är afgiftsfri, erlägga särskild bevillningsafgift

med tio procent af den inkomst, som på grund af hans medverkan

tillflyter honom, vare sig denna inkomst utgöres af i penningar

bestämd ersättning, naturaförmåner eller andel af inkomsten å tillställning.

Afgiften skall i hvarje fall utgå med minst femtio öre för hvarje

dag, medverkan lämnas af utlänning eller ersättning till honom beräknas.»

Härifrån gifvas dock undantag. I 4 § 10 mom. af förordningen

stadgas sålunda:

»Frihet från erläggande af bevillningsafgift enligt denna § åtnjutes:

a) för offentligt föredrag, som är att hänföra till andaktsöfning

eller föreläsning vid läroanstalt; samt

b) då Kungl. Maj:t, till följd af särskilda omständigheter, för visst

fall medgifvit befrielse från bevillningsafgift.»

I detta sammanhang tillåter jag mig redogöra för ett utaf regeringsrätten

den 5 november 1909 afgjordt mål, där skattskyldighet,

hvarom här är fråga, varit under pröfning. Djurgårdens idrottsförening

gjorde hos öfverståthållareämbetet anmälan därom, att vid utaf föreningen

anordnade offentliga idrottstäflingar i Idrottsparken i Stockholm den 7

och 9 maj 1909 föreningen begagnat medverkan af ett utländskt fotbollslag,

bestående af elfva tyska undersåtar, samtliga tillhörande Magdeburger

fotbollsklubb Victoria. Å nämnda anmälan var tecknad förklaring,

att föreningen till omförmälda klubb öfverlämnat till täckande af en del

af kostnaderna för fotbollslagets resa och uppehåll ett belopp af 1,500

tyska mark eller i svenskt mynt 1,333 kronor 50 öre samt att ingen

del af inkomsten vid täflingarna tillfallit eller utbetalts till de i täflingen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ig Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27.

deltagande. Öfverståthållareämbetet fann den gjorda anmälan icke till

annan åtgärd föranleda, än att föreningen, jämlikt 4 § 2 och 9 mom.

uti förevarande förordning ålades att ofördröjligen till räkenskapsföraren

hos öfverståthållareämbetet för polisärenden inbetala bevillningsafgift

för ifrågavarande tyska undersåtar med 133 kronor oo öre.. Sedan denna

bevillningsafgift därefter blifvit af föreningen vederbörligen inbetald,

anförde föreningen besvär öfver öfverstathallareämbetets resolution hos

Kungl. Magt, men fann Kungl. Maj:t i regeringsrätten enligt beslut

ofvanberörda den 5 november 1909 ej skäl att göra ändring i öfverståthållareämbetets

resolution.

I sin förenämnda underdåniga skrift den 8 december 1909 anför nu

svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund hufvudsakligen

följande: _ .

Intresset för afl slags idrott syntes i våra dagar vara stadt i en

glädjande tillväxt, och hade äfven Kungl. Maj:t genom bifall till åtskilliga

framställningar afseende idrottens understödjande visat sig till fullo

uppskatta idrottens betydelse för vårt folks utveckling till andlig och

fysisk hälsa. I och med att idrotten ernått en någorlunda fast ställning

inom landet, framstode emellertid alltmera tvingande nödvändigheten

för de svenska idrottsmännen att erhålla tillfälle att tid efter

annan mäta sig i täflan med utländska idrottsmän. Denna synpunkt hade

äfven af Kungl. Maj:t vunnit beaktande, senast genom det nyligen

gjorda medgifvandet till en extra dragning inom det så kallade idrottslotteriet,

för möjliggörande af de Olympiska spelens förläggande till

Sverige år 1912.

Genom prejudikat, som numera skapats med hänsyn till omhandlade

förordnings tillämplighet å utländska idrottsmän, hade emellertid

de svårigheter, som redan tidigare förefunnits till följd af de ofta

högst väsentliga kostnader, som vore förenade med besök härstädes af

utländska idrottsmän, ännu mera ökats. Skedde sålunda ingen ändring,

blefve dylika besök allt sällsyntare, hvilket ovillkorligen måste åstadkomma

betydligt afbräck i den idrottsliga utvecklingen i vårt land.

