Betänkande, i anledning af väckt motion angående pröfning, huruvida omsättningsskatt hör påläggas äfven andra näringar än skogshandteringen samt eventuellt angående ändring i lagen om skogsaccis.
1910-05-24 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1910:28, Betänkande, i anledning af väckt motion angående pröfning, huruvida omsättningsskatt hör påläggas äfven andra näringar än skogshandteringen samt eventuellt angående ändring i lagen om skogsaccis.
Dokumentets text
''Bevillningsutskottets Betänkande Nr 28.
1
Nr 28.
Ankom till Biksdagens kansli den 24 maj 1910, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion angående pröfning,
huruvida omsättningsskatt hör påläggas äfven andra näringar
än skogshandteringen samt eventuellt angående ändring
i lagen om skogsaccis.
(2:a Afd.)
I eu inom Första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 20, har herr A. Bergström hemställt, att Riksdagen, i
samband med pröfningen af Kungl. Maj:ts förslag till skatteomläggning,
ville taga under öfvervägande, huruvida tillräckliga skäl förefinnas att,
för undvikande af undantagslagstiftning, pålägga äfven andra förvärfsgrenar
omsättningsskatt i likhet med hvad som genom lagen om skogsaccis
skett med skogshandteringen, eller, om detta ej befinnes lämpligt,
vidtaga ändringar i nämnda lag, som göra skatten för skogsbruk i likhet
med andra skatter beroende af inkomst.
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:
»Förra Riksdagen antog lagen om skogsaccis. Denna lag synes mig
vara tillkommen på så bristfällig utredning, vara af så anmärkningsvärd
beskaffenhet och medföra så vidtgående oförutsedda konsekvenser,
att jag ej kan undgå att redan nu, så omedelbart efter dess antagande
och innan ens någon erfarenhet vunnits genom tillämpningen, ånyo
fästa uppmärksamheten på densamma. Åtminstone något skäl härtill
förefinnes ju i yttrandet från regeringen vid förra Riksdagen om, att
skogsaccisen skulle vara ett nödvändigt led i den nya skatteomläggningen,
ja, så nödvändigt, att icke något vidare arbete på denna skulle
vara möjligt i inslagen riktning, om skogsaccisen ej antoges. Under
sådana förhållanden bör ju hvarje ny belysning af skogsaccisfrågan bli
till nytta vid bedömandet af det nya skattelagförslaget och framläggande
i tid af betänkligheter endast befordra en snar och lycklig lösning af
den stora frågan.
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 5 Sami 1 Afd. 25 Raft. (Nr 28.)
1
2
''Bevillningsutskottets Betänkande Nr 28.
Accisen tillkom på den grund, att skogskommunerna, för betäckande
af sina oundgängliga utgifter, ej erhöllo skälig del af inkomsterna från
produktionen på deras marker. Skogen togs, i stort sedt, från inlandskommunerna,
fraktades till apterings- eller förädlingsverken vid kusten,
och behållningen blef i all hufvudsak där bokförd och beskattad. Man
ville med skogsaccisen i detta hänseende skapa rättvisa kommunerna
emellan.
Den tanken kan ej vara annat än riktig, men nog är det uppenbart,
att man vid tillämpningen riktat blicken så skarpt mot ett visst
mål, här som det vill synas mot bolagen och industrien, att man förbisett
sina egna grundläggande principiella sträfvanden på det hufvudområde
frågan rör sig.
Det är ej så länge sedan det klagades öfver de särskilda skatter,
som orättvist buros af jorden, och denna klagan resulterade i grundskatternas
afskaffande. Vårt lands beskaffenhet är sådan, att den sjåtagande
befolkningen öfvervägande måste ägna sig åt bruket af den
öppna jorden i de södra delarne och åt skogsbruket i de norra. Skillnaden
mellan dessa båda näringar är i hufvudsak den, att den senare
kräfver längre tid mellan sådd och skörd och därigenom större förutseende
för att lämna bättre resultat än den förra. Man har nu i och
med skogsaccisen pålagt det nordliga Sveriges glesa, klent situerade
jordbrukare en extraskatt omedelbart sedan en dylik aflyfts från södra
Sveriges talrikare själfägare, och detta kan ej ses på annat sätt
än att man, glömsk; af det framfarna, rifvit ned hvad man så nyss
uppbyggt.
