Betänkande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för utländsk turist att under viss tid tullfritt disponera liit till riket medförd automobil, dels ock en i ämnet väckt motion.
1910-02-15 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1910:6, Betänkande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för utländsk turist att under viss tid tullfritt disponera liit till riket medförd automobil, dels ock en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 6.
1
Nr 6,
Ankom till Riksdagens kansli den 15 februari 1910, kl. 2 e. m.
Betänkande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
rätt för utländsk turist att under viss tid tullfritt
disponera liit till riket medförd automobil, dels
ock en i ämnet väckt motion.
(l:a A.)
I proposition, nr 4, af den 3 december 1909, hvilken hänvisats
till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt
utdrag af protokollet öfver finansärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen att besluta, att rubriken nr 683 i gällande tulltaxa skall
från dag, som Kungl. Maj:t bestämmer, erhålla följande lydelse:
Kvantitet
för tull- beräi- ningen.
Tullsats.
Kr. öre
683.
Vagnar och Åkdon, ej specificerade, obegagnade
och begagnade, äfvensom Vagnmakar arbeten, ej
specificerade ............................
100 kr.
15: —
Ännu. 1. Hit hänföras motorvelocipeder samt automo- biler och andra motorvagnar, såframt de icke äro af- sedda att gå på räler, äfvensom barnvagnar.
Anm. 2. Under villkor, hvarom Konungen förordnar,
äger resande, som icke är inom riket bosatt, att, utan
tullafgifts erläggande, under en tid af högst ett år för- foga öfver medförd automobil, afsedd att inom samma
tids utgång återutföras.
Bih. till Biksd. Frat. 1910. 5 Sami. 1 Afd. 5 Höft. (Nr 6.)
1
2
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 6.
Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:i har, enligt ofvan
omförmälda statsrådsprotokoll, chefen för finansdepartementet anförtföljande:
»Såsom
Eders Kungl. Maj:t torde erinra sig, har jag tidigare,
nämligen den 16 oktober 1908, anmält en af kungl. automobilklubben
gjord underdånig ansökning om rätt för utländsk turist att på i ansökningen
angifna villkor under ett års tid tullfritt disponera hit till
riket införd automobil. I anledning af nämnda ansökning och ett af
generaltullstyrelsen däröfver afgifvet infordradt underdånigt utlåtande
behagade Eders Kungl. Maj:t, på statsrådets hemställan, gifva den
af Kungl. Maj:, den 22 juni 1906 tillsatta kommittén för revision
af gällande tulltaxa i uppdrag att afgifva yttrande och förslag till
bestämmelser i ämnet.
Sedan kommittén nu fullgjort detta sitt uppdrag och generaltullstyrelsen
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver hvad kommittén
föreslagit i ämnet, torde det tillåtas mig att ånyo anmäla ärendet till
pröfning samt därvid till en början närmare redogöra för innehållet i
automobilklubbens förevarande ansökning.
I flertalet af Europas mera bemärkta länder hade numera, anför
automobilklubben, vederbörande myndigheter medgifvit sådan lättnad
för den turisttrafik, som förmedlades genom automobiler, att turist, som
från utrikes ort medförde automobil för resa i ankomstlandet, vore
berättigad disponera densamma utan erläggande eller deponerande af
belöpande tull, därest han företedde af auktoriseradt automobilsällskap
i hemlandet utfärdad passersedel (triptyque, Passierschein), skrifven å
blankett, utgifven af vederbörande sällskap i det land, hvarest resan
skulle företagas.
Beträffande rätten att utfärda dylika passersedlar gällde, att i
hvarje land sådan rätt tillkomme allenast ett sällskap, hvilket genom
kontrakt med motsvarande sällskap i andra länder förbundit sig att icke
uti ifrågavarande hänseende träffa öfverenskommelse med något annat
sällskap i respektive länder.
Till vederbörande tullkassas säkerhet för eventuellt utbekommande
af tullafgift för automobil, införd i ofvannämnda ändamål, hade de
kontraherande automobilsällskapen förbundit sig att gemensamt svara
för samma afgifts riktiga gäldande. Tullmyndigheten hade endast att
i förekommande fall vända sig till sitt hemlands automobilsällskap, som
då vore förpliktadt att genast utgifva beloppet.