Ofvanstående måste därför vara ägnadt att väcka betänkligheter mot

förordningens bibehållande i oförändradt skick.

Men detta vore af mindre betydelse i jämförelse med den fara,

som på grund häraf hotade de omförmälda Olympiska spelen. För att

dessa skulle fylla sitt ändamål — att sammanföra alla civiliserade nationers

idrottsmän i ädel täflan och därigenom egga såväl segrare som

besegrade till större förkofran i idrottsligt hänseende — vore det ett

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27.

oeftergiflig! villkor, att inga onödiga hinder upprestes mot ett så talrikt

deltagande i desamma som möjligt.

I alla länder gjordes, fortsätter riksförbundet, eu skarp åtskillnad

mellan personer, som hade idrotten till yrke, så kallade professionister,

och amatöridrottsmännen, hvilka utöfvade idrott uteslutande för de gynnsamma

verkningar, densamma medförde till stärkande af individens

såväl fysiska som psykiska krafter. Ehuru de skäl, som anförts mot

förfarandet att af utländska idrottsmän utkräfva en särskild pålåga, delvis

kunde anses tillämpliga ej mindre i fråga om professionister än

äfven beträffande amatörer, vore det i allt fall icke riksförbundets afsikt

att söka åstadkomma befrielse från erläggande af bevillningsafgift enligt

omförmälda förordning för andra än amatöridrottsmän. Ty icke kunde

det väl anses befogad!, att personer, som utan att af sina besök här i

landet skörda någon ekonomisk vinst — äfven om de stundom finge

sina resekostnader ersatta — tillförde oss impulser i idrottsligt afseende

och därmed gagnade vårt land, skulle därför beskattas.

Med ett visst fog torde visserligen kunna påstås, att äfven för

närvarande gåfves möjlighet att, med beaktande af ofvanstående skillnad

mellan professionister och amatörer, låta endast de förra blifva föremål

för här ifrågavarande slag af beskattning. I 4 § 10 mom. b) stadgades

nämligen, att frihet från erläggande af bevillningsafgift enligt nämnda §

åtnjötes, då Ivungl. Maj:t, till följd af särskilda omständigheter, för visst

fall medgifvit dylik befrielse.

Emellertid syntes det knappast behöfva framhållas, att, därest

Kungl. Maj:t ansåge, att utländska amatöridrottsmän borde åtnjuta sådan

befrielse, det af många skäl vore lämpligt, att detta direkt stadgades.

Därigenom undvekes nämligen den onödiga omgång, som blefve en följd

häraf, att afgiften måste erläggas och först efter särskild ansökan i hvarje

fall, öfver hvilken ansökan yttranden skulle inhämtas af åtskilliga myndigheter,

kunde återbekommas.

Rörande begreppet amatör ville riksförbundet påpeka, hurusom

man i allmänhet icke ansett sig böra stadga förbud för sådana att mottaga

bidrag till täckande af de direkta utgifter, som voro förbundna med

resor för täfling å annan ort än hemorten. Detta gällde äfven vårt land,

såsom framginge af riksförbundets amatörbestämmelser, hvari föreskrefves,

att amatör — som vore förbjuden att mot betalning deltaga i idrottstäfling

eller uppvisning — ägde rätt att, vid deltagande i idrottstäfling eller uppvisning,

af den förening, han tillhörde, eller med sagda förenings medgifvande

af förening, som anordnade idrottstäfling eller uppvisning,

emottaga ersättning för rese- och underhållskostnader utan att förlora

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 24 Höft. B

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27.

sitt amatörskap. Utbetalning för dylik resa finge dock endast ske genom

den förening, hvilken lian vid täflingen representerat.

Genom föreskrifterna i nådiga kungörelsen den 13 november 1908

angående rätt för utlänning m. fl. att här i riket gifva offentlig föreställning

m. m. eller att därvid medverka funnes ju full säkerhet för,

att vederbörande myndighet i hvarje fall erhölle kännedom om utländska

idrottsmäns deltagande i täflingar, och gällde det då endast att afgöra,

huruvida vederbörande borde betraktas såsom professionist eller amatör.