Det är visserligen sant, att lagen ålägger afverkaren att utgöra
hela accisen, men det är väl ingen som tror, att han i egenskap af
sådan skall känna sig manad att på grund af accislagens tillkomst
ändra beskattningsort. Han betalar nog i stället — och i många fall
torde han tvingas därtill för att få sin egen ekonomi att gå ihop — skogen
med så mycket lägre pris som motsvarar accisens belopp, och hvad
fördel ha då de fattiga skogskommunerna af denna?
Erfarenheten har väckt en tidsanda, som energiskt kräfver skapandet
af en själfägande jordbrukarestam.
Huru ställer sig nu accisen för en dylik brukare af skogsmark?
Han har i sin affär nedlagt först en köpeskilling, så omkostnader på
sådd, på dikning och på skogsskötsel, hvilken senare för eu intensiv
och rationell handtering — och det är ju sådan man vill frambringa
— kräfver väl så stora insikter och lika energiskt arbete som hvilken
annan handtering som helst, Därjämte har han att hålla vägar — i
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 28.
3
skogsbygderna, en särskildt tryckande pålaga —- och betala skatter af
alla slag. För att underlätta öfverblicken kan man också utgå ifrån,
att han har sin skog, som det heter, rationellt indelad och ställd på
hundraårig omloppstid, att han sålunda för hvarje år afverkar en hundradel
af arealen, samt att han på grund af sin mindre bekantskap med
drifningsförhållanden säljer skogen på rot till någon som har bättre
kännedom om och resurser för denna särskilda handtering, än han själf.
Försäljningspriset motsvarar då hela årsomsättningen på hans affär,
äfven inberäknad behållningen d. v. s. inkomsten — om det blir någon
— och på denna omsättning ssumma skall han betala till kommunen, förutom
alla andra skatter beroende af egendom, kapitaltillgång och inkomster,
liksom öfriga näringsidkare viss del af omsättning ssumman, som i de
flesta fall torde uppgå till lagens nuvarande maximum, två procent. Detta
synes mig, åtminstone principiellt, vara ett så skarpt medel som gärna
på laglig väg kan komma till användning för att motarbeta uppkomsten
och bevarandet af en själfägande jordägareklass, hvilken man samtidigt
på andra vägar och med stora uppoffringar vill stödja.
Men det är ej nog med att skatten kan bli, och har största utsikterna
att bli, resultatlös där den bäst behöfves. Den kommer, äfven då
den så blir för upphjälpande af kommunens finanser, att orsaka den
skattskyldige omkostnader och utgifter, som utan tvifvel i många kommuner
skulle göra honom tacksam, om han mot en särskild afgift motsvarande
skogsaccisens hela belopp kunde befrias från dessa pålagor,
hvilka ej kunna komma på debetsedel och då helt naturligt ej heller
komma att uppmärksammas af någon statistik.
Huru skogsaccisen verkar mellan de olika kommunerna kan man
få en föreställning om, om man söker utreda transportkostnaderna. Det
är uppenbart, att dessa bli väsentligt olika för olika förhållanden, men
en allmän egenskap som de ha är att bli billigare i förhållande till
närheten af bygd och folkrika trakter, och detta helt naturligt på grund
af kortare resor till och från arbetsplatsen, kortare väg för lifsmedelstransporterna
m. m. dylikt. Emellertid kan man helt visst, utan att
vilseledas i den uppfattning det här är fråga om att söka klargöra,
utgå från antagandet att den rena transportkostnaden för körning med
hästar per medium uppgår till minst 20 öre per kub.-meter och kilometer,
samt flottningskostnad, inberäknad sjunkning, till 0,4 öre. Då nu
priset på rot är priset på förädlings- eller exportplats med afdrag af
drifningskostnaderna, kan man sluta till huru läget på skogen inverkar
på detta pris och sålunda äfven på skogsaccisens storlek, och man har
lätt att öfvertyga sig om, att det finnes skogsmarker där virket ej har
4
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 28.
något rotvärde, samt att detta är händelsen i de aflägsna kommuner,
hvilka accislagen ju i första hand afsåg att ekonomiskt stödja.