Rätt att utfå passersedel tillkomme endast medlem af auktoriseradt
automobilsällskap. För att komma i åtnjutande af sådan rätt
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 6. 3
hade den sökande att hos sällskapet göra vederbörlig framställning och
därvid deponera ett penningbelopp, motsvarande den tullafgift, som i
det land, där resan skulle företagas, belöpte å den för resan afsedda
automobilen. Beloppet kvarhölles sedermera hos sällskapet såsom säkerhet
för nyssnämnda tullafgift, för det fall att densamma skulle komma
att utkräfvas.
Sällskapen tillhandahölle hvarandra sina blanketter till passersedlar;
och skulle, såsom förut antydts, dylik sedel, som företeddes till
vinnande af åsyftade lättnader i tullhänseende, vara utfärdad å blankett,
utgifven af automobilsällskapet i det land, där förmånen påkallades.
Passersedlarne bestode i de flesta fall af fem olika blad, betecknade med
n:ris 1—5, hvilka skulle ej mindre innehålla uppgift å den resandes
fullständiga namn och hemvist, automobilens utseende, beteckningar,
vikt och i förekommande fall äfven värde m. m., än äfven vara undertecknade
såväl af vederbörande funktionär i det sällskap, som utfärdat
passersedeln, som af den resande. De två första bladen vore afsedda
att reglera förhållandena mellan de respektive sällskapen sålunda, att
bladet n:o 1 kvarstannade hos det sällskap, som utfärdat passersedeln,
och bladet n:o 2 öfversändes till sällskapet i det land, som skulle besökas.
Af de öfråga bladen skulle det med n:o 5 betecknade vid ankomsten
till sistnämnda land frånskiljas och öfverlämnas till vederbörande tullmyndighet,
som samtidigt försåge bladet n:o 3 (hufvudbladet) med
vederbörlig anteckning om införseln beträffande såväl tid som ort
jämte, i förekommande fall, uppgift om, inom hvilken tid automobilen
skulle för att få åtnjuta tullfrihet vara utförd ur landet. Bladet n:o 4
åter vore afsedt att vid automobilens slutliga återutförsel frånskiljas
och öfverlämnas till vederbörande tullmyndighet å utförselorten, som
därvid vore i tillfälle utröna, huruvida återutförseln ägde rum inom
föreskrifven tid, och som, därest detta befunnes vara förhållandet och
intet vore att anmärka i fråga om automobilens och dess innehafvares
identitet, tillika försåge hufvudbladet med erforderliga anteckningar till
bestyrkande af tid och ort för utförseln.
Den tid, under hvilken automobil sålunda finge disponeras, hade
i vissa länder (Frankrike, Nederländerna) bestämts till ett år från införseln
med rätt för turisten att inom denna tidrymd passera landets
gräns, huru ofta han behagade. Vid dylika resor under tiden mellan
första införseln och den slutliga återutförseln af automobilen verkställde
i hvarje förekommande fall tullmyndigheten å gränsorten erforderliga
anteckningar på baksidan af passersedelns blad n:o 4, som då af turisten
behölles för att först vid den slutliga återutförseln öfverlämnas till tull
-
4
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 6.
myndigheten, på sätt förut nämnts. Vid återkomsten till hemlandet
ålåge det turisten att öfverlämna passersedelns blad n:o 3 till härvarande
automobilsällskap, som utfärdat sedeln. Utfärdaren öfvers ände därefter
bladet till automobilsällskapet i det land, som besökts. Därest hos detta
sällskap kraf å tullafgift icke i det ifrågavarande fallet gjorts, skulle
såsom bevis härå af samma sällskap i utbyte återsändas bladet n:o 2.
Efter framkomsten af detta blad återställdes till turisten det af honom
vid passersedelns uttagande deponerade beloppet.