I tvifvelaktiga fall torde utredning härom lätt nog kunna vinnas, om

ej annorledes genom riksförbundets förmedling.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer därför riksförbundet,

att Kungl. Maj :t ville hos Riksdagen göra framställning därom,

att i 4 § 10 mom. i meranämnda förordning måtte intagas bestämmelse om,

att frihet från erläggande af bevillningsafgift enligt denna § skall åtnjutas

äfven af amatöridrottsmän vid deltagande i idrottstäflingar.

På grund af nådig remiss har statskontoret afgifvit underdånigt

utlåtande öfver framställningen, därvid statskontoret emellertid ansett

sig icke kunna förorda densamma. Såsom skäl härför har statskontoret

framhållit, att med den föreslagna ändrado lydelsen skulle tillämpningen

af stadgandet helt visst i många, kanske de flesta fall, vålla villrådighet

och osäkerhet hos vederbörande myndigheter. Härtill komme, att den

ifrågavarande afgiften i allmänhet icke torde blifva mera betungande, än

att den borde kunna bäras af den, som påkallat utländsk idrottsmans medverkan,

och att det knappast skulle kunna anses fullt rättvist, om den

generella befrielsen från bevillningsafgift inskränktes till amatörer af detta

slag, samt att i alla de fall, då särskilda omständigheter därtill föranledde,

befrielse från afgifts erläggande kunde af Kungl. Maj:t medgifvas.

I anledning af detta statskontorets uttalande har riksförbundet

genom sitt förvaltningsutskott i en till Ivungl. Maj:t ytterligare ingifven

skrift af den 4 nästlidne mars till bemötande häraf framhållit, att, då

icke några som helst motiv anförts till stöd för statskontorets uppfattning,

att tillämpningen af det föreslagna stadgandet skulle vålla villrådighet

och osäkerhet, och densamma ej heller blifvit närmare utvecklad,

icke alltför mycket afseende torde böra fästas vid densamma.

Skulle emellertid i något fall osäkerhet förefinnas, gåfves, såsom redan

i den underdåniga framställningen påpekats, alltid möjlighet att vinna

fullkomlig klarhet genom hänvändelse till riksförbundet. I den mån

frågor af hithörande slag oftare blefve föremål för myndigheternas

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27. 19

pröfning'', skulle för öfrig! någon villrådighet och osäkerhet alltmera

sällan förekomma.

Statskontorets uttalande, att den ifrågavarande afgiften i allmänhet

icke vore särdeles betungande, kunde visserligen synas hafva ett visst

fog för sig, men, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, åstadkommes

i allt fall genom densamma, att den ringa vinst, som eljest

måhända skulle uppstått för den förening, som anordnat täflingar, i

hvilka utländska idrottsmän deltagit, bortfölle och ofta nog utbyttes

mot en ren förlust.

Hvad anginge statskontorets uttalande därom, att genom den

föreslagna bestämmelsen orättvisa skulle tillfogas amatörer af andra

slag, syntes vara nog erinra därom, att begreppet amatör knappast kunde

tänkas hafva någon tillämplighet på andra än här ifrågavarande område.

Statskontoret, som för öfrig! principiellt syntes vara af den uppfattningen,

att befrielse från erläggande af ifrågavarande slags afgifter

borde åtnjutas af utländska amatöridrottsmän, ansåge likväl något

generellt stadgande härom ej erforderligt, med hänsyn till den redan

nu förefintliga möjligheten att genom framställning till Kungl. Maj:t

i hvarje särskild! fäll ernå dylik befrielse. Häremot ville riksförbundet

endast erinra om sitt tidigare gjorda uttalande, hurusom med nuvarande

bestämmelser erfordrades rätt mycket arbete och omgång för alla parter

för att i ett enstaka fall erhålla restitution af erlagda bevillningsafgifter.