Äfven inom samma kommun och af andra orsaker, på hviika kommunen
ej kan öfva inflytande, kan accisen utfalla högst olika från olika
skogsägare. Den mindre skogsägaren, som icke ligger alltför nära konsumtionsplats
eller allmän trafikled har nog nu, om han är hemma i sin
handtering, största fördel i att ställa sin skogskultur på odling af timmer
och pappersved med lång omloppstid. En större skogsägare har i
allmänhet industri byggd på sina skogstillgångar — industri, ofta belägen
i helt andra kommuner än där skogen finnes — och om en sådan
skulle drifva exempelvis järnhandtering — den industri vi framför alla
andra synas ha anledning, ur nationalekonomisk synpunkt, att kraftigt
stödja — så kan lian behöfva använda sin skog såsom bränsle och med
kortare omloppstid. Marken producerar ungefär samma antal kub.-meter
per år under båda förhållandena, men värdet af en kub.-meter virke
som bränsle uppgår icke ens öfver hufvud taget till en fjärdedel af värdet
som timmer och pappersved och kommunens intägter på accisen bli
i förhållande därefter. I dylika fall — och de torde utan ringaste grad
af afsiktlig orättvisa och nationalekonomiskt fördelaktigt bli många —
står nog den enskilde mindre jordägaren genom accislagen till och med i
sämre ställning än de större jordägarne, bolagen.
Det som enligt mitt förmenande väcker största betänkligheterna
mot skogsaccislagen är dock, att den inför en ny princip om att kommunerna
utan förefintliga behof lämnas rätt att, kanske många gånger
af en minoritet, utkräfva skatter för fondering. Det måste vara en farlig
väg att beträda detta, då den, oaktadt den ligger så nära till hands, ej
ännu förut blifvit använd. En sådan princip kan ej undgå att praktiskt
tillämpad ge anledning till slöseri med kommunernas medel och
stöd åt det växande lyxbegäret. Vår tid och vårt land synas böra undvika
att genom lagstiftning befordra dylika utvecklingsriktningar.
Vill man söka göra sig en föreställning om orsakerna till att arbetet
på att hjälpa de behöfvande skogsbygderna tagit den riktning det gjort,
så ledes man till det antagandet, att detta har sin grund i det resultat
som storskiftet i Dalarna framkallat och som gjort vissa socknar där
skattefria och ägare till betydande fonder, hvilka dock åtminstone här
stå under officiell kontroll. Man har därvid synbarligen låtit sig suggereras
af en sockenpolitik utan motsvarande förutsättningar på andra
håll. Man har icke gjort sig klart, att detta goda resultat i själfva
verket är en följd af den mest oförtjänta värdestegring som gärna kan
tänkas och som därför också i första hand kan vara värd statens upp
-
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 28. 5
märksamhet, om och när sådan stegring kan komma i fråga att tagas
i anspråk för dess räkning. Det lär väl nämligen icke kunna bestridas,
att det är de så förkättrade bolagen, som ensamma skaffat kommunikationer,
bearbetningsverkstäder och marknad, och att om detta
förarbete icke vore gjordt — det har kanske i hufvudsak skett på de
kommuners bekostnad, som nu inga besparingsskogar ha — och skogsprodukterna
ännu icke hade annan utväg än att köras på axel till närmaste
hamn, desamma i den dag som är vore så värdelösa, att de
hellre finge ruttna på växtplatsen. Hvad som gjorde det möjligt för
de förutseende bolagen att offra så mycket arbete och penningar som
skett på förberedande arbeten var befintligheten af Dalälfven med dess
mäktiga vattenområde och stora resurser, men hvar ha vi i de ännu
fattiga skogssocknarna, som företrädesvis bilda gränsområdet mot Norge,
motsvarande förutsättningar? Där kräfves nog åtgärder från annat håll
och af annan beskaffenhet för att skapa drägliga ekonomiska förhållanden.