Hade däremot i följd af turistens underlåtenhet att ställa sig lämnade
föreskrifter till efterrättelse eller af annan orsak automobilsällskapet
i det besökta landet måst på yrkande af tullmyndighet därstädes utgifva
tullafgift för automobilen, vände sig sällskapet till passersedelns utfärdare,
som då vore förpliktad att omedelbart godtgöra tullutlägget, för
hvithet ändamål det af turisten deponerade beloppet toges i anspråk.
Genom korrespondens med vederbörande automobilsällskap i Tyskland,
Frankrike, Holland m. fl. länder hade automobilklubben inhämtat,
att förmån af nu ifrågavarande slag komme att medgifvas svenska
automobilturister i de respektive länderna, därest motsvarande lättnad
bereddes samma länders turister här i Sverige.
Under hänvisning till hvad sålunda anförts och då åvägabringandet
af nu ifrågasatta ömsesidiga lättnader helt visst skulle icke allenast
blifva till stor fördel för svenska turister i utlandet utan äfven i afsevärd
grad öka den utländska turisttrafiken här i landet, har automobilklubben i
underdånighet hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes medgifva, att utländsk
automobilturist, som hit till riket ankom me, och hos vederbörande
tullmyndighet företedde passersedel, utfärdad å klubbens blankett, finge
under iakttagande i tillämpliga delar af de utaf klubben angifna formaliteter
hit införa och under ett år, räknadt från första införseln, disponera
medhafd automobil, utan skyldighet att erlägga eller deponera tull för
densamma, med förpliktelse dock för turisten att inom utgången af den
sålunda bestämda tiden återutföra automobilen efter förutgången vederbörlig
anmälan hos tullmyndigheten å utförselorten, äfvensom att sådan
turist finge under den bestämda dispositionstiden efter anmälan hos
vederbörande tullmyndighet och sedan af densamma vederbörliga anteckningar
verkställts, utföra och återinföra automobilen utan skyldighet
att aflämna passersedelns blad n:o 4 förrän vid den slutliga återutförseln
ur riket.
Under förutsättning af nådigt bifall till denna framställning har
automobilklubben förbundit sig dels att ansvara för och efter anmodan
af vederbörande tullmyndighet omedelbart till tullkassan inbetala de
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 6. 5
tullafgifter, som för sålunda disponerade automobiler tilläfventyrs kunde
komma att uppdebiteras, dels ock att — till förebyggande af missbruk
— så snart öiverenskommelse träffats med utländskt automobilsällskap
angående ömsesidigt utfördande af passersedlar, utan dröjsmål till
Kungl. Maj:t eller den myndighet, Kungl. Maj:t kunde finna skäligt
bestämma, öfverlämna af notarius publicus bestyrkt afskrift af den
angående öfverenskommelsen upprättade skriftliga afhandling.
1 sitt häröfver afgifna underdåniga utlåtande af den 3 juni 1908
bekräftar generaltullstyrelsen till en början, att lättnader i tulliiänseende
af den beskaffenhet, förevarande underdåniga framställning afsåge, medgifvits
i vissa andra europeiska länder. Då emellertid förmånen icke
finge åtnjutas af turist, hemmahörande i land, hvarest liknande lättnader
icke medgifvits, kunde för närvarande svenska turister icke någonstädes
i utlandet göra anspråk på samma lättnader. Detta förhållande liksom
äfven det intresse för landet, som måste anses ligga i befrämjandet af
den utländska turisttrafiken härstädes, gjorde, framhåller generaltullstyrelsen
vidare, förevarande framställning värd all uppmärksamhet.
De uppgifter, som skulle lämnas i de af automobilklubben föreslagna
passersedlarna, syntes vara fullt tillräckliga i fråga om automobilernas
identifiering. Likaledes funne styrelsen den garanti, som
automobilklubben iklädt sig, borga för att till äfventyrs uppdebiterad
tullafgift för automobil komme tullverket till godo.
Däremot kunde ifrågasättas, huruvida de i passersedeln lämnade
uppgifter kunde läggas till grund för bestämmande af sådan tullafgifts
storlek, rneck mindre riktigheten af uppgiften angående automobilens
värde af turisten bestyrktes på tro och heder. I vissa andra fall, där
det ålåge sakägare att för ernående af lättnad i tullhänseende lämna
uppgift i ett eller annat hänseende, erfordrades dylik bekräftelse.