Hufvudsyftet med 1908 års förordning angående bevillningsafgifter

för särskilda förmåner och rättigheter torde kunna sägas vara att undanröja

den privilegierade ställning, utlänningar dessförinnan i vissa fall

intogo gent emot landets egna invånare, hvilka för sin inkomst af

arbete erlade direkt beskattning till stat och kommun.

Berörda synpunkt torde emellertid icke med fog kunna göras

gällande beträffande in- och utländska amatöridrottsmän, ty lika litet

som det kan sägas, att den utländska amatöridrottsmannen i förhållande

till den inländske vid uppträdande här i landet intager en priviligierad

ställning, lika litet kan det blifva tal om något slags konkurrens mellan

de båda kategorierna. Vid sådant förhållande synes ock den bärande

grunden för förordningens tillämplighet å de ifrågavarande utlänningarna

hafva bortfallit.

Därtill kommer den omständigheten, att det i allt fall synes vara

föga tilltalande, att utländska amatöridrottsmän, som, på inbjudan af

svenska idrottsförbund, besöka vårt land för att mäta sina krafter med

våra egna idrottsmän, för sitt uppträdande här betungas med särskild

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27.

afgift till stat och kommun, vare sig denna afgift faktiskt erlägges

af dem sjkifva eller af vederbörande svenskt idrottsförbund. Särskilt

starkt framträder denna synpunkt vid tanke på de Olympiska spelen,

hvilka såsom bekant år 1912 komma att förläggas till Stockholm. Det

synes mig nämligen ligga stor vikt uppå, att vid denna, världens

säkerligen förnämsta idrottstäfling, hvars anordnande och genomförande

på ett värdigt sätt får anses vara en hederssak för hela vårt land och

hvars betydelse, äfven ur andra synpunkter än de idrottsliga, icke torde

böra underskattas, någon beskattning af de i spelen deltagande utländska

amatöridrottsmännen icke får förekomma.

Under sådana förhållanden synes det mig angeläget, att det redan

nu fastslås, att afgift icke skall utgå för amatöridrottsmän vid deltagande

i idrottstäflingar. Äfven om i åtskilliga fall, på sätt statskontoret

framhållit, svårighet kunde uppstå att konstatera, huruvida de

främmande idrottsmännen äro att räkna till professionist^- eller amatörer,

bör man dock icke för den skull uppställa hinder för ett fritagande

från skattskyldighet i alla de fall, där, såsom t. ex. vid förestående olympiska

spel, förhållandena äro alldeles uppenbara. Visserligen synes ifrågavarande

författningsrum, sådant detsamma lyder, innebära rätt för Kungl. Maj:t

att i förekommande fall medgifva befrielse från skatts utgörande. Men

utom det att sådant villkorligt medgifvande i allmänhet måste, på sätt

riksförbundet framhållit, ställa sig hinderligt för deltagarna i täflingar,

kan ej heller förbises, att enligt motiveringen till författningsrummet

nämnda rätt närmast har afseende å föreställningar gifna för välgörande

ändamål.»

Bevillningsutskottet, som emot Kungl. Majrts förevarande framställning

icke har något att erinra, hemställer fördenskull,

att Riksdagen, med bifall till hvad Kungl. Maj:t

i förevarande proposition nr 193 föreslagit, ville besluta,

att 4 § 10 mom. i förordningen den 23 oktober

1908 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner

och rättigheter skall från dag, som Kungl.

Maj:t bestämmer, erhålla följande ändrade lydelse:

Frihet från erläggande af bevillningsafgift enligt

denna § åtnjutes:

a) för offentligt föredrag, som är att hänföra

till andaktsöfning eller föreläsning vid läroanstalt;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Bevillningsutskottets Betänkande Nr 27.

b) för amatöridrottsmän vid deltagande i idrottstäflingår;

samt

c) då Kung!. Maj:t, till följd af särskilda omständigheter,

för visst fäll medgifvit befrielse från bevillningsafgift.

Stockholm den 24 maj 1910.

På bevillningsutskottets vägnar:

ALEXIS HAMMARSTRÖM.

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 5 Sami,

1 Afd. 24 Käft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1910:186 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af 4 § 10 mom. i förordningen den 23 oktober 1908 angående be s. 6 i texten