Oaktadt de betänkligheter jag hyst och hyser mot lagen om skogsaccis
och af livilka jag här anfört några, röstade jag för lagen när den
af Riksdagen antogs. Jag gjorde det därför att det allmänna, kommunerna,
voro i trängande behof af ytterligare uppoffringar från den
enskildes sida, att detta behof i många fall oaktadt mina betänkligheter
mot lagen skulle komma att i mer eller mindre mån genom skogsaccisen
afhjälpas, samt att utsikt ej fanns härför på mycket lång tid om
ej lagen antoges. Den enskilde måste offra hvad som kräfves för det
allmänna, och erforderliga medel hade måst utgå, om äfven med något
annan fördelning, detta lagförslag förutan. Under denna förutsättning
kunde jag ej fästa alltför stort afseende vid den allmännast öfverklagade
dubbelbeskattningen, som nog i de flesta fall torde blifva mera
formell än verklig, och som, där den blir tryckande, med god vilja från
regeringens sida väsentligt kan modereras.
Härtill kom ännu ett för mig ej oviktigt skäl. Skogsvärdena regleras
af världsmarknaden. Kartan upplyser om, att södra jordhalfvan
ej har afsevärdt landområde för skogsbörd. Då equatorialskogarna åtminstone
hittills ej kunnat tillgodogöras som industriskogar i egentlig
mening, finnes sålunda blott det norra skogsområdet för konsumtionens
tillgodoseende. Erfarenheten tyckes redan visa, att den amerikanska
kontinentens skogar ej räcka mera än för dess egna behof, om ens för
detta. Gamla världens skogar ha sålunda att ensamma tillgodose det
växande behofvet där. Redan nu konsumeras återväxten på hela om
-
6
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 28.
rådet med undantag af Rysslands. Det växande behofvet kan sålunda
ej tillgodoses på annat sätt än att man flyttar sina afverkningar allt
längre in i Ryssland. Detta tvingar till fördyrade fraktkostnader, undan
för undan stigande ju längre man kommer in i kontinenten, räknadt
från Stilla Hafvet och Östersjön, då Ishafvet ej är trafikabelt och
de nordtyska floderna otjänliga för flottning. Med denna ökade transportkostnad
kommer virkespriset i stort sedt att hos oss stiga, och
(Senna stegring kan i någon mån motverka den orättvisa, skogsaccisen
innebär.
Men om äfven så kommer att ske, utgör detta icke något skäl för
undantagslagar, som lägga skatter på en för landet så gagnande verksamhet
som skogshandteringen. Vi ha på sista tiden förvärfvat erfarenhet
om huru ringa förutseende vi vid stiftande af dylika lagar ha
om följderna som de medföra, och det rörande skogsvårdsafgifterna.
Dessa afgifter, till och med förstärkta med ej obetydliga direkta statsanslag,
användas uteslutande för att bibringa insikter i skogsvård, förbättra
denna och utöka produktionen, hvilket allt naturligen äfven
kommer konsumtionen till godo, således äfven köpare af pappersmassa,
men det oaktadt har ju Amerika af oförklarlig anledning uppfattat
denna afgift som någon sorts exportafgift, kanske därför att den ej
utgår af hvad vi själfva konsumera, och med anledning däraf hotat
belägga svensk pappersmassa med en extra straffimporttull, som i hög
grad skulle försvåra om ej omöjliggöra afsättningen där. I det stora
hela skulle detta ju kunna vara oss ganska likgiltigt, ty världskonsumtionen
förminskas ej i minsta mån genom en dylik åtgärd från Amerikas
sida, och den pappersmassa dess fabriker, om de ej taga från oss,
måste förse sig med från annat håll, ha vi då att ersätta i marknaden.