I detta sammanhang meddelar generaltullstyrelsen, beträffande nu
rådande praxis i fråga om tullbehandlingen af automobil, som införes
åt resande, att styrelsen städse bifallit ansökningar om rätt att mot
deposition af belöpande tull under viss tid disponera automobil för resa
bär i riket. Därest vid återutförsel af sålunda disponerad automobil de
för medgifvandet uppställda villkor fullgjorts, hade det deponerade
beloppet återbetalts till vederbörande. Då vid sådant förhållande redan
nu tullafgift i regel icke utginge för automobiler, införda af turister,
torde — fortsätter generaltullstyrelsen — bifall till förevarande framställning
icke heller medföra afsevärdt minskad inkomst för statsverket.
Visserligen syntes den tid af ett år, under hvilken automobil
enligt den underdåniga framställningen skulle få här i riket disponeras,
6
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 6.
ganska lång, men torde dock vid bifall till ansökningen i öfrigt någon
inskränkning härutinnan icke vara behöflig. I Frankrike och Nederländerna
finge automobilturist åtnjuta förmånen under ett år. I Tyskland
hade likvisst icke en för hvarje fall gällande tidrymd fastställts.
Orsaken härtill torde dock få sökas i den omständigheten, att rätten
att därstädes begagna sig af aumomobil vore förbunden med skyldighet
för vederbörande att vidkännas stämpelafgift, hvars storlek, så vidt
anginge automobil, tillhörig i annat land bosatt person, vore i viss
mån beroende på längden af den tid, under hvilken automobilen
kvarblefve inom landet. Numera hade emellertid i Tyskland åtgärder
vidtagits i syfte att härutinnan bereda lättnader för främmande automobilturister.
Under åberopande af hvad sålunda anförts har generaltullstyrelsen
i underdånighet hemställt, att, därest Eders Kungl. Maj:t godkände
styrelsens åsikt därom att automobilklubben finge anses vederhäftig för
de förbindelser, densamma i förevarande underdåniga ansökning iklädt
sig, Eders Kungl. Maj:t täcktes finna skäligt förordna, att utländsk turist,
som ankomme hit till riket medförande automobil, måtte, utan skyldighet
att erlägga eller deponera tull för automobilen, hit införa och under
ett år, räknadt från dagen för införseln, disponera densamma, oafsedt
huruvida den komme att hela tiden kvarblifva i riket eller därunder en
eller flera gånger föras fram och åter öfver rikets gräns; allt dock
under vissa af generaltullstyrelsen i utlåtandet föreslagna villkor.
Efter att hafva redogjort för nämnda villkor, fortsatte föredragande
departementschefen:
I allt väsentligt ansluter sig, såsom af redogörelsen för de föreslagna
villkoren för bifall till ansökningen framgår, generaltullstyrelsen
till det passersedelssystem, som af automobilklubben närmare angifvits.
Af hvad generaltullstyrelsen i öfrigt i sitt underdåniga utlåtande anfört
framgår, att styrelsen tänkt sig, att nämnda villkor och öfriga föreskrifter
i förevarande afseende skulle sammanföras i en af Kungl. Maj:t
utfärdad kungörelse angående rätt för utländsk turist att tullfritt disponera
hit till riket medförd automobil.
Vid anmälan den 16 oktober 1908 af ifrågavarande ansökning
och det generaltullstyrelsens utlåtande, hvarför jag nu redogjort, framhöll
jag, att förevarande framställning syntes mig värd allt erkännande,
men att ett medgifvande i den af automobilklubben angifna riktningen
knappast vore förenligt med bestämmelserna i nu gällande tullförfattningar,
samt att i följd häraf särskilda bestämmelser i ämnet vore
7
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 6.
erforderliga, livilka lämpligen kunde inrymmas i tulltaxan eller de till
tulltaxan hörande underrättelser om livad vid taxans tillämpning iakttagas
bör. I anslutning härtill hemställde jag — en hemställan, som vann
Eders Kungl. Maj:ts godkännande — att Eders Kungl. Maj:t måtte
gifva tulltaxekommittén det af mig förut angifna uppdrag. Och'' öfvergå!''
jag nu att redogöra för innehållet i kommitténs den 2 juli 1909 i ämnet
afgifna underdåniga utlåtande.
