Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande den ort, hvarest inkomst af tjänst och kapital skall kommunalt beskattas.
1910-05-27 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1910:32, Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande den ort, hvarest inkomst af tjänst och kapital skall kommunalt beskattas.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 32.
1
Nr 32.
Ankom till Riksdagens kansli den 28 maj 1910, kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande den ort,
hvarest inkomst af tjänst och kapital skall kommunalt
beskattas.
(2:a Afd.)
I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 156, har herr C. Lindhagen
hemställt, att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte, åtminstone
i samband med uppgörande af förslaget till en kommunal beskattningsreform,
taga i öfvervägande, huruvida och i hvad mån inkomst af
tjänst och annan dylik befattning och möjligen äfven till en del inkomst
af kapital må rättvisligen kommunalt beskattas i den kommun, hvarifrån inkomsten
inflyter, oafsedd att inkomsttagaren är mantalsskrifven på annan ort.
Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande:
»En rättvis utgångspunkt för den kommunala beskattningen synes
vara, att all inkomst beskattas å den ort, hvarifrån den kommer, men att
kommun, där inkomsttagare är bosatt, bör ha del i skatten för hans inkomst
äfven från annat håll, i den mån kommunen får vidkännas utgifter
för den skattskyldige, hvilka böra gäldas af berörda inkomst. På denna
grundval kan sedan i mån af yppadt behof en ytterligare inbördes utjämning
af de olika kommunernas bördor äga rum efter sig företeende omständigheter.
Enligt gällande författningar beskattas för kommunala ändamål inkomst
af fast egendom samt af näring i den kommun, där fastigheten
eller näringens driftsort är belägen. Inkomst af kapital och tjänst beskat
Bih.
till Riksd. Prot. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 29 Höft. (Nr 32—33).
1
2
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 32.
tas däremot i den kommun, där den skattskyldige är mantalsskrifven, oansedt
hvarifrån inkomsten kommit.
Denna lösning af problemet är schematisk och det kan ifrågasättas,
om man genom ett sådant grepp på saken kommer närmast fram till det
rätta. Särskilt synes de olika grundsatserna för beskattning af inkomst
genom arbete i dettas två hufvudafdelningar, näring och tjänst, sakna
principiellt underlag. I eu stad ha till exempel eu affärsman och en stadens
tjänsteman båda sina kontor och uteslutande sysselsättning. Båda
bo däremot i en grannkommun allenast för den friska luftens skull. Men
kommunalskatten för deras inkomst af sitt arbete går i förra fallet till
staden och i det senare till grannkommunen. Detta förefaller särdeles godtyckligt
och har väl endast historisk grund.
Nya förhållanden kräfva emellertid ny hänsyn. Ett exempel bland
andra erbjuder förhållandena i eu stor stad och dess grannkommuner.
I den mån insikten växer om nyttan och behaget af eu sund bostad i
naturomgifningar i stället för vistelsen i en dammig stenöken, komma utflyttningar
i mängd att äga rum ifrån ett sådant samhälle till omgifvande
kommuner af personer, som dock fortfarande ha hela sin verksamhet i
staden och därifrån åtnjuta sin inkomst. Ställa sig dessutom, såsom oftast
är fallet, kommunalutskylderna i stadens omgifningar billigare, uppmuntrar
detta ytterligare till utvandringar. I dessa händelser förlorar staden,
utom skatt för all inkomst af de utflyttandes kapital, dessutom skatt för
alla inkomster från tjänst till och med om dessa inkomster äro löner, som
utbetalas af stadens kommunalförvaltning.
Dylika utflyttningar äro eu naturlig och sund företeelse, som ej får
missförstås eller motarbetas. Obilligheter i kommunalt beskattningsafseende,
som däraf följa, måste istället på något sätt rättas genom förändringar
i beskattningsväsendet.
Man kan nämligen icke lita till, att missförhållandet skall kunna på
tillfredsställande sätt af hjälpas genom förändringar i rikets administrativa
indelning. Denna kan aldrig afpassas så, att den rättvist lämpar sig efter
ifrågavarande förhållanden. Den är också svår att genomföra på grund
af en mängd omständigheter och kräfver alltid eu lång tid, för så vidt
den skall ske med omtanke och kunna äga rum utan ruinerande efterräkningar.
Detta gäller äfven i fråga om möjligheterna att sammanslå angränsande
kommuner till ett för visst ändamål såsom fattigvård, sjukvård
eller skolundervisning.
Begeln, att inkomst af kapital skall beskattas endast i mantalsskrifningsorten,
är nog icke heller så rättvis. Yäl vore om äfven där kunde
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 32. 3
i någon mån tagas hänsyn till den ort, som får släppa till inkomsten.
De inkomster, som inkomsttagare, bosatta i de stora städerna, få uppbära
af obligationer och aktier i affärsföretag, som tillgodogöra landets skogsafkastning,
borde rättvisligen betala någon tribut till alla dessa fattiga
skogskommuner, bvilka nu bara utsugas. Den lilla inkomst af skogsaceis,
som förra året ställdes i utsikt, är en smula bara, som fallit från bordet.
Det måste dock medgifvas, att större svårigheter möta att här kunna göra
afvikelser från den nu gällande regeln.
Ett förhållande i viss mån påminnande om de olägenheter, som ofvan
framhållits, föranleddes af föreskriften i 1861 års förordning om mantalsoch
skattskrifning, att den som innehade fast egendom eller idkade rörelse
inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt finge själf bestämma och anmäla,
på hvilketdera stället han borde mantalsskrifvas. Denna så kallade valfrihetsbestämmelse
gaf i tillämpningen anledning till en mängd på sin tid
mycket öfverklagade oegentligheter och missförhållanden, såsom t. ex. att
personer, hvilka ägde fast egendom inom ett distrikt med obetydliga kommunalutskylder
men varit boende och utöfvat sin verksamhet inom ett distrikt,
med höga sådana, ansetts berättigade att mantalsskrifva sig inom förstnämnda
distrikt, ehuru de endast tillfälligtvis eller kanske ej ens någon
tid af året där vistats. Upprepade gånger väcktes förslag i Riksdagen
om missförhållandets afhjälpande, hvilket ock till sist skedde.
Det är ju särskilt önskvärdt, att denna sak blir undersökt och tillfredsställande
ordnad åtminstone i samband med den nya kommunala beskattningen.
»
Bestämmelserna därom, att inkomst af tjänst och af kapital skall
taxeras till bevillning i den kommun, där den skattskyldige är mantalsskrifven,
och att denna kommun till följd häraf skall äga uppbära de på
den taxerade inkomsten belöpande kommunalutskylderna, torde hafva sin
grund däruti, att kommunerna hafva sig ålagda vissa skyldigheter mot
där mantalsskrifna personer och därför också ansetts böra berättigas att
uppbära skatt för den del af deras inkomster, som är af mera personlig art.
Äfven om i vissa större städer och deras grannsamhällen sådana förhållanden
förekomma, som kunna gifva stöd åt de af motionären uttalade
åsikterna rörande rätta beskattningsorten för vissa slag af inkomster,
synes likväl den af utskottet angifna grunden för den gällande lagstiftningen
i ämnet icke böra frångås.
Utskottets
yttrande.
4
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 32.
Utskottet tiar alltså icke ansett sig kunna understödja motionärens
förslag, livilket för öfrigt beträffande beskattningen af inkomst af kapital
näppeligen torde kunna genomföras.
Utskottet får alltså hemställa,
att herr Lindhagens förevarande motion, nr 156,
icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 27 maj 1910.
På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.