Saken har emellertid väckt oro inom våra pappersmassekretsar och
föranledt en framställning till Kungl. Maj:t om ändring i lagen om
skogsvårdsa.fgifter, i afsikt att beröfva den skenet af undantagslag. Ett
moment i denna ändring skulle då bland annat, om jag ej missuppfattat
saken, vara, att äfven träkolen belädes med skogsvårdsafgift, hvilket
under närvarande förhållanden ger intryck utaf, att man vill bereda
vår med nog många svårigheter därförutan kämpande järnhandtering
ytterligare sådana. När så små orsaker åstadkomma så störa verkningar,
hvad kan då ej komma att ske med anledning af skogsaccisen,
som dock icke kan förnekas vara en verklig undantagss£«W?
Man synes ha svårt att göra sig föreställning om hvad en sådan
afgift som den bestämda accisen innebär då den rör skogen och detta
7
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 28.
nog af många skäl. Men uppfattningen torde underlättas om man
tänker sig tillämpningen af densamma på andra förvärfsgrenar, där
dess inverkan är mera omedelbar och därigenom mera lättförståelig.
Låt oss tänka en tillämpning på jordbruket, så att man äfven vid detta
finge betala 2 % på skördens värde med afdrag af bärgningskostnaden.
År det någon som haft att lefva af uteslutande jordbruk, som tror, att
detta nu hos oss, om man undantager sockerbetsodlingen, skulle kunna
bära en dylik börda? Och ändå har jordbruket nyss fått grundskatterna
utan vederlag afskrifna och tull på införsel af sina produkter, som, om
den verkade fullt, skulle premiera årsproduktionen med cirka 50,000,000
kronor.
Importaffärerna ha ju redan sina tullafgifter, som ofta väsentligt
öfverstiga accisens belopp, men huru skulle det te sig, om detaljhandeln
pålades en extra afgift af 2 % på årsomsättningen? Detta kunde möjligen
ha skäl för sig bland annat äfven af den anledningen, att dylika
affärer, åtminstone på landet, i allmänhet äro inskränkta till den kommun,
inom hvilken de äro belägna. Om en dylik pålaga ens här vore rättvis
och lämplig, kräfver nog sin egen utredning, som, om den ej leder
till annat resultat, dock torde utbreda i vidare kretsar en riktig uppfattning
af skogsaccisens innebörd.
Till sist vill jag påpeka den inverkan, skogsaccisens tillkomst har
på vår penningtillgång och kredit. Man bör väl hafva full rätt att
utgå ifrån, att, sedan en så väsentlig skatt lagts på den växande skogen
när den mognat till skörd, endast skogsmarkens värde upptages vid
fastighetstaxeringen. Sker detta, komma ju så godt som alla skogsmarker
att i afsevärd grad sjunka i taxeringsvärde. Detta rubbar å
ena sidan krediten och å andra sidan minskar det de valutor, som betinga
tillgången på rörelsemedel. Icke heller denna sida af skogsaccisens
verkan synes vara uppmärksammad vid utredningen och dock
torde skäl tala för att ej lämna den obeaktad.»
Frågan om utsträckande till andra näringsgrenar än skogshandteringen
af den beskattningsform, som genom lagen om skogsaccis kommit
till användning i vårt land, bör uppenbarligen vara beroende på en utredning,
som hvarken i motionen blifvit förebragt eller eljest nu föreligger
men som torde kunna vara att förvänta i sammanhang med de
förberedande arbetena för omläggning af det kommunala beskattningsväsendet
i allmänhet. Med afseende härå och då de af motionären
lämnade antydningarna rörande behofvet af ändringar i nämnda lag,
hvilken ännu icke börjat tillämpas, icke heller synas vara ägnade att
8
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 28.
bilda underlag för något förslag i sådant syfte från utskottets sida,
har utskottet ansett sig böra hemställa,
att herr A. Bergströms förevarande motion, nr
20, icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 24 maj 1910.
På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1910,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.