Till en början fäster kommittén uppmärksamheten därå, att, såsom
framginge af den speciella motiveringen till § 9 af det med kommitténs
underdåniga skrifvelse den 3 maj 1909 öfverlämnade förslag till tulltaxeförordning,
inom tullverket af ålder förekommit, att i åtskilliga
likartade fall tullfri disposition af inkommande artiklar under viss tid
medgifvits. Grunden för dylika, af generaltullstyrelsen hittills lämnade
medgifvanden finge sökas dels i hänsyn till den inhemska industriens
intressen, dels i billighetshänsyn. Kommittén hade emellertid ansett sådana,
till viss tids tullfrihet föranledande hänsyn böra i den nya tulltaxeförordningen
erhålla särskildt uttryck och bestämd begränsning, hvarvid
kommittén alltså ställt sig på samma ståndpunkt, åt hvilken föredragande
departementschefen i detta ärende gifvit uttryck.
Under hänvisning till det förhållande, att af resande medförd,
begagnad velociped såväl enligt gällande tulltaxa (anmärkning under
rubriken Velocipeder) som enligt kommitténs förslag till tulltax eförordning
(§ 5 litt. f) finge tullfritt utlämnas, kunde måhända ifrågasättas,
att med afseende å medförda automobiler till och med gå längre i tillmötesgående
mot automobiltrafiken, än den underdåniga framställningen
afsåge. Hänsyn till såväl statskassans som den inhemska industriens
intressen torde dock innefatta fullgiltiga skäl för att icke låta tullfriheten
gälla längre än under viss begränsad tid samt för att träffa anstalter,
i syfte att denna inskränkning gjordes effektiv genom erforderliga
kontrollföreskrifter, afsedda att konstatera återutförseln och eventuellt
säkerställa utbekommandet af belöpande tullafgift, allt i närmaste öfverensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i utlandet.
I enlighet med de grundsatser, som för öfrigt i kommitténs förslag
till tulltaxeförordning tillämpats, syntes emellertid kontrollföreskrifterna
icke böra inrymmas i tulltaxan eller i de i omedelbart sammanhang
med denna utfärdade bestämmelser utan i stället böra meddelas i
administrativ ordning, hvarigenom för öfrigt äfven vunnes, att desamma
lättare kunde jämkas efter hvad vunnen erfarenhet eller förändrade
förhållanden kunde anses påkalla. Själfva grundstadgandet torde däremot
8 Bevillningsutskottets Betänkande Nr 6.
lämpligen kunna inrymmas i förberörda § 9 af förslaget till tulltaxeförordning.
Då emellertid anledning förefunnes att söka snarast möjligt genomföra
den sålunda förordade lättnaden för turisttrafiken och att därvid
icke afvakta den motsedda nya tulltaxans ikraftträdande, ansåge sig
kommittén jämväl böra i underdånighet hemställa, huruvida icke Eders
Kungl. Maj:t skulle finna skäligt föreslå Riksdagen att besluta ett tillägg
till gällande tulltaxa i form af en till rubriken n:o 683 (»Vagnar och
Åkdon» etc., till hvilken rubrik automobiler hänfördes) fogad anmärkning,
så lydande:
»Under villkor, hvarom Konungen förordnar, äge resande, som
icke är inom riket bosatt, att, utan tullafgifts erläggande, under en tid
af högst ett år förfoga öfver medförd automobil, afsedd att inom samma
tids utgång återutföras».
I händelse en sådan ny anmärkning under rubriken n:o 683
skulle tillkomma, borde den lämpligen kunna upptagas såsom anmärkning
2 och den nuvarande anmärkningen betecknas såsom anmärkning 1.
I sitt den 31 sistlidne augusti afgifna underdåniga utlåtande har
generaltullstyrelsen förklarat sig icke hafva något att erinra mot den
af tulltaxekommittén sålunda gjorda underdåniga hemställan.
Såsom jag redan den 16 oktober 1908 vid underdånig föredragning
af ifrågavarande ansökning framhöll, synes mig densamma värd beaktande.
Ur industriell eller skyddspolitisk synpunkt kan det nämligen
icke vara något att erinra mot tullfri import af automobil, som är afsedd
att användas allenast under importörens tillfälliga vistelse här i landet.
Å andra sidan måste det för den internationella trafiken eller kanske
närmare bestämdt för turistväsendet vara af alltjämt växande betydelse,
att hinder vid dylik import i största möjliga utsträckning undanröjas.
Visserligen har i praktiken viss lättnad i ifrågavarande hänseende
redan nu plägat medgifvas. Men — äfven om man skulle anse medgifvanden
i sådan riktning äga stöd i gällande tullförfattningar —
har i allt fall lättnaden, i brist på tillräckliga garantier mot missbruk,
måst begränsas till tullafgiftens deponerande. Sedan emellertid numera
garantier af nämnda slag erbjudits, synes mig frågan om
suspension af tulltaxans bestämmelser vidkommande automobil, som
införes under nyss angifna förhållande, böra upptagas till skärskådande.
Dessförinnan tillåter jag mig att i likhet med tulltaxekommittén erinra,
hurusom import af begagnad velociped för resandes personliga bruk kan
anses frikallad från all tullafgift. Sedan år 1898 har nämligen i tull
-
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 6. 9
taxan till rubriken Velocipeder varit fogad en anmärkning af innehåll,
att al resande medförd begagnad velociped, som, enligt af honom på
tro och heder afgifven skriftlig försäkran, införes för eget bruk och ej
i handelsafsikt, må, efter pröfning af vederbörande tullförvaltning, tullfritt
utlämnas. Att utsträcka bestämmelser af denna vidd att gälla vid
import af automobiler torde emellertid af flera utaf kommittén antydda
skäl . icke höra ifrågakomma. Utom det att ansökningen endast afser
den internationella automobiltrafiken, får ej heller förbises, att hela det
skydd, tulltaxan nu kan anses bringa personautomobilfabrikanterna inom
landet, säkerligen skulle blifva af ringa eller intet värde, om automobil
för eget bruk i allmänhet finge af resande tullfritt införas. I fråga
om dylika foidon bör alltså tullfriheten inskränkas till automobil, som
för viss kortare tid införes al här i riket icke bosatt person. Denna
tia synes mig Döra, pa sätt föreslaget blifvit, bestämmas till högst ett
år. Under sådana villkor och då jag i likhet med generaltullstyrelsen
håller före, att automobilklubbens borgen för debiterade tullafgifters
erläggande bör betraktas såsom god, torde eu anordning, som i hufvudsakliga
delar bygges på det af automobilklubben angifna passersedelsystem,
vara för tullverket och statskassan betryggande.
i Stadganden rörande en sådan anordning och öfriga kontrollföreskrifter
torde, såsom kommitterade förutsatt, lämpligen böra meddela^
i administrativ väg. De grundläggande bestämmelserna för
tullfriheten åter hafva, på sätt jag tidigare antydt, sin plats i den af
Riksdagen antagna tulliörfattningen. Vissa likartade bestämmelser återfinnas
också i § 9 af tulltaxekommitténs förslag till förordning'' med
tulltaxa för inkommande varor. Vid den slutliga pröfningen af nämnda
förslag, hvilket den 27 maj 1909 remitterats till vederbörande ämbetsveik
föi afgifvande af utlåtande, lärer också det af tulltaxekommittén
med afseende a nu ifrågavarande ämne föreslagna tillägg- böra sammanföras
med. bestämmelserna i nyssnämnda paragraf. Innan ny tulltaxa
vinner tillämpning, något som på grund af vissa förhållanden
icke torde komma att ske förrän under senare delen af år 1911,
lära bestämmelser i nu förevarande syfte böra inflyta i gällande tulltaxa
. och i den . ordning, tulltaxekommittén föreslagit, eller genom
särskild anmärkning under rubriken nr 683: vagnar, åkdon, ej
specificeiade, obegagnade och begagnade, äfvensom vagnmakeriarbeten,
ej specificerade. Denna rubrik torde därvid i öfrigt icke böra undergå
annan ändiing än att den därtill redan nu hörande anmärkning, som
angifver, bland annat, att till rubriken hänföras motorvelocipeder och
motorvagnar, erhåller en mindre ömformulering af redaktionell art.
Bih. till Rilcsd. Prof. 1910. 5 Sami. 1 Åfd. 5 Raft.
2
10
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 6.
Skulle nu till sagda rubrik fogas en ny anmärkning af det innehåll,
kommittén föreslagit, komme själffallet de kontrollföreskrifter,
hvarom jag nyss talade, att utfärdas i sammanhang med beslutade
ändringar i tulltaxan.»
Vidare har i en inom Andra kammaren af herr E. Åkerlund väckt
motion, nr 172, hvilken likaledes hänvisats till utskottet, hemställts, att
Riksdagen ville afslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.
Motionärens motivering för detta yrkande lyder sålunda:
»Riksdagen aflat 1909 två skrivelser till Kungl. Maj:t angående
dels särskild beskattning af automobiltrafik, dels skärpta bestämmelser
för densamma. Det måste verkligen synas som ett något egendomligt
svar, då man nu i kungl. propositionen nr 4 finner, att tullfrihet föreslås
för utländska turisters automobiler vid färder här i landet.
Då man år efter år klagat öfver automobilisters framfart på landsbygden,
då genljudet häraf låtit sig förnimmas äfven i Riksdagen i
motioner, som velat hindra eller reglera de öfverklagade förhållandena,
då två kommissioner tillkallats för att formulera bestämmelser härutinnan
— då får man ett tillägg till vår tulltaxa, som skall om möjligt
än mera öka svårigheterna, skärpa missförhållandena.
Landtbefolkningen är med rätta förbittrad öfver automobilisternas
ofta hänsynslösa framfart och frestas rent af att bära hand på de öfvermodiga
och tanklösa sällarne. Väghållningsbesväret, som jämte underhåll
af enskilda utfarts- och byvägar hårdt tynger landtbefolkningen,
ökas år från år. Jag har mig bekant från Södermanland, att Konungens
befallningshafvande särskild! tillsagt länsmän och vägsyneförrättare att
vara noga med bland annat gräskanternas borttagande, och att så
mycket anmärkningar i år därstädes förekommit, att särskild eftersyn
måst sparas till våren. Exempelvis kan anföras, att vägar därstädes,
som helt obetydligt trafikeras och som på grund af många och svåra
backar äro utdömda och under omläggning samt inom 3 år försvinna
såsom allmänna, ändock af vägsyn bestämts att undergå dylik dyrbar
förbättring. Och detta allt därför, att automobilerna ej skola glida ner
från våta gräskanten i diket.
Automobilfaran vållas utom af vissa chauffeurers obetänksamma
framfart däraf, att våra vägar äro för smala. Kostnaden att ändra
bygdeväg till landsväg är uppenbarligen alltför stor för att ens böra
genomföras med statshjälp. Då det nu visat sig, att inhemska automobilägare
ha svårt för att hålla reda på, hvilka vägar som äro tillåtna
och att de ej respektera ens tydliga och klara förbud, så är det uppen
-
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 6. 11
bart omöjligt att komma till rätta med utländingar, hvilka icke ens
förstå språket. Hvar skall anmälan göras och huru skall länsmannen
kunna stämma en sådan till nästa ting?
Nog har väl den utländske automobilisten råd att offra hela 15
kronor för nöjet att få använda våra landsvägar. I fjor föreslogs
stämpelafgift beräknad efter 10 kronor i månaden eller 120 kronor pr
år. Riksdagsskrifvelsen är tydlig nog: — — ''Att under sådana förhållanden
pålägga alla automobiler beskattning i clen gradx), som motionären
föreslagit, torde icke vara lämpligt, och Riksdagen anser det
jämväl kunna ifrågasättas, om icke, äfven om en skatt åsättes, automobiler,
som brukas för praktisk verksamhet, böra fritagas från skatt eller
åtminstone träffas af en lägre skattesats än öfriga automobiler.’ — —
Alltså talas där ingenting om utländska automobilister — turister.
Under sådana förhållanden synes det vara väl mycken gentilesse
mot utländingen, om man nu, under det Riksdagen väntar på direkt
svar å sin framställning, går att medgifva utländska turister tullfrihet
för deras automobiler. Konsekvens är det åtminstone icke, och måhända
skall detta af vedersakarne rent af anföras som ändrad ståndpunkt hos
Riksdagen.
Om Riksdagen, såsom är att vänta, som en följd af fjorårsbeslutet
afslår Kungl. Maj:ts proposition, synes man därjämte böra i skrifvelsen
till Kungl. Maj:t härom böra betona, att generaltullstyrelsen ej äger att
bestämma, att tullafgiften deponeras för att vid återresa återbetalas.»
Utan att nu ingå på frågan, i hvad mån den inom tullverket på
ifrågavarande område utbildade praxis kan anses äga författningsenligt
stöd — en fråga, hvartill utskottet i annat sammanhang torde få tillfälle
återkomma — ansluter sig utskottet till föredragande departementschefens
ofvan intagna uttalande till statsrådsprotokollet såsom tillräckligt
motiv för det nu föreslagna tillägget till gällande tulltaxa. Visserligen
har inom utskottet anmärkts, att så lång tids tullfri disposition inom riket
af resandes medförda automobil som ett helt år näppeligen torde vara
al behof påkalladt. Men häremot synes kunna framhållas önskvärdheten
ur reciprocitetsynpunkt däraf, att berörda tidsrum här i landet bestämmes
i likhet med hvad i utlandet är vanligt, något som icke torde
förorsaka verklig olägenhet men väl kan för svenska automobilturister
på resor i utlandet medföra fördel.
Herr Åkerlund synes i sin motion förbise, att här icke är fråga
Utskottets
yttrande.
J) Kursiveringen gjord af motionären.
12
Bevillningsutskottets Betänkande Nr 6.
om att vid sådan eventuell framtida beskattning af automobiler inom
riket, som af 1909 års Riksdag ifrågasatts, fritaga utländska turisters
automobiler från skatt, utan allenast att af billighetshänsyn och praktiska
skäl underlåta att utkräfva tull för en vara, som inkommer för annat
ändamål än för inhemsk förbrukning. Tydligt är vidare, att, i händelse
nu pågående utredning i ämnet utmynnar i förslag om skärpta bestämmelser
här i riket angående automobiltrafik och sådana bestämmelser
komma till stånd, dessa äfven vinna tillämpning för utländska automobilturister.
De af motionären ur samfärdselsynpunkt befarade olägenheterna
häraf, att de utländska automobilisterna icke förstå anvisningar
på svenska språket, kunna icke i detta sammanhang tillmätas synnerlig
betydelse.
Utskottet, som förty icke kunnat fästa afseende vid motionärens
yrkande, och som förutsätter, att vid utfärdande af de kontrollföreskrifter
i ämnet, hvilka ankomma på Kungl. Maj:t, jämväl kommer att tagas
hänsyn därtill, att utländing, hvilken begagnar sig af den ifrågavarande
förmånen, icke äger att med dess fortfarande tillgodonjutande öfverlåta
automobilen till annan person, får alltså, med erinran att, enligt hvad
förut meddelats, ny tulltaxa förutsättes komma att träda i kraft den 1
december 1911, hemställa,
att Riksdagen, med afslag å ifrågavarande motion
nr 172, måtte besluta, att rubriken nr 683 i gällande
tulltaxa skall från dag, som Kungl. Maj:t bestämmer,
till och med den 30 november 1911 erhålla den i Kungl.
Maj:ts förevarande proposition föreslagna lydelse.
Stockholm den 15 februari 1910.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.
STOCKHOLM, ISAAC M ARGUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1910.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1910:16 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl■ Maj ds proposition angående rätt för utländsk turist att under viss tid tullfritt disponera hit till riket medfö s. 8 